• No results found

Våldtäktsbrottet enligt norsk rätt

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Våldtäktsbrottet enligt norsk rätt"

Copied!
6
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

41

Våldtäktsbrottet enligt norsk rätt

De norska kvinnor som bildat Juridisk Rådgivning for Kvinner (JURK) i Oslo, diskuterar här utifrån sina erfarenheter po- lisens och rättens inställning till kvinnor som ut-

satts för våldtäkt. De tar också upp till kri- tisk granskning ett förslag till nya regler

om advokathjälp utifrån sitt remissvar på detta.

Juiidisk R å d g i v n i n g for K v i n n e r ( J U R K ) är en rättshjälpsorganisation knuten till Oslo uni- versitet. R å d g i v a r n a är kvinnliga juridikstuden- ter och vi ger h j ä l p enbart åt kvinnor. Syftet med verksamheten är att b e k ä m p a kvinnoför- tryck. S o m jurister vill vi a n v ä n d a vår kun- skap om lagstiftningen till att förbättra kvin- nans rättsliga ställning.

F ö r u t o m med rådgivning arbetar vi i s k tvärgrupper, där vi driver ett m e r a principiellt arbete. E n av dessa grupper har under ett år haft våldtäkt som sitt specialområde. I det s a m m a n h a n g e t h a r vi l ä m n a t remissvar på ett utkast med nya regler om a d v o k a t h j ä l p åt våld- täktsoffer. Utkastet lämnades av justitiedepar- tementet i d e c e m b e r 1980. V i å t e r k o m m e r längre fram i artikeln till remissvaret.

Den norska strafflagens våldtäktsparagraf

Huvudbestämmelsen om våldtäkt är straff- lagens § 192 (lag av den 22 m a j 1 9 0 2 ) som bestraffar tilltvingande av otuktigt umgänge.

T v å n g e t innebär våld eller framkallande av fruktan för någons liv eller hälsa.

Praxis visar att det ofta inte blir aktuellt med åtal om den våldtagna inte kan visa syn- liga m ä r k e n efter våld. D e t vill säga att fall där gärningsmannen genomdrivit sin vilja en- bart genom att framkalla fruktan, m e n utan att skada, t ex genom att sätta en kniv mot offrets strupe, inte så ofta bestraffas. D e t t a be-

ror delvis på bevisproblem. M e n paragrafen fungerar inte i praktiken så som den var av- sedd. N ä r fysisk skada inte h a r vållats den våld- tagna kvinnan har vi exempel ur rättspraxis som visar att detta närmast betraktas som en förmildrande omständighet.

Otuktigt u m g ä n g e som bestraffas enligt § 192 är ett begrepp som innefattar samlag, vil- ket betraktas som en kvalificerad form av otuktigt umgänge. V å l d t ä k t i juridisk m e n i n g är alltså inte bara tilltvingande av samlag utan också a n d r a sexuella surrogathandlingar. D e t krävs m e d andra ord inte att gärningsmannen har uppnått samlag för att h a n ska kunna dömas för våldtäkt.

D e t görs heller inte. något u n d a n t a g om våldtäkten skett inom äktenskapet. M e n så- dana fall anmäls sällan. 1974 blev för första gången en m a n dömd för våldtäkt mot sin hustru. D e t var emellertid fråga om ett osed- vanligt grovt våldtäktsfall.

F ö r att straff ska kunna utdömas kräver strafflagens § 192 uppsåtlig handling, det vill säga att gärningsmannen var medveten om vad han företog sig och m e d vilje utförde den handling som straffbestämmelsen gäller. D e t är därför som gärningsmannen ofta hävdar att kvinnan samtyckt, om han nu alls går m e d på att sexuellt umgänge ägt rum. D e t hela blir då en bevisfråga och en fråga om rätten god- tar m a n n e n s förklaring att h a n inte handlat med uppsåt. O m han inte handlat uppsåtligt, kan han inte dömas för våldtäkt.

(2)

H u r J U R K har arbetat med våldtäkt

S o m utgångspunkt läste vi en del litteratur i ä m n e t . H ä r kan n ä m n a s

Asta M a g n i L y k k j e n : Voldtekt — ei bok om kvinneundertrykking,

Susan B r o w n M i l l e r : Voldtekt, myter og fakta, T o v e S t ä n g D a h l : Kvinner som ofre (stencil i

kvinnorätt vid Oslo universitet),

Nordisk Kriminalkronike 1980, recenserad i Forbrukerrapporten nr 7 1980.

M e n utöver detta gick vi m e r a aktivt till väga.

V i h a r varit n ä r v a r a n d e vid domstolsförhand- lingar om våldtäkt. Dessutom har vi tagit kon- takt med polisen här i Oslo, därför att vi ville samla upplysningar om a n m ä l n i n g av våld- täkt.

Våldtagna kvinnors rättsliga ställning vid anmälningen

Polisen är skyldig att ta emot a n m ä l n i n g a r om våldtäkt. S å d a n a a n m ä l n i n g a r tas emot på kri- minalvaktkontoren vid de stora polismyndig- heter som h a r särskild kriminalavdelning, inte på polisstationerna i stadsdelarna. Hos myndig- heter som inte h a r egen kriminalavdelning tas a n m ä l n i n g e n vanligen emot på de lokala polis- stationerna, av den/dem som råkar ha vakten.

På de större poliskontoren är det ofta m ö j - ligt att bli förhörd av en kvinnlig konstapel, om den v å l d t a g n a så önskar. På kriminalvakt- kontoret i Oslo finns alltid en eller två kvinn- liga konstaplar till hands. U t e i landet är det oftast omöjligt att bli förhörd av en kvinna på grund av bristen på kvinnliga konstaplar.

På kriminalavdelningen hos polismyndighe- ten i Oslo tycks m a n inte se särskilt positivt på kvinnor som insisterar på att bli förhörda av en kvinnlig konstapel. M a n h ä v d a r där att en 'vuxen' kvinna enligt deras erfarenhet inte har något emot att bli förhörd av en m a n . D e antog tvärtom att det var lättare för den våld- tagna att förklara sig inför en m a n . S o m vi ser det finns det anledning att sätta frågetec- ken vid det a n t a g a n d e t .

D e n våldtagna kvinnan kan också h a säll- skap med under det förhör som görs vid an- mälningen. D e t finns ingen grund att neka detta. M e n polisen ser tämligen negativt på så- dant sällskap. V å r erfarenhet säger att polisen

v ä n d e r detta med bristande regler till sin för- del och h ä v d a r att det inte finns några regler som tillåter sällskap. D e t hävdas också att när m a n första gången går m e d på att låta sig för- höras av polisen, är det polisens sak att avgöra v e m som ska vara n ä r v a r a n d e . På kriminalav- delningen i O s l o karaktäriserades sådant säll- skap som 'påhäng'. D e t t a var emellertid inget 'problem' för polisen, för det var sällan någon uttryckte önskan om att h a någon med sig under förhöret.

F r å g a n är hur m å n g a som egentligen kän- ner till denna möjlighet. Polisen upplyser i alla fall inte om den. J L ' R K har genom h ä n v ä n - delse till justitiedepartementet förslagit att m a n i åtalsinstruktionen tar in särskilda bestäm- melser om sällskap vid förhör. Förslaget går ut på en uttrycklig bestämmelse om att den våld- tagna ska h a rätt att under polisförhör ta m e d sällskap som hon själv väljer. Polisen ska v a r a skyldig att upplysa kvinnan om denna rätt.

( J f r odelstingsproposition nr 3 5 ( 1 9 7 8 — 7 9 ) om ny strafflag, s 1 5 0 — 5 1 , k o m m e n t a r till §

134.)

Förslaget får inte så stor praktisk betydelse när reglerna om a d v o k a t h j ä l p till förfördelade i våldtäktsärenden träder i kraft.

D e n förhörande poliskonstapeln fyller i en anmälningsrapport med. data om a n m ä l a r e n ; en beskrivning av vad som h ä n d e före, under och efter våldtäkten. K v i n n a n s bekantskap m e d g ä r n i n g s m a n n e n måste också uppges. D e t finns inget fastlagt frågeschema för dessa a n m ä l - ningar, och konstaplarna får ingen speciell in- struktion eller undervisning om a n m ä l n i n g av våldtäkt. K o n s t a p e l n har därför rätt fria h ä n - der m e d avseende på vilka frågor han/hon ställer under förhöret. D e t är förvisso mot bak- grund av detta som i Oslo a n m ä l a n b a r a kan tas emot på kriminalvaktkontoret, där konstap- lar med särskild erfarenhet på området hand- har a n m ä l n i n g a r n a . Polisen m e n a r att även detta bidrar till att neutralisera konstapelns eventuella subjektiva synpunkter på fallet. V i m e n a r däremot att detta inte är någon garanti för att anmälningsrapporten inte skall präglas av konstapelns subjektiva värderingar med grund i sociala myter om och social syn på våldtäkt. Enligt den är det b a r a vissa kvinnor som kan våldtas och endast vissa m ä n som våldtar. O m t ex våldtäktsoffret är en mycket

(3)

ung, oskuldsfull flicka och g ä r n i n g s m a n n e n en tidigare d ö m d sexualpsykopat, samt om våld- täkten sker på en m ö r k och öde väg, är grun- den för trovärdighet lagd.

M e d en sådan inställning blir polisen myc- ket ofta negativt inställd till den kvinna som k o m m e r för att a n m ä l a en våldtäkt.

Enligt åtalsinstruktionens § 20. m o m e n t 3, är polisen skyldig att lägga fram fallet för all- m ä n åklagare när den förfördelade så kräver, även om polisen m e n a r att bevisen i fallet är otillräckliga. P å sedlighetsroteln i Oslo h ä v d a r m a n att detta mycket sällan sker. D e t finns därför inget skäl att tro, att så m å n g a känner till denna bestämmelse eller blir u p p m ä r k s a m - m a d e på den av polisen.

Polisen erkänner att a n m ä l n i n g och behand- ling av ett våldtäktsfall i dag är så betungan- de, att kvinnor som inte känner sig starkt kränkta av en våldtäkt besparar sig mycket genom att låta bli att a n m ä l a brottet.

D e t finns som vi ser det anledning att här påpeka det stora antalet fall som blir nedlagda på grund av bevisläget. Av 137 utredda våld- täkter 1978 blev hela 6 3 fall nedlagda av detta skäl. V i d alla tillfällen hade polisundersök- ning inletts mot en eller flera personer. I en- dast 4 9 av fallen väcktes åtal. Siffrorna är inte unika för 1978.

U n d e r förhöret h a r den våldtagna kvinnan ingen garanti mot att bli ställd inför obehag- liga frågor. I n t i m a frågor som kan vara myc- ket obehagliga är i viss utsträckning nödvän- diga för att förklara vad slags brott som be- gåtts (otuktigt u m g ä n g e eller otuktig handling, försök till eller fullbordad våldtäkt osv). Straff- bestämmelserna är nämligen olika för respek- tive brott. M e n det är också helt klart att m a n hittills frågat om kvinnans tidigare sexuella er- farenheter, som grund för b e d ö m n i n g av v a n - del. V i m e n a r att detta inte har någon rele- vans för bedömningen av det enskilda våld- täktsfallet. Upplysningar om detta har enbart intresse när det gäller att placera kvinnan i en viss grupp eller kategori, och utifrån detta be- döma om hon är ett möjligt offer.

D e t finns h ä r anledning att f r å g a : måste en kvinna med ett aktivt sexualliv i högre grad än a n d r a kvinnor räkna med att bli v å l d t a g e n ? R ä k n a s sexuella övergrepp m o t dessa kvinnor kanske inte som v å l d t ä k t ? F ö r att sätta saken

43 på sin spets står nog t ex prostituerade tämligen svaga i s a m m a n h a n g e t . Hos Oslopolisen för- säkrar m a n att även prostituerade tas på all- var, m e n att m a n hade intrycket att det i dessa fall ofta rörde sig om penningfrågor. D å tve- kade m a n 'självklart' att starta en undersök- ning.

J U R K har föreslagit att det även på d e n n a punkt tas in särskilda regler i åtalsinstruktio- nen. D e går ut på att m a n under förhör inte ska ställa frågor om kvinnans sexuella förflutna eller om a n n a t som kan anses ligga utanför det enskilda fallet. Propositionen om ny strafflag har visserligen begränsat a n l e d n i n g a r n a att ställa frågor om detta, men det k o m m e r även i fortsättningen att finnas möjlighet att fråga om en förfördelads sexuella förflutna. R ä t t e n ska avgöra i vad utsträckning detta ska tillåtas.

E t t villkor för sådana frågor är att de är av väsentlig betydelse som bevisning i fallet. V i kan emellertid inte se att sådana upplysningar vid något tillfälle kan h a väsentlig betydelse som bevisning.

D e t läggs också stor vikt vid vad kvinnan företog sig fram till dess att våldtäkten skedde.

I n b j ö d hon till att bli våldtagen? H a d e hon gjort något som kunde betraktas som sexuella invitationer? M a n svarar alltid j a k a n d e på denna fråga när kvinnor gör saker som alls inte har med sex att göra att låta sig köras h e m , följa med ut på trappan till en restaurang osv.

M e d a n d r a ord: hon bryter m o t n o r m e n för vad kvinnor enligt det r å d a n d e könsrollsmönst- ret kan och inte kan företa sig. G ö r hon det får hon 'skylla sig själv' om hon utsätts för övergrepp. D e t t a betyder att kvinnors rörelse- frihet och handlingsfrihet i hög grad begränsas.

Utgångspunkten hos polisen är alltså ofta en bedömning av om m a n är ett möjligt våld- täktsoffer, inte det självklara att var och en har rätt att själv b e s t ä m m a med vem och när m a n vill h a sexuell kontakt.

V i d polisförhöret behöver den våldtagna inte svara på alla frågor om hon inte önskar det.

V i tror emellertid att det är nödvändigt för att åtal ska väckas av polisen. I vilket fall som helst k o m m e r polisen att inta en mycket nega- tiv hållning till den våldtagna kvinnan om hon inte svarar på allt som hon blir tillfrågad om.

D e t läggs också stor vikt vid den våldtagnas tillstånd vid a n m ä l n i n g e n . H o n har störst m ö j -

(4)

lighet att bli trodd om hon k o m m e r med syn- liga m ä r k e n efter våld o å kroppen och kläder- na, dvs direkt från våldtäkten. O m hon där- emot varit h e m m a och tvättat sig, bytt kläder, inte vågat sätta sig till sådant m o t v ä r n att hon råkat i skada eller väntat några dagar m e d att a n m ä l a förhållandet, är det mycket ofta som hon bemöts med misstro hos polisen. Bevis- problemen kan förvisso vara stora i sådana fall.

M e n m a n har ä n d å rätt till ordentlig behand- ling hos polisen och självklart rätt att bli trodd.

P å sedlighetsroteln i O s l o hävdades att m å n g a v å l d t ä k t s a n m ä l n i n g a r var så löst grun- dade, att m a n oftare än vad som skedde borde be kvinnan tänka över saken några dagar. U r kvinnans synpunkt betyder detta i regel att hon övertalas till att inte a n m ä l a våldtäkten.

D e n våldtagna kvinnan är heller inte skyl- dig att underkasta sig läkarundersökning, men det som vid en sådan k o m m e r f r a m är ofta viktiga och enda bevis i fallet, och därför av- görande för om åtal överhuvudtaget blir väckt.

U n d e r samtalen med polisen i O s l o fram- kom det tydligt att m a n också b e t o n a r ett per- spektiv av intresseavvägning. D e t hävdas att m a n måste se saken ur b å d a parters synvinkel.

M a n måste b e t ä n k a att en fällande dom får mycket allvarliga följder för den svarande, sades det. M e n detta har polisen ingen anled- ning att b e d ö m a , det är domstolens sak.

Bakgrunden for utkastet till nya regler om advokathjälp åt våldtäktsofFer

Justitiedepartementet framlade i d e c e m b e r 1980 förslag till nya bestämmelser om advo- k a t h j ä l p åt förfördelade i våldtäktsfall. M o t i - veringen till förslaget är:

V å l d t ä k t är ett allvarligt brott som kan få svåra följder för offret, b å d e fysiskt och psy- kiskt. E n återupplevelse av våldtäkten i sam- b a n d med redogörelse inför polis och domare är ofta en svår påfrestning. Å a n d r a sidan är den förfördelades redogörelse vanligen ett vik- tigt bevis i fallet. I de flesta våldtäktsfall finns inga vittnen till vad som skett, och det är ofta inte så mycket spår av handlingen att finna vid undersökningen av kropp och kläder. Även om m a n från polisens och domstolarnas sida försöker undvika onödig påfrestande förhör, sätter hänsynen till belysningen av fallet grän-

ser för hur långt m a n kan gå i att skydda den förfördelade mot obehagliga utfrågningar. D e n svarande, som riskerar långt fängelsestraff om h a n befinns skyldig, har rätt att kräva, att fal- let ges en ur rättssäkerhetssynpunkt försvarbar behandling.

B å d e vid själva förhöret och m e d tanke p å ett m e r a allmänt stöd i ärendet kan den för- fördelade därmed ha behov av h j ä l p från någon som uteslutande ska tillvarata hennes intressen i fallet. D e t finns enligt gällande reg- ler inget hinder för att den förfördelade t e x vid förhör har sällskap m e d en person som hon känner och har förtroende för. M e n enligt de- partementets m e n i n g kan det också ofta finnas behov av någon som på f ö r h a n d är bekant med rättsapparatens behandling av våldtäkts- ärenden, och som kan ge h j ä l p av m e r a sak- kunnig karaktär.

S å d a n h j ä l p bör enligt departementets me- ning ges i form av a d v o k a t h j ä l p som betalas av a l l m ä n n a medel. D e n n a ordning bör inled- ningsvis begränsas till våldtäktsfall. I a n d r a våldsfall än våldtäkt bör m a n hellre utgå från mer direkt ekonomisk h j ä l p till den förförde- lade.

D e p a r t e m e n t e t är på det klara med att po- lisundersökningen och domstolsbehandlingen också för offer i a n d r a typer av våldsfall kan vara en stor påfrestning för offren. M e n i våld- täktsfall föreligger särskilda omständigheter som enligt departementets m e n i n g bör leda till att dessa fall ges en särbehandling.

E t t viktigt förhållande i våldtäktsfall är att handlingen inte är straffbar om kvinnan sam- tyckt till den eller den svarande trott att hon samtyckt. U n d e r förhöret av kvinnan och be- visföringen i övrigt k o m m e r m a n därför vid m å n g a tillfällen in på hur kvinnan har upp- trätt. F r å n försvarets sida hävdas det ofta att kvinnan var villig att inlåta sig m e d den svar- ande eller åtminstone gav intryck av att vara villig. E t t förhör i våldtäktsärenden kan där- för utgöra en stor påfestning för den förför- delade, i synnerhet som m a n i praktiken ofta går in på hennes tidigare sexuella erfarenheter.

I utkastet till ny strafflag h a r m a n m e d rätta föreslagit begränsningar i möjligheterna att bygga bevisning på den förfördelades tidigare sexuella erfarenheter (lagutkastet § 1 3 4 ) . M e n det är osäkert hur dessa bestämmelser n ä r m a r e

(5)

45 k o m m e r att användas i praktiken, och bevis-

ning utifrån kärandens sexuella beteende kom- mer åtminstone i princip att även fortsättnings- vis vara tillåten. Något motsvarande är den förfördelade normalt inte utsatt för i a n d r a straffärenden. O c h det finns skäl att räkna m e d att detta är en viktig orsak till att m å n g a våld- täktsfall inte blir a n m ä l d a till polisen. Se vi- dare Asta M a g n i L y k k j e n : Voldtekt. El bok omJzvinneundertrykking ( 1 9 7 6 ) , s 36 ff.

Remissvaret

S o m förut n ä m n t s tillhörde Juridisk R å d g i v - ning for K v i n n e r de organisationer som gav remissvar på justitiedepartementets förslag.

V i är självklart ense med justitiedeparte- mentet om att våldtagna kvinnor bör h a rätt till a d v o k a t h j ä l p betald av det a l l m ä n n a . D e t finns ett klart behov av detta slags h j ä l p , efter- som våldtäktsoffret i dag har en svag ställning i rättsapparaten. D e t t a hänger s a m m a n med att de personer som hon möter hos polisen och i domstolen, är präglade av samhällets tradi- tionella inställning till våldtäkt och våldtäkts- offer. D e n n a hållning innebär en misstro mot och nedvärdering av kvinnor. E n advokat kan förhindra att den traditionella inställningen får ett sådant genomslag som den har i dag.

V i är ense m e d justitiedepartementet om att den förfördelade själv ska b e s t ä m m a om hon ska få h j ä l p av advokat. E n sådan h j ä l p ska vara en rättighet för kvinnan, inte en plikt.

B e t r ä f f a n d e reglernas räckvidd m e n a r vi att de även bör o m f a t t a misshandlade kvinnor, eftersom dessa på m å n g a sätt riskerar s a m m a behandling i domstolen som våldtäktsoffer.

Det heter i justitiedepartementets förslag att polisen ska informera den förfördelade om hen- nes rätt till advokat vid a n m ä l n i n g e n av fal- let. S o m vi ser det bör det tilläggas att kvinnan inte har någon skyldighet att låta sig förhöras, innan en advokat finns med. D e t är dessutom mycket viktigt att åtalsinstruktionen får kom- pletterande regler om detta förhållande, så som departementet föreslår. K v i n n a n ska informe- ras om sin rätt till a d v o k a t h j ä l p så snart poli- sen förstår att det h a n d l a r om en a n m ä l a n om våldtäkt. D e t ska f r a m g å av polisrapporten att sådan orientering h a r getts.

D e t bör enligt vår m e n i n g domsagovis ut-

arbetas förteckningar på advokater, som är in- tresserade av att åta sig sådana fall. V i m e n a r också att den skisserade ordningen med advo- k a t f ö r t e c k n i n g a r bör gälla hela dygnet, inte b a r a kvällar, nätter och helgdagar.

D e t är viktigt att offret får en advokat som hon h a r förtroende för, eftersom advokaten inte bara ska ge juridisk h j ä l p utan även fun- gera som allmänt mänskligt stöd. K v i n n a n bör därför vara helt fri i valet av advokat. I om- råden där det är glest mellan advokaterna kan det till exempel vara aktuellt för kvinnan att v ä l j a en advokat som bor ganska långt borta.

V i m e n a r att detta inte k o m m e r att bli någon belastning för rättsapparaten, eftetsom det inte k o m m e r att röra sig om så m å n g a fall. D ä r - emot k o m m e r valfriheten att betyda väldigt mycket för de få offer som det gäller.

I departementets förslag används beteck- ningen ' h a n ' om advokaten. V i föreslår att detta stryks och att m a n i stället a n v ä n d e r beteckningen advokat. D e t finns anledning tro att särskilt m å n g a kvinnliga advokater är in- tresserade av att ta på sig sådana fall, och det verkar därför onaturligt att i detta s a m m a n - h a n g a n v ä n d a 'han'.

D e t är mycket viktigt att advokatens ställ- ning under huvudförhandlingen regleras i lag.

V i anser det vara väsentligt att advokaten får uttrycklig rätt att både ställa frågor till den förfördelade och avleda irrelevanta frågor till henne. Dessutom m e n a r vi-att den förfördela- des advokat måste h a rätt att ställa frågor till vittnen och till den åtalade. Dessutom ska ad- vokaten kunna hålla en slutplädering.

Regler om detta är som vi ser det nödvän- diga för att den förfördelades intressen ska k u n n a tillvaratas. Hennes möjlighet att få er- sättning, av staten eller svaranden, är bl a av- hängig att svaranden döms som skyldig. D e t är därför naturligt att offrets advokat i sitt slutinlägg kan k o m m a in på skuldfrågan.

Advokaten ska ge kvinnan den h j ä l p och det stöd hon behöver i fallet, och om nödvändigt sätta henne i förbindelse med a n n a n sakkun- nig h j ä l p , t ex psykolog. D e t är viktigt att h j ä l - pen ges på kvinnans premisser, för annars riske- rar m a n att den föreslagna ordningen inte blir till h j ä l p utan mer till börda för kvinnan. F ö r övrigt vill vi understryka vikten av att advo- katen kontaktas när tidpunkterna för domstols-

(6)

f ö r h a n d l i n g a r n a ska fastställas, så att hon/han i praktiken ges tillfälle att tillvarata den för- fördelades intressen.

Översättning: Gunnar Sandin

S I M M A R Y

An attempt is made in this article to present two important factors in rape cases. First, the expe- riences we have gathered in connection with the reporting of rape. Second, our statements as re- gards the proposition concerning new regulations for counsel aid to rape victims.

Legal Aid to Women (Juridisk Rådgivning for Kvinner) has worked with the legal position of rape victims for a year. In this work, we have pri- marily directed our attention to the reporting of rape. In Norway, few studies have been carried out in this area. However, there are relatively many rape cases which have been dropped due to lack of evidence or alternatively the case has been with-

drawn. Due to these circumstances, it would seem to be of interest to take a closer look at women's situation when reporting rape.

In December 1980, the Ministry of Justice put forward a bill for new regulations for counsel aid to rape victims. Legal Aid to Women has been one of the organisations which has been given the opportunity to officially respond to this proposition.

We believe that there clearly exists a need for this type of aid since rape victims in our society hold a weak position within the legal system. This is in part due to the fact that the officials whom the woman encounters, such as the police and those in court, reflect society's traditional view of rape and rape victims. This view results in mistrust and dis- paragement of women.

Juridisk Rådgivning for Kvinner Postboks 6898

St Olavs Plass Oslo 1 Norway

References

Related documents

Sekretess till skydd för enskilda som lämnat stödförklaringar enligt EU:s nya förordning om det europeiska medborgarinitiativet. Datainspektionen har granskat förslaget

I promemorian föreslås att sekretess ska gälla i verksamhet med att kontrollera och intyga stödförklaringar som har lämnats enligt EU:s nya, 2019 års, förordning om det

Yttrande över promemorian Sekretess till skydd för enskilda som lämnat stödförklaringar enligt EU:s nya förordning om det europeiska

971 86 Luleå Stationsgatan 5 010-225 50 00 norrbotten@lansstyrelsen.se www.lansstyrelsen.se/norrbotten Remiss av promemorian Sekretess till skydd för enskilda som lämnat

TU konstaterande då, i likhet med den då bakomliggande promemorian (Ds 2016:2), att man ska vara restriktiv vid införandet av sekretess på områden där sekretess tidigare inte

Valmyndigheteninstämmer i förslaget att ändra lydelsen i offentlighets-och sekretesslagen (2009:400) i och med att Europaparlamentets och rådets nya förordning om det

Den kategoriseringsprocess som kommer till uttryck för människor med hög ålder inbegriper således ett ansvar att åldras på ”rätt” eller ”nor- malt” sätt, i handling

Till höger syns en graf över aerodynamiska motståndsandelen olika komponenter för ICE bidrar med [40].. 3.2.3 Aerodynamisk form