• No results found

Det är inte mig du söker

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Det är inte mig du söker"

Copied!
43
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Det är inte mig du söker

It ain’t me your lookin’ for

Författare: Hanne Vesik Handledare: Cecilia Davidsson Termin: VT20

Kurskod: 4KS10E

(2)

Inez

Jag har inte träffat Carl på flera år när jag får syn på honom vid ett av fruktstånden på torget. Han är sig lik men ändå inte, så som ofta är fallet efter lång tid. Förändringar sker, men något grundläggande finns ändå kvar, något som ibland så tydligt påminner om det förflutna att det känns som att tiden kröker sig i en snäv båge bakåt, för att strax därefter återta sin ursprungliga riktning.

Jag kommer fram till att det måste vara nio år sedan vi sågs, på en fest som en gemensam bekant ordnade med anledning av att hon skulle flytta till Aberdeen. En avskedsfest, i någon mån, även om det snarare kändes som ett födelsedagskalas. Och kanske var det så, tänkte jag när jag med ett glas vitt vin i handen och munnen full av jordnötter betraktade värdinnan som rörde sig bland gästerna med en uppsluppenhet som påminde om lättnad. Hon verkade inte ett dugg bedrövad över att bryta upp och lämna det välbekanta, inte ens ett klädsamt vemod visade hon, utan hennes fokus låg helt och hållet på det nya. Hon tog inte farväl av det hon lämnade – hon firade in det som skulle komma.

Jag hade gått ensam till festen eftersom min dåvarande pojkvän – vilket gräsligt ord när man har passerat fyrtio, vilket jag visserligen inte hade då, men har nu – var upptagen med något jobbrelaterat projekt som jag inte hade brytt mig om att sätta mig in i. Det gjorde inget, vår relation hade redan efter några månader börjat krackelera och jag var övervägande glad över att inte ha med honom på festen eftersom det skulle ha resulterat i fler människor med kännedom om vårt förhållande, och som skulle kräva en förklaring den dagen det eventuellt tog slut. Ett eventuellt som vad mig anbelangade snarare var att betrakta som en fråga om när.

Där var ganska många jag kände, de flesta ytligt, några bara till namnet, och så några få som jag i tidigare skeden umgåtts mer frekvent med. Carl var en av dem. Vi hade gått samma kurs i

litteraturvetenskap på universitetet många år tidigare när vi var overkligt unga och inte visste vad vi ville bli utan istället läste kurser och kände oss intellektuella och fria. Jag rös till av obehag – om det bottnade i ett förakt för eller en längtan tillbaka till den jag var då kunde jag inte avgöra, kanske för att jag inte bemödade mig om någon djupare analys.

Den gången på festen tvekade jag inte: jag gick direkt fram till Carl. Han sken upp i ett tillgjort leende och omfamnade mig utan att verka riktigt medveten om vad han gjorde. Vi pratade en lång stund om sådant som man inte minns efteråt. Det enda jag kan erinra mig när jag nu ser honom vid fruktståndet är att han talade om sin mamma som nyligen hade gått bort. Det gjorde mig besvärad att han så utförligt redogjorde både för mammans död och för den sjukdom som hon dessförinnan genomlidit. Jag tyckte inte att vi hade haft en fullt så nära relation; framför allt var det alltför länge sedan vi i så fall hade den för att den sortens förtrolighet skulle kännas naturlig.

(3)

avstånd medan han plockar till sig äpplen, många, säkert femton stycken, i en medhavd plastpåse och betalar. Men när han vänder sig om för att gå därifrån bestämmer jag mig för att i alla fall gå fram och hälsa.

”Carl”, säger jag, och han vänder sig om.

”Inez”, säger han med en märkligt likgiltig röst, som om han inte alls blir överraskad. Kanske såg han mig innan jag såg honom, vägde för och emot en konfrontation precis som jag och kom fram till ett annat beslut.

Jag ångrar mig genast. Bristen på samtalsämnen infinner sig innan jag ens har hunnit säga hej. Hela hans person tycks protestera mot min blotta närvaro, och det känns uteslutet att fråga hur det är eller hur han mår, lika avlägset som att jag skulle redogöra för något ur mitt eget liv, i den mån det finns något som jag vill berätta. Samtidigt kan jag inte gärna gå därifrån utan att säga något alls, så jag försöker le och håller upp min egen påse.

”Fin frukt så här års”, säger jag.

Då ser han rakt på mig. Jag minns inte att han hade så mörka ögon, nästan svarta, inte heller att han hade en framträdande rynka mellan ögonbrynen. Kanske var den inte framträdande på den tiden. Vi låg med varandra en gång på universitetet. Jag kan inte säga att det var ett misstag, men jag tror att det berörde honom lika lite som det berörde mig. Strax därefter blev han tillsammans med en otroligt söt flicka – ja, flicka, hon var nätt och oförstörd som ett barn – som hette Malin och som hade en röst lika ljus som hennes hår. Trots att jag inte hade några som helst romantiska känslor för Carl blev jag svartsjuk. Hon var så vän, så vacker, så behagfull; i jämförelse kände jag mig klumpig och ful, som en pajas. Jag ville egentligen inte vara som hon, men jag ville att han skulle vilja ha någon som jag.

Vi fortsatte att umgås som vanligt sedan vi legat med varandra och bortsett från den där irrationella svartsjukan som jag intalade mig att jag lyckades undanhålla dem båda så förblev vår relation

oförändrad.

”Jag går hit varenda fredag”, säger jag i ett försök att ändå få igång någon sorts samtal. ”Det har blivit en vana. Jag flyttade till Stationsgatan för några år sedan”, jag viftar med handen mot en av gatorna som mynnar ut på torget, ”och redan då tänkte jag att jag skulle gå hit, men det dröjde säkert ett år innan det blev av. Nu är det en del av mina vardagsrutiner, jag skulle inte vilja vara utan det.” ”Vad är det du inte vill vara utan?” frågar Carl. ”Känslan av delaktighet i livsmedelsproduktionen? Som om det är mer småskaligt och genuint för att du köper dina spanska apelsiner på torget istället för på Ica.”

(4)

”För mig är det tvärtom. Jag skulle kunna byta ut hundra sådana konversationer mot en enda vettig, med ett innehåll som är om inte intressant så åtminstone tankekrävande. Jag har pratat utan att säga något i hela mitt liv, och jag är så trött på det att jag på allvar har övervägt möjligheten att helt sluta prata.”

Jag skrattar till trots att jag är fullt medveten om att hans avsikt inte alls var att skämta, och kanske är inte heller mitt skratt av ett sådant slag som följer på en lustighet. Anledningen till att jag undslipper mig det skrattliknande lätet är inte innebörden i det Carl sa, utan att det var just han som sa det. Vi hade en gemensam kurskamrat på universitetet, Fanny, som inte bara hade kunnat säga en sådan sak utan också genomföra det. Hon läste litteraturvetenskap för att hennes pappa var en, enligt henne, obildad och inskränkt idiot som föraktade böcker och läsande lika mycket som han föraktade socialdemokratin och allting till vänster om den. Samtidigt som Fanny började på universitetet gick hon med i Ung Vänster, låg med en kille i palestinasjal och fick klamydia. Vi lärde känna varandra redan första dagen eftersom hon kom för sent till den inledande föreläsningen. För att inte dra blickarna till sig tvingades hon sätta sig på en av stolarna närmast dörren vilket råkade vara bredvid mig.

Fanny var lite av en karikatyr. Hon demonstrerade och protesterade närhelst tillfälle gavs: mot miljöförstöring, djurplågeri, utvisningar av flyktingar, nedläggningar av sjukhus. Hon var piercad och tatuerad – detta var innan varenda människa började tatuera in hjärtan och visdomsord på anklarna – håret var först färgat i olika kulörer varje vecka, sedan snaggade hon sig själv med klamydiakillens trimmer. Helst hade hon nog velat vara homosexuell, men hon fanns sig i sitt öde och bytte pojkvän minst en gång i halvåret.

Vi brukade sitta uppe om nätterna i hennes stökiga etta och dricka örtte och föra långa filosofiska diskussioner som jag inte skulle kunna återge ett ord av, och på helgerna intog vi stora mängder alkohol. Hon var den enda jag kände – på den tiden – som drack whisky och faktiskt verkade tycka att det var gott. Hon besatt en enastående förmåga att tåla starksprit, både vid själva intaget och dagen efter. Naturligtvis måste hon ha blivit berusad, men jag upplevde henne aldrig lika full som alla andra på de där studentkorridorsfesterna, där luften var tjock av sexuella spänningar och framtidsvisioner. Det var för övrigt efter en sådan fest, eller kanske rättare sagt mitt under en sådan fest, som jag låg med Carl.

Fanny och Carl tyckte inte om varandra. Carl betraktade Fanny och hennes ständiga

ställningstaganden med löje och förakt, och Fanny ansåg att Carl saknade alla former av djup. Kanske kan man säga att jag befann mig mitt emellan dessa båda ytterligheter, även om ytterligheterna som sådana bara var subjektiva omdömen två meningsmotståndare emellan.

(5)

”Kom”, säger han och börjar gå utan att invänta någon reaktion från mig. Hans nonchalanta antagande att jag följer efter stör mig, ändå är det något i hans sätt som hindrar mig från att stå kvar, eller också beror det helt enkelt på en ingrodd, i det här fallet aningen irrationell, artighet.

”Jag borde kanske fråga hur du har det”, säger han efter att ha slängt en snabb blick åt mitt håll, antagligen för att förvissa sig om att han trots allt inte pratar med någon som inte är där. ”Men jag gör inte det. Jag kommer ändå inte bry mig om eller lägga på minnet vad du svarar, så om inte du har ett trängande behov av att sammanfatta ditt liv för någon som numera borde betraktas som en främling så förefaller det tämligen meningslöst.”

”Visst”, säger jag. ”Jag har inget emot att hoppa över artighetsfraserna. Men vi går ju ändå här så jag antar att du har något att säga.”

Carl besvarar det antagandet med en stunds tystnad, under vilken vi korsar torget. Jag har egentligen, utöver frukten och grönsakerna jag redan har införskaffat, tänkt köpa några goda ostar, men vagnen där dessa säljs är placerad åt andra hållet och jag beslutar mig för att låta detta bero till senare.

”Jag har precis varit hemma på ett längre besök”, säger han till slut utan att se på mig. Han håller blicken rakt fram mot ett för mig, och kanske också för honom själv, okänt mål.

Jag minns vagt att han ursprungligen kommer från en mindre bruksort i södra Sverige, men jag kan inte dra mig till minnes vilken och jag bryr mig inte om att fråga. Han begav sig därifrån i

tjugoårsåldern eftersom han, likt de flesta andra ungdomar i hans närhet, tyckte att det var en liten skithåla som inte kunde erbjuda vare sig arbete eller intellektuell stimulans. Jag förutsätter att det är denna ort han menar med ”hemma”.

”När jag flyttade var min önskan att aldrig någonsin behöva återvända. Min uppväxt var som alla andra, det finns inga dramatiska missförhållanden att åberopa, men jag anser att barndomen i

allmänhet och tonåren synnerhet i sig själva är trauman som skadar oss för livet. När jag packade mina väskor och åkte därifrån så både hoppades och trodde jag att om jag flyttade ifrån platsen där jag tillbringat den tiden så skulle jag också mentalt kunna lämna den bakom mig, rent av radera ut den från min person.”

”Det är omöjligt att radera bort sin historia.”

”Ja, det var en idiotisk förhoppning givetvis, men jag försöker ha överseende med mitt unga jag och hans naivitet. De första åren höll jag mig borta, jag var inte ens hemma och firade jul eller födelsedagar.”

(6)

förklaring som skulle kunna ge henne mer ro än vad sanningen gjorde, men det bar mig emot att ljuga.”

Vi närmar oss torgets utkant och utan att diskutera riktningen sinsemellan fortsätter vi in på den gågata som ansluter norrifrån.

”Sist vi sågs berättade du att din mamma hade gått bort”, säger jag och flyttar över min påse med frukt från den ena handen till den andra. ”Jag har för mig att du redogjorde ganska ingående för hennes sjukdom men jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg några detaljer.”

”När var detta?” frågar han och när jag sneglar på honom ser jag att rynkan mellan ögonbrynen har djupnat.

”På Angelikas fest, innan hon skulle flytta till Aberdeen.” ”Och då pratade jag om mamma? Med dig?”

Jag nickar.

”Hon hade dött bara någon månad tidigare. Jag sa till Angelika att jag inte kunde komma på festen men hon tjatade och påstod att det inte skulle bli detsamma om inte jag var där. Jag begriper inte varför jag lät mig övertalas, för det var givetvis inte sant. Kanske var det ett behov av att spela en annan roll än den jag innehaft de senaste månaderna som gjorde att jag ändå gick dit.”

”En annan roll?”

”Jag hade suttit vid mammas dödsbädd så många timmar och dagar att jag till slut inte visste vilken tid på dygnet det var eller ens vilken veckodag, och när sedan begravningen var över var jag så dränerad på innehåll att jag kände mig som en fågelskrämma. En fest, trodde jag, skulle kanske kunna väcka liv i mig.” Han tystnar ett ögonblick. ”Att jag då stod och berättade om detta för dig låter tämligen kontraproduktivt.”

Jag tänker att det snarare borde vara tvärtom: att gå på fest i en skrattande mask i avsikt att ta sig ur en sorg låter inte på något sätt läkande i mina öron, och utifrån det jag kan minnas från den där festen så lyckades han heller inte särskilt väl med sin föresats; resultatet var en fasad som ingen trodde på men som alla gav sken av att tro på.

”När mamma dog trodde hon fortfarande att något var fel, antingen med mig eller med henne. Jag lyckades aldrig övertyga henne om motsatsen, trots att jag efter några år gav upp inför plikten och förväntningarna och åkte hem åtminstone till jul.”

”Men i någon mån måste hon väl ändå haft rätt”, invänder jag. Jag börjar känna mig irriterad på hans utläggningar. ”Du flyttade från din hemort för att inte återvända ens för kortare besök, ett beslut som du höll fast vid trots att det gjorde din mamma djupt olycklig. Det fanns en orsak till det, att påstå något annat är antingen en lögn eller en villfarelse. Och det plågar dig att du inte kunde vara uppriktig mot henne, vare sig när hon levde eller när hon dog.”

(7)

att det är en ganska dum fråga, i bästa fall ställd i ett försök att väcka en filosofisk diskussion, annars bara en simpel flyktväg från ett obekvämt ämne.

Jag styr stegen mot en bänk som står lite längre fram mellan två stora lerkrukor med

överblommade växter som jag inte kan identifiera. Carl följer efter och sätter sig bredvid mig med en halvmeters mellanrum. Han håller avståndet, till skillnad från tiden på universitetet. Då omfamnade han folk till höger och vänster, och han lade ofta en hand på armen på den han talade med, ett oskick som brukade reta mig, i synnerhet i början när vi knappt kände varandra.

”Du sa att du har varit hemma på ett längre besök”, säger jag. ”Varför det?” Jag vet egentligen inte varför jag ställer en fråga som får samtalet att fortsätta när jag hellre skulle återvända till torget och helgens middagsplaner, men något håller mig kvar, om det är Carl eller det oväntade samtalsämnet, eller kanske bara ett behov hos mig själv att bryta ett invant mönster.

”I tron att det som jag i hela mitt liv har letat efter i själva verket fanns där, på den plats där jag en gång började.”

”Är inte det att överskatta den geografiska positionen?”

”Det är inte fråga om en geografisk position så mycket som en mental.”

Där är jag tvungen att ge honom rätt, och min ogenomtänkta kommentar gör mig en smula generad. Han verkar emellertid inte fästa någon vikt vid vare sig mitt uttalande eller min känslomässiga

belägenhet.

”Hittade du det du sökte?” frågar jag.

”Naturligtvis inte.” Han kasar ner en bit på bänken och sträcker ut benen framför sig. Han har jeans och slitna joggingskor på sig, det ena skosnöret har gått upp och hänger i två fransiga tåtar, men han gör inget åt det. ”Jag fann en syster som var lika besviken på min frånvaro som mamma hade varit, trots – eller på grund av – att hon själv antagligen hade velat hålla sig undan på samma sätt som jag gjorde.”

Jag minns att han pratade om en syster, några år yngre har jag för mig. Anna, möjligen. Jag fick intrycket att de inte stod varandra särskilt nära, men det verkade han ju å andra sidan inte göra med någon i sin familj. Jag hörde honom en gång kritisera, nästan håna, Fanny för hennes utstuderade uppror mot fadern, men när jag nu lyssnar på hans eget sätt att hantera aversionerna mot sina rötter får jag lust att ta henne i försvar.

”Och din pappa?”

”Min pappa lever i skogen. Han går där med sin byracka till hund dagarna i ända, i sina skitiga byxor och tejpade skor. Mamma höll honom hel och ren, hon lagade hans mat och strök hans skjortor. Han krävde det inte, bad inte ens om det, hon gjorde det för att hon levde i en värld av förlegade föreställningar om mannens och kvinnans olika uppgifter. Jag tror att hans sätt att visa henne respekt var att låta henne hållas.”

(8)

en ellipsformad klunga som de håller sig inom, likt fåglar som till synes obehindrat flyger åt samma håll i sin distinkta v-formation. Längst fram går en man med stort skägg och ryggsäck, i slutet ser en ung kvinna till att ingen kommer på efterkälken. När de passerar oss fyller deras närvaro hela utrymmet mellan husen. Ljudet av deras uppspelta röster, deras steg mot kullerstenarna, musik från någon som – kanske olovandes – har med sig en mobiltelefon.

Jag vet inte om Carl har några barn. När vi sågs på Angelikas fest hade han det inte, det minns jag att han berättade med en lätt raljerande ton, som för att höja sig en aning över dem som då – och det var ganska många – hade små barn, för tillfället omhändertagna av mor- eller farföräldrar. Han uttryckte sin tacksamhet över att kunna ta en drink till utan att behöva bekymra sig för nattsömnen eller den påföljande dagens plikter, och han påstod sig känna lättnad över att inte vara i den beroendeställning som barn ger upphov till.

”Jag har en son som är sju”, säger jag när skolklassen hade passerat. Jag vet inte vad jag väntar mig, men trots Carls synbarliga ointresse för min person trodde jag att han ändå skulle kommentera detta, om inte annat så med samma avståndstagande gentemot familjelivet som han visade nio år tidigare. Men han säger inget alls. Barnen försvinner allt längre bort på gatan, jag tänker att de kanske är på väg till teatern där jag har för mig att man under hösten sätter upp en pjäs för mellanstadiet. Jag minns hur fasansfullt tråkigt jag själv tyckte det var att gå på teater när jag var barn, hur jag skrämdes av den dunkla belysningen och aldrig begrep det som utspelade sig på scenen. Jag blev alltid kissnödig när vi var på utflykt med skolan och en gång när vi besökte lokalteatern kissade jag på mig utan att våga säga något till min fröken. När föreställningen var slut fick jag ta på mig overallen utanpå de våta plyschbyxorna och traska tillbaka till skolan i snöslasket med det allt kallare tyget klistrat mot benen. I skolan hade jag extra byxor, men inga trosor, så resten av dagen gick jag omkring i bruna

manchesterbyxor utan trosor under.

”Min syster har tre barn”, säger Carl, vilket jag tolkar som att han själv inte har några. ”De tar upp all hennes tid och hon avskyr det, fast det vill hon inte erkänna så hon låtsas att hon tycker att det är underbart. Jag har sagt till henne att hon inte måste ge barnen så mycket uppmärksamhet, de skulle klara sig lika bra, eller bättre, med hälften, men det lyssnar hon inte på för då skulle alla hennes uppoffringar ha varit förgäves. Hennes eget liv skulle ha varit bortslösat till ingen nytta, och det är väl det värsta man kan drabbas av.”

”Du menar inom ramen för vår medelklasstillvaro?” inflikar jag, men han skakar på huvudet. ”Jag menar över huvud taget, även om jag riskerar halshuggning om jag säger det högt. Men jag är lika trött på politisk korrekthet som jag är på meningslösa konversationer. Oavsett vilket sorts liv man lever så borde det vara förödande att ens liv känns bortkastat. Jag tror inte på det där att vissa

(9)

Carl sätter händerna bakom nacken.

”Sedan min dotter föddes har jag ansträngt mig till det yttersta för att inte göra min systers misstag. Att inte låta föräldraskapet bli ett fängelse.”

Så då finns det alltså ett barn ändå.

”Mannen har en lätt uppgift i att frigöra sig från en plikt som är alldeles ny, till skillnad från kvinnan som har varit påtvingad densamma i årtusenden”, säger jag.

”Du har säkert rätt, och eftersom du är kvinna och jag man så har jag inga eller få möjligheter att opponera mig ens om jag hade tillräckligt starka argument. Du kan alltid säga att jag, enbart i egenskap av man, ingenting begriper. Min syster hävdade precis det när jag var hemma och försökte påtala hennes egen delaktighet i hur tillvaron har utformats. Varje sådan diskussion, eller gräl som det kom att utvecklas till, slutade med att hon anklagade mig för att vara en del av det systematiska förtrycket av kvinnor, och hon sa att jag hade kunnat lämna hemmet så definitivt som jag gjorde bara för att jag var man. Dessutom påstod hon att jag försummar min dotter och att jag kommer att göra henne lika besviken som jag dessförinnan gjort mamma.”

Jag reser mig upp från bänken och tar min påse som jag ställt på marken intill. Carl gör samma sak, och utan att knyta skosnörena följer han mig när jag börjar gå. Vi fortsätter längs gågatan.

”Du tycker synd om dig själv för att du anser att du inte är som alla andra men ändå blir bedömd så, och du påstår att det inte finns något du kan göra för att rentvå dig, att du är ohjälpligt fast i föreställningen om den förtryckande mannen. Men det finns faktiskt en sak du kan göra, och det är att erkänna att de patriarkala strukturerna finns, även där de skenbart har upplösts, och att du, om du vill eller inte, är en del av dem. Det gör inte dig till en ond människa, men ju mer du försvarar dig och förnekar din del av mönstret, desto mer bortvänd från verkligheten blir du.”

Carl stannar till, sticker ner handen i sin påse och tar upp ett äpple. Aroma gissar jag.

”Vilken föreläsning”, säger han och tar ett stort bett av äpplet. Det får saften att rinna längs hakan på honom innan han torkar bort den med baksidan av handen. Han har några dagars skäggstubb, vilket kunde ha klätt honom om hans övriga yttre varit aningen mer välvårdat; nu bidrar det, tillsammans med de utgångna skorna, till ett allmänt intryck av orenhet, en känsla som jag minns även från festen hos Angelika. Som om han hade klätt sig i nya kläder men inte brytt sig om att duscha. På universitetet var han alltid välklädd på gränsen till snobbig, vilket både kontrasterade skarpt mot Fanny och hennes klänningar från Erikshjälpen, och bidrog till kontroverserna dem emellan eftersom båda två använde det yttre som slagträ i den ideologiska kampen.

(10)

”Min syster”, säger Carl när han har ätit upp äpplet och slängt skruttet i en behållare avsedd för hundbajs, ”är inte lika välformulerad. Hennes enda försvar när vi diskuterade livsval var ilska, och det slutade med att hon bad mig dra åt helvete, alternativt gömma mig i skogen tillsammans med vår pappa. Jag vet inte vilket hon ansåg skulle vara den hårdaste bestraffningen.”

Ett surrande ljud hörs, och Carl halar upp en mobil ur bakfickan på byxorna. Han läser vad jag antar är ett sms, muttrar några ord som jag inte kan uppfatta och lägger tillbaka telefonen. ”När man talar om dem”, säger han.

”Vilka?” ”Trollen.”

”De finns överallt, om man talar om dem eller inte.”

Han brister ut i ett oväntat, kraxande skratt, men blir strax allvarlig igen. ”Jag var mycket förtjust i min syster när vi var barn.”

”Du pratade om henne när vi kände varandra. Med värme som jag minns det.”

”Jag gjorde till min uppgift att beskydda henne från allt ont, och hon tydde sig till mig som om jag verkligen hade förmågan att göra det. Jag minns inte när det upphörde, när vi slutade betyda allt för varandra – när hon inte längre ville bli beskyddad och jag insåg att jag inte kunde, att ingen i verklig mening kan hålla farorna på tillräckligt stort avstånd från de människor vi värnar om.”

Vi har nått fram till kanalen och fortsätter gå längsmed den grusväg som löper jämsides med vattnet ända ner till hamnen. Jag tittar på klockan och överlägger snabbt med mig själv om jag borde vända och gå hemåt eller om det finns tid för en halvtimme till. Min son är hos en kamrat och ska inte komma hem förrän om en timme, men imorgon ska jag bjuda några vänner på middag och behöver både dammsuga och förbereda en del av måltiden. Dessutom har jag lovat min son hemgjord pizza ikväll, ett löfte som jag inte vill bryta.

”Så vi har inte talats vid sedan festen hos Angelika?” säger Carl utan att ta någon notis om mitt sneglande på armbandsuret.

”Det stämmer”, säger jag. ”Det måste vara tio år sedan.” ”Nio.”

”Jag undrar hur det gick för henne i Aberdeen. Vi kände inte varandra särskilt väl, hon var bara en av alla dessa människor som man endast har ytlig kunskap om, men vars bevekelsegrunder egentligen är helt dolda.” Han stannar till. ”Fast så är det väl med alla människor man möter, även de som vi kallar nära vänner. Det handlar enbart om olika grader av okunskap. Det är en uttjatad sanning det där att ingen når ända in, hur mycket vi än öppnar oss, och hur lyhörd lyssnaren än är.”

”Ja”, säger jag. ”Själens ensamhet är verkligen obotlig, precis som Söderberg påstod.” ”Åh!” utbrister Carl. ”Vad jag älskade Hjalmar Söderberg!”

(11)

”Numera uppskattar jag. Jag älskar ingenting på samma sätt som när jag var tjugo. Hänryckt, som då, det blir jag aldrig numera. Beklagligt kan jag tycka, men också där har känslorna svalnat. Jag bryr mig inte längre om att jag inte bryr mig. På den där festen brydde jag mig inte heller, men då störde det mig fortfarande eftersom jag så starkt förknippade bristen på passion med mina föräldrar och ännu levde efter den banala devisen att jag aldrig skulle bli som dem.”

”Ingen vill bli som sina föräldrar eftersom alla tror att de saknar passion. Möjligen världens mest utbredda missförstånd.”

Återigen ger Carl ifrån sig ett skratt, men inte heller den här gången håller munterheten i sig. Jag stannar och tittar ännu en gång på klockan, och nu lägger också Carl märke till det.

”Jag har ibland så mycket tid”, säger han, och jag får en känsla av att han ursäktar sig; som om han tycker att han har uppehållit mig.

”Ska du tillbaka åt samma håll?” frågar jag.

Han skakar på huvudet. ”Jag fortsätter. Min dotter är inte hemma.” Han ger ingen ytterligare förklaring, och han nämner inte dotterns mamma; kanske lever de inte tillsammans, kanske är hon bortrest, kanske är hon död. Som Alfons mamma, tänker jag och erinrar mig min sons upprepade frågor kring detta när han var i femårsåldern. Varje kväll läste vi Alfons och varje kväll, utan undantag, undrade han var Alfons mamma fanns. Hade han varit lika frågande om det varit pappan som inte var där?

Jag lägger en hand på Carls överarm, så som han brukade göra förr. Det känns ovant med en främmande mans muskler under min hand, och helt hastigt drar en vibration genom kroppen; jag har svårt att i brådrasket definiera den – det skulle möjligen kunna vara åtrå, men det kan lika gärna vara insikten om att tiden passerar alldeles för fort.

Jag vill stå kvar där, med handen på hans arm, jag vill att han ska fortsätta prata, men mötet är i praktiken redan avslutat, av mig själv. Jag kan inte få det att börja igen.

Ett hastigt tryck, sedan släpper jag taget om honom och gör mig beredd att gå därifrån. ”Vi låg vi med varandra”, säger han när jag redan har vänt mig bort. ”I Crilles studentrum.” Jag stannar. ”Ja.”

”Hur var det?” ”Inget vidare.” ”Jaså?”

”Du hade druckit tequila och smakade beskt om fingrarna och Crille stod och bankade på dörren och ville in och hämta sina U2-skivor. Han hade blommigt påslakan i sängen.”

Jag går ett par steg innan jag återigen hejdar mig. Carl står kvar på samma ställe, men jag kan inte bedöma om han ser efter mig eller om han bara inte vet åt vilket håll han ska gå.

(12)

Angelika

Hon sätter sig i soffans bortersta hörn med benen uppdragna och glaset med Famous Grouse på det lilla bordet intill. De andra har sagt hejdå och står nu i hallen och berömmer Inez för den goda maten och det utomordentligt trevliga sällskapet – det vill säga Inez och de själva, Angelika lär inte vara medräknad i den skaran. Hon tar en klunk ur glaset och hoppas att hon för en gångs skull ska kunna bli ordentligt full. Det brukar inte lyckas, för det mesta blir hon trött och illamående innan den där

befriande berusningen hinner infinna sig.

Hon hör rösterna från de övriga tre gästerna, hon hör Inez tacka för vinet de hade med sig, och till slut hör hon dörren slå igen. Inez kommer inte direkt, utan går först ut i köket där hon plockar med disken en stund, antagligen sätter hon in den i maskinen och torkar av diskbänken. Hon är alltid så omåttligt ordentlig. Angelika sträcker sig mot soffbordet och tar en chokladbit ur skålen som står där.

En chokladbit. Med tryffel inuti. Hon fnyser för sig själv. Hon skulle vilja ha tio Snickers. Om hon åt

tio Snickers kanske allt skulle kännas bättre. Eller om hon lät bli att äta tio Snickers. Nu har hon ju för all del inget val, men i morgon kommer hon ha det.

Efter en stund kommer Inez med sitt vinglas i handen. Hon sätter sig i fåtöljen med en suck. Men det är ingen missbelåten suck, inte en som är följden av verklig utmattning; den är nöjd så som en suck är när man pustar ut efter ett väl utfört och lagom betungande arbete. Också hon tar en chokladbit, hon suger länge på den och när den är uppäten tar hon inte fler. En räcker tydligen, för hon behöver ju inte avstå av artighet. Det är hennes hem och hennes choklad, hon kan äta hur mycket hon vill. Angelika funderar på att tacka för sig och gå bara för att kunna slinka in på den nattöppna macken. Men hon vill inte gå hem. Hem till den knöliga soffan där hon numera tillbringar sina nätter.

Det är flera år sedan hon senast sov i sin säng. Den står i sovrummet, prydligt bäddad, för syns skull om någon skulle komma på besök, men varje kväll drar hon bort överkastet och tar täcket och de två kuddarna med sig in i vardagsrummet där hon lägger sig i soffan. Med persiennerna neddragna men bara halvt förslutna så att ljuset från gatlyktorna och de sporadiskt förbipasserande bilarna kan ta sig in och hålla det mest påträngande mörkret på avstånd.

Inez sträcker sig efter fjärrkontrollen till stereon och sätter på skivan som sitter i. Street legal. Angelika vill inte höra på Bob Dylan, men hon vill inte protestera heller eftersom hon inte vill gnälla. Hon gnäller så mycket nuförtiden, det stör henne samtidigt som hon inte riktigt förmår göra något åt det. Tom lyssnade jämt på Bob Dylan, det var ett ständigt tjat om hur fantastisk han var. Han blev säkert överlycklig, för att inte säga odrägligt triumferande, när Dylan fick Nobelpriset. Nobelpriset. Till en övervintrad protestsångare från ett annat sekel, det är fan inte klokt.

Inez vickar på sitt vinglas, tittar på det som om det vore en kristallkula, innan hon till slut suger i sig en liten skvätt.

(13)

Angelika hänger inte med. ”Carl?” ”Som jag pluggade med.”

”Ja, just det, Carl”, säger Angelika trots att hon fortfarande inte känner sig helt säker. Hon letar i minnet och ser ett ansikte framför sig, men hon är tveksam till om det är rätt ansikte. Det var så många människor ett tag, folk som kom och gick, som drack vin och åt lunch och pratade strunt, hon kunde knappt hålla isär dem då, än mindre nu.

”Hur var det med honom?” frågar hon av slentrianmässig artighet. Egentligen skiter hon i vilket, och hon lyssnar inte när Inez svarar. Förr lyssnade hon alltid, på alla. Och det var inte bara för syns skull, hon var genuint intresserad. Tänkte att om man ska skriva en bok så måste man vara genuint intresserad av människor och deras berättelser. Det är det alltihop går ut på. Så hon lyssnade. Och hon försökte höra nyanserna, se skiftningarna i ögonen, uppfatta detaljerna. Det är annorlunda nu. Hon ser Inez mun röra sig och ett och annat ord tar sig in, som när man pratar i telefon med någon som befinner sig i ett område med dålig täckning. Tills hon hör ett ord som får henne att rycka till.

Aberdeen.

”Vad sa du?”

”Han undrade hur det hade gått för dig i Aberdeen”, säger Inez. Tydligt, som om hon upprepar det för någon som hör dåligt.

”Vad svarade du på det?”

”Inget alls. Han verkade anta att jag inte heller visste, det var ingen fråga riktad till mig, mer en allmän undran.”

Angelika tömmer sitt glas. Det är aningen för mycket för en enda klunk, det svider till i halsen och bränner i öronen. Hon harklar sig. Inez fyller på utan att fråga; hon kanske också tycker att Angelika borde bli full. Hon kanske tänker att hon skulle bli roligare att umgås med då, mer lättsam, mer som alla andra. Men Angelika har verkligen ingen lust att vara som alla andra. Bortsett från det där med sömnen då, den nattliga ångesten – fast hon avskyr ordet ångest, det är för kliniskt, något som står förtryckt på etiketten på den lilla vita burken: en tablett vid behov, mot oro och ångest, vanebildande – den hade hon gärna avstått ifrån. Det hade varit skönt att sova. Lika skönt som att bli full. Hon klarar inte att utföra de mest triviala uppgifter.

Inez reser sig upp och byter skiva. Slow train coming. Men herregud, ta något annat än Dylan! Angelika försöker komma på ett sätt att föreslå ett alternativ utan att det låter missnöjt. Men inte nu direkt, hon får vänta en stund. Tre låtar, minst.

Det är inte Tom. Det är inte därför hon inte vill lyssna på Dylan. Det är för att hon inte tycker att Dylan är särskilt bra. Och för att Dylan är så mycket Dylan. Det är inget neutralt över honom, han går inte att bortse ifrån, som man kan göra med meningslösa poplåtar på radio, Dylan kan inte vara på obemärkt i bakgrunden. Lyssnar man på Dylan så lyssnar man på Dylan. När hon var med Tom lärde hon känna Dylan bättre än hon lärde känna Tom.

(14)

Angelika ser på Inez. ”Förlåt?” ”Lyssnar du?”

”Nej.”

Inez himlar med ögonen och suger på sitt vin. Angelika klunkar i sig whisky. Det är inte bra. Det krävs övning för att dricka alkohol. Eller talang. Genetisk disposition kanske.

”Kan jag hävda att jag har rätt i vissa påståenden enbart grundat på att jag är kvinna?”

Angelika försöker koncentrera sig på vad Inez säger. Vad hon har sagt de senaste minuterna. Det låter som att det är något viktigt. Något Angelika borde vara engagerad i. Något som ligger i tiden. ”Inte vet jag”, säger Angelika. Det är inte det svaret Inez vill ha, det syns.

”Han tyckte inte det.” ”Vem?”

”Carl!” Inez låter irriterad.

Angelika ställer ifrån sig glaset och fokuserar blicken på Inez. Inez med sin tunna vita blus och sitt vita vin och sin medvetenhet. Om sig själv och det som händer runt omkring henne. Hon deltar. Hon vill diskutera kvinnofrågan med sin väninna efter en god middag. Angelika bryr sig inte om

kvinnofrågan. Hon känner sig inte som en kvinna. Hon känner sig inte som en man heller, det är inte fråga om någon könsdysfori, men hon kan inte ta in allt det här med kvinnan som ett fenomen. Men det vill hon inte erkänna, hon misstänker att det kanske gör henne till någon slags fiende. Som Trump. ”Intresserar han dig?” frågar hon, delvis för att föra samtalet åt ett annat håll.

”Carl?” säger Inez och blir, till Angelikas förtjusning, röd på halsen. ”Det verkar viktigt för dig vad han tycker.”

Inez tar en ny klunk vin, lite större den här gången, mer okontrollerat. Hon försöker se oberörd ut. ”Jag tyckte bara att det var ett intressant ämne.”

”Har ni haft ihop det?”

”Haft ihop det?” upprepar Inez som om hon inte förstått frågan.

Angelika sträcker sig efter en chokladbit till. ”Har du varit kär i honom?” ”Nej.”

”Har ni haft sex?” ”Ja.”

”Skulle du vilja ha det igen?”

”Vad är det för fråga?” Inez låter förnärmad, som om ämnet är både stötande och olämpligt. ”Vi har inte träffats på nästan tio år.”

”Det har väl ingen betydelse.” Angelika tar ytterligare en chokladbit. Hon bestämmer sig för att det inte spelar någon roll om hon äter upp dem. Inez får väl köpa ny choklad i någon av sina små butiker där konfektyren säljs styckvis och kostar skjortan.

(15)

”Visst”, säger Inez, uppenbart lättad över att få resa sig upp. ”Vad vill du höra?” ”Vad som helst utom Dylan.”

”Är det Tom…?” börjar Inez.

”Det är inte Tom”, säger Angelika. ”Det är Dylan.”

”Jaha.” Inez står en stund framför hyllan med skivor. Hon har många skivor, en hel bokhylla full. Säkert sorterade i bokstavsordning, tänker Angelika. Eller efter genre möjligen. Sorterade i vilket fall. Allt i det här hemmet är sorterat. Allt har en särskild plats och gud nåde den som flyttar sakerna från deras rätta platser.

”Cohen?” frågar Inez och håller upp en skiva. ”Har du inget med lite mer ljud. Queen?”

Inez suckar diskret men tydligt och vänder sig mot hyllan igen, ställer tillbaka Cohen och tar fram en samling med Queen. Inte ett studioalbum.

”Saknar du honom?” frågar Inez när hon har satt sig igen.

”Nej”, säger Angelika, men hon hör själv att hon säger det lite för fort och lite för tvärt. Inez verkar inte tro på det heller. Ingen tror på det. Hela världen vet att Angelika saknar Tom. Hela världen vet att Angelika saknade Tom redan innan hon hade träffat honom. När hon träffade honom tänkte hon där är

han ju, och så hade hon honom ett kort tag innan han försvann och hon började sakna honom igen. Det

är inte riktigt modernt att sakna någon så mycket. Man ska gå vidare, börja nätdejta, träffa sina vänner och äta goda ekologiska middagar, diskutera kvinnans roll i samhället och åka på spa. Rå om sig själv. Vara självständig och oberoende.

Angelika vill inte rå om sig själv. Hon vill rå om Tom. Hon vill inte nätdejta och hon vill definitivt inte åka på spa. Äta middag kan hon göra, men hon hade helst sett att det bara var hon och Inez. Hon retar sig fördärvad på Inez emellanåt, men det finns något i deras vänskap som gör den oumbärlig. Hon tror att det är uppriktighet. Det är inte så vanligt numera har hon fått för sig.

Å andra sidan ljög hon nyss, även om Inez inte trodde på det.

”Jo”, säger hon. För rätt ska vara rätt. ”Jag saknar honom.” Och så tar hon två chokladbitar på en gång. Hon hinner knappt svälja den första innan hon stoppar in den andra.

Inez nickar och dricker lite vin, och bestämmer sig tydligen också för att säga som det är. ”Jag blev en smula tagen av Carl.”

Angelika svarar inte. Hon har lärt sig att det bästa sättet att få Inez att prata är att inte säga något. När hon läste journalistik en gång i tiden var det något de fick lära sig när de pratade om

intervjuteknik. Var tyst. Folk klarar inte av tystnad så då börjar de prata av bara farten. Det funkar på Inez också.

(16)

Inez dröjer med svaret. ”Sin ensamhet”, säger hon.

Angelika fnyser ofrivilligt till. Det bara kommer, men hon önskar att det inte hade gjort det och hon försöker ignorera det.

Carl har barn, det hörde hon Inez nämna för en stund sen, då när hon inte riktigt lyssnade.

Människor med barn har ingen rätt att beklaga sig över ensamhet. Angelika tänker att om man bara har barn så är man inte ensam. Inte på riktigt. Man har alltid barnet.

Angelika vill ha barn. Hon vill ha barn med Tom. Men Tom ville inte ha barn. Han sa det vid upprepade tillfällen, och med en tydlighet som inte gick att undkomma. Jag vill inte ha barn. Ibland tror Angelika att om de ändå hade fått barn, av misstag eller så, så hade allt varit annorlunda. Inte bara det faktum att de haft barn – det hade ju givetvis gjort saker annorlunda. Även hans känslor för henne, tänker hon, hade varit annorlunda. Han skulle ha sett en annan sida av henne, och det skulle ha fått honom att älska henne. Han skulle ha sett henne som mamma. Hon skulle göra vad som helst för att få vara mamma till hans barn. Då skulle hon aldrig vara ensam.

Ett gnyende ljud hörs från rummet på andra sidan hallen. Inez reser sig upp och kikar försiktigt in, men kommer strax tillbaka igen. Hennes son ligger därinne och sover. Han skulle ha varit hos sin pappa den här helgen, men pappan blev förkyld och ansåg sig därför inte kapabel att ta hand om ett barn. Detta berättade Inez med syrlig röst under middagen, sedan sonen hade gått från bordet och satt i sitt rum och byggde med Lego.

Inez och sonens pappa flyttade isär redan innan sonen fyllt ett. Angelika umgicks inte så mycket med Inez på den tiden, ändå var det henne Inez ringde till när hon sökte någon att prata med. Det gjorde henne på samma gång förvånad, misstänksam och glad. Inez sa att hon föredrog Angelikas okonstlade sätt framför många av de andra vännernas oförmåga att säga vad de verkligen tänkte. Inez tyckte att separationen var en lättnad, men hon påstod att omgivningen såg med fördömande ögon på att de gick skilda vägar när de hade ett så litet barn. Hon påstod också att samma omgivning inte såg på sonens pappa lika fördömande. Hur hon nu kunde veta det.

”Han drömde nog bara”, säger hon när hon har satt sig igen. ”Han gör ofta det. Han brukar komma in till mig då.”

Angelika svarar inte, hon lyssnar på Bohemian Rhapsody.

(17)

Tanken på ett barn som kommer och kryper in under täcket på natten för att undkomma sina mardrömmar får henne att sluta ögonen. Hon är trött, känner hon, hon skulle kunna somna där på soffan, nu på sekunden. Hon lutar huvudet i ena handen, låter nacken slappna av, bara en kort stund. Hon vaknar av att hon somnar. Det rycker till i hela kroppen och huvudet far upp som om det satt på en fjäder.

”Du kanske vill sova över?” säger Inez.

Angelika svarar inte. Hon rätar på sig från den halvliggande ställningen och gnuggar ansiktet med händerna som om hon tvättade sig. Det hade varit skönt, tänker hon, att gå in i badrummet och skölja ansiktet med kallt vatten. Men det gör hon inte, då skulle sminket kladda utan att helt försvinna och hon skulle se ut som ett spöke. Inez dyra rengöringsprodukter skulle hon aldrig våga använda. Det skulle kännas som att torka sig i rumpan med hundralappar.

Hon huttrar till och tar filten som ligger slängd i andra änden av soffan. Den ligger där som om den har hamnat där av en slump, som om den blivit upphittad i en garderob och ditkastad i förbifarten. Utan tanke på att den skulle passa ihop med den övriga inredningen. Den är lite udda, med skarpa färger som bryter av mot det ljusa möblemanget. Men Angelika vet att inget i Inez hem är ett resultat av någon slump.

”Carl”, säger hon, för med ens minns hon, och när hon väl gör det förstår hon inte hur hon har kunnat glömma honom. Hon begriper inte varför hon bjöd honom på den där festen. Hon tyckte inte särskilt bra om honom, men hon hade väl någon idé om att varenda människa i hennes

bekantskapskrets skulle beskåda hennes avfärd. Som om det var en rymdresa hon skulle göra. Det var inte en rymdresa, det var en fem månader lång vistelse i Skottland. Hon skulle bo hos en vän. En tveksam lösning för så lång tid, men det var värt ett försök. Vännen hade ett extrarum som aldrig användes, i anslutning låg ett badrum, hon skulle inte behöva trängas med familjen på

morgnarna. Hon skulle givetvis betala för sig. Både vännen och hennes make arbetade hela dagarna, hon skulle ostörd kunna sitta och skriva.

Hon skulle skriva sin bok, hon skulle göra utflykter till det skotska höglandet, vandra med vinden i håret och regnet piskande i ansiktet, hon skulle promenera på den grå granitstadens gator. Tom skulle komma och hälsa på efter ett par månader. Hon brukade föreställa sig hur han skulle se ut när hon mötte honom på flygplatsen, hur han sökte efter henne med blicken och log när han fick se henne. Sedan skulle hon visa honom allt hon redan hunnit upptäcka. Hon skulle ta honom till de trevligaste pubarna och de blåsigaste stränderna. Hon skulle säga att skrivandet gick bra, det första utkastet var nästan klart, nu var det dags för bearbetning, han skulle uppmuntra och hon kanske rent av skulle låta honom läsa några utvalda stycken. Han skulle få tårar i ögonen av hennes ord.

”Ja?” säger Inez och ser frågande på henne. ”Vad är det med Carl?” ”Var han inte lite dryg?”

”Jo.”

(18)

”Hans mamma hade precis gått bort.” Angelika stirrar på Inez. ”Fan.” ”Ja.”

Hur hade hon kunnat missa det? Hon som gick där hela kvällen och pratade med folk. Alla, tänkte hon, jag ska prata med alla. Och hon bemödade sig om att lyssna på vad de hade att säga, tänkte att det var en bra förberedelse inför resan. När hon väl satte sig där, vid köksbordet i vännens hus, med datorn och anteckningsblocket framför sig, eller på biblioteket, en grå byggnad som hon sett bilder av på nätet, då skulle det vara bra att ha ett överflöd av berättelser och intryck att ösa ur. Att Carl nyligen förlorat sin mamma var möjligen den enda berättelsen av betydelse som framkom under den där festen, ändå gick den henne förbi.

”Jag har funderat på att börja skriva igen”, säger Angelika innan hon sträcker sig fram mot bordet och tar den sista chokladbiten i skålen. Det är både en lögn och inte. Hon har inte funderat på att skriva på nio år, men nu, just nu i Inez vita soffa med magen full av choklad och huvudet fullt av whisky, funderar hon på det. Och det känns som en lysande idé.

”Jaså?” säger Inez. Hon verkar inte uppfatta briljansen.

Angelika sätter sig upp från sin halvliggande ställning. Filten föser hon åt sidan. I glaset på bordet är det en liten skvätt kvar på botten, hon sveper den.

”Skriva klart boken”, säger hon.

Den ligger i en kartong någonstans. Den sista utskriften. Det kändes bra att ha det på papper tyckte hon när hon bestämde sig för att inte skriva mer. Hundra sidor hopfästa med en stor klämma. Ifall teknologin skulle bryta samman. Det vore så förargligt att mista resultatet av så mycket arbete och vånda. Även om hon just då stängde och tejpade igen kartongen övertygad om att hon aldrig mer skulle vilja se den där pappersbunten.

Hon reser sig upp ur soffan. Benen är ostadiga och hon inser att hon kanske är lite full ändå, precis som hon ville.

”Säkert att du inte ska sova över?” säger Inez som tydligen dragit samma slutsats.

”Nej, jag ska hem.” Till min egen soffa, tänker Angelika och går ut i hallen. Till min ångest. Och min halvfärdiga bok. Vid närmre eftertanke är hon inte ens säker på var hon har gjort av den där kartongen. Antagligen ligger den intryckt i den överfulla klädkammaren tillsammans med allt annat som hon tror att hon kan glömma om hon bara låter bli att öppna dörren.

Inez följer efter. Hon står lutad mot dörröppningen till vardagsrummet medan Angelika tar på sig skorna och jackan. Hon fumlar en lång stund med dragkedjan. När hon öppnar dörren hörs en ängslig röst från sonens rum.

”Mamma?”

(19)

Fast nej, tänker Angelika. Först måste hon ta bort sminket. Plocka av på soffbordet. Diska glasen och den tomma chokladskålen, eller åtminstone sätta ner dem i diskhon. Släcka alla lampor och de höga ljusen i kandelabern.

”Inez?” säger Angelika när hon redan står ute i trapphuset, precis innan dörren går igen. ”Berättade du för Carl att jag aldrig åkte till Aberdeen?”

(20)

Tom

Tio chins, lika många dips. Han ser i ögonvrån att en kvinna tittar på honom. Männen tittar aldrig, de vänder blicken åt ett annat håll och låtsas att det inte är så märkvärdigt. De intalar sig att de själva skulle kunna göra tio chins, om de bara ville. En man kan inte titta på en annan man och öppet visa beundran inför fysisk styrka. Inte på ett gym. Då skulle man kunna tro att han var en smula

efterbliven. Eller bög.

Han betraktar sig själv när han går förbi spegelväggen. I delen med de fria vikterna sätter han sig på en av bänkarna, vänd mot spegeln. Han lutar sig framåt med armbågarna på knäna. Det är en bra pose. Musklerna på axlarna och armarna framhävs. Ljuset är fördelaktigt. Han sitter så en stund och ser på sin kropp.

Tom är en man som tar hand om sin kropp. Han ger den optimal mängd näring i förhållande till de aktiviteter den förväntas utföra, han utsätter den för varierande fysisk påfrestning och han låter den däremellan återhämta sig så pass att resultatet blir ännu starkare muskler och tåligare skelett. Så har det inte alltid varit.

När han var barn visste han inget om kroppens möjligheter. Han visste att det var gott med ostbågar och att hans mamma avskydde att laga mat. Att pappa skulle laga mat var över huvud taget inget alternativ. I skolan fick han lära sig att man skulle äta efter kostcirkeln och motionera regelbundet, kunskaper som han i det läget struntade fullständigt i, vilket fick till följd att när han började gymnasiet så vägde han tjugo kilo mer än han borde.

Det störde honom.

Det störde honom att han kände hullet på magen dallra när han rörde sig. Det störde honom att han inte orkade springa mer än några hundra meter på idrotten i skolan. Och framför allt störde det honom att övervikt, enligt en artikel i en populärvetenskaplig tidskrift som han läst i väntrummet hos

tandläkaren, förkortade livslängden.

Vad tjejerna tyckte brydde han sig inte om, även om han förstod att hans kroppsbyggnad var en starkt bidragande orsak till att han aldrig hade haft någon flickvän. Det, tänkte han i en anda av sann optimism, ger sig nog.

(21)

Så var det inte. Fler kvinnor än han på rak arm kan räkna upp, med långt hår och stora bröst, har kommit i hans väg. Han har inte intresserat sig för en enda av dem. Inte för att de har haft stora bröst naturligtvis, så pass mycket begriper han att hjärnans kapacitet inte är avhängig bystens omfång, utan för att alla de där kvinnorna, eller flickorna, verkade bry sig mer om att visa upp brösten än hjärnan. Han spänner armarna och betraktar musklernas rörelser under huden.

Mens sana in corpore sano. En sund själ i en sund kropp.

Han vet att citatet inte är korrekt. Det är taget ur sitt sammanhang och har därmed fått en annan betydelse än den ursprungliga. Det fullständiga uttrycket lyder Ordandum est ut sit mens sana in

corpore sano. Du ska bedja för att få en sund själ i en sund kropp. Men han bortser från det. Fel eller

inte, han är övertygad om att kroppens tillstånd avspeglar sig i den mentala hälsan.

Det är inte mycket folk på gymmet vid den här tiden, och de flesta som trots allt är där verkar vara på väg hem. Till duschar och lördagsmiddagar. Chips framför teven.

Han reser sig upp och tar ett par hantlar. Svetten bryter fram på pannan när han med lätt böjda armar för dem ut åt sidorna, till axelhöjd. Några gånger till, sen går han in i konditionsrummet. Där är tomt, både cyklarna och löpbanden står oanvända. Han överväger att ta en kvart i roddmaskinen, men väljer crosstrainern istället. Han lägger på ordentligt med motstånd och håller ett hyfsat tempo. Teven står på utan ljud. Det är behagligt. Musiken från det andra rummet tränger in lagom högt till de stumma bilderna från en naturfilm. Lejon slåss på savannen, både mot andra djur och mot varandra. En zebra rivs till döds och slits sedan i blodiga stycken av en hungrig lejonhona och hennes tre ungar. Det är makabert och fascinerande på samma gång och han kan inte bestämma sig för om han ska bli äcklad eller imponerad. Han är så tagen av de dramatiska händelserna att han glömmer bort tiden och kvarten blir tjugo minuter. När han stänger av maskinen droppar svetten från näsan och tröjan klistrar mot ryggen. Han torkar sig med en handduk, rengör maskinen och går bort till speglarna längst in i rummet för att göra några armhävningar och stretcha innan han går.

Han är så säker på att han är ensam att han inte ser kvinnan förrän efter den första omgången armhävningar. Hon sitter på golvet längst bort till höger, med ryggen mot väggen och benen uppdragna. Hon gråter.

Hans första impuls är att gå därifrån.

Bara låtsas som att han inte sett henne, göra tio armhävningar till och lämna gymmet. Men det är förstås omöjligt. Han har sett henne, och hon har sett att han har sett henne.

(22)

Till slut sätter han sig ändå bredvid henne. På samma sätt, med armarna runt benen. Han är noga med att hålla ett visst avstånd, eftersom han befarar att han luktar svett även om svetten på hans kropp är ny och inte borde lukta så mycket. Svett är luktfritt, det är när det kommer i kontakt med

bakterierna på huden och i kläderna som det börjar lukta. Han duschade innan han gick till gymmet. Det gör han alltid. Innan och efter. Kläderna tvättas givetvis varje gång, direkt efter träningen, för att inte lukten ska hinna bita sig fast.

På väggen rakt framför dem hänger en klocka. Därför vet han att de sitter så, tysta, i sju minuter innan hon säger något.

”Jag har tapetserat om i köket. Det blev skitfult.”

Han vrider på huvudet och ser på henne. Det är svårt att avgöra hur gammal hon är, också i relation till att han alltid har varit dålig på att uppskatta andra människors ålder. Det är något flickaktigt över henne, samtidigt som hennes drag är kantiga och lite urgröpta på ett sätt som antyder att hon

åtminstone är i fyrtioårsåldern. Hennes hår är blont men utan lyster. Inte grått, snarare råttfärgat. Färglöst. Hela hon är färglös, utom i ansiktet där hon är rödmosig av gråten.

”Allt blir skitfult. Hela tiden.”

”Vad hade du trott?” säger han. ”Att det skulle bli vackert som en saga?”

”Ja”, säger hon och vänder sig mot honom. Hon låter förvånad och gråten verkar abrupt ha tagit slut. ”Jag trodde faktiskt det. Att det skulle bli så som man drömmer när man är barn.”

”Då förstår jag att du är besviken.”

Hon börjar skratta. Det är ett skratt som ligger så nära gråten att gränsen mellan dem är knappt urskiljbar, som om tillståndet hon befinner sig i närsomhelst kan slå över i ren galenskap. Han undrar om det är någon kvar på gymmet och om hennes skratt i så fall hörs ut till det andra rummet genom musiken. Om det på håll låter lika hysteriskt.

”Har du inte märkt det förrän nu?” frågar han. ”Vilket?” säger hon när hon har lugnat ner sig.

”Diskrepansen. Skillnaden mellan det du tänkte och det som blev.”

Hon stirrar på honom några sekunder, sen skrattar hon igen. ”Nej”, säger hon mellan utbrotten. ”Jag är inte bara naiv, jag är trögtänkt också.” Hon lutar huvudet bakåt mot väggen och sluter ögonen. ”Vilken färg blev det?” säger han.

”Färg?” ”På tapeterna.”

”Blommiga. Josef Frank. Dyra som fan. De såg så vackra ut i butiken, och så hette de Vårklockor. Tänk att ha tapeter som heter Vårklockor i köket.” Hon ler ut i luften, ögonen är stängda igen. Hon ser rofylld ut, en uppseendeväckande kontrast mot sammanbrottet nyss. Han huttrar till. Svetten har torkat på kroppen, men tröjan är fuktig. Han känner sig tvungen att be om ursäkt, trots att de befinner sig i en träningslokal.

(23)

Hon gör en diffus rörelse med huvudet utan att öppna ögonen. ”Det gör inget”, säger hon. Han hade önskat att hon sagt något annat. Att hon förnekat existensen av kroppsodörer, sant eller inte.

”Har du tränat?” säger han. Och öppnar munnen för att fortsätta: eller gick du hit och satte dig direkt. Men han låter bli.

Hon slår upp ögonen och vänder sig mot honom.

”Har du?” frågar hon istället för att svara, trots att det borde vara uppenbart. ”Hur ofta tränar du?” fortsätter hon direkt.

”Ofta.” ”Hjälper det?” ”Mot vad?” ”Fulheten.” ”Ja.”

”Verkligen?” Hon verkar tro att han ljuger. Medvetet eller omedvetet. Men det är sant. Han vet det i samma ögonblick som han säger det. Det hjälper mot fulheten. Det omsorgsfulla skulpterandet. Omformningen. Fulländningen. Han känner varje muskel i sin kropp. Latissimus dorsi. Trapezius.

Deltoideus. Gluteus maximus. Rectus abdominis. Deras namn är som dikter, fulla av kraft och

möjligheter.

Pia tycker att han är fanatisk. Att han spenderar alldeles för mycket tid på gymmet. Hon inser inte hur mycket som krävs för att bibehålla det som en gång byggts upp. Att muskler och kondition är färskvaror, att förfallet börjar efter bara några veckors uppehåll. Hon verkar tro att det räcker med ett par pass i veckan. Vid mer än ett tillfälle har han med stort tålamod förklarat för henne att så inte är fallet. Men de har helt enkelt inte samma referensramar när det gäller fysisk aktivitet. Hon tycker att en halvtimmes promenad med en väninna är att betrakta som träning – han kan möjligen se det som en hyfsad uppvärmning. Hon gör tio situps framför teven på kvällen och tror att magen ska bli plattare – han försöker få henne att inse att det som får hennes mage att puta är fett, och fett går inte att bränna lokalt genom att träna just det området. Det fungerar inte så upplyser han henne, men hon vägrar att lyssna.

Han tog med henne till gymmet en gång, i förhoppningen om att om hon bara kom dit, om hon fick känna skivstångens kyla i sina handflator och gummimattans svikt under fötterna så skulle hon förstå tjusningen. Om hon fick anstränga musklerna på riktigt, bara en gång, så att hon vaknade nästa dag med en träningsvärk som gjorde det svårt att både gå på toaletten och klä på sig en tröja, så skulle hon vara fast. Hon skulle inse hur skönt det är, och hon skulle inte bara förstå honom, hon skulle följa honom.

(24)

”Är du gift?” frågar kvinnan bredvid honom, som om Pia smugit sig ut ur hans huvud och satt sig bredvid dem.

”Sambo.”

”Är hon lika snygg som du?”

Han vet inte vad han ska svara. Lika snygg? Vad innebär det? Han har aldrig sett sig själv som snygg – han är enbart ett lyckat resultat av hårt arbete.

”Jag vet inte”, säger han sanningsenligt. Sen inser han att han naturligtvis borde svara att hon är snyggare än han. Att hon är den vackraste kvinnan i världen. Men det är hon inte. Det har inget med hennes utseende att göra. Hon ser ut som folk gör mest, med lite hängiga bröst, spruckna hälar och knottror på rumpan. Det har att göra med hennes oförmåga att se bortom sig själv. I början tyckte han att det var tilldragande. Innan han begrep att det var en oförmåga. Han uppfattade henne som en person som bejakade sig själv, som inte lät sig bli överkörd eller pådyvlad något.

Självständig tyckte han då. Självupptagen tycker han nu.

”Det måste vara svårt att vara tillsammans med någon som ser ut som du, om man inte gör det själv också”, säger kvinnan.

”Vad menar du med det?” Trots att det rimligen är att betrakta som en komplimang så känner han sig förnärmad. Vad ger henne rätten att göra generella antaganden baserat på hans utseende?

”De flesta skulle ju känna sig som en disktrasa i jämförelse”, säger hon.

”Är det mitt fel? Att människor inte har vett att ta hand om sig själva. Att de sitter hemma och äter choklad och sen klagar över att de är tjocka.” Han reser sig upp. ”Saker är fula av en anledning. Och om man anstränger sig så kan de bli vackra. Det ligger i ens egna händer.”

Kvinnan tittar på honom och för ett ögonblick är han rädd att hon ska börja gråta igen. Eller skratta, så där hysteriskt. Hon gör inget av det. Hon bara fortsätter titta, nästan stirra, som om han just har sagt något helt ofattbart.

Hon tittar på honom på samma sätt som Angelika gjorde när han sa till henne att han inte hade för avsikt att skaffa några barn. Att familjelivet intresserade honom lika lite som charterresor till Thailand, och att han ville leva sitt liv helt på sina egna villkor. Hon var inte i stånd att ta den informationen till sig. Hon förutsatte först att han menade att han inte ville ha barn just för tillfället men att det troligen kunde bli aktuellt vid en senare tidpunkt i livet. Han var tvungen att med en nästan obarmhärtig tydlighet förklara att han inte trodde att detta var något som skulle komma att förändras.

Det hjälpte inte. För henne var frivillig barnlöshet lika obegripligt som tio timmar i veckan på gymmet är för Pia.

(25)

djupare känslor för honom över huvud taget. Numera vet han inget alls om henne. Om hon lever med någon, om hon fick något barn, om hon skrev boken som hon alltid pratade om.

Han var skeptisk till den där boken. Hon verkade mer upptagen av idén om boken än av att faktiskt skriva den, och hon pratade om den på ett överspänt sätt som gjorde att han hade svårt att ta det på allvar. Han fick en känsla av att hon så förtvivlat gärna ville bli författare att hon förbisåg själva skrivandet. Hon verkade tro att det i grund och botten var något enkelt, något som gick att åstadkomma bara man hade tillräckligt med tid och en riktigt bra historia.

Inte för att han själv vet något om att skriva böcker, han läser dem inte ens, men han har svårt att tänka sig att något som så många vill ägna sig åt men så få lyckas med kan vara enkelt. Han förutsätter att det är lika svårt att skriva en bok som det är att forma en kropp.

”Du har rätt”, säger kvinnan och reser sig upp hon också. ”Fast ändå inte.”

Hon är lång, ser han när hon står upp, nästan lika lång som han. Och smal, inte mycket till kroppsbyggare där.

”Du kan ju slå dig för bröstet för att du har lyckats, men är det rätt att döma dem som inte lyckas? Det kan ju finnas omständigheter utanför ens egen kontroll som hindrar en från att uppnå det man önskar.”

”Som att inte känna sig som en disktrasa?” säger han. ”Till exempel.”

”Det kan finnas sådana omständigheter, men jag är övertygad om att människor i de allra flesta fall skyller på dessa omständigheter istället för att försöka övervinna dem.”

Hon betraktar honom kisande några sekunder. ”Okej. Visa mig.” ”Vad då?”

”Hur man får en vältränad rumpa.”

”Det är inte bra att enbart träna sätesmusklerna. Dessutom fick jag intrycket att det var tapeterna det var fel på, inte bakdelen.”

Då skrattar hon. Inte som förut, med gråten bakefter, utan mjukt och nästan kluckande. Smittande, som man brukar säga men som han sällan upplever. Han skrattar när han själv har anledning att skratta, inte för att andra gör det. Men nu får den här okända kvinnan honom att också skratta, även om det bara är en kort stund.

”Följ med”, säger han och går före ut till det större rummet. Ett par enstaka motionärer befinner sig där, han nickar åt en äldre herre som en gång frågade honom om råd angående en ryggövning, därefter går han bort till skivstängerna.

”Vi börjar med knäböj. Sen tar vi utfall.”

(26)

Han tittar på kvinnan. Den andra kvinnan. Hon gör marklyft med perfekt hållning. Hon har lyssnat på vad han sagt. Han undrar hur det kommer sig att hon inte har någon brådska hem. De två andra personerna har lämnat lokalen, det är bara han och hon kvar.

Han vet att han borde gå. Han borde säga att hans sambo väntar på honom, att de ska äta tacos och titta på film, att han inte har tid att fortsätta instruktionerna just nu men att han gärna återupptar lektionen vid ett annat tillfälle. Men han säger inget av detta. Han säger att det är skönt att avsluta med någon form av konditionsträning, och att det är en fördel att stretcha efteråt.

Pia kommer att vara skitförbannad.

Han hör ibland sina manliga bekanta beklaga sig över att deras livskamrater bara tjurar utan att i klartext säga vad saken egentligen gäller. Det problemet har inte han. Han tycker att det låter som ett angenämt problem.

Maten kommer stå kvar på bordet, hon själv kommer redan ha ätit och hon kommer sitta i soffan med fötterna på bordet och ett glas rött vin i handen. Hon kommer ha satt på filmen. Det gör inget, det är ändå ingen film han vill se, det är det aldrig när hon väljer. Hon har en förkärlek för historiska kostymdramer. Han kan inte påminna sig att hon någonsin valt en film som utspelar sig i nutid. När han har duschat kommer hon stänga av filmen och börja skrika och skälla. Eventuella ursäkter från hans sida kommer inte ha någon verkan. Kvällen kommer vara förstörd hur han än bär sig åt, han kan lika gärna stanna kvar en sund till.

Han visar kvinnan hur hon ska göra med crosstrainern och hur hon ställer in motståndet, själv tar han cykeln som står intill. När han känner svetten återigen börja rinna vid tinningarna tänker han att han skulle kunna stanna här hela natten.

Hur många ögonblick av lycka har en människa förmånen att uppleva under sitt liv frågar han sig och trampar lite fortare. Teven står fortfarande på, men naturprogrammet är ersatt av någon form av musikalisk familjeunderhållning, tack och lov fortfarande utan ljud. Tio, tänker han. Jag skulle kanske kunna räkna upp tio tillfällen då jag har varit lycklig i ordets rätta mening. Eller fem.

Han tittar på kvinnan på crosstrainern, ser hur hon tar i, hur hon anstränger sig. Hon tar det på allvar. Kanske ser hon i ögonvrån att han tittar på henne för hon vänder sig mot honom. Utan att sakta ner på tempot möter hon hans blick och håller kvar den så pass länge att han hinner få svindel, sedan vänder hon sig åter mot den stumma teven. Hon ler inte.

Angelika log alltid. Det gjorde honom nervös, han kände sig alltid tvungen att le tillbaka, oavsett vilket humör han var på. Han ser på den tysta teven igen, där ler folk också, som om det är den mest fantastiska dagen i deras liv. Det är skönt att slippa le. Det är skönt att cykla, och att svettas. Det är skönt att känna hur lårmusklerna jobbar. Quadriceps.

(27)

”Jag måste gå hem nu”, säger hon, men hon berättar inte varför. Det kanske inte finns något att berätta. Hon kanske bara är trött. Hon kanske ska se en film och äta tacos, ensam eller med någon som inte bryr sig om att hon kommer för sent.

De plockar ihop sina saker, torkar hjälpligt svetten från sina ansikten och drar på sig skor och jackor. Hon har en tunn ljusblå mössa som får henne att se ut som en liten flicka.

När de kommer ut i den kyliga kvällsluften inser han att han inte vet vad hon heter. Det spelar egentligen ingen roll, men han frågar ändå.

(28)

Fanny

Hon står länge framför spegeln innan hon bestämmer sig. Eller innan hon skrider till verket. Bestämde sig gjorde hon när hon vaknade, i samma ögonblick som hon slog upp ögonen. Kanske redan i

sömnen, när hon drömde att hon skulle med ett tåg och att hon hade bråttom, men att hon inte kunde gå hemifrån förrän hon gjort en sak till, men vad det var kunde hon inte komma på.

Hon drar händerna genom det blonda håret. Hon har borstat det noggrant och det glider mjukt mellan fingrarna. Det är varken tjockt eller tunt och varken lockigt eller rakt. När det är nytvättat och fönat med huvudet uppochned, kan det vara ganska fint, i övrigt tämligen meningslöst. Hon har egentligen aldrig velat ha långt hår.

Hon kommer inte att sakna det, det vet hon, ändå hejdar hon sig för ett ögonblick precis innan hon sätter trimmern mot tinningen. Men när den första tussen singlar ner i handfatet är det befrielse hon känner.

My tittar på henne med uppspärrade ögon när hon kommer ut från badrummet. ”Mamma, du ser ut som en pojke! Får jag känna?”

Hon böjer sig fram och låter My stryka med sin mjuka hand över snaggen. ”Är pappa vaken?”

My rycker på axlarna. ”Jag tror inte det. Han snarkar.” ”Kom så gör vi frukost.”

Hon går ut i köket med My bakefter. Tapeterna överfaller henne. Hon får lust att sträcka sig upp och pilla loss ett hörn , och sedan dra ner våderna en efter en. De borde inte sitta särskilt hårt efter så kort tid. Men hon gör det inte idag heller. Lika lite som igår, eller dagen innan dess. Över tusen kronor rullen tänker hon, blundar och drar handen genom håret som inte längre finns.

Hon har träningsvärk i varenda muskel. Det gör ont när hon sträcker sig efter tallrikar och glas i skåpet över diskbänken, det gör ont när hon böjer sig ner för att ta fram en skärbräda. Det gör ont och det är skönt.

Hon försöker röra sig tyst, men My tappar en tallrik i diskbänken och strax därefter öppnas dörren till sovrummet. Han går in i badrummen, pinkar så att det hörs i hela lägenheten vilket får My att fnissa hejdlöst, och kommer sedan ut i köket med en min av att ha blivit väckt mitt i natten. ”God morgon”, säger han, men det är uppenbart att hans åsikt är en annan.

”Pappa, titta på mamma, hon har inget hår.”

Han stannar till, liksom hejdad av något bortom hans egen kontroll. En lång stund står han så och betraktar henne. My pladdrar och ställer fram smör och ost på bordet.

References

Related documents

 Implementering i klinisk praksis forutsetter blant annet kontinuerlig ferdighetsbasert opplæring, veiledning og praksisevaluering.. 4/15/2018

• Familjehem avser ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och fostran där verksamhet inte bedrivs

• Är risk- och behovsbedömningsmetoder effektiva för utredning och bedömning av unga lagöverträdares behov samt som vägledning till behandlingsplanering på kort- och

Johannes Vitalisson, Team Nystart, Sociala utfallskontraktet, Norrköpings kommun.. Teamets arbete följs upp och

flesta som har behov av psykosociala insatser inte har tillgång till hjälp över huvud taget, med eller utan evidens.”..

Vi kommer samtidigt att undersöka vilka föreställningar som positiva nyckelpersoner (definierade av eleven) samt elevernas nuvarande lärare har, gällande varför eleverna inte

Alla som verkar i skolan skall medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen, i sin

I samtalen kring de olika förmågor som man utifrån slöjdens kursplan ska få en möjlighet att utveckla genom ämnet, framkom det i resultatet att några av slöjdämnets