Nr 235.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning angående upphörande av det frän viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille m. m.; given Stockholms slott den 26 februari 1936.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats
rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till:
1) förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille, samt
2) förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län ut
gående landskyld,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen före
dragande departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Milang lill riksdagens protokoll 1937 / sami. Nr 235. 1
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Förslag:
till
förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående landgille.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Landgille, som utgår av fastighet i Skåne, Halland eller Blekinge till kyrka eller till avlöning av prästerskap eller klockare utan att rätten till landgillets uppbärande motsvaras av äganderätt till jord, må inlösas mot ersättning av statsmedel, örn sådant påkallas av kronan eller ägaren av den fastighet, varifrån avgälden utgår.
Vad nu är sagt gälle ock landgille, som utgår för jordlägenhet, tillhörig kyrka i något av nämnda landskap och belägen inom viss fastighets ägo
område men till sitt läge i övrigt numera okänd, där församlingen medgiver sådan inlösen; sker inlösen av landgille för dylik jordlägenhet, skall ägaren av den fastighet, inom vars område lägenheten finnes, anses hava förvärvat äganderätten till lägenheten.
2 §.
Ärende angående inlösen av landgille upptages av länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen.
3 §•
I fråga om inlösen av landgille företrädes kronan av kammaradvokat- fiskalsämbetet. Det åligger ämbetet att från kyrkoråden infordra uppgift å landgillen samt göra framställning örn inlösen av landgille, som i 1 § sägs.
4 §.
Då ansökning om inlösen inkommit, skall länsstyrelsen giva avgäldstaga- ren och, om fastighetsägaren är sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet till
fälle att yttra sig över ansökningen.
5 §•
Ersättningen för landgille, som avses i 1 § första stycket, skall uppgå till tjugu gånger den årliga avgäldens belopp och ersättningen för landgille,
som avses i andra stycket av samma paragraf, till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig avgäld i annat än penningar och är ej särskild grund för beräkning av dess värde i penningar med laga verkan bestämd, skall värdet för år beräknas efter medeltalet av den årliga markegången för de sist förflutna tio åren. Kan sådan beräkning icke göras efter länets marke
gångstaxa, bestämmer länsstyrelsen efter vad skäligt prövas avgäldens värde för år.
6 §•
Landgille, som utgår till före den 20 november 1908 antagen tjänstinneha
vare, må inlösas allenast såframt denne lämnar sitt samtycke därtill.
Möter ej hinder mot bifall till ansökningen, skall länsstyrelsen genom ut
slag fastställa ersättningen och föreskriva, från och med vilket kalenderår landgillet skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för landgillets upphörande bestämmas till ingången av ka
lenderåret närmast efter det utslaget vunnit laga kraft.
Utslaget skall genom länsstyrelsens försorg delgivas avgäldstagaren och fastighetsägaren så ock kammaradvokatfiskalsämbetet.
Besvär över länsstyrelsens utslag må anföras hos kammarkollegiet.
8 §•
Länsstyrelsen har att vid början av det kalenderår, från och med vilket landgillet enligt laga kraftägande utslag upphör att utgå, utbetala ersättnin
gen till vederbörande kyrkoråd.
Om beloppet av ersättningen för landgille, som utgått till avlöning av präs
terskapet i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stiftsnämnden underrättelse.
Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas och avkastningen användas till det ändamål, vartill landgillet varit anslaget.
9 §■
Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.
Där landgillet utgått för jordlägenhet, som avses i 1 § andra stycket, skall länsstyrelsen om landgillets upphörande underrätta lantmäteristyrelsen, som har att pröva frågan örn lägenhetens redovisning i vederbörande fastighets
register.
10 §.
Denna förordning äger icke tillämpning i avseende å landgille, som utgår av till skatte försålt så kallat halländskt kyrkohemman.
4 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937. Genom förordningen upphäves förordningen den 20 november 1908 (rir 138 s. 1) angående upp
körande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående land
gille så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot den nya förordningen.
Förslag till
förordning angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Landskyld, som enligt jordeboken utgår från fastighet i Göteborgs och Bohus län till kyrka eller till avlöning av prästerskap, skall upphöra att utgå för tid efter år 1937 mot ersättning av statsmedel.
Ersättningen skall utgå med tjugu gånger landskyldens årliga belopp, där
vid värdet av persedel, för vilken ej särskild grund för beräkning av värdet i penningar är med laga verkan bestämd, skall för år beräknas efter medel
talet av den årliga markegången för åren 1928—1937.
2 §•
Länsstyrelsen har att fastställa ersättningen samt utbetala densamma till vederbörande kyrkoråd vid början av år 1938.
Om beloppet av ersättningen för landskyld, som utgått till avlöning av prästerskapet i visst pastorat, åligger det länsstyrelsen att meddela stifts- nämnden underrättelse.
Där ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar, skall ersättningen fonderas och avkastningen användas till det ändamål, vartill landskylden varit anslagen.
3 §.
Anteckning om att avgäldsskyldigheten upphört skall införas i jordeboken.
Genom denna förordning upphävas förordningarna den 14 oktober 1898 (nr 91 s. 6) angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgå
ende landskyld samt den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) om ändring i sam
ma förordning.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 26 februari 1937.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemen
sam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen frå
ga angående upphörande av landskyld och landgille.
Föredraganden anför:
»Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt mo
tion, nr 241, vari gjordes framställning att utredning måtte verkställas på vad sätt landskyld och landgille samt andra därmed jämförliga uråldriga skatte- pålagor på effektivare sätt än nu sker skulle kunna avskrivas eller avlösas, har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 juni 1931, nr 347, anhållit att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna syftet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Sedan genom finansdepartementet från vederbörande kyrkoråd infordrats uppgifter om utgående landgillen — vilka, i motsats till landskylden, icke fullständigt redovisas i jordeboken — har chefen för nämnda departement med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande samma dag tillkallat numera kammarrådet H. Skoglund såsom sakkunnig att inom departementet biträda med utredning i frågan örn avskrivning eller avlös
ning av ännu utgående landgille och vissa andra å jorden vilande pålagor.
Sedan ifrågavarande utredning slutförts, har den sakkunnige med skrivelse den 31 mars 1936 till departementet överlämnat en promemoria med, bland annat, förslag till förordning angående inlösen av landskyld och landgille och till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Hal
land och Blekinge.
över promemorian med tillhörande författningsförslag hava yttranden in
hämtats av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Mal
möhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom av domkapitlen och
stiftsnämnderna i Lund och Göteborg, varjämte kyrkorådet i Starby försam
ling inkommit med en skrift.
Innan jag ingår på en redogörelse för den sakkunniges förslag torde böra lämnas en översikt rörande dels uppkomsten och beskaffenheten av de av
gifter, varom här är fråga, dels ock gällande författningsbestämmelser angå
ende dessa avgifters upphörande.
Avgifternas uppkomst och beskaffenhet.
Vad först beträffar landskylden är denna en i Bohuslän till kyrkor eller till avlöning av prästerskap utgående avgift av vissa fastigheter. Enligt den lag som gällde i Bohuslän vid tiden för dess förening med Sverige för
stods i allmänhet med landskyld den avgäld, som brukare av annans jord hade att årligen erlägga till jordens ägare. Rätten att uppbära landskyld av ett hemman eller en lägenhet var således ursprungligen förbunden med jordäganderätt. Till en början torde landskyldens storlek hava varit bero
ende på överenskommelse, men avgiften kom sedermera att utgå med ett be
stämt belopp i penningar eller persedlar. Enligt samma lag hade den som för livstid lejde annans jord att till jordägaren erlägga ej endast berörda landskyld utan även dels såsom ersättning för den medgivna brukningsrät
ten en till storleken på avtal beroende penningsumma, kallad första (eller livstid) tagan, dels ock vart tredje år en i förhållande till landskylden be
stämd avgäld, kallad tredje års tagan.
Under katolska tiden hade kyrkor, kloster och prästerskap genom gåvor och testamenten eller på annat sätt kommit i besittning av ett stort antal hem
man, hemmansdelar och jordar. Vid reformationen blevo de av dessa egen
domar, som tillhörde kloster och biskopar, med landskyld och tagor indrag
na till kronan. Dessutom tillägnade sig kronan rätten att upplåta bruknings
rätten till kyrkornas egendomar, av vilka kyrkorna efter denna tid i allmänhet uppburo endast landskylden. Härigenom kom efter reformationen ägande
rätten till den kyrkolandskylden motsvarande jorden att anses tillhöra ej kyrkan utan kronan.
Till en början upptogs efter reformationen kyrkor och prästerskap till
kommande landskyld, där den omnämndes i jordeböckerna, endast anteck- ningsvis vid de landskyldspliktiga egendomarna. Men på grund av kam
markollegiets beslut den 21 februari 1694 upptogs berörda landskyld i lik
het med den kronan tillkommande landskylden i jordeböckerna bland kro
nans räntor, dock med anteckning örn dess disposition. Ändring häri sked
de först vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda in
dragningen till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde. Kam
markollegiet, som fann landskylden icke vara någon av kronan överlåten rättighet, förordnade nämligen, att den icke skulle indragas till kronan utan fortfarande utgöras till landskyldstagarna samt i jordeboken frånskiljas kronans räntor och däri allenast anmärkas.
8
Där landskylden var bestämd i persedlar, torde kyrkor och prästerskap varit berättigade att i regel uppbära densamma in natura. Landskylden kom dock att i allmänhet utgöras efter det s. k. kronovärdet (ett på 1620-talet satt pris å kronans räntepersedlar). Ett undantagsförhållande i detta avse
ende intogs endast av de i prästerskapets landskyld ingående persedlarna malt och smör, vilka prästerskapet ansetts äga rätt att utfå in natura, ehuru desamma i regel löstes efter markegångspris.
Vidkommande därefter 1 a n d g i 11 e t är detta en i Skåne, Halland och Ble
kinge förekommande årlig avgift, som utgår till kyrkor eller till avlöning av prästerskap eller klockare av vissa fastigheter. Landgillet är av två olika slag, nämligen dels landgille, som brukare av kyrkojord har att som årlig avgäld erlägga till kyrkan som jordens ägare, dels ock landgille, vars inne
havande ej betecknar äganderätt till jord.
Det förstnämnda slaget av landgille har sin uppkomst i landboförhållan- det och förutsatte alltså landbo å ägarens jord, vilken hade att för bruk
ningsrätten erlägga dels vid tillträdet det s. k. städsmålet och dels årligen landgille och vissa andra prestationer. Landgillet bestämdes efter uppskatt
ning av den nytta och fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva sin brukare, och åsattes dels i penningar, dels i persedlar, vilka sistnämnda lämpades efter varje gårds avkastning. Landgillet började så småningom betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand med angivande av de särskilda naturapersedlarna infördes för kyrkornas egendomar i stifts- jordeböckerna.
Det andra slaget av landgille har uppkommit därigenom att rätten till landgille skilts från äganderätten till den jord av vilken landgillet utgick.
Landgillet antog i sådana fall naturen av jordränta men kom i allt fall att bibehålla sin gamla benämning landgille. Ett sådant skiljande av land
gille- och jordäganderätten ägde rum, då kyrkornas gårdar avyttrades till bönder eller de å gårdarna boende landborna, därvid i regel gjordes förbe
håll om skyldighet för den nye ägaren av jorden att svara för lika mycket i årlig avgift, som förut utgått av jorden. Därjämte förekom att ägare av hemman, med bibehållande av jordäganderätten, till kyrka, präst eller kloc
kare upplät rätt till viss årlig avgift, som också kallades landgille, att för all framtid utgå av hemmanet.
I avseende å landgillets redovisande i jordeboken och vad därmed äger sammanhang torde följande upplysningar få lämnas. Under danska tiden upptogos i kronans jordeböcker endast sådana landgillen och räntor, som uppburos av kronan. De till kyrkor och präster utgående landgillen voro däiemot liksom kyrkans gods icke införda i kronans jordeböcker. Vid upp
läggandet av jordeböcker efter svenska metoden infördes, i den mån upp
gifter därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående landgillen, men skildes härvid ej landgillet fran den till kronan utgående räntan utan upp
togs tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar, varvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans persedelräntor
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
bestämda penningvärden eller det s. k. kronovärdet. Landgillet koni sålunda att sammanblandas med jordeboksränta!! och ingå i denna summa, men iakt
togs härvid att landgillet särskilt utmärktes vanligen genom anteckning örn landgilletagaren. I huvudsaklig överensstämmelse med det sätt, varpå land
gillet antecknats i de äldre jordeböckerna, blev det vid upprättandet av jorde- böcker efter det år 1724 fastställda nya formuläret behandlat såsom anord
nad ränta och redovisades på detta sätt i jordeböckerna, intill dess ändring häri skedde vid den på grund av förordningen den 23 juli 1869 verkställda indragningen till statsverket av anordnade grundräntor och kronotionde.
Denna författning avsåg nämligen endast kronans grundräntor, och kam
markollegiet, som förklarade att kyrkornas och prästernas landgillen ej ut
gjorde någon av kronan överlåten rättighet utan vore sådana avgifter, dem kyrkor och prästerskap av hemman och lägenheter sig betingat, förordnade att landgillena icke skulle indragas till kronan utan i jordebolcen frånskiljas jordeboksränta!! och under titel landgille och med angivande av landgille
tagaren endast anmärkas i jordeboken.
I avseende å sättet för de särskilda landgillepersedlarnas utgörande har länge varit rådande ganska stor osäkerhet, vilken jämväl tagit sig uttryck i flera av de föreskrifter, som härutinnan på olika tider meddelats. Numera synes gälla att de kyrkorna i Halland tillkommande smörräntor med få un
dantag erläggas med penningar efter markegång och lösas i allmänhet efter årsmarkegångspris och för en del fastigheter efter medelmarkegångspris.
Landgillesmöret till kyrkorna i Skåne utgöres i regel efter kronovärde, un
der det att landgillespannmålen till dessa kyrkor ännu i regel utgår efter det årliga markegångspriset. Beträffande det till prästerskapet och klockare utgående landgillet erlägges detta, med visst undantag, numera allmänt efter årlig markegång.
Såsom förut nämnts utgår det ena slaget landgille för jord som tillhör kyrkorna. Beträffande dispositionen av dessa jordar är följande att märka.
Under medeltiden hade kyrkornas egendomar ökats med ’småjordar’, givna eller köpta från bondgårdar. På grund av dessa avsöndringar uppstod svårighet för gårdarnas ägare att utgöra sina skatter till kronan. Till följd härav förordnades genom Odense recess den 24 juni 1539, att sådana jordar skulle få brukas av de bönder, från vilkas gårdar jordarna upplåtits, emot det landgille, som därav plägat utgå av gammalt, dock att de skulle vara pliktiga att vid åboombyten betala städja (städsmål) för jordarna. Denna böndernas brukningsrätt bekräftades genom konung Kristian IV:s recess den 27 februari 1643. Efter provinsernas övergång till Sverige blev denna rätt stadfäst. I 13 § förordningen angående prästerskapets i Skåne uppbörd lii. m. den 16 oktober 1723 stadgades sålunda, att den kyrkojord, som i for
na tider givits till kyrkan från hemman och som ännu innehades och bru
kades under samma hemman, finge av hemmansåbon efter gamla recesserna innehavas och brukas emot erläggande till kyrkan av städsmål och det van
liga landgillet.
10
Sedan kronobetjäningen av den anledningen, att ifrågavarande jordar på grund av 1718 års jordeboksförenkling i jordeböckerna förts under krono ti
tel, fråntagit innehavarna jordarna och bortstatt dem till andra, förbjöds kro
nobetjäningen genom kungl, resolution den 29 november 1756 att befatta sig med kyrkojordarnas bortstädjande, varjämte landshövdingarna och bisko
parna ålades att återställa jordarna i de förra brukarnas händer, örn de det astundade, samt att förhjälpa kyrkorna till åtnjutande av sitt gamla och van
liga landgille. \ Mare stadgades i samma resolution att landshövdingarna och biskoparna skulle, sedan församlingarna och prästerskapet blivit hörda, upp
rätta förslag till städja för varje jord och sedermera insända förslaget för fastställelse till kammarkollegiet. Någon fastställelse av de på grund av 1756 års resolution upprättade förslagen kom emellertid icke till stånd, utan i kungl, brev den 26 juli 1809 och den 4 september 1811 förordnades, att vid var och en särskild händelse, då kyrkojord blev ledig och skulle förses med ny brukare, särskild undersökning skulle i kyrkovärdarnas närvaro på stället förrättas av kronolänsmannen, då han var bosatt i socknen, men eljest av tva nämndemän för utrönande av jordens beskaffenhet och övriga förmå
ner, varefter församlingen skulle avgiva förslag till villkoren för den nya upp
låtelsen samt kammarkollegiet bestämma den städja och det landgille, som den nya brukaren borde betala.
Dessa bestämmelser blevo av kammarkollegiet på det sätt tillämpade, att skattläggningsmän (lantmätare, kronofogde, häradsskrivare och nämndemän) förordnades att upprätta förslag till landgille och städja; landgillena bestäm
des efter de för skattläggning av kronans räntor gällande grunder. I anse
ende till de dryga kostnader, som voro förenade med dylika skattläggnings- förrättningar, förordnade emellertid Kungl. Majit på därom gjord framställ
ning genom brev den 8 februari 1867, att för sådan kyrkorna i Lunds och Göteborgs stift tillhörig jord, vilken enligt gällande författningar skulle under prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande församling tillkom- me att bestämma beloppet av den avgift, som borde till kyrkan erläggas, och att, om jordens innehavare med församlingens beslut icke åtnöjdes, frågan skulle överlämnas till avgörande av länsstyrelsen och biskopsämbetet. Häri har den ändringen sedermera vidtagits, att frågan om avgiftens belopp enligt kun
görelse den 16 september 1932 (nr 430) skall underställas stiftsnämndens av
görande.
Kungl. Majlis förutberörda brev den 8 februari 1867 har hittills tolkats så, att församling ansetts icke vara berättigad att mot jordinnehavarens bestri
dande höja av dylika kyrkojordar utgående landgillen, vilka blivit efter i laga ordning skedd skattläggning av kammarkollegiet fastställda. Härut
innan torde få hänvisas till det under nr 32 i regeringsrättens årsbok för år 1934 refererade rättsfall. Beträffande de landgillen, vilka icke blivit fast
ställda efter skedd skattläggning utan vilka församlingarna äga bestämma enligt 1867 års brev, synes tidigare den uppfattningen hava gjort sig gällan
de, att även vid sådant bestämmande skattläggningsgrunder skulle tillämpas.
Emellertid synes denna uppfattning så småningom hava frångåtts och sådana Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
landgillen ansetts böra motsvara skäligt arrende. Likaledes har församling ansetts vara berättigad att vid varje åboombyte bestämma nytt landgille.
Härutinnan torde kunna hänvisas till Kungl. Maj:ts utslag den 16 oktober 1908 angående avgift för en Hörups kyrka tillhörig jord.
Bestämmelser angående avgifternas upphörande.
Bestämmelser hava tid efter annan meddelats i syfte att nu ifrågavarande ålderdomliga avgifter skulle komma att upphöra. Vad först landskylden angår avläts till 1898 års riksdag proposition, nr 54, angående upphörande av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld. Sedan propositionen blivit av riksdagen bifallen ävensom kyrkomötet godkänt det i propositionen innefattade förslaget, såvitt prästlandskylden anginge, utfärdades den 14 oktober 1898 förordning (nr 91 s. 6) angående upphörande av ifrågavarande landskyld. Däri stadgas bland annat, att där landskyld till kyrka eller prästerskap enligt jordeboken utgår av hemman eller lägenhet i Göteborgs och Bohus län, ägaren eller innehavaren av fastigheten får friköpa sig från skyldigheten att utgöra denna landskyld mot erläggande av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 4 procent avkastar en summa lika med landskylden.
Där landskylden utgår in natura eller efter markegångspris, hör till grund för löseskillingen läggas medeltalet av de tio senast förflutna årens marke
gångspris enligt litt. A i länets markegångstaxa. Sedan inlösen skett, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen för vederbörlig anteckning i jordebo
ken. Beträffande prästerskapets landskyld av detsamma på lön anslagna mensalhemman och av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet tillse, att vid ny utarrendering, där så icke redan skett, berörda landskyld upphör att utgå. Genom förordning den 20 november 1908 (nr 138 s. 6) har vidtagits den ändring i 1898 års förordning, att landskyldens kapitalisering skall ske efter en räntefot av 5 procent, varjämte stadgas, att landskyld, som belöper på tiden innan löseskillingen erlagts, icke innefattas i avlösningen.
Utom införandet av en för landskyldsgivarna förmånligare beräknings
grund vid landskyldens avlösning meddelas år 1908 i syfte att åstadkomma en mera allmän avlösning vissa föreskrifter, varigenom avlösningsprocedu- ren underlättades för landskyldsgivarna. Bestämmelser, varigenom land
skyldens avlösning gjordes inom viss tid obligatorisk, ansågos icke böra med
delas, enär landskylden för en del fastigheter uppgick till tämligen avsevär
da belopp. Icke heller ansåg man, att staten skulle för landgillenas av
skaffande ikläda sig ekonomiska uppoffringar.
Vad härefter angår bestämmelser örn upphörande av landgille må först anmärkas, att bland de kyrkorna tillhöriga jordar som brukas under hemman finnas många, vilka äro belägna inom det hemmans område vars ägare utövar brukningsrätten, men icke till läge i övrigt eller till areal och beskaffenhet numera kända. De för dessa lägenheter nu utgående avgäl- der äro i de flesta fall ytterst obetydliga, otta utgörande endast några få ören, och någon förhöjning därav lärer icke kunna av församlingarna påräknas,
12
så länge närmare kännedom saknas örn lägenheternas storlek och beskaf
fenhet.
Efter därom vid 1881 års riksdag motionsvis gjord framställning hemställ
de riksdagen, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att sådana kyrkorna i Skåne, Halland och Blekinge tillhöriga, inom vissa hemmans ägoområden befintliga jordar, vilkas läge i övrigt så väl som areal vore okända, finge med full ägan
derätt överlåtas på vederbörande hemmansägare mot en löseskilling, motsva
rande den av jorden utgående årliga avgälden kapitaliserad.
Uti häröver avgivet utlåtande förordade kammarkollegiet förslaget endast såtillvida att vederbörande församlingar skulle få rätt att under vissa för
behåll å hemmansinnehavaren överlåta äganderätten till kyrkojord av ifrå
gavarande slag; däremot borde hemmansinnehavaren icke tillerkännas rät
tighet att, även mot församlingens bestridande, förvärva äganderätt till jor
den. Såsom villkor för sådan försäljning ansåg kollegiet bland annat böra stadgas, att med hänsyn till bestämmelserna i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen samt 5 § i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 köpeskillingen borde bestämmas till så högt belopp att försäljningen kunde anses 'lända kyrkan till nytta och förbättring’. Då vid köpeskillingens bestämmande avseende borde fästas därå, att för lägenheterna utgjordes, utom landgillet, även städ
ja vid varje åboombyte, föreslog kollegiet, att kapitaliseringen skulle ske efter 3 procent.
Härefter utfärdade Kungl. Majit den 22 oktober 1886 kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Där
igenom föi ordnades, att kyrka i nämnda landskap tillhörig, inom visst hem
mans ägoomrade befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke vore känt, finge av församlingen med kammarkollegiets medgivande försäljas till ägaren av det hemman, inom vars område lägenheten funnes, emot en köpe
skilling icke understigande ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade avkastade en summa lika med den årliga avgälden.
Tillämpningsområdet för 1886 års kungörelse utsträcktes genom kungö
relsen den 20 november 1908 (nr 138 s. 4) angående försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skane, Halland och Blekinge till att gälla även de kyrko- jordar, vilka visserligen vore till läget kända men för vilka landgillena fast
ställts genom skattläggning. Såsom förut nämnts anses detta slags land
gille vara oföränderligt. Kyrkorna äga icke dispositionsrätt till nyssnämn
da jordar, så länge vederbörande brukare utgöra det bestämda landgillet jämte städja vid åboombyten. Med hänsyn till avgifternas obetydlighet i för
hållande till jordvärdet torde jordarnas återfallande till kyrkan i följd av m aktlatet fullgörande av sagda skyldighet icke heller gärna vara tänkbart.
Följaktligen kunna kyrkorna icke heller av äganderätten till dessa jordar i regel draga annan förmån än uppbärandet av berörda landgille och städja.
Med hänsyn härtill hava ur synpunkten av kyrkornas intresse sådana jordar ansetts kunna behandlas pa samma sätt som de lill läge och areal okända jor
darna. Genom 1908 ars kungörelse förordnades sålunda, att inom visst hem
mans ägoområde befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt, Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
så ock jordlägenhet, vilken är till lägel känd men på grund av gällande författ
ningar bör ständigt brukas under visst hemman och för vilken landgille och städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning be
stämda, får från kyrkan förvärvas av ägaren av det hemman, inom vars om
råde lägenheten finnes eller med vilket brukningsrätten till lägenheten är för
enad, emot en köpeskilling icke understigande ett belopp, som i årlig ränta efter 4 % avkastar en summa lika med den årliga avgälden. Utgår avgälden med en eller flera persedlar in natura eller efter markegångspris, beräknas penningvärdet efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris för länet.
Anbud å sådant köp skall ingivas till kyrkostämmans ordförande och av denne jämte kyrkostämmans yttrande insändas till länsstyrelsen. Har kyrko
stämman ej bestritt försäljningen och finna länsstyrelsen och domkapitlet den
samma vara överensstämmande med kungörelsens bestämmelser och i övrigt till kyrkans nytta, skola handlingarna insändas till kammarkollegiet, som det tillkommer att avgöra, huruvida försäljningen må äga rum eller icke. Sedan kollegiet lämnat bifall till försäljningen och köpeskillingen blivit inbetald till kyrkans kassa, äga länsstyrelsen och domkapitlet på anmälan utfärda köpebrev.
Beträffande det andra slaget av landgille eller sådant landgille, vars inne
havande ej betecknar äganderätt till jord, framlade Kungl. Maj:t till 1908 års riksdag förslag om detta landgilles upphörande. Sedan förslaget blivit av riksdagen med viss ändring antaget ävensom kyrkomötet, såvitt präst- och klockarlandgillet anginge, godkänt förslaget med den av riksdagen be
slutade ändringen, utfärdade Kungl. Majit den 20 november 1908 förord
ning i ämnet (nr 138 s. 1). Däri stadgas bland annat, att där landgille till kyrka, prästerskap eller klockare utgår av hemman eller lägenhet i Skane, Halland eller Blekinge utan att rätten tili landgillets uppbärande motsvaras av äganderätt till jord, ägaren eller innehavaren av den landgillepliktiga fastigheten får friköpa sig från skyldigheten att utgöra detta landgille mot erläggande av ett penningbelopp, som i årlig ränta efter 5 % avkastar en summa lika med landgillet. Där landgillet består av en eller flera persed
lar, för vilka visst penningvärde icke blivit genom behörigt beslut fastställt, skall till grund för löseskillingens beräknande läggas medeltalet av de tio senast förflutna årens markegångspris enligt litt. A i länets markegångs
taxa eller, därest sådant pris ej finnes i sagda taxa upptaget, det penning
värde vartill avgälden skäligen kan uppskattas. Beträffande landgille till prästerskap eller klockare får ej vederbörande begagna sig av avlösnings- iätten utan medgivande av vederbörande tjänstinnehavare, där han anställts före förordningens tillkomst. Ägare eller innehavare av landgillepliktig fastig
het, som vill inlösa landgillet, skall göra ansökan hos länsstyrelsen, som har att pröva, huruvida inlösen får äga rum samt, därest så befinnes, iastställa löseskillingen. Sedan länsstyrelsens beslut vunnit laga kraft och löseskillingen till vederbörande kyrkoråd inbetalts, skall genom länsstyrelsens försorg an
teckning ske i jordeboken, att avgäldsskyldigheten upphört. Beträffande prästerskapets landgillen av de detsamma på lön anslagna annex- och men-
14 Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
salhemman samt av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet tillse, att vid ny utarrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör att utgå. Dessa bestämmelser skola icke äga tillämpning i avseende å land
gille, som utgår av till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller innehaves under patronatsrätt.
Vad slutligen angår landgillen för jordar, å vilka kungl, brevet den 8 feb
ruari 1867 är tillämpligt, hava dessa landgillen såsom ej för all framtid till beloppet oföränderliga icke berörts av ifrågavarande lagstiftning, som åsyf
tat de oföränderliga landgillenas upphörande.
Rörande frågan i vad mån de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, för
anlett att landskyld och landgille upphört att utgå må följande anmärkas.
Ehuru de beträffande landskgldens upphörande vidtagna åtgärderna med
fört, att ett icke ringa antal landskyldsbelopp blivit avlösta, utgår dock fortfarande landskyld från ett stort antal fastigheter. Före 1898 års förord
ning uppgick sålunda antalet landskyldspliktiga fastigheter till 665. Land- skyldstagarna voro 61 kyrkor och 21 kyrkoherdar och prästänkor. Den till kyrkorna utgående landskylden uppgick till ett kontant belopp av 261 kronor 82 öre och prästlandskylden till 286.02 hektoliter malt och 148.78 kilogram smör samt ett kontant belopp av 14 kronor 19 öre. Efter verkställda avlösningar har antalet landskyldspliktiga fastigheter nedgått till 345, som utgöra landskyld till 43 kyrkor och 14 pastorat, vilka numera till prästerskapets avlöning uppbära de kyrkoherdarna och prästänkorna förut tillkommande landskyldsbeloppen. I nämnda siffror ingå icke de ecklesiastika boställen, för vilka på grund av föreskrift i 1898 års förord
ning landskyldsplikten så småningom kommer att upphöra. Genom brev till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 juli 1929 förordnade nämligen kammarkollegiet med stöd av sagda förordning, att från vissa ecklesiastika boställen ännu utgående landskyld till prästerskapet skulle vid boställenas förnyade utarrendering hringas att upphöra. Sammanlagda be
loppet av den till kyrkorna utgående landskylden har nedgått till 170 kronor 97 öre; 23 kyrkor uppbära landskyld med mindre belopp än 1 krona, 15 kyrkor med belopp mellan 1 krona och 10 kronor. Det högsta till en kyrka utgående landskyldsbeloppet uppgår till 33 kronor 16 öre (Skee kyrka).
Detta belopp erlägges av tillhopa 28 hemman. Av 131 hemman och lägen
heter utgå mindre belopp än 1 krona. Det högsta beloppet, som utgår av ett hemman, utgör 6 kronor. Den till avlöning av prästerskapet utgående landskylden uppgår till 192.86 hektoliter malt, 89.25 kilogram smör och ett kontant belopp av 8 kronor 69 öre eller, med malt och smör beräknade efter medeltalet av den årliga markegången för åren 1926—1935, till sammanlagt 4,459 kronor 16 öre. Det högsta landskyldsbeloppet, 966 kronor 19 öre, ut
göres till Skee pastorat och utgår av 35 fastigheter. Det högsta av en fastig
het (jordeboksenhet) utgående landskyldsbeloppet uppgår till 7.42 hektoliter malt motsvarande enligt nyssnämnda medelpris 155 kronor 67 öre.
De rörande landgillets upphörande utfärdade författningarna synas icke i
någon nämnvärd utsträckning hava medfört åsyftat resultat. Visserligen har antalet landgillepliktiga fastigheter vid tillkomsten av 1908 års författ
ningar uppgivits till 1,835 stycken, under det enligt nu lämnade uppgifter antalet sådana fastigheter skulle uppgå till allenast omkring 650 stycken.
Den stora skillnaden i antalet landgillepliktiga fastigheter torde emellertid till huvudsaklig del bero på andra omständigheter. Sålunda torde försam
lingarna i ganska stor utsträckning hava avskrivit landgillen, där dessa upp
gått till obetydliga belopp, då besväret med dessas utkrävande icke motsva
rat värdet av dem. Vidare synas 1908 års uppgifter hava grundats å jorde- böckerna, vilka icke äro tillförlitliga med avseende å landgillenas redovisan
de. Och slutligen synas bland förstnämnda antal fastigheter i viss utsträck
ning hava upptagits jämväl i vanlig ordning utarrenderade fastigheter.
Enligt uppgjorda sammanställningar över de inkomna uppgifterna rörande landgillena skulle sådant landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, utgå av sammanlagt 190 fastigheter i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län till ett årligt belopp av 4,738 kronor, därvid de i persedlar ut
gående landgillen beräknats efter medeltalet av markegångsprisen för åren 1926—1935. Landgille för till läge och areal kända jordar utgår av sam
manlagt 277 jordar i samma län till ett årligt belopp av 6,294 kronor 13 öre samt landgille för till läge och areal icke kända jordar av sammanlagt 188 fastigheter i nämnda och Blekinge län till ett årligt belopp av 1,002 kronor 53 öre, varvid i persedlar utgående landgillen beräknats på sätt nyss nämnts.
Landgillenas storlek växlar betydligt eller från några ören ända till 30 hek
toliter spannmål, motsvarande enligt angivna medelmarkegångspris 322 kro
nor 20 öre. Sistnämnda landgillebelopp utgår till Hörups kyrka för kyrko
jorden 3/s mantal Örum nr 30 om 11 hektar, som brukas under hemmanet V4 mantal Örum nr 6. De högsta beloppen av landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, utgå av hemmanen Näs nr 1, Trollenäs socken, oell Gladsax nr 6 i Gladsax socken och uppgå till respektive 21.16 hektoliter spannmål, 1/3 råg, 1/3 korn, a/3 havre och 16.49 hektoliter korn, motsvarande efter angivna medelmarkegångspris 191 kronor 92 öre och 162 kronor 12 öre.
Tidigare ändringsförslag.
Frågan om effektivare åtgärder för avveckling av landskylden har tidigare varit föremål för överväganden. I en vid 1918 års riksdag i andra kamma
ren väckt motion ifrågasattes att landskylden skulle bringas att upphöra på enahanda sätt som vore stadgat för avlösning av vissa frälseräntor enligt lagen den 8 november 1912. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott som avgav utlåtande över motionen hemställde, att motionen icke måtte till nå
gon kammarens åtgärd föranleda. Enligt utskottets mening skulle den i motionen avsedda avlösningsproceduren bliva alltför vidlyftig och besvärlig med hänsyn till de mycket små belopp det i regel gällde. Däremot ifråga
satte utskottet en avskrivning av landskylden även om härför skulle krävas
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
ekonomiska uppoffringar från statens sida. Med hänsyn till beloppens obe
tydlighet vore det nämligen ur administrativ synpunkt en fördel om land- skylden försvunne. Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.
Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet med hemställan om ut
redning rörande lämpligaste sättet att befria innehavare av landskyldspliktig jord från sådan pålaga. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte motionen. Sedan vid behandling av ärendet i kammaren framhållits, att landskylden endast vore en del av det stora komplex av pålagor som ännu åvilade jorden i olika svenska landskap, avslogs utskottets hemställan.
I fråga om kyrkojordarna i Skåne, Halland och Blekinge anhölls i en vid 1919 års riksdag väckt motion örn utredning rörande rätt för jordarnas ar
rendatorer att lösa till sig jordarna. Första lagutskottet, vartill motionen hänvisats, hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet, som ansåg motionen avse sådana jordar, å vilka 1908 års lagstiftning icke var tillämplig, eller sålunda dels jordar, vilka enligt gällande författningar skulle brukas under visst hemman men för vilka landgillet icke blivit bestämt efter skattläggning, dels ock jordar, vilka skulle i författnings
enlig ordning utarrenderas, anförde härvid bland annat följande: Landgille
na för de i motionen avsedda jordar vore icke till beloppet oföränderliga utan att likställa med verkliga arrendeavgifter. Det syntes därför med fog kunna ifrågasättas, huruvida det vore med kyrkornas intresse överensstämmande att kyrkorna genom försäljning av sådana jordar avhände sig de årligen för dessa jordar inflytande och i framtiden möjligen stegrade arrendeinkomster. Be
träffande vissa jordar, vilka vore obetydliga till areal och föga ägnade att brukas för sig, kunde helt visst en försäljning vara önskvärd. Men för dessas del torde en försäljning få bero på överenskommelse och efter vederbörligt tillstånd i varje särskilt fall. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Slutligen har, såsom förut nämnts, 1931 års riksdag anhållit örn åtgärder för upphörande av landskyld, landgille och andra därmed jämförliga pålagor.
Den sakkunniges förslag.
Det av den sakkunnige upprättade förslaget till förordning angående inlö
sen av landskyld och landgille innebär i korthet följande. Landskyld samt landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, ävensom landgille, som utgår för kyrka tillhörig, inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägen
het, vars läge i övrigt numera icke är känt, skall mot ersättning i penningar inlösas med statsmedel. Sådan inlösen kan påkallas av kronan eller ägaren av den fastighet, varifrån avgälden utgår. Kronan skall företrädas av kam- maradvokatfiskalsämbetet, vilket det åligger att påkalla inlösen samt för så
dant ändamål från vederbörande kyrkoråd infordra uppgift å landgillen, som skola inlösas. I övrigt överensstämmer förslaget i stort sett med 1898 och 1908 års författningar. Ersättningen skall sålunda uppgå till 20 gånger år
liga avgälden, örn avgälden ej motsvaras av äganderätt till jord, samt eljest till 25 gånger årliga avgälden. Där inlösen sker av landgille, som utgår för
kyrka tillhörig jord, skall äganderätten till jorden överlåtas å vederbörande hemmansägare. Sådan inlösen kan ske endast med församlingens bifall. In
lösen av landgille, som utgår till före tillkomsten av 1908 års förordning an
tagen befattningshavare, får äga rum allenast med dennes medgivande. In- lösningsärendena handläggas i första instans av länsstyrelsen. I motsats till vad nu gäller skall avgäld upphöra fr. o. m. visst kalenderår, vid vars början ersättningen utbetalas av länsstyrelsen till vederbörande kyrkoråd. Härjämte hava bestämmelser meddelats om fondering av ersättningsmedlen och om an
teckning i jordeboken örn upphörd avgäldsskyldighet.
Förslaget till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolag enheter i Skåne, Halland och Blekinge överensstämmer med nedan angivna undantag med 1908 års kungörelse. Inlösen av landgille för de okända jordarna skall icke längre regleras genom kungörelsen utan, såsom nyss nämnts, ske enligt förordningen örn inlösen av landskyld och landgille. Försäljning av de i kungö
relseförslaget avsedda jordarna skall icke blott såsom nu kunna ske efter anbud av vederbörande jordinnehavare utan till påskyndande av inlösningen även efter hembud. För sådant ändamål skall kammarkollegiet till vederbörande stiftsnämnd översända uppgift å dylika jordar jämte uträkning å köpeskilling, för vilken jorden lägst må säljas. Sedan därefter stiftsnämnden inhämtat yttrande från församlingen, huruvida och till vilken köpeskilling den önskar sälja lägenheten, skall stiftsnämnden, därest församlingen ej bestritt försälj
ning, hembjuda lägenheten till innehavaren.
Angående behovet av ändrade bestämmelser i fråga om upphörande av land
skyld samt det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, har den sakkunnige anfört, att det vöre av allmänt intresse, att dylika, fast egendom belastande avgifter med så kallad tyst förmånsrätt bringades att upphöra.
Då nuvarande bestämmelser visat sig brista i effektivitet och avskrivning av avgälderna med hänsyn till deras karaktär icke torde böra ske utan ersätt
ning till avgäldstagaren, torde det böra tagas i övervägande, örn icke staten på ett mera positivt sätt än genom åvägabringande av lagstiftning i ämnet bör medverka till avgäldernas avlösning.
I frågan huruvida staten bör medverka till avgifternas upphörande genom statsinlösen av dessa har i promemorian anförts bland annat följande:
Det i gällande författningar bestämda sätiet för avlösning av landskyld och landgille är grundat på den uppfattningen att dessa avgifter icke utgöra någon av kronan på kyrkor eller prästerskap överlåten rätt, vadan avgifter
na icke ansetts böra indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel eller att staten eljest för deras avskaffande skulle ikläda sig ekonomiska upp
offringar. Mot denna uppfattning uttalades redan under förarbetena till 1898 års förordning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att för en
kelhetens skull och i betraktande av det ringa värde, vartill landskylden uppginge, ersättning för dessa avgälders upphörande lämpligen borde utgå av statsmedel.
Fullständig avlösning av avgälderna torde icke kunna ske utan att staten ekonomiskt bidrager till avlösningen. En anordning motsvarande den som
Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 235.
18 Kungl. Majis proposition nr 235.
gäller vid avlösning av frälseräntor enligt 1912 års lag skulle med hänsyn till avgifternas i allmänhet ringa belopp bliva alltför omständlig och kostsam.
Landskylden och det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, torde kunna jämställas med grundskatt. Dessa avgälder redovisas i kronans jordeböcker, och tidigare inräknades de i hemmanens till kronan utgående räntor samt avfördes såsom anslagna åt kyrkorna. Vid skattläggning blev landgillepliktigt hemman i enlighet med de för skattläggningen fastställda grunder uppskattat till ränta till visst belopp, varefter det till kyrkorna ut
gående landgillet avräknades och som kronans ränta utfördes skillnaden mellan den ränta, hemmanet ansågs kunna draga, samt landgillet. Beloppet av kronans ränta blev således beroende av storleken av kyrkans landgille.
Från denna synpunkt torde med visst fog kunna sägas, att landgillet utgjor
de en del av hemmanets grundskatt, nämligen den del, som var anslagen åt kyrkan. På enahanda sätt förhåller det sig med landskylden. Då grund- skatteavskrivningen icke omfattade den del av räntorna, som motsvarade till kyrkan utgående landgille och landskyld, samt kännedom om grunden till den särskilda avgiftsplikten beträffande sagda avgälder mestadels saknas, är det naturligt att denna avgiftsplikt för den enskilde jordägaren ter sig som en olikhet i beskattningen. Detta understrykes ytterligare av det förhållandet, att de landgillen och räntor, som vid reformationen indrogos till kronan från kyrkliga institutioner, blivit vid grundskatteavskrivningen avskrivna.
Vanlig grundskatt, som varit anslagen till kyrkliga institutioner, har blivit i enlighet med den förut nämnda förordningen den 23 juli 1869 till kronan indragen mot ersättning till vederbörande och därefter avskriven. Då på grund av vad ovan anförts landskylden och det landgille, som icke motsva
ras av äganderätt till jord, i vissa avseenden synas kunna jämställas med dylik anordnad grundskatt, torde skäl tala för att avlösningen av samma av
gälder helt och hållet bestrides av statsmedel eller sålunda att avgälderna in
lösas av statsverket och därmed upphöra att utgå.
Beträffande det landgille, som motsvaras av äganderätt till jord men som utgår för jord, vars läge icke är känt, synes dess karaktär av nyttjanderätts
avgift icke vara särskilt framträdande. Kyrkans äganderätt till jorden är av uteslutande formell natur. Jorden ingår såsom en integrerande del av det hemman, inom vars ägoområde den är belägen. I saknad av känne
dom om jordens läge, storlek och beskaffenhet kan någon höjning av land
gillet icke påräknas, utan såsom enda förmån av sin äganderätt åtnjuter kyrkan det oföränderliga landgillet. Skillnaden mellan detta slag av land
gille och det som icke motsvaras av äganderätt till jord synes fördenskull vara av uteslutande formell natur, och jämväl nu ifrågavarande slag av land
gille synes i verkligheten hava karaktär av jordränta. På grund härav och med hänsyn till de obetydliga belopp, vartill dessa landgillen i allmänhet uppgå, synas jämväl sådana landgillen böra inlösas av statsverket.
Vad därefter angår landgille för till läget kända jordar, vilka mot för all framtid gällande avgifter skola brukas under visst hemman, innebär avlös
ningen av landgillet, som i detta fall utgör en vanlig nyttjandeavgift, en verk
lig överlåtelse av äganderätten till jordarna. För avlösningsbeloppet erhåller hemmansägaren sålunda vederlag i den särskilda jordlägenhet, som visser
ligen brukas till hemmanet men som icke ingår i dess ägovälde. Det torde icke vara förenligt med billighet att hemmansägaren erhåller äganderätt till jorden utan någon ekonomisk uppoffring från hans sida. Icke heller synes det vara av så stort allmänt intresse att påskynda försäljningen av dessa jor
dar att staten bör ekonomiskt bidraga därtill. I den ekonomiska samfärd
seln torde dessa, hemmanen vidhängande, nyttjanderätter icke medföra nå
gon nämnvärd olägenhet eller oreda. Då landgillena för nu ifrågavarande
jordar i allmänhet uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp, torde icke heller i allmänhet några svårigheter föreligga för nyttjanderättshavaren att finansiera inköpet av lägenheten, eventuellt med denna såsom kreditobjekt.
Med hänsyn till de obetydliga belopp det här är fråga om synes icke heller lämnande av förskott från statsverkets sida vara erforderligt. Ett sådant förfarande skulle för övrigt bliva alltför omständligt.
I fråga örn själva förfarandet vid statsinlösningen av landskyld och land
gille har den sakkunnige anfört följande:
För befordrande av inlösningens snabba genomförande synes kronan böra påkalla inlösen. Såsom vid inlösen av frälseräntor torde kronan därvid böra företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Da kronans jordeböcker och andra handlingar icke innehålla fullständiga och tillförlitliga uppgifter örn landgillena, bör ämbetet från vederbörande kyrkoråd infordra uppgifter i sådant avseende. Sedan dessa uppgifter underkastats granskning av ämbe
tet, skall ämbetet hava att hos länsstyrelsen påkalla inlösen av de avgifter som avses. Beträffande landskylden innehålla däremot jordeböckerna full
ständiga uppgifter, vadan ämbetet redan på grund av dessa uppgifter kan omedelbart påkalla inlösen. Då fastighetsägaren givetvis har ett stort intres
se att få avgiftsskyldigheten avlyftad från sin fastighet och olika meningar kunna råda därom, huruvida viss avgäld är av beskaffenhet att böra inlösas, torde även han berättigas att påkalla inlösen. Med hänsyn till att landgille
na icke äro tili beloppet fastställda torde, innan inlösen sker, jämväl avgälds- tagare böra beredas tillfälle att yttra sig. Beträffande storleken av ersätt
ningsbeloppet ifrågasättes ingen ändring av nu gällande bestämmelser i äm
net eller att ersättningsbeloppet för landskyld och landgille, som icke mot
svaras av äganderätt till jord, skall utgå med 20 gånger avgiftens årsbelopp samt där landgillet motsvaras av äganderätt till jord 25 gånger samma be
lopp. Den högre ersättningen i sistnämnda fall har motiverats med den sär
skilda städjeavgift, som kyrkan är berättigad att utöver landgillet uppbära vid åboombyten. I visst avseende av mindre betydelse föreslås i enhetlighe
tens intresse en mindre jämkning. Enligt gällande författningar skall till grund för beräkning av värdet av i landskyld och landgille ingående persedel vid avlösning läggas medeltalet av de tio sisla årens markegångspris (litt.
A), under det vid uträkning av köpeskilling för till läget icke känd jord det senast fastställda tioåriga medelmarkegångspriset (litt. C) skall läggas till grund. Då avlösningen av bägge slagen av landgille föreslås skola regleras i en författning, synes lämpligast att en och samma beräkningsgrund tilläm
pas. Någon större förändring i sakligt hänsende innebär icke denna förenk
ling.
Enligt gällande bestämmelser kan avgäldsskyldigheten upphöra när som helst under året. Landgille och landskyld, som belöper på tiden innan löse- skillingen erlagts, innefattas icke i avlösningen. I överensstämmelse med vad som gäller vid avlösning och inlösen av frälseräntor torde till befordrande av reda böra föreskrivas, att avgäldsskyldigheten skall upphöra från och med början av kalenderår.
Beträffande ersättningsbeloppets disposition finnas föreskrifter meddela
de i 1908 års förordning endast för det fall att avgiften utgått till löntagare.
I särskilt mål angående användande av ifrågavarande slag av medel till repa
ration av kyrka har Kungl. Majit genom beslut den 21 oktober 1932 förkla
rat församling enligt nådigt cirkulär den 29 oktober 1886 vara oförhindrad att använda å medlen uppkommen ränta till kyrkans behov men däremot lämnat gjord framställning örn användande av själva kapitalbeloppet till an
20
givna ändamål utan bifall. Då generella bestämmelser om dispositionen av ersättningsbeloppen lämpligen synas böra meddelas, föreslås i principiell an
slutning till Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut, att medlen skola, där ej Kungl.
Maj:t annorlunda förordnar, fonderas samt ränteavkastningen användas till det ändamål, vartill avgälden varit anslagen.
Något undantag från ifrågavarande bestämmelser i avseende å landgille, som innehaves under patronatsrätt, erfordras sedan patronatsrätterna av
vecklats numera icke. Icke heller lärer föreskrift vidare behöva meddelas om upphörande av landskyld och landgille beträffande prästerskapet till
kommande dylika avgifter av detsamma på lön anslagna fastigheter, då så
dana avgifter numera synas hava upphört att utgå elier i allt fall på grund av kammarkollegiets beslut den 31 juli 1929 komma att upphöra vid fastig
heternas förnyade utarrendering.
Vad angår det i 1898 och 1908 års författningar intagna villkor om sam
tycke av de dåvarande tjänstinnehavarna til! avlösning av tili dem utgående avgäldsbelopp, lärer vid det förhållande, att prästernas avgälder numera, efter det nya löneregleringar fastställts i samtliga pastorat, uppbäras av vederbörande pastorat, dylikt förbehåll erfordras allenast beträffande kloc
kare. Beträffande den ur synpunkten av önskvärdheten av en fullständig inlösen av avgälderna ringa praktiska betydelsen av sådant förbehåll må nämnas att av för närvarande landgilleberättigade klockare allenast en —- klockaren i Lindbergs församling av Hallands län — är antagen till klockare före den 20 november 1908, då förordningen utfärdades.
Beträffande en i 1898 års förordning omnämnd landskyld till kungl, och Hvitfeldtska stipendieinrättningen — vilken landskylds upphörande skulle få bero på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande —synes någon åtgärd till denna landskylds upphörande icke vidare vara erforderlig. Nämnda land
skyld har nämligen enligt vad uppgivits icke debiterats i stipendieinrättnin- gens räkenskaper och synes, därest den verkligen i äldre tider utgjorts, för länge sedan hava upphört att utgå.
Beträffande frågan örn försäljning av sådana i 1908 års kungörelse om- förmälda kyrkojordar, som äro till läget kända och för vilka landgille och städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattlägg
ning bestämda, har den sakkunnige såsom nämnts icke ansett skäl föreligga för inlösen med statsmedel av dessa jordar men föreslagit, att för befordran
de av fortgången av försäljningarna jordarna skola hembjudas vederböran
de nyttjanderättshavare. I detta avseende har den sakkunnige anfört bland annat följande:
Då landgillena för dessa jordar äro till beloppet fastställda av myndighet och jämväl i regel i jordeboken antecknade, lärer utan större svårigheter uppgift om de landgillena motsvarande jordar kunna erhållas ur jorde
boken. Kammarkollegiet, som enligt nu gällande bestämmelser har att av
göra, huruvida en lägenhet kan säljas med tillämpning av 1908 års kungö
relse, torde böra upprätta förteckningar å dylika jordar upptagande lägen
hetens namn och nummer, det hemman, varunder lägenheten brukas, samt bejoppet av landgillet ävensom den köpeskilling, för vilken lägenheten lägst må säljas. Dessa förteckningar böra översändas till vederbörande stifts- nämnd, som i stället för länsstyrelsen och domkapitlet numera torde böra ombesörja försäljningen. Sedan stiftsnämnden inhämtat församlingens ytt
rande, huruvida och emot vilken köpeskilling den önskar försälja lägen
het, som upptagits å kollegiets förteckning, skall stiftsnämnden, därest för
samlingen icke motsätter sig försäljningen, och sedan domkapitlet blivit hört, Kungl. Majis proposition nr 235.
hembjuda lägenheten till nyttjanderättshavaren. Om hembudet antages, äger stiftsnämnden, sedan köpeskillingen erlagts, utfärda köpebrev för köparen.
Om försäljningen bör kammarkollegiet underrättas. Emellertid torde det kunna förekomma att lägenheter finnas, vilka icke äro redovisade i jorde- boken, ehuru deras landgillen blivit fastställda efter skattläggning. Om före
fintligheten av dessa lägenheter lärer kollegiet icke utan vidlyftiga undersök
ningar kunna bereda sig kännedom. För sådana fall lärer den nuvarande anordningen med anbud från nyttjanderättshavaren därför lämpligen böra bibehållas.
Yttranden över den sakkunniges förslag.
I fråga om huvudgrunderna för författningsförslagen hava samtliga länsstyrelser samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra emot desamma. Dom
kapitlet i Lund, med vilket stiftsnämnden därstädes instämt, har lämnat utan erinran vad i förordningen angående inlösen av landskyld och landgille före
slagits därom att inlösningen skall ske av statsmedel. Vad däremot angår kungörelsen om försäljning av vissa kyrkolägenheter, enligt vilken ägaren av den fastighet, varmed brukningsrätten till sådan lägenhet är förenad, skulle hava att gälda hela köpeskillingen, har domkapitlet ansett att detta icke innebure full rättvisa gentemot dessa fastighetsägare, då de rättsliga grunderna för landgilleplikten beträffande de olika grupperna enligt dom
kapitlets mening knappast kunde anses klart skilja sig från varandra. Dom
kapitlet, som ansåge starka billighetsskäl tala för att statsverket bidroge med viss del av köpeskillingen, har därför föreslagit, att staten skulle bidraga med halva köpeskillingen. Vidare har domkapitlet ifrågasatt, huruvida av- gäldstagares medgivande till inlösningen vöre erforderligt, samt föreslagit, att där så befunnes icke vara fallet en maximitid av fem år borde stadgas, inom vilken samtliga inlösningar skulle hava ägt rum.
Jämväl kammarkollegiet har funnit ett statsingripande önskvärt för att slutligen bringa till upphörande den föråldrade ordning, varpå ifrågavarande avgifter vila. Då de åtgärder som från statens sida vidtagits för ändamå
lets uppnående visat sig icke vara tillräckliga, mäste effektivaie medel till
gripas. Beträffande frågan huruvida staten borde ekonomiskt bidraga till avgifternas upphörande har kollegiet åberopat ett av kollegiet den 14 mars 1931 avgivet utlåtande (tryckt såsom bilaga till första kammarens andra till
fälliga utskotts utlåtande nr 12 år 1931), däri kollegiet givit uttryck åt den meningen, att då landskyld och landgille icke utgjorde någon av kronan på kyrkor och prästerskap överlåten rätt, varken rättvisa eller billighet syntes i och för sig kräva, att staten för avgifternas avskaffande skulle ikläda sig ekonomiska uppoffringar. Ett bidrag av staten till dessa utskylders avlyf
tande från den jord de besvärade skulle sålunda vara liktydigt med en gåva till jordägaren. Då det emellertid måste anses vara ett allmänt önskemål att åstadkomma en viss uniformitet med avseende å de pålagor som åvila jorden samt enkelhet och reda i den ekonomiska samfärdseln, bade kollegiet
22
för vinnande av detta syfte ansett en uppoffring från statens sida vara väl motiverad. Kollegiet har nu vidhållit vad kollegiet sålunda uttalat samt dess
utom — efter att hava erinrat om de mycket betydande kostnader statsverket iklätt sig för avvecklingen av grundskatt, frälseräntor och prästtionde, med vilka avgälder landskyld och landgille åtminstone till det yttre företedde stora likheter uttalat den meningen, att i huvudsak samma skäl som åberopats för grundskatteavskrivningen också talade för avveckling av landskylden och landgillet samt att den stränga åtskillnad som i avseende å statsanslag till avvecklingskostnaderna hittills iakttagits mellan dessa avgälder, å ena, samt exempelvis grundskatter och skattefrälseräntor, å andra sidan, icke längre borde upprätthållas.
I motsats till den sakkunnige har kollegiet föreslagit, att alla slag av land
gillen från jord, som på grund av gällande författningar ständigt brukas un
der visst hemman, inlösas av staten och avskrivas. Denna inlösen skulle in
nebära, att kronan förvärvade den rätt till jordarna, som kunde tillkomma kyrkorna, varefter kronan skulle utan vederlag överlåta äganderätten till jorden å vederbörande brukare. Den åtskillnad, som med avseende å stats- inlösen av den sakkunnige uppdragits mellan de särskilda slagen av landgille, har nämligen kollegiet icke ansett vara tillräckligt motiverad. Gentemot den uppfattning beträffande landskyldens och landgillets ursprung, som ligger till grund för 1908 års lagstiftning och på vilken sakkunnigförslaget i stort sett bygger samt för vilken i det föregående redogjorts, har kollegiet sålunda ut
talat den förmodan, att dessa avgifter i stort sett vore att betrakta såsom av kronan anslagna jordräntor. Enligt kollegiets mening skulle i regel icke ens rätten till det landgille som nu ansåges grunda sig på äganderätt till viss jord ursprungligen haft sådan karaktär i nuvarande landgilletagarens hand. Men även bortsett härifrån vöre skillnaden mellan de landgillen som utginge från jord med känt läge och sådana som utginge från jord med okänt läge ur principiell synpunkt obetydlig. De skäl den sakkunnige anfört för stats- inlösen av jordar med okänt läge anser kollegiet sålunda i huvudsak vara tillämpliga även å landgille från jordar med känt läge, vare sig landgillena fastställts efter skattläggning eller i enlighet med 1867 års brev skulle be
stämmas av församling.
Emot förslaget har kammarkollegiet vidare anmärkt, att detta icke ga
ranterade en restlös avveckling av landgillet. Enligt kollegiets mening vore detta ett av de viktigaste mål, som i nuvarande läge av frågan örn förevaran
de avgifters avskaffande borde eftersträvas, och ville kollegiet för sin del föreslå — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag om statsinlösen av alla slag av landgillen vunne statsmakternas bifall — att inlösningen av land
gillet och av äganderätten till de landgillepliktiga jordarna skedde genom ex
propriation. Inlösningsförfattningen borde i sådant fall bliva civillag.
Med hänsyn till att det kunde finnas landgillen, som icke vore kända för myndigheterna, har kollegiet vidare föreslagit stadgande av innehåll att land
gille, vars inlösen icke begärts inom fem år efter ikraftträdandet av lagen, skulle upphöra att utgå utan ersättning till landgilletagaren. Även i fall, då
Kungl. Maj.ts proposition nr 235.
denna preklusion vunne tillämpning, borde äganderätten till den landgille- pliktiga jorden anses hava övergått till kronan. Kollegiet har erinrat om att en dylik preklusion av enskild rätt, då det gällde att införa en lämpligare ordning i ett rättsförhållande, icke vore ovanlig.
Från kollegiets yttrande, i vad det innefattar anmärkning mot förslaget till kungörelse om försäljning av vissa kyrkolägenheter, har föredraganden, t. f.
kammarrådet Pehrzander, uttalat skiljaktig mening och förklarat sig i sak icke hava något att erinra emot detsamma.
Kyrkorådet i Starby församling har protesterat mot kammarkollegiets för
slag om försäljning av kyrkornas jordar utan kyrkornas medgivande. En dy
lik ordning skulle kränka kyrkornas rätt och strida mot kyrkolagen och prä
sterskapets privilegier. Den rättsliga bakgrunden för kollegiets yttrande vore för övrigt oriktig. Det vore här icke fråga om anslagna kronoräntor utan dels örn jordar, som ägdes av kyrkorna med urminnes hävd, och dels örn landgil
len, som kommit i kyrkornas ägo på annat sätt än genom anslag av kro
nan.
Detaljerna i författningsförslagen hava i stort sett lämnats utan erinran. Ett pär härutinnan framställda anmärkningar torde jag få tillfälle att beröra i det följande.
Alltsedan grundskatternas avskrivning hava statsmakterna strävat efter att befria jorden från fasta räntor av sådant slag som landgillet och landskyl- den. Ifrågavarande avgälder äro en kvarleva från ett föråldrat rättssystem och till olägenhet för den ekonomiska samfärdseln samt utgöra en ojämnt verkande och på enstaka håll betungande börda på de fastigheter av vilka de utgå. Deras avskaffande torde därför vara av allmänt intresse. De för
fattningar som möjliggöra avgäldernas upphörande hava, trots att de varit i tillämpning en avsevärd tid, visat sig icke vara tillfyllest för att bringa avgälderna helt ur världen. Tvärtom hava bestämmelserna rörande land
gillets upphörande varit så gott som alldeles ineffektiva. Det torde därför vara nödigt att ytterligare åtgärder vidtagas i berörda syfte.
Utan ekonomisk medverkan från statens sida torde önskemålet om avgäl
dernas definitiva upphörande icke kunna vinnas. Enligt förslaget skulle sta
ten helt och hållet inlösa landskylden och sådant landgille, som icke har sin grund i äganderätt till jord. Såsom stöd härför har den sakkunnige åbero
pat bland annat, att dessa avgifter — om de än hade privaträttsligt ursprung
— i visst avseende, nämligen i fråga om sättet för deras redovisning i kro
nans tidigare jordeböcker och räkenskaper, jämställts med av kronan till kyrkorna anordnad grundskatt. Kammarkollegiet har gått ett steg längre och uttalat, att avgifterna i stort sett vore att betrakta såsom av kronan an
slagna jordräntor. Den uppfattning, varåt kollegiet sålunda givit uttryck, överensstämmer varken med de grunder, på vilka den nu gällande lagstift
ningen vilar, eller det av kammarkollegiet år 1931 gjorda, av ämbetsverket jämväl nu åberopade uttalandet. Jag har icke blivit övertygad örn riktighe-
Departe- ments- chefen.
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 235.
heten av kollegiets nu ändrade uppfattning utan anser att man härvid, i överensstämmelse med de grunder på vilka den nu gällande lagstiftningen vilar, torde hava att utgå från att ifrågavarande avgifter till sitt ursprung hava privaträttslig karaktär. Efter grundskatternas avskrivning ter sig emel
lertid för den enskilde avgäldsgivaren den kvarstående särskilda avgiftsplik- ten med avseende å ifrågavarande avgälder såsom en olikhet i beskattnin
gen. En sådan uppfattning är förklarlig nied hänsyn dels till det sätt på vilket avgifterna tidigare blivit i jordeböckerna sammanblandade med kro
nans räntor och dels till det förhållandet alt grunden till den särskilda av- giftsplikten mestadels är för avgäldsgivaren okänd. På grund av avgifternas natur kan givetvis viss tvekan råda rörande det befogade i en statsinlös- ning. Emellertid lärer staten med hänsyn till det allmänna intresse, som otvi
velaktigt är förenat med avgäldernas upphörande, icke böra undandraga sig att ekonomiskt medverka till deras avskaffande. Härvid skulle måhända lig
ga närmast till hands att begränsa denna medverkan på enahanda sätt som skett vid avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av frälseskatteräntor, med vilka ifrågavarande avgälder hava stor likhet. Till sådan avlösning bi
drager staten dels med att betala en fjärdedel av avlösningsbeloppet och dels med lämnande av förskott å återstoden att jämte 4 procent ränta återbetalas under loppet av 40 år. Såsom redan tidigare framhållits torde emellertid nämnda avlösningsprocedur, med hänsyn till de små belopp som det här i re
gel gäller, bliva alltför omständlig och tungrodd. Jag anser mig på grund av det anförda och med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga kostnad en full
ständig statsinlösen skulle åsamka statsverket och till de fördelar ur admini
strativ synpunkt avgäldernas definitiva upphörande skulle medföra kunna bi
träda förslaget härutinnan.
Enligt förslaget skulle staten inlösa även landgille, som utgår för jord, som är till läget okänd. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena.
Då sådana jordar ingå såsom integrerande delar av de hemman, inom vilkas ägoområden de äro belägna, och hemmansägarna faktiskt såsom ägare besitta jordarna, torde ifrågavarande landgillen i verkligheten hava samma karak
tär av jordränta som de landgillen vilka icke hava sin grund i äganderätt till jord. Då på grund härav i huvudsak samma skäl torde tala för statsinlösen av nu ifrågavarande landgillen som de förut behandlade samt med hänsyn jämväl till den ringa kostnaden vill jag icke motsätta mig förslaget i denna del.
Vad härefter angår landgille, som utgår för kyrkorna tillhöriga till läget kända jordar, vilka ständigt brukas under vissa hemman, skola enligt förslaget nu gällande bestämmelser i ämnet örn rätt för hemmansägarna att inlösa sådana jordar, för vilka landgillet blivit efter i behörig ordning skedd skattläggning bestämt, fortfarande gälla samt dessutom meddelas bestämmel
ser örn statens medverkan till inlösningen på det sätt, att kammarkollegiet skall taga initiativ till inlösningen och ombesörja att jordarna hembjudas vederbörande brukare. Till inlösningen skall staten däremot icke lämna eko
nomiskt bidrag. Kammarkollegiet — som på sätt tidigare omnämnts ifråga
