• No results found

ATT KÄNNA SIG SOM EN PERSON

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "ATT KÄNNA SIG SOM EN PERSON"

Copied!
53
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

ATT KÄNNA SIG SOM EN PERSON

En intervjustudie om den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet

ANN HÖGELING ÅSA ÅSELL

Akademin för hälsa, vård och välfärd

Huvudområde: Vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad

Nivå: Avancerad Högskolepoäng: 15hp Program:

Specialistsjuksköterskeprogrammet med inriktning mot hälso- och sjukvård i hemmet Kursnamn: Examensarbete i vårdvetenskap med inriktning mot omvårdnad

Handledare: Annica Lövenmark Examinator: Annelie Gusdal Seminariedatum: 2022-04-14 Betygsdatum: 2022-05-06

(2)

SAMMANFATTNING

Bakgrund: Tidigare forskning visar att den multisjuka äldre personen upplever svårigheter i kontakt med vården, särskilt i de fall där fler vårdgivare är kopplade till patienten, vilket kan orsaka en känsla av otrygghet. Det finns en önskan om att ha en vårdsamordnare som kan ansvara för att säkerställa patientens önskan om delaktighet i vårdprocessen. Patienten efterlyser också mer kontinuitet i vården för att utveckla en relation med vårdgivaren. På samma sätt finns det en önskan att känna sig mer som en person än en patient. Syfte: Att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer. Metod:

En kvalitativ intervjustudie med induktivt tillvägagångssätt. Tio patienter deltog. Data analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier med tillhörande underkategorier framträdde: Att känna trygghet och att känna utsatthet. Dessa kategorier beskrev både positiva och negativa upplevelser. Slutsats: De allra flesta patienter var nöjda med den vård de fick i hemmet med flera vårdaktörer. Resultatet visade också dem som inte var lika nöjda och vad de saknade i kontakten med vården. Specialistsjuksköterskan kan i sin yrkesutövning använda denna kunskap för att öka förutsättningarna för att den äldre

patienten som får vård i hemmet med flera vårdaktörer ska känna trygghet och delaktighet.

Nyckelord: delaktighet, relation, trygghet, utsatthet

(3)

ABSTRACT

Background: Previously shows that multi-diseased elderly people experience difficulties in contact with care, especially in cases where more care actors are connected to the patient, which can cause a feeling of insecurity. There is a desire to have a care coordinator who can be responsible for ensuring the patient's desire for participation in the care process. The patient also calls for more continuity of care to develop a relationship with the healthcare provider. Similarly, there is a desire to feel more like a person than a patient. Purpose: To describe elderly patients' experience at home, with several healthcare providers. Method: A qualitative interview study with an inductive approach was conducted in which ten patients participated. The data was analyzed through a content analysis. Results: Two categories with associated subcategories emerged: Feeling safe and feeling vulnerable. These categories described both positive and negative experiences. Conclusion: The vast majority of patients were satisfied with the care they received at home with several different care providers. The results also showed those who were not as satisfied and what they lacked in contact with healthcare. The specialist nurse can use this knowledge in her professional practice to

increase the conditions for the elderly patient receiving care at home with several care actors to feel safe and involved.

Keywords: participation, relationship, security, vulnerability

(4)

INNEHÅLL

1 INLEDNING ...1

2 BAKGRUND ...1

2.1 Definition av centrala begrepp... 1

2.1.1 Nära vård ... 1

2.1.2. Hemsjukvård ... 2

2.1.3 Den äldre personen ... 3

2.1.4 Vårdaktör ... 3

2.2 Tidigare forskning ... 3

2.2.1 Behov av effektiva vårdsystem ... 3

2.2.2 Erfarenheter av flera vårdaktörer ... 4

2.2.3 Personcentrerad vård ... 6

2.3 Vårdvetenskapligt perspektiv ... 9

2.4 Problemformulering ... 9

3 SYFTE ... 10

4 METOD ... 10

4.1 Design ...10

4.2 Urval ...10

4.3 Datainsamling ...11

4.4 Analys ...12

4.5 Etiska överväganden ...14

5 RESULTAT ... 15

5.1 Att känna trygghet ...15

5.1.1 Att känna sig nöjd ...15

5.1.2 Att känna sig delaktig ...16

5.2 Att känna utsatthet ...17

5.2.1 Att inte få den hjälp som behövs ...17

5.2.2 Att inte känna sig delaktig ...18

(5)

6 DISKUSSION... 19

6.1 Resultatdiskussion ...19

6.2 Metoddiskussion ...22

6.3 Etikdiskussion ...24

7 SLUTSATS ... 25

8 FÖRSLAG PÅ VIDARE FORSKNING ... 25

REFERENSLISTA ... 27

BILAGAA;FÖRFRÅGANTILLVERKSAMHETSCHEF

BILAGAB;FÖRFRÅGANTILLDELTAGAREISTUDIEN BILAGAC;INTERVJUGUIDE

BILAGAD;ARTIKELMATRIS

(6)

1 INLEDNING

I takt med att människor lever längre och dessutom ofta med kroniska sjukdomar, har behovet av vård förändrats. Nya vårdformer behöver utvecklas för att möta de nya behoven.

En omställning av hälso- och sjukvården mot en nära vård som är mindre sjukhusberoende har inletts i Sverige, där målet är att patienten får en god och nära vård som är samordnad och som stärker hälsan. Den framtida nära vården ska bygga på personcentrerad vård och vara relationsskapande.Författarnas intresse för detta ämne har väckts genom erfarenhet av arbete som sjuksköterskor i den basala och avancerade hemsjukvården, där brister har observerats i samverkan mellan olika vårdaktörer som påverkar patienten. Patienten kan vara knuten till flera olika kliniker och mottagningar och samtidigt ha insatser från både hemsjukvård och hemtjänst. Detta medför många kontaktvägar för patienten, svårigheter att veta vem som ansvarar för vad och oklarheter kring vem de ska vända sig till. Således har brister uppmärksammats i samordningen av den vård som ska vara personcentrerad och relationsskapande, vilket väckte intresset att inför omställningen mot nära vård undersöka hur patienten själv upplever sin vård i hemmet där flera vårdaktörer är inblandade.

2 BAKGRUND

I bakgrunden beskrivs de begrepp som är centrala för examensarbetet. Sedan presenteras tidigare forskning gällande behov av effektiva vårdsystem, patientens erfarenhet av flera vårdaktörer samt personcentrerad vård. Vidare beskrivs det vårdvetenskapliga perspektivet och avsnittet avslutas med en problemformulering.

2.1 Definition av centrala begrepp

Här presenteras examensarbetets centrala begrepp: nära vård, basal hemsjukvård, avancerad hemsjukvård samt benämningen vårdaktör.

2.1.1 Nära vård

I detta avsnitt har författarna valt att likställa ordet person med ordet patient, och därmed används båda begreppen. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (2021a) ses Nära Vård som ett nytt sätt att arbeta med hälsa, vård och omsorg för att möta den allt äldre samt ökande befolkningen med tillhörande behov. För att kunna göra det krävs en omställning i

(7)

hela vårdkedjan. Egenvården, som patienten ger sig själv är den närmsta vården. Här kan patienten få stöd från region och kommun för att möjliggöra den. En Nära Vård kan tillsammans med nya arbetssätt frigöra resurser för att användas bättre och därmed räcka till fler invånare. Kärnan i Nära Vård är ett personcentrerat förhållningssätt, som utgår från patientens behov och förutsättningar. Detta innebär att se, involvera och anpassa insatserna efter patientens behov. I arbetet med Nära Vård ses en god samverkan mellan kommuner och regioner som en mycket viktig del, för att arbetet ska fungera.

Nära vård ska bygga på relationer samt vara hälsofrämjande och proaktiv. Vidare ska den bidra till en jämlik hälsa, där trygghet och självständighet grundas i ett gemensamt ansvarstagande och tillit. Sättet att arbeta innebär att fokus flyttas från organisation till fokus på person och relation. Att arbeta proaktivt är en viktig del – att arbeta

hälsofrämjande, att förebygga, att skapa förutsättningar för självständighet och livskvalitet, samt skapa förutsättningar för jämlik hälsa. Framgångsfaktorer för den nära vården ses i det utvecklingsarbete som pågår i många kommuner och regioner. Dessa är god samverkan, att utveckla arbetssätt med hjälp av ny teknik i hälso- och sjukvården, satsning på

utveckling av egenvård av kroniska sjukdomar men också förhindra att fler drabbas.

Personcentrerad vård är vägledande, både som förhållningssätt och arbetssätt i

organisationer (Sveriges Kommuner och Regioner, 2021b). Nära vård med tillhörande förhållningssätt, styrks i Patientlagen, där det framgår att målet med hälso - och sjukvård, är en god hälsa och att vård ges på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Hälso - och sjukvården ska så långt det är möjligt, utformas och genomföras i samråd med

patienten (Patientlagen 2014:821).

2.1.2. Hemsjukvård

Hemsjukvård kan beskrivas som ”hälso- och sjukvård när den ges i patientens bostad eller motsvarande och där ansvaret för de medicinska åtgärderna är sammanhängande över tid.

Åtgärder/insatser ska ha föregåtts av vård- och omsorgsplanering.” (Socialstyrelsen, 2011).

Hemsjukvård kan indelas i basal hemsjukvård och avancerad hemsjukvård. Basal

hemsjukvård är oftast ansluten till primärvården och kan utföras av såväl kommuner som regioner, men sedan 2017 har de flesta av Sveriges regioner överlämnat ansvaret för basal hemsjukvård till kommunerna. Merparten av hemsjukvårdspatienterna är äldre med en eller flera kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar, men även yngre personer som har insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) omfattas.

Kommunens ansvar för den basala hemsjukvården sträcker sig upp till sjuksköterskenivå, medan ansvaret för läkarvård ligger på regionen (Midboe m.fl., 2019).

Den avancerade hemsjukvården namnges på olika sätt i Sverige: avancerad sjukvård i hemmet (ASIH), avancerad hemsjukvård (AHS), medicinsk omfattande hemsjukvård (MOH), sjukhusansluten hemsjukvård (SAH) och lasarettsansluten hemsjukvård (LAH) (Socialstyrelsen, 2008). Avancerad hemsjukvård är ansluten till regionen och inte till primärvården och kan beskrivas som ”sjukhusets säng i vårdtagarens hem”. Det innebär att vårdtagaren i sitt hem vid behov kan få tillgång till materiella resurser som annars bara

(8)

finns inom slutenvården (Josefsson & Ljung, 2017). Avancerad hemsjukvård är ett

komplement eller alternativ till slutenvård, när den basala hemsjukvården inte räcker till.

Patienter med komplexa symtom eller vars livssituation medför särskilda behov som den basala hemsjukvården inte kan tillgodose, tas om hand av den avancerade hemsjukvården, som har ett multiprofessionellt team kopplat till sig. Den avancerade hemsjukvården omfattar både barn och vuxna med allvarliga kroniska eller akuta sjukdomar (Midboe m.fl., 2019). Fortsättningsvis i detta arbete är den hemsjukvård som omnämns synonymt med basal hemsjukvård.

2.1.3 Den äldre personen

Äldre personer är inte en homogen grupp. Ofta beskrivs det att vara äldre från 65 års ålder, eftersom det setts som den vanligaste åldern att bli pensionär. I detta arbete avses personer som är från 60 år som äldre personer, i enlighet med SCB:s rapport (2020).

2.1.4 Vårdaktör

En aktör kan beskrivas som en agerande person, men används också om företag i betydelsen aktörer på marknaden (Svenska Akademiens ordlista, u.å.). I detta arbete används begreppet vårdaktör i betydelsen utförare, som leverantör av olika typer av vård inom hälso- och sjukvården i Sverige. De vårdaktörer som nämns i detta arbete är

hemsjukvård, primärvård, slutenvård och hemtjänst.

2.2 Tidigare forskning

Här presenteras tidigare forskning om behov av effektiva vårdsystem, patientens

erfarenheter av flera vårdaktörer samt personcentrerad vård. För att hitta relevant tidigare vårdvetenskaplig forskning kring patientens upplevelse av vård i hemmet med flera

vårdaktörer, söktes artiklar i PubMed. Sökord som användes var” Home care services” AND

“Patient-centered care”. Andra sökord som användes var ”Home care services” AND

”Patient experiences” OR ”Patient perspective”. Sökning gjordes även på hittade artiklars referenser, för att få fram fler relevanta artiklar. För att säkerställa kvalitet användes SBU:s (2020) granskningsmall 5 för studier med kvalitativ forskningsmetodik.

2.2.1 Behov av effektiva vårdsystem

Bristen på effektiva vårdsystem för att hantera vården av äldre personer i hemmet blir allt större. Den nuvarande demografiska förändringen med en ökad andel åldrande befolkning leder till ett ökat vårdbehov och utmanar det befintliga hälso- och sjukvårdssystemet.

Nuvarande traditionella vårdformer behöver ersättas av mer effektiva vårdsystem, för att hantera bristerna i nuvarande sjukvårdssystem och kunna möta framtidens behov (Sinha, 2011). Forskning utanför Sverige visar att fokus läggs mer på att utveckla hemsjukvården i sig, snarare än att utveckla samordningen av vården mellan sjukhus och hemsjukvård. Att

(9)

satsa på hemsjukvården kan vara positivt sett ur patientens perspektiv, men utan att även satsa på god samordning kan det på sikt komma att leda till ökade kostnader för samhället.

Finansieringen för hemtjänsten minskas, då det inte uppfattas som “riktiga” hälso- och sjukvårdstjänster, vilket leder till att människor som är beroende av hemtjänstinsatser som stöd för att bevara sitt oberoende, tenderar att bli mer benägna att söka sjukhusvård. Detta leder vidare till ett ökat kostnadstryck på sjukhusen, då den dyrare sjukhusvården ersätter de mindre dyra, förebyggande insatserna från hemtjänsten, vilket resulterar i en negativ spiral av ökade kostnader (Chappell & Hollander, 2011). I vilken utsträckning den åldrande befolkningen påverkar vårdsystemet är beroende av hur vårdsystemet organiseras och samhällets attityd till åldrande och äldre människor, där förståelsen för äldres behov behöver ökas och uppmärksammas mer. Åldrandet i sig har en mindre inverkan när det gäller framtida sjukvårdskostnader, utan faktorer som ökade medicinska insatser, förändringar i teknik och ett ökat antal vårdpersonal kommer att stå för de största kostnaderna. Det paradigmskifte som kan krävas för att möta de nya vårdbehoven innefattar att gå från ett reaktivt och episodiskt vårdsystem till ett mer förebyggande och stödjande vårdsystem, där hemsjukvården får en större roll (Henningsen & McAlister, 2011).

2.2.2 Erfarenheter av flera vårdaktörer

Det blir allt vanligare med kortare sjukhusvistelser, där patienten skrivs ut till hemmet med pågående vårdbehov, vilket kan medföra att vårdövergångar för äldre är förenat med risker och hotad patientsäkerhet. Sett ur vårdaktörens perspektiv kan säkerheten vid

vårdövergångar hos äldre personer ökas genom att tre, av personalen identifierade, nyckelteman uppfylls. Dessa är, att lära känna patienten och dennes unika behov, att utnyttja redan befintliga kontakter över vårdgränserna samt att överbrygga luckor i

systemet. Övergångarna är som säkrast när alla tre teman är uppfyllda (Baxter m.fl., 2020).

Å andra sidan kan utmaningar vid övergången till hemmet också vara patientens isolering och tvivel på sin egen förmåga, vilket kan utgöra betydande hinder för patienten och vårdaktören vid övergång till vård i hemmet (Toscan m.fl., 2013). Vanliga utmaningar för både patienten och vårdaktören är bristen på informationsutbyte, otydlighet i

ansvarsfördelning och ostrukturerad utskrivningsplanering. Förslag på förbättringsåtgärder vid vårdövergångar, sett ur ett patientperspektiv, kan vara ökad skriftlig kommunikation, att patienten erbjuds en vårdsamordnare samt ökad inblandning och engagemang av geriatriker (Asif m.fl., 2020).

Övergången mellan olika vårdaktörer kan för patienten innebära en upplevelse av att vården är uppdelad i separata delar, där patientens unika behov inte tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Särskilt vid övergångar mellan olika vårdaktörer för patienter med multisjuklighet, är effekterna av dåligt hanterade övergångar särskilt tydliga. Patientens upplevelse av övergången från akut- eller slutenvård till vård i hemmet visar på brister i kontinuitet och kommunikation i vårdkedjan, som leder till att patienten känner sig oförberedd och mindre delaktig, då ingen har en helhetsbild. Patientens upplevelse av låg delaktighet leder vidare till känslan av att den personliga autonomin inte respekteras. I stället identifieras tillgång till information i rätt tid, effektiv planering och kommunikation

(10)

som viktiga inslag i en väl samordnad vård. Om patienten upplever kontinuitet i relationen med den aktuella vårdaktören, ger det ett positivt resultat i form av hälsofrämjande och psykosociala effekter. Patienten önskar vara delaktig i beslut rörande vård och behandling i enlighet med sina behov, och en patient som inte upplever delaktighet i vården, anser inte att vården är personcentrerad (Brooks m.fl., 2021; Lawless m.fl., 2018).

Upplevelsen av att övergå från basal till avancerad hemsjukvård, uttrycks av patienten som en osäkerhet kring vem som är ansvarig för de olika vårdåtgärderna, då det är flera

vårdaktörer involverade såsom läkare från sjukhuset, sjuksköterskor från kommunen och sjukgymnaster från primärvården. Samarbetet mellan den avancerade hemsjukvården och den behandlande läkaren på sjukhuset upplevs kunna förbättras, och de olika

vårdaktörernas användning av olika journalsystem upplevs ha en negativ inverkan på säkerheten. Patienten önskar att någon har en helhetssyn på den aktuella vårdsituationen, eftersom den helhetssyn som skulle kunna skapas när flera vårdaktörer är involverade i vården kan få positiva effekter, som att fler av patientens behov kan tillgodoses, att skriftlig information ger patienten möjlighet att gå tillbaka och läsa samt att få kontaktuppgifter om det finns några frågor. Nyttan av att ha en fast vårdsamordnare som kan ta ansvar för kontinuitet, regelbundna kontakter med patienten och/eller närstående samt rådgivning och symtomhantering under hela vårdtiden kan vara avgörande för patienten (Wennman m.fl., 2020).

Äldre patienter med kroniska sjukdomar är ofta i behov av vård i hemmet av flera olika vårdaktörer, och upplevelsen av att ta emot vård i hemmet varierar. Patienten som får vård i hemmet lyfter fram fördelar som upplevelsen av att känna sig mer som en person än en patient och känslor av säkerhet, trygghet och lättnad. Nackdelar som framkommer är upplevelsen av förlorad integritet, intrång i det personliga rummet och uppfattningen om att sjukvårdssystemet är uppdelat och desorganiserat (Smith-Carrier m.fl., 2017). God vårdsamordning bygger på att patienten har förtroende för teamet, och detta förtroende behöver bekräftas kontinuerligt. För att koordinera vårdsamordningen behövs processer som innefattar patientutbildning och informationsutbyte mellan vårdaktörer. Andra centrala delar i skapandet av ett förtroende för teamet är vikten av kontinuitet i vården. En patient med flera olika vårdaktörer involverade i vården kan uppleva att det är svårt att utveckla en relation med personalen på grund av bristande kontinuitet. Patienten uppger att det är viktigt att personalen kommunicerar med varandra om patientens tillstånd, behandling och framsteg, och patienten värdesätter utvecklingen av meningsfulla relationer med vårdaktörerna och upplever att det bidrar till förmågan till återhämtning (Brooke m.fl., 2018; Lines m.fl., 2018). Patientens erfarenheter av samordnad vård som speglar vikten av att lära känna patientens unika behov och sammanhang, kan belysas med hjälp av fyra teman. Dessa teman beskrivs som att bry sig om patienten, att samarbeta med patienten, att hjälpa patienten att förstå och själv hantera vården samt att anpassa vården för att möta patientens unika behov. En förutsättning för ett optimalt samarbete mellan patient och vårdaktör är, att patientens individuella vårdbehov tillgodoses under utformningen av behandlingsplanen. Samordnad vård kan således förbättra patientens upplevelse av vården genom bättre tillgänglighet till vården, utvecklade samarbetsrelationer och en anpassning av vården för att möta individuella behov (Youssef m.fl., 2019; Youssef m.fl., 2020).

(11)

2.2.3 Personcentrerad vård

I detta avsnitt använder författarna begreppet person som synonymt med begreppet patient.

Begreppet person är centralt i personcentrerad vård och innefattar några viktiga

komponenter. Denna omvårdnadsform behöver ha goda terapeutiska relationer mellan den yrkesverksamma sjuksköterskan, patienten och dennes närstående. Relationerna ska bygga på ömsesidigt förtroende och förståelse och patienten och sjuksköterskan ska även dela kunskap med varandra. Att arbeta med patientens egen livshistoria och se till dennes hälsoresurser samt att låta patienten vara delaktig i sin vård är av stor vikt. Likaså att sjuksköterskan visar engagemang, är en god lyssnare och har god empatisk förmåga. Detta omvårdnadssätt skapar en känsla av delaktighet i den egna vården, förnöjsamhet med vården och en upplevelse av tillfredsställelse (McCormack & McCance, 2006).

Att känna sig som en person kan göra det lättare att utveckla strategier som strävar till måluppfyllelse. För det behövs att vårdpersonalen lär känna personen, vilket är en central del för att personen ska känna sig bekväm med att vilja öppna sig i relation till

vårdpersonalen. Kommunikationen kan äga rum i hemmiljöer, då syftet är att lära känna personen, dennes förhoppningar och framtidsdrömmar. Vikt läggs på den unika personen, med sjukdom eller funktionsnedsättning, där fokus bör ligga på styrkor, mål och behov (Thomson m.fl., 2019). Ett antal teman som anses vara viktiga hörnstenar i

personcentrerad vård är, bland andra empati, respekt, engagemang, relation,

kommunikation, delat beslutsfattande och samordnad vård. Samordning och tillgänglighet av vårdtjänster är centrala i den personcentrerade vården. Empati och engagemang handlar om att lyssna till personen och uppmärksamma personens tankar och livsberättelse. Här ses relationen mellan personen och vårdpersonalen som central. Kommunikation tar hänsyn till individuella värderingar och är ömsesidig, liksom delaktighet, att erkänna personen som högst delaktig i sitt liv och vård (Håkansson-Eklund m.fl., 2019).

Att som person erfara ett gott partnerskap, innebär bland annat att känna sig som en person och inte patient, där personen behandlas som jämbördig med vårdpersonalen, att personalen är medveten om personens självständighet och rätten att få vara med och

bestämma rörande vården (Gregory m.fl., 2018). Personcentrerad vård kan även ses som en samarbetsprocess, där personen ses om en aktiv deltagare i vårdplanering och

rehabilitering. Detta kan hjälpa personen att känna trygghet och även tvärtom, om inte samarbete finns mellan vårdpersonalen och personen minskar tryggheten (Thomson m.fl., 2019). En annan faktor som påverkar partnerskapet negativt är bristande kontinuitet, vilket avskräcker personen från att engagera sig. Här ses behovet av en trygg vårdrelation, så att personen har möjlighet att uttrycka behov, drömmar och mål och därmed känna en vilja att delta i vård och behandling. I forskningen ses även att en god vårdrelation kan underlätta det personcentrerade arbetet på så sätt, att viljan till engagemang hos personen ökar.

Därför bör partnerskapet vara fritt från hög personalomsättning, då det kan skada tilliten och tilltron till vidare arbete för personen (Hamovitch m.fl., 2018).

(12)

Partnerskap beskrivs som ett väl sammansatt team, med en öppen och tillitsfull relation mellan sjuksköterskan och patienten. Omtanke, stöd, god kontinuitet i vårdande och att varsamt vårda själva partnerskapet gynnar ett personcentrerat arbete, med goda

omvårdnadsresultat som följd. Ett flertal hinder kan ses, för att kunna utöva denna typ av vård, till exempel institutions- och sjukvårdsrelaterade, som kan bestå av brist på

vårdpersonal, hög arbetsbelastning, utbrändhet hos vårdpersonal och en begränsad tid hos personalen. Kommunikationshinder rör brist på sjuksköterskor och en överbelastning på sjuksköterskor som arbetar, vilket kan leda till bristande interaktion mellan sjuksköterskan och personen. Vårdpersonal är kritiserade för att ha fört klagomål om att tid för att bedriva denna typ av vård inte finns, vilket inte är fallet. Kvaliteten i interaktionen mellan

vårdpersonalen och personen är viktigare än mängden tid som tillbringas med personen.

Bristen på kvaliteten i interaktionen kan leda till att vårdresultat och uppfattning om vårdkvalitet försämras. Miljöhinder beskrivs vara något, som hämmar interaktion och kommunikation mellan patienten och sjuksköterskan. Ett annat miljöhinder som beskrivs är bristande samordning över olika hälso – och sjukvårdssystem och mellan medicinska och stödjande insatser, där personen har svårt att navigera i vårdsystemet. Ett annat exempel på miljöhinder är när det är svårt att hitta en vårdplats för inläggning av en patient som

uppsöker akuten. Dessa hinder som har med miljö att göra kan undanröjas, om

vårdpersonalen inte glömmer bort de små sakerna, som kan göra stor nytta för personen, till exempel att informera och diskutera vem personen kan vända sig till vid olika typer av hälsoproblem, ett varmt leende, att vända en kudde i sängen eller småprat i största allmänhet, som kan gynna personens livskvalitet. Det personliga hindret för att bedriva personcentrerad vård, är kopplat till kulturella och språkliga bakgrunder, övertygelser och världsbilder om hälsa och sjukdomar, samt sjuksköterskans, personens och andra

vårdgivares attityder. Dessa hinder ses påverka kommunikation mellan sjuksköterskan och personen samt vårdresultatet. Här blir en central del att sjuksköterskan och andra

vårdgivare måste reflektera över beteendet och dess konsekvenser för vårdprocessen (Kwame & Petrucka, 2021). För att vårdövergångar för äldre ska vara patientsäkra bör vården vara personcentrerad, vilket kan utövas med hjälp av tre teman: att lära känna patienten och dennes unika behov, att utnyttja redan befintliga kontakter över

vårdgränserna samt att överbrygga luckor i systemet (Baxter m.fl., 2020). Andra centrala delar i en samordnad vård är tillgång till information i rätt tid, effektiv planering och kommunikation. Vanliga utmaningar för både patienten och vårdaktören är bristen på informationsutbyte, otydlighet i ansvarsfördelning och en ostrukturerad

utskrivningsplanering. Patienten kan uppleva brister gällande kontinuitet och

kommunikation, vilket leder till en känsla av att vara oförberedd och mindre delaktig i övergången från akut – eller slutenvård till vård i hemmet, då ingen har en helhetsbild.

Omvänt kan en god upplevelse av kontinuitet i relation till aktuell vårdgivare ge positiva effekter, såsom hälsofrämjande och psykosociala effekter (Brooke m.fl., 2018). Vikten av att förbättra samordningen mellan olika vårdaktörer, är lika viktigt som att utveckla

hemsjukvården i sig. Om inte dessa förbättringar görs simultant kan detta leda till ökade kostnader för samhället i form av onödiga sjukvårdsbesök (Chappell & Hollander, 2011).

Några förbättringsåtgärder som skulle gynna en bättre samordning ur patientens synvinkel är ökad skriftlig kommunikation, att en samordnare erbjuds till patienten och en ökad inblandning och engagemang av geriatriska läkare (Asif m.fl., 2020). Att ha en fast

(13)

vårdsamordnare som kan ta ansvar för kontinuitet, regelbundna kontakter med patient och/eller närstående samt rådgivning och symtomhantering kan vara avgörande för patienten (Wennman m. fl. 2020). Här anser patienten att det är viktigt att personalen kommunicerar med varandra om dess tillstånd, behandling och framsteg, något patienten värdesätter då detta bidrar till förmågan till återhämtning. Denna vårdsamordning bygger på att patienten känner förtroende och detta förtroende behöver bekräftas regelbundet (Brooks m.fl., 2021; Lines m.fl., 2018). En samordnad vård finns enligt patienten om inslag som att bry sig om, att samarbeta tillsammans med patienten, att hjälpa patienten med att förstå och själv hantera den egna vården samt att anpassa vården för att möta de unika behoven (Youssef m.fl., 2019; Youssef m.fl., 2020).

Studier gjorda utomlands visar på positivt samband mellan personcentrerad vård och en bättre livskvalitet på äldreboenden. En person som upplever boendemiljön som mer personcentrerad, kan vara mer benägen att känna att den nuvarande platsen är personens hem, där personen kan maximera det individuella beslutsfattandet och vara delaktig i många olika aktiviteter, så även vardagliga. Personen kan också uppleva att behoven kan uttryckas, både av medicinsk och social karaktär, utifrån att trygghet upplevs i nära relationer med vårdpersonalen. Detta beror på att personen upplever att distansen till vårdpersonalen är mindre. Att lära känna personen för att personalen ska kunna stödja livsberättelsen och den personliga autonomin, är centralt för att kunna ge en mer personcentrerad vård (Yoon, 2018). Dock finns en skillnad i upplevelsen av

personcentrerad vård och boendeform. Här ses personer som bor i ordinärt boende

betydligt mer nöjda med vården än de som bor på särskilt boende. Anledningen ses vara att de som bor hemma med olika typer av stöd, upplever en högre kontinuitet, personal som är respektfull och har gott om tid, att relationen är personlig och att vården som ges är

personcentrerad (Karlsson m.fl., 2013).

Det finns även samband mellan personcentrerad vård och sociala behov. Att tillämpa en personcentrerad vård genom att till exempel öka delaktigheten i vården, i sociala

interaktioner, olika aktiviteter och andra positiva händelser i personens tillvaro kan bidra till en större tillfredsställelse. Dessa faktorer kan även ha en positiv inverkan på personens psykiska hälsa, vilket kan leda till att känslan av ensamhet minskar hos personen. Tvärtom kan känslan av ensamhet och tomhet öka då personcentrerad vård inte tillämpas (Andrew &

Meeks, 2018). Andra faktorer som förbättras då personcentrerad vård efterlevs, ses exempelvis i betydande förbättringar gällande tristess och känsla av hjälplöshet. Andra hälsovinster är att personens egenvård gällande aktuell sjukdom samt den psykiska hälsan kan förbättras, vilket kan öka personens livskvalitet. Positiva effekter som framkommer är att sjukvårdskostnader kan minska, då personens egen osäkerhet om sjukdom och

återhämtning reduceras (Ulin m.fl., 2015). Denna typ av vård, gynnar även sjuksköterskan på ett positivt sätt, då förmågan att möta personens individuella behov ökar (Brownie &

Nancarrow, 2013).

(14)

2.3 Vårdvetenskapligt perspektiv

I detta avsnitt beskrivs Katie Erikssons (2018) vårdvetenskapliga teori, vilken rör

vårdprocessen och ur den begreppen “Den hela människan” och “Vårdrelation”. Denna teori valdes för att den fokuserar på den enskilda personen och dennes unika behov, vilket

stämmer väl överens med studiens syfte. I detta avsnitt benämns människa, vilket syftar till person. Vårdpersonal ses i detta fall utgöra även andra vårdprofessioner inom hälso- och sjukvård, men författarna väljer att använda uttrycket sjuksköterskor.

Vårdvetenskapens grund ses i en helhetssyn på människan, vilket tillgodoser alla skiftande delar (Eriksson, 2018). Grunden för sjuksköterskans yrkesskicklighet är att ständigt fördjupa sin kunskap om den unika människan. Individanpassad vård innebär att vården utgår ifrån varje enskild människas unika egenskaper. Vården grundar sig på respekt inför den unika människan och dess tilltro till egna möjligheter till utveckling. Detta sätt att se på människan innebär även att sjuksköterskan bör kunna möta människors olika dimensioner av upplevelsen kring hälsa och sjukdom, samt att sjuksköterskan också kan ge en del av sig själv i mötet. Helhetssynen på människan innefattar även en helhetssyn på livet: livsvilja, hopp, önskningar, tankar, känslor, tro och fantasi. Här vill människan vara med och skapa sitt eget liv. Relationen mellan människa och sjuksköterska, vårdrelationen, utgör grunden i vårdandet. Relationen bygger på ömsesidighet, att ge och ta emot kunskap och att dela den med varandra. Att vara sjuksköterska är att gå bredvid, att visa vägen framåt men inte bestämma takten eller målet. Detta sätt att samspela ger utrymme för människan att uttrycka sina aktuella behov, begär och problem. Här ses också kontinuitet i vårdandet som en viktig del, då den innebär att arbetet med att uppnå optimal hälsa kan fortgå utan att processen störs på något sätt. Ett sätt som beskrivs för att öka kontinuiteten, är att ha patientansvariga sjuksköterskor, där uppgiften är att bygga upp en grundläggande relation till patienten där optimal kunskap om patienten eftersträvas och där en djup och trygg relation kan utvecklas för att sedan generera en god och evidensbaserad vård.

Vårdrelationen ses som kärnan i vårdprocessens olika faser. Finns inte vårdrelationen, så reduceras en rad olika uppgifter i vårdprocessen, vilket drabbar den enskilda människan (Eriksson, 2018).

2.4 Problemformulering

Tidigare forskning visar att den multisjuka äldre patienten kan uppleva svårigheter i kontakten med vården, framför allt då patienten är knuten till flera vårdaktörer. Brister i kommunikationen mellan patienten och vårdaktören kan leda till otrygghet för patienten.

Patienten som får vård i hemmet kan uppleva en osäkerhet kring vem som är ansvarig för de olika vårdåtgärderna, och uttrycker ett behov av en vårdsamordnare, som kan tillvarata patientens önskan om delaktighet i vårdprocessen. Vidare efterlyser patienten mer

kontinuitet i vården, för att öka förutsättningarna för att utveckla en relation med vårdaktören. Patienten vill känna sig mer som en person än en patient, där de unika vårdbehoven står i centrum. Den önskan som patienten har om kommunikation, relation och delaktighet är centrala delar i personcentrerad vård, vilken är en av sjuksköterskans

(15)

kärnkompetenser. Individanpassad vård innebär att vården utgår ifrån varje enskild människas unika egenskaper. Relationen mellan patienten och sjuksköterskan utgör grunden i vårdandet, och bygger på en ömsesidighet att dela kunskap med varandra. Det finns gott om forskning gjord i andra länder på hur patienten upplever att få vård i hemmet av flera vårdaktörer, däremot finns lite forskning gjord på detta område i en svensk kontext.

Denna studie syftar till att bidra med kunskap i utvecklingen av ett personcentrerat förhållningssätt vid vård i hemmet i en svensk kontext. Genom att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet med flera vårdaktörer, skulle arbetet kunna tillföra en ökad insikt och förståelse för vikten av att se hela människan och dennes unika behov i vårdsituationen.

3 SYFTE

Syftet är att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer.

4 METOD

I metodavsnittet beskrivs arbetets design, urval, datainsamling och analys.

4.1 Design

Då syftet med studien var att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer, valdes en kvalitativ design, med ett induktivt förhållningssätt.

Kvalitativ metod är lämpligt när personers levda erfarenheter av ett fenomen ska studeras (Henricsson & Billhult, 2017). Semistrukturerade intervjuer användes, det vill säga öppna frågor som formulerades i en viss följd, men som inte behövde tas i samma ordning vid alla intervjuer (Danielsson, 2017). Insamlade data analyserades med kvalitativ innehållsanalys, som sedan kodades och kategoriserades (Graneheim & Lundman, 2004).

4.2 Urval

I det fortsatta metodavsnittet kommer de multisjuka äldre personerna att benämnas som informanter. Urvalet gjordes utifrån ett ändamålsenligt urval, vilket innebar att

informanterna valdes ut av författarna baserat på relevans för studien. Detta för att öka

(16)

förutsättningarna att få ändamålsenlig information (Denscombe, 2014).

Inklusionskriterierna för informanter i studien var multisjuka äldre personer i ordinärt boende, inskrivna i basal hemsjukvård med minst två olika vårdaktörer samt att

informanterna kunde förmedla sig muntligt. Personer med någon form av demenssjukdom eller annan typ av nedsatt kognitiv förmåga exkluderades. En pilotintervju gjordes med en informant som uppfyllde inklusionskriterierna, och efter genomgång av svaren bedömdes frågorna vara av god kvalitet av författarna. Enligt plan skulle intervjuer ske på två enheter.

Ett mejl med förfrågan till verksamhetschef om tillåtelse att göra studien (Bilaga A) gjordes till båda enheterna. I mejlet presenterades syftet med studien, vilken metod som skulle användas och hur resultatet skulle redovisas (Kjellström, 2017). Endast en av enheterna tackade ja till att delta i studien. Den av författarna som arbetar på den aktuella enheten delgav kollegorna inklusionskriterierna, för att ett urval av informanter skulle kunna göras.

Samma person tog sedan kontakt via telefon med tilltänkta informanter för att höra om de ville delta i denna studie. Vid detta tillfälle gavs muntlig information om studien, och om informanten accepterade att delta, så skickades information och samtyckesblankett (Bilaga B) hem till deltagaren. Tid för intervju bokades in. Om informanten önskade vänta med att skriva på samtyckesblanketten och skicka tillbaka före intervjun, tog författarna med dessa till intervjutillfället. De påskrivna samtyckesblanketterna arkiverades sedan i brandsäkert skåp på enheten.

4.3 Datainsamling

Intervjuguiden (Bilaga C) som användes utformades utifrån studiens syfte baserad på författarnas yrkeserfarenhet och på tidigare forskning rörande svårigheter som patienten kan uppleva då vården bedrivs i hemmet med flera vårdaktörer. Totalt tio intervjuer

genomfördes under sju veckors tid, vilka fördelades jämnt mellan författarna. Detta innebar att en av författarna intervjuade de informanter som den andra författaren hade ett

patientansvar för, och därmed en förförståelse för just dessa informanter. Vid

intervjutillfället presenterade författaren sig, och beskrev återigen studien kortfattat och kontrollerade sedan om samtycket var påskrivet. Det fanns även möjlighet för informanten att ställa frågor, om så önskades. Information om att informanten när som helst kunde avsluta sitt deltagande utan att ange orsak, utan negativ påföljd, upprepades. Författarna använde sig av semistrukturerade intervjuer, med öppna frågor som formulerades i en viss följd, men de behövde inte tas i samma ordning. Intervjuerna genomfördes i informantens eget hem, i möjligaste mån i ett avskilt rum för att undvika störningsmoment. Intervjuerna spelades in med diktafon och tog 25–30 minuter per intervju.

När datainsamlingen var klar lyssnades intervjumaterialet som fanns på diktafonen av och transkriberades omgående. Detta är några av de centrala delarna i datainsamlingen

(Danielson, 2017). Intervjuer som fanns på diktafonen raderades när transkriberingen var gjord. De färdiga dokumenten med transkribering sparades på ett USB-minne och

förvarades i ett låst skåp på den aktuella arbetsplatsen. De kodade samtyckesblanketterna förvarades på samma arbetsplats, men i ett separat låst skåp. Endast författarna hade nyckel till dessa skåp och materialet var inlåst så länge arbetet pågick. När arbetet

(17)

examinerats och publicerats i DIVA, raderades materialet som fanns på USB-minnet, och de kodade samtyckesblanketterna makulerades.

4.4 Analys

Analysen av insamlat datamaterial gjordes utifrån Graneheim och Lundmans (2004) analysmetod kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats. Analysen inleddes med att författarna läste intervjuerna översiktligt för att få en helhetsbild och ett första intryck.

Författarna diskuterade sedan intervjun och skrev ner en kort sammanfattning av

innehållet. Texten lästes sedan flera gånger. Nästa steg i processen var att markera frågorna med gul färg, och därefter lästes intervjuerna högt i sin helhet igen. En bit i taget lästes, analyserades och diskuterades. Vid denna läsning markerades texten som rörde syftet och frågeställningarna med rosa färg, för att få fram upplevelsen av att få vård i hemmet med flera vårdaktörer. Författarna kunde fortlöpande under analysens gång se återkommande upplevelser, skillnader och oväntade inslag. Meningsenheterna som identifierades från intervjuerna var 110 till antalet. Dessa meningsenheter kondenserades och utgjorde underlag till de koder som utformades via ett analysschema. En kod är en etikett av det mest kärnfulla i meningsenheten som beskriver innehållet. Kodningen av

meningsenheterna utfördes textnära för att undvika egna tolkningar, vilket betonas av Graneheim och Lundman (2004). Alla koder som framkom skrevs ner på post-it lappar, som sedan sorterades i grupper med liknande innehåll. Grupperna bildade underlag till kategorisering, där varje kategori utgjordes av flera koder med ett liknande innehåll.

Analysen omarbetades flera gånger, för att slutligen komma fram till en stringent och systematiskt genomförd kategorisering. Analysen resulterade i två kategorier och fyra underkategorier. För utdrag ur analysprocessen från meningsenhet till kategori, se tabell 1.

(18)

Tabell 1: Utdrag ur analysprocessen

Meningsenhet (ME)

Kondenserad ME

Kod Subkategori Kategori

“Personalen ser ju vad de ska göra, jag behöver inte säga till”

(Informant 2)

Personalen ser vad som ska göras, jag behöver inte säga till

Personalen vet vad som ska göras

Att känna sig delaktig

Att känna trygghet

“Jag håller i trådarna om det som rör min vård /…/ eftersom jag kan göra det”

(Informant 7)

Jag håller i trådarna som rör min vård eftersom jag kan det

Jag håller i trådarna

”Ibland så tänker de väldigt kortsiktigt när de ska skriva ut mig från sjukhuset. Då känner jag mig inte förberedd för att komma hem”

(Informant 1)

Ibland tänker de väldigt kortsiktigt då de skriver ut mig. Jag känner mig inte

förberedd för att komma hem

Att inte känna sig förberedd inför hemgång

Att inte få den hjälp som behövs

Att känna utsatthet

”Det blir så rörigt för mig när jag inte har någon som kan hjälpa mig att hålla i alla trådar.

Om jag hade det så skulle det bli lättare för då skulle jag veta vad som ska hända med mig”

(Informant 10)

Det blir rörigt för mig när jag inte har någon som kan hjälpa mig att hålla i trådarna.

Om jag hade det, så visste jag vad som skulle hända

Rörigt när ingen håller i trådarna

(19)

4.5 Etiska överväganden

Det är viktigt att vidta åtgärder gällande respekt för informanternas privatliv och integritet, och hantera insamlat datamaterial konfidentiellt, för att värna informanternas fysiska och psykiska integritet (Helsingforsdeklarationen, 2021). En strävan har varit att inte med avsikt förändra eller förvanska resultatet från tidigare forskning, i enlighet med Polit & Beck (2016). Författarna har en viss förförståelse för ämnet, vilket har tagits i beaktande under hela processen, genom att sträva efter att hålla sig neutrala i intervjusituationen, ställa öppna icke ledande frågor samt inte medvetet värdera svaren (Priebe & Landström, 2017).

Detta examensarbete har sin utgångspunkt i fyra etiska principer, vilka uppfyller huvudkraven gällande informationskrav, samtyckeskrav, nyttjandekrav och

konfidentialitetskrav (Vetenskapsrådet, 2017). Informationskravet beaktades genom att informanterna fick muntlig och skriftlig information om studiens syfte, och att deltagande i studien var frivilligt och när som helst kunde avslutas av informanten utan att ange orsak.

Informanterna fick även information om att ett eventuellt avslut inte medförde någon negativ påföljd för någon, eller att det skulle påverka deras vård. Författarna fanns också tillgängliga för eventuella frågor under hela processen via kontaktuppgifter, som fanns i den skriftliga informationen eller vid själva intervjutillfället. Samtyckeskravet beaktades dels genom att verksamhetschefen gav sitt godkännande att genomföra intervjuer på enheten, dels genom att informanterna fick skriva på en samtyckesblankett före intervjutillfället.

Nyttjandekravet togs i beaktning genom att informanterna informerats om att det insamlade materialet i denna studie endast var avsett för detta ändamål.

Konfidentialitetskravet uppfylldes genom att informanterna förblev anonyma så att inhämtad data inte kunde härledas till en specifik informant. Material och påskrivna samtyckesblanketter förvarades i två separata låsta skåp på den aktuella arbetsplatsen, till vilka endast författarna hade nyckel.

(20)

5 RESULTAT

I resultatet beskrivs den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer. I analysen identifierades två kategorier och fyra subkategorier, se tabell 2.

Tabell 2: Subkategorier och kategorier

Subkategorier Kategorier

Att känna sig nöjd

Att känna trygghet Att känna sig delaktig

Att inte få den hjälp som behövs

Att känna utsatthet Att inte känna sig delaktig

5.1 Att känna trygghet

I denna kategori beskrivs den äldre patientens upplevelse av att känna sig nöjd med att ha flera vårdaktörer och att känna sig delaktig.

5.1.1 Att känna sig nöjd

Patienterna var nöjda med att ha flera olika vårdaktörer. De ansåg att det var tydligt vem som ansvarade för de olika hälsoproblemen och upplevde inga större svårigheter. En

patient uttryckte en lättnad efter genomfört SIP-möte då flera vårdaktörer kunde samarbeta kring patientens vård och omsorg, vilket beskrevs som “Jag ser inga problem med att ha flera vårdgivare. Om det blir problem kallar jag till SIP-möte” (samordnad individuell planering) (Informant 7). I resultatet framkom att patienterna själva tog kontakt med olika vårdaktörer vid behov, om de hade kunskap om vart de skulle vända sig vid olika

hälsoproblem. Om det var några oklarheter kring någon del i vården eller vem som var ansvarig för en viss vårdåtgärd, löste patienterna själva problemet. Här uppgav patienterna att om de inte visste vem som var ansvarig, så tog de kontakt med den vårdaktör som de själva ansåg borde vara ansvarig. Patienterna uppgav att kontakten med ansvarig läkare på lasarettet fungerade väl och det som särskilt uppskattades var att patienterna fick ställa de frågor som de hade och läkaren tog sig tid och förklarade samt förmedlade provsvar. Att vara knuten till flera vårdaktörer upplevdes inte vara något problem, i den mening att patienterna ansåg att de som ansvarade för vården försökte samordna deras läkarbesök

(21)

med andra besök på sjukhuset. Patienterna uppgav att det kändes bra att bara kunna ringa till vårdcentralen vid hälsoproblem. Andra upplevelser som framkom var att personalen snabbt kunde komma hem till patienten när de ringde efter dem.

Gällande upplevelsen vid vårdövergångar visade resultatet att patienterna i stort var nöjda med övergångarna mellan olika vårdaktörer. Patienterna uppgav att personalen hade tillräcklig information om deras önskemål och behov när de ställde frågor som rörde deras hälsa eller sjukdomar, både vid övergång till sjukhuset och vid utskrivning till hemmet.

Patienterna upplevde sig vara nöjda vid utskrivning från sjukhuset till hemmet när det hölls ett möte inför hemgången, där det gjordes en tydlig planering och personalen var medveten om patienternas behov. Något som patienterna upplevde som positivt vid utskrivning från sjukhuset till hemmet var att sjukhuset hade skickat med läkemedel för kvällen och

morgonen därpå, så att den första tiden hemma skulle bli trygg och fungera bra. Även vårdövergångar till och från korttidsboende upplevdes som smidiga och att personalen hade god kunskap om patienternas behov.

Patienterna var nöjda med vården och hade uppfattningen av att det var bekvämt att veta att personal kom hem och utförde vården, och uttryckte även att det var bra då det

upplevdes besvärligt att ta sig till vårdinrättningar utanför det egna hemmet. Patienterna uppgav att de kände sig mycket väl omhändertagna av personalen: ”Jag tycker det fungerar jättebra då hemtjänst och hemsjukvård kommer hem och hjälper mig” (Informant 3).

Patienterna uppgav att de kände en trygghet av att hemsjukvården höll i trådarna. Vidare beskrev patienterna flera centrala delar i upplevelsen av att ha flera vårdaktörer, bland annat att ha en kontaktperson, som hjälpte till att hålla i trådarna gällande till exempel att se till att läkemedel fanns hemma, samt att läsa åt patienterna som hade svårt med det.

Boendestöd nämndes också som något positivt, som fanns som stöd i patienternas vardag och bland annat hjälpte till att minnas saker som patienterna själva hade svårt med, eller att följa med på till exempel läkarbesök. Upplevelsen av att ha flera vårdaktörer uttrycktes även genom att patienterna hade kunskap om att de kunde ta kontakt med ansvarig

sjuksköterska om de hade några frågor, och att sjuksköterskan också kunde bistå med att ta kontakt med andra vårdaktörer. Patienterna uttryckte även att de ville ha ett färre antal olika personer som kom hem och utförde vården hos dem. Patienterna kunde då få en mer personlig kontakt med personalen, vilket också ökade förutsättningarna för att känna god livskvalitet i deras vardag. I resultatet framkom att patienterna uppgav att det kändes tryggare sedan antalet olika personal minskats till max fem personer per månad.

Patienterna beskrev sambandet mellan färre personal som kom hem och möjligheten för dem att följa och utvärdera förändringar i olika hälsotillstånd.

5.1.2 Att känna sig delaktig

Patienterna upplevde till stor del att de var delaktiga i den vård som gavs med flera vårdaktörer och fick den hjälp de behövde av personalen som utförde vården i deras hem.

Vidare uppskattades det att personalen själva såg vad som skulle göras utan att patienterna behövde säga till. Patienterna uttryckte att personalen i hemtjänsten, förutom att de gjorde sitt jobb, alltid var glada och trevliga. Något som patienterna upplevde som lugnande var

(22)

när det kom personal som var lite äldre, då de gav ett lugnt och tryggt intryck. Patienterna upplevde det som viktigt att den som planerade insatserna av vården i hemmet tog hänsyn till de önskemål som patienterna hade om dagar och tider. Att bli lyssnad på och tagen på allvar av personalen var delar som upplevdes skänka trygghet, och det uppskattades när personalen frågade patienterna hur de mådde, då det gav en känsla av att personalen verkligen brydde sig om patienterna som personer, och inte bara gjorde sina uppgifter.

Patienterna upplevde att de blev lyssnade på av dem som ansvarade för deras vård. Centrala delar i upplevelsen av att känna sig delaktig, kunde enligt patienterna vara att de och

personalen kunde prata med varandra, lita på varandra och känna förtroende för varandra.

Upplevelsen av att personalen inte pratade över patienternas huvud, utan direkt till patienterna, stärkte känslan av delaktighet, vilket beskrevs som: ”Det är ingen som kan bestämma över mig inte, då slår jag näven i bordet” (Informant 4). Patienterna uppskattade att samtala med personalen under tiden de utförde sysslorna i hemmet, då det skapade en känsla av delaktighet, kontakt och glädje.

Att vara delaktig i sin vård där flera vårdaktörer var involverade och vara med och utforma omvårdnadsplanerna som rörde den egna vården, beskrevs som en självklarhet. Patienterna beskrev att känslan av delaktighet ökade ytterligare om de fick vara med och bestämma vilken personal som skulle utföra vården. Patienterna uppgav att känslan av delaktighet stärktes när personalen intresserade sig för och frågade patienterna om olika saker, vilket belyses med följande citat: “Jag känner mig delaktig, för de frågar mig saker” (Informant 6).

Att bli tillfrågad skapade möjligheter för patienterna att delta mer i de sysslor som just de ville skulle utföras i deras hem. Patienterna angav att det kändes mycket viktigt för dem att få vissa saker sagda, för att vara med och bestämma, och känslan av delaktighet ökade när patienterna var tydliga med att säga vad de tyckte. Patienterna hade en önskan om att få sköta sig själva i den mån det gick, att få hjälpa till med vissa saker och att få hjälp med sysslor som man inte klarade av. Patienterna uppgav att de till mycket hög grad kände sig delaktiga i de beslut som togs kring vården av dem.

5.2 Att känna utsatthet

Under denna kategori beskrivs den äldre patientens upplevelse av att inte få den hjälp som behövs och att inte känna sig delaktig, då flera olika vårdaktörer är involverade.

5.2.1 Att inte få den hjälp som behövs

I resultatet framkom att patienterna upplevde att personalen inte höll tiden eller

respekterade den tid som var planerad hos patienterna. Patienterna beskrev här att de fått vänta länge vid fallhändelser nattetid, vilket beskrevs som otillfredsställande. En annan upplevelse som rörde vikten av att hålla tid belyses i följande citat “För mig är det viktigt med tiden mellan ögondropparna. Jag tycker inte att de respekterar det” (Informant 10). De upplevde också att deras sjukdomsbild inte tillvaratogs av personalen på grund av hög personalomsättning. Att ha ett stort antal olika personal som kom hem till patienterna,

(23)

upplevdes negativt då det var svårt att etablera en personlig kontakt. Patienterna upplevde en känsla av att det var svårt att känna igen alla som kom hem för att utföra göromål och att färre antal personal skulle främja en personlig kontakt. Patienterna beskrev känslan av att det var svårt att bli bekant med personalen, då antalet som kom hem var stort.

Upplevelser av att inte få den hjälp som behövs i vården med flera vårdaktörer framkom då patienterna beskrev att de hade träffat många olika läkare, men inte visste vem som bar huvudansvaret för just dem. En av patienterna hade inte träffat sin husläkare på två år.

Andra negativa upplevelser som framkom i resultatet var då prover togs, men där provresultaten inte nådde patienterna. Något som också framkom i resultatet var att patienterna inte visste vem som ansvarade för vården, vilket gav en känsla av tvivel på att läkarna hade tillräcklig kunskap om patienternas situation. Patienterna upplevde att det kunde vara svårt att veta specifikt vem de skulle kontakta vid problem - hemtjänst eller hemsjukvård. De upplevde även att det kunde vara svårt att via telefon komma fram till rätt person hos andra vårdaktörer. Patienterna upplevde det även uttröttande att själva ha kontakt med aktuell vårdaktör, då de hade svårt att komma ihåg allt som sades under samtalet. Här uttrycktes en önskan om en person som kunde bistå i kontakten med olika vårdaktörer, vilket patienterna ansåg skulle kunna vara en hjälp. Andra upplevelser som framkom var, att det var mycket att hålla reda på gällande vård i hemmet med flera olika vårdaktörer. Gällande utskrivning från sjukhuset till hemmet beskrev patienterna att de inte fick tillräcklig information som rörde den fortsatta vården. Andra upplevde att utskrivningen till hemmet skedde för abrupt, innan planeringen upplevdes vara klar. En patient beskrev att denne själv fick stoppa utskrivningen från sjukhuset, då patienten inte ansåg att planeringen var hållbar utifrån förutsättningarna: ”Psykiatrin tänkte skriva ut mig innan allt var klart. Jag sa att det går liksom inte” (Informant 1).

Gällande läkemedelsadministrering framkom andra negativa upplevelser, såsom bristen på kunskap om den enskilda patienten. Här beskrev patienterna upplevelsen av möjligheten att spara på sig läkemedel, för att vid ett senare tillfälle kunna skada sig själv. Andra upplevelser som patienterna berättade om rörde personalens kunskapsnivå. Det handlade om brister i kunskap gällande matlagning och att de upplevde att personalen inte visste vilka aktuella göromål som skulle utföras. Patienterna påpekade negativiteten i att chefen för hemtjänsten skickade ut personal, som de ansåg, inte var vuxna sin uppgift.

5.2.2 Att inte känna sig delaktig

Patienterna upplevde att brist på personliga samtal i kontakten med personalen, gjorde att de inte kände sig delaktiga och patienterna önskade samtala mer om saker som inte bara hade med vården att göra. Det lilla småpratet upplevdes vara viktigt. Patienterna upplevde även brist på erfarenhet och förståelse hos personalen, för hur de skulle tala med och behandla dem. De hade också en önskan om att personalen skulle visa mer respekt för patienterna i det egna hemmet. En patient uppgav att personalen kom och utförde sysslor i hemmet, men inte sa något: “En del kommer till mig och ska laga mat och kanske inte säger ett ord till mig” (Informant 9). Patienterna hade även upplevelsen av att personalen var

“sura” när de kom, och upplevde att de inte fick möjlighet att delta i planeringen av till

(24)

exempel basala hygienrutiner, vilket beskrevs som att personal oplanerat kom hem för att utföra dusch av patienten, trots att det inte var överenskommet. Patienterna uttryckte även att hemtjänsten tog kommandot hemma, vilket upplevdes negativt av patienterna.

Att inte känna sig delaktig i vården med flera vårdaktörer sågs till stor del handla om kontakten mellan patienterna och deras läkare. Det kunde handla om att läkaren hade bråttom och att patienterna upplevde att de inte hann säga det de ville ha sagt. Patienterna upplevde även att det var svårt att få fram vad de ville ha sagt, men också att de upplevde att läkaren tog över samtalet, vilket belyses i följande citat: “Jag har tänkt på vem som ska föra ordet, är det läkaren eller patienten?” (Informant 1). Patienterna önskade en mer personlig kontakt med sin läkare, vilket beskrevs som att läkaren var både kompis och läkare, något som patienterna ansåg vara en trygghet. Det framkom att patienterna upplevde en brist på delaktighet i sin vårdplanering då upplevelsen var att deras önskemål om vård och

behandling inte tillgodosågs. Patienterna ansåg att det var svårare att vara delaktig i besluten som togs på sjukhuset, då de kände att det geografiska avståndet var ett hinder.

Vidare framkom att patienterna upplevde en brist på delaktighet när personalen pratade över huvudet på dem. Patienterna uttryckte en vilja att delta i och vara närvarande i samtalen som rörde patienternas situation.

6 DISKUSSION

Under detta avsnitt presenteras resultatdiskussion, metoddiskussion och etikdiskussion.

6.1 Resultatdiskussion

Studiens syfte var att beskriva den äldre patientens upplevelse av vård i hemmet, med flera vårdaktörer. Resultatet visade att patienterna uppgav två områden som centrala för

upplevelsen av vård i hemmet. Dessa var att känna trygghet och att känna utsatthet. Vidare visade resultatet att patienternas behov togs på allvar vid vårdövergångar mellan olika vårdaktörer, men även upplevelser av ett kortsiktigt tänkande gällande patienternas hemgång. Patienterna beskrev att det var mycket att hålla reda på när vården utfördes av flera vårdaktörer och att det kunde vara svårt att själva navigera i systemet. Patienterna upplevde att det var otydligt vem som ansvarade för vad gällande deras olika diagnoser och att det var svårt gällande kontakten med vårdaktörerna, då de inte visste vem de skulle kontakta. Detta klargörs i tidigare forskning, att god samordning och tillgänglighet av vårdtjänster är centrala i den personcentrerade vården (Håkansson-Eklund m.fl., 2019).

För att uppleva god samordning mellan olika vårdaktörer beskrev patienterna en önskan om att personal hjälpte till att hålla i trådarna. Att patienterna upplever en otydlighet gällande kontakter med olika vårdaktörer är i linje med tidigare forskning, som lyfter fram otydlig ansvarsfördelning och brist på informationsutbyte som vanliga utmaningar för både

(25)

patient och vårdaktör. Förslag på förbättringsåtgärder som tagits fram kan ses i form av förekomst av en vårdsamordnare samt ökad skriftlig kommunikation (Asif m.fl., 2020), vilket även kan relateras till Eriksson (2018), som menar att vårdsamordnare kan vara ett sätt att nå ökad kontinuitet och därmed en ökad trygghet för patienten. Patienternas önskan om en vårdsamordnare kan också relateras till Wennman m.fl., (2020), som uttrycker att en fast vårdsamordnare som kan ta ansvar för kontinuitet, rådgivning och regelbundna

kontakter med patienten under hela vårdtiden, kan vara avgörande för patienten. Att som vårdaktör tillgodose patientens önskan om skriftlig information och lättillgängliga

kontaktuppgifter till respektive ansvarig vårdaktör, borde vara en relativt enkel åtgärd att utföra för att underlätta för patienterna i deras kontakter med vården, och är något som vi som specialistsjuksköterskor kan verka för att utarbeta rutiner kring. I resultatet framkom att utskrivning från sjukhuset till hemmet fått stoppas av patienterna själva, då upplevelsen var att planeringen inte var hållbar utifrån förutsättningarna. Detta kan ses i relation till tidigare studier som visar att utmaningar vid vårdövergångar till hemmet, för såväl patienterna som vårdaktörerna, kan vara att patienterna tvivlar på sin egen förmåga och blir isolerade hemma (Toscan m.fl., 2013). Denna kunskap, att vara lyhörd för patienternas tankar och upplevelser om den egna förmågan, anser författarna till detta examensarbete vara värdefull för vårdaktörer att ta till sig och omsätta i praktiken, vid omhändertagandet av patienter i samband med vårdövergångar.

Då Nära vård nu ska införas i landet kommer mer vård att utföras i hemmet, vilket kan medföra att patienterna eventuellt erhåller flera vårdaktörer. Detta kan då leda till att patienterna får ännu svårare att på egen hand navigera i vårdsystemet, vilket kan medföra en ökad otrygghet för patienterna. Detta kan relateras till Sveriges kommuner och regioner (2021b) som beskriver att den nära vården ska bidra till en jämlik hälsa där trygghet och självständighet ligger till grund för ansvarstagande och tillit. Detta förhållningssätt är i linje med vad som beskrivs i Patientlagen (2014:821) där målet med god hälsa är att vården ges på lika villkor för hela befolkningen, och att den ska utformas och genomföras i samråd med patienten. Detta korrelerar även med forskning som visar att utvecklingen av god

samordning är en central del som gynnar både patientens perspektiv och ett

samhällsekonomiskt perspektiv. Forskning visar även att det proaktiva arbetet som utförs av hemtjänst och hemsjukvård, och som i längden är mindre kostsamt för samhället, bör satsas på för att minska trycket på sjukhusvården (Chappell & Hollander, 2011; Henningsen

& McAlister, 2011).

Patienterna upplevde att personalen inte hade tillräcklig kunskap om dem och deras behov.

Vissa patienter upplevde att personalen inte samtalade med dem under tiden de utförde sysslor i hemmet. Dessa hinder kan ses som icke optimala förutsättningar för

personcentrerad vård. För att öka kunskapen om personen måste vårdpersonalen lära känna personen, vilket är en central del för att personen ska känna sig bekväm med att vilja öppna sig i relation till vårdpersonalen för att delge behoven, önskningar och

framtidsdrömmar. Här läggs vikt på den unika personen, med sjukdom eller

funktionsnedsättning, i stället för på sjukdomen i sig (Thomson m.fl., 2019). Att patienterna upplevde att personalen hade otillräcklig kunskap om dem och deras behov, stämmer inte heller med Erikssons (2018) vårdvetenskapliga teori, där relationen mellan patient och

(26)

personal bygger på ömsesidighet, att ge och ta emot kunskap och dela den med varandra.

Vidare visade resultatet att patienterna upplevde att många i personalen var för unga och saknade kunskaper som mer erfaren personal hade. Det påvisades också att patienterna upplevde att personalen uppvisade brist på respekt för den äldre människan. Gällande detta finns evidens i forskningen som visar att viktiga hörnstenar i personcentrerad vård

innefattar empati, respekt, engagemang, relation, kommunikation och delat beslutsfattande (Håkansson-Eklund m.fl., 2019). Här ser författarna till detta examensarbete att det finns brister i kunskapsnivån, främst hos personal inom hemtjänsten som arbetar ute i hemmen.

Författarna anser vidare att det vid introduktion av ny hemtjänstpersonal skulle behövas läggas mer fokus på utbildning inom basal omvårdnad, bemötande och personcentrerad vård. Resultatet visar att det finns brist på kunskap om den unika individen och dennes behov. En ökad kunskap inom personcentrerad vård hos personalen skulle kunna leda till en ökad trygghet för patienterna men även en ökad patientsäkerhet (Håkansson-Eklund m.fl., 2019). Detta betydelsefulla arbete för oss specialistutbildade sjuksköterskor, skulle kunna bli att utbilda personalen i ovanstående delar.

I resultatet sågs att det var viktigt för en god vårdrelation att känna trygghet och tillit i relationen mellan patienten och personalen. Detta stämmer väl överens med tidigare forskning som betonar att patienten ska vara en aktiv deltagare i vårdplaneringen för att känna trygghet (Thomson m.fl., 2019). Att tillgodose patientens individuella behov när behandlingsplanen skapas är även i linje med Youssef m.fl. (2020; 2021), som lyfter fram att en samarbetsrelation där patienten är en aktiv deltagare är en förutsättning för ett optimalt samarbete mellan patient och vårdaktör. I resultatet framkom även att patienterna tyckte att det var viktigt att bli lyssnade på och bli tagna på allvar av personalen, detta för att känna delaktighet och att bli sedda som personer. Det var viktigt att personalen pratade direkt till patienterna och inte över patienternas huvud. Att känna sig involverad i samtalet stärkte känslan av delaktighet. Detta kan relateras till tidigare studier som belyser att ett gott partnerskap innebär att personalen respekterar patientens självständighet och rätten att vara med och bestämma rörande sin vård (Gregory m.fl., 2018). Patienterna upplevde att läkarna inte hade tillräckligt med tid i samtalet, vilket väckte en känsla av frustration hos patienterna samt en känsla av bristande delaktighet. Detta stämmer väl överens med

forskningen som beskriver olika hinder för att utöva personcentrerad vård. Här nämns sjukvårdsrelaterade hinder som kan ses i form av till exempel tidsbrist hos personal (Kwame & Petrucka, 2021). Författarna till detta examensarbete menar att utövandet av personcentrerad vård inte behöver ta någon extra tid utan ska genomsyra mötet mellan patienten och vårdpersonalen. Exempel på det kan vara att föra enkla samtal, att ge ett varmt leende eller att hjälpa till med något som inte finns med bland dem vanliga göromålen. Detta överensstämmer med forskare som anser att det är kvaliteten i interaktionen mellan vårdpersonalen och patienten är viktigare än mängden tid som spenderas. Vidare menar forskarna att bristen på kvalitet i interaktionen kan leda till att vårdkvaliteten och vårdresultatet försämras (Kwame & Petrucka, 2021). Då grunden för en god vårdrelation mellan patienten och personalen till stor del utgörs av personcentrerad vård (McCormack & McCance, 2006), ser författarna till detta examensarbete ett behov av att synliggöra innebörden av personcentrerad vård som inbegriper de viktiga hörnstenarna empati, respekt, engagemang, relation, kommunikation, delat beslutsfattande och

References

Related documents

7.14 Information om förfaranden för intern rapportering och extern rapportering Svenskt Näringsliv anser att många medlemsföretag skulle ha stora svårheteter att efter

Verket anser att det är bra att utredningen föreslår att lagen ska ge skydd inte enbart vid rapportering av överträdelser av unionsrätten på i direktivet utpekade områden,

KPMG har av Astorps kommuns revisorer fått i uppdrag att granska hur kommunen arbetar med bevakning av vilka statsbidrag som kan sökas. Uppdraget ingår i revis ionsplanen

familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose den unges behov av kontakt med föräldrar och andra närstående. Inledningsvis bör det framhållas att frågan

”När uppgifter i läkemedelsförteckningen under de förutsättningar som anges i 3 § andra och tredje styckena lämnas ut till förskrivare eller farmaceut får detta ske på

Denna checklista ger förslag på arbetssätt som bidrar till en säkrare vård och som utgår från områden i den nationella handlingsplanen för ökad patientsäkerhet?. Engagerad

Eftersom personcentrerad vård bygger på patientens berättelse, att skapa partnerskap och delaktighet vill vi utforska om detta arbetssätt kan vara en möjlighet att öka

SBAR är ett kommunikationsverktyg som anses vara ett bra instrument att använda för att kvalitetssäkra kommunikationen inom vården och på så vis öka patientsäkerheten..