Smedjan.com, 2003-04-10
Sydafrikas barn
I gotta go!
I believe in a celebration I believe we can be free.
I believe you can loose these chains I believe you can dance with me, dance with me.
- - - And we don't have the time And everything goes round and round And we don't have the time To watch the world go tumbling down.
U2 “A Celebration”
Sydafrika blir rikare för varje dag. Men barnfattigdomen är enligt Rädda Barnen konstant.
Konstitutionen säger att alla barn har rätt till utbildning. Realiteten säger något annat, och regeringen och myndigheterna har inte tillräcklig kontroll för att se till att teorin efterlevs i praktiken.
Många barn och föräldrar känner inte till sina rättigheter, och kan därför inte kräva dem.
Hur skulle föräldrarna få kunskapen? Fortfarande är halva befolkningen boendes på landsbygden, de flesta sysselsatta i jordbruk, och många av dem kan inte läsa. Att åka in till stan kräver kanske två timmars vandring, och sedan flera timmars buss.
I städerna växer det emellertid så att det knakar, och det går fort. På vissa håll finns nästan en frustande optimism. Affärslivet blomstrar, turisterna strömmar till. I Sverige har det blivit trendigt att resa till Sydafrika. Sydafrika har blivit den öppnade porten till hela Afrika, åtminstone den södra halvan. En köpstark vit medelklass har skapat en marknad där de västerländska företagen kan växa snabbt. De smäller upp kontor och fabriker i en hastighet som får en svampskog efter sommarregn att verka långsam.
Så förutsättningarna för Sydafrika är mycket goda. Men alla har ännu inte fått del av den goda utvecklingen.
Patricia och Goodhope i Orange Farm
I en kåkstad som heter Orange Farm, i Johannesburgs ytterkant, träffar jag Patricia Mohlabane, 11 år, och Goodhope Lebona, 13 år. Patricia bor med sin mamma och pappa, en lillasyster och en farbror, Goodhope bor med sin mamma och pappa och två bröder. De bor båda i Orange Farm, och det är svårt att föreställa sig att de här välklädda och trygga barnen verkligen bor i den smutsiga och slitna miljö som omger skolan.
De går på Rekgutlile Primary School. Det är inte så enkelt att få komma in till skolan.
Även om jag kommer i sällskap med en kvinna som tidigare har jobbat på skolan, dröjer vakten med att ge tillstånd och öppna grindarna. Jag undrar lite över den stora säkerhetsanordningen, men får senare höra att det ganska ofta förekommer övergrepp
och bortrövande av barn. Men alla barn är inte skyddade innanför skolgrindar, staket och påpassade av vakter.
– Jag känner barn som inte går i skolan, säger Patricia. Vissa barn har bara en förälder och då har de inga pengar så barnen får inte komma till skolan. De leker på dagarna, men vill hellre gå till skolan.
Goodhope säger att han också vet barn som inte går till skolan.
– Jag ser dem ofta, de plockar upp mat på gatan för att ha något att äta.
Kgethi Matshai, researcher på Clacherty & Associates, och tidigare lärare på skolan som har följt med mig, förklarar:
– Barn faller ofta offer för systemen. De far med föräldrarna ut på landsbygden för att besöka släkten, men blir kvar när det saknas pengar till återresan. Föräldrarna har inte ekonomi nog för att göra en tillbakaresa med barnen, och efter tre månaders frånvaro faller barnen ur skolsystemet.
Många hinder i vägen för barns utbildning
Clacherty & Associates är en av svenska Rädda Barnens samarbetsorganisationer. De har genomfört en av de första studierna på barn som inte går i skolan i åldrarna 7-15 år i Sydafrika. De har använt en avancerad och tidskrävande metod, som innefattar grundliga intervjuer med såväl barnet som familjen; de olika berättelsernas perspektiv kompletterar och förtydligar varandra. Det föräldrar skäms för att säga kan i ett barns perspektiv vara fullt naturligt att berätta om och vice versa.
Studien försöker kartlägga orsakerna till varför barnen inte kommer till skolan och hur omständigheterna ser ut för att kunna förebygga bortfallet av barn. The South Africa Schools Act från 1996 säger att föräldrar eller andra personer som hindrar ett barn från att gå i skolan kan bli åtalade. Samma akt säger att skolor inte får neka ett barn skolgång på grund av att föräldrarna inte kan betala avgifterna.
Avgifterna ligger mellan 50-120 sydafrikanska rand i månaden (randen är ungefär 1:1 gentemot den svenska kronan). Den budget skolorna har satt upp har krav på sig att täcka även för de föräldrar som inte kan betala. ”Om den totala inkomsten är mindre än tio skolårsavgifter per elev, har föräldrarna rätt till undantag från betalningsanspråk.”
Så i teorin är allt i sin ordning. Praktiken talar emellertid ett annat språk. Några av de vanligast förekommande orsakerna till att barn inte kommer till skolan är:
• Hög flyttgrad. 95 procent av barnen som inte går i skolan har inte levt i samma hem i mer än fem år.
• Brist på ordentliga dokument; födelseattester, migrationspapper. Trots att myndigheterna klart har uttalat att brist på dokument inte ska utgöra något hinder, uppgav 10 procent att det var den primära orsaken.
• Social fattigdom, vilket inkluderar föräldralöshet, drogproblem, brist på pengar till skolavgifter och skoluniform, risig hemmiljö utan elektricitet och vatten.
• Maktlöshet, eller ”power poverty”, som uppstår när föräldrarna inte har förmåga att förändra situationen.
• Brist på stöd från föräldrar som inte bryr sig om barnens utveckling.
• Instabilitet i familjeförhållandena.
• Lärarnas attityder och beteende, handlar även om sexuella övergrepp. I en nyligen utförd studie om sexuella övergrepp var 30% av förövarna lärare.
• Våldsam samhällsmiljö, osäkra områden.
• Läs- och språksvårigheter, i vissa kulturella kretsar tecken på ”witchcraft”.
• Graviditeter, hälsoproblem, personlighetsstörningar.
Samtliga av dessa orsaker är enligt regeringen icke acceptabla skäl för att förhindra barns skolgång. Ändå kan alla jag talar med vittna om mängder av fall där en eller flera av dessa företeelser gjort att jag ser många barn under skoltid som går omkring i de stora kåkstäderna.
”Det sämsta är att bli slagen av lärarna”
Jag ber barnen att berätta vad de tycker är bra och dåligt med skolan och det område de bor i. Patricia säger att hon tycker om att det är så rent och snyggt på skolan, men hatar lärare som röker. Hon tycker om att det finns elektricitet, vatten, skolor, kliniker och en polisstation i Orange farm. Många kåkstäder har inte detta. Goodhope instämmer, och lägger till att det finns taxibilar och transporter med tåg. Han tycker att det bästa med skolan är ”free stationary”, kritor och papper, vilket skolan har börjat med detta år. Det sämsta är när lärarna slår honom, vilket kan inträffa när han inte har gjort sina hemläxor.
Agningen sker på händer och bak.
När jag träffar Rädda Barnen tar jag upp detta. Agning utanför hemmet är förbjudet, men sker ändå. Ett av deras projekt handlar om att förändra synen på hur vuxna kan agera naturliga och positiva auktoriteter, utan att behöva använda fysiskt våld. Men gemensamt över rasgränserna tycker många vuxna i Sydafrika att barnaga inte är ett problem, och att fokusering på det tar kraft från att lösa ”riktiga problem”:
– De kan vara helt oförstående till att vi ägnar oss åt att försöka förhindra barnaga när det förekommer våldtäkter och mord, berättar Lennart Reinius, verksamhetschef. De förstår inte att vi anser att våld, även om det kanske inte är grovt, skickar signaler som påverkar barnens utveckling och därigenom hela samhällsklimatet.
Rädda Barnen försöker arbeta på lång sikt
Rädda Barnen i Sveriges kontor för Södra Afrika ligger i Pretoria. Deras verksamhet är främst inriktad på Sydafrika, Angola och Zambia. På kontoret träffar jag Ulrika Sonesson, programrådgivare, och Lennart Reinius, verksamhetschef. Ulrika är tjänstledig från UD där hon tidigare varit på den svenska ambassaden i Sydafrika och Lennart har via volontärskap i Zimbabwe, arbete för Forum Syd och mer än tio års arbete för Rädda Barnen i bland annat Etiopien, Peru och på huvudkontoret i Stockholm landat i Sydafrika.
De berättar att de arbetsområden som prioriteras mest är
• HIV/AIDS-bekämpning
• våld och övergrepp mot barn
• barn med funktionshinder
• ”good governance” – byggandet av strukturer, stärkandet av ansvar hos stat och myndigheter, översikt av lagar och rättighetskataloger, tydliggörandet av gränser i relationerna mellan stat och civilt samhälle
• barns deltagande i familjeliv, media och andra beslutsprocesser på lokal och nationell nivå
• barn på flykt på grund av politisk och ekonomisk instabilitet eller naturkatastrofer På kontoret arbetar bara sju personer, men Rädda Barnen har dessutom ett femtontal partnerorganisationer inom olika verksamheter. Kunskapen om dessa och samarbetet har tagit tid att upparbeta. Ibland har Rädda Barnen kontaktat dem, och ibland har organisationerna tagit kontakt med Rädda Barnen. Det förekommer olika grad av involvering – ibland handlar det om finansiering av projekt, ibland teknisk assistans eller en kombination av de båda.
Lennart Reinius tycker att socialdepartementet som har hand om många frågor som rör barn är svagt, men gläds åt att det civila samhället har tagit ett stort ansvar, och att organisationerna i Sydafrika är relativt väl utvecklade. Jag undrar hur det är att leva i ett sådant otroligt kontrastrikt land som Sydafrika, och hur de klarar av att bearbeta intrycken.
– Jag får utlopp för vad jag känner genom mitt jobb, säger Lennart. Jag blir ju upprörd när jag ser att barns situation inte förbättras eller när staten eller andra auktoriteter inte tar det ansvar de bör för att förverkliga barns rättigheter.
Ulrika försöker engagera sig i dem som är närmast, men tycker att det är svårt att varje dag behöva konfronteras med människor som befinner sig i djup fattigdom.
– Det går upp och ner, sättet man förhåller sig till det. Jag kan inte rädda Sydafrika själv, men man får försöka ta sitt ansvar och bidra med det man kan. Men att se våldsamma uttryck mot kvinnor och barn, det är fundamentalt jobbigt.
”De kan berätta för ens föräldrar att man har dött”
Visst är skillnaderna i perspektiv stora mellan svenska och sydafrikanska verkligheter. Jag får också gång på gång konfronteras med detta, i stort och i smått. En av de saker jag diskuterar med Patricia och Goodhope är skoluniformerna. Jag har fått höra att en del barn blir nekade att komma till skolan om de inte har uniform. De har dessutom blivit dyrare, grossisterna höjde priserna samtidigt. De flesta skolor jag ser har uniformer, och de ger onekligen ett prydligt intryck. Till och med på skolan i Orange Farm har barnen uniformer, och jag frågar dem vad de tycker om det. Båda svarar med en mun att de gillar dem, och jag frågar dem varför.
I samma ögonblick jag frågar, kopplar jag på förväntningarna att få höra svar som passar i min världsbild, och som jag kan relatera till. I Sverige har vi diskuterat skoluniformerna utifrån perspektivet att många barn (och föräldrar) kan bli oerhört stressade över ”vad som är rätt” i klädesväg, och att inte ha råd att följa modet kan i värsta fall leda till mobbning. Å andra sidan vill vi ha ett samhälle där man ska kunna bli accepterad och respekterad oavsett vilka kläder och vilken smak man har.
I Sydafrika ger skoluniformen ett intryck av att barnen tas på allvar, och att utbildningen betyder mycket. Det är något som ska respekteras. Barnen tycks också bära dem med
stolthet – de signalerar att man går iväg för att göra något viktigt. Patricia svarar emellertid inte något sådant politiskt och psykosocialt som jag i min fantasi hade kunnat komma på:
– If you are run over by a car, or if you are run over by a bus, then they can see at your uniform which school you belong to, and then they can call the principal and your teachers, and they can come and see you and then they know the parents to call, and then they call your parents to tell that you are dead…
Visst. Varför tänkte jag inte på det? Det tycks emellertid finnas en verklighet bakom hennes försvar för skoluniformer; förra året blev två barn ihjälkörda utanför deras skola.
Numera finns där en trafikvakt som skolan har anställt.
“Children have the right to be treated as a human being”
Patricia och Goodhope ser lite snopna ut när jag berättar att jag är klar med intervjun, och att de får gå på lunch. De viskar något till Kgethi. Just det! De hade ju förberett en redovisning för mig, om barns rättigheter. Jag får sätta mig igen.
Goodhope börjar:
– Children have the right to have a name. Children have the right to not be abused.
Children have the right to be taken care of. Children have the right to have free education. Children have the right to have free medical help. Children have the right to be treated as a human being. Children have the right to be protected by the laws.
Children have the right to speak and to be listened to. Children have the right to be respected.
Patricia fortsätter:
– Children have the right to have parents. Children have the right to tell about their needs. Children have the right to say no to abuse. Children have the right to play.
Children have the right to not be bullied by other. Children have the right to live in a clean and safe home. Children have the right to get enough food. Children have the right to be treated in a decent way.
De ser högtidliga ut. Vi pratar om det där. Jag håller med dem om att det är oerhört riktiga och viktiga rättigheter, och att alla barn måste omfattas av dem. Men de känner båda två andra barn som inte får sina rättigheter tillgodosedda, och vi kommer överens om att försöka sprida kunskapen om dem till andra barn och till vuxna, så att de snart ska kunna bli verklighet för alla.
Arbetet med att få fler människor medvetna om sina rättigheter pågår i Sydafrika, både av regeringen och av frivilliga krafter. Utanför Regina Mundi Church i Soweto tillverkar kvinnor stora mosaiktavlor som ska sättas upp på lekplatser i närheten. Budskapet beskriver barns rättigheter.
När jag besöker SOS Barnbyar i Mamelodi, Pretoria, ser jag stora affischer från Grassroots Educare Trust. ”I am my own person”, säger de. Och det är alldeles påtagligt Sydafrikas mest angelägna uppgift nu – att låta varje barn som föds bli sin egen person.
Förutsättningarna finns - ekonomin är stark, samhällsstrukturen god och lagstiftningen tydlig – och därför bör kraften läggas på att tillförsäkra varje ny generation barn som
föds ordentliga rättigheter. Det är förmodligen det bästa sättet att gottgöra en del av den skada tidigare generationer har lidit under apartheid och fattigdom.
Patricia, som har Nelson Mandela som förebild (”…’cause he was the first black president”), vill bli nyhetsuppläsare, även om hennes pappa vill att hon ska bli advokat. I vilket fall som helst bor hon inte kvar i Orange Farm om tio år. Då är hon på en annan kontinent. Goodhope, som gillar Will Smith och den amerikanske sångaren Sisqo, har rangordnat sina framtidsdrömmar: 1. Advokat, 2. Pilot, och 3. Ambulanspersonal. Om tio år har han dessutom en fru och ett barn. Det är han säker på. Bergis.
Tove Lifvendahl
