När barnen får säga sitt
En metodutveckling för insamling och tillvaratagende av unga barns åsikter om fysisk planering
Matilda Arvidsson & Ellen Strandh Masterarbete 30 hp Masterprogram i Stadsplanering
Blekinge Tekniska Högskola 2021-06-14
Författare: Matilda Arvidsson & Ellen Strandh Titel: När barnen får säga sitt: En metodutveckling för
insamling och tillvaratagande av unga barns åsiker om fysisk planering
Handledare: Johan Vaide Examinator: Ebba Högström
Blekinge Tekniska Högskola: Institutionen för fysisk planering
Program: Masterprogram i Stadsplanering Kurs: FM2594 Masterarbete i Stadsplanering
Nivå: Avancerad Omfattning: 30 hp Utgivningsort: Karlskrona
Datum: 2021-06-14
När barnen får säga sitt
En metodutveckling för insamling och tillvaratagande av
unga barns åsikter om fysisk planering
2
Förord
Den tid vi nu under våren har spenderat med att skriva denna uppsats har gett oss en fantastiskt kunskap om barns förmågor och hur vi som planerare ska kunna ta tillvara på dessa i planeringsprocessen. Vårt intresse för ämnet var redan från början stort, men har under arbetets gång byggts upp och hela processen har varit mycket lärorik. Med detta sagt kan vi inte nog tacka de förskolor som har medverkat i studien med stort intresse och medvilja. Särskilt tack till de barn som har medverkat och de många skratt de har gett oss under våra möten. Vi vill slutligen framföra ett stort och varmt tack till vår handledare Johan som har stöttat och peppat oss under hela processen.
Matilda Arvidsson & Ellen Strandh 2021-06-14
Sammanfattning
Inom den fysiska planeringen talas det ofta om barnens perspektiv, men samtidigt har barn och deras åsikter en historia av att bli förbisedda trots att utformningen av den fysiska miljön har en stor betydelse för barns livskvalitet. Det finns en tro om att barn saknar kompetensen som krävs för att uttrycka sina åsikter om fysiska miljöer. År 2020 blir Barnkonventionen i Sverige lag vilket syftar till att barns rättigheter till inkludering inom bland annat den fysiska planeringen ska stärkas. Barn ska inte längre förbises utan måste inkluderas när våra samhällen planeras.
Studier och rapporter visar dock att det finns en utbredd osäkerhet i Sveriges kommuner kring vilka metoder som ska användas för att barn ska kunna medverka i den fysiska planeringen och speciellt utsatta visar sig de yngre barnen vara. Ungefär ett år efter att Barnkonventionen blir lag saknar fortfarande 41 % av Sveriges kommuner strategier för implementeringen av lagen.
Barn består av en femtedel av den totala befolkningen i Sverige, men förbises ofta inom den fysiska planeringen och planerare vet inte genom vilka metoder barn ska inkluderas. Denna uppsats utvecklar därför ett exempel på dialogmetod, den så kallade multifunktionella metoden, för unga barn, i åldrarna 4-6 år, samtidigt som de förutsättningar som krävs för att barn ska kunna bidra till den fysiska planeringen samt deras kompetens till detta undersöks. Genom detta framkommer även hur den fysiska planeringen kan anpassas för att unga barn på ett mer självklart sätt ska bli inkluderade i planeringsprocessen för att Barnkonventionen därigenom ska kunna uppnås.
Genom en tolkande intervjumetod testas och utvärderas förslaget på multifunktionell metod för dialog med unga barn. Den multifunktionella metoden kombinerar verbala, visuella och fysiska moment i form av dialog, användning av bilder, rita samt rundvandring.
Studien visar att unga barn med stor förståelse kan bidra med åsikter om fysiska miljöer om de sätts in i rätt kontext, får stöttning och tydliga beskrivningar om situationen de förväntas uttrycka sig om. En metod för dialog med unga barn behöver vara utformad utefter barnens personliga kompetenser och på ett sätt som tillåter dem att uttrycka sig på de vis som passar dem, samtidigt som planeraren genom metoden tillåts förstå barnens åsikter. Den multifunktionella dialogmetoden fångar upp en bred grupp av barn och låter dem förmedla sina åsikter på sätt som passar dem samtidigt som planerare får en större förståelse för åsikterna genom att barnen förmedlar dem på olika sätt.
För att Barnkonventionen ska ha möjlighet att uppnås måste det skapas förutsättningar för dialoger med barn kontinuerligt genom planeringsprocessen. Genom att utgå från uppsatsens teoretiska ramverk dras slutsatsen att den svenska planeringen därmed skulle gynnas av att skifta mot en mer kommunikativ, postmodern och tolkande planering. Som teorierna står för behöver den fysiska planeringen ha en accepterande syn på att samtliga invånare, däribland barn, besitter värdefull kunskap som bidrar till en bättre fysisk planering.
Nyckelord:
Nyckelord: Barns perspektiv, Barnkonventionen, Fysisk planering, Planeringsprocess, Dialog, Metodutveckling, Metod.
4
Innehållsförteckning
Förord 2 Sammanfattning 3 Innehållsförteckning 4
1. Inledning 6
1.1 Bakgrund
7
1.2 Problemformulering
8
1.3 Syfte
8
1.4 Forskningsfrågor
9
1.5 Avgränsning 9
1.6 Lagar och ramverk 10
1.7 De utvalda förskolorna och dess skolgårdar 11
1.8 Arbetsfördelning 11
1.9 Disposition 11
2. Forskningsöversikt 13
2.1 Vikten av att barn blir inkluderade i den fysiska planeringen 14 2.2 Vuxnas syn på barns möjlighet att påverka den fysiska planeringen 15 2.3 Planerarnas syn på barns möjlighet att påverka den fysiska planeringen 16
2.4 Att tänka på vid medborgardialog med barn 17
2.5 Erfarenheter från barns deltagande i den fysiska planeringen 18 2.5.1 Fallstudie - dialoger inom utveckling av park i Boulder, USA 19 2.5.2 Fallstudie - Lekfulla metoder för att engagera barn i San Juan, Puerto Rico 20 2.5.3 Fallstudie - Rundvandring och dialog som metod, City of London, Kanada 21
2.6 Sammanfattning 22
3. Teoretiskt ramverk 24
3.1 Framväxten av planeringsteori och de tidiga planerinsteorierna 25
3.2 Kommunikativ planering 25
3.3 Postmodernistisk planering 26
3.4 Den tolkande traditionen inom fysisk planeringen 27
3.5 Sammanfattning 28
4. Metod 30
4.1 Hermeneutik 31
4.2 Den tolkande intervjumetoden 32
4.3 Den multifunktionell dialogmetod för unga barn 34
4.4 Förskolepedagogernas roll vid utformning av dialogmetoden 35
4.5 Genomförande 35
4.5.1 Förhållningssätt 36
4.5.2 Utformning av intervjuguiden 37
4.6 Kvalitetssäkring 38
4.7 Fallgropar och dess förebyggande vid utveckling av metoden 39
4.8 Forskningsetiska ställningstaganden 39
4.8.1 Samtycke 40
4.9 Transkribering 41
4.10 Databearbetning 41
5. Resultat och analys 43
5.1 Vi förstår barnens åsikter 44
5.1.1.Barnen ger utvecklade svar 45
5.1.2 Barnen bekräftar vår förståelse 46
5.1.3 Barnen blir exalterade 47
5.1.4 Diskussioner barnen emellan 48
5.1.5 Barnen uttrycker sig visuellt 50
5.1.6 Barnen svarar på vad/varför/hur 51
5.1.7 Barnen visar platser och leksaker 53
5.2 Vi förstår inte barnen 54
5.2.1 Barnen förstår inte vad vi frågade efter 55
5.2.2 Vi förstår inte vad barnen menar 56
5.3 Situationer som förhindrar vår förståelse för barnen 57
5.3.1 Barnen tappar intresset för intervjuerna 58
5.3.2 Yttre aspekter förhindrar intervjuerna 59
5.3.3 Barnen påverkar varandra 60
5.4 Sammanfattning 61
6. Diskussion 62
6.1 En fysisk planering där barnen har en självklar roll i planeringsprocessen 63 6.2 Unga barns kompetens till att uttrycka sina åsikter om fysisk planering 65 6.3 En multifunktionell metod för dialog med unga barn 67 6.4 Planerarens roll i att inkludera unga barn i den fysiska planeringen 68
7. Slutsats 71
7.1 Hur kan unga barn bidra till den fysiska planeringen och vilka förutsättningar
krävs för detta? 72
7.2 Vad krävs av en dialogmetod för att yngre barn ska kunna förmedla sina åsikter och perspektiv på den fysiska miljön så att planerare förstår? 72 7.3 På vilket sätt kan den fysiska planeringen anpassas för att unga barn ska bli
inkluderade i planeringsprocessen så att Barnkonventionen kan uppnås? 73
7.4 Avslutande reflektioner 74
Referenslista 75 Bilagor
Bilaga 1 - Intervjuguide Bilaga 2 - Samtyckesblankett
KAPITEL 1
Inledning
1.1 Bakgrund
Barn utgör en femtedel av Sveriges befolkning (SCB 2021). De har många rättigheter, men de har inte rösträtt och är beroende av vuxnas engagemang och ingripande för att barnen ska få sin röst hörd och för att deras rättigheter ska bli uppfyllda (Boverket 2020:3). Hur vi planerar, utformar och förvaltar den byggda miljön har stor betydelse för barns livsmiljöer och den fysiska planeringen började ta hänsyn till barn redan i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet tog det fart.
Denna planering handlade främst om fysiska åtgärder som att skapa ytor för lek och rekreation samt skapa trygga gång- och cykelvägar i de stråk barn rör sig (Boverket 2020:17). På senare år har diskussionen kring barnperspektiv och barnens perspektiv däremot uppmärksammats ytterligare och nu handlar frågan främst om att barnens åsikter är viktiga i utformningen av den fysiska miljön (Derr & Tarantini 2016:1535; Nordström & Wales 2019:509; Carroll, Witten, Asiasiga &
Lin 2019:417). Däremot lyfter forskare faktumet att vuxna, och däribland planerare, ofta anser att barn inte är tillräckligt kapabla till att förmedla åsikter om den fysiska planeringen eftersom de inte anses besitta tillräckligt med kompetens för att förstå fysiska miljöer. Detta har inneburit att barns rätt att påverka den fysiska planeringen många gånger har bortprioriterats (Horgan, Forde, Martin & Parkes 2017:285; Cele & van der Burgt 2014:34). I och med att Barnkonventionen den 1 januari 2020 blev lag i Sverige ökar dock kravet på att arbeta med barns rättigheter i den fysiska planeringen (Boverket 2020:3). Barnkonventionen, Förenta nationernas (FN) konvention om barns rättigheter, är en konvention framtagen av FN:s generalförsamling och syftar till att alla barn ska behandlas med respekt och ska få komma till tals. Att konventionen nu är lag i Sverige innebär att barns mänskliga rättigheter i praktiken ska stärkas (Barnombudsmannen u.å.).
Inför att Barnkonventionen skulle bli lag fick Boverket i uppdrag av regeringen att kartlägga och analysera myndigheters arbete med att implementera lagen. I den rapport som uppdraget mynnade ut i framgår att det finns olika metoder för att samla in barns åsikter om den fysiska planeringen. Detta genom till exempel så kallade barnkonsekvensanalyser, olika typer av dialoger, digitala verktyg och checklistor (Boverket 2020:8 & 19). Rapporten visar dock att det finns en utbredd osäkerhet bland Sveriges kommuner kring vilka metoder som ska användas vid vilket tillfälle samt hur barnens åsikter ska överföras till den fysiska planeringen (Boverket 2020:7 &
19). Speciellt utsatta är dessutom de yngre barnen eftersom studier visar att planerare uttrycker att det är speciellt svårt att veta vilka metoder som ska användas för att samla in och ta tillvara på deras åsikter (Jansson, Zalar, Pritzel Sundevall & Randrup 2020:10; Derr & Tarantini 2016:1535;
Nordström & Wales 2019:508; Cele & van der Burgt 2015:15). Samtidigt finns det enbart en ringa mängd forskning kring hur specifikt dessa yngre barn ska och kan inkluderas i den fysiska planeringen. Detta är något Jägerskog och Valinder på Barnens rätt i samhället (Bris) lyfter som ett problem eftersom det bland annat leder till ojämlika villkor för barnen. Under november månad 2019, ungefär en månad innan lagen trädde kraft, visar en undersökning av Bris att endast en av tio kommuner hade tillfört resurser eller öronmärkta medel för att kunna arbeta med den nya lagen.
Bris beskriver då att det därför krävs riktlinjer eller minimistandarder för implementeringen av lagen i kommunerna för att lagen ska kunna få genomslag (Jägerskog & Valinder 2019).
Nästa undersökning Bris utfört om Barnkonventionen publicerades ett år efter tidigare nämnda undersökning. Bris skriver själva att denna undersökning visar “... att det fortfarande finns häpnadsväckande stora brister runt om i landet gällande efterlevnad av lagen.”. Hela 41 % av Sveriges kommuner uppger att de helt saknar strategi för implementering av Barnkonventionen. Flera kommuner uppger även i Bris undersökning att de inväntar riktlinjer från nationell nivå som ska göra det tydligare hur Barnkonventionen ska implementeras (Jägerskog & Bennwik 2020). Det är i kommunerna barn kan göra sin röst hörd och få inflytande över den fysiska planeringen.
Kommuners arbete med Barnkonventionen är därför en grundsten för att möjliggöra barns rättigheter i praktiken (Kvarnevik 2020). Boverkets och Bris respektive undersökningar visar på
8
en osäkerhet bland Sveriges kommuner hur barnens åsikter ska bevakas och överföras till den fysiska planeringen. Bland annat för att planerare inte vet vilka verktyg eller metoder som bör användas för samla in speciellt unga barns åsikter om den fysiska planeringen (Boverket 2020:7 &
19). Samtidigt finns även en tro om att barn inte är tillräckligt kompetenta för att förmedla åsikter om fysiska miljöer (Horgan et al. 2017:285; Cele & van der Burgt 2014:34). Detta kan leda till att barnens rätt inte får ett tydligt avtryck i den fysiska planeringen, och Barnkonventionen kan därmed inte uppfyllas (Boverket 2020:7).
1.2 Problemformulering
Som nämns i bakgrunden är Barnkonventionen sedan den 1 januari 2020 lag i Sverige. Detta faktum ökar kravet på att barns behov och möjlighet att påverka blir tillgodosett i den fysiska planeringen. Detta innebär i sin tur att planerare får en viktig nyckelroll i att inkludera barn i planeringen av den fysiska miljön. Barnen är dock den samhällsgrupp som oftast har förbisetts och prioriterats bort inom den fysiska planeringen och speciellt bortprioriterade har yngre barn blivit (Cele & van der Burgt 2015:17; Horgan et al. 2017:281; Barnombudsmannen 2020).
Många tror att barn inte är kapabla till att bidra till den fysiska planeringen eftersom de inte anses ha kompetens om den fysiska miljön (Horgan et al. 2017:285; Cele & van der Burgt 2014:34).
Samtidigt tror planerare att de vet vad som är bäst för barnen och kan ta beslut åt dem. Faktum är dock att om en planerare försöker se något från ett barns synvinkel använder planeraren sina egna minnen från sin barndom vilket inte stämmer överens med barnets upplevelser av en händelse som utspelat sig i en helt annan kontext. Detta innebär att planerare, utifrån enbart sin egna synvinkel, inte kan identifiera till exempel säkra, roliga eller användbara platser för barn (Jansson et al. 2020:2).
Det är därför viktigt att planerarna tar till vara på barnens faktiska åsikter, men som tidigare nämnt visar studier att planerare uttrycker att det är svårt att veta vilka metoder som kan användas för att samla in och ta tillvara på yngre barns åsikter om den fysiska planeringen (Jansson et al. 2020:10;
Derr & Tarantini 2016:1535; Nordström & Wales 2019:508; Cele & van der Burgt 2015:15).
Dessutom vet inte alltid planerare hur barnens åsikter ska överföras till den faktiska fysiska planeringen (Boverket 2020:19). Att barn, som består av en femtedel av den totala befolkningen i Sverige (SCB 2021), förbises och inte har fått påverka den fysiska planeringen i den grad de har rätt till är problematiskt. Dels då det strider mot Barnkonventionen men också eftersom barn är en del av samhället och påverkas av dess utformning, precis som andra samhällsgrupper.
Jansson et al. menar att nyckeln till att öka möjligheterna för att ta tillvara på barns åsikter om fysisk planering är att öka planerarnas kunskaper kring ämnet (Jansson et al. 2020:11). Denna fakta pekar på att det finns ett behov av forskning kring unga barns kompetens till att uttrycka åsikter om den fysiska planeringen, vilka metoder som i så fall bör användas och hur den fysiska planeringen därefter kan anpassas för att uppfylla Barnkonventionen.
1.3 Syfte
Syftet med denna uppsats är att utveckla ett exempel på metod för att samla in och ta tillvara på unga barns åsikter kring den fysiska planeringen. Därigenom ska även de förutsättningar som krävs för att barn ska kunna bidra till den fysiska planeringen samt deras kompetens till detta undersökas. Detta för att ge planerare en ökad förståelse för hur yngre barns åsikter kan samlas in och tas tillvara på för att kunna uppnå Barnkonventionens krav på barns rätt till medverkan i den fysiska planeringen.
1.4 Forskningsfrågor
• Hur kan unga barn bidra till den fysiska planeringen och vilka förutsättningar krävs för detta?
• Vad krävs av en dialogmetod för att yngre barn ska kunna förmedla sina åsikter och perspektiv på den fysiska miljön så att planerare förstår?
• På vilket sätt kan den fysiska planeringen anpassas för att unga barn ska bli inkluderade i planeringsprocessen så att Barnkonventionen kan uppnås?
1.5 Avgränsning
Denna uppsats avgränsar sig till att utveckla och utvärdera en metod för insamling av unga barns åsikter om den fysiska planeringen. Detta eftersom forskningen pekar på att planerare tycker det är speciellt svårt att veta hur de ska samla in och ta tillvara på just unga barns åsikter (Jansson et al. 2020:10; Derr & Tarantini 2016:1535; Nordström & Wales 2019:508; Cele & van der Burgt 2015:15). Genom att testa den utvecklade metoden, som i denna uppsats hädanefter kallas den multifunktionella metoden, har också aspekter kring hur barnen kan bidra till den fysiska planeringen lyfts, med avstamp i att vissa tror att barn inte är kapabla till detta (Horgan et al. 2017:285; Cele & van der Burgt 2014:34). Utifrån den empiri studien bidrar till samt tidigare forskning kan även frågan hur den fysiska planeringen kan anpassas för att inkludera barn i planeringsprocessen diskuteras i förhållande till uppsatsens teoretiska ramverk. Den multifunktionella metoden har inte byggts upp utefter helt nya tillvägagångssätt utan har utformats utifrån forskning, som presenteras i kapitel 2, som utvärderat olika metoder som tidigare använts vid dialoger med barn. Majoriteten av denna forskning fokuserar dock på barn som hel samhällsgrupp, alltså i åldrarna 0-17 år. En ringa mängd forskning fokuserar med andra ord på metodutveckling för barn i ung ålder. En metod med tidigare okända tillvägagångssätt för dialog med barn har alltså inte tagits fram, den multifunktionella metoden har istället utformats utefter de slutsatser tidigare forskning pekar på. Däremot är få av dessa slutsatser grundade i vad som fungerar för unga barn, vilket gör det intressant att i denna uppsats utveckla och utvärdera en dialogmetod specifikt till för unga barn.
Benämningen unga barn syftar i denna studie på barn i åldern 4-6 år. Studien har genomförts genom två förskolor och deras avdelningar för de äldsta barnen. Studien har även utgått från ett fiktivt utvecklingsprojekt av barnens skolgårdar utanför förskolorna. I studien har därmed barns åsikter om de nuvarande skolgårdarna samt vad de tycker att den fiktivt nya skolgården ska innehålla samlats in i syfte att kunna besvara uppsatsens forskningsfrågor. Skolgården används alltså som exempel för att testa den multifunktionella metoden.
Vid urval för intervjuerna har avgränsningen varit inom Karlskrona kommun. Denna avgränsning baseras på den pandemi som råder under tiden denna uppsats skrivs. För att studien skulle kunna utföras var vi tvungna att ha möjlighet till att besöka barnen och för att minimera resor och eventuell smittspridning var det naturligt att göra en geografisk avgränsning till den kommun vi själva är bosatta i. Studien avgränsar sig även till just förskolor för att reducera smittspridning mellan vårdnadshavare, syskon och andra som eventuellt skulle befunnit sig i barnets hem om studien genomförts där.
Den rådande pandemin har inneburit en rad begränsningar för denna uppsats. Antalet delaktiga barn och förskolor har begränsats för att minimera eventuell smittspridning och försiktighetsåtgärder har behövt tas vid utveckling av den multifunktionella metoden och val av plats för studiens genomförande. Till exempel har hela studien genomförts utomhus vilket till en viss grad kan ha påverkat resultatet med tanke på väder och andra yttre aspekter som kan skapa
10
förhinder under intervjuerna. Vi kunde inte heller besöka förskolorna och barnen mer än en gång, på grund restriktioner som sattes upp i senare delen av studien.
1.6 Lagar och ramverk
Utformningen av den fysiska miljön och därmed den fysiska planeringen styrs av lagar och ramverk, vilket innebär att även möjligheterna för barns rätt till påverkan styrs av dessa. I detta delkapitel redovisas de delar av Barnkonventionen och Plan- och bygglagen (PBL) som berör barns roll inom den fysiska planeringen, även Barnombudsmannens roll beskrivs kortfattat.
Barnkonventionen spelar en central roll i denna uppsats och är anledningen till varför det är viktigt att utföra denna studie som ska fylla vissa av de kunskapsluckor som finns i frågan om att inkludera barn i den fysiska planeringen. Det är Barnkonventionen som nu sätter krav på att barnen ska få påverka den fysiska planeringen och lagen skapar en grundläggande kravbild för barns rättighet till deltagande, som planeringsinstrumentet nu måste utgå ifrån. Den fysiska planeringen måste alltså tillgodose barns åsikter och behov från och med den 1 januari 2020.
PBL är den lag som i Sverige reglerar hur den fysiska planeringsprocessen ska gå till, vad man får och inte får göra samt vad man bör göra, som till exempel att medborgare har rätt att framföra sina åsikter genom samråd (Boverket 2020:7). PBL är en så kallad speciallagstiftning medan Barnkonventionen är en lag som reglerar allmänna frågor. Barnkonventionen ligger därmed under PBL och på grund av detta går PBL:s regler före Barnkonventionens regler om de skulle kollidera. De aspekter av barnens rättigheter som Barnkonventionen lyfter ska dock alltid beaktas vid tillämpning av PBL om ett eller flera barn kommer att påverkas av ett beslut inom den fysiska planeringen (Boverket 2020:18-19). Barn nämns inte uttryckligen i PBL, men barns intressen ingår redan sedan innan Barnkonventionen blev lag i så gott som alla uttryckta intressen i PBL eftersom lagen inte skiljer vuxna och barn åt (SFS 2010:900; Boverket 2020:7). Enligt PBL har barn därför rätt att delta i den fysiska planeringen precis som alla samhällsgrupper, men hur och till vilken omfattning är upp till varje enskild kommun (Boverket 2020:26).
Som lag är Barnkonventionen tänkt att fungera förstärkande för att barns rättigheter ska bli tillgodosedda (Boverket 2020:7). Barnkonventionen innehåller 54 artiklar, varav 41 är sakartiklar som fastslår barns rättigheter (Barnombudsmannen u.å.). Boverket beskriver artiklarna 2, 3, 4, 6, 12, 23, 27 och 31 som viktiga och relevanta att bevaka i den fysiska planeringen. Artiklarna 2;
barns lika värde, 3; barnets bästa, 6; rätt till liv och utveckling, 12; rätt att uttrycka åsikter och få dem respekterade är grundläggande principer för barns rättighet i samhället. Boverket framhäver ytterligare att artikel 4; genomföra ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 23; barn med funktionsnedsättning och deras rätt till aktivt deltagande i samhället, 27; rätt till levnadsstandard som krävs för utveckling, samt 31; rätt till vila, fritid, lek och rekreation som särskilt viktiga att ta hänsyn till i planeringsprocessen (Boverket 2020:18). I denna uppsats uppmärksammas också artikel 13;
barnens rätt till yttrandefrihet och artikel 17; barnens rätt till information, då dessa beskriver barns rätt att själva vara med i diskussionen kring deras utveckling och utifrån allmän information i media och kring samtliga frågor i samhället (SFS 2018:1197). Däremot ska alla sakartiklar ses som en helhet och inte läsas eller lösas var för sig vid uppfyllandet av Barnkonventionen (Barnombudsmannen u.å.). I Sverige är Barnombudsmannen den myndighet som bevakar barns rättigheter i samhället utifrån Barnkonventionen. De har därför en regelbunden dialog med barn för att sprida kunskap om deras rättigheter och samla in deras åsikter i olika frågor. De bevakar även hur andra myndigheter, länsstyrelser och kommuner arbetar med genomförandet av Barnkonventionen (Barnombudsmannen 2020:2).
1.7 De utvalda förskolorna och dess skolgårdar
I denna studie har två förskolor deltagit. Båda förskolorna ligger inom Karlskrona kommun men de skiljer sig på flera sätt från varandra. Den första förskolan, som vi i denna uppsats kommer kalla för Gullregnets förskola, är belägen i ett flerbostadshus. De har ingen egen utemiljö utan använder sig av den som finns för flerbostadshusen som ligger i närheten. I denna utemiljö finns ett antal kommunala lekplatser och lekaktiviteter utspritt. Förskolan har för några år sedan även fått en av de mindre kommunala lekplatserna inhägnade. Denna inhägnade gård ligger i en sluttning och är tämligen liten, där finns en liten lekborg, en sandlåda samt några gungleksaker, på platsen finns ingen grönska. Eftersom lekplatsen är tämligen liten använder förskolan sig ofta av de andra lekplatser i området. Förskolepedagogerna har dock berättat att de fått begränsa användandet av dessa eftersom en del platser är nedskräpade med bland annat glassplitter vilket är en risk för barnen. De andra lekplatserna har ett något större utbud av lekaktiviteter och är mer uppdaterad än den inhägnade. I denna studie har däremot forskarna utgått från att barnen använder samtliga lekplatser som finns i området.
Den andra förskolan, som vi i denna uppsats kommer kalla för Rödklöverns förskola, är en fristående byggnad och är belägen i ett villaområde. Skolgården omringar förskolan och den har delats in i tre olika gårdar där de äldsta barnen, som medverkar i denna studie, främst använder.
Dessa barn har en relativt stor gård med varierade aktiviteter såsom sandlådor, en atlejé, gungor, lekborgar och något som särskiljer skolgården är flera inslag av pedagogiska aktiviteter såsom odling i olika former, kompostering och insektshotell. På baksidan av förskolan finns en liten gård de kallar för cykelsidan. Där finns det möjlighet för barnen att cykla runt och där finns en
“tankstation” och “biltvätt” till cyklarna bland annat. Här brukar barnen även spela fotboll och bandy.
1.8 Arbetsfördelning
Denna uppsats har utvecklats genom gemensamma diskussioner och beslut av oss, Ellen och Matilda. Genom att vi båda har arbetat med samtliga delar har vi kunnat komplettera varandra med olika perspektiv eftersom vi har olika tidigare erfarenheter om både fysisk planering samt barn och därmed ser vi på aspekter på olika sätt. I analysarbetet har vi kunnat komplettera varandra och även här använda våra olika perspektiv för att få ett mer nyanserat material. Eftersom tre intervjuer har genomförts i denna studie har dock Matilda haft huvudansvaret för själva samtalet på två av dessa, intervju 1 och 3, medan Ellen har haft huvudansvaret för en av dem, intervju 2.
Den som inte varit huvudansvarig för samtalet har istället tagit anteckningar och stöttat personen med huvudansvaret när det behövts. Vi båda har alltså medverkat i samtliga intervjuer och hjälp varandra under dessa.
1.9 Disposition
I kapitel 1 presenteras uppsatsens bakgrund, problemformulering, syfte, frågeställning, avgränsning, aktuella lagar och ramverk, de förskolor studien kommer utföras på och slutligen redogörs arbetsfördelningen. I kapitel 2 redogörs tidigare forskning som finns inom ämnet.
Detta är bland annat vuxnas och planerarnas syn på barns deltagande i en fysisk planering och vad som är viktigt att utgå ifrån vid dialoger med barn. Slutligen lyfts tre studier som utvecklar och/eller utvärderar metoder för dialog med barn för att den multifunktionella metoden som i uppsatsen utvecklas ska kunna använda de delar som i tidigare forskning visat sig lyckade samt undvika tidigare upptäckta problem. I kapitel 3 presenteras uppsatsens tre teorier; kommunikativ planeringsteori, postmodern planeringsteori samt den tolkande traditionen inom fysisk planering. Uppsatsen utgår ifrån dessa för att dra kopplingar mellan den multifunktionella
12
metoden som denna uppsats ämnar att utveckla, barns förmåga att uttrycka sina åsikter och den fysiska planeringen. I kapitel 4 komponeras och motiveras den multifunktionella metoden.
Redogörelse för hur den multifunktionella metoden testas genom en tolkande intervjumetod görs också i detta kapitel. Det lyfts även hur transkribering och databearbetning utförs i studien. I kapitel 5 presenteras den insamlade empiri samt redogörs analysen över vad med den utvecklade multifunktionella metoden som fungerar och inte fungerar. Bland annat lyfts sådant som inte gick som det var tänkt, men även när och varför den multifunktionella metoden medför att vi förstår eller inte förstår barnen. I analysen kopplas även sådant som denna studie pekar på samman med tidigare forskning. I kapitel 6 sammanförs studiens analys med uppsatsens teorier samt görs djupare diskussioner kring analysen kopplat till tidigare forskning för att lägga en grund för uppsatsens slutsats. Slutligen i kapitel 7 redogörs uppsatsens slutsatser och därmed besvaras uppsatsens frågeställningar. Kapitlet avslutas även med att lyfta aspekter som kräver vidare forskning.
KAPITEL 2
Forskningsöversikt
14
I detta kapitel lyfts tidigare forskning om barn i kontexten fysisk planering. Kapitlet fokuserar på tre olika aspekter där den första syftar till att skapa en nulägesbild av synen på barns deltagande i den fysiska planeringen, både av planerare och andra vuxna. Detta skapar en bild över de utmaningar inkludering av barn i den fysiska planeringen har idag som diskuteras i slutet av uppsatsen. Den andra aspekten fokuserar på att lyfta faktorer som forskare pekar ut som viktiga vid dialoger med barn. Slutligen lyfts tre exempelstudier där metoder för dialog med barn om fysisk planering utvärderats och diskuterats. Redogörelsen för dessa tre exempel samt de faktorer som forskare anser som viktiga vid dialoger med barn används vid metodutvecklingen av den multifunktionella metoden genom att de delar som sedan tidigare visat sig lyckade kombineras medan utmaningar och nackdelar undviks.
Viktigt att påpeka inför detta kapitel är att det är svårt att hitta forskning som fokuserar på specifikt unga barn i kontexten fysisk planering, däribland åldern 4-6 år som denna studie avgränsat sig till. Detta pekar på att det finns begränsat med utförd forskning kring ämnet vilket enbart stärker argumentet till varför denna uppsats är viktig. Däremot behöver man ha i åtanke att den forskning som nämns nedan ofta fokuserar på barn i samtliga åldrar, alltså 0-17 år. De gånger vi uttryckligen skriver “unga barn” eller “yngre barn” har forskningen i fråga fokus på barn i den aktuella åldern.
2.1 Vikten av att barn blir inkluderade i den fysiska planeringen
Det är av yttersta vikt att barn kommer till tals i den fysiska planeringen. Inte enbart för att Barnkonventionen nu är lag, utan för att barn, likt andra samhällsgrupper, är medborgare som deltar i, identifierar sig i och tillhör samhället (Carroll et al. 2019:416). Flera forskare skriver dessutom att barn i högsta grad påverkas av den fysiska planeringen (Nordström & Wales 2019:509; Cele & van der Burgt 2015:15; Halldén 2007:89; Lindgren 2003:8). Maria Nordström och Mark Wales presenterar en rad perspektiv på hur barn uppfattar det fysiska miljöer och hur de påverkas och kan påverka den fysiska planeringen i artikeln Enhancing urban transformative capacity through children’s participation in planning. De skriver att urbaniseringen innebär att plats för lek, rekreation och möten blir allt färre i städerna (Nordström & Wales 2019:509). Sofia Cele och Danielle van der Burgt är inne på samma spår i studien Participation, consultation, confusion: professionals’ understandings of children’s participation in physical planning där de uppmärksammar hur planerare förstår barns deltagande i den fysiska planeringen som baseras på en gruppdiskussion med planerare. De skriver att det rådande planeringsidealet om en tät staden ökar intresset för mark i städerna, vilket innebär att stadsstrukturen blir tätare och öppna platser blir allt färre. Det blir dessutom allt vanligare med förskolor och skolor med små eller icke befintliga skolgårdar (Cele & van der Burgt 2015:15; Halldén 2007:89). Professorn Anne- Li Lindgren diskuterar i texten Vuxnas föreställningar om barns delaktighet i historisk belysning i boken Finns det rum för barn? hur barn påverkas av den fysiska planeringen. Lindgren lyfter att funktioner som är viktiga för barns fritid, som till exempel sportanläggningar, placeras i ytterkanterna av städerna eftersom marken i städerna anses vara för dyrbar (Lindgren 2003:82).
Även i de mer rurala områdena centraliseras många funktioner som ungdomsgårdar, skolor och andra mötesplatser vilket innebär att även mindre samhällen blir allt mindre meningsfulla för barnen (Cele & van der Burgt 2015:15). Barn är i större grad än de flesta vuxna, skriver Lindgren, beroende av dessa platser för rekreation, möten och lek eftersom de för det första har mindre möjligheter till mobilitet. Barn är ofta begränsade till att ta sig mellan platser till fots, med cykel och för vissa äldre barn ibland kollektivtrafik, därför är det området de till vardags rör sig i mindre än vuxna som ofta har större möjligheter till färdmedel som bil och taxi. För det andra kan barn inte konsumera i den utsträckning som de flesta vuxna eftersom barn inte tjänar pengar.
Samtidigt blir våra städer alltmer konsumtionsstyrda och de flesta mötesplatser kräver idag någon slags konsumtion (Lindgren 2003:82). Barn är alltså, till skillnad från de flesta vuxna, mer
begränsade i sin mobilitet samt konsumtion och därmed är de beroende av miljöer som inte kräver konsumtion i nära anslutning till deras bostad och skola (Nordström & Wales 2019:508).
2.2 Vuxnas syn på barns möjlighet att påverka den fysiska planeringen
I Barnkonventionen lyfts två bilder av barn fram. För det första återges bilden av att barn ska skyddas, få vård samt omsorg av vuxna, till exempel i artikel 3. För det andra återges bilden av att barn är en egen individ med rätt till delaktighet, att föra fram sin åsikt och att kommunicera utan att vuxna styr dem, till exempel i artikel 12 (Lindgren 2003:82; SFS 2018:1197). I artikeln Barnen och stadsrummet – relationer mellan kompetens, ålder och delaktighet lyfter Cele och van der Burgt hur både barn och vuxna pratar om och ser på barns kompetens till fysiska miljöer. I artikeln skriver de att inom frågor som rör fysisk planering och det offentliga rummet verkar däremot skyddet ses som överordnat möjligheterna till påverkan, speciellt när det gäller yngre barn (Cele
& van der Burgt 2014:34).
Fysiska miljöer, skriver Cele och van der Burgt, är oftast definierade av vuxnas erfarenheter och kompetenser vilket innebär att de förknippas med risker, exempelvis trafik eller att ramla och slå sig, som de vuxna anser att barn behöver hjälp med att hantera eller skyddas ifrån (Cele &
van der Burgt 2014:29). De vuxna, som vårdnadshavare, lärare och även planerare, anser att barnet själv inte förstår tillräckligt mycket för att kunna undvika eller hantera olika situationer i fysiska miljöer, visar studien Children’s participation: moving from the performative to the social av Deirdre Horgan, Catherine Forde, Shirley Martin och Aisling Parkes där de lyfter barns syn på deras möjlighet till deltagande och att det ofta begränsas av vuxna. Denna syn innebär även att vuxna har en uppfattning av att yngre barn inte är lika kapabla till att förmedla åsikter om fysisk planering som andra vuxna eftersom barn inte har kompetens nog för att förstå fysiska miljöer (Horgan et al. 2017:285). Cele och van der Burgt menar att denna syn innebär att barns rätt att påverka deras närmiljö bortprioriteras (Cele & van der Burgt 2014:34). Forskarna menar dock att den kompetens som barn inte anses ha borde förstås som föränderlig och beroende på situation och kontext snarare än något man har eller inte har. Med andra ord kan barn ha den kompetens som krävs för att de ska kunna vara delaktiga i den fysiska planeringen. Däremot kanske inte alla barn har kompetens om alla fysiska miljöer, snarare har barn kompetenser om de fysiska miljöer de vanligtvis rör sig i. Om ett barn aldrig har varit på ett torg som nu ska byggas om har det barnet förmodligen inte åsikter om torget som ett barn som varit där flera gånger skulle kunna ha (Cele
& van der Burgt 2014:30).
Rapporten Dom tror att dom vet bättre utgiven av Barnombudsmannen syftade till att skapa en bild av Sveriges arbete med barns rättigheter precis innan Barnkonventionen blev lag. I rapporten anges att endast 5 % av allmänheten anser att det är mycket viktigt att barn kommer till tals i den fysiska planeringen (Barnombudsmannen 2020:33). I rapporten framgår även att yngre barn mer sällan tillåts uttrycka sina åsikter än äldre barn (Barnombudsmannen 2020). En förklaring till detta kan vara att vuxna tror att barn, och speciellt yngre barn, inte har kompetens nog att förstå och ha åsikter om fysiska miljöer som Horgan et al. skriver.
16
2.3 Planerarnas syn på barns möjlighet att påverka den fysiska planeringen
Ofta använder planerare begrepp eller fraser som tyder på att barnens perspektiv tagits i beaktning vid fysisk planering. Detta för att planeringen då uppfattas som barnvänlig och blir mer legitimerad (Cele & van der Burgt 2015:16), men Horgan et al. menar att planerare och beslutsfattare ofta förbiser barns perspektiv i den fysiska planeringen (Horgan et al. 2017:281).
Märit Jansson, Alva Zalar, Elin Pritzel Sundevall och Thomas Randrup visar i sin studie Governing for Child-Friendliness? - Perspectives on Children as Users Among Swedish and Danish Urban Open Space Managers hur svenska och danska kommunala planerare och beslutsfattare hanterar barnens perspektiv på den fysiska planeringen genom exempelvis barns deltagande. Studien avslöjar en stark vilja men också en del utmaningar kring ämnet. Jansson et al. skriver att planerare och beslutsfattare nämligen ofta tror sig förstå hur barn använder och ser på en viss plats, men faktum är att de enbart kan förstå barnens perspektiv till viss del eftersom barnens perspektiv är kontextuellt bundna (Jansson et al. 2020:2). En planerares syn på en barnvänlig stad utgår från hens eget minne från sin egna barndom, vilket utspelade sig i en annan tid och på en annan plats vilket därmed innebär att planerarens syn på en barnvänlig stad är inaktuell (Cele & van de Burgt 2014:29). Studien av Jansson et al. understryker att det i praktiken ofta finns brister kring kunskap kring att inkludera barn i planeringsprocessen på riktigt. Studien pekar på att kommuner som arbetar med barns deltagande oftast enbart har en eller ett fåtal planerare som ansvarar för detta deltagande. Detta tyder på en sårbarhet om barns delaktighet i den fysiska planeringen i svenska kommuner har idag. Dessa kommuner är nämligen beroende av ett fåtal anställda för att dialog med barn ska kunna ske (Jansson et al. 2020:10).
Flertalet forskare tar även upp faktumet att planerare har svårt att avgöra vilka metoder som är bäst lämpade för att yngre barn ska kunna förmedla sina åsikter (Jansson et al. 2020:10; Derr &
Tarantini 2016:1535; Nordström & Wales 2019:508; Cele & van der Burgt 2015:15). I artikeln A Child Perspective and Children’s Participation beskriver Marit Skivenes och Astrid Strandbu problem och möjligheter kring barns deltagande i en rad olika politiska områden, däribland fysisk planering. I artikeln framkommer att barndomen ofta anses vara ett stadie där barnet utvecklas för att i framtiden, när de är vuxna, kommer kunna utrycka åsikter värda att lyssna på och beakta. Skivenes och Strandbu menar dock att barn måste kunna ses som en individ med samma rättigheter som vuxna, att barn kan vara en intressent inom den fysiska planeringen precis som andra och inte enbart ses som en individ i ett stadie av väntan på att senare i livet få påverka (Skivenes & Strandbu 2006:13). Nordström och Wales understryker detta och skriver att barn inom planeringen ses som mottagarna av det samhälle som byggs, detta istället för att ses som deltagare i att skapa det samhälle som de lever och kommer leva i. Forskarna menar att det är av yttersta vikt att planerare börjar beakta barns åsikter på riktigt för att människan ska kunna skapa ett mer hållbart samhälle, vilket först sker när alla medborgare är delaktiga (Nordström & Wales 2019:508).
Ur en demokratiskt synvinkel anses medborgardeltagande, även med barn, som något positivt men samtidigt menar Cele och van der Burgt att det hos planerare anses sakta ner planeringsprocessen och göra den mer oeffektiv, det stör processen (Cele & van de Burgt 2015:17). Studierna gjorda av Cele och van der Burgt respektive Jansson et al. visar att planerare anser att barns deltagande symbolisera “bra fysisk planering”, men det som hindrar planerarna enligt dem själva är att de inte vet hur de ska inkludera barnen i planeringen (Cele & van de Burgt 2015:25; Jansson et al.
2020:10). Jansson et al. lyfter även att det finns en rädsla hos planerarna att barnens idéer ska vara för orealistiska och att de därmed inte kommer kunna genomföras vilket i sin tur kommer leda till besvikelse hos barnen. Jansson et al. menar att även detta pekar på att det saknas väl fungerande metoder för dialog med barn (Jansson et al. 2020:11). Cele och van der Burgt lyfter även faktumet
att barns åsikter i färdiga plandokument inte alltid syns trots att medborgardialog med barn har utförts, vilket alltså innebär att barnens perspektiv inte beaktats trots de utförda dialogerna med dem (Cele & van de Burgt 2015:25). Cele och van der Burgt menar att detta fenomen kan bero på att planerare inte alltid kan avgöra hur de ska översätta de inkomna åsikterna till en plan. När detta sker finns risken att planeraren istället tenderar att använda sitt eget perspektiv på hur det är att vara barn och hur en bra stad för barn är, trots att detta inte stämmer överens med de aktuella barnens bild (Cele & van de Burgt 2015:18; Jansson et al. 2020:2). Penelope Carroll, Karen Witten, Lanuola Asiasiga och En-Yi Lin studerar i artikeln Children’s Engagement as Urban Researchers and Consultants in Aotearoa/New Zealand: Can it Increase Children’s Effective Participation in Urban Planning? två deltagandeprojekt för barn inom och reflekterar över processerna och resultaten av dessa. I artikeln skriver de att planerarna måste börja inse att barnen kan bidra med unik
“insider” kunskap istället för att utgå från egna erfarenheter eftersom barn är experter på deras egna liv, vuxna kan alltså inte anta vad barn tycker och känner (Carroll et al. 2019:417 & 423).
2.4 Att tänka på vid medborgardialog med barn
Trots att planerare uttrycker det som svårt att veta vilka metoder som ska användas vid dialoger med barn menar flera forskare att det inte krävs komplicerade metoder för att samla in och ta tillvara på barns tankar, idéer och åsikter (Lindgren 2003; Cele & van der Burgt 2015; Skivenes
& Strandbu 2006; Derr & Tarantini 2016; Carroll et al. 2019; Nordström & Wales 2019). Barn är dock i större grad än andra samhällsgrupper i behov av att planerare skapar vägar, metoder och utrymmen där barnen tillåts uttrycka sina åsikter och perspektiv (Carroll et al. 2019:417).
När barn inkluderas i den fysiska planeringen antas ofta att alla barn tillhör en samhällsgrupp där alla har samma intressen. Forskare som Halldén, Lindgren samt Cele och van der Burgt understryker dock att så inte är fallet. Professorn Gunilla Halldén skriver i boken Den moderna barndomen och barns vardagsliv att barn inte är en homogen grupp utan en grupp av
mångtydighet som dessutom ständigt är i förändring (Halldén 2007:29). Det är oftast stor skillnad på barn eftersom deras behov, åsikter och intressen beror på bland annat deras ålder, fysisk styrka, mental kapacitet, boendesituation, etnicitet och tidigare erfarenheter (Halldén 2007:18; Lindgren 2003:82; Cele & van der Burgt 2014:42). Barnkonventionen understryker i artikel 2.1 att alla barn ska ha samma rättigheter oavsett barnets eller dess vårdnadshavares “hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt.” (SFS 2018:1197). Barn har alltså olika förutsättningar, erfarenheter och behov som samtliga borde uppmärksammas samtidigt som det är viktigt att inte diskriminera något barn på grund av de aspekter som Barnkonventionen ställer upp. Planerare borde alltså bli bättre på att sätta barns upplevelser av fysiska miljöer i relation till det berörda barnets ålder, boendesituation, etnicitet med mycket mera (Cele & van der Burgt 2014:42).
Flera studier visar också att grunden för att planerare och barn ska förstå varandra är att de ömsesidigt måste lyssna på varandra, och där har planeraren en längre väg att gå än barnet (Lindgren 2003:84; Cele & van der Burgt 2015:25; Skivenes & Strandbu 2006:14).
Planerare och barn bör föras samman och få möjlighet att träffas i verkligheten, gärna flera gånger, och arbetar tillsammans eftersom sannolikheten att barnens åsikter i slutändan tas tillvara på då ökar. Detta eftersom planeraren får en förståelse för bakgrunden och kontexten till barnens åsikter istället för att planeraren ska tolka åsikter som skickas in på ett digitalt eller fysiskt brev (Derr & Tarantini 2016:1551; Carroll et al. 2019:417). Lindgren menar även att det är viktigt att barnen själva ska kunna styra samtalet eller aktiviteten. På så vis har barnen större chans att förmedla sina åsikter och även på ett bättre sätt förklara orsakerna bakom dessa (Lindgren 2003:83). Barnen ska kunna medverka på egna villkor, både så att de kan delta på de sätt som passar dem bäst, men även för att de ska kunna delta när de själva de vill (Nordström &
18
Skivenes och Strandbu understryker att planeraren även ska tänka igenom eventuella frågor som de vill ställa till barnen. Frågorna ska vara enkla att förstå och anpassade efter barnets egna förmågor.
Planeraren måste även vara uppmärksam på eventuella gester eftersom barn, och speciellt unga barn, i större grad än vuxna även uttrycker sig med kroppen och även känslomässigt (Skivenes &
Strandbu 2006:17; Cele & van der Burgt 2015:18). För unga barn kan det därför vara gynnsamt att låta dem visa hur de använder sitt närområde snarare än att de verbalt ska berätta hur de använder det (Nordström & Wales 2019:511). Eftersom barn helst uttrycker sig på andra sätt än vad planerare är vana vid när de för dialoger med andra samhällsgrupper måste planerare utmana sig genom att använda något annorlunda metoder än vad de vanligtvis använder sig av (Cele
& van der Burgt 2015:18). Dessutom bör alltså planeraren vara uppmärksam på ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester samtidigt som ett samtal eller aktivitet utförs. Skivenes och Strandbu skriver även att det är viktigt att låta barnet förtydliga vad det menar eftersom det är lätt att vissa ord faller bort eller att barnet använder fel begrepp. Barnet kan alltså mena en sak med råka säga något annat. Med andra ord är det viktigt att ge barnet tid när det uttrycker sig, inte lägga ord i munnen på barnet utan ställa följdfrågor eller låta barnet visa kroppsligt vad hen menar om något är oklart. Detta kan uppmärksammas genom att vara observant på kroppsspråket. Exempelvis kan barnet säga “det var roligt” men med kroppen visa det motsatta. Vid följdfrågor eller om planeraren väntar in barnet kan det komma fram att barnet menade att det inte var roligt, men att just det ord föll bort (Skivenes & Strandbu 2006:18).
I studien “Because we are all people”: outcomes and reflections from young people’s participation in the planning and design of child-friendly public spaces skriver Victoria Derr och Emily Tarantini att det oftast är gynnsamt om dialogmöten med barn sker på en plats där barnen känner sig säkra, exempelvis i barnens hem, skola eller lekplats. Om barnen känner sig säkra i miljön är sannolikheten, större att dialogen går bra och barnen kan delta på ett obehindrat sätt (Derr &
Tarantini 2016:15:49). De skriver också att det kan vara positivt att lärare eller vårdnadshavare medverkar på dialogen beroende på vart den sker (Derr & Tarantini 2016:1536). Dessa vuxna personers närvaro gör att barnen känner sig mer trygga i situationen med en eller flera planerare närvarande som barnen möjligtvis aldrig tidigare sett. De vuxna kan även hjälpa till att förtydliga vissa situationer som barnen beskriver om den vuxna var med då situationen utspelade sig.
Skivenes och Strandbu skriver att det ibland kan behövas en bredare förklaring av barnens upplevelser eftersom speciellt yngre barn inte alltid kan uttrycka kontexten till upplevelsen (Skivenes & Strandbu 2006:15). Genom att den vuxna förklarar kontexten av barnens upplevelser kan planeraren på ett djupare plan förstå barnens åsikter. Derr och Tarantini understryker att det är viktigt att placera barns upplevelser i den sociala och fysiska kontexten för att kunna förstå dem (Derr & Tarantini 2016:1536).
2.5 Erfarenheter från barns deltagande i den fysiska planeringen
Detta delkapitel syftar, som tidigare nämnt, till att synliggöra lyckade och misslyckade delar av redan utvecklade och utvärderade metoder för dialog med barn. Detta för att de lyckade delarna ska kunna kombineras i den multifunktionella metoden som i uppsatsen utvecklas medan de misslyckade ska kunna undvikas. Det första exemplet som lyfts här är en studie som granskat ett utvecklingsprojekt, studien är alltså knuten till den faktiska planeringsprocessen. De två andra exemplen är studier som enbart fokuserar på metoddelen, knuten till att fungera för insamling av barns åsikter om fysisk planering. Dessa studerar däremot inte planeringsprocessen i sin helhet.
Värt att belysa är även att det enbart finns en ringa mängd studier som studerar metoder för specifikt unga barn i förhållande till fysisk planering, som denna uppsats därför fokuserar på. Det
har inte hittats någon studie som avgränsning sig till enbart unga barn. I detta delkapitel kommer därför två studier lyftas som har inkluderat barn från 4 till och med 15 års ålder. Det som lyfts upp här kommer däremot fokusera på studiernas resultat gällande barnen i de yngre åldrarna.
Den tredje studien som lyfts fokuserar på barn i en något äldre ålder, däremot presenterar denna studie intressanta resultat som kommer komma till användning trots denna uppsats fokus på något yngre barn.
2.5.1 Fallstudie - dialoger inom utveckling av park i Boulder, USA
Den första studien som presenteras är gjord av Derr och Tarantini, “Because we are all people”:
outcomes and reflections from young people’s participation in the planning and design of child- friendly public spaces. Denna fallstudie granskar ett tvåårigt utvecklingsprojekt av en park i staden Boulder, USA där 225 barn mellan 4-15 år deltog. I studien kartläggs hur och med vilka metoder planerarna arbetade med dialoger med barn och studien uppmärksammar tillvägagångssätt, utmaningar och lyckade åtgärder i processen. Metoderna som användes skiljde sig åt beroende på vilken åldersgrupp barnen tillhörde, men de yngsta som var 4-5 år använde sig av tre olika metoder under planeringsprocessens gång.
Eftersom denna studie granskar ett stort utvecklingsprojekt av den fysiska miljön var många olika vuxna aktörer medverkade för att på ett eller annat sätt stödja barnen. Aktörerna var bland annat förskolepedagoger, lärare, planerare, forskarna själva och representanter från Growing Up Boulder (GUB) som är ett initiativ för barnvänliga städer i USA som i detta projekt samarbetade med kommunen. Dessa aktörer samarbetar för att ta fram passande metoder för varje åldersgrupp samt stödja barnen under metodutförandet. Planerarna arbetade även under hela processen nära barnen och medverkade då de utförde samtliga dialoger. Barnen i åldrarna 4-5 deltog genom metoderna platsbesök, rita och presentera för samt delta på möten med politiker och planerare (Derr & Tarantini 2016:1538).
Studien visar att de dialoger, bland annat de med de yngsta barnen, som skedde i de tidigaste skedena i planeringsprocessen blev mest hörda av beslutsfattarna (Derr & Tarantini 2016:1546).
Inom utvecklingsprojektet utvärderades även dialogerna, dock enbart av barnen från 7 års ålder eftersom denna utvärdering skedde genom enkäter. Ur denna studie går det därför inte utläsa de yngsta barnens upplevelser av dialogen. De barn som deltog uttrycker dock att de interaktiva metoderna, som platsbesök, rita och bygga modeller, lät dem uttrycka sig bäst. Barnen uttryckte även att de uppskattade möjligheterna till att diskutera både mellan varandra och de vuxna (Derr
& Tarantini 2016:1549).
De utmaningar forskarna lyfter med detta utvecklingsprojekt handlar snarare om kopplingen mellan barnens åsikter och den faktiska fysiska planeringen än utmaningar med metoderna.
En av dessa utmaningar var själva översättningen från barnens idéer till ett planförslag. De flesta planerarna tyckte i början av projektet att det var svårt att veta hur en orealistisk idé om exempelvis en glasbro för ankorna kunde tas tillvara på (Derr & Tarantini 2016:1552). Forskarna understryker dock att planerarna snabbt anpassade sig och förstod att sådana idéer kräver tolkning för att barnens åsikter ska kunna tas tillvara på i slutändan. Planeraren som tog upp exemplet om glasbron säger att de inte kan bygga en sån bro, men de kommer däremot kunna planera för att bibehålla de förhållanden som ankorna gillar i parken idag så de inte flyttar därifrån. Vad barnens idé om en glasbro till ankorna speglar är nämligen att de uppskattar att det finns ankor i parken (Derr & Tarantini 2016:1550). Andra utmaningar som lyfts i förhållande till den fysiska planeringen är att en planeringsprocess är lång, vilket gör att det kan vara svårt för barnen att känna sig hörda. Det tar lång tid innan barnen kan se sina idéer bli verklighet. Forskarna lyfter även faktumet att planeringsprocessen inte styrs av “en enda röst” och därför går det inte garantera att barnens åsikter i slutändan faktiskt är dem som kommer synas i det färdiga förslaget (Derr &
Tarantini 2016:1552).
20
Vad denna studie bidrar till är en hel del kunskap om hur barn ska inkluderas i planeringsprocessen.
Bland annat är det av yttersta vikt att planerarna tillsammans med barnen besöker platsen i frågan för att planerarna ska kunna se hur barnen använder platsen, vad barnen verkar uppskatta eller idag är missnöjda med. Att planerarna tillsammans med barnen besökte platsen gav planerarna möjlighet att förstå kontexten bakom barnens åsikter vilket även tidigare i detta kapitel har lyfts som en framgångsfaktor för att planeraren senare ska ta tillvara på barnens åsikter och låta dem bli verklighet. Dessutom kan yngre barn inte alltid uttrycka sig verbalt och platsbesök innebär att barnen istället kan uttrycka sig kroppsligt och känslomässigt (Derr & Tarantini 2016:1538).
Studien visar även att planerare och politiker var speciellt positivt överraskade över förskolebarnens inverkan. Dessa aktörer var förvånade över att de unga barnen var den samhällsgrupp som var bäst på att se till rättigheter för fler medborgare i staden. De unga barnen såg inte bara till sig själva utan även till vuxna, gamla, hemlösa, natur och djur (Derr & Tarantini 2016:1550).
Denna studie visar att något av det viktigaste vid dialoger med barn är att det ska bli en självklarhet. Om båda parter bygger upp ett förtroende för varandra kommer resultatet att bli bättre. Planerarna kommer ta tillvara på barnens åsikter på ett annat sätt än om planeraren fått ett dokument med deras åsikter utan att planeraren träffat barnen på riktigt. Barnen kommer även våga tro på att deras åsikter kommer spela någon roll i slutändan och kommer därför med en större noggrannhet att förmedla sina åsikter (Derr & Tarantini 2016:1552).
2.5.2 Fallstudie - Lekfulla metoder för att engagera barn i San Juan, Puerto Rico
Dena andra studien som lyfts i detta kapitel är Children’s mobility and playability: planning with children equitable spaces av Enery López-Navarrete och Norma Peña Rivera. Fallstudien är gjord i San Juan på Puerto Rico och syftar till att ta reda på vilka lekfulla metoder som framgångsrikt kan användas för att engagera barn i den fysiska planeringen. Studien utreder barns perspektiv på hur lekvänligt det grannskap de bor i är. I denna studie kombineras tre metoder som testas av barn i åldrarna 4-15 år i samarbete med grannskapets sommarläger.
Fokus kommer i däremot här ligga på barnen i de yngre åldrarna.
I denna studie kombinerades metoderna fotografering, “kartläggning” och att måla på gatorna. Tanken var att barnen skulle få möjlighet att ta så mycket initiativ som möjligt.
Studien gjordes i samarbete med ledarna för sommarlägret och dessa vuxna hade i uppgift att presentera och leda barnen genom metoderna. Under fotograferingen delades barnen in i grupper om två och två och de skulle tillsammans ta bilder på de platser de antingen gillade eller ogillade att leka på samt platser de tyckte behövde förändras för att de skulle vilja leka där. Tanken var att barnen själva skulle bestämma vart de skulle gå, men en lägerledare tog på sig rollen att bestämma vart barnen skulle gå (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:6). Under
“kartläggnings”-aktiviteten fick barnen i uppgift att på en stor karta markera ut speciella platser, var de bodde, var de gillade att leka och vilka platser som de ville skulle förändras. Här fick barnen även möjlighet att måla deras idéer för förändring på de fotografier de tidigare tagit.
Slutligen skulle barnen måla på gatorna i området och under denna tid ställde ledarna öppna frågor till barnen kring vad de ville skulle förändras på gatorna (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:7).
Studien visar att lekfulla metoder fungerar väl för att samla in barns åsikter och perspektiv på den fysiska miljön. Forskarna menar att metoder som grundar sig i lek är viktiga eftersom dessa metoder samlar barnens åsikter på ett sätt som innebär att de själva kan skapa regler, känna sig respekterade och inte styrda. Genom barnens lek kunde deras erfarenheter, behov och åsikter kring platsen utläsas. Studien visade även att det var gynnsamt att utföra metoden på den berörda platsen som barnen skulle ha åsikter om. Detta eftersom barnen då kunde visa och peka på det de hade åsikter om (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:11). Trots dessa kvaliteter med metoden stöttes en hel del utmaningar på under fallstudien.
En utmaning som forskarna vid flertalet tillfällen återkommer till gällande denna kombinerade metod är den stora åldersskillnaden mellan barnen som deltog i studien. De två första aktiviteterna, fotografering och kartläggningen, gick trots detta okej eftersom de äldre barnen började hjälpa de yngre med att exempelvis ta fotografier eller att markera ut deras favoritplatser. Kartläggningen tog trots allt lång tid för de yngre barnen och aktiviteten var stundvis för abstrakt för dem eftersom de inte helt och hållet verkade förstå en karta (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:10).
Vid aktiviteten då barnen skulle måla på gatorna var resultatet snarare tvärtom, de äldre barnen verkade ointresserade och började syssla med annat (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:9). De yngre barnen i åldrarna 4-7 år hade dessutom svårt att sätta sig in i ett framtidsscenario där de skulle rita hur de tyckte platsen skulle förändras, trots att de vuxna ställde frågor kring detta. Detta tycks ha varit en alltför abstrakt övning för de yngre barnen (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:10-11). Dessutom visade det sig att metoden var begränsad i de mer verbala momenten eftersom det stundvis hade behövts förklaringar från barnen kring vad de ville få sagt med deras bilder eller markering på kartan (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:11).
Ytterligare ett problem var att de vuxna, i detta fall lägerledarna, hade svårt för att inte styra barnen i deras handlande. Som skrivits här ovan styrde en av ledarna barnen redan innan den första aktiviteten började då ledaren bestämde vilken rutt barnen skulle gå under deras fotografering. Vissa av de bilder barnen tog var dessutom tagna på uppmaning av ledarna och ledarna påverkade även barnen när de skulle rita på dessa bilder. Vuxna måste alltså i situationer där barn ska framföra sina åsikter backa och låta barnen sköta aktiviteterna (López-Navarrete &
Peña Rivera 2020:10).
Utifrån metodens fördelar och utmaningar som uppmärksammas i denna studie sammanställer forskarna flertalet punkter som planerare eller andra vuxna behöver ha i beaktning vid barns delaktighet i den fysiska planeringen. Vad forskarna understryker är bland annat att det är viktigt att låta barnen visa och prata om hur de leker eller använder en plats eftersom detta både gör att den vuxna förstår kontexten bakom barnens åsikter samt att barnet enklare förstår vad den vuxne frågar efter eftersom den vuxna då kan peka eller själv visa. Studien visar även på att metoden behöver skapa möjlighet för barnen att både fysiskt och verbal visa deras åsikter (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:11). Slutligen är det viktigt att den vuxna lyssnar och låter barnen föra konversationen eller aktiviteten och den vuxna får gärna stödja barnen med till synes
“självklara” frågor som förtydligar det barnen pratar om, exempelvis “Vad gör du där?” eller “Hur gör du det?” (López-Navarrete & Peña Rivera 2020:13-14).
2.5.3 Fallstudie - Rundvandring och dialog som metod, City of London, Kanada
Den sista studien som kommer lyftas här är gjord av Janet Loebach och Jason Gilliland i City of London, Kanada. Child-Led Tours to Uncover Children’s Perceptions and Use of Neighborhood Environments kombinerar och testar två olika metoder som ska fungera för att belysa barns åsikter, erfarenheter och användning av det stadsområde de bor och går i skolan i. Barnen är mellan åldrarna 7-9 och därmed något äldre än de barn denna studie har avgränsat sig till, studien är däremot värd att lyfta eftersom forskarna på ett gediget vis diskuterar metodens för- och nackdelar vilket kommer hjälpa vid komponeringen av den multifunktionella metoden som uppsatsen ämnar utveckla.
Själva grunden för studien var att barnen, i grupper om två och två, skulle leda rundvandringar i stadsområdet där en forskare och en planerare medverkade. Eftersom två vuxna deltog under rundvandringarna kunde forskaren fokusera på att spela in det barnen sa och observera det de visade, medan planeraren kunde ställa frågor till barnen för att fördjupa förståelsen för barnens åsikter (Loebach & Gilliland 2010:59). Under rundvandringen kunde barnen visa, berätta om och fotografera platser, byggnader eller andra aspekter av den fysiska miljön som de hade positiva
22
eller negativa erfarenheter av. Fotograferingen skulle hjälpa barnen att kommunicera sina åsikter eftersom forskarna inte helt och hållet ville förlita sig på att samtliga barn var verbala och därmed skulle komma med djupa redogörelser. GPS användes även för att registrera rundvandringens rutt samt vart fotografierna togs (Loebach & Gilliland 2010:56). Ett par veckor efter denna aktivitet återkom forskarna till barnens skola för att i hela klassen visa och diskutera ett antal fotografier som forskarna hade valt ut utefter ett antal teman de hade identifierat efter rundvandringarna (Loebach & Gilliland 2010:59).
Resultatet av studien visar att metoden fungerade för att samla in en bred kunskap om hur barnen upplevde deras närmiljö (Loebach & Gilliland 2010:77). Metoden tillät barnen att uttrycka många olika erfarenheter av den fysiska miljön och visade att barn är kapabla till att uttrycka dessa åsikter. Planerarna som medverkade uttryckte att de speciellt uppskattade att de hade möjlighet att under rundvandringen föra samtal med barnen eftersom detta gav dem en förståelse för barnens åsikter. Detta visar att det är värdefullt att använda sig av direkta deltagandemetoder när åsikter från barn samlas in. Det är därmed viktigt att att integrera barn som en nyckelinformant i planeringsprocessen (Loebach & Gilliland 2010:81). Trots att resultatet av metoden visade på en hel del möjligheter uppmärksammades även en del utmaningar.
Samtliga barn var positivt inställda till rundvandringen, men vissa barn var skeptiska till att fotografera (Loebach & Gilliland 2010:78). I sin helhet var det däremot värdefullt att ha fotografier på de platser barnen pratade om eftersom detta kunde skapa djupa diskussioner, speciellt under den andra träffen då hela klassen diskuterade fotografierna (Loebach & Gilliland 2010:81). Barnen tyckte även att det var ovant och svårt att inte bli styrda av de vuxna, vilket de annars oftast blir, och det var tydligt att barnen även ville göra det de trodde att de vuxna ville se eller höra.
Även planerarna uttryckte att det var svårt att inte styra barnen under rundvandringen alltför mycket (Loebach & Gilliland 2010:78).
Samtliga aktiviteter var gruppövningar vilket forskarna uttrycker som nödvändigt eftersom inget barn skulle gå ut i staden ensam. Gruppövningarna innebar diskussioner mellan barnen vilket var värdefullt, speciellt inom den större gruppen (Loebach & Gilliland 2010:79). Det ansågs även som positivt att ha träffat barnen i de mindre grupperna under rundvandringen då planerarna och forskarna då kunde närma sig barnens individuella röster. Att ha gruppövningar i både stor och liten grupp ansågs därmed som värdefullt eftersom detta gav olika möjligheter för barnen att engagera sig (Loebach & Gilliland 2010:80). Samtidigt menar forskarna att detta innebar att barnens individuella röst helt och hållet inte kunde höras (Loebach & Gilliland 2010:79). Grupp- rundvandringen kan ha inneburit att kompromisser kring vart de skulle gå gjordes vilket innebar att vissa platser och åsikter kan ha missats. Forskarna rekommenderar därför att att vid framtida dialoger med barn inkludera något slags individuellt moment, till exempel att barnen kan skriva eller rita. Detta skulle även hjälpa de barn som är mindre bekväma med att prata inför andra (Loebach & Gilliland 2010:80).
2.6 Sammanfattning
I detta kapitel lyfts att barn i hög grad påverkas av den fysiska planeringen utifrån en mängd olika aspekter. Bland annat för att platser för lek, sport och möten blir färre, men också läggs med längre avstånd från varandra i våra samhällen (Nordström & Wales 2019:508-509; Cele &
van der Burgt 2015:15; Halldén 2007:89; Lindgren 2003:82). Samtidigt menar många vuxna att barn inte är kompetenta nog att förmedla sina åsikter om fysiska miljöer, vilket innebär att deras rätt att påverka bortprioriteras (Horgan et al. 2017:285; Cele & van der Burgt 2014:30 & 34).
Planerare tror sig dessutom förstå hur en barnvänlig stad ska planeras trots att deras syn på detta inte stämmer överens med barnens syn (Jansson et al. 2020:2). Med detta som utgångspunkt
undersöker studien barnen kompetens och hur planerare faktiskt kan förstå barn utifrån den multifunktionella metoden som i uppsatsen utvecklas.
Eftersom barn påverkas av den fysiska planeringen men inte får möjlighet att påverka hur fysiska miljöer ska planeras måste barn börja ses som intressenter med värdefulla åsikter inom den fysiska planeringen (Skivenes & Strandbu 2006:13; Nordström & Wales 2019:508; Carroll et al. 2019:417
& 423). De utmaningar som finns är dock att planerare inte vet vilka metoder de ska använda för dialoger med barn, men även att de är rädda för att barnens idéer ska vara för orealistiska för att realiseras samt att det anses svårt att översätta åsikterna till faktisk fysisk planering (Cele &
van de Burgt 2015:18 & 25; Jansson et al. 2020:10-11). Dessa utmaningar tar studien fasta i för att i kapitel 6 diskuteras i relation till studiens resultat. I kapitlet lyfts även forskning kring hur och med vilka metoder barn kan inkluderas i den fysiska planeringen. Det lyfts aspekter som att planerare och barn måste ses i verkligheten, på den aktuella platsen som barnen ska tycka till om, för att de ska förstå varandra (Derr & Tarantini 2016:15:49; Lindgren 2003:84; Carroll et al. 2019:417; Nordström & Wales 2019:511). Det handlar också om att barnen ska få möjlighet att uttrycka sig på det sätt som passar dem bäst samtidigt som planerarna anpassar dialogen till barnens nivå (Skivenes & Strandbu 2006:17). Att vara uppmärksam på här är att inte samtliga barn vill uttrycka sig på samma sätt eftersom barn har olika förutsättningar (Halldén 2007:18;
Lindgren 2003:82; Cele & van der Burgt 2014:42). Genom att kombinera de faktorer som tidigare forskning pekar på som gynnsamma vid dialoger med barn byggs den multifunktionella metoden för dialog med unga barn upp i kapitel 4 för att därefter testas och utvärderas.
I slutet av kapitlet lyfts tre studier som har undersökt olika metoder för dialog med barn (Derr &
Tarantini 2016; López-Navarrete & Peña Rivera 2020; Loebach & Gilliland 2010). Dessa studier diskuterar för- och nackdelar med metoder som rundvandring, fotografering, dialoger och att måla. I en av studien diskuteras också utmaningar som stötts på när barnens åsikter skulle kopplas samman med den faktiska fysiska planeringen (Derr & Tarantini 2016), vilket i slutet av denna uppsats diskuteras utifrån uppsatsens teoretiska ramverk och studiens resultat. Som tidigare nämnts ligger även dess tre exempel till grund för den multifunktionella metoden som i denna uppsats utvecklas genom att de delar som sedan tidigare visat sig lyckade kombineras medan utmaningar och nackdelar kan undvikas.
