tWSM %Ê$ÉSl/à mm

Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken och universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel.

Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra vad som är riktigt.

Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgs universitetsbibliotek.

The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala.

All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can search the document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard to process and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned image to determine what is correct.

If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg University Library.

L B

«*-i ti

A* +

./*&•

'% . :VM

«*£ y /*■**■*.^{* V «k}

TRMJSEMÀLyi

S^J^UNqETS

SKAnkt till

I qÔTTLJiOJlÇrt jyJDSBIBUOTL

AF ..

AUGUST ROMSS

4

tWSM %Ê$ÉSl/à mm

HSi ^Élü

«

.-vfr

sâffggSjgjSâ

8SS

.gs^s-^-isî»

f'.v;

^3SVK&

>»VV»*ß?.

STACKARS YANADIS!

VERKLiGHETSTAFLOR

UR DE

PROSTITUERADES LIF

ê

TECKNADE AF

Th. Th.

Frigl Krona.

S.T O C KHO LrA1SS)

bokforlagsföreningen svea

___ L

/ Æ s

REALISTISKA BERÄTTELSER

AF YNGRE SVENSKA FÖRFATTARE.

L

STACKARS VANADIS!

VERKLIGHETSTAFLOR UR DE PROSTITUERADES LIF,

Tli. Th.

L~ f nd

---»*»■---

'STOCKHOLM 1384.

^ 0 K F ö R L A O S y Ö It E N I N G E N S V IC A.

rsr*^

«as

STACKARS VANADIS!

INNEHÅLL

1. VANADIS JULAFTON.

2. CORAL1E VERE.

3. »mamma!»

SLUTORD.

/m*> 7

I.

Vanadis’ julafton.

^Anders slaskar och jul braskar», lyder den gamla väderleksprofetian. Den trettionde Novem­

ber hade varit fuktig; man hade således en slags rättighet att fordra hyggligt julväder och dermed menar man vanligen litet kallt.

Och nu var julaftonen inne och tycktes komma profetian på skam. Det var det veder­

värdigaste töväder. De större gatorna sågo an­

skrämliga ut i skenet från de starkt upplysta bodfönstren. Mer än en fotvandrare grufvade sig öfver den besvärliga modden, i hvilken man må­

ste vada; mest likväl fruntimmerna. Deras strum­

por blefvo genomvåta, och snömörjan flyttade sig oupphörligt uppåt; och innan man kom hem, var man våt ända till knäet.

Folk var det ute likväl. Man trafvade tap­

pert på, och det tunga väglaget lockade fram svettdropparne pä pannan.

Det är en märkvärdig tid, julen. De stora intressena få vika för de små. Politikern blir en så liten eländig kälkborgare vid denna tid, fun­

deringar på hvad gumman hans kan vilja ha till

6

julklapp uttränga de djerfva förslagen till statens fromma. De stackars familjelösa artisterna, hvilka annars taga allt från den glada sidan, känna sig denna tid melankoliskt stämda. Julafton trifs man ingenstädes utomhus. Poliskonstaplarne bli humanare än annars; krogkunden betänker sig innan han tar första supen, Goodtemplaren låtsas ej se dem, som tagit sig »ett passeligt julerus».

Alla äro vänligt stämda, jernvägs- och posttjen- stemän naturligtvis undantagna. Man kommer nästan att tänka på att det tusenåriga riket har möjligheter för sig. Kaféflickorna och cigarrfrök­

narna förmå icke qvarhålla sina beundrare denna qväll och Vanadis och hennes kamrater söka sig inga älskare.

Blott en gång om året, jultiden, glömma de sin sysselsättning för att påminna sig det tredje budet; »Tänk på att du hvilar helgdagen». Det är visserligen sant att julhelgen för dem är myc ket kort, blott julaftonen och, i bästa fall, jul­

dagen. Men det är deras enda helg, dä i deras hjertan finnes rum äfven för andra tankar än på nöjet och deras afskyvärda yrke.

Vanadis hade icke länge varit inregistrerad, blott ett halft år; men hon hade förstått att sköta sin »affär» bättre än kamraterna för­

stått det.

Vanadis hade i likhet med dem två lefnads- historier att berätta. En romantisk, som hon gerna omtalade för hvem som ville höra henne och en verklig, som blott någon gång, då hon var berusad, berättades. Den förra var en gam-

7 mal historia, som hon berättat så många gånger att hon sjelf började tro på den. Hör på !

Född af förnäma föräldrar hade hon erhållit en fin uppfostran. En ung löjtnant uppträder med fördel som älskare och plockar den späda blomman. Löjtnanten vill ej sedan veta af henne och då hon ej längre förmår dölja sitt hafvandeskap, tvinga henne skam och vanära att fly från föräldrarne, hvilka naturligtvis båda två dö af sorg, sedan de gjort flera fruktlösa försök att återfinna den förlorade dottren. Hon kom­

mer ut i verlden, kan ingenting och måste för att uppehålla sig och sitt barn anhålla om hjelp.

Hon möter en libertin. Han begär »något orim­

ligt» af henne och nu har hon att välja mellan att sälja sig eller dö af hunger. Hon väljer det förra och nu sjunker hon djupare och djupare för hvarje dag. — Det är en så sorglig historia att hon sjelf röres af den. Sjelf finner hon den vacker och så småningom tycker hon sig ha upp lefvat den. Det intryck, man får af hennes saga, förjagas dock snart; ty i rummet bredvid höres Ida berätta samma saga om sitt Iif för sin

älskare.

Men låt Vanadis dricka, låt henne berusa si»

med champagne och cigaretter, och ni skall ej behöfva ångra de få kronor kalaset kostar er.

Hon skall sjelf credensa. När buteljen är half- tömd, försvinner den konstlade ömheten hos henne och hon blir helt och hållet sig sjelf.

Hon är vänlig, uppriktig och naiv. Några glas till och hon blir gråtmild. Ställ ett par vänliga,

8

allvarliga ord till henne och hon berättar sin verkliga historia, hvad hon sjelf upplefvat, och hur hon blifvit det, hon nu är. Det är en äkta realistisk skildring, hållen i mörka färger ni fär höra. En skildring, som hon, nykter, på det ifrigaste förnekar. Vi skola försöka återgifva denna berättelse; men låtom oss först betrakta Vanadis.

Hon är en liten täck unge. Ett brunt sil - keslent hår med lugg à la Sarah Bernhardt.

Ett fint ansigte med låg panna, Hfliga blågrå ögon, en näsa, som är vacker, oaktadt den ej är regelbunden och en liten kyssinbjudande mun.

På ömse sidor om munnen en liten grop i kin­

den och äfven i hakan märkes en liten fördjup­

ning. Hon är onekligen vacker ; men det hela spvallrar om sinlighet och hennes ögon brinna ännu af åtrå efter njutningen.

Hon har en utsökt växt och är eftersökt af herrar figurmålare. Hon tycker om att se sig beundrad af artisterna ; hvilkas smak hon vet att värdera. Hon är rädd om sin helsa och väl­

jer derför med omsorg sina älskare. Tack vare sina försigtighetsmått vet hon cj annat än genom berättelser hvad sjukdom vill säga och har sin friska färg i behåll. Hon klär sig med smak och går mycket sällan till öfverdrifter i toa­

letten.

Vanadis är ej hennes rätta namn. Deflesta glädjeflickor erhålla binamn, vanligen af sina kamrater och för det mesta namn, som låta något. Så finna vi bland dem Vega, Guldsoffan,

9 Brandflaggan, Nattens drottning, Kronjuvelen, Vanadis m. fl.

I sitt prestbetyg hette hon Lotta Persdotter och hade sin födelseort i Vestergötland. Hen­

nes föräldrar voro fattigt torparefolk. Hennes mor var ej en passioneradt älskande moder, men en öm mor, så länge barnet var i behof af rnoders- hjelpen, sedan tycktes ömheten vara slut. Vid ätta års ålder blef Vanadis satt i byskolan och vid tolf års ålder blef hon utskickad att tjena och sen fick hon draga sig fram bäst hon kunde.

På detta sätt kom den lilla Vanadis ej ännu vorden manbar i sällskap med drängar och pigor och i farligare sällskap kunde hon ej gerna komma. Tjenstfolket på landet äro visserligen

dugliga och ärliga menniskor; men de anse ej den sinliga njutningen för någon dödssynd. Det finnes något, som till viss grad ursäktar dem härutinnan och det är de ständigt återkommande tillfällena. — Der bada gossar och flickor till­

sammans och redan som barn iakttaga de skil- naden mellan olika kön Föräldrarna, som borde ha uppsigt öfver dem, ha dels annat att göra, dels märka de ej, enär vanan gjort dem blinda när gossen blir yngling och flickan jungfru. När de ändtligen inse att barnen vuxit, är det ofta för sent. Att moralisera ligger ej i bondnaturen, följaktligen tiger man och finner sig i eländet.

Dessutom voro de sjelfva i sin barndom med om samma historia och då måtte det väl vara något, som skall sä vara. En enkel men farlig tankegång. Om också de lyckligt kunna lemna

barndomen ren bakom sig, så lyckas de sällan längre motstå begären. På landet förekommer ej sjelfbeherskning. Dertill kommer exemplets makt. Dagligen åse de hur ogeneradt djuren tillfredsställa sin könsdrift, och ofta måste de sjelfva vara behjelpliga vid croiseringar. Ar det då underligt om åtrån vaknar hos ynglingen och jungfrun. På landet går man icke som katten kring het gröt, förställning fins der icke. Han frågar: »vill du?» och hon svarar icke; men skälf- vande af redan anad vällust, låter hon honom få sin vilja fram.

Vanadis var ingen oskuld, då hon kom till Stockholm för att söka sig tjenst. Hennes be­

hagliga figur och oskyldiga ansigte skaffade henne snart en god plats. Hon hade litet att göra och sina lediga stunder begagnade hon till att göra bekantskaper med grannskapets pigor. Nu hade några af dem beslutat sig för att icke tjena längre, utan de tänkte blifva sömmerskor. Va­

nadis insåg äfven att hon kunde bli något an­

nat än »piga», och sä lemnade hon tjensten för att lära sig sy.

Men Vanadis var lat af naturen. Då ingen höll efter henne, sä arbetade hon så litet som möjligt. Hon tyckte om att sofva länge om morgnarne. Hon ville äta godt och roa sig om söndagsqvällarne. Under sådana förhållanden kunde hennes knappa inkomster ej räcka långt.

Vanadis visste dock hur pengar kunde anskaffas utan arbete.

PIon hade tur och snart hade hon gifvit allt

JI

hvad sömnad hette pä båten. Hennes nya yrke behagade henne. Hon klädde sig elegant, lefde godt, njöt sjelf och hade dertill pengar. Men det hade dock sin farliga sida detta yrke och för att fä lefva i trygghet [hade hon låtit in- skrifva sig på »byrån».

Se der, hennes verkliga lefnadshistoria, den är icke så romantisk som den diktade ; men fullt ut lika sorglig.

Vanadis var vacker, nätt och »stiligt» klädd, det var allt som behöfdes. Hon lyckades bra och greps icke af något slags ånger, som störde hennes välbefinnande. Dock kunde hon stundom känna något, som liknade äckel och då kom det för henne, att det var något, som fattades henne.

När dylikt kom öfver henne, tillskref hon det ett lindrigt illamående och en eller två matske­

dar cognac kurerade henne i början. Men så småningom blef det glas och nu, efter blott ett halft års förlopp räckte en half butelj cognac endast två dagar. Hvad porter beträffar, drack hon den, som andra dricka vatten- Akta digy Vanadis ! Ännu kan du vända om, ett halft år

till och all räddning är omöjlig.

Då det led mot jultiden återkommo de mörka tankarne än oftare. Hennes försök att döfva dem voro fruktlösa. Ju mer hon drack, ju mer surrade de vid hennes öron. Till slut fann hon drycken fadd och tårarne störtade ur hennes ögon. Hon snäste dem, som ute tillta­

lade henne och hemma öppnade hon icke för någon, icke ens för sina yrkessystrar. O»

hvad hon nu fann lifvet tråkigt, hvilken jul skulle icke denna bli för henne och ändå var det hen­

nes första jul i Stockholm.

Och nu var julafton inne, ruskig och våt.

Fram emot middagen steg hon upp och klockan fem eftermiddagen var hon färdigklädd. Det hade gått långsamt med klädseln ; ty hon hade ßfbrutit den flera gånger och försjunkit i tankar.

Hon tänkte så mycket på hvad hon skulle roa sig med när qvällen kom ; ty något trefligt skulle hon väl ha på julafton. Hon skulle naturligtvis vara hemma. Så skulle hon köpa sig en fjerndel risgryn, litet god mat, ljus, ett par flaskor vin och litet frukt. Xå ja, det kanske ändå inte blef så tråkigt, som hon tänkte sig det. Till slut var hon glad igen.

I gränden, der hon bodde, var det tyst och stilla. Så lugnt hade det icke varit sedan hon flyttade dit och det förvånade henne icke litet.

Der brukade annars vara mycket folk. Druckna karlar, sjömän och andra som stälde till slags­

mål och gåfvo poliserna fullt upp att göra.

Unga, gentila män, som smögo sig tyst efter väg- garne, sågo sig försigtigt om och försvunno i någon portgång, Damer, utstyrda i sidensars- kappor och hvita plymer 1 hattarne gingo en­

samma ur husen och återkommo om en stund i sällskap med sina tiilfällighetskurtisörer eller, om det varit dåligt fiske, i sällskap med sina

»fästmän».

Den tjugufjerde December märktes intet af allt detta. Konstaplarne gingo der visserligen •

13 men vantrifdes på den plats, der de eljest skuro lagrar. Deras händer tycktes fastgrodda på ryg­

gen och sjelfva närde de inga andra förhopp­

ningar än att snart bli aflösta.

Vanadis gick sin väg lugnt fram utan att bii tilltalad af någon, hvilket eljes jemt hände henne.

På Österlånggatan var ovanligt mycket folk, som rörde upp smutsen och drog den från gatan upp på trottoaren. Alla hade brådtom och ingen tyckes märka henne. Hon var nu vid sitt bästa lynne och gladde sig åt menniskornas julbrådska, grannlåterna i butikerna och barnen, som kommo med leksaker från julmarknaden. Hon gick öf- ver Stortorget och kunde ej afhälla sig frän att koPa _ siS sjelf julklappar. Det var så roligt 1 lär bemöttes hon med aktning och höflighet Sjelfva madam Johansson, som bodde en trappa ofver Vanadis, gaf sig i brådskan ej tid att gran' ska sina kunder. Hon brukade annars, dä hon mötte Vanadis eller hennes kamrater, vända sig om och spotta tre gånger, för att undgå för­

tretligheter. Ett probat medel mot elaka omen af sådana slag som när en katt korsar ens väg eller när man möter en . . . Nu kallade hon henne för »lilla rara fröken» och det roade Va­

nadis.

Storkyrkan var öppen och rikt eklärerad.

Hon kunde knappt komma in så mycket folk var der och det kunde också göra henne detsamma.

Presten var gammal och ful och sjöng sin pre­

dikan jemmerligt uselt. Det enda Vanadis hörde vai en bön för alla menniskor, jemväl »de fallna»

14

och de orden, tyckte hon, kunde varit osagda på julafton. Nu gjorde de henne ledsen på nytt och så gick hon sin väg. Tårarne höllo pä att komma fram, skulle hon då jemt behöfva påminnas om hvem hon var. Men om ett par minuter var hon glad igen. IIon mötte herr X.

som i ett obevakadt ögonblick, då de passerade förbi hvarandra, hastigt hviskade: »God jul, Va­

nadis!» Det var ändå något, tyckte hon.

Hon gick af gammal vana den vanliga ron­

den : Drottninggatan1Jakobs kyrkogata och Re.

geringsgatan. Hon mötte många af sina bekanta väninnor och kunder. Men de voro icke sig lika i qväll, alla öfverlastade med paketer och det påminte henne att hon också hade små uppköp att göra.

Sådana bodbetjenter skulle det finnas i sta­

den. »Hvad behagar lilla fröken?» »Får det ej Iof att vara något annat?» »Hvart få vi Iof att skicka det?» Stackars lilla Vanadis, hon bar det hellre sjelf, än hon uppgaf sin adress. Dessutom var det ej mer än hon med lätthet kunde bära

Hon gick med flit längsta vägen hem för att så länge som möjligt få glädja sig åt glittret.

Hon aktade ej stort att hon var våt om fotterna. Dessutom var hon hemma i rappet.

Gränden var lika fridfull nu, som då hon gick bort. Det var ljust i nästan alla fönster och de voro upplysta hela qvällen, hvilket var något ovanligt. Eljes brukade ljus tändas och släckas flera gånger om qvällen i rummen vid denna gata. I hennes rum var det mörkt och de båda

IS fönstren liknade två stora svarta hål. Vanadis ryste, när hon såg dem.

Med beklämdt hjerta gick hon upp till sig.

Fy tusan, så der såg ut! Herre Gud! hon hade glömt att få rena gardiner till jul; men det kunde nu ej hjelpas. Hon satte sig. Väg­

laget hade gjort henne trött. Skulle hon vara ensam i qväll? Nej, det vore så enformigt. Hon skulle bjuda Ines och Mathilda och kunde icke de, så ville nog Ida komma.

Hon satte ljus i stakarne, lade en ren ser- viett på bordet och dukade upp de saker, hon köpt. Vidare reste hon in ved i kakelugnen och gjorde kastrullen i ordning tills hon kom hem igen. Låt se, hvad är klockan ? En qvart öfver sju. Nå då kunde hon vara tillbaka före åtta och sen blef det nog bra. Och hon, som varit så dum och trott att julafton skulle bli tråkig!

— Stackars Vanadis! —

Hon hade ej långt att gå. Mathilda, till hvilken hon gick först, bodde snedt öfver gatan i hotell »Konung Gustaf den fjerde Adolfs an­

nex». Sjelf bodde hon i »konung Carl den tret­

tondes residens». De flesta husen i gränden voro hoteller med de mest prunkande namn. Botten våningarne voro nederlagsmagasiner åt de rika grosshandlarne vid Skeppsbron. Öfver porten hängde skylten med det granna namnet och bredvid porten var ytterligare en skylt, vida an­

språkslösare, men också lättare att fatta. På denna stod helt enkelt: »Rum för resande».

Hotellets »belle étage» tjenade till kontor åt

i6

agenter för »Ocean»-, »Atlantic»- eller »Inman linien», hvar och en den billigaste, snabbaste, be- qvämaste och säkraste resan till Amerika eller

— evigheten. För att ingifva reslust hos all­

mänheten, hängde utanpå husen kolossala tafior i färgtryck, framställande det mest snabbgående fartyg i verlden, hvilket »linien» låtit bygga detta år. Ur fönstren svajade de förenade sta­

ternas flagga. De hus, som icke voro hoteller, tillhörde segelmakare och ur deras fönster hängde svenska flaggan med ordet »Segelmakare» i jette­

stora bokstäfver tvärs öfver duken. De ha ett eget sätt att locka sjömännen till sig, dessa segelmakare, blott genom sina namn, hvilka de låna från de fyra väderstrecken, Norr, Öster, Söder, Vester. Måhända är det deras verkliga namn, men i alla fall är det »en händelse, som liknar en tanke.»

Det är något intressant hos dessa smala gränder, som ega syskontycke med hvarandra.

Man tycker sig vara i en annan stad, då man trampar dess kullriga stenar, ser dessa allvarliga hus ined sina antika portar. De hundraåriga husen och de nya skyltarne, flaggorna, det bro­

kiga folklifvet, frånvaron af all städning och framför allt den utomordentligt fina bakgrunden, den lifliga tafia Skeppsbron erbjuder, hvilken presenterar sig lika fördelakligt i hvilket väder och i hvilken stämning som helst, allt detta gör att man gerna vistades der, om blott trakten hade bättre rykte om sig. Denna julafton såg gränden dock dystrare ut än vi beskrifvit den.

17 Flaggorna hängde rakt ned, genomvåta och liknande sorgflor. Snön hade genomdränkt rapp­

ningen på husen, och gjort dem mörka. Himlen var kolsvart och Skeppsbron utmärktes blott af den gröna signallanternan frän ett fartyg, som hade sin plats midt framför gränden. Och så till allt detta det ideliga snöandet, som aldrig vilie taga slut.

»Stackars den, som nu inte har tak öfver huf\ udet», tänkte Vanadis, da hon stod utanför Mathildas dörr. Der innanföre hördes glada röster. »Hon kan val aldrig ha en karl på sjelfva julafton», tänkte Vanadis, det vore i så fall inte värd t att jag gjorde mig besvär.» Hon kunde dock ej låta bli att lyssna. Hon hörde Mathildas röst, den var naturligt glädtig och icke hennes affärston . Men hvem kunde den andra vara? En karl. det hörde hon; men ändå kunde det icke vara nagon af hennes älskare.

Skulle det vara möjligt? Ja visst! Det var hen­

nes man. Mathilda var ju gift och det hade Vanadis alldeles förgätit. Nu var det naturligt­

vis icke värd t att bjuda henne; men hon måste ovilkorligen se hur Mathildas man säg ut och huru de kunde ha det på julafton. Hon tänkte öfver ett svepskäl för sitt besök och knac­

kade pä.

Mathildas första tanke,' när hon öppnade dörren och såg hvem som knackat, var att Vanadis kom för att bli bjuden och derför be­

mötte hon henne nästan ovänligt. Men dä Va­

nadis blott bad att få låna litet peppar till

2

i8

fisken som höll pä att koka, och emedan hon ej ville gå ända till kryddboden, ändrade Ma­

thilda sätt och blef vänligare. Hon bad Vana­

dis stiga pä och se hur hon hade det i qväll och dricka ett glas vin.

Vanadis blef häpen. Hon kom att tänka pä hur ytterligheterna stundom beiöra hvarandra.

Här fans ingenting, som det ringaste påminde om hvad Mathilda var för en qvinna. Rummet var renskuradt, rena gardiner uppsatta och ett bländande hvitt täcke var utbredt öfver den stora sängen, hvilken dagen till ära, var hopskjuten och uppbäddad. En lampa och tvä ljus spredo mera ljus än nödvändigt var för att upplysa rummet och i kakelugnen sprakade en munter brasa. Det hela var så inbjudande att Vanadis betogs af afund. Hon måste ändå vara mycket lycklig, Mathilda !

Mathilda var icke längre ung, trettiofem är fylda och ej på långt när så vacker som flertalet af hennes kamrater. Men i stället var hon ståt- Iigt bygd, hade fasta, fylliga former och förstod konsten att sminka sig väl och lagom. När hon var ute, var hon anständigt klädd och doftade aldrig patschouli eller tobak, än mindre spiri­

tuösa.

Vid bordet satt hennes man. Det var en medelstor karl med ett simpelt arbetareutseende, klädd i grofva, men dock snygga kläder. Han såg glad ut och ibland kastade han på sin hustru blickar, i hvilka man till och med kunde spåra en viss ömhet. Han föraktade icke Mathilda,

19

tvärtom gafs det ibland stunder, då han kunde glädja sig öfver att ega en så ung, vacker och elegant fru. Det var dock annat än hans kam­

raters gummor. De hade gamla, fula käringar, som söpo sig fulla och gingo med trasiga kläder.

De bevakade sina män och, dä aflöningsdagen kom, togo de hvarenda styfver, så det knappt blef öfver till snus engång. Nej, han lefde i full­

komlig frihet och gjorde hvad han ville med sina pengar. —- Men deras hustrur voro dock ärbara fruar? — Bah ! bara afundsjuka. Hela skilnaden var den att Mathilda handlade öppet och ärligt och de andra i smyg.

De hade varit gifta länge. Hon hade varit prostituerad redan innan de gifte sig. Hon var dä ung och säg ej så illa ut. De blefvo bekanta och snart var han hennes fästman, eller, som det pä deras språk heter: -Henrik .

En gång kom det öfver Mathilda att hon ville utskrifvas och bli något annat. En liten matservering eller ett klädstånd lekte henne i hågen. För att kunna realisera sin idé och er­

hålla fru-titel beslöt hon att gifta sig med sin fästman. Denne, som uppfattade hennes planer liktydiga med ett beqvämt Iif för sig sjelf utan något arbete, gjorde inga invändningar, och så blefvo de gifta.

Men kapitalet fattades ännu och hon ^arbe­

tade» derför dugtigt. Sin man körde hon helt en­

kelt bort, när hon fann att han blott var henne till hinders. Och han blef icke ond öfver det.

Han arbetade på sitt håll, icke samlade han nå-

got; men hatt uppehöll sig och läg ingen till last.

Ibland öfverfolls hon af ett slags ömhet och då kunde det hända att hon uppsökte sin man och bjöd honom hem till sig på en eller ett par dagar. Detta hände alla jular. De tyckte om hvarandra på sitt sätt, om också det tedde sig underligt i verldens ögon. Han värderade mycket dessa bevis på hustruns kärlek till ho­

nom och kom alltid snyggt klädd till henne.

Hon hade sä fint hos sig, jemfördt med hans eländiga kyffe. Äfven han hade sina framtids­

drömmar. Det skulle komma en tid, dä hon drog sig tillbaka med en sparad styfver och dä skulle hon nog taga honom till sig för alltid.

Den der klädståndshistorien kunde han icke glömma. Derför höll han sig pä god fot med sin hustru och besvärade henne så litet som möj­

ligt och derför bemödade han sig att vara nyk­

ter i qväll.

Vanadis önskade dem god jul och, då hon tog afsked, hviskade hon till Mathilda:

»Du är ändå lycklig!»

»Kanske», svarade Mathilda med ett eget leende, »men säg det för Guds skull icke, sä han hör det!»

Ack om Vanadis haft det så der trefligt ändå! Hon svepte kappan omkring sig och sprang öfver gatan hem till sig. Ines och Ida bodde i samma förstuga, som hon sjelf, rummen 8 och 9, hennes rum hade nummern 10. Här brukade hon

aldrig knacka på. Var dörren reglad, visste hon att ingen öppnade; men nu var den bara låst och derför steg hon ogeneradt in.

»Nej, men ser man på, Vanadis ute och klifver på sjelfva julafton. Vill du slå dig ned och äta med oss. Vi trodde du var sjuk, det har varit så ovanligt tyst hos dig de sista da- game. »

Vanadis rördes af Idas medlidsamma ton, hvilken eljes var sä hånfull. Gerna hade hon antagit hennes bjudning, men hon skämdes, för att de skulle tro att hon icke också kunde fira julafton och ha roligt utan att behöfva gä till andra. Derför tackade hon sä mycket ; men hon hade redan dukat inne hos sig, hon ville blott låna litet kanel. Men sitta ned och spraka en stund kunde hon väl, medan potatisen kokade.

Klockan var bara tre qvart till ätta, sä hon hade god tid.

Ida och Ines hade slagit sig tillsammans om julmaten. Dörrarne mellan båda rummen voro öppna och i båda kakelugnarna brunno julbrasor och nyss tända stearinljus i alla stakarna. Båda flickorna hade fästmän och dessa voro bjudna.

Idas var sjöman, en ung vacker gosse och Ines’

var plåtslagargesäll, hviJket dock icke kunde märkas pä hans kläder i qväll ; men om hans yrke talade dock den kraftiga gestalten och dc stora händerna, hvilka trots alla försök med sand och såpa, voro svarta. Det lade ingen så noga märke till; men Vanadis, som glömt bond- drängarnes grofva händer och var van vid arti-

22

sternas och kontoristernas, fina, märkte det nog, men hon låtsade ej om det. Det var ganska eget att iakttaga hur städade dessa fästmän voro i qväll. De voro vilda slagskämpar båda två, livilka eljes icke ryggade för att dra blankt, oin det gälde. Nu sutto de der, helt stilla och be­

skedliga och smekte sina flickor utan att det ringaste träda anständigheten för nära.

Här dracks det med måtta, ehuru dryckes­

varor icke fattades, och skämtades utan cynism.

Konversationen var icke fin; men den var städad.

Vanadis skulle nu gå; men plåtslagaren, som hela tiden visat sig särdeles orolig, myste vän­

ligt och hade mycket svårt att få fram sina ord,.

Han hade arrangerat en liten öfverraskning, me­

dan de sutit, i Ines’ rum och sä. menade han att man skulle gå dit in. Han hade tänkt gömma det till efter maten; men efter Vanadis skulle gä, så — — —-

Och det var en öfverraskning, som hette duga. En liten vacker gran stod tänd och klädd derinne. Vaxljusen sprakade af lust att sprida ljus omkring sig och grönskan tog sig än saf­

tigare ut i den starka belysningen. Fyra anle­

ten strålade af förtjusning, och i denna stund fans i deras inre icke rum för en enda oren tanke.

Men i dörren visade sig ett litet blekt an- sigte med tårade ögon under de tuschade ögon­

brynen. Man kunde se hur gråten sväljdes ned och blott ett enda ord hade behöfts för att de i stället fått fritt lopp. På dessa små fina dein-

/

23 der förmådde hvarken värmen från kakelugnen eller skenet från ljusen framlocka några rosor*

Hon såg sä djupt nedslagen ut. En målare skulle här funnit ett förtjusande ansigte, som han sedan kunde användt till en allegorisk tafla kallad

»Sorgen». Men det var dock väl att tårar skym­

de hennes ögon. De skulle annars ha gifvit ut­

tryck ät hennes inre utseende. Och i denna stund såg det mörkt ut i Vanadis lilla hjerta.

En enda känsla hade inkräktat hela rummet och denna känsla hette — afund.

Hon kunde icke härda ut en sekund längre.

Hon gjorde jätteansträngningar lör att beherska sig och lyckades verkligen framtvinga ett fult leende pä sina läppar, hvilka blott motvilligt drogo sig uppåt. De voro inte vana vid »så­

dant der>.

»Jesses, hvad tiden går och min gröt som bräns vid ! Adjö, adjö, snälla ni, god fortsätt­

ning !»

Det var ju potatisen, som kokade, men det hade hon glömt, liksom att få den kanel hon bed t om.

Hon rusade in till sig, kastade sig pä soffan och brast ut i häftig gråt.

Detta utbrott var likt ett skydrag, som går fram med stor våldsamhet; men snart efterträdes af solsken. Hon lugnade sig snart och kom i Eäg att hon icke ätit någon middag och kände s'g duktigt hungrig.

Hon reste sig beslutsamt från soffan, tog af. sig hatten och kappan och skulle hänga upp

dem. Men kappan hade ingen hängare, det hade den länge saknat ehuru det ej besvärat henne förr än just i qväll, då allting var »liksom det varit förgjordts.

Med feberaktig brådska började hon nu till­

reda sin måltid ; men allt gick på tok och hon kunde naturligtvis ej begripa hvarför. Kakel­

ugnen rökte in, emedan spjället blott var upp­

dragit till hälften ; potatisen blei ej bra, ty hon hade glömt att salta den; gröten blef vidbränd, emedan ingen rörde i den och fisken lade hon i pannan innan vattnet kokat Den naturliga or­

saken till allt detta, kunde hon ej fatta, nemligen hennes egen oordentlighet, utan hon fann det bc- qvämare att skjuta skulden pä sin förfärliga otur och det var att föra sig sjelf bakom ljuset. Hon var visst icke förföljd af någon gemen otur, sna­

rare motsatsen. Just nu släppte hon ett glas i golfvet utan att det gick sönder och der under byrån hittade hon en silfverkrona, hvilken hon icke kunde minnas sig haf/a förlorat.

Emellertid lotsade hon sig fram genom svå­

righeterna och om en stund stod pä bordet en måltid, som visserligen ej var så väl tillredd, men dock dugde äta.

Vanadis torkade sina små händer, som blif- vit sotiga af kastrullerna, tog pä sig ett rent för­

kläde och tyckte sjelf att hon säg mycket för­

ståndig och huslig ut. Om hon en gång kunde få fatt i någon gammal landtpatron, tänkte hon.

Vanadis var hungrig och derför gjorde hon heder åt sin anrättning. Det var kanske bäst

att hon . var ensam. Måhända hade det blifvit väl litet ät tvä.

Hon började med supen och skam till sä gandes ätnöjde hon sig icke förr än en liten

»ters» försvunnit inom hennes läppar. Oaktadt potatisen var osaltad blef hon dock mycket tör­

stig. Hon åt och drack så det var en lust och glädje ät det. Hon njöt i fulla drag och var stolt öfver att sjelf ha kokat maten. Vid bordet glömde hon för en stund sina bekymmer och fann en stor tröst i ätandet, som, vi erkänna det, verkligen är ett mycket oskyldigt och gagnande nöje.

Men snart var det slut och sä dukade hon af bordet och satte fram vin och frukt i stället.

Vinet ville dock ej smaka henne, det var för svagt och för surt. Hon böt derför om och tog punsch; men snart kom hon underfund med att det behöfdes cognacspets för att ta bort den olidliga sötman i drycken. Efter hand blef spet­

sen större och till slut var det cognac med punschspets.

Vanadis var mycket passiv i qväll. Hon låg vid bordet och lät tankarne rasa utan att ens försöka gifva dem en annan riktning

Nu hade Belzebub uppstått ur sin graf och förbittrad öfver att menniskorna ej fruktade hans minne lika mycket som honom sjelf, då han ännu hade Iif och verkade pä jorden, hade han fått gallfeber och sprungit i bitar. Hvarje bit var en djefvul för sig med det miserablaste julhumör.

Kn sädan hade flugit in i Vanadis och styrde nu hennes tankar.

Vanadis säg pä de saker hon köpt i julmark­

naden, en eau de cologne-flaska och en halsduk.

Hon tog pä sig halsduken och slog upp parfym­

flaskan. Halsduken tyckte hon var ful, den säg så simpel ut och parfymen luktade illa. Hur i all verlden kunde hon köpt sådana struntsaker ?

— Men om du fått dem, Vanadis? Ja, då, da hade de i all sin fulhet varit henne kära; men hon fick ingenting hon. Alla andra i hela sta­

den fingo julklappar, till och med hennes kam­

rater, hvarför fick just hon ingenting. Den elaka anden for sin väg, när han fatt henne att slä sönder flaskan och rifva halsduken i små små bitar. Nu visste han att tankarne af sig sjelfva skulle gå den väg han för dem utstakat.

»Skål Vanadis. nästa gång dricka vi bara cognac !

»Du ängrar dig; det skall du inte göra; ty nu kan du inte vända om. Hvarför skulle du ocksä resa hit? Flickor, som komma hit från landpt och äro vackra, gå alltid samma väg som du. Så är verldens gäng' Hade du stannat, sä hade du kanske nu varit gift medStor-Jan. Han hade alltid haft ett godt öga till dig. Han var också trogen. Du och han höllo bra mycket tillsammans. Drängstugan och pigkammaren lågo bredvid hvarandra och Jan såg nog efter att rnellanväggsdörren var stängd. Men när alla an­

dra snarkade, lemnade ni bäda två sängarne och möttes utanför. Ni sägo icke på månen, den

27

hade ni sett förut, men till logen stod er häg, der var varmt och der voro ni ostörda. Jan är gift nu och har egen gård. Hvad har du. och

hvad är du?

Nog var ändå julen roligare dernere. Ar­

betsamt var det, men också muntert. Dä slag- tades, bryggdes, byktes och bakades. Der fans julgran i drängstugan; der sattes upp rågkärfve på gården åt sparfvarne och de fattiga svulto icke. Der doppade man i grytan, bad en bön före och en efter julmåltiden. Der for man i ottan på juldagsmorgonen. Inte går du i julottan i morgon, Vanadis, och inte läser du någon bön på julafton, och det gör du rätt i. Han skulle i alla fall inte höra dig. Gud är för hederliga menniskor och inte för en sådan som du!

»Drick Vanadis!» —

Hon fann en vansinnig tillfredsställelse af att frammana de gamla minnena och jemföra dem med sin egen hopplösa ställning. Resulta­

tet blef icke lugnande. Hon grät icke; men hon ville gråta. Förtviflad gick hon från det ena hörnet af rummet till det andra och vred sina händer. Hennes hufvud värkte under det svåra tankearbetet.

Frän rummet bredvid hördes glada röster blandade med skramlet af knifvar och glas.

Hvarje ljud, som hördes derifrån var för henne en ny pläga. Hon längtade efter någon, det var förfärligt att vara ensam. Hon gick till väggen.

Hon ville bedja om att få komma in till dem Gerinne; men sä skämdes hon igen och dessutom

Jf

t:

./ >

rV

'J

var det icke efter dem hon längtade. Hon ville ej för allt i lifvet vara tillsammans med några

»sådana» i qväll, utan någon annan, någon bättre.

Hon längtade efter något rent och det fann hon icke. Bibeln låg der; men det var ju icke nå­

got rent. Hon brukade icke ofta se i den; men då detta skedde, var det blott för att uppleta de oanständiga berättelserna i gamla testamen­

tet. Och att en sådan bok icke kunde trösta henne nu, var ju klart.

»Ett glas till, Vanadis!» Och tankarne fort­

satte sitt förintelseverk.

»Hur skall det sluta för dig ? Hur länge tror du att man bibehåller ungdom och skönhet j ditt yrke ? Ett par år till och du är ful och gammal och hvad är då att göra? Taga lifvet af dig? Nej, Vanadis, det gör du inte, dertill är du för feg. Du inser nog att det vore bättre att dö än att fortfara i detta helveteslif; men ändock är du rädd för sjelfva dödsstundens smärtor. Du skall lefva, sjunka djupare och alltid hoppas på något oväntadt. Och hvad hop­

pas du egentligen ? Nu, att fä lemna ditt yrke, bli kaféslinka eller cigarrfröken ? Hvem tror du tager dig till det? Att du älskat och hyrt ut din kropp pä timme betyder intet; men du är inregistrerad och deri ligger hindret. Vill du bli sömmerska, fabriksarbeterska eller piga ? Det vore något bättre; men du kan ju inte arbeta och saknar uthålligheten, dessutom är det äfven i detta fall mycket svårt för dig att få arbete.

Gift kan du aldrig bli, ty bvem vill ha dig, och

en sädan man som Mathildas vill inte du ha.

Kan du samla dig något penningar? Äfven det är omöjligt, enär »konkurrensen» tvingar dig att nedsätta dina priser och dina inkomster knapt förslå till kläderna, och elegant måste du vara, om du vill hoppas kunder. Ännu är du efter­

sökt, men om en liten tid kommer du sjelf att söka och då blir du icke sä nogräknad längre.

Hvad du länge undvikit, skall då komma, elaka sjukdomar med svåra operationer och undan för undan sjunker du. Då kommer man att möta dig arm i arm med gardister och förr eller se­

nare blir spinnhuset den fristad, som emotta- ger dig !

Men drick, Vanadis! Så ja, sätt buteljen för mun och töm den till sista droppen! Det skulle knapt en karl gjort efter!

Det är iängt lidet pä natten. Uet har länge varit mörkt i Mathildas fönster, de glada stäm­

morna i åttan och nian voro utbytta mot en stilla snarkqvartett, utförd af fyra nöjda menni- skor, hvilka tiilbragt sin julafton så bra som nå­

gon i hela staden Stockholm och derför nu sofvo gladt och roligt. Ljusen hos Vanadis lägo i själatåget, kropparne voro uppbrända, blott pä botten af ljuspiporna fans ännu litet stearin, hvilket veken begärligt uppsög. Lågorna fläm­

tade matt. Ett tag fick den ena fart, sköt upp i luften som en blixt och försvann: Den andra lågan hade ännu en stund att flämta, innan den företog sin himmelsfärd. Det svaga ljuset, den

30

förmådde gifva, passade’ förträffligt i stycke med den sorgliga tafla den belyste.

Pä golfvet med hufvudet gömdt i sina han­

der låg Vanadis, drucken, men ej redlös. Man hörde af hennes snyftningar att hon hade qvar medvetandet, måhända hade det varit bättre för henne, om hon förlorat det.

* *

*

Det hade upphört att snöa. Molnen hade dragit sig åt fyra håll och lemnat en öppning, hvari en ljus, blägrön stjernbeströdd himmel visa­

de sig. Öppningen blef större och en isande kall vind rusade från Skeppsbron uppför gränderna, packade snön tillsammans till en härd och hal massa, som icke vätte längre, och satte fart >

flaggorna så att de svajade. Men snart öfver- drogos dessa med is och då lät vinden dem hänga som hvita plåtskyltar. Och vinden rusade framåt i lustig lek, blåste hattarne af de ensamme nattvandrare, den mötte, och hvisslade vid hus knutarna. När den kom till Nybroviken, ville den draga is öfver vattnet; men det var ett svårt arbete och den lade sig att hvila, då den säg sig misslyckas. Och väl var det ; ty nu fick man i lugnt väder den vackra morgonen fara i julottan och ha det präktigaste före.

— Det skulle ingen trott i går ! sade de unga.

Och de gamle svarade:

— Gamla märken slå aldrig fel: » Anders slaskar och jul hraskarh

IL Corafte Vere-

— Säg du henne?

— Ja, det beror på hvilken du menar. Här har ju hela demimonden sin första mottagning för säsongen. Att du med »henne* menar en dam ur half-verlden tar jag för gifvet.

— Du gissar icke sä alldeles orätt och för att du ej skall famla i mörkret efter en rnängd namn, skall jag strax säga dig hvem jag menar:

matrosgossen i hvita kläderna.

— Ah ! hon, ja, visst säg jag henne. Hon ser bättre och mera retande ut än de andra.

Den flickan vore värd ett kungarike ! Märkvär­

digt att jag icke sett henne förr! Vet du hen­

nes namn ?

— Ja, det der var en kinkig fräga, hon hör till deras klass, som icke begagna sig af några namn, annars kallas hon visst för Vanadis.

— Huru, är det möjligt? Är hon Vanadis?

Skada pä en sä vacker unge, hon skulle kunna försvara sin plats i en våning. Nu är hon för­

lorad för oss.

32

— Àh, inte sä alldeles ändå!

— Är du galen, du vill val inte att vi skulle sänka oss så djupt. Du tyckes glömma livad man är skyldig sin ställning och den uniform man bär.

— Nå nå, lugna dig, inte menar jag att vi skulle uppvakta en gatnymf. Nej, långt derifrånl Jag vet en annan utväg.

— Och den skulle vara?

— Att adla henne, att upphöja henne till rang, heder och värdighet af mätress ät en offi­

cer vid hans majestäts flotta.

— Jag tror dig verkligen vara i stånd att sätta dina planer i verket. Har du dä gått och förälskat dig i en nymf? Af henne kan du dess­

utom aldrig få folk !

— Jo, hon har goda anlag, och ett par må­

naders pension med thy åtföljande hvila skola låta henne intaga främsta rummet i vår half- verld». Men nu skall jag passa pä och studera henne innan demaskeringen blir, vi träffas åter klockan ett i blåa rummet. Tag Hulda och Constance med dig!

Detta lilla städade samtal fördes af tvä unge- män på den första stora maskeraden för äret.

De båda vännerna tillhörde »la haute-volée» — hvarför begagnas icke uttrycket »hel-verld» ? — och till sitt yttre voro de lika alla andra unga män, hvilka gå i uniform eller umgås med folk i uniform: kala hjessor, blaserade ansigtsuttryck och, när de voro civila, alltid i ytterst moderna kläder. Af deras samtal framgick tydligen att

33

<3e redan länge sedan tröttnat pä att finna nä- got nöje i sällskap med ärbara fruntimmer ; men att det ännu, om ock sällan, funnos ögonblick då de ansågo att lifvet kunde vara njutbart ibland. Som de ingalunda äro hufvudfigurer i vår berättelse, fråga vi icke efter om deras namn sluta på »—hufvud» eller »—svans». Men vi äro nyfikna och derföre taga vi tillfället i akt och lyssna än en gång till livad de säga.

— Nu har jag gjort mina iakttagelser, su­

bjektet är tacksamt och jag liar hela min plan färdig 1

— Såå! Du är ypperlig! Du kommer att stöta dig ohjelpligt med dina vänner för en galen idés skull, eller tror du att de vilja umgås med dig, när du nedsjunkit till samma nivå som hen­

nes älskare. Om dina andra förbindelser vill jag nu inte tala, ehuru jag tycker syndom Hulda.

— Hulda skänker jag ät Svin— (namnet var så grant att vi blott minnas början), han är ung och rik och behöfver förströelse. Du gör rätt i att inte tala om de andra; jag är redan led vid dem, jag hehöfver något nytt, något retande, pikant och som jag redan sagt dig af Vanadis kan man göra något. Om jag stöter mig med dig och de andra är mig likgiltigt. Vill inte ni umgås med mig, så låt bli!

Härpå bief en knappt märkbar axelryckning enda svaret och de två, som nyss varit goda vänner voro hädanefter fiender. — Det kanske förefaller någon en smula otroligt att en ung genomförnuftig man och till på köpet en man

3

34

med rikedom och adligt namn skulle yttrat sig sä, som den ena af de två samtalande gjort.

Men denne någon» glömmer att vi lefva i en tid, dä man kan vänta allt, till och med det mest otroliga, af ungdomen. Vidare får man icke tro att en upphöjd och prisvärd fördomsfri, het var utmärkande för den unge mannen. Neji längt derifrån! Hans tycke för Vanadis var starkt grundlagdt, ty det var byggt på tre mo.

tiver, hvilka återigen hvilade på en fast och orubblig basis, hans egoism. Dessa tre moti­

ver voro : pro primo, hans leda vid demimonde- damerna, pro secundo, hans fasta öfvertygelse att Vanadis, när hon hade honom att tacka för sin förbättrade ställning, skulle älska honom lidel­

sefullt tillbaka, och slutligen pro tertio, Vanadis fina kropp och vackra ansigte.

Den sem sett Vanadis pä maskeraden skulle icke förvånat sig öfver den unge mannens tycke.

Hon var onekligen förtjusande i sin hvita ma- trosdrägt och med en stor bredskyggig hatt vårdslöst kastad på det pudrade håret. Hon hade roligt på balen och på hennes mun sväf- vade hela qvällen ett leende som klädde henne utomordentligt väl. Hon dansade med behag och svarade qvickt på herrarnes frågor äfven om dessa voro litet närgångna. Ibland hände det att hon tog på sig en så oskyldig min, att många ansågo henne för att vara en ung flicka, som för tidigt kommit på sin första maskerad. När så der slog ned ögonen och rodnade ända ut i örsnibbarne öfver något anstötligt yttrande,

var hon omotståndlig och herrarne täflade om att tömma sina plånböcker för att kunna behaga henne. Oaktadt hennes kostym hvarken var elegant eller dyrbar var hon likväl maskeradens drottning till stor harm för grefve T. .som gif- vit sjuttiofem kronor och det blott i hyra för Constances skära sidensarge-domino, och till stor förtviflan för alla dem, som icke fått bjuda henne på champagne.

Det var egentligen blott en enda person som oaktadt han superat tillsamm ans med Va nadis, gick från maskeraden missnöjd. Vi gingo pä samma gång som han derifrän. Han gick nagra steg framför oss och talade högt för sig sjelf, och all den stund författare aldrig böra försumma ett tillfälle att tillfredsställa vetgirig­

heten, smyga vi oss efter och lyssna.

Förbannadt söt ; men hvad fan angick det mig på det hela taget? Hade jag väntat tills i morgon hade jag egt henne för fem kronor och nu har jag kastat bort sjuttio kronor för att hon skulle fä äta sig halfmätt och för att jag skulle få gå hem ensam. Men förbannelse öfver källarmästare pä maskerader! Der komma de med sina lömska matsedlar och skurkaktiga vin­

listor: ’Rüdesheimer’, 'Rüster Ausbruch’, 'Veuve Cliquot', ’Régnault’ och ’Chartreuse’! För min del hade jag nöjt mig mid Régnault; men hon skulle, Gud bevars, ha något annat och så kommo min plånboks bödlar, kyparne, och satte fram den ena flaskan efter den andra; ibland var det surt som attika och ibland äckligt som sirap, fy

36

tusan! —Men hur fan skall jag nu kunna lefva till min stora tafia blir såld ? Det kan hända i mor­

gon dag, men det kan också dröja ett helt år.

Låt mig gå en medelväg, det är således omkring ett halft år jag har att lefva på de fyrtiotre öre, som jag ännu har qvar.. .

Den arme beklagansvärda unge mannens öde rörde oss. Vi gingo fram till honom och pre' senterade oss. Han blef då å sin sida rörd öf- ver ett finna deltagande vänner och när vi hjelpt honom att skälla ned källarmästare, maskerader, glädjeflickor af hel-, half- och qvartverlden, alla som hade bättre inkomster och voro i bättre ställning än vi och slutligen hela verlden tills vi blifvit hesa, drogo vi fram med vårt ärende; ty ingen må misstänka oss för att alldeles ända- målslöst ha tilltalat den unge mannen. Vi frå­

gade honom, om han hade lust att — naturligt­

vis mot skälig valuta — figurera som älskare och manlig hufvudfigur i en berättelse, vi hade under arbete. Han var icke omedgörlig och så kommo vi öfverens om att han skulle få mat och husrum af oss till dess vi ej längre behöfde någon modell. A sin sida tillät han oss att i ord göra af honom allt, som kan göras af en ung man. Han gaf oss sitt visitkort, på hvilket vi läste : »Tom Thoresen, artist», och sedan han lofvat att träffa oss vid frukosten å källaren

»Valhall», skildes vi åt.

På denna maskerad hade sålunda ett vän­

skapsband blifvit sönderslitet och ett annat knu­

tit genom samma oraak: Vanadis. Ja, så under-

37 ligt går det till i verlden och om vi vilja und­

vika att tänka härpå, kunna vi mycket väl af- bryta alla filosofiska slutledningar med en fras, som de andligt sinnade lärt oss: »vi böra icke klandra naturens ordning!»

Vanadis ?

Ja, det var verkligen samma Vanadis, som vi icke sett till sedan julafton och sedan dess hafva ungefär två månader förflutit. Julhelgen medförde icke några nöjen till henne, och sjelf var hon under denna tid sentimentalt stämd eller, som hennes kamrater något elakt anmärkte, hon gick i »förstämning». Sedanhadehonkryat till sig igen och återfått sitt glada lynne. Hon hade blifvit om möjligt ännu mera nogräknad på sina älskare än förr och tycktes särskildt föredraga äldre herrar. Hon umgicks icke englrä med sina kamrater och flyttade från hotellet i staden till Drottninggatan, der hon hyrde sig ett elegant, möbleradt rum. Lyckan var henne fortfarande bevågen och hon förtjenade mycket penningar, men hon tycktes ändock icke vara riktigt nöjd. Hon ville höja sig öfver de andra flickorna och att bli »hålldam» åt någon rik herre, syntes henne vara ett eftersträfvansvärdt mål.

Hon arbetade härför med verklig energi.

Hon klädde sig enkelt men »stilfullt» och när hon om söndagasmiddagarne visade sig i »tor­

get» uppväckte hon herrarnes beundran och da­

mernas afund. Det fans knappt någon i hela Stockholm, som icke kände till henne. De unga

3»

männen skröto af att ha varit hos henne. De gamla gubbarne blinkade med ena ögat åt henne.

Major B. och det utländska sändebudet, som promenerade tillsammans mäste stanna och se efter henne. .Nar de sedan återtogo sin prome"

nad, hade de glömt, hvarom de förut talat och nu utspann sig emellan dem ett högst intressant meningsutbyte om hvem man borde gifva före­

trädet, ät denna nya eller ät fröknarne Z. i cigarr­

boden. Då båda ädlingarne voro till den grad upptagna af ämnet att de glömde bort att göra grefvinnan von P. sina komplimanger oaktadt hon två gänger äkte förbi dem i sitt ekipage med fyrspannet. Söndagen derpä fick man se flera unga flickor i likadan promenaddrägt som Vana­

dis hade förra söndagen, men utan att de för den skull lyckades väcka någon synnerlig upp­

märksamhet; ty nu kom Vanadis i en mörkgrön promenaddrägt, enkel men smakfull och dyrbar, och med en förtjusande tyrolerhatt på huf- vudet.

Vanadis var klokare än de fleste af sina yr- kessystrar. Hon insåg snart att målet för hen­

nes sträfvanden icke kunde uppnås blott genom klädseln och det yttre sättet och derför lärde hon sig åtskilligt, som hon trodde sig kunna draga nytta af, såsom skönskrifning, nägra alldag­

liga franska fraser och dylikt. Hon visade sig allvarlig och sedesam ute och började allt mera hemlighålla sitt yrke. Hon hade höjt sina priser och skaffat sig bestämda kunder, och enär dessa gåfvo henne tillräckligt att lefva af, brydde hon