Examensarbete på avancerad nivå

Examensarbete på avancerad nivå

Independent degree project  second cycle

Omvårdnad AV, Vetenskapligt arbete, Specialistsjukskterskeutbildningen, 15 hp Nursing AV, Scentific work, Specialist Nursing, 15 credits

Distriktssköterskors upplevelser och erfarenheter av efterlevandesamtal

inom hemsjukvård

- en kvalitativ intervjustudie

Anna Montelius-Hoflén

Maria Taraldsson

Mittuniversitetet,

Examinator: Siv Söderberg, siv.soderberg@miun.se

Handledare: Monica Eriksson, monica.eriksson@miun.se

Ulla Näppä, ulla.nappa@miun.se

Författare: Anna Montelius Hoflén, anmo0103@student.miun.se Maria Taraldsson, mata9700@student.miun.se

Utbildningsprogram: Distriktssköterskeutbildningen 75 hp Huvudområde: Omvårdnad, Avancerad nivå

Abstrakt

Bakgrund: Enligt palliativa registret ska alla närstående erbjudas efterlevandesamtal efter

patientens död. Efterlevandesamtalet ska fånga upp hur den närstående mår och var i sorgeprocessen denne befinner sig. Syfte: Syftet med studien var att beskriva distriktssköterskors upplevelser och erfarenheter av att genomföra efterlevandesamtal i hemsjukvård. Metod: Metoden är en kvalitativ intervjustudie. Totalt intervjuades nio distriktssköterskor verksamma inom Östersund kommun, hemsjukvård. Resultat: Resultatet visade att upplevelserna och erfarenheterna varierade, samtalen väckte många olika känslor. Resultatet visade även att distriktssköterskorna ansåg att palliativ vård är något viktigt och högt prioriterat men efterlevandesamtalet inte alltid är lika prioriterat. Diskussion: Att erbjuda närstående efterlevandesamtal måste ses som en viktig del i den palliativa vården. Ett stöddokument utifrån de 6 S:n skulle kunna utgöra en hjälp för distriktssköterskorna i genomförandet av efterlevandesamtalet.

Nyckelord: distriktssköterska, efterlevandesamtal, intervjustudie, kvalitativ innehållsanalys,

Abstract

Background: Bereavement follow-up support will be offered to all related parties after the

relative’s death according to the Swedish Palliative Register. The Bereavement follow-up will try to capture the motions of the relative after the patient´s death. Aim: The aim of this study

was to describe the district nurse’s experiences of implementing the bereavement follow-up in a home care. Methods: A qualitative study. A total of nine district nurses currently working in Ostersunds Home care system were interviewed. Results: The results showed that the experiences varied, it could arouse many feelings for the nurse´s. The results showed that the district nurse´s mean that palliative care is a priority but the bereavment follow-up does not always have equal priority. Discussion: Offering relatives bereavement follow-up must be seen as an important part of palliative care.Guidelines by the 6 S can be helpful for the district nurses in the implementation of the bereavement follow-up.

Keywords: Bereavment follow-up, district nurse, guidelines, interviewstudy, palliative care,

Definitioner av centrala begrepp

Anhörig definieras i Socialstyrelsens termbank som “ person inom familjen eller bland de närmaste

släktingarna” (http://socialstyrelsen.iterm.se/showterm.php?fTerm=YW5ow7ZyaWc=&fsrcLang=se&trg Lang=en&fSubject=).

Debriefing (psykologisk) definieras som “systematisk genomgång i grupp eller individuellt av intryck och reaktioner, 1-3 dygn efter en kritisk händelse” enligt Socialstyrelsens termbank

(http://socialstyrelsen.iterm.se/showterm.php?fTid=238 ).

Efterlevandesamtal definieras i Socialstyrelsen termbank som “samtal mellan vård- och omsorgspersonal

och den avlidnas närstående en tid efter dödsfallet” (http://socialstyrelsen.iterm.se/showterm.php?fTid=480).

Erfarenhet definieras som att ha ett utövande av någon praktisk verksamhet bakom sig till

exempel: arbetslivserfarenhet. Kan även definieras som att ha upplevt något: livserfarenhet, världserfarenhet, grundad på en händelse eller upplevelse som gör någon erfaren

(http://www.ne.se.proxybib.miun.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/erfarenhet).

Närstående definieras i Socialstyrelsens termbank som “person som den enskilde anser sig ha en nära

relation till” (http://socialstyrelsen.iterm.se/showterm.php?fTid=272).

Palliativ vård i livets slutskede definieras i Socialstyrelsens termbank som “palliativ vård som ges under

patientens sista tid i livet när målet med vården är att lindra lidande och främja livskvalitet” (http://socialstyrelsen.iterm.se/showterm.php?fTid=474).

Uppleva/upplevelse definieras som att uppfatta och värdera på ett känslomässigt plan och inte rationellt,

Innehållsförteckning

Problemformulering och syfte ... 5

Problemformulering ... 5 Syfte ... 5 Metod ... 5 Design ... 5 Urval ... 6 Datainsamling ... 6 Dataanalys ... 7 Förförståelse ... 9 Etiska överväganden ... 9 Resultat ... 11

Palliativa hemsjukvårdsteamet som samarbetspartner ... 11

Distriktssköterskornas känslor ... 12

Utförande och innehåll av efterlevandesamtal ... 13

Efterlevandesamtalet - en distriktssköterskeuppgift?... 14

Förbättringsområden ... 15

Diskussion ... 17

Metoddiskussion ... 17

Resultatdiskussion ... 18

Varierande upplevelser och erfarenheter ... 18

Betydelsen av att få göra ett avslut ... 19

Familjefokuserad omvårdnad i efterlevandesamtalet ... 20

Efterlevandesamtal en betydande uppgift ... 21

Riktlinjer och stöd ... 22

Slutsats ... 22

Förslag till stöddokument ... 22

Slutord ... 24

1

Inledning

När en person avlider inom kommunal hemsjukvård avslutas inte distriktssköterskans uppdrag i och med dödsfallet, utan de närstående ska om de önskar få fortsatt stöd i form av

efterlevandesamtal. Efterlevandesamtalet kan fånga upp hur den närstående mår och vart i sorgeprocessen den närstående befinner sig. Svenska palliativregistret är ett nationellt kvalitetsregister finansierat via Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med syfte att åstadkomma en förbättrad palliativ vård oavsett diagnos, typ av vårdenhet och plats i

landet. Statistik från palliativregistret visar att inte alla närstående erbjuds efterlevandesamtal (

http://www.palliativ.se/wp-content/upload/2015/03/Svenska-palliativregistret-%C3%A5rsrapport-2015_2.pdf). Som blivande distriktssköterskor ville vi undersöka vilka upplevelser och erfarenheter distriktssköterskor i Östersunds kommun har av

efterlevandesamtal.

Bakgrund

Palliativ vård

Palliativ vård utgår från de fyra hörnstenarna symtomlindring, multiprofessionellt samarbete, kommunikation och relation samt stöd till närstående. I den palliativa vården står stöd till patienten och de närstående för en stor del av omvårdnaden (Skilbeck & Payne, 2003). Stöd till de närstående innebär bland annat att erbjuda de närstående att delta i vården samt ge stöd både under patientens sjukdomstid men också efter dödsfallet (Socialstyrelsen, 2013, s. 17).I WHO:s definition av palliativ vård är ett av målen att kunna ge närstående stöd i sorgearbetet (http://www.who.int/cancer/palliative/definition/en/). Inom den palliativa vården används de 6 S:n i syfte att uppnå en personcentrerad vård. Weisman’s psykologiska obduktionsmodell har omarbetats till de 6 S:n för att även kunna användas prospektivt genom hela vårdprocessen och inte bara som en analys efter att patienten avlidit. De 6 S:n: Självbild, Självbestämmande, Sociala relationer, Symtomlindring, Sammanhang och Strategier handlar om den enskilda patientens bild av sig själv, sina värderingar och sin livsstil. Dessa S är centrala utgångspunkter vid planering, genomförande och utvärdering av den palliativa vården(Ternestedt, Andershed, Eriksson & Johansson, 2002).

2 Hemsjukvård

Studier visar att närstående vill fullfölja den sjukes önskan om att vårdas och att få avsluta sitt liv i det egna hemmet (Exley & Tyrer, 2005; Stajduhar & Davies, 2005). Till den som bor kvar i sitt hem kan hälso- och sjukvård erbjudas, detta kallas hemsjukvård (Hälso- och sjukvårdslag (HSL), SFS 1982:763, 18 §). Hemsjukvård är vård och rehabilitering som kan ges i hemmet under dygnets alla timmar (SOU 2011:55, s. 25) Palliativ vård kan ges inom ramen för hemsjukvård. Hemsjukvård ska ges av hälso- och sjukvårdpersonal med

legitimation eller av vårdpersonal med delegering (Patientsäkerhetslag, SFS 2010:659, kap. 6 3§; Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård, SOSFS 1997:14). Möjligheten att få avsluta sitt liv i det egna hemmet varierar över landet. Kalmar och

Jämtlands län är ledande i Sverige gällande möjligheten att få vård och få avsluta sitt liv i det egna hemmet. Andelen avlidna personer i Sverige år 2014 (n=86 278) där närstående erbjöds efterlevandesamtal ökade signifikant från 52,7 % år 2012 till 63,1% år 2014

( http://www.palliativ.se/wp-content/upload/2015/03/Svenska-palliativregistret-%C3%A5rsrapport-2015_2.pdf).

Närstående

3

sitt sorgearbete med det stöd de får från sitt egna nätverk, men det uppfattas positivt att få en kontakt med den vårdenhet som vårdat patienten. Kontakten uppfattas även som ett stöd och bekräftelse på att någon bryr sig om och ofta behövs det inte mer kontakt än vid ett tillfälle. Merparten av de närstående har ett behov att tala om sin sorg under en kortare tid, medan några drabbas av en mer komplicerad sorgereaktion. Dessa närstående kan då vara i behov av ett mer avancerat stöd under längre tid och bör få hjälp med att etablera kontakt med kurator, psykolog eller sorgegrupp (Regionala cancercentrum i samverkan, 2012, s. 35).Enligt Stroebe, Schut och Stroebe (2007) kan närståendes sorg efter en smärtsam förlust ge både psykiska och fysiska symtom, speciellt den första tiden efter dödsfallet. Den närstående kan få minnestörningar, viktnedgång och svårigheter med sociala relationer efter patientens död. Som primärprevention för sorgearbete kan alla närstående erbjudas proffessionell samtalskontakt. Chang, Bidewell, Hancock, Johnson och Easterbrook (2012) menar att distriktssköterskans efterlevandestöd i palliativ vård till den närstående visar på en helhetssyn av den palliativa vården där både närstående och patienten har ett omvårdnadsbehov. Denna uppfattning återspeglar föreställningen om familjen som en sörjande enhet. Deltagarna i studien ansåg att distriktssköterskans omvårdnadsansvar bör fortsätta under en begränsad tid efter patientens död. Uppföljningen gav en känsla av kontinuitet i relationen mellan distriktsssköterskan och vårdaren.

Teoretisk referensram

4 Efterlevandesamtal

Ett efterlevandesamtal innebär att vårdpersonal (vanligen sjuksköterska eller

distriktssköterska) som vårdat patienten den sista tiden tar kontakt med närstående och erbjuder ett samtal. Alla enheter som ger palliativ vård i livets slutskede bör erbjuda samtal. Samtalet kan genomföras 6-8 veckor efter dödsfallet. Inbjudan till samtalet bör ske i god tid innan genomförandet så att den närstående kan förbereda sig. Mål och utformning av efterlevandesamtal kan variera inom olika verksamheter, vissa fokuserar helt på hur den närstående har det och andra inkluderar även den palliativa vård som patienten fick. Målet med efterlevandsamtal är att stödja närstående i dennes sorgehantering, identifiera den

närståendes risk för att utveckla komplicerad sorg och att då kunna fånga upp och lotsa denne vidare till fortsatt stöd (

http://www.palliativ.se/wp-content/uploads/2013/09/Efterlevandesamtal20111.pdf). För de närstående som kan ha behov av mer information i medicinska frågor är det av vikt att de får möjlighet att träffa någon som vårdat patienten och samtala om vad som hände under patientens sjukdomstid. Dessutom möjliggör efterlevandesamtalet att de närståendes synpunkter på vårdtiden kan framföras och avslutar relationen till personalen. Behovet av avslut ses som ömsesidigt och är därför också av betydelse för dem som vårdat patienten. Att dessutom få ta del av de närståendes

erfarenheter ger också tillfälle och möjlighet till kvalitetsutveckling (Regionala cancercentrum i samverkan, 2012, s. 35).

Birtwistle, Payne, Smith och Kendrick (2002) fann att distriktssköterskorna menade att de hade en betydande roll i genomförandet av efterlevandesamtal och nästan samtliga ansåg att de skulle besöka närstående som en del i sitt arbete. Det fanns inga tydliga rutiner för när de skulle utföra efterlevandesamtalet och i vilken form. Vissa distriktssköterskor menade att de borde besöka närstående inom de tre första dagarna efter patientens död, andra föredrog att göra det inom den första veckan. Dessutom bibehöll de kontakten med de närstående men kontakten varierade från två veckor till mer än 15 månader. Många distriktssköterskor upplevde att hur länge kontakten borde pågå skulle anpassas till individens behov och förutsättningar.

5

distriktssköterskor (Johnson, 2015). Flera studier visar att debriefing, handledning och utbildning i samtalsmetodik och palliativ vård stärker sjuksköterskan i dennas möten med döende och närstående (Johnson, 2015; Lobb et al., 2010; Smith & Porock, 2009). Även stöd från organisationen och möjlighet att träna på efterlevandesamtal efterfrågades (Aho, Tarka, Åstedt-Kurki, & Kaunonen, 2010). Debriefing var det huvudsakliga stödet som önskades. En sjuksköterskekollega eller en kurator identifierades som de mest lämpliga personerna för debriefing (Lobb et al., 2010).

Problemformulering och syfte

Problemformulering

Tidigare forskning visar närståendes behov av efterlevandesamtal. Då data från Palliativregistret visar att inte alla närstående blir erbjudna detta, finns det ett värde i att undersöka hur distriktssjuksköterskan i kommunal hemsjukvård resonerar kring efterlevandesamtal samt eventuella behov av riktlinjer för samtalet. Detta för att kunna stärka distriktssköterskan i utförandet av efterlevandesamtal.

Syfte

Syftet med denna studie var att beskriva distriktssköterskors upplevelser och erfarenheter av att genomföra efterlevandesamtal i hemsjukvård.

Metod

Design

6 Urval

Deltagare i en kvalitativ studie ska berika och bekräfta studien samt även utmana och leda fram till mer forskning (Polit & Beck, 2012, s. 62). Urvalet i denna studie baserades initialt på ett ändamålsenligt urval av distriktssköterskor anställda i Östersunds kommuns hemsjukvård, sektor hemtjänst. Inklusionskriterier till denna studie var att deltagaren skulle vara distriktssköterska med yrkeserfarenhet av hemsjukvård och ha utfört efterlevandesamtal. Inget antal yrkesverksamma år angavs som krav. En förfrågan om möjligheten till genomförandet av intervjuerna ställdes till enhetschefen för distriktssköterskor inom Östersunds kommuns hemsjukvård, sektor hemtjänst. Av enhetschefen fick vi namn, mailadresser samt telefonnummer till samtliga distriktssköterskor, av dessa uppfyllde 24 av 25 inklusionskriterierna. En distriktssköterska uppfyllde inte inklusionskriterierna. I urval steg två skedde en lottning där 15 personer av 24 rekryterades. Till dessa 15 skickades ett informationsbrev (Bilaga 1) där studiens syfte och tillvägagångssätt beskrevs för deltagarna. De inbjudna distriktssköterskorna blev därefter uppringda och tillfrågades även muntligt om de ville delta. Nio distriktssköterskor av 15 valde att delta i studien, sex tackade nej, dessa angav ingen orsak till att inte delta. Innan intervjuerna påbörjades lämnade deltagarna ett informerat samtycke, både muntligt och skriftligt (Bilaga 2).

Datainsamling

7

intervjun och den andre förde minnesanteckningar. Deltagarna erbjöds att avgöra var intervjuerna skulle genomföras, samtliga valde att intervjuas på sin arbetsplats. Alla intervjuer skedde i ett enskilt rum. Intervjuerna genomfördes i lugn takt tills både deltagaren och intervjuare kände att områdena i intervjuguiden var täckta och inget ytterligare fanns att tillägga. Författarna reflekterade kring intervjuteknik, intervjuguiden samt diskuterade innehållet i intervjuerna med varandra efteråt. Intervjuerna varade mellan 15 - 45 minuter och skedde mellan den 150911-150921. De inspelade intervjuerna transkriberades ordagrant i löpande text av författarna själva.

Dataanalys

8

Meningsenheter Kondenserad meningsenhet

Kod Subkategori Kategori

Och sedan när vi har varit inblandade i palliativa hemsjukvårdsteamets patienter då är det ju dom som står för efterlevandesamtalen. Ibland blir vi medbjudna, ibland inte/ Barbro

Men jag kanske bara ha haft ett eller två efterlevandesamtal där dom inte har varit ansluten till palliativa hemsjukvårdsteamet/ Lise Palliativa hemsjukvårdsteamet har efter-levandesamtalen. Distriktssköterskor blir ibland medbjudna

Har haft två samtal där patienter inte varit ansluten till Palliativa hem-sjukvårdsteamet Blir ibland medbjuden Få samtal utförs utanför palliativa hemsjukvårdsteamets område En vilja att delta Få efterlevande-samtal Palliativa hemsjukvårds-teamet som samarbetspartner

Ett avslut, det låter ju negativt men ja ni vet, det är som att man rundar av man liksom knyter ihop, man får någon slags helhet på den här situationen som har varit/ Ebba

Så ibland kan det vara att det kan kännas svårt att ha ett efterlevandesamtal, man vet inte riktigt…/ Lise

Efterlevandesamtalet ses som ett avslut, får en helhetsbild av situationen. Kan kännas svårt ibland att ha efterlevandesamtal Avslut och helhetsbild Känns svårt ibland Göra ett avslut Upplevs svårt Distriktssköterskors känslor

Figur1. Exempel på analysprocessen

9

förberedelser, avslut, utbildning, kollegialtstöd, prioriterat område och proffession). Författarna gick sedan systematiskt igenom de utskrivna intervjuerna rad för rad och försökte identifiera informationsbärande meningsenheter i texten och markerade dessa med olika färgpennor/färgkodning med utgång i föreliggande studies syfte. Dessa meningsenheter kondenserades i syfte att korta ned texten men ändå bibehålla innehållet. De kondenserade meningsenheterna kodades. En kod är samlingsnamnet för den kondenserade meningsenheten och kan beskrivas som en etikett. Koden ska vara ett stöd för att förstå sammanhangen i relation till texten (Graneheim & Lundman, 2004). Koderna undersöktes och jämfördes för att finna likheter samt skillnader och sorterades sedan in i 15 subkategorier och fem kategorier (Figur 2). Subkategorierna/kategorierna utvecklades genom att författarna sammanfattade innehållet i koderna. Kategorierna gav en bild av det centrala och återkommande budskapet i intervjutexterna och det är på dessa som resultatet baseras (Graneheim & Lundman, 2004).

Förförståelse

En av författarna (MT) hade egna erfarenheter av efterlevandesamtal, erfarenheten bygger på 13 års arbete som sjuksköterska inom kommunal äldreomsorg där efterlevandesamtal är en del av arbetet. Den andre författaren (AMH) har arbetat inom kommunalt särskilt boende, slutenvård och primärvård under tolv år och hade inte erfarenhet av efterlevandesamtal. Författarna har försökt bortse från egna värderingar och sett de egna erfarenheterna som en resurs för studien. Förförståelse kan vara både ett hinder och en möjlighet för att skapa ny förståelse. Detta blir avgörande för vilken ny förståelse som kan uppnås (Friberg & Öhlén, 2012, s. 353).

Etiska överväganden

10

11

Resultat

Totalt deltog nio distriktssköterskor i intervjustudien, samtliga var kvinnor. De hade alla en specialistsjuksköterskeexamen som distriktssköterska och de hade varit yrkesverksamma inom hemsjukvård i Östersunds kommun mellan 1-15 år. I resultatdelen utgör kategorierna grunden för underrubrikerna. Subkategorierna redovisas i kursiv stil i löpande text. Citat i resultatdelen redovisas med indrag och mindre teckenstorlek för att tydliggöra att det är ett citat.

Kategori

Palliativa hemsjukvårdsteamet som samarbetspartner

Distriktssköterskors känslor

Utförande och innehåll av efterlevandesamtal

Efterlevandesamtalet – en distriktssköterskeuppgift?

Förbättringsområden

Subkategori

-Få efterlevandesamtal

-Samarbete kring efterlevandesamtal -En vilja att delta

-Känsla av trygghet - Upplevs svårt -Göra ett avslut

-Genomförande av efterlevandesamtal -Att vara lyhörd

-Koordinerande funktion

-Prioriterad arbetsuppgift -Andra professioner

-Kontinuitet för närstående och patient

-Behov av utbildning - Behov av riktlinjer -Tid för reflektion

Figur 2. Resultatöversikt kategori och subkategori

Palliativa hemsjukvårdsteamet som samarbetspartner

12

betydande roll i den palliativa vården i Östersund kommuns hemsjukvård och distriktssköterskorna beskrev att samarbetet kring efterlevandesamtal kunde se olika ut. Både distriktssköterskorna i kommunen och sjuksköterskorna i det palliativa hemsjukvårdsteamet erbjöd närstående efterlevandesamtal vilket gjorde att det ibland kunde bli två samtal för de närstående. Somliga av distriktssköterskorna beskrev en vilja att delta i efterlevandesamtalet och bad att få delta vid palliativa hemsjukvårdsteamets efterlevandesamtal medan andra blev medbjudna vilket innebar att de då valde attdelta ibland.Samtalen utfördes då tillsammans med regionens palliativa hemsjukvårdsteam och distriktssköterskorna poängterade samarbetet som en betydande och stöttande del i deras arbete. Somliga av distriktssköterskorna poängterade att det var av vikt att de själva ansvarade för erbjudandet och utförandet av efterlevandesamtalet. Argumentet distriktssköterskorna förde fram var att de hade haft den närmsta kontakten och vårdansvaret för patienten och dennes närstående, därmed upplevde de sig mest involverade i vården trots att det palliativa hemsjukvårdsteamet varit en samarbetspartner.

Efterlevandesamtal till dom som varit ansluten till palliativa hemsjukvårdsteamet, dels erbjuder dom det och så ska vi komma in och erbjuda det, då tycket jag att det är bättre att vi har det tillsammans med dom /Lise

Distriktssköterskornas känslor

Distriktssköterskorna beskrev att de kände en trygghet i att utföra efterlevandesamtal och uppgav att en anledning var deras yrkeserfarenhet inom den palliativa vården. Ytterligare en bidragande faktor som påverkade känslan av trygghet vid genomförandet av efterlevandesamtal var att distriktssköterskorna många gånger hade haft en långvarig vårdrelation med patient och närstående. Att vara bekväm med döden ansågs av vissa distriktssköterskor vara en fördel i efterlevandesamtalet. Efterlevandesamtalet upplevdes både som en inspirerande och en positiv upplevelse.

Men jag tycker om att ha efterlevandesamtal, jag tycker det är stimulerande och jag tycker det är viktigt i vår profession /Ebba

13

hos de närstående en tid efter dödsfallet. Även om efterlevandesamtalet upplevdes svårt gav det mycket tillbaka menade distriktssköterskorna, samtalet gav bekräftelse på att vården utförts på ett tillfredställande sätt.

Efterlevandesamtal är ju till för de anhöriga men det väcker ju mycket känslor hos, det kan det ju göra i alla fall. Väcka mycket känslor hos oss som distriktssköterskor också /Liv

Att utföra efterlevandesamtal beskrevs av distriktssköterskorna som tillfredsställande då de själva också fick göra ett avslut, att runda av och nå en slags helhet på den situation som varit. Distriktssköterskorna menade att vara så involverad och engagerad i en familj som de ofta blir i den palliativa vården gjorde att de själv också behövde få göra ett avslut. Känslan av att få knyta ihop säcken och att summera vårdtiden upplevdes inte bara ha betydelse för de närstående utan även för distriktssköterskorna.

Ja alltså, jag känner att det blir ett väldigt fint avslut, för det känns så viktigt att när man ändå har varit med den här familjen så länge så pratar man igenom allt så får man ett fint avslut. Så att dom får bearbetat sin sorg, och jag, det blir lättare för mig att lämna ifrån mig jobbet också om vi har pratat igenom allt /Mia

Utförande och innehåll av efterlevandesamtal

Distriktssköterskorna beskrev att de inte förberedde sig på något speciellt sätt inför ett efterlevandesamtal. De poängterade att det var av fördel att erbjuda samtalet nära inpå dödsfallet, då de själva hade hela sjukdomsförloppet relativt färskt i minnet. I regel förberedde distriktssköterskan de närstående genom att i samband med dödsfallet nämna att de kommer att återkomma och erbjuda ett efterlevandesamtal. De närstående som huvudsakligen erbjöds efterlevandesamtal var make, maka, sambo, särbo samt barn till den avlidne.

I regel har man ju den personen, själva dödsfallet i färskt minnet. Att man liksom har fakta kring den personen, förloppet och allting, man pratar kring det. Det känns inte som det är någon speciell förberedelse för man tar det så pass nära inpå /Karin.

14

efterlevandesamtal var att besöka den närstående, medan somliga ansåg att det gick lika bra att ringa upp de närstående och utföra efterlevandesamtalet på telefon. Andra nämnde att ibland

genomfördes efterlevandesamtal i samband med att distriktssköterskan ändå hämtade tillbaka

hjälpmedel eller sårvårdsmaterial, medan somliga poängterade att de bara fokuserade på efterlevandesamtalet och inget annat då de besökte den närstående.

Innehållet och strukturen i efterlevandesamtalen varierade. Distriktssköterskorna poängterade att det var de närståendes behov som skulle styra innehållet. De ansåg att det gällde att vara

lyhörd för vad de närstående vill ta upp och den lyssnande förmågan ansågs vara en viktig egenskap. Distriktssköterskorna frågade hur de närstående mådde, hur det gick för dem, hur långt de kommit i sitt sorgearbete. Även frågor om hur begravningen varit och hur de närstående upplevde den sista vårdtiden framkom.

Och vara lyhörd istället för att prata så mycket, det är ju dom som bestämmer vad, vad vi egentligen ska ta upp/ Mia

Distriktssköterskorna upplevde sig ha en koordinerande funktion i de situationer där de närstående var i behov av vidare stöd i sitt sorgearbete. Somliga upplevde dock en osäkerhet i att inte riktigt veta vart de kunde hänvisa den närstående som hade behov av annan samtalskontakt. Frågor och funderingar kring närståendes upplevelse av vården var något som också togs upp i efterlevandesamtalet, då det fanns en önskan bland distriktssköterskorna att få feedback på vårdtiden som varit. Andra menade att det inte var särskilt ofta vården diskuterades, inte så länge de närstående upplevt vårdtiden tillfredsställande.

Efterlevandesamtalet - en distriktssköterskeuppgift?

Distriktssköterskorna påtalade att den palliativa vården var en viktig och högt prioriterad

arbetsuppgift. Dock varierade upplevelsen av hur prioriterat efterlevandesamtalet var i

distriktssköterskornas arbete. Somliga ansåg att efterlevandesamtalet var en högt prioriterad

arbetsuppgift och en betydande del i distriktssköterskans profession då det ingick som en

naturlig del i den palliativa vården. Andra upplevde att det inte var särskilt prioriterat och vissa upplevde att det inte var en mer prioriterad arbetsuppgift än någon annan.

15

Nej det är väl inte prioriterat så. Palliativ vård är ju prioriterat, det är det ju. Men inte efterlevandesamtal eller det är väl kanske upp till oss distriktssköterskor att liksom erbjuda det och, säkert. Jag menar all annan palliativ vård är ju prioriterat /Lise

Alltså det är ju en del av vårt arbete, men det är inte mer prioriterat än att vi delar våra dosetter, för alla områden är ju lika viktiga /Svea.

Distriktssköterskorna ansåg att efterlevandesamtal skulle kunna utföras av andra professioner än distriktssköterskan. Samtalet skulle kunna utföras av en undersköterska i hemtjänsten som varit nära patienten och dennes närstående under den sista vårdtiden, det skulle till exempel kunna vara den som är kontaktman för patienten, menade distriktssköterskorna. Det poängterades att kontinuiteten för närstående och patient bland hemtjänstpersonal ofta brast trots att ledningen försökte planera in så få personer som möjligt runt den döende patienten. Andra ansåg att samtalet även skulle kunna utföras av den läkare som haft ansvaret för patienten då det skulle kunna uppstå frågor kring den medicinska delen av vården. Präst eller kurator var andra alternativ på personer som föreslogs erbjuda efterlevandesamtal. Distriktssköterskorna upplevde dock att det var av betydelse att personen som skulle utföra efterlevandesamtalet ändå hade en relation till patienten och dess närstående och hade varit delaktig i vården. Vissa ansåg att lämpligast att utföra efterlevandsamtalen var distriktssköterskan då kontinuiteten för

närstående och patient var värdefull. Uppstod det många medicinska frågor som

distriktssköterskan inte kunde svara på hänvisades de närstående till ansvarig läkare eller så bad distriktssköterskan att få återkomma.

Ja en undersköterska på hemtjänsten skulle lika gärna kunna ha det, om den personen har varit den som har haft mycket kontakt med personen som har avlidit och anhöriga. För oftast så kan det ju vara så ute, ja men kontaktpersonerna som man skall försöka planera in så ofta som möjligt hos en brukare eller kund, att dom har ju mycket tätare kontakt, kanske få en annan relation än vad jag har haft/ Lise

Förbättringsområden

16

Utbildning till exempel. Kanske lite mer nedskrivet vad ett efterlevandesamtal ska innefatta så det inte bara blir att man åker hem till någon och dricker kaffe och liksom. Lite riktlinjer i alla fall /Liv

Somliga uttryckte att de saknade verktyg för att utföra efterlevandesamtal och ansåg att det fanns behov av riktlinjer i form av en nedskriven rutin eller checklista. Det som främst beskrevs som en svårighet var att veta när och hur lång tid efter dödsfallet efterlevandesamtalets borde genomföras, samt samtalets innehåll. En nedskriven rutin eller styrdokument skulle kunna strukturera upp samtalet och ge en fingervisning om vad som är av betydelse i ett efterlevandesamtal, menade distriktssköterskorna. Andra ansåg att det inte finns behov av

riktlinjer eller styrdokument. De menade att det inte var lämpligt, då det var de närståendes

individuella behov som ska styra efterlevandesamtalet. De såg en risk i att en checklista skulle styra innehållet i samtalet så att de riskerade att missa den närståendes behov.

Jag tror inte det går att ha riktig riktlinje, man kanske kan tänka att senast den och den tiden bör man ha hört av sig för och liksom stämma av, det är möjligt, det kanske skulle hjälpa. Så att det inte rinner ut i sanden, men ja… Åter igen, riktlinjer och formulär alltså det, det passar ibland riktigt dåligt i dom här sammanhangen så är det ju /Ebba

Det framkom även att distriktssköterskorna ansåg att det skulle vara bra med mer tid för

reflektion då palliativ vård och efterlevandesamtal kunde vara påfrestande. Somliga vittnade

17

Diskussion

Metoddiskussion

En kvalitativ design ansågs mest lämpad att svara mot studiens syfte att beskriva distriktssköterskornas upplevelser och erfarenheter (Polit & Beck, 2012 s. 62, 69). Danielsson (2012a, s. 163) menar att det är lämpligt att använda sig av intervjuer när forskaren i studien önskar den beskrivande och subjektiva delen från deltagaren. Beskrivningarna ges av deltagaren som har något att berätta om ämnet som är i fokus. Författarna valde att göra enskilda intervjuer istället för i fokusgrupper då det tidsmässigt var svårt för deltagarna att kunna träffas i grupp. Att utföra fokusgruppintervjuer hade kunnat ge ett mer målande resultat och författarna hade kunnat dra nytta av den interaktion som kan ske mellan deltagare vid en fokusgruppintervju. Fokusgruppintervjuer hade kunnat ge en mer livlig inblick i deltagarnas spontana reaktioner och associationer i ämnet efterlevandesamtal (Wibeck, 2012, s. 195). Då studien behandlar ett område som skulle kunna upplevas känsligt såg författarna fördel med enskilda intervjuer. Då ges alla deltagarna möjlighet att komma till tals och berätta sin upplevelse och erfarenhet av efterlevandesamtal. Det fanns en medvetenhet om att deltagaren kunde känna sig i underläge vid de intervjutillfällen där båda författarna deltog. Vikt lades därför vid att förklara arbetsfördelningen, en intervjuade och att den andra förde minnesanteckningar.

Intervjuerna har utförts inom loppet av 1½ vecka, vilket kan anses vara en styrka eftersom det under denna korta tidsperiod förmodligen inte hade hunnit ske några organisatoriska förändringar som påverkat distriktssköterskorna och studiens resultat. Författarna har transkriberat alla intervjuer själva, detta kan också ses som en styrka då materialet har bearbetat ett flertal gånger av författarna. Dessutom har författarna reflekterat och diskuterat med varandra i direkt anslutning till intervjuerna, vilket har bidragit till att den som intervjuat har fått feedback och kunnat känna sig stärkt inför nästa intervju. Urvalet av deltagare i studien har möjligen kunnat påverka resultatet, då de som ej deltog hade kunnat tillföra studien annan data. Efter nio intervjuer bedömdes materialet uppnå informationsrikedom. Ytterligare data antogs inte kunna tillföra någon ny kunskap. Informationsrikedom används ofta som kriterium för att avgränsa urvalet (Polit & Beck, 2012, s. 62, 529).

18

En manifest analys, till skillnad från en latent, bedömdes adekvat då materialet uppfattades konkret, och en tolkning och abstraktion av innehållet låg utanför studiens syfte (Danielsson, 2012b, s. 336).

Vid bedömning av en kvalitativ studies trovärdighet används begreppen giltighet, tillförlitlighet

och överförbarhet. Då författarna noggrant har beskrivit både urval och analysprocess kan

läsaren bedöma giltigheten. I resultatdelen redovisas citat för att öka transparensen av analysarbetet detta i avsikt att stärka giltighet och tillförlitlighet. Citaten är deltagarnas egna ord och detta stärker studiens resultat. Genom hela analysprocessen har det förts en dialog mellan författarna för att uppnå samstämmighet i tolkningen. Intervjutexterna har lästs igenom flera gånger med syftet i åtanke för att skapa en helhet där inget relevant material förlorades vid analys. Genom detta förfarande har tillförlitlighet uppnåtts (Graneheim & Lundman, 2004). Då författarna själva har reflekterat över betydelsen av sin egen förförståelse stärker detta studiens tillförlitlighet (Priebe & Landström, 2012, s. 46). Författarna har inspirerats av Graneheims och Lundman (2004) som menar att medförfattarna inte behöver koda och kategorisera exakt lika utan det som är det viktiga är att forskarna är överens om på vilket sätt data är framtaget och sorterat. Resultatet i studien skulle kunna vara överförbara till distriktssköterskor men även till sjuksköterskor verksamma inom palliativ vård inom andra områden än hemsjukvård. En studies överförbarhet till andra grupper är något som påverkar trovärdigheten (Graneheim & Lundman, 2004). Samarbetet med enhetschefen i syfte att rekrytera kan ses som en fördel då författarna snabbt fick tillgång till kontaktuppgifter till samtliga distriktssköterskor i Östersunds kommun, sektor hemtjänst. Samarbetet kan även ses som en nackdel då distriktssköterskorna har kunnat känna att enhetschefen visste att de skulle kunna bli inbjudna till studien och detta har kunnat påverka resultatet.

Resultatdiskussion

Varierande upplevelser och erfarenheter

19

utmaning, men att det ändå var viktigt och gav dem en känsla av fullbordande. Distriktssköterskorna ansåg att det var en tillfredsställande del av deras arbete, även om de hade fått lite utbildning i ämnet. De ansåg även att de hade ett stort ansvar att ta kontakt med närstående i sorg (MacConnell, Aston, Randel & Zwaagstra, 2012; Nagraj & Barclay, 2011).

Travelbee (1971, s. 15-16) menar att det krävs stor kunskap och skicklighet för att vårda en döende patient och tidigare erfarenheter och egna känslor om döden präglar omvårdnaden. Detta bekräftas även i föreliggande studie då distriktssköterskorna menade att vara bekväm med döden sågs som en fördel i efterlevandesamtalet. Att först vårda den döende patienten, vara ett stöd för närstående och sedan följa upp den närståendes mående och situation i efterlevandesamtalet kräver en distriktssköterska med både stor kunskap och skicklighet. Att vara lyhörd, kunna läsa av den närstående och kunna fånga upp det som inte sägs är egenskaper som är viktiga i efterlevandesamtalet menar författarna. Att finna hopp anser Travelbee (1971, s. 77-83) är syftet och målet med omvårdnaden. Hoppet står som motpol till lidandet, hopp om förändring och hopp som möjlighet att välja väg ur svåra situationer. Att förmedla hopp om framtiden ser författarna som en betydande del i efterlevandesamtalet. Travelbee (1971, s. 119-121) betonar att det är sjuksköterskans ansvar att en relation skapas och att den upprätthålls. Har distriktssköterskan kunnat skapa en relation till de närstående under vårdtiden upplever de kanske att distriktssköterskan delat omvårdnadsansvaret med dem och en eventuell känsla av ensamhet och skuld kan minska. Resultatet i denna studie visar även att distriktssköterskorna uttryckte en känsla av trygghet i efterlevandesamtalet tack vare av att de hade skapat en relation till de närstående. Då de närstående inom hemsjukvård ofta är på hemmaplan kan relationen bli mer jämställd på ett naturligt sätt. Det är viktigt att vara medveten om den maktposition distriktssköterskan innehar till patient och närstående, att arbeta för en jämställd relation är av högsta prioritet anser författarna.

Betydelsen av att få göra ett avslut

20

på en professionell nivå. Redshaw et al. (2013) beskriver att det var av värde för distriktssköterskan att träffa de närstående som ett avslut och då se att de närstående kunde gå vidare med sina liv. Travelbee fokuserar på omvårdnadens mellanmänskliga relation vilket innebär en ömsesidig process mellan sjuksköterskan och de som är i behov av sjuksköterskans tjänster. För att skapa en mellanmänsklig process krävs enligt Travelbee att en mellanmänsklig relation etableras, då sjuksköterska och patient inte längre ser sig i de roller de har utan ser varandra som unika individer. Genom den mellanmänskliga relationen uppstår en nära kontakt med förståelse som blir betydelsefull då de inblandade delar samma upplevelse (Travelbee, 1971, s. 7-8, 130-131). Detta stärks i föreliggande studies resultat då distriktssköterskorna poängterade betydelsen av att få göra ett avslut för egen del. Att distriktssköterskorna i studien upplevde det betydelsefullt att få göra ett avslut ser författarna som en allmänmänsklig reaktion och att en mellanmänsklig relation har etablerats. Distriktssköterskornas nära arbete till både patient och närstående i den palliativa vården kan väcka många känslor hos distriktssköterskorna, och det är av vikt att få återhämtning och att få reflektera över sitt arbete menar författarna. Ett naturligt kollegialt stöd genom att vid behov få tala med en kollega efter genomfört efterlevandesamtal ses också av författarna som en viktig del i arbetet.

Familjefokuserad omvårdnad i efterlevandesamtalet

21

individer med behov av stöd kan distriktssköterskan öka de närståendes självkänsla menar författarna. Den interaktion som uppstår mellan de närstående och distriktssköterskan i den familjefokuserade omvårdnaden får betydelse i efterlevandesamtalet. Att inte kunna utveckla relationen utan endast ge stöd och undervisning till de närstående under vårdtiden kan göra att efterlevandesamtalet sedan blir “platt” och chansen att upptäcka komplicerad sorg minskar anser författarna. Benzén et al. (2010, s. 11) modell för hälsostödjande samtal skulle kunna vara överförbart till efterlevandesamtalet. Att låta de närstående få träffas i grupp efter dödsfallet och att låta var och en berätta hur han/hon upplevde sin egen och familjens situation under och efter vårdtiden innebär att samtliga familjemedlemmar får lyssna till varandras berättelse. Distriktssköterskans roll i efterlevandesamtalet blir att lyssna och prioritera tillsammans med de närstående vad de är mest angelägna att samtala om. Förhoppningsvis kan de närstående finna alternativa sätt att se på sin nya situation och att hitta passande lösningar i sorgearbetet.

Efterlevandesamtal en betydande uppgift

22

Riktlinjer och stöd

Resultatet i denna studie visar att distriktssköterskorna menade att en riktlinje eller en checklista på när och hur man bör genomföra ett efterlevandesamtal skulle kunna utgöra ett stöd. Resultatet visade även motsatsen, vissa distriktssköterskor ansåg att detta inte var lämpligt då det är de närståendes individuella behov som ska styra efterlevandesamtalet. Utbildning i samtalsmetodik var också något som efterfrågades. Enligt Milberg et al. (2011) behöver vårdpersonalen ha en god struktur på samtalet, med föreslagna tider när de närstående ska kontaktas efter dödsfallet. Samtalet ska sedan dokumenteras. Med utgångspunkt i föreliggande studie som visar att vissa distriktssköterskor efterfrågar ett stöd i att genomföra efterlevandesamtal, har författarna arbetat fram ett förslag på ett dokument. Dokumentet skulle kunna vara en hjälp i genomförandet av efterlevandesamtal och ge förslag på vilka frågor som kan ställas.

Slutsats

Denna studie har lett till insikt om att upplevelser och erfarenheter varierar bland distriktssköterskor och att det därmed kan finnas ett behov av ett mer enhetligt innehåll och genomförande av efterlevandesamtal. Detta stärks av Johansson, Sandahl och Andershed (2011) som visade att en gemensam palliativ vårdfilosofie ansågs meningsfullt och berikande för sjuksköterskors arbetsmiljö. Att se efterlevandesamtal som en betydande del i omvårdnaden är angeläget. Den kunskap som idag finns kring distriktssköterskors upplevelse och erfarenhet av att utföra efterlevandesamtal i hemsjukvård är begränsad. Att utforma ett dokument med riktlinjer skulle kunna underlätta omvårdnadsarbetet och synliggöra vikten av efterlevandesamtal för distriktssköterskor i hemsjukvård. Författarnas förslag att utgå från de 6 S:n kan ses som ett redskap/hjälpmedel i efterlevandesamtalet. Ett uppslag till vidare forskning är att undersöka hur författarnas förslag till riktlinjer för efterlevandesamtalet grundat på de 6 S:n, skulle kunna fungera i genomförandet av efterlevandesamtal.

23

24

Förslag till dokument som stöd i efterlevandesamtalet med utgångspunkt i de 6 S:n

Figur 3. Förslag till stöddokument i efterlevandesamtalet med utgångspunkt i de 6 S:n.

Slutord

25

Referenser

Aho, A. L., Tarka, M-T., Åstedt-Kurki, P., & Kaunonen, M. (2010). Health care personnel´s experiences of a bereavement follow-up intervention for grieving parents. Scandinavian

Journal of Caring Sciences, 25(2), 373-382. doi: 10.1111/j.1471-6712.2010.00837.x

Benzein, E., Hagberg, M., Saveman, B-I., & Syrén, S. (2010). Familjefokuserad omvårdnad - ett strategidokument. Hämtad 6 Oktober 2015, http://lnu.se/polopoly_fs/1.26457!

omslag_sv.pdf

Birtwistle, J., Payne, S., Smith, P., & Kendrick, T. (2002). The role of the district nurse in bereavement support. Journal of Advanced Nursing, 3(5), 467-478. doi: http://dx.doi.

org.proxybib.miun.se/10.1046/j.1365-2648.2002.02208.x

Chang, E., Bidewell, J., Hancock, K., Johnson, A., & Easterbrook, S. (2012). Community palliative care nurse experiences and perceptions of follow-up bereavement support visits to carers. International Journal of Nursing Practice, 18(4),332–339. doi: http://dx.doi.

org.proxybib.miun.se/10.1111/j.1440-172X.2012.02046.x

Danielsson, E. (2012a). Kvalitativ forskningsintervju i M. Henricson (Red.), Vetenskaplig

teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s. 163-174). Lund:

Studentlitteratur.

Danielsson, E. (2012b). Kvalitativ innehållsanalys. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori

och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s. 329-343). Lund: Studentlitteratur.

Exley, C., & Tyrer, F. (2005). Bereaved carers' views of a hospice at home service.

Internatinal Journal of Palliative Nursing 11(5), 242-246.

Friberg, F., & Öhlén, J. (2012). Fenomenologi och hermeneutik. I M. Henricson (Red.),

Vetenskaplig teori och metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s. 345-370). Lund:

Studentlitteratur.

Graneheim, U. H., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2), 105-112. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001

26

Hudson, P., & Aranda, S. (2014). The Melbourne family support program: evidence-based strategies that prepare family caregivers for supporting palliative care patients. BMJ Supportive

& Palliative Care, 4(3), 231-237. doi: 10.1136/bmjspcare-2013-000500

Johansson, G., Sandahl, C., & Andershed, B. (2011). Authentic and congruent leadership providing excellent work environment in palliative care. Leadership in Health Services, 24(2), 135-149. doi: http://dx.doi.org/10.1108/17511871111125701

Johnson, A. (2015). Analysing the role played by district and community nurses in bereavement support. British Journal of Community Nursing June, 20(6), 272-277.

doi:10.12968/bjcn.2015.20.6.272

Lobb, EA., Oldham, L., Vojkovic, S., Kristjanson, LJ., Smith, J., Brown, JM., & Dwyer VWJ. (2010). Frontline grief: the workplace support needs of community palliative care nurses after the death of a patient. Journal of Hospice & Palliative Nursing, 12(4), 225-235. doi:

http://dx.doi.org.proxybib.miun.se/10.1097/NJH.0b013e3181dceadc

MacConnell, G., Aston, M., Randel, P., & Zwaagstra, N. (2012). Nurses´ experiences providing bereavement follow-up: an exploratory study using feminist poststructuralism. Journal of

Clinical Nursing,22(7/8), 1094-1102. doi: http://dx.doi.org.proxybib.miun.se/ 10.1111/j.1365-2702.2012.04272.x

Milberg, A., Appelquist, G., Hagelin, E., Jakobsson, M., Olsson, E. C., Olsson, M., & Friedrichsen, M. (2011). A rewarding conclusion of the relationship: staff members´ perspectives on providing bereavement follow-up. Supportive Care in Cancer, 19(1), 37-48. doi:10.1007/s00520-009-0786-0

Milberg, A., Olsson, E-C., Jakobsson, M., Olsson, M. & Friedrichsen, M. (2008). Family members´ percieved needs for bereavement follow-up. Journal of Pain and Symtom

Management, 35(1), 58-69. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.jpainsymman.2007.02.039

Nagraj, S., & Barclay, S. (2011). Bereavement care in primary care: a systematic literature review and narrative synthesis. British Journal of General Practice, 61(582), 1-11. doi: 10.3399/bjgp11X549009

Polit, D. F., & Beck, C. T. (2012). Nursing research: Generating and assessing evidence for

nursing practice. Philadelfia: Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins.

Priebe, G., & Landström, C. (2012) Den vetenskapliga kunskapens möjligheter och begränsningar -grundläggande vetenskapsteori. I M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och

metod. Från idé till examination inom omvårdnad (s. 31-50). Lund: Studentlitteratur.

Redshaw, S., Harrison, K., Johnson, A., & Chang, E. (2013). Community nurses´ perceptions of providing bereavement care. International Journal of Nursing Practice, 19(3), 344-350. doi:

27

Regionala cancercentrum i samverkan. (2012). Nationellt vårdprogram för palliativ vård 2012-2014. Hämtad 14 september 2015, http://www.cancercentrum.se/globalassets/

vara-uppdrag/rehabilitering-palliativ-vard/natvp_palliativvard_2012_final.pdf SFS 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Liber.

SFS 2003:460. Lagen om etikprövning avseende forskning på människor. Stockholm: Liber. SFS 2010:659. Patientsäkerhetslag. Stockholm: Liber.

Skilbeck, J., & Payne, S. (2003). Emotional support and the role of clinical nurse specialists in palliative care. Journal of Advanced Nursing, 43(5), 521-530. doi: http://dx.doi.

org.proxybib.miun.se/10.1046/j.1365-2648.2003.02749.x

Smith, R., & Porock, D. (2009). Caring for people dying at home: a research study into the needs of community nurses. International Journal of Palliative Nursing, 15(12), 601-608. Socialstyrelsen. (2013). Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede. Vägledning, rekommendationer och indikatorer. Stöd för styrning och ledning. Hämtad 25 augusti 2015 från Socialstyrelsen, http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/

Attachments/19107/2013-6-4.pdf

SOSFS 1997:14. Delegering av arbetsuppgifter inom hälso- och sjukvård och tandvård. Stockholm: Liber.

SOU 2011:55. Kommunaliserad hemsjukvård. Betänkande av utredningen En nationell

samordnare för hemsjukvård. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Från http://www.regeringen.se/contentassets/1bb6a8565d0c40959035a1fa8106ef7b/kommunaliser ad-hemsjukvard-sou-201155

Stajduhar, K.I., & Davies, B. (2005). Variations in and factors influencing family members´ decisions for palliative home care. Palliative Medicine, 19(1), 21-32.

Stroebe, M., Schut, H., & Stroebe, W. (2007). Health outcomes of bereavement. The

Lancet. 370(9603), 1960–1973. doi: http://dx.doi.org/10.1016/S0140-6736(07)61816-9

Stuart, E., Jarvis, A., & Daniel, K. (2008). A ward without walls? District nurses´ perceptions of their workload management priorities and job satisfaction. Journal of Clinical Nursing,

17(22), 3012-3020. doi: http://dx.doi.org.proxybib.miun.se/10.1111/j.1365-2702. 2008.02316.x

28

Travelbee, J. (1971). Interpersonal aspects of nursing. Philadelphia: F.A. Davis

Wibeck, V. (2012). Fokusgrupper i M. Henricson (Red.), Vetenskaplig teori och metod. Från

Bilagor

Bilaga 1

Du tillfrågas härmed att delta i vår intervjustudie som syftar till att undersöka distriktssköterskans upplevelse/erfarenhet av efterlevandesamtal. Uppgifter om deltagare till denna intervju har vi fått igenom er chef Eva Kallberg. Vi har valt att endast intervjua distriktssköterskor i hemsjukvård, Östersunds kommun. Intervjun är frivillig och du kan när som helst avsäga dig din medverkan utan motivering. Intervjun tar ca 40-60 minuter och samtalet kommer att spelas in på band. Intervjun kan ske på din arbetsplats om inget annat önskas. Ingen ekonomisk ersättning utgår. Självklart återkopplar vi studiens resultat, detta sker via mail. Vi som kommer att utföra intervjun heter Anna Montelius Hoflén och Maria Taraldsson och läser till distriktssköterskor vid Mittuniversitet, Östersund. Intervjuerna kommer att utgöra grunden i vår D-uppsats. Vi kommer att kontakta dig via telefon under vecka 37.

Enligt personuppgiftslagen (PuL) kommer de uppgifter som samlas in genom studien att sparas i tio år i forskarnas låsta arkiv vid Institutionen för Hälsovetenskap i Sundsvall.

Förfrågan ställs till: Mittuniversitetet, Registrator, Holmgatan 10, 851 70 Sundsvall. Personuppgiftsombud är Arne Wahlström 010- 142 88 83.

Om du har några frågor eller funderingar hör gärna av dig! Mvh

Anna Montelius Hoflén, anmo0103@student.miun.se tel: 070-235 36 75 Maria Taraldsson mata9700@student.miun.se tel: 070-642 78 83

Bilaga 2

Distriktssköterskans upplevelse/erfarenhet av efterlevandesamtal.

Studien utgår från Mittuniversitetet, avdelningen för omvårdnad.

Informerat samtycke

Härmed ges informerat samtycke till att delta i en intervjustudie på avancerad nivå. Jag har förstått studiens syfte och hur det insamlade materialet kommer att behandlas. Jag är även medveten om att jag när som helst kan välja att avbryta mitt deltagande.

Namnteckning/Ort/Datum

Bilaga 3

Intervjuguide

Inledande frågor

Anställning som distriktssköterska i hur många år? Hur många efterlevandesamtal gör du per månad/år? Vem/vilka erbjuds efterlevandesamtal?

Huvudfråga

 Berätta hur du upplever det att genomföra efterlevandesamtal.

Följdfrågor:

 Hur förbereder du dig inför ett efterlevandesamtal?  Hur förbereds de närstående?

 När, efter dödsfallet sker efterlevandesamtal?

 Hur går det till rent praktiskt? Hembesök/telefon/tidsåtgång?  Vad är innehållet i efterlevandesamtalen?

 Skulle dessa samtal kunna utföras av någon annan?

-Vilken känsla har du inför ett efterlevandesamtal? (Känner sig trygg, bekväm, obekväm, orolig, rädd?)

-Tillför efterlevandesamtalet något till dig som distriktssköterska?  Har du utbildning/kompetens att utföra efterlevandesamtal?  Är det ett prioriterat område?

 Finns kollegialt stöd och tid för reflektion?

 Förbättringsområden, vad ser du som möjligt att utveckla, förbättra när det gäller efterlevandesamtal?

Avslutande fråga: