Karlstads universitet 651 88 Karlstad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60 Information@kau.se www.kau.se
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Socialt arbete/Institutionen för sociala och psykologiska studier
Rebecka Broman Pettersson & Emelie Hammarström
”Respektera klienten och tro på det den säger”
En studie om socialarbetarens bemötande av klienter som blivit utsatta för våld i nära relation
”Respect the client and believe what is said”
A study of social worker’s treatment of clients who has been exposed to domestic violence
Examensarbete 15 hp Socionomprogrammet
Termin: VT 2016 Handledare: Arja Tyrkkö
Examinerande lärare: Kirsti Kuusela
Sammanfattning
Titel: “Respektera klienten och tro på det den säger” – En studie om socialarbetarens bemötande av klienter som blivit utsatta för våld i nära relation.
Författare: Rebecka Broman Pettersson & Emelie Hammarström.
Syftet var att undersöka hur socialarbetare, både med och utan specialkompetens om klienter som blivit utsatta för våld i nära relation, arbetar med bemötande av nämnd klientgrupp. För att kunna belysa detta undersökte vi också socialarbetarnas metodarbete kring klientgruppen och deras kunskap kring våld och våldsutsatthet med fokus på nära relation. För att kunna uppnå syftet har studien genomförts via fyra semistrukturerade intervjuer med verksamma socialarbetare i olika kommuner. Det insamlade materialet har bearbetats via en hermeneutisk ansats och analyserats utifrån empowermentteori och de teoretiska begreppen våld och bemötande. Resultatet visar att klientbemötandet varierar beroende på situationen och att olika utredningsmetoder används beroende på socialarbetarens arbetsplats och klientens situation. Det finns enligt respondenterna inga tydliga riktlinjer eller handlingsplaner avseende bemötandet. Studien belyser också vikten av specialkompetens i arbetet med klientgruppen och socialarbetarnas medvetenhet om våld och våldsutsatthet. Det föreligger ett stort behov av specialkompetens inom socialtjänsten för att kunna bemöta och arbeta med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Detta då det föreligger brist på kunskap kring problematiken som kan leda till att klienten inte får den hjälp som den behöver, om socialarbetaren inte vet hur denne ska bemöta klienten.
Nyckelord: bemötande, utredningsmetoder, våld i nära relation, specialkompetens.
Abstract
Title: ”Respect the client and believe what is said” – A study of social worker’s treatment of clients who have been exposed to domestic violence.
Authors: Rebecka Broman Pettersson & Emelie Hammarström.
The purpose of this study has been to evaluate how social workers, both with and without expertise regarding clients who have been exposed to domestic violence, work in an aspect of client-treatment towards these clients. We have investigated the social workers knowledge about domestic violence and their investigation methods regarding these clients. The study has been implemented through four semi-structured interviews with social workers operating in different municipalities. The collected data has been processed through a hermeneutical approach and analyzed based on empowerment theory and theoretical concepts of violence and encounters. A result show that the client-treatment vary depending on the situation and that there are no clear guidelines or action plans regarding how the social workers should act. Also that the investigation methods very depending on where the social worker work and on the clients situation. The study also highlights the importance of expertise in the work regarding the client group and social workers awareness of violence and exposure to violence. There is a great need for expertise in social work in order to meet and work with clients who are victims of domestic violence. There is a lack of knowledge about this phenomenon that can lead to that the client is not receiving the necessary assistance, because the social worker did not know how to respond to the client.
Keywords: client-treatment, investigation methods, domestic violence, expertise.
Förord
Vi har valt att ha gemensamt ansvar för studiens alla delar. Vi har planerat, strukturerat och anpassat oss efter varandras kunskaper på ett sätt som medfört att vi kunnat få fram det bästa av varandra. Därför vill vi först och främst säga ett stort TACK till oss själva. Trots att vi inte kände varandra innan har vi gemensamt klarat av detta!
Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Arja Tyrkkö som i sitt arbete agerat bollplank åt oss och styrt oss i rätt riktning när vi varit osäkra på vårt mål.
Vidare vill vi framföra ett stort tack till samtliga respondenter. Med risk att låta klyschigt: det hade aldrig gått utan er!
Vi vill också tacka våra mammor som stöttat avseende formalia och språk. Tack för att ni tog er tid och läste alla dessa sidor!
Slutligen vill vi tacka artisten Sia som genom sin låt Cheap thrills motiverat oss när det varit som värst och fått oss att åter finna gnistan.
Karlstad juni 2016
Rebecka Broman Pettersson & Emelie Hammarström
Innehåll
1. Inledning ... 1
1.1. Problemformulering ... 1
1.2. Syfte och frågeställningar ... 2
1.3. Centrala begrepp ... 2
2. Tidigare forskning ... 4
2.1. Våld i nära relationer ... 4
2.2. Bemötande ... 5
2.2.1. Brister i bemötandet ... 6
2.3. Metoder i bemötandet ... 7
3. Teoretisk referensram ... 9
3.1. Empowermentteori ... 9
3.2. Våld ... 10
3.3. Bemötande ... 10
4. Metod och material ... 12
4.1. Val av metod ... 12
4.2. Urval ... 12
4.3. Genomförande av intervjuerna ... 14
4.4. Analys av materialet ... 15
4.5. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet ... 16
4.6. Etiska överväganden ... 16
5. Resultat och analys ... 18
5.1. Våld ... 18
5.1.1. Förekomst av våld i nära relation ... 18
5.1.2. Behovet av specialkompetens ... 19
5.1.2.1. Hedersrelaterat våld i nära relation ... 20
5.1.3. Anmälningsskyldighet ... 20
5.2. Bemötande ... 21
5.2.1. Det goda bemötandet ... 21
5.2.2. Skillnader i bemötandet ... 23
5.2.3. Att våga fråga ... 24
5.3. Metoder ... 25
5.3.1. Olika metoder i arbetet med klientgruppen ... 25
5.3.2. Betydelsen av klientens egna resurser ... 26
5.3.3. Handlingsplaner ... 27
5.4. Sammanfattning av resultat och analys ... 28
6. Diskussion ... 29
6.1. Resultatdiskussion ... 29
6.1.1. Våld ... 29
6.1.2. Bemötande ... 29
6.1.2.1. Att våga fråga ... 30
6.1.3. Metod ... 31
6.2. Metoddiskussion ... 33
6.3. Förslag till fortsatt forskning ... 34
6.4. Avslut ... 34
Referenser ... 36
Bilaga 1: Missivbrev ... 39
Bilaga 2: Intervjuguide ... 40
1
1. Inledning
1.1. Problemformulering
Våld i nära relation förekommer i alla delar av världen oavsett religion eller samhällsklass och har en lång historisk bakgrund (Scheffer Lindgren 2009). Problematiken återfinns även i Sverige (Boethius 2015). Tidigare har våld i nära relation ansetts vara ett familjeproblem som familjen själva ska lösa (Ekström 2012) men numera har socialtjänsten ansvaret att stödja och hjälpa denna grupp av klienter (Boethius 2015). Enligt Socialstyrelsen (2016) berörs flera delar av samhället av problematiken, både rättsligt och socialt men också utifrån ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. Eftersom samtliga våldsutsatta klienter har rätt att få hjälp och stöd, erbjuds detta från olika instanser. I socionomens yrkesutövning har vi observerat att vissa kommuner har etablerat särskilda avdelningar och enheter inom socialtjänsten som enbart arbetar med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Detta infördes för att öka specialkompetensen och kunskapen kring klientgruppen.
Trots att problematiken kring våld i nära relation är så pass omfattande är det få brottsfall som anmäls, vilket medför ett stort mörkertal och resulterar i att statistiken kan anses missvisande (Brottsförebyggande rådet (Brå) 2016). Trots detta anser vi att det är av relevans att presentera den statistik som finns, för att därigenom kunna skapa en bild av problematiken. År 2015 anmäldes cirka 17 000 fall av fysiskt våld. I samtliga fall var förövaren i nära relation till våldsoffret. Drygt en femtedel av befolkningen har någon gång utsatts för våld av någon närstående och år 2012 uppgav 6,8 procent att de blivit utsatta för våld i nära relation (ibid.).
Klientgruppen anses vara särskilt utsatt enligt lagens mening (SFS 2012:776). Det finns inte några tecken på att våldet minskar trots att det utförts flera olika åtgärder, till exempel genom stöd- och förebyggande arbete (Ekström 2012).
Enligt 3 kapitlet 3 § socialtjänstlagen ska socialtjänstens arbete vara av god kvalité och utföras av personal med lämplig utbildning och erfarenhet (SFS 2009:596). Trots att behov av god kvalité framgår i socialtjänstlagen specificeras inte det goda bemötande och vad det avser (SFS 2001:453). Björck och Heimer (2008) menar att det är av stor vikt som socialarbetare att ha kunskap och förståelse om våld och att våga se och ställa frågor om våld, för att därigenom kunna upptäcka det. Om socialarbetaren inte har tillräcklig kännedom om våld i nära relation finns risken att omfattningen av problematiken inte framkommer. Det kan medföra att klienten inte erbjuds den hjälp som krävs och som den är berättigad till. Hall (2006) menar att den mänskliga kontakten har stor betydelse för mötet med klienten. Det är också viktigt att socialarbetaren visar intresse och lyssnar till klienten.
År 1995 etablerades ett förslag från kvinnovåldskommissionen att alla kommuner i Sverige skulle tillhandahålla handlingsplaner kring våld. Kvinnovåldskommissionens uppgift var att skapa en inblick i våldsproblematiken och arbeta förebyggande mot våldet (Wallberg 2008).
Handlingsplanerna skulle medföra rutiner kring handläggning och öka kompetensen. Under 2005 genomförde Socialstyrelsen en inventering av handlingsplanerna som visade att 209 av
2 290 kommuner hade handlingsplaner. Dock användes handlingsplanerna på olika sätt i kommunerna. Att som socialarbetare ställa frågor om våld kräver att denne är beredd på svaret och har kunskap om hur svaret ska hanteras, varpå handlingsplaner är ett framgångsrikt verktyg. Wallberg betonar att avseende hedersrelaterat våld är det tydligt att både socialtjänst och andra myndigheter saknar den kunskap och erfarenhet som krävs. Myndigheterna behöver tydliga riktlinjer och handlingsplaner för att socialarbetarna ska veta hur de ska arbeta med våld i nära relation. Vidare bör uppföljningsstrategier etableras för att säkerställa att handlingsplanerna används av samtliga socialarbetare.
Vi anser att en grundläggande del i det sociala arbetet är det goda bemötandet och alla klienters lika värde. Vi vill belysa våldets alla delar och inte enbart fokusera på det fysiska våldet. På grund av att våldsbegreppet baseras på olika våldsformer kan det vara svårt för socialarbetarna att veta hur de ska agera och bemöta klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Genom studien kommer vi fokusera på bemötandet, socialarbetarnas utredningsmetoder och om bemötandet anpassas för de klienter som blivit utsatta för våld i nära relation.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka hur socialarbetare, både med och utan specialkompetens om klienter som blivit utsatta för våld i nära relation, arbetar med bemötande av nämnd klientgrupp. För att kunna belysa detta ämnar vi också att undersöka socialarbetarnas metodarbete kring klientgruppen och deras kunskap kring våld och våldsutsatthet med fokus på nära relation.
Kortfattat kan syftet sammanfattas med följande frågeställningar:
Hur arbetar socialarbetare med bemötande av klienter som blivit utsatta för våld i nära relation?
Vilka metoder används i arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation?
Vilket behov av specialkompetens föreligger i arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation?
1.3. Centrala begrepp
Nedan presenteras de begrepp som är återkommande i texten. Därför är det viktigt att läsaren tar del av vår begreppsförklaring i början av arbetet. Detta för att texten ska vara lätt att förstå och läsarvänlig. Vidare betonas vikten av att specificera relevanta begrepp som återkommer i studien. Detta görs via begreppsförklaringar via inhämtad litteratur och våra egna benämningar på begreppen.
3 Vår beteckning på socialarbetare är en yrkesverksam individ som arbetar med socialt arbete, exempelvis myndighetsutövning med stöd av socialtjänstlagen. Begreppet klient i denna studie är de individer som är aktuella som ärenden inom någon av socialtjänstens verksamheter.
Begreppet specialkompetens syftar på utökad kunskap som socialarbetare erhåller via yrkesutövning och utbildningar kring ett specifikt ämne. I denna studie anses de respondenter som enbart arbetar med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation ha specialkompetens kring arbetet med nämnd klientgrupp.
Våld beskrivs som ett komplext begrepp då det baseras på flera olika aspekter. Våld yttrar sig på olika sätt vilket kan medföra att det är svårt att urskilja våldet och dess karaktär. Begreppet våld går att dela upp i sju olika komponenter som genom de olika karaktärerna skiljer sig beroende på utsattheten. Våld avser bland annat slag och förnedring eller att någon blir sexuellt utnyttjad. De olika våldsformerna som belyses i denna studie är: fysiskt, psykiskt, ekonomiskt, materiellt, hedersrelaterat, sexuellt, försummelse och latent våld (Länsstyrelsen Värmland 2014). Vidare förklaring av begreppet framgår i den teoretiska referensramen för denna studie.
Enligt Socialstyrelsen (2015a) avser en närstående relation alla relationer som benämns vara nära och förtroendefulla mellan parterna. Därför kan en närstående vara pojk- eller flickvän, make eller maka, sambo, familj eller övrig släkt. Det kan också vara en vän eller annan medmänniska som individen har en nära och förtroendefull relation till. Vår definition av begreppet är i enlighet med Socialstyrelsens beteckning. Vi anser att det är upp till individen att avgöra om relationen är en nära relation, utifrån de kriterier som Socialstyrelsen presenterar. Begreppet våld i nära relation innebär att en individ blir eller har blivit utsatt för våld av någon denne har en nära relation till (jfr Socialstyrelsen 2015a; Brå 2016). Våldsutsatt är beteckningen på offret i våldssituationen, inom socialtjänsten är denna person ofta hänvisad till som klient. Förövare är den person som utsatt någon för våld.
4
2. Tidigare forskning
I detta kapitel presenteras tidigare forskning gällande våld i nära relation, klientbemötande och metoder i socialt arbete. Kapitlet baseras både på svensk och internationell forskning.
Bemötande kring klienter som blivit utsatta för våld i nära relation är ett relativt outforskat ämne. Det har varit svårt att hitta forskning om bemötandet inom socialtjänsten. Den forskning som vi hittat om bemötande av klienter som blivit utsatta för våld i nära relation har varit utifrån sjukvårdens och polisens perspektiv. Det finns däremot mycket forskning kring våld i nära relation. De teman som vi belyser i tidigare forskning är våld i nära relation, hedersrelaterat våld, bemötande och metoder i klientbemötandet.
2.1. Våld i nära relationer
Enligt Boethius (2015) avhandling Män, våld och moralarbete som handlar om behandling för våld i nära relation menar att våld i nära relationer är ett erkänt samhällsproblem i Sverige, likaså i andra länder i västvärlden. Socialtjänsten har ansvaret att hjälpa de våldsutsatta. Det föreligger ett omfattande mörkertal kring antalet individer som blivit utsatta för våld i nära relation. Enligt Ekströms (2012) artikel Inte bara kvinna om våldsutsatta kvinnors behov av stöd, har våld i nära relationer numera blivit ett samhällsproblem istället för ett familjeproblem som det varit tidigare.
Forskningen visar att våld i nära relationer har olika uttrycksformer och att det inte endast är fysiskt. Boethius (2015) menar att det finns fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt, ekonomiskt och latent våld samt försummelse. Vidare beskriver författaren att våldet inte ska ses som ett separat fenomen utan måste ses i relation till och utifrån individens våldsupplevelse. Det finns ytterligare forskning som styrker Boethius syn på att våldet har flera olika uttryck, exempelvis en studie med titeln Du kan ju inte bli slagen av en tjej liksom av Hellgren, Andersson &
Burcar (2015) som handlar om män som blivit utsatta för våld i nära relation och Ekströms ovan nämnda artikel. Enligt Brås (2010) rapport Upprepad utsatthet för våld som handlar om polisens och socialtjänsten arbete angående våld i nära relation, har socialtjänsten tillsammans med polisen erhållit en handlingsplan från regeringen för att kunna förbättra arbetet kring våld i nära relationer. Det har skapats riktlinjer. Både socialtjänstens och polisens organisationer har utvecklats och samverkan med andra instanser har blivit mer omfattande.
Enligt Björktomtas (2007) rapport personalens möten med utsatta flickor om hedersrelaterat våld har det hedersrelaterade våldet i Sverige uppmärksammats på senare år. Först år 2002 började socialtjänst och andra myndigheter samt organisationer upptäcka hur omfattande våldsproblematiken var för de utsatta flickorna. Flera kommuner har arbetat fram handlingsplaner för hur akuta situationer inom hedersrelaterat våld ska hanteras. Trots det framgår det att det fortfarande finns stora brister i kunskapen kring hedersrelaterat våld. Det finns också brister i hur arbetet ska utformas för att våldsproblematiken ska upphöra.
5
2.2. Bemötande
Under 1990-talet tillkom kvinnofridsreformen som skulle medföra lagändringar och att myndigheter skulle få olika uppdrag för att minska våldet och arbeta mot ökad rättssäkerhet.
Efter en utvärdering av arbetet framgick det att det fanns brister i arbetet och att de insatser som etablerats inte medfört förbättring. En av bristerna avsåg bemötandet av de klienterna (Scheffer Lindgren 2009).
Scheffer Lindgren (2009) beskriver i sin avhandling "Från himlen rakt ner i helvetet”: från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer som belyser våldsaspekter i våld i nära relation, att det krävs mer utbildning för de som arbetar med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation och vidare forskning inom ämnet. Om klienten inte får ett gott bemötande av socialarbetaren kan det resultera i att klientens tillit till myndigheter och andra människor minskar. Ett gott bemötande kan leda till att klienten är villig och orkar genomföra en livsförändring.
Wallberg (2008) beskriver i boken Våldsutsatta kvinnor- samhällets ansvar att hur myndigheter ska arbete med kvinnor som blivit utsatta för våld, att alla klienter ska få ett respektfullt bemötande inom socialtjänsten. Hon uppger att socialarbetare ofta möter våldsutsatta klienter i sitt arbete utan att veta om det. Detta för att en del socialarbetare inte ställer frågor om våld. Om socialarbetaren frågar om våld kräver det att denne är förberedd på svaret. Fortsättningsvis beskriver Björck och Heimer (2008) i samma bok att om socialarbetaren inte har tillräckliga kunskaper om våld i nära relation finns risken att omfattningen av problemet inte framkommer. Hall (2006) beskriver i sin bok Det offentliga mötet: om etik, tilltro och bemötande på försäkringskassan som handlar om bemötande inom försäkringskassan att den mänskliga kontakten har stor betydelse för mötet med klienten. Det är också viktigt att socialarbetaren visar intresse för klienten och lyssnar.
Björck och Heimer (2008) menar att i mötet med klienten bör socialarbetaren sträva efter att bygga upp en relation och skapa tillit gentemot klienten. Enligt Wallberg (2008) klienter som blivit utsatta för våld i nära relation kan ha svårt att lita på andra då tilliten till andra människor har skadats till följd av våldet. Det gör att det kan det vara extra svårt för våldsutsatta att ta emot hjälp.
Wolf, Ly, Hobart och Kernic (2003) har skrivit en artikel Barriers to Seeking Police Help for Intimate Partner Violence om svårigheter för våldsutsatta att söka hjälp från polismyndigheten i USA. De menar att en svårighet för de klienter som blivit utsatta för våld i nära relation är att de ofta är rädda för att våldet ska eskalera eller få andra konsekvenser, om det anmäls eller om myndigheter kontaktas. Vidare föreligger en rädsla för att myndigheter inte tar problematiken på allvar eller att hjälpen som erbjuds inte resulterar i förändring. Det råder mycket skam och skuld kring våldsutsatthet, vilket kan påverka att klienten inte söker hjälp. Agevall (2012) beskriver i sin avhandling Våldet och kärleken: våldsutsatta kvinnors begripliggörande av sina erfarenheter att klienter som blivit utsatta för våld i nära relation är beroende av andra för att få hjälp. Att specificera sin utsatthet för någon annan kan upplevas
6 som svårt och det kräver att den socialarbetare som möter klienten har kunskap kring våldsutsatthet och en empatisk förmåga.
Sundborgs (2015) avhandling om man inte frågar får man inget veta beskriver bemötande inom sjukvården och hon menar att grundläggande förutsättningar för att kunna hjälpa individer i en svår situation är att våga fråga. Det är av stor vikt att lyssna till det som våldsutsatta klienter uppger. Kommunikationen är avgörande i mötet, personalen måste vara lyhörd och anpassa samtalet efter klientens behov. Det är viktigt att kunna ta emot det svar som kommer och kunna erbjuda rätt hjälp. Ett gott bemötande, enligt Sundborg, innefattas av att klienten bekräftas och blir sedd och att personalen är närvarande i mötet. Att ha kunskap om hur situationen kan hanteras och kunna känna empati och förståelse är viktigt i mötet med klienten.
Rejmer, Sonander och Agevalls (2010) beskriver i sin rapport Våldsutsatta kvinnor berättar, att i polisens arbete måste bemötandet anpassas efter klientens behov. Första mötet med klienten är mycket viktigt och denne bör få en positiv upplevelse. Det innebär att klienten får ett gott bemötande och att klienten blir lyssnad till. Det är viktigt för att ett förtroende mellan parterna ska etableras (ibid.). Det är avgörande att den professionella endast ställer frågor om våld om denne är beredd att bemöta svaret (Sundborg 2015). Om klienten berättar om sin situation kan det resultera i att denna hamnar i en sårbar situation, där skam kan uppstå. Det är av stor vikt att socialarbetaren kan förstå situationen och därigenom bemöta och bekräfta klienten (Agevall 2012). Dock menar Rejmer et al. (2010) att ett gott bemötande inte kan fastställas utan att det skiljer sig utifrån klientens förväntningar och behov.
Ovanstående resultat från tidigare studier påvisar att oavsett vilken myndighet som utför arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation ska det utgå från liknande riktlinjer kring bemötande och att det ska anpassas efter klienten och de behov som föreligger.
2.2.1. Brister i bemötandet
Enligt Socialstyrelsens (2004) kartläggning Sexuell läggning och bemötande i socialtjänsten, som beskriver bemötandet inom socialtjänsten, kan ett dåligt bemötande uttryckas på olika sätt. Ofta handlar ett dåligt bemötande om oförmåga och bristande observans, vilket kan medföra allvarliga konsekvenser för den hjälpsökande, speciellt om individen är utsatt för våld i nära relation. Orsaker till ett dåligt bemötande kan vara brister i systemen, exempelvis lagstiftning eller grundutbildning. Ovana och brister i rutiner kan också vara faktorer som medför att klienten får ett dåligt bemötande (ibid.). Det finns svårigheter i att socialarbetaren inte alltid kan sätta sig in i klientens situation och finna förståelse för våldet och dess påverkan på klienten (Wolf et al. 2003).
Socialtjänstens arbetssätt kan också vara en orsak till brister i bemötandet, då exempelvis dokumentens utformning kan göra att helhetsbilden av klientens situation inte framkommer.
7 Personalens egna attityder och värderingar kan vara en bidragande orsak till ett dåligt bemötande (Socialstyrelsen 2004). Sundborg (2015) uppger att det krävs medvetenhet om sina egna normer och värderingar för att mötet med klienten ska bli bra. Om socialarbetaren inte har en förståelse för våldet och dess konsekvenser, kan detta medföra att klientens situation blir värre och att det blir svårare att komma bort från våldsförövaren.
2.3. Metoder i bemötandet
Martinell Barfoeds (2014) artikel Standardiserad interaktion– en utmaning för socialt arbete beskriver hur standardiserade bedömningsinstrument används inom social arbete och menar att samtalet är en stor del i det sociala arbetet och det är av stor vikt att socialarbetaren har kunskap och kompetens om hur ett bra samtal ska genomföras. Genom samtalet kan socialarbetaren förstå och bedöma klientens livssituation och ge stöd. Socialarbetaren är självständig i samtalet vilket innebär att det krävs att denne behärskar samtalsmetodik på ett bra sätt. Numera används standardiserade bedömningsinstrument i högre grad än tidigare för att kunna arbeta fram ett rättssäkrare och mer evidensbaserat arbete. Socialstyrelsen (2015b) presenterar i sin rapport utvärdering av psykosociala interventioner i doktorsavhandlingar om utveckling av metoder inom socialt arbete att de har som mål att allt arbete inom socialtjänsten ska bli evidensbaserat. Arbetet ska innehålla en medvetenhet som syftar till att klienten ska kunna komma vidare i livssituationen. Martinell Barfoed (2014) menar att metoder som används i socialt arbete är beroende av sammanhanget och bör analyseras utifrån detta.
Martinell Barfoed (2014) beskriver svårigheter som finns i arbetet med standardiserade bedömningsinstrument om klienten har en psykisk diagnos, då det kan resultera i att mötet tar lång tid och att klienten får svårt att anpassa sig till samtalet. Det kan också medföra att klienten får svårare att förstå varför metoden används och vikten av samtalet. Standardiserade bedömningsinstrument, som till exempel ASI, kan begränsa samtalet genom att det inte finns utrymme för vissa berättelser. Socialstyrelsen (2015b) menar att det saknas kunskap om metodernas effekt för klienten. Det finns också för få socialarbetare som arbetar med utvärdering av metoder vilket kan medföra att klienterna inte får rätt hjälp om metoden visar sig vara olämplig. Majoriteten av de metoder och insatser som socialtjänsten idag använder sig av har inte utvärderats, vilket medför att det inte kunnat dras några slutsatser om dess effekter.
Statens offentliga utredningar, SOU, (2006) beskriver i Att ta ansvar för sina insatser socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor att det finns ett behov inom socialtjänsten av att utveckla metoder och handlingsplaner i arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Alla kommuner använder sig inte av handlingsplaner. Vidare beskrivs att de kommuner där handlingsplaner används, skiljer sig användandet åt, delvis beroende på chefens syn på behovet. Ibland kan chefer se det som en metod eller en arbetsmodell att tillgå
8 i arbetet för handläggaren medan andra anser det vara ett stöd i mötet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation.
9
3. Teoretisk referensram
I detta kapitel presenteras val av teori och teoretiska begrepp. Vi har valt att utgå från empowermentteori och begreppen våld och bemötande. Teorierna valdes utifrån att kunna analysera materialet från intervjuer och belysa dessa utgångspunkter utifrån vårt syfte och frågeställningar. Relevansen av dessa presenteras i huvudsak i detta kapitel där det framgår dess betydelse och innebörd. Vidare specificeras det mer utifrån resultatet i resultat och analys kapitlet.
3.1. Empowermentteori
Enligt Payne (2008) har empowermentteorin blivit ett betydelsefullt synsätt för det sociala arbetets utveckling. Empowermentteorin utvecklades för att erbjuda möjlighet till genomförande av olika målsättningar. Teater (2014) menar att utgångspunkten i empowermentteorin är att alla människor har tillgång till styrkor och resurser för att kunna komma till rätta med problem som uppstår. Omgivningen kan vara begränsande och blockerande av dessa resurser, i synnerhet om klienten befinner sig i en våldsutsatt situation.
Enligt Teater (2014) syftar empowermentteorin till att klienter som saknar kontroll över sina liv ska kunna komma åt sina resurser och kunna ta makt över sina egna beslut och handlingar och därigenom återta kontrollen över sitt eget liv. På detta vis kan klienten utvecklas. Vi anser att empowermentteorin är en viktig teori avseende klientbemötande inom det sociala arbetet.
Enligt Payne (2008) placerar empowermentteorin klienten i ett sammanhang, vilket ger klienten möjlighet till att uppnå sina sociala mål. Empowermentteorin öppnar upp möjligheter för klienten att kunna ta kontroll över sin livssituation.
Enligt Payne (2008) kan empowermentteorin ge klienten möjlighet att ta kontroll över det som påverkar denne. Genom att stärka klientens egna resurser leder det till att denne får mer makt som sedan medför högre självförtroende och självkänsla.
Socialarbetare kan använda sig av empowermentteori för att eftersträva en långsiktig förändring för klienten (Payne 2008). Genom att stödja klienten steg för steg öppnar empowermentteori upp för mer social jämlikhet och en social rättvisa och en ökad trygghet för klienten. Det är viktigt att ha i åtanke att socialarbetaren inte kan ge makt till klienten utan klienten måste få hjälp att själv ta makten över sitt liv. Empowermentteorin har också en bidragande effekt till att myndigheter förändras och blir mer öppna vilket leder till att myndigheterna ger individen rätt att vara involverad och delaktig i beslut och åtgärder som berör dem (ibid). Claesson och Heimer (2000) menar att i arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation är det av stor vikt att bekräfta och uppmärksamma klientens styrkor, för att därmed öka självförtroendet vilket medför att klienten ska få styrkan och modet att gå kunna vidare. Utifrån detta argument menar vi att empowerment kan vara en användbar teori i studien.
10
3.2. Våld
Vi har valt att använda våld som ett teoretiskt begrepp, detta för att detaljerat kunna analysera vårt resultat.
Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.
(Isdal 2001 s. 34) Våld yttrar sig på olika sätt. Enligt Isdal (2001) är förståelsen kring våldsbegreppet lika viktigt som förståelse kring problematiken. Vår studie baseras på Boethius (2015) och Länsstyrelsen i Värmlands (2014) beskrivning av begreppet.
Fysiskt våld yttrar sig i slag, sparkar, knuffar. Latent våld innebär att våldet yttrar sig genom kroppsspråk och hållning. Det kan avse att påminna om det fysiska våldet. Detta resulterar i en obehagskänsla och rädsla hos våldsoffret. Sexuellt våld innebär sexuella handlingar som våldsoffret inte gett samtycke till. Psykiskt våld yttrar sig i hot, förlöjligande, isolering och hot om att exempelvis skada våldsoffrets husdjur. Försummelsevåld är när våldsoffret utsätts för vanvård, fråntagning av mediciner och att den blir nekad tillfredställelse av basalbehov.
Materiellt/ekonomiskt våld innebär våldsoffret förlorar sina tillhörigheter så som pass eller tillgång till bankmedel. Slutligen finns hedersrelaterat våld. Hedersrelaterat våld bygger på kontroll genom kollektiva uttryck. Det avser att begränsa personen, oftast flickor. Det bygger på familjens självutnämnda rätt att välja partner åt våldsoffret och skydda familjens heder (Boethius 2015; Länsstyrelsen Värmland 2014).
3.3. Bemötande
Skau (2006) menar att det som socialarbetare är av stor vikt att kunna förstå sin egen roll i arbetet. Socialarbetaren bör ha ett kritiskt förhållningssätt till sin roll för att kunna utveckla medvetenhet kring sin professionalitet i arbetet med klienten. Enligt Røkenes (2008) är relationen mellan klienten och socialarbetaren avgörande för arbetets utgång. Socialarbetarens främsta uppgift är att förhålla sig till klienten och visa respekt för dennes behov och erfarenheter så att denne kan utvecklas och hantera situationer annorlunda. Vidare menar Røkenes att relationen oftast är av större vikt än de metoder eller bedömningsinstrument som används i arbete. En av de egenskaper som bidrar mest till att skapa en förtroendefull relation mellan parterna är att socialarbetaren känner empati gentemot klienten. Det är viktigt att socialarbetaren bemöter klienten som en medmänniska och tror på det som denne säger.
Enligt Skau (2006) bör socialarbetaren ha i åtanke hur denne använder sitt språk, detta för att kunna bygga upp en mer jämlik relation. Røkenes menar att om klienten känner sig förstådd
11 bidrar det till en positiv effekt i relationen mellan socialarbetaren och klienten, det leder till ökad trygghet och tillit.
12
4. Metod och material
I detta kapitel presenteras de val som gjorts avseende metod och insamling och analys av material. Kapitlet är uppdelat i olika delar bestående av val av metod, urval, genomförande och tolknings- och analysmetod. Detta för att tydliggöra tillvägagångssättet och systematiskt förklara hur studien genomfördes.
4.1. Val av metod
Val av metod har grundat sig i vår strävan att uppnå en helhetsbeskrivning av ämnet med en djupare förståelse (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Därför har vi valt en kvalitativ metod.
Studien har baserats på insamlat material från intervjuer som jämförts med tidigare forskning.
Intervjuerna har skett med socialarbetare som är verksamma inom olika kommuner, enheter och avdelningar. Vi använde oss av en semistrukturerad intervjuform med stöd av en intervjuguide. Det finns i huvudsak tre olika intervjuformer: strukturerad, semistrukturerad och ostrukturerad. Strukturerad intervjuform innebär att intervjuaren styr samtalet och att frågorna är fast bestämda innan. Ostrukturerad intervjuform innebär att respondenten i högre grad styr vad som framgår och att intervjun är mer som ett samtal. En semistrukturerad intervjuform är en blandning av dessa då intervjuaren styr frågorna och intervjun men att det finns utrymme för följdfrågor och att respondenten kan berätta vidare om de mer intressanta delarna (Kvale & Brinkmann 2013). En hermeneutisk ansats har använts i denna studie. Inom hermeneutiken är fokus att genom tolkning av materialets olika delar skapa en helhet av ämnet. Detta sker genom att materialet delas upp som sedan förs samman. Genom att göra detta skapas en större förståelse kring de olika delarna som ligger till grund för helhetsresultatet (Alvesson & Sköldberg 2008).
4.2. Urval
Vi har intervjuat fyra socialarbetare. Vi har använt oss av strategiskt urvalsmetod med specifika urvalskriterier (jfr Kvale 1997). Vi utgick ifrån vilka vi trodde kunde bidra med användbart material utifrån deras arbetsuppgifter.
Det första urvalskriteriet var att samtliga respondenter skulle vara verksamma socialarbetare, varav två hade specialkompetens kring klienter som blivit utsatta för våld i nära relation.
Resterande respondenter är verksamma inom andra delar av socialtjänsten. Respondenterna utan specialkompetens kommer i kontakt med våldsutsatta klienter i det vardagliga arbetet, dock inte i samma utsträckning.
13 Det andra urvalskriteriet var att respondenterna skulle arbete med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation, men på olika sätt. Deras olika yrkesområden medförde att respondenterna har olika mycket erfarenhet kring klientgruppen vilket vi ansåg var fördelaktigt då det medförde en bredare förståelse kring klientarbetet.
Det tredje urvalskriteriet var att de skulle ha flera års yrkesverksamhet inom socialt arbete. Vi ville få ett bredare perspektiv genom att använda oss av respondenter som både arbetade specifikt med våldsutsatta klienter och de som inte arbetar specifikt med målgruppen men fokus var deras yrkeskompetens, både utifrån specialkompetens och antal yrkesverksamma år.
Inbokning av intervjuerna skedde via telefonsamtal med samtliga respondenter. I samtalet presenterades studiens syfte, kort information vad intervjuerna skulle handla om och frågan om deltagande ställdes. I samband med detta bokades tid för intervjuerna in. Inför samtliga intervjuer har ett missivbrev utgått till respondenterna med information om studiens syfte, etiska överväganden, respondenternas roll och vilka ämnen som ska tas upp under intervjun (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Missivbrevet finns som bilaga 1. Brevet skickades till respondenterna en vecka innan intervjutillfället för att ge dem en chans att förbereda sig inför intervjun.
En av författarna av studien har genom sitt arbete kommit i kontakt med några av respondenterna utifrån olika arbetssituationer. Detta har medfört ökad kännedom om dem som personer men framförallt deras yrkeskunskap och arbete. Genom denna kännedom har vi gemensamt diskuterat vilka av dessa individer som vi ansåg kunde uppfylla de urvalskriterier som förelåg för studien. Därefter har de tillfrågats om deltagande.
Några respondenter har valts utifrån bekantskap. Dessa har också analyserats utifrån urvalskriterierna och en bedömning har gjorts utifrån deras lämplighet. Då vi kommit fram till att dessa uppfyllt kriterierna tillfrågades dem om deltagande.
Tanken från början var att intervjua fem socialarbetare men en av de tillfrågade var tvungen att avboka intervjun några dagar innan intervjutillfället. Nytt intervjutillfälle skulle varit möjligt flera veckor efter tilltänkt tid. Eftersom tiden för studien var begränsad gjordes bedömningen att avstå den intervjun och istället använda materialet från de fyra genomförda intervjuerna. Vi ansåg att detta var möjligt då vi fått in användbart material från de fyra respondenterna och behov enbart föreligger att intervjua så många respondenter som krävs för att svara på frågeställningarna (jfr Kvale & Brinkmann 2013).
Samtliga respondenter har en examen från socionomprogrammet men bortsett ifrån detta har fokus varit att få en variation bland respondenterna. Vi har valt att inte specificera vilket kön respondenterna har då vi anser att detta perspektiv inte varit av relevans för studiens syfte.
Samma motivering gäller avseende vilka kommuner de är verksamma inom. Vi har valt att inte specificera i vilka kommuner respondenterna är verksamma med motiveringen att det inte varit relevant för studiens syfte. Dock bör det tillkännages att respondenterna inte är verksamma inom samma kommun. Ett urvalskriterium var att samtliga skulle ha flera års
14 yrkeserfarenhet inom socialt arbete. Detta för att det medför en större chans att de infunnit sig tillrätta i sin yrkesroll men också bemött tillräckligt många klienter för att kunna ge svar på frågeställningarna. Då fokus varit utifrån antal år som yrkesverksam socialarbetare har vi inte utgått ifrån deras ålder. Därför är det inte heller av relevans att specificera detta. Vidare har vi valt att inte specificera ovanstående egenskaper utifrån ett forskningsetiskt perspektiv för att säkerställa att respondenterna är anonyma (jrf Vetenskapsrådet 2011).
4.3. Genomförande av intervjuerna
Inför studien genomfördes en pilotstudie. Pilotstudien genomfördes för att testa den tilltänkta intervjuguiden för att utreda om frågorna var tillräckligt tydliga och välformulerade. Detta var en planeringsåtgärd för studien (jfr Kvale & Brinkmann 2009). Därefter utökades intervjuguiden då bedömning gjordes att intervjuguiden inte var tillräckligt omfattande för att besvara studiens syfte och frågeställningar. I samband med etablering av intervjuguiden förtydligades specifika teman som ansågs viktiga för studien, se bilaga 2. (jfr Kvale &
Brinkmann 2013).
Som nämnt ovan kontaktades socialarbetarna direkt. Detta gjordes för att vi ansåg det vara lättare att boka in en tid för intervjuerna som fungerade utifrån deras schema istället för att fråga deras chefer. De flesta intervjuerna var platsintervjuer och en av intervjuer genomfördes via telefonsamtal. Telefonintervjun genomfördes på grund av det geografiska avståndet som medförde att platsintervju inte var möjligt. När platsintervjuerna bokades diskuterades val av plats. För att underlätta för respondenterna genomfördes intervjuerna på respondenternas arbetsrum eller i ett besöksrum på arbetsplatsen. Vi ansåg att det var mest tidseffektivt för respondenterna. Samtliga val gjordes för att tidseffektivisera och öka respondentens bekvämlighet då de fick möjlighet att vara på en plats de känner till (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Samtliga intervjuer tog mellan 45 och 70 minuter.
Samtliga intervjuer utfördes av en av författarna. Detta för att säkerställa att formuleringarna av frågorna skulle bli så lika som möjligt. Detta då olika personer som intervjuar har olika intervjutekniker, vilket kan påverka intervjun i sin helhet (jfr Kvale & Brinkmann 2013).
Eftersom intervjuerna genomfördes på respondentens bekvämlighetsområde upplevdes samtalen som ärliga och informativa då respondenterna var tydliga i sina svar och att de hade möjlighet att förtydliga, omformulera och exemplifiera vissa delar som var svårare att förstå. I samband med intervjutillfället var den andra författarens uppgift att ställa följdfrågor och anteckna under samtalet.
I samband med bokning av intervjuerna och vid intervjutillfället tillfrågades respondenterna om samtycke till att samtalet spelades in, vilket godkändes av samtliga.
Alla intervjuer har transkriberats utifrån inspelat material. Detta gjordes för att få materialet i skrift vilket underlättade analysprocessen (jfr Kvale & Brinkmann 2013). När
15 transkriberingen var färdig lyssnade båda författarna igenom inspelningarna igen och läste det transkriberade materialet. Detta gjordes för att säkerställa att alla delar kommit med i det transkriberade materialet. Det medförde också att båda erhöll god kännedom om materialet inför kodning och analysering vilket minskade risken för bortfall av viktigt resultat.
4.4. Analys av materialet
Materialet har analyserats utifrån en innehållsanalys. När transkriberingen var färdig sammanställdes allt material från intervjuerna. Materialet delades sedan upp när det kodades i specifika huvudteman som avsåg de delar som vi ansåg var ständigt återkommande i materialet (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Dessa var våld, bemötande och metod. Varje tema fick varsin färg och vi delade in materialet utifrån färgkodningar. Därefter fortsatte kodningen och vi kunde urskilja ytterligare underteman som sedan sammanställdes till resultatet. Dessa var bland annat: att våga fråga, anmälningsskyldighet och hedersrelaterat våld i nära relation.
Utöver detta kodades materialet utifrån liknelser och skillnader mellan intervjuerna. Detta gjordes för att undersöka om det förelåg några skillnader i det respondenterna med specialkompetens uppgav i förhållande till respondenterna utan. Studiens syfte har inte varit att fastställa om arbetet mellan respondenterna skiljer sig. Däremot har det varit relevant att undersöka hur arbetet ser ut och om behov av specialkompetens föreligger, vilket vi ansåg att vi kunde få svar på via detta tillvägagångssätt (jfr Kvale & Brinkmann 2013).
Innan resultatet sammanställdes genomfördes en meningstolkning av materialet. Detta genomfördes genom diskussioner mellan oss för att skapa en djupare förståelse till materialet innan resultatet och analysen skrevs. Det gav en möjlighet att kritiskt tolka texten igen (Kvale
& Brinkmann 2013). Enligt en hermeneutisk ansats ska ämnet urskiljas utifrån ett djupare perspektiv genom att föra de olika delarna, i detta fall de olika teman som framkommit genom kodningen, till en helhet och därigenom skapa egen tolkning av ämnet (jfr Alvesson &
Sköldberg 2008).
När materialet var kodat och tematiserat började vi sammanställa ett resultat och analyskapitel. Resultatet har analyserats tillsammans med tidigare forskning och empowermentteorin och de teoretiska begreppen våld och bemötande. Vi har valt att presentera resultatet och analysen i samma kapitel, vilket i vår mening medför att kapitlet blev mer lättläst för läsaren. Resultat och analyskapitlet har sedan legat till grund för studiens diskussionskapitel.
16
4.5. Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet
Enligt Kvale och Brinkmann (2013) handlar reliabilitet om huruvida andra forskare kan genomföra en studie på samma sätt och få liknande alternativt samma resultat som ursprungsstudien. Intervjuarens kunskaper inom intervjuteknik anses vara viktiga för reliabiliteten, då respondenter kan ändra sitt svar beroende på hur frågan ställs. För att tillförsäkra reliabiliteten för denna studie har en pilotstudie genomförts där målet var att testa tilltänkt intervjuguide och öva intervjuteknik. Tydliga frågor anser vi kan underlätta för respondenten och resulterar i att denne kan specificera och tydliggöra sina svar.
För att höja reliabiliteten har varje intervju spelats in, transkriberats och bearbetats genom innehållsanalys. Reliabiliteten kan påverkas av hur innehållsanalysen genomfördes, detta då olika personer får fram olika nyckelord och kodningar ur data. Materialet har bearbetats noga av båda författarna och lyssnats igenom efter att transkriberingen var klar, detta för att tillförsäkra att allt transkriberats. Detta menar vi kan öka reliabiliteten då båda författarna gör arbetet för att utreda om det medför samma material (jfr Kvale & Brinkmann 2013).
Kvalitativ forskning grundar sig oftast på specifika frågeställningar och ett syfte som forskaren vill ha svar på. Validitet är ett begrepp som är ständigt återkommande inom forskningen och begreppet bygger på att svara på frågan: “mäter du vad du tror att du mäter”
(Kvale & Brinkmann 2009, s. 264). I arbetet med vår studie utformades en intervjuguide utifrån vårt syfte och frågeställningar. Det gjordes för att tillförsäkra att vi fick svar på de frågor som vi ville ha svar på. När pilotstudien genomfördes var det för att testa om frågorna avsåg att mäta det som vi ville mäta. Syftet och frågeställningarna har genomsyrat hela vårt arbete och fanns hela tiden med under intervjuerna, transkriberingen och kodningen. Detta för att tillförsäkra att vi fått fram den information som vi var ute efter.
När en studie bearbetas är det intressant att fastställa om resultatet är generaliserbart på andra situationer eller undersökningspersoner (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Möjligheten att generalisera en studies resultat ökar beroende på antalet respondenter (Kvale & Brinkmann 2013). Denna studie baseras på en kvalitativ metod där begreppet generaliserbarhet inte är av relevans, då kvalitativa studier i regel snarare baseras på en djupare förståelse av ett fenomen än att det är applicerbart på andra testgrupper (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Med anledning av detta har generaliserbarheten inte varit i fokus i studien till följd av det låga antalet respondenter och att målet har varit att skapa en förståelse kring de enskilda respondenternas arbete, snarare än att kartlägga arbetet i stort.
4.6. Etiska överväganden
I arbetet med forskningsstudier finns etiska riktlinjer att ta hänsyn till. Enligt Vetenskaprådet (2011) bör författarna av en studie ta hänsyn till och diskutera kring följande forskningsetiska
17 krav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Vi anser att det är av stor vikt att respondenterna blir underrättade om informerat samtycke.
Nedan presenteras vårt etiska övervägande utifrån dessa krav.
I enlighet med detta har vi informerat respondenterna om att deras medverkan är frivillig. I samband med detta inhämtades också deras samtycke till medverkan (jfr Kvale & Brinkmann 2013).
Vi har tagit hänsyn till informationskravet genom att vi har informerat respondenterna om studiens syfte och respondenternas uppgift (jfr Vetenskapsrådet 2011). Detta har genomförts via ett missivbrev. Vi har använt oss av ett missivbrev för att ge respondenterna en möjlighet att förbereda sig inför intervjun genom att vi i brevet informerat om val av ämne och vilka ämnen som intervjuguiden är uppbyggd på (se bilaga 1).
Vi har informerat respondenterna om konfidentialitetskravet, vilket innebär att de är anonyma i texten och att obehöriga inte kan ta del av deras personuppgifter (jfr Kvale & Brinkmann 2013). Detta för att skapa en trygg atmosfär för respondenterna, så de kan ge sanningsenlig information.
I studien har vi använt oss av citat från samtliga intervjuer. För att säkerställa respondenternas anonymitet har vi valt att inte specificera citaten genom att inte skriva ut vilken respondent som uppgett informationen. Detta genomfördes för att säkerställa att läsaren inte ska kunna urskilja att samma respondent uppgivit specifika citat. Vi anser att det föreligger en risk att respondentens identitet röjs om det går att sammankoppla vissa av citaten.
Vi har valt att inte specificera vilka kommuner respondenterna är verksamma inom. Detta för att anonymisera texten och därigenom anonymiseras respondenterna ytterligare. Likt ovanstående anledning har vi inte heller specificerat vilka enheter och avdelningar respondenterna arbetar på. Detta har varit en del i processen att anonymisera respondenterna.
I enlighet med nyttjandekravet kommer insamlat material bara användas för denna studie (jfr Vetenskapsrådet 2011).
18
5. Resultat och analys
I följande text presenteras resultat av det som framkom i intervjuerna med respondenterna. Vi har valt att presentera studiens resultat och analys i samma kapitel. Kapitlet utgår ifrån följande teman: våld, bemötande och metod. Varje tema framställs med resultat från intervjuer och illustreras med citat från respondenterna. Vidare analyseras det insamlande materialet med hjälp av empowermentteorin, de teoretiska begreppen våld och bemötande och tidigare forskning.
5.1. Våld
5.1.1. Förekomst av våld i nära relation
Enligt tidigare forskning är våld i nära relation ett stort samhällsproblem både i västvärlden och i Sverige. Det är svårt att avgöra antalet drabbade utifrån det mörkertal som föreligger då många inte anmäler eller berättar om våldet (Boethius 2015). Respondenternas utsagor skiljer sig från varandra gällande uppfattning om hur vanligt våld i nära relation är. En av respondenterna, som inte enbart arbetar med våldsutsatta, uppger att denne i sex av tio fall kommer i kontakt med klienter som är eller har blivit utsatta för våld i nära relation. Trots detta upplever respondenten att denne sällan kommer i kontakt med våldsutsatta klienter.
Jo men det är väl klart att det förekommer men det är för att jag tänker att våld är så brett. Liksom att det inte bara är det fysiska eller psykiska utan annat också.
Vi tolkar ovanstående citat som att respondentens kunskap kring våld påverkar svaret. Enligt Boethius (2015) finns det flera olika delar i våldsbegreppet att ta hänsyn till, vilket innebär att fokus inte enbart kan avse fysiskt och psykiskt våld. Detta överensstämmer med respondentens utsago där det framgår att våldsbegreppet avser olika former av våld. Enligt Isdal (2001) är våld alla handlingar som avser att skada, skrämma, smärta, kränka eller få en annan person att göra något mot dennes vilja. Denna förklaring styrker respondentens utsago om bredden på begreppet. Om respondenten ansåg att fysiskt våld är den enda våldsform som finns hade det troligtvis medfört att förekomsten av våld enligt denne varit lägre. I och med att respondenten problematiserar våldet som ett brett begrepp är vår tolkning att det beror på att respondenten genom sin kunskap kring problematiken kan urskilja fler former av våld.
Därigenom kan respondenten bemöta fler våldsutsatta klienter, då respondenten är observant och ser när det finns risk att våld föreligger.
Majoriteten av respondenterna nämner flera definitioner av våld som inte enbart avser fysiskt eller psykiskt våld utan ett bredare perspektiv med samtliga våldsbegrepp (jfr Boethius 2015;
Länsstyrelsen Värmland 2014). När en av respondenterna bads beskriva begreppet våld
19 beskrev denne enbart det fysiska våldet. En aspekt som flera av respondenterna, utom den ovanstående, är överens om är att våld kan se olika ut och att det är ett diffust arbetsområde.
Detta beror på den breda begreppsdefinitionen. Detta medför att respondenterna stundtals anser det vara svårt att hantera och arbeta kring problematiken, i synnerhet för de respondenter som inte enbart arbetar med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation.
5.1.2. Behovet av specialkompetens
Jag tycker att specialkompetensen behövs för att kunna jobba med just hot och våldsfrågorna. Om inte den arbetsgruppen fanns så skulle vi behöva göra allt som de gör, utöver våra arbetsuppgifter. Det skulle ju aldrig gå. Det skulle vi aldrig hinna.
Vi skulle inte klara det. Vi skulle inte ha kompetensen.
Behov av specialkompetens belyses av samtliga respondenter. Ovanstående citat problematiserar kunskapsbristen kring våldsutsatthet utifrån tidsaspekten. Respondenten menar att det inte finns utrymme i arbetet att samtidigt arbeta med sitt kompetensområde och utreda våldsaspekten, varpå behov av specialkompetens och specifik enhet eller avdelning som arbetar med klientgruppen föreligger. Tidsbristen är en aspekt som påverkar arbetet kring klienter som blivit utsatta för våld i nära relation, i synnerhet för de som inte enbart arbetar med klienterna i samma utsträckning och därför saknar specialkompetens.
Eftersom det inte alltid är respondenternas huvudsakliga uppgift att utreda våldsfrågan kan det resultera i att det inte prioriteras i arbetet. Enligt Sundborg (2015) är det viktigt att ha kännedom kring situationen för att kunna hantera den. Vi tolkar att avdelningar med specialkompetens kring våldsutsatta är därmed av relevans i arbetet, då respondenterna och nämnd litteratur betonar dess värde. Scheffer Lindgren (2009) anser att det krävs mer utbildning för att arbeta med de klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Kunskap och arbetslivserfarenhet är viktiga delar i arbetet för att kunna urskilja om en klient är utsatt för våld eller inte. Enligt Björck och Heimer (2008) är det viktigt att socialarbetaren har kunskap kring våldsproblematiken och har förmågan att bemöta det. Vi tolkar utifrån ovan nämnd litteratur och respondenternas utsago att det finns ett behov av specialkompetens i arbetet med klienter som blivit utsatta för våld i nära relation. Detta då det inte finns utrymme i arbetet för att kunna hjälpa dessa klienter. Specialkompetens i arbete med klienter som upplevt våld i nära relation kan medföra att fler klienter får det bemötande de behöver och att de blir hänvisade till rätt enhet eller avdelning för vidare hjälp om behov av specialkompetens föreligger i ärendet.
20 5.1.2.1. Hedersrelaterat våld i nära relation
Samtliga respondenter har under intervjuerna uppgett att våld i nära relation är ett svårt ämne att förstå och arbeta med. Vidare har den mest komplexa delen av problematiken ansetts vara hedersrelaterat våld i nära relationer. Först år 2002 började socialtjänsten och andra myndigheter och organisationer upptäcka hur det hedersrelaterade våldet påverkar individen (Björktomta 2007). Trots att det finns utredningsredskap och metoder uppger samtliga respondenter svårigheter i att arbeta med klienter som blivit utsatta för hedersrelaterat våld.
En av respondenterna tror det beror på att hedersproblematiken är ny i Sverige och att kulturen som innefattas av hedersproblematik skiljer sig så mycket från den svenska, utifrån nätverk och att människorna inom kulturen bor tätt i gemensamma kollektiv med flera familjemedlemmar. Flera av respondenterna uppger att det finns ett behov av socialarbetare med utbildning specifikt inom hedersrelaterat våld, för att säkerställa att alla klienter som blir utsatta får den hjälp och stöttning de behöver och blir sedda i sin situation.
Vi hade ett hedersrelaterat [ärende] [...] en tjej från [ett land] [som][...] satt i vår reception och sa att hon blivit slagen av sin mamma. Då blev det såhär:
[...] Hon kunde ingen svenska [...]. Fixa en tolk snabbt för att kunna prata med henne så man fick fram rätt information om vad som hade hänt. Sedan är det jätteviktigt med tanke på hedersrelaterat att det är ju en speciell situation just när man ska placera. Att man får tänka på att det bara får vara tjejer. Vad finns det för personer där? [...]. Så de inte hamnar och träffar på någon som de kanske känner [...]. Eller just det med hedersproblematiken att finns det killar där på boendet så är tjejen ganska utsatt. För då är det hon som har gjort fel enligt deras synsätt och då kan hon råka väldigt illa ut. Likaså att de kan kontakta anhöriga och säga vart man är. Det är mycket små saker runt omkring som man kanske inte behöver tänka på annars [...]. Vad är det viktigt att skydda henne ifrån?
I ovanstående citat framgår att det krävs handlingsplaner, metoder och kunskap hos socialarbetarna för att de ska veta hur de ska agera kring hedersrelaterat våld i nära relation.
Det är många aspekter som socialarbetaren ska analysera och ta hänsyn till som inte finns i övriga våldsärenden. Därför tolkar vi det som att det är av stor relevans att socialarbetaren vet hur denne ska agera och utreda vilket gör att arbetet inte bör överlåtas till en socialarbetare utan kunskap och erfarenhet.
5.1.3. Anmälningsskyldighet
Respondenterna uppger att de inte har någon anmälningsskyldighet om det kommer till deras kännedom att en man eller kvinna blivit utsatt för våld i nära relation. En av respondenterna nämner dock att denne har anmälningsskyldighet om brottet personen blivit utsatt för kan resultera i fängelse i upp till ett eller två år, vilket respondenten anser kan vara svårt att bedöma eftersom sådana bedömningar inte vanligtvis tillhör arbetet.
21 Enligt samtliga respondenter föreligger alltid anmälningsskyldighet till familjeavdelningen om barn är involverade i ärendet utifrån barnperspektivet. Anmälningsskyldighet till polisen föreligger dock inte. Till följd av detta anser en respondent att det är av stor vikt att så snart som möjligt informera klienten, i detta fall föräldern, om vilka skyldigheter socialarbetarna har. Respondenten anser det vara av vikt att information om anmälningsskyldigheten kommer till klientens kännedom så snart som möjligt då många klienter ofta upplever oro och besvikelse när respondenten nämner familjeavdelningen. Detta då klienterna blir oroliga att familjeavdelningen ska omhänderta deras barn.
Min erfarenhet är att klienter kan bli väldigt oroliga och besvikna för det börjar skapa något när man pratar om familjeavdelningen och man tänker: “Ja nu kommer de ta mina barn.” Så behöver det inte alls se ut utan familjeavdelningen kan bli ett jättebra stöd men gemenemans tänk blir nog så, då kan de bli väldigt besvikna på mig, för “Det här sa inte du”. Sedan finns det inte alltid den möjligheten att informera om detta men man bör förmedla det så snart som möjligt.
Utifrån ovanstående citat märker vi att det föreligger en betydande problematik kring anmälningsskyldigheten. Vi tolkar ovanstående utifrån att det kan finnas risk att klienter inte vågar ansöka om hjälp på grund av anmälningsskyldigheten till familjeavdelningen. Som respondenten poängterar är det av stor vikt att informera om familjeavdelningens arbete och att de kan vara ett stort stöd i en utsatt situation och att deras arbetsuppgift inte är att omhänderta samtliga barn och ungdomar som kommer i kontakt med dem. Detta går i linje med Wolf et al. (2003) som beskriver att en svårighet med att söka hjälp när klienten blivit utsatt för våld i nära relation kan vara rädslan för vad som kommer hända när myndigheter kontaktas.
5.2. Bemötande
5.2.1. Det goda bemötandet
Flera av respondenterna nämner att ett möte med socialtjänsten kan vara obekvämt för klienten. Därför är det viktigt att bekräfta klienten för att minska obehaget.
Jag skulle tro att 99 procent av de som kommer till oss känner sig kränkta över att de måste komma hit och be om hjälp och då gäller det att man bemöter det.
Samtliga respondenter uppger att ett möte hos dem kan se väldigt olika ut beroende på situationen och klientens behov och att det är viktigt att ha i åtanke att det är en människa de bemöter och att de inte ska lägga värderingar i vad klienten varit med om. I enlighet med Rejmer et al. (2010) ska bemötandet anpassas efter klientens behov och att klienten får en positiv upplevelse av bemötandet. Flera av respondenterna anser att det är viktigt att en
22 socialarbetare är respektfull och medmänsklig. Även Røkenes (2008) belyser att socialarbetaren ska vara medmänsklig och bemöta klienten med respekt. ”Vi försöker bemöta alla på bästa sätt. Det är [...] det går ut på. De ska inte bli kränkta när de kommer utan vi ska tro på dem.” Enligt Agevall (2012) är det en sårbar situation för klienten att berätta om sin situation då klienten kan uppleva skamkänslor. Det är då viktigt att socialarbetaren kan bemöta och bekräfta klienten. Det kan även kopplas till empowermentteorin som utgår från att stärka individen och öka dennes självförtroende för att klienten själv ska kunna ta makt över sina handlingar (Payne 2008).
Ett gott bemötande är att man bekräftar dem som kommer hit och söker hjälp. Att en tror på dem och att det är sant det som de säger. Och att man tar hand om dem tänker jag.
Ovanstående citat specificerar enligt en respondent vad ett gott bemötande är och vikten av att bekräfta klienten. Begreppet det goda bemötandet är något som inte specificeras i socialtjänstlagen (jfr SFS 2001:453). Det medför att det inte finns något specifikt lagrum som specificerar behovet av eller hur ett gott bemötande inom socialtjänsten ska vara vilket kan tolkas som att det är upp till socialarbetaren själv att bedöma vad ett gott bemötande innebär.
Under intervjuerna framgår det att i en bemötande situation är det viktigt att socialarbetaren kan vara flexibel. En respondent uppgav att det kan vara mycket känslor i mötet, att klienten kan vara både arg, ledsen och glad och att det då krävs att socialarbetaren kan bemöta det parallellt med utredningen. Detta är något som kan kopplas till empowermentteori som menar att omgivningen ibland kan blockera individens resurser och att det gäller att stärka individen så att denne kan ta kontroll över sina resurser (jfr Teater 2014). Genom att bekräfta och bemöta klienten utifrån den situation klienten befinner sig i går det att stärka klienten. Då kan det vara lättare att bygga en relation till klienten som kan leda till förändring. Sundborg (2015) beskriver att medvetenhet om sina egna normer och värderingar krävs för att mötet med klienten ska bli bra. Skau (2006) betonar vikten av att socialarbetaren förstår sin egen roll i mötet med klienten. Vi tolkar att både respondenterna och ovanstående litteratur uppger att det är av stor vikt att vara medveten om sin egen roll i mötet med klienten och inte värdera vad klienten varit med om, utan att kunna bemöta på liknande sätt oavsett vem klienten är.
Man märker ju att personen lyser upp och kanske är helt knäckt i början men att den kanske ler när den går därifrån. Det är då jag känner det där: ooh vilket bra besök det var! Det är helt underbart.
Detta resultat kan jämföras med Sundborgs (2015) definition på ett gott bemötande, där det gäller att bekräfta klienten och vara närvarande i mötet. Att kunna känna empati och förståelse är viktigt. Ödmjukhet är något som återkommer i flera av intervjuerna då flera respondenter menar att en socialarbetare måste kunna sätta in sig i en annan persons situation och känna empati.
