!
Biblioteket och den goda boken
Om skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning
Johan Wernberg
Sociologiska institutionen
Abstract
The aim of this study is to investigate why fictional literature holds a privileged position within the Swedish library system through a discourse analysis of the Swedish Library Act. The analysis suggests that the privileged position might be understood partly through a symbolic association with the book as a symbol of knowledge, and partly through the institutionalization of the illusio of literature manifested in the myth of the good book. The study is concluded by a discussion on whether fictional literature ought to keep its privileged position, in which I argue in its favor and for the need of replacing the myth of the good book with a body of reason.
Innehållsförteckning
Del 1 - Om uppsatsen 4
1.1 Inledning 4
1.2 Syfte och frågeställning 5
1.3 Uppsatsens disposition 6
Del 2 - Tidigare forskning 7
2.1 Det moderna och det postmoderna biblioteket 7
2.2 Den svenska bibliotekspolitiken 8
2.3 Bibliotekspolitiska diskurser 10
2.4 Det litterära fältet och myten om den goda boken 11
Del 3 - Teoretiska utgångspunkter 14
3.1 Den socialkonstruktivistiska och kritiskt realistiska ansatsen 14 3.2 Den diskursanalytiska utgångspunkten 15
Del 4 - Metod och material 17
4.1 Bibliotekslagen 17
4.2 Tillvägagångssätt och avgränsningar 19
4.3 Positionering som forskarsubjekt 19
Del 5 - Analys 21
5.1 Från den moderna till den postmoderna tankestilen 21 5.2 Litteraturbegreppets differentiering 22 5.3 Den moderna och den postmoderna subjektspositionen 26
Del 6 - Diskussion 30
6.1 Den socialkonstruktivistiska ansatsens begränsningar 30 6.2 Bör skönlitteraturen inta en bibliotekspolitisk särställning? 31 6.3 Biblioteket, den goda boken och framtiden 32
Del 7 - Slutsatser 33
7.1 Forskningsfrågans svar 33
7.2 Förslag på vidare forskning 33
Del 1 - Om uppsatsen
Denna del handlar om uppsatsen som sådan. Efter några inledande ord (1.1) presenteras dess syfte och frågeställning (1.2), följt av en redogörelse över dess övergripande disposition (1.3).
1.1 Inledning
Ett bibliotek är en plats som brukar förknippas med böcker. En plats av ändlösa bokhyllor och oöverskådliga gamla samlingar; av drömmar, visioner och äventyr materialiserade på trycksvärta och papper. Associationen är inte tagen ur luften: ”bibliotek” betyder uttryckligen ”boksamling” på grekiska, där biblio står för ”bok” och tek för ”plats”. Det svenska biblioteksväsendet förblir traditionen trogen. Bibliotekslagen proklamerar redan i sin andra paragraf att ”det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning” (SFS 2017:768). Lagen slår vidare fast att folk- och skolbiblioteken ska ”främja läsning och tillgång till litteratur” och ägna ”särskild
uppmärksamhet åt barn och ungdomar för att främja deras språkutveckling och stimulera till läsning […]” (ibid.). Som följd härav intar litteraturen en särställning gentemot andra medier och
skönlitteraturen en särställning gentemot andra konstformer, en särställning som kommer till uttryck i bibliotekets bestånd, läsfrämjande verksamheter och litterära samhällsuppdrag. Vad grundar sig då skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning på och är den ens önskvärd till att börja med?
Som uppsatsen kommer att visa är bibliotekets relation till litteraturen inte så oproblematisk och självklar som den först kan tyckas. Skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning reser en rad frågor, inte minst vad ett bibliotek är och bör vara. Frågan aktualiseras inte minst av
informationssamhällets framväxt och av de nya audiovisuella medier som följer av den digitala utvecklingen. Från att i stort sett haft monopol på fantasins värld tävlar skönlitteraturen idag om uppmärksamheten med andra medier, som film och digitala spel (se exempelvis Persson 2012:103). Frågan varför vi bör ägna tid och energi åt att läsa till att börja med är intimt förbunden med dessa alternativa mediers framväxt. Deras stora genomslagskraft utmanar skönlitteraturens etablerade särställning, något som i sin tur hotar att underminera eller åtminstone omdefiniera synen på biblioteket och dess samhällsuppdrag (Hedemark 2009). Står biblioteket inför en kris där
I denna uppsats kommer jag att beröra ovanstående och tangerande frågor. I centrum kommer bibliotekets relation till skönlitteraturen att stå — för det är en relation vilken, som vi kommer att se, är av avgörande betydelse. Det har bedrivits en del forskning kring bibliotekets historia och olika former av samhällsfunktion, men denna forskning har inte behandlat skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning på det sätt som önskas göras här. En möjlig förklaring kan ha att göra med att skönlitteraturens värde av tradition ofta tagits för given. Uppsatsen önskar utmana denna tradition och därmed komplettera den befintliga forskningen genom att synliggöra och problematisera bibliotekets relation till det vi framöver kommer att lära känna som myten om den goda boken.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med uppsatsen är att undersöka varför skönlitteraturen intar en bibliotekspolitisk
särställning inom det svenska biblioteksväsendet. För att uppfylla sitt syfte kommer uppsatsen att
söka svar på frågeställningen hur bibliotekets relation till skönlitteraturen konstrueras diskursivt
inom ramarna för den svenska bibliotekslagen.
Det svenska biblioteksväsendet består av många olika typer av bibliotek och av tradition förknippas skönlitteraturen och den läsfrämjande verksamheten i första hand med folk- och skolbiblioteket. Anledningen till att syftet likväl inbegriper samtliga biblioteksformer i sin formulering är dels för att spegla den aktuella lagtexten och dels för att förbli neutral i diskussionen kring litteraturens relation till de olika biblioteksformerna.
Valet av bibliotekslagen som empiriskt fokus motiveras med att den utgör biblioteksverksamhetens kärna. Det är i kraft av denna lag som det svenska biblioteksväsendet tar form och det är således här orsakerna till skönlitteraturens särställning rimligtvis bör sökas. Jag kommer därför att söka svaret hos de offentliga dokument som på något sätt berör bibliotekslagen, d.v.s bland dess förarbeten, propositioner, betänkanden, utskott och utredningar.
Som teoretisk utgångspunkt och analytiskt verktyg begagnar sig uppsatsen av diskursanalysen. Diskursanalysen bygger på den socialkonstruktivistiska premissen att hur vi talar om saker och ting dikterar hur vi tänker, känner och handlar. Den tolkar denna sociala konstruktion i termer av
diskursivt. Det blir därmed möjligt att söka svar på var skönlitteraturens särställning kommer ifrån och hur den upprätthålls.
1.3 Uppsatsens disposition
Uppsatsen består av sju delar. Den första delen kretsar kring själva uppsatsen och den har vi i och med den här disposition redan avklarat. I den andra delen presenteras den tidigare forskning som uppsatsen tar avstamp i. Här behandlas det moderna och det postmoderna biblioteket, den svenska bibliotekspolitiken och det litterära fältet. Den tredje delen handlar om uppsatsens teoretiska utgångspunkter: den socialkonstruktivistiska och kritiskt realistiska ansatsen och diskursanalysen. Vidare till den fjärde delen, som behandlar uppsatsens metod. Här presenteras och motiveras den svenska bibliotekslagen med tillhörande offentliga dokument som empiriskt material, följt av hur jag använt mig av den. Delen innehåller även en presentation av min relation till forskningsfrågan. Sedan följer själva analysen i den femte delen. Analysen inleds med en konstruktion av de två tankestilar som präglar materialet. Därefter fördjupas analysen utifrån litteraturbegreppets
differentiering och diskursens subjektspositioner, för att sedan avslutas med en sammanfattning. I
den sjätte delen för jag en diskussion över uppsatsens resultat utifrån en problematisering av dess
Del 2 - Tidigare forskning
I denna del behandlas den tidigare forskning som uppsatsen utgår från. Efter en schematisk presentation av det moderna och det postmoderna biblioteket (2.1) behandlas den svenska
bibliotekspolitiken (2.2) och hur den kan förstås rent diskursivt (2.3). Därefter följer en fördjupande redogörelse över litteraturens fält och myten om den goda boken (2.4).
2.1 Det moderna och det postmoderna biblioteket
För att förstå biblioteket och dess relation till skönlitteraturen blir det först nödvändigt att placera biblioteket i ett större sociologiskt sammanhang. Det är här idén om det moderna och det
postmoderna kommer in i bilden, hos vilka uppsatsen finner sin vidaste teoretiska förståelseram. Som arketyp betraktad präglas det moderna samhället av en stark förnuftstro med tillhörande strävan att utifrån vetenskapen förbättra världen. Med rötter i upplysningen och industrialiseringen utgör denna förnuftstro en kritisk och sekulariserande impuls som verkar för att ersätta ”tro” med ”vetande” (Bauman 2002:130, 175). Resultatet av denna kritiska impuls blir den vetenskapliga utopi som på många sätt är vårt moderna samhälle; ett samhälle där människan — för att låna Hobbes klassiska uttryck — rest sig över sin ”otäcka, brutala och korta” tillvaro och lagt den under sig.
Det moderna biblioteket har av tradition varit intimt förbunden med den moderna tidsandan och dess strävan efter att kategorisera, strukturera och sprida kunskap. På ett sätt kan biblioteket rent av sägas utgöra det moderna projektets ”motor” och bibliotekarien dess ”upplysningsfilosofiska mekaniker”, eftersom vetenskapen hade varit omöjlig förutan dem (LeMoine 2012). Biblioteket utgör ett förkroppsligande av det upplysningsfilosofiska kunskapsidealet och som sådan är den både ett resultat av och en förutsättning för moderniteten (Rasmussen & Jochumsen 2018). Inte minst går detta upplysningsideal igen hos bibliotekets folkbildande strävan, som syftade till att stötta
medborgarens självbildning. I sann humanistisk anda önskade självbildningsidealet bejaka
Om det moderna samhället är vetenskapens dröm om förnuftets slutgiltiga seger utgör det
postmoderna samhället drömmens kollaps. När den kritiska impuls som utmärker moderniteten
vänds ”inåt” och förnuftet börjar angripa sig självt undermineras den förnuftstro som utgör det moderna samhällets fundament. Om det moderna samhället bygger på en stark förnuftstro bygger det postmoderna samhället på kritiken av denna förnuftstro tillsammans med tron på utveckling och framsteg och den västerländska kulturens avgörande roll för alltsammans (Bauman 2002:175). Rent socialt karaktäriseras det postmoderna tillståndet av de gamla institutionernas upplösning och den kollektiva identitetens omvandling till en mer individualistisk sådan (Giddens 2009). Resultatet blir ett förflyktigande och relativiserande av allt det som tidigare betraktats som fast, naturligt och sant.
Med postmodernismens inträde kan biblioteket — som modern institution betraktad — sägas ställas inför en identitetskris. I sin postmoderna tappning blir biblioteket nu mindre en fråga om
upplysning, folkbildning och god litteratur och mer om kapital, ny teknologi och ren underhållning (Rasmussen & Jochumsen 2018, Usherwood 2007:4). Det postmoderna biblioteket är ett bibliotek präglat av fria marknadskrafter och av motstridiga idéer med tillhörande roller — ett ”flytande” tillstånd som går hand i hand med postmodernitetens generella förflyktigande av modernitetens övriga samhällsinstitutioner. Från att vara en upplysningsinstitution som främjar demokrati genom tillgång till kunskap och den finare konsten blir biblioteket en neutral service i enlighet med den fria marknadens (värdelösa) logik (Hedemark 2009).
Det är i och med det moderna bibliotekets övergång till det postmoderna biblioteket som frågan angående litteraturens bibliotekspolitiska särställning reser sig. I takt med att skönlitteraturen tappar sin folkbildande uppgift blir den till en konstform bland andra, vilket underminerar dess
särställning. Denna övergång ska dock inte tolkas statiskt, utan arketypiskt: vi befinner oss just nu mitt uppe i denna historiska process och det moderna såväl som det postmoderna tävlar inbördes om inflytande. Det är här, i motsättningen mellan det moderna och det postmoderna, som uppsatsen finner sin vidaste samhälleliga förståelseram. Hur kan vi då förstå litteraturens plats och roll i denna historiska process? För att besvara den frågan flyttar vi nu fokus till litteraturen och dess fält, för att därefter koppla samman den med biblioteksväsendet.
2.2 Den svenska bibliotekspolitiken
det sedan länge funnits olika former av bibliotek i Sverige så är det inte förrän i början av 1900-talet som det bibliotek vi känner idag börjar ta form. Pionjären Valfrid Palmgrens resa till Amerika med efterföljande betänkande Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för
främjandet af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige (1911) antas rent allmänt utgöra det
historiska startskottet. Med Palmgrens förslag som underlag — vilken bland annat målade upp en bibliotekspolitisk vision präglad av tillgänglighet och kvalitet — antog staten ansvaret för
folkbibliotekets utveckling och det moderna folkbiblioteket tog därmed vid (Frenander & Lindberg 2012:27). Det bakomliggande motivet från statens sida var intimt förankrat i den
upplysningsfilosofiska tidsanda som redan behandlats (se del 2.1), då folkbiblioteket var tänkt att medverka till medborgarnas upplysning och moraliska förädling (ibid:28). Dess legitimitet som samhällelig institution betraktad hämtades från att den riktade sig till alla samhällsklasser och grupper, fritt från medlemskap och avgifter, vilket föreföll tilltalande för den filantropiskt lagda borgligheten (ibid.).
Därefter följde en period där biblioteksverksamheten i utbildningspolitikens tecken växte och förfinades. Det ekonomiska stödet från statens sida ökade (1930) och biblioteksverksamheten expanderade som led i efterkrigstidens statliga optimism (1949). Människor fick det allt bättre ställt och folkbiblioteket, som nu var relativt väletablerat, övergick helt i kommunernas regim som nu bedömes förmögna nog att ta hand om biblioteksverksamheten (1965). Under 1970-talet började det dock att hända saker. Sveriges obrutna ekonomiska utveckling sedan efterkrigstiden började sakta in för att sedan stagnera tillsammans med resten av världsekonomin. Samtidigt tillsattes flera nya utredningar inom kulturens och litteraturens område, vars ambition var att få ett helhetsgrepp över ”kulturfrågorna” (Frenander & Lindberg 2012:24-75).
I och med ovanstående började biblioteksväsendet successivt inordnas kulturpolitiken, vilket fick som följd att folkbiblioteket fick ett allt mer differentierat kulturutbud. Biblioteket fick därmed strida om finansieringen med andra kulturområden, vilket bidrog till en tilltagande ekonomisk marginalisering. Den allt krassare ekonomiska verkligheten resulterade i bibliotekslagens födelse (1996), vilket bl.a. via lag garanterade avgiftsfria lån och en enhetlig biblioteksservice landet över. 1
Bibliotekets ekonomiska kris fortsatte dock fram till kring 2009, då biblioteksväsendet med Kungliga biblioteket (KB) som tydligare samordnare började få en allt självständigare politisk roll
(Frenander & Lindberg 2012:24-75). I skrivandets stund befinner sig bibliotekspolitiken i
övergången från kulturpolitiken till denna bibliotekspolitik, men vad det innebär i det långa loppet får framtiden utvisa (ibid:306).
2.3 Bibliotekspolitiska diskurser
Ett sätt att tolka och förstå den bibliotekspolitiska utveckling är att analysera den i termer av diskurser. Två diskurser av särskild vikt för uppsatsens forskningsfråga har gått att urskilja:
bokdiskursen och informationsförmedlingsdiskursen (Hedemark 2009). Med rötter i modernismens
upplysningsfilosofiska tankegods (se del 2.1) kretsar bokdiskursen kring tryckta böcker, kvalitet och folkbildning. Den ser skeptiskt på teknikutvecklingen och dess nya medier, vilka porträtteras
befinna sig i en antagonistisk antingen/eller-relation till litteraturen och boken. Fysiska böcker och folkbildning ses som bibliotekets fundament och bibliotekets samhälleliga roll anses vara att främja goda läsvanor och fostra goda samhällsmedborgare. Det är en klassisk bildningssyn som betonar kvalitetslitteraturens värde över den massproducerade populärlitteraturens och som gärna kritiserar bibliotekets inköp av underhållningslitteratur på bekostnad av klassikerna. Om inte biblioteket förmedlar god kvalitetslitteratur hämmas människors intellektuella utveckling och de riskerar att bli okritiska och dumma (ibid:63-66).
Till skillnad från bokdiskursen, vilken präglas av det moderna folkbildningssidealet, utgör informationsförmedlingsdiskursen ett barn av informationssamhället. Influerad av 1970-talets teknikpositiva anda och 1980-talets nyliberala marknadstänkande önskar den expandera biblioteksverksamheten, som nu i första hand bör bygga på informations- och
kommunikationsteknik istället för tryckta böcker (ibid:59). I kontrast till bokdiskursen förhåller den sig mediemässigt neutral och den betraktar därför bokdiskursen som föråldrad (Hedemark 2009:60). Borta är det paternalistiska folkbildningsidealet, som ersatts med en syn på information som
värdeneutral och fri. För litteraturens del innebär det att den börjar betraktas som ett informationsbärande medium bland andra. Biblioteket bör därmed frångå skönlitteraturens särställning, vidga medie- och konstutbudet och bättre tillgängliggöra den nya information som följer i teknikutvecklingens kölvatten (ibid.). I och med den diskursiva övergången från
bokdiskursen till informationsförmedlardiskursen förändras alltså bibliotekets relation till
Rent schematiskt skulle vi kunna säga att om bokdiskursen representerar moderniteten (se del 2.1) och tillhör utbildningspolitiken (se del 2.2) så är informationsförmedlardiskursen ett uttryck för postmoderniteten och kulturpolitiken. I en modern och utbildningspolitisk kontext betraktas
skönlitteraturens särställning inom biblioteksväsendet som självklar i och med dess tänkta förmåga att bidra till upplysning och fostra goda samhällsmedborgare. Biblioteket blir då en plats för böcker och lärande. I en postmodern och kulturpolitisk kontext blir skönlitteraturens särställning istället betraktad som föråldrad och hämmande. Här blir biblioteket snarare en informations- och underhållningscentral baserad på informationsteknologi och präglad av den fria marknadens värdelösa logik i termer av utbud och efterfrågan. Även om skönlitteraturen — som vi kommer att se — alltjämnt intar en särställning så är denna särställning i och med den informationsförmedlande diskursen alltså inte given på samma sätt som den var tidigare.
Utifrån ovanstående schematiska redogörelse har de yttre diskursiva ramarna för den kommande analysen målats, men än saknas något. För att kunna besvara frågan kring skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning gentemot andra konstformer krävs en närmare förståelse för skönlitteraturen som fält betraktad och hur den kan tänkas relatera till biblioteksväsendet som sådant. För att närmare förstå det spänningsfält som existerar kring skönlitteraturens
bibliotekspolitiska vara kommer vi därför nu att rikta blicken mot skönlitteraturens fält och den tillhörande myten om den goda boken.
2.4 Det litterära fältet och myten om den goda boken
Litteraturbegreppet är mångfacetterat. I denna uppsats kommer jag, för enkelhetens skull, att hålla mig till den gängse uppfattningen att litteratur avser det skrivna ordet. Utifrån denna definition blir
facklitteratur att betrakta som den text som syftar till att förmedla en viss kunskapsmassa, medan skönlitteratur blir den text som skrivits utifrån ett estetiskt ändamål. Genom att ta fasta på
begreppets familjelikhet på detta sätt blir det möjligt att betrakta olika aktörers användning av den som en del av själva analysen, utan att vi för den sakens skull förlora begreppets essens och därmed vad vi faktiskt talar om ur sikte.
När det kommer till bibliotekslagens användning av litteraturbegreppet så avser den skön- såväl som facklitteratur (se exempelvis Svensk biblioteksförening 2015:8). När lagen skriver att
uppsatsen verkligen talar samma språk. När en lagtext exempelvis slår fast att litteraturen bör inta en särställning inom biblioteksväsendet och uppsatsen tolkar detta i termer av skönlitteratur, talar de då verkligen om samma sak? Det korta svaret är ja, eftersom bibliotekslagens litteraturbegrepp
inbegriper skönlitteraturen: det som gäller för litteraturen i stort gäller, följaktligen, även för
skönlitteraturen.
Skönlitteraturen existerar inte i något utomvärldsligt vakuum utan formas i allra högsta grad av den sociala värld som producerar och upprätthåller den. Bourdieus fältteori erbjuder en förklaring på hur. Enligt Bourdieu präglas det sociala livet av olika ”fält”, vilka ska förstås som avgränsade intressesfärer med egna lagar inom vilka aktörer strider inbördes om status (Bourdieu 1999). En nyckelingrediens i dessa fält är illusio, d.v.s. uppfattningen om att det fältet står för är viktigt och värt att strida för till att börja med (Bourdieu 2000:333). Om litteraturen är att betrakta som ett fält blir dess illusio uppfattningen att litteraturen är värdefull, att dess ställning är något att värna om och läsandet något att främja (ibid.). I en bibliotekskontext går det följaktligen att analysera läsfrämjandet i termer av illusio, som en mer eller mindre outtalad premiss ovanpå vilket
litteraturens givna plats inom biblioteksverksamheten vilar. Denna uppfattning är intimt förbunden med nästa teoretiska inslag: myten om den goda boken.
I centrum av det skönlitterära fältets illusio finns myten om den goda boken. Med ”myt” ska här inte förstås någon gammal mytologisk föreställning, utan som ett naturaliserande sätt att tala om något. Till skillnad från diskursbegreppet (se del 3.2) så verkar myten naturaliserande på så vis att den döljer sin historicitet och ideologiska bakgrund och får oss att tro att dess sanning är en objektiv sådan (Persson 2012:11). När det kommer till myten om den goda boken så karaktäriseras den av den oreflekterade uppfattningen att ”boken” (d.v.s. skönlitteraturen) är intrinsikalt god och att vi blir
goda människor av att ta del av den (ibid:16). Myten baseras vidare på en dikotom och
antagonistisk världsbild där hög kultur ofta ställs mot låg och där litteraturen hotas av lägre konstformer, vilket medför att den måste främjas och värnas (Persson 2015:10-11).
Myten om den goda boken kan sägas präglas av två inslag: ett estetiskt och ett instrumentellt. I enlighet med mytens instrumentella legitimering förknippas skönlitteraturen med god
träna litteraciteten, motverka odemokratiska värderingar och inhämta kunskaper om litteratur, litteraturhistoria och litterär terminologi — vilka, i enlighet med mytens cirkelresonemang, betraktas som något gott (Persson 2012:19).
Vad gäller mytens estetiska inslag är den intimt förknippad med dess syn på skönlitteraturens väsen. Myten målar upp bilden av skönlitteraturen som något magiskt, vackert och värdefullt i sig självt. Inte minst ger sig denna estetiska dimension sig till känna vid hur skönlitteraturen positioneras i förhållande till andra (läs audiovisuella) konstformer. Att skönlitteraturen kan göra mer och andra saker än exempelvis film är en återkommande tes (Persson 2012:121). Detta har att göra med att skönlitteraturen påstår vara inriktad på mening och tolkning, medan de övriga medierna är inriktad på sinnlig varseblivning (ibid:123). Till skillnad från de sinnliga konstformernas manifesta färger och former är den litterära fantasin gränslös och fri och häri antas dess estetiska originalitet och magi ligga. Läsningen brukar i enlighet med myten om den goda boken betraktas som ett mirakel av nästintill mytisk dignitet, där — för att citera Lagercrantz — ”ögat följer svarta bokstavstecken på det vita pappret […] och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning” (Lagercrantz 2017:13).
Del 3 - Teoretiska utgångspunkter
I denna del presenteras och motiveras uppsatsens teoretiska utgångspunkter. Med avstamp i den socialkonstruktivistiska och kritiskt realistiska ansatsen (3.1) kommer diskursanalys och hur den kommer att användas att redovisas (3.2).
3.1 Den socialkonstruktivistiska och kritiskt realistiska ansatsen
Människans värld är en social värld. Som sociala varelser betraktade utgör vi reflektioner av varandra; biologiska kärl som fylls med själsligt innehåll i mötet med den Andre. Alla våra
uppfattningar om oss själva, varandra och världen i stort utgör följaktligen sociala konstruktioner. Rent epistemologiskt medför detta att vi — för att tala i Kantianska termer — aldrig kan se ”tinget i sig” bakom ”tinget för mig”. Vår bild av något kommer aldrig att utgöra en direkt och obetingad återspegling utan alltid färgas av den sociala kontext inom vilket vi och eventuellt detta något existerar (Wennberg 2010).
Ovanstående socialkonstruktivistiska ansats ska dock inte nödvändigtvis tolkas som att vi inte kan erhålla kunskap, här förstådd i sin traditionella bemärkelse som sann, välgrundad tro. Lösningen ligger i den tänkta korrespondensen mellan ”tinget i sig” och ”tinget för mig”, d.v.s. hur väl den subjektiva avbilden speglar sin eventuella objektiva motsvarighet (Ferraris 2014). Med den kritiska
realismen som epistemologisk utgångspunkt blir det möjligt att tala meningsfullt om något - vare
sig det i sig självt utgör en social konstruktion eller ett objektiv ting bortom människans
begreppsvärld - utan att hänfalla antingen åt den naiva uppfattningen att tingen alltid är sådan vi uppfattar dem eller radikalare former av anti-realism vilka förnekar existensen av en objektiv verklighet (ibid.). Det är att erkänna det sociala livet som den ultimata demiurgen utan att överge 2
allt vad sanning heter och det blir följaktligen möjligt att bedriva vetenskap även om den aldrig blir absolut objektiv i positivistisk bemärkelse.
I uppsatsens fall innebär den socialkonstruktivistiska ansatsen bland annat att den inte kommer att ta ställning till de eventuella effekter skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning de facto för med sig. Som vi kommer att se längre fram motiveras denna särställning ofta utifrån dess tänkta positiva effekter, men dessa kommer alltså här att sättas inom parentes. Istället kommer fokus att ligga på
hur vi målar upp och förhåller oss till dessa (tänkta) effekter; en praktik som vi, i sann kritisk realistisk anda, antas kunna erhålla kunskap om.
3.2 Den diskursanalytiska utgångspunkten
Om människans värld nu utgör en social konstruktion, hur går då denna konstruktion till? Ett sätt att förstå den demiurg som är det sociala livet är att beskriva dess skapelse i termer av diskurser, d.v.s som särskilda sätt att tala om och förstå olika saker (se exempelvis Hall 1997:6). Diskursanalysen hävdar att hur vi talar eller skriver om något är avgörande för hur detta något uppfattas av oss (Wildemuth 2009:320-321). Genom att analysera hur vi kommunicerar i termer av diskurser får vi alltså insikt i hur vi konstruerar vår sociala verklighet i samspelet med varandra. I sann
socialkonstruktivistisk anda (se del 3.1) ser alltså inte diskursanalysen en text som en passiv förmedlare av kunskap om verkligheten, utan som en avgörande faktor vid skapandet av denna verklighet som social konstruktion betraktad. Till skillnad från exempelvis den historiska forskningen intresserar sig inte diskursanalysen för en källas pålitlighet eller förmåga att
representera något, utan här utgör källan i sig det intressanta. Frågor som vad en text säger och inte säger, vem den kommer ifrån, vem den riktar sig till och varför blir här centrala.
Rent konkret kan diskursanalysen — eller åtminstone den som förespråkades av Foucault och som kommer att användas här — sägas bygga på två olika forskningsansatser vilka kompletterar varandra. Den första av dem, den arkeologiska, handlar om diskursernas form och innehåll. Den andra, genealogiska, handlar istället om konflikter mellan diskurser och de kontrollmekanismer som dessa tar till för att överleva över tid (Alvesson & Sköldberg 1994:302-303). Som grund för sina analyser söker diskursanalysen binda samman olika utsagor inom ett avgränsat område i en
diskursiv formation bestående av objekt, subjektpositioner, strukturer och begrepp. ”Objekt” ska här
förstås som det utsagorna handlar om eller det diskursen kretsar kring och ”subjektspositionerna” står för de som uttalar sig om dessa objekt. ”Strukturerna” utgörs av utsagornas kontext eller det som gör att de tillhör en avgränsad enhet, medan ”begreppen” utgör det som binder samman
utsagorna genom att tillskriva objekten mening (Hedemark 2009:32-33). Alla diskurser strävar efter att fixera begreppen och göra dem entydiga, vilket leder oss in på nästa avgörande inslag i
diskursanalysen: maktbegreppet.
utgör ett resultat av diskursens ordnande förmåga, men hade det inte varit för denna ordning hade meningsfull kommunikation människor emellan varit en omöjlighet. Detta är anledningen till att diskursen (och därmed makten) accepteras till att börja med (Hedemark 2009:34). Då inte sagt att alla alltid är överens om diskursens själva innehåll: det finns otaliga diskurser där ute och ofta strider dem sinsemellan i en diskursiv kamp om sanningen. Varje diskurs medför en sanningsregim som proklamerar vad som är sant respektive falskt och för att upprätthålla denna regim producerar diskursen olika försvarsmekanismer i form av regler och förbud (ibid.). Om en sanningsregim står oemotsagd utvecklas den till en hegemoni, vilket här ska förstås som det dominerande perspektivet (Jorgensen & Phillips 2002:7).
Med diskursanalysen som teoretisk utgångspunkt kommer jag att undersöka de diskurser som konstituerar bibliotekets relation till skönlitteraturen och hur de förhåller sig till varandra. Jag kommer att titta på hur biblioteket och skönlitteraturen porträtteras och hur skönlitteraturens särställning eventuellt motiveras enligt följande analysschema:
Objektet: Litteraturens plats inom det svenska biblioteksväsendet.
Begrepp: Hur definieras centrala begrepp som bibliotek, litteratur och demokrati? Subjektpositioner: Vilka positioner kommer till uttryck?
Diskurser: Vilka diskurser är närvarande och hur förhåller de sig till varandra?
Del 4 - Metod och material
I denna del redogörs uppsatsens metodologiska dimensioner. Det empiriska materialet och valet av densamme presenteras och motiveras (4.1). Därefter följer en redogörelse över hur materialet använts och vilka avgränsningar som gjorts (4.2). Som led i denna vetenskapliga transparens positionerar jag mig avslutningsvis i förhållande till forskningsområdet (4.3).
4.1 Bibliotekslagen
För att undersöka skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning riktar uppsatsen sin
uppmärksamhet mot den svenska bibliotekslagen. Dess empiriska material består av de offentliga
dokument som på något sätt berör den svenska bibliotekslagen, d.v.s. dess förarbeten, propositioner, betänkanden och offentliga utredningar. Valet av bibliotekslagen som empiriskt fokus motiveras
med att den utgör kärnan i biblioteksväsendets utformning, vilket torde göra den till en fruktbar utgångspunkt vid sökandet efter de diskurser som konstruerar nämna särställning. Att fokusera undersökningen på offentliga dokument har den fördelen att materialet därmed erbjuder en väl avgränsad struktur, vilket utgör en förutsättning för den diskursiva analysen (se del 3.2). En annan fördel är att offentliga dokument är väl bevarade, tydligt organiserade och fritt tillgängliga för alla, vilket underlättat materialets tillgänglighet. Valet av material har vidare medfört att uppsatsen inte ställts inför de etiska problem som ofta präglar humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning, eftersom materialet är offentligt, opersonligt och transparent (se exempelvis Vetenskapsrådet 2002).
Den 1 januari 1997 trädde Sveriges bibliotekslag i kraft (SFS 1996:1596). Till skillnad från sina skandinaviska grannar var Sverige relativt sen med att införa sin bibliotekslag: Danmark stiftade sin redan 1920, Finland 1928, Norge 1935 och Island 1955 (Häggström & Renberg 1998). Lagens existens hade dock diskuterats mycket tidigare än så. Redan i ett betänkande från 1924 (SOU 1924:5) sneglas det mot den danska bibliotekslagen och i Kulturrådets betänkande från 1972
kommenteras bland annat grannländernas bibliotekslagar, vilka tolkas som ett försök att få till stånd en viss minimistandard för biblioteksverksamheten (SOU 1972:66). År 1974 konstaterar
litteraturutredningen i sitt huvudbetänkande Boken (SOU 1974:5) att biblioteksstandarden är ojämnt fördelad i landet. Där förs för första gången i statlig regi en diskussion om en normerande
bibliotekslag, men konstaterade att standardskillnaderna inom biblioteksverksamheten var för stora. För att råda bot på problemet föreslogs istället statliga bidrag till bokbussar, arbetsplatsutlåning och biblioteksupprustning (ibid.).
Situationen förändrades dock under 1990-talet. Som jag varit inne på i del 2.2 så ägde då stora nedskärningar inom den offentliga sektorn rum och allt fler oroade röster höjdes över bibliotekets framtid. Många befarade att biblioteket skulle börja frångå sin praxis att erbjuda avgiftsfria lån och samtidigt konstaterades att biblioteksservicen såg mycket ojämn ut runtom i landet. I sitt
betänkande från 1995 (SOU 1995:84) presenterade Kulturutredningen sin vision av Sveriges kulturpolitik, varav ett konkret förslag på en bibliotekslag utgjorde en väsentlig del. Dittills hade biblioteksväsendet fungerat med hjälp av statliga bidrag allena, vilket gjorde att många ansåg en lag vara överflödig. En bibliotekslag ansågs även hota kommunernas autonomi och stjälpa
biblioteksengagemanget eftersom aktörer då kunnat nöja sig med att uppfylla lagens minsta villkor (Häggström & Renberg 1998). Det förändrade ekonomiska läget tillsammans med
kulturutredningens kulturpolitiska vision fick dock socialdemokraterna att svänga i frågan och ledda av statsminister Ingvar Carlsson och sedermera Göran Persson tog bibliotekslagen form. Eftersom socialdemokratin då var så pass stark i riksdagen innebar partiets vändning att lagen kunde utformas och relativt snabbt, även om samtliga borgerliga partier opponerade sig emot den (ibid.).
Bibliotekslagen (SFS 1996:1596) var född och i och med den blev det bland annat lagstadgat att biblioteksväsendet skulle erbjuda avgiftsfria utlån och att landets biblioteksservice skulle vara lika för alla. Lagen trycktes om 1998 (SFS 1998:1249) och reviderades 2004 för att förtydliga sina ansvarsområden och kravet på samverkan bibliotek sinsemellan (SFS 2004:1261). Bibliotekslagen kompletterades sedan med kravet på barns tillgång till skolbibliotek (SFS 2010:860). Därefter reviderades lagen igen för att återigen förtydliga ansvarsfördelningen mellan kommunerna, landstingen och staten (SFS 2012:912). Det svenska samhället utvecklades vidare och det dröjde inte länge förrän den gamla bibliotekslagen behövde ersättas av en ny. En utvärdering 2009 som syftade till att utvärdera bibliotekslagen visade att biblioteksväsendet genomgått stora förändringar, inte minst tack vare den digitala utvecklingen och människors förändrade medievanor
gjordes teknik- och formneutral för att anpassas till den framväxande digitala litteraturen i form av e-böcker och ljudböcker (ibid.). Senast lagen ändrades var i skrivandets stund 1 januari 2018, då folk- och skolbibliotekens åtagande att ställa litteratur till förfogande utanför kommungränsen förtydligades (SFS 2017:768).
4.2 Tillvägagångssätt och avgränsningar
Det empiriska materialet är omfattande och de analytiska infallsvinklarna många. Nödvändiga avgränsningar har gjorts till de passager i textmassan som på något sätt hanterar synen på litteratur och bibliotekets roll kopplat till densamma. För att hitta dessa passager har jag sökt igenom
materialet i digitaliserad form utifrån nyckelord som ”litteratur*”, ”läs*”, ”bok*”, ”böcker*”, ”medie*”, ”demokrat*”, ”upplysning*”, ”bildning*”, ”bibliotekslag*”. Med anledning därav gör 3
inte uppsatsen anspråk på att presentera en uttömmande bild av materialets sammanlagt innehåll. Även om en kontextuell förståelse varit nödvändig för analysen så är denna förståelse färgad av min avgränsning och analysen är därefter. För att motverka detta problem har jag tagit hjälp av litteratur som behandlar den svenska bibliotekspolitiken och bibliotekslagens historia (se del 2.2, 2.3 och 4.1), för att genom denna erhålla den nödvändiga kontextuella förståelseramen.
4.3 Positionering som forskarsubjekt
Enligt diskursanalysen finns inget sådant som ett objektivt omdöme: vår bild av världen färgas av vår förförståelse, som i sin tur formas av de diskurser som präglar vår verklighetsuppfattning (se del 3.2). Som led därav blir det nödvändigt att för mig som forskare positionera mig i förhållande till det fält jag önskar undersöka — inte nödvändigtvis därför att forskningens resultat inte kan göra anspråk på att utgöra kunskap, utan för att betona att denna kunskap alltid kommer att vara färgad av sitt sociala sammanhang (se del 3.1). Så vem är jag och vilken relation har jag till det fält jag önskar studera?
Som biblioteks- och informationsstudent med erfarenhet av att arbeta på forskningsbibliotek såväl som folk- och skolbibliotek är jag sedan tidigare förtrogen med bibliotekets verksamhet i teori och praktik. Detta utgör en uppenbar styrka, men också en potentiell svaghet med tillhörande
utmaningar. Min teoretiska förförståelse och praktiska erfarenheter må erbjuda en förståelseram för de teorier och det material jag kommit i beröring med, men risken är stor att de diskurser jag önskar
undersöka redan internaliserats i mitt sätt att tänka och handla. Jag är, på sätt och vis, redan besjälad och därmed en del av de tankestilar jag önskar undersöka ”utifrån”. Som blivande bibliotekarie är jag partisk i bibliotekspolitiska frågor och jag delar bilden av biblioteket som en avgörande samhällsinstitution vad gäller demokrati och bildning. Inte minst är jag positivt inställd till skönlitteraturens förmåga att berika individ och samhälle utifrån de personliga fördelar det egna livslånga läsandet fört med sig.
Ovanstående reser frågan huruvida jag kan vara objektiv i min analys eller inte. Det korta svaret är nej: analysen kommer att vara färgad av mig som person och kommer aldrig att utgöra en helt obetingad bild av verkligheten. Men det betyder inte att den inte kan komma tillräckligt nära för att vara av analytiskt värde. Genom att lyfta fram min position på detta sätt är det min förhoppning att läsaren ska få den förförståelse som krävs för att kunna förhålla sig till uppsatsens resultat på bästa möjliga sätt. Med det sagt har det blivit dags att gå vidare till själva analysen.
Del 5 - Analys
I denna del analyseras det empiriska materialet. Analysen börjar med konstruktionen av de två övergripande tankestilar som präglar diskursen (5.1). Därefter fördjupas analysen med en redogörelse över litteraturbegreppets differentiering (5.2) och diskursens subjektpositioner (5.3). Analysen avslutas med en sammanfattning över vad jag kommit fram till (5.4).
5.1 Från den moderna till den postmoderna tankestilen
I del 2.3 gjorde jag en schematisk summering över den tidigare forskningen, där jag kopplade samman det moderna biblioteket som arketyp betraktad med utbildningspolitiken, bokdiskursen och myten om den goda boken. I samma anda kopplade jag samman det postmoderna biblioteket med kulturpolitiken och informationsförmedlardiskursen. Jag kommer hädanefter att kalla den
förstnämnda av dem för den moderna tankestilen och den sistnämnda den postmoderna tankestilen. Den förstnämnda blir då ett samlingsnamn på det bakomliggande och typiskt moderna tankesätt som kommer till uttryck hos utbildningspolitiken, bokdiskursen och myten om den goda boken, medan den sistnämnda blir ett samlingsnamn på det postmoderna tankesätt som präglar
kulturpolitiken, informationsförmedlardiskursen och ifrågasättandet av skönlitteraturens
särställning. Som vi såg i den tidigare forskningen tyder mycket på att utvecklingen gått från den förstnämnda till den sistnämnda, vilket påverkar synen på skönlitteraturens plats inom
biblioteksväsendet.
Inom den moderna tankestilen förknippas skönlitteraturen med det upplysningsfilosofiska
bildningsidealet. Skönlitteraturen betraktas här som något upphöjt och magiskt som förbehållslöst förmår förädla människan och göra henne demokratisk. Det är i denna kontext det svenska
biblioteksväsendet tagit form och det blir därmed kanske inte så förvånande att den av tradition tillskriver skönlitteraturen en särställning gentemot andra konstformer. Jag låter Valfrid Palmgrens egna ord exemplifiera:
mening, i hvilken detta ord i allmänhet tages t. ex. i vetenskapliga bibliotek, föras in under rubriken kunskapsgifvande litteratur (Palmgren 1911:79).
Hos den postmoderna tankestilen befinner sig skönlitteraturens särställning istället under angrepp. Här tolkas skönlitteraturen i termer av underhållning istället för upplysning och dess
bibliotekspolitiska särställning börjar betraktas som ”gammaldags”:
Ett stort antal remissinstanser, bland annat Kungl. biblioteket, Statens kulturråd och Svensk biblioteksförening, framhåller dock att det beskrivna huvudsyftet, att främja läsning och litteratur, i huvudsak är en uppgift för folk- och skolbiblioteken och att det är alltför begränsat som ändamål för hela det allmänna biblioteksväsendet. Göteborg Stad anser att synsättet att litteratur ska ha en särställning inom biblioteksområdet är gammaldags. Många
remissinstanser, däribland Statens kulturråd och Svensk biblioteksförening, anser att den demokratiska aspekten av biblioteksarbetet, bland annat bibliotekens roll för ett fritt
informationsutbyte och fri åsiktsbildning, bör betonas tydligare i ändamålsparagrafen (Prop. 2012/13:147:11).
Från att ha varit en bärare av det upplysningsfilosofiska bildningsidealet har skönlitteraturen alltså blivit en fråga om underhållning. Vad berodde då denna bildingssyn på till att börja med och varför har den kommit att förändras? En möjlig förklaring som det empiriska materialet erbjuder står att finna hos själva litteraturbegreppet.
5.2 Litteraturbegreppets differentiering
Som jag tog upp i del 3.2 så utgör begreppen inom en diskurs det som binder samman dess utsagor. De intar därmed en central plats inom varje diskurs och vilket begrepp kan vara centralare här än själva litteraturbegreppet? Det blir, följaktligen, rimligt att med diskursanalysen som utgångspunkt undersöka hur litteraturbegreppet konstitueras närmare. Eftersom vi står inför två konträra diskurser (den moderna och den postmoderna tankestilen) och deras inbördes kamp med tillhörande historiska förändring blir det vidare av intresse att undersöka hur detta begrepp förändrats över tid.
En läsning av materialets nyare inslag ger vid en första anblick sken av att litteraturbegreppet är relativt okomplicerat och föreställningen om den homogen. Litteraturen tolkas i vid bemärkelse, anses vara oberoende av det tekniska formatet och innefattar skönlitteratur såväl som facklitteratur:
digitalt format samt andra former i vilka det skrivna ordet förmedlas, till exempel tidningar och tidskrifter (Prop. 2012/13:147).
Detta har dock inte alltid varit fallet. Hos den moderna tankestilen och dess bokliga diskurs talas det, som namnet också antyder, om böcker. Eftersom boken står i centrum tycks det finnas en inneboende tendens hos denna diskurs att inte särskilja mellan skönlitteratur och facklitteratur. Några exempel från statens offentliga utredningar ser vi här nedan:
Böckerna och biblioteken intaga, som redan framhållits, en central plats i allt
folkbildningsarbete. Det ligger i sakens natur att så måste vara fallet. Boken är ju det främsta bildningsmedlet och egen läsning en av de viktigaste grundvalarna för all kunskap. Allt bildningsarbete måste därför, om det skall nå bestående resultat, i större eller mindre grad stödja sig på böckerna och biblioteket (SOU 1924:5:14).
Den tryckta boken är och kommer under överskådlig tid att förbli central för kunskaps- och informationsförmedling och för kulturupplevelser. Därför har samhället engagerat sig för boken i olika avseenden, nämligen […] genom att garantera att böcker kan ges ut, […] genom att se till att böckerna når fram till läsaren, […] genom att arbeta för att människor som ännu inte är läsare kommer i kontakt med böcker och får insikt om de möjligheter som läsandet öppnar, samt att de som redan läser kan vidga sitt läsande (SOU 1984:23:52).
Att skönlitteraturen inte särskiljs rent diskursivt från facklitteraturen kan förklara varför den förknippas med bildning. Boken som sådana har av tradition fungerat som en symbol för kunskap och eftersom skönlitteraturen länge präglats av bokformen kan dess särskilda ställning inom den moderna tankestilen bero på en symbolisk association. Om böcker i allmänhet symboliserar kunskap och bildning och skönlitteraturen förkroppsligas i böcker blir en rimlig association att skönlitteraturen är bildande. Detta kan förklara varför den bokliga diskursen gått hand i hand med utbildningspolitiken, vilken i upplysningsfilosofisk anda fokuserat på utbildningsfrågor och format bibliotekspolitiken därefter:
Skolans undervisning behöver utfyllas av barnens ”fria läsning”. Biblioteket är där ett nödvändigt komplement. Det är främst genom böckerna som möjlighet kan beredas till ett fullföljande och fördjupande av de impulser, som erhållas genom åhörande av en föreläsning. Först genom en kombination av föreläsningsverksamhet och bibliotek kommer därför det bildningsvärde, som ligger i föreläsningarna, till sin fulla rätt. Studiecirklarna ha i Sverige från första början byggt på böckerna och egen läsning. Tillgång till bibliotek är i de flesta fall en nödvändig förutsättning för studiecirkelarbete (SOU 1924:5).
institutionaliserande av det litterära fältets illusio genom skol- och biblioteksväsendet, i och med att den oreflekterat proklamerar litteraturens värde. När litteraturens illusio institutionaliseras i
upplysningens tecken uppstår alltså myten om den goda boken: idén om det litterära fältets värde blir, med andra ord, till myt. Det är följaktligen ingen slump att just skönlitteraturen åtnjuter en sådan särställning inom biblioteksväsendet, eftersom den - via den symboliska associationen som behandlats ovan - kunnat rida på det moderna samhällets klassiska bildningsideal från
upplysningstiden.
Med tiden tycks litteraturbegreppet dock ha differentierats allt mer, vilket kan ha medfört att synen på skönlitteraturen successivt förändrats. I takt med att skönlitteraturen explicit särskiljs från facklitteraturen kan den symboliska associationen ha försvagats, eftersom det då framkommit tydligare att det rör sig om två olika saker. Från att tala om skönlitteraturen i termer av ”bildning” talas det då mer om den i termer av ”förströelse”:
[…] att landets samtliga medborgare beredas så vitt möjligt lika möjligheter till lån av litteratur för såväl studier som förströelse (SOU 1949:28:6).
[…] dessa bibliotek skall verka för att bibliotekets bokbestånd är allsidigt valt under tillgodoseende så vitt ske kan av de intressen, som på orten förefinnas, samt med lämplig fördelning mellan facklitteratur och skönlitteratur (SOU 1949:28:21).
Vi ser här ett litet exempel på hur litteraturbegreppets differentiering medför en symbolisk förskjutning från bildning till förströelse, vilket kan tänkas medföra en underminering av
skönlitteraturens särställning. Det är dock värt att notera att skönlitteraturen alltjämnt likställs med facklitteraturen, vilket indikerar att den fortfarande anses värdefull. En möjlig förklaring återfinns hos synen på kulturens egenvärde, som bland annat kommer till uttryck i följande stycken:
Kulturen har ett egenvärde. Den ger […] människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv. […] Kulturen i vidaste mening ger människor en viktig del av deras identitet och ger dem möjlighet till personlig utveckling (Prop. 1996/97:1).
Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde (Prop. 2009/10:3).
Problemet med kulturens egenvärde är dock att den inte är reserverad åt skönlitteraturen. I samma grad som skönlitteraturen börjar associeras med förströelse istället för bildning tycks den tappa det instrumentella fundament ovanpå vilket dess särställning länge vilat. När den symboliska
att ha varit mer eller mindre självklar börjar litteraturens särställning att betraktas som
”gammaldags” och biblioteksväsendets uppdrag att främja litteraturens samhälleliga ställning blir — som vi redan sett längre upp — reducerat till en folk- och skolbiblioteksfråga:
Ett stort antal remissinstanser, bland annat Kungl. biblioteket, Statens kulturråd och Svensk biblioteksförening, framhåller dock att det beskrivna huvudsyftet, att främja läsning och litteratur, i huvudsak är en uppgift för folk- och skolbiblioteken och att det är alltför begränsat som ändamål för hela det allmänna biblioteksväsendet. Göteborg Stad anser att synsättet att litteratur ska ha en särställning inom biblioteksområdet är
gammaldags. Många remissinstanser, däribland Statens kulturråd och Svensk
biblioteksförening, anser att den demokratiska aspekten av biblioteksarbetet, bland annat bibliotekens roll för ett fritt informationsutbyte och fri åsiktsbildning, bör betonas tydligare i ändamålsparagrafen (Prop. 2012/13:147:11).
Ytterligare en faktor bakom skönlitteraturens försvagade särställning kan ha att göra med litteraturens digitalisering. Genom digitaliseringen transcenderar litteraturen sin traditionella bokform och dess symboliska värden. Utvecklingen medför många praktiska fördelar, men kan även ha som bieffekt att den tidigare nämnda symboliska överföringen går förlorad. Om
skönlitteraturen inte längre är synonymt med boken kan den inte längre lika oreflekterat begagna sig av bokens bildningsladdade symbolik. Det blir, följaktligen, rimligt att anta att digitaliseringen medverkar till skönlitteraturens ”avförtrollning” och därmed bidrar till att förvandla den till ett medium — och därmed en förströelse — bland andra. Den moderna tankestilens relation till den nya tekniken är därför ambivalent: å ena sidan finns där ingen principiell motsättning mellan ”boken” och ”den nya tekniken”, men å andra sidan har teknikskiftet medfört att fokus flyttats från litteraturen och läsandet vilket anses negativt:
Det finns ingen motsättning mellan boken och den nya tekniken. Läskunnighet och läsförståelse är däremot en förutsättning för att barnen skall kunna tillgodogöra sig de nya medierna och den nya tekniken (Prop. 1996/97:3:53).
Under 1990-talet har informationstekniken utvecklats snabbt. Det är av stor betydelse att folkbiblioteken satsar både resurser och engagemang på att bygga ut den delen av sin verksamhet. Teknikskifte och ekonomisk knapphet har dock drabbat biblioteken samtidigt och detta har ibland förskjutit fokus från litteraturen och läsandet till annat (Prop.
1996/97:3:45).
aktuella form intar skönlitteraturen alltjämt en särställning gentemot andra konstformer och en del av den bakomliggande motiveringen återfinns här nedan:
Regeringen anser att det alltjämt är motiverat att särskilt lyfta fram litteraturens ställning eftersom det, oavsett i vilka tekniska format den förmedlas, har en grundläggande betydelse för det demokratiska samtalet, för utbildning och forskning och för kulturell verksamhet. Litteratur ska här, liksom genomgående i förslaget till ny bibliotekslag, förstås i vid bemärkelse. Det innefattar alla genrer och tekniska format, både skön- och
facklitterära böcker i fysiskt och digitalt format samt andra former i vilka det skrivna ordet förmedlas, till exempel tidningar och tidskrifter (Prop. 2012/13:147:14).
Vi ser här prov på att litteraturens differentiering inte är färdig eller fullständigt: där talas alltjämt om litteraturen ”som sådan” (d.v.s. som skönlitteratur såväl som facklitteratur) och hur den oproblematiskt verkar för kunskap och det demokratiska samtalet. Poängen är dock inte att den postmoderna tankestilen helt ersatt den moderna tankestilen, utan att den sistnämnda alltmer tappat sin hegemoniska ställning. Jag vågar påstå att detta har medfört att skönlitteraturens värde inte längre tas för given att och dess bibliotekspolitiska ställning därmed blivit en förhandlingsfråga.
En diskursanalytisk genomgång av litteraturbegreppet erbjuder alltså en potentiell förklaring till skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning. Tesen är att skönlitteraturens särställning
motiverats i kraft av de klassiska bildningsideal som kommit till uttryck i utbildningspolitiken och utifrån en symbolisk association mellan boken som kunskapssymbol och skönlitteraturen som kommit till uttryck i bokdiskursen. Detta kan då ha gett upphov till myten om den goda boken, vilken i allra högsta grad tycks närvarande i materialet. Men den diskursiva analysen är ännu inte helt färdig, för inget begrepp svävar i ett vakuum. Vi kommer därför nu att titta lite närmare på den diskursiva kampens subjektpositioner.
5.3 Den moderna och den postmoderna subjektspositionen
Som framgått av den tidigare forskningen i del 2 är bibliotekets historia förbundet med
Rent historiskt var litteraciteten och tillgången till böcker länge en utpräglad klassfråga. Det är först genom utbildningspolitiska och sedermera litteraturpolitiska satsningar som läsandet och dess böcker blev var mans egendom (se del 2.2). Betydelsen av dessa politiska projekt betonas i det empiriska materialet, där bland annat språkutvecklingens betydelse för det demokratiska samhället lyfts fram:
Litteraturpolitiken under de gångna tjugo åren har sannolikt bidragit till att Sverige har en läsande befolkning. Men varje ny generation måste vinnas för litteraturen. Språk är makt och de ungas möjligheter att vara med och forma det framtida samhället förutsätter att de har tillgång till ett levande språk. Att tillförsäkra barn och ungdomar rätten till språkliga och kulturella verktyg är ett av de föreslagna övergripande kulturpolitiska målen. För att kunna åstadkomma detta krävs det ytterligare satsningar inom litteraturpolitikens område (Prop. 1996/97:3:44-45).
Eftersom det svenska biblioteksväsendet till en början utgjorde ett borgerligt projekt i upplysningens tjänst blir dess strävan att — då som nu — värna litteraturen färgat därav. Ett
väsentligt inslag i enlighet härmed tycks ha varit frågan kring litteraturens kvalitet. All läsning anses bättre än ingen läsning alls, men viss läsning är bättre än annan. Texten nedan vittnar om en stolthet över att biblioteksväsendet tar avstånd från den ”faktiska efterfrågan” på litteratur av ”dålig
kvalitet”, för att istället köpa in och värna den ”smala litteraturen”. Detta tolkas som att biblioteket tar sitt ”litteraturpolitiska ansvar” och inte ”slentrianmässigt” låter sig styras av folklighetens utbud och efterfrågan:
Underhållningslitteratur och litteratur av dålig kvalitet köps i relativt begränsad omfattning. Rapporten konstaterar också att folkbibliotekens inköp inte avspeglar den faktiska efterfrågan, så som den kommer till uttryck i antal lån inom de olika litteraturkategorierna. […] Detta tolkar vi som att folkbiblioteken i sina inköp framgångsrikt värnar om skönlitteratur av hög kvalitet och inte slentrianmässigt låter sig styras av utbud och efterfrågan. […] Många anser, att detta är riktigt, och att folkbiblioteket härigenom visar att de tar ett litteraturpolitiskt ansvar för böcker av litterärt värde med liten läsekrets, vad som ofta kallas den smala litteraturen. […] Det är en självklar uppgift för folkbiblioteken att arbeta för att denna litteratur möter nya läsare (SOU 1984:23:53-54).
Kravet på innehållslig och litterär kvalitet måste sättas mycket högt. Folkbiblioteket har ingen anledning att lägga pengar på köp av dålig barnlitteratur. […] Här är folkbibliotekets insatser särskilt viktiga för att ge barnen möjligheten att komma i kontakt med kvalitetslitteraturen (SOU 1984:23:57).
Här målas en motsättning mellan bra och dålig litteratur upp, en motsättning där
(”massan”) efterfrågar den sistnämnda. De bildade ser ”den smala litteraturens” värde, eftersom de redan är bildade och därmed invigda, men det gör inte den massa som behöver bildas. Det faller därmed på de bildades ”ansvar” att, för det demokratiska samhällets bästa, se till så att denna litteratur kommer de obildade till dels. Idén om litteraturens kvalitet blir därmed intimt förbunden med utbildningspolitiken såväl som myten om den goda boken, vilket föranleder oss att placera den inom den moderna tankestilen. Hit hör även uppfattningen om att litteraturen (och då främst
kvalitetslitteraturen eller den ”smala” litteraturen) är hotad och att den därmed behöver främjas: En utveckling med sjunkande litteraturförsäljning och utlåning hotar dessutom både den breda utgivningen av kvalitetslitteratur och på sikt det svenska språket och yttrandefrihetens reella innehåll (Prop. 1996/97:3:53).
Om myten om den goda boken utgör institutionaliserandet av det litterära fältets illusio blir kvalitetsbegreppet ett sätt att erkänna detta illusio och därmed hävda dess värde gentemot andra konstformer. Men den kan även tänkas fylla funktionen som ett förhärligande av den egna klasstillbehörigheten, eftersom det är de aktörer som innehar högst status inom det litterära fältet som innehar definitionsrätten att särskilja det kvalitativa från det icke-kvalitativa. Litteraturens bibliotekspolitiska särställning och kvalitetsbegreppet kan alltså betraktas som diskursiva vapen i kampen för symboliskt kapital, vilket kan vara en bidragande faktor till att nämnda särställning finns där till att börja med. Ett accepterande av litteraturens illusio gynnar helt enkelt den som behärskar litteraturens fält och myten om den goda boken blir då ett sätt att befästa och legitimera innehavet av det egna symboliska kapitalet inom detta fält. Vi ser här hur litteracitetens och litteraturens ojämlika eller klasspräglade historia kan ha varit en bidragande faktor till skönlitteraturens särställning inom biblioteksväsendet.
relation till skönlitteraturen som ett avgörande objekt. Vem som kommer att ”vinna” denna diskursiva kamp återstår att se, men skönlitteraturens bibliotekspolitiska vara kommer med stor sannolikhet att fortsätta befinna sig i kärnan av det hela.
5.4 Sammanfattning
Jag inledde analysen genom att med den tidigare forskningen som utgångspunkt skapa arketyperna
den moderna och den postmoderna tankestilen. Den moderna tankestilen utgörs av
utbildningspolitiken, den bokliga diskursen och myten om den goda boken, medan den
postmoderna tankestilen utgörs av kulturpolitiken, den informationsförmedlande diskursen och ifrågasättandet av skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning. Med dessa som analytisk utgångspunkt gick jag vidare med att analysera det empiriska materialet utifrån litteraturbegreppets differentiering och de subjektpositioner som präglat den diskursiva kampen. Jag sökte förklaringen till skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning hos det jag kallade för en symbolisk association, som gick ut på att bokens bildningsladdade symbolik överförts på skönlitteraturen vilket gett den bibliotekspolitisk medvind. Vidare sökte jag förklaringen hos det jag kallade för den moderna och
den postmoderna subjektspositionen. Jag föreslog att den moderna subjektspositionen upprätthåller
skönlitteraturens särställning som ett legitimerande av det egna symboliska kapitalet medan den postmoderna subjektspositionen ifrågasätter densamme utifrån det litterära fältets allmänna försvagning och till fördelen för nyetablerade fält, såsom informationsteknologin.
Del 6 - Diskussion
I denna del diskuteras uppsatsen och dess resultat. Jag börjar med att problematisera uppsatsens socialkonstruktivistiska ansats (6.1) och går därmed vidare med att behandla forskningsfrågans normativa dimension (6.2). Med detta som utgångspunkt kommenterar jag avslutningsvis biblioteksväsendets framtida förhållningssätt gentemot skönlitteraturen (6.3).
6.1 Den socialkonstruktivistiska ansatsens begränsningar
Syftet med uppsatsen var att undersöka varför skönlitteraturen intar en bibliotekspolitisk särställning inom det svenska biblioteksväsendet. Frågeställningen som följde var
socialkonstruktivistisk: hur konstrueras bibliotekets relation till skönlitteraturen rent diskursivt i samband med den svenska bibliotekslagen? Den socialkonstruktivistiska ansatsen gjorde det möjligt att undersöka frågan empiriskt, men den har också reducerat den till sociala faktorer. Under
undersökningens gång har många argument till varför behandlats — såsom konstens egenvärde och skönlitteraturens positiva effekter för litteraciteten och demokratin — men uppsatsen har aldrig tagit ställning till om dessa påståenden de facto stämmer eller inte. En möjlig infallsvinkel hade varit att förhålla sig till argumentens sanningsvärde istället för att sätta den inom parentes, d.v.s att behandla dem rent argumentationsanalytiskt och undersöka deras empiriska stöd. Vi hade då, förmodligen, fått en helt annan typ av svar på forskningsfrågan, ett svar som då baseras på objektiva förhållanden och inte på sociala uppfattningar därav.
Utöver sanningsvärdet har uppsatsens socialkonstruktivistiska ansats även missat frågans normativa
dimension. Uppsatsen har varit upptagen med varför skönlitteraturen intar en bibliotekspolitisk
6.2 Bör skönlitteraturen inta en bibliotekspolitisk särställning?
Även om det förmodligen inte finns några absoluta svar på normativa frågor kan det fortfarande vara av värde att försöka besvara dem. Som sociala varelser är vi, trots allt, moraliska till vår natur och vi kan därför inte förhålla oss till varandra utan att dagligen ta ställning i en rad normativa frågor. I det etiska vakuum som Gud lämnat efter sig krävs dock en ny form av referenspunkt för den etiska tanken att förhålla sig till. Ett möjligt svar finner vi hos den värdegrund som materialet självt ofta åberopat, nämligen demokratin. Med demokratin som utgångspunkt blir det följaktligen möjligt att förhålla sig till skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning rent normativt.
Som framgått av analysen har skönlitteraturens särställning ytterst motiverats med det demokratiska samhället som mål. Skönlitteraturen antas främja litteraciteten och utbytet av tankar och därmed, i förlängningen, det demokratiska samtalet. Detta reser dock frågan om skönlitteraturens särställning är nödvändig, eller om den rent av verkar hämmande. För inte är väl skönlitteraturen ensam om att främja språket och utbytet av tankar, även om vi är beredda att erkänna dess överlägsenhet på detta område? Kan exempelvis inte film, musik, konst och elektroniska spel fylla samma funktion? De baseras alla på tankar och vissa av dem (exempelvis musiken och spelen) kan till och med vara mycket litterära. Varför då inte explicit främja all kultur istället för skönlitteraturen? Så länge skönlitteraturen inte innehar något inneboende magiskt egenvärde som de övriga kulturella uttrycksformerna saknar (som myten om den goda boken gärna vill göra gällande), varför då upphöja den över de andra? Dessutom: om det är kunskap och bildning vi är ute efter, torde väl facklitteraturen fylla denna demokratiska funktion mycket bättre?
Det är här, som svar på ovanstående, den moderna berättelsen om skönlitteraturen som något under hot kommer in i bilden. Om skönlitteraturen befinner sig under hot tycks dess särställning
rättfärdigad, för om vi inte aktivt främjar det litterära fältet kommer den att förtvina och därmed kommer demokratin att bli lidande. Låt oss, för argumentationens skull, anta att farhågorna stämmer — varför då hålla liv i en konstform som inte lyckas överleva på egen hand? Tyder inte dess
svårigheter att överleva — förutsatt att dessa svårigheter existerar — på att dess tid är kommen?
Såvitt jag kan se stöter argumentationen, så som den oftast kommit till uttryck i materialet, alltså på problem. Dels förutsätter den att skönlitteraturen är bättre än de övriga konstformerna för
konstformer för demokratin och under hot tycks där inte finnas någon anledning att främja den över de andra konstformerna bibliotekspolitiskt. Är det då över för skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning? Bör det svenska biblioteksväsendet därmed överge den moderna tankestilens
favoriserande och anamma den postmoderna tankestilens neutrala förhållningssätt?
Inte nödvändigtvis. Även om skönlitteraturen inte är bättre än andra konstformer på att främja demokratin talar mycket för att den fortfarande kan inverka positivt på den. Detta, i sig, gör den värd att främja — framför allt om dess fält krymper till fördel för andra konstnärliga fält. Att främja skönlitteraturen bibliotekspolitiskt handlar då inte om exklusion i egentlig mening, utan om att värna kulturens mångfald. Att det faller på just bibliotekets roll att göra detta har, som vi sett, sina historiska orsaker och det finns, såvitt jag kan se, inga större skäl att ändra på detta. Det moderna biblioteksväsendet är i mångt och mycket fortfarande modernt i ordets djupaste sociologiska bemärkelse och den bör så förbli om vi önskar värna kulturens mångfald och därmed demokratin.
6.3 Biblioteket, den goda boken och framtiden
Som vi såg i analysen gör myten om den goda boken i allra högsta grad sig gällande i samband med bibliotekslagen. Den befinner sig i navet av den moderna tankestilen, har varit med om att forma Sveriges bibliotekspolitiska historia och präglar än idag bibliotekslagen. Men den är inte, som tidigare tycks ha varit fallet, allenarådande: i takt med den postmoderna tankestilens framväxt har den förlorat lite av sin hegemoniska status och börjat bli ifrågasatt. Än har den postmoderna tankestilen inte försvagat myten så pass mycket att skönlitteraturens särställning frångåtts, men det kan bara vara en tidsfråga. Det moderna samhälle som myten om den goda boken och det moderna biblioteket växte fram tillsammans med står inte stilla. Det sociala landskapet förändras i rask takt — inte minst i den nya teknikens kölvatten — och det är bara rimligt att anta att biblioteksväsendet kommer att göra detsamma. Med detta i åtanke och i enlighet med den normativa diskussion som fördes i del 6.2 vill jag därför avslutningsvis slå ett slag för skönlitteraturens fortsatta
bibliotekspolitiska särställning. Myten om den goda boken håller, som vi sett, inte för en djupare kritisk analys — det ligger i mytens själva väsen — och därför bör skönlitteraturens fortsatta särställning grundas på genomtänkta förnuftsargument som tar hänsyn till rådande
Del 7 - Slutsatser
I denna del avslutas uppsatsen med en redogörelse över dess sammanlagda slutsatser. Resultatet och diskussionen återkopplas till forskningsfrågan, som därmed besvaras (7.1). Med resultatet som utgångspunkt följer även förslag på fortsatt forskning inom området (7.2).
7.1 Forskningsfrågans svar
Syftet med uppsatsen var att undersöka varför skönlitteraturen intar en bibliotekspolitisk
särställning inom det svenska biblioteksväsendet. Syftet operationaliserades utifrån frågeställningen hur bibliotekets relation till skönlitteraturen konstrueras diskursivt inom ramarna för den svenska bibliotekslagen. Med diskursanalysen som teoretisk utgångspunkt och bibliotekslagen och dess
offentliga dokument som empiriskt material gav jag mig således i kast med att försöka besvara frågan. Min analys visar att skönlitteraturens särställning kan förstås dels i) utifrån en symbolisk association med boken som kunskapsladdad symbol och dels ii) utifrån den klasspräglade
institutionaliseringen av det litterära fältets illusio i form av myten om den goda boken. Analysen visar dock att relationen gentemot skönlitteraturen är ambivalent och präglas av två diametralt motsatta tankestilar: den moderna och den postmoderna, där den förstnämnda ligger bakom skönlitteraturens särställning och där den sistnämnda ligger bakom dess ifrågasättande.
Tankestilarna kan sägas befinna sig i en diskursiv kamp, vars utgång kan komma att omdefiniera bibliotekets utformning och samhälleliga uppdrag. Utifrån skönlitteraturens berikande av
demokratin argumenterade jag slutligen till den moderna tankestilens favör genom ett bevarande skönlitteraturens bibliotekspolitiska särställning. För att lyckas med detta föreslog jag att myten om den goda boken överges och ersätts med en tydligare argumentation som stöd för denna särställning.
7.2 Förslag på vidare forskning
I enlighet med uppsatens slutsats skulle vidare forskning inom området kunna gå ut på att kartlägga och utvärdera de för- och motargument som finns kring skönlitteraturens bibliotekspolitiska
