FRÅN STILLEBEN TILL MÖNSTER

Högskoleexamen i

Designteknikerutbildning inom konfektion med inriktning mot internationell tillverkning Textilhögskolan

2013-06-09 Rapportnr: 2013.8.1

FRÅN STILLEBEN TILL MÖNSTER

- en studie i översättandet av draperade plagg till tvådimensionella konstruktioner

Lovisa Bälter Bjurgert

Abstract

There has not been much written about working with draped garments from a pattern cutters point of view. Also, the majority of pattern cutting education rarely touches the subject of draping in an early stage of teaching (if ever). The purpose of this essay is therefore to explore how a pattern cutter can go about translating draped garments into reproducible two

dimensional patterns.

The material for the study consists of three garments draped by a designer on a tailor's mannequin. The first garment is a woven dress, the second a jersey dress and the third a quilted vest. The work begins with carefully marking pivotal points and cuts in the original draped garment. After that the garment is dismantled, traced on to paper and samples are produced and fittings are performed, often several times before reaching a desired result. The final pattern pieces are digitalized into the Modaris software (Lectra Systemes) where lines are smoothened, seams are measured towards joining seams and pattern pieces are graded.

The study shows that a more direct understanding of how the body affects the shape of a garment is achievable with draping as foundation for pattern cutting. There is no need for opposition between different types of pattern cutting, instead a wide range of different techniques should be combined to become a skilled pattern cutter.

Keywords:

Pattern cutting, draping, digitalizing, grading, CAD, woven garments, jersey garments

Sammandrag

Det finns sparsamt med litteratur om arbetet med draperade plagg ur en mönsterkonstruktörs synvinkel. Dessutom tar majoriteten av mönsterkonstruktionsundervisningen sällan upp drapering i ett tidigt stadie (om över huvud taget). Rapportens syfte är att undersöka hur en mönsterkonstruktör kan gå tillväga för att översätta draperade plagg till reproducerbara tvådimensionella mönster.

Som underlag för studien har tre plagg draperade på docka av en extern handledare använts.

Det första plagget är en vävd klänning, det andra en klänning i trikå och det tredje en quiltad väst. I originaldraperingarnas tyg markeras fästpunkter och eventuella skärningar noga, därefter monteras draperingen ned, delarna kalkeras av och toiler sys upp och provas på dockor och provpersoner i flera omgångar tills önskat resultat erhålls. De slutgiltiga

mönsterdelarna digitaliseras in i programvaran Modaris (Lectra Systemes) där linjer finputsas och kontrollmäts och plaggen graderas.

Studien visar hur en mer direkt förståelse för hur tyg och form påverkas av kroppen kan uppnås med hjälp av draperingsbaserad mönsterkonstruktion. Det behöver inte finnas en motsättning mellan de olika sätten att arbeta, eftersträvansvärt vore istället att mönster- konstruktörer behärskar så många tekniker som möjligt för att kunna nå ett bra slutresultat.

Nyckelord:

Mönsterkonstruktion, drapering, digitalisering, gradering, CAD, vävda plagg, trikåplagg

4

INNEHÅLL

1 Figur- och tabellöversikt

1.2 Tabeller 5

2 Förord

3 Inledning

3.1 Bakgrund 7

3.2 Problemformulering 7 3.3 Syfte 7

3.4 Frågeställningar 7 3.5 Avgränsningar 8

4 Metod

4.1 Mönsterframtagning 8 4.1.1 Avprovning 8 4.2 Produktionsförberedelser 9 4.2.1 Digitalisering 9

4.2.2 Specifikationer & gradering 10

5 Tidigare forskning

5.3 Undervisningsmaterial 11

6 Resultat

6.1 Mönsterframtagande 11

6.1.1 Modell 1 – den vävda klänningen 11 6.1.2 Modell 2 – trikåklänningen 19 6.1.3 Modell 3 – täckvästen 22 6.2 Digitalisering och gradering 26

7 Diskussion

7.1 Resultat 28 7.2 Metod 28 7.3 Slutsats 28

8 Slutord

9 Källförteckning

10 Bilagor

10.1 Ordförklaring 33

10.2 STU:s kroppsmåttlista 34 10.3 Plaggskisser och måttlistor 35 10.4 Mönsterdelar och blockdiagram 41

5

1 Figur- och tabellöversikt

1.1 Figurer

1 Vävd klänning, framsida. 12 2 Vävd klänning, baksida. 12 3 Uppmärkning av stommen. 13

4 Uppmärkning av veck i halsringingen fram. 13

5 Kalkeringsförfarandet & viddborttagning i det tunna tyget. 13 6 Stommens framsida. 14

7 Stommens baksida. 14 8 Draperade framsidan. 15

9 Stommen efter avprovningen. 15

10 Exempel på borttagning av överflödigt tyg i mitten av mönstret. 16 11 Framsida med nya axel- och halsringningsveck. 17

12 Baksida med ny del på höger sida tillagd. 17

13 Framsida, toile med stomme och draperad del i ett. 18 14 Baksida, toile med stomme och draperad del i ett. 18 15 Framsida med adderad ärm. 19

16 Baksida med adderade ryggstycken. 19 17 Ryggvecket på höger sida. 20

18 Kalkering av ryggvecket på höger sida. 20

19 Toile 1 med för mycket draperad vidd på höger sida. 21 20 Test för midjebandsöppning. 21

21 Originaldraperingen fram. 22 22 Originaldraperingen bak. 22

23 Originaldraperingen i nedmonterat och platt läge före kalkering. 23 24 Toile 1 på hela västen. 23

25 Yttre axelveckets minskning markerad med skräddartråckling. 24

26 Förlängning av främre och förkortning av bakre ärmhål som följd av veck i mönstret. 24 27 Streckade markeringar för vidd som ska avlägsnas. 25

28 Den undre ryggbiten klipps upp rakt igenom för att möjliggöra viddborttagning. 25 29 Nya västryggen med hel överdel och vinklad slits. 26

30 Framsida med nya formen för ärmhålet fram. 26 31 Graderade fästpunkter i ärmhålet fram. 27

1.2 Tabeller

1 Mått på dockor och provpersoner. 9

6

2 Förord

Jag vill tacka V Avenue Shoe Repair för möjligheten att få göra mitt examensarbete hos dem och i synnerhet Astrid Olsson som är en fantastiskt bra och tålmodig handledare. Stort tack även till Gunnel Larsson som stöttat mig under arbetets gång och Niina Hernández som svarat på alla mina akademiska frågor.

7 3

Inledning

Bakgrunden till rapporten presenteras, syfte och frågeställningar specificeras och rapportens omfattning och avgränsningar beskrivs.

3.1 Bakgrund

Inom designteknikerutbildningens ramar är tvådimensionell eller så kallad platt mönsterkonstruktion (bilaga 10.1) det dominerande tillvägagångssättet för att bygga

plaggmönster. Fokus ligger främst på konstruktion i CAD-programvaran Modaris (från Lectra Systemes) i vilken grundmönster, modellutvecklingar samt gradering färdigställs. Jämfört med manuell platt mönsterkonstruktion effektiviserar den datorbaserade i stor utsträckning mönsterkonstruktörens arbete bland annat genom att radikalt påskynda flera tidskrävande moment som exempelvis kalkering av mönsterdelar, tillägg av sömsmåner samt i synnerhet graderingsförfarandet. Det finns dock aspekter av datorbaserad mönsterkonstruktion som särskilt för den nyblivna mönsterkonstruktören kan upplevas vara problematiska.

Mönsterdelars inre och sammanfogade proportioner kan vara svåra att bedöma med blotta ögat på datorskärmen varpå en hel del mätningar måste utföras och jämföras löpande under arbetets gång, även under själva utvecklingsfasen av ett plagg.

I en strävan efter att utveckla kunskapen inom en annan typ av mönsterkonstruktion än den som är den vedertagna på designteknikerutbildningen kontaktades ett svenskt modemärke som, särskilt på damsidan, gjort sig kända för sina intrikata och ofta asymmetriska, draperade plaggkonstruktioner. På företaget arbetar den externa handledaren för denna studie som designer och delägare. Företaget arbetar med kroppen och tyget som utgångspunkt istället för med penna och linjal på papper. Utgångsläget är alltså det motsatta från den platta tekniken där bilden av plagget måste finnas i konstruktörens huvud innan plagget kan ritas, kalkeras, klippas ut och fogas samman. Upplevelsen av rörelse i plaggen är essentiell för företaget och känslan av riktning och flyt i är enligt handledaren omöjlig att uppnå utan draperings-

tekniken.¹

3.2 Problemformulering

Genom drapering av tyg på docka kan en designer skissa fram nya former för att skapa nya bärbara plagg. För att dessa plagg ska kunna produceras måste de förvandlas till mönsterdelar som går att skära ut och sammanfoga igen. Denna studie undersöker hur plagg draperade på docka kan återskapas och hur plaggen kan överföras till tvådimensionella mönsterdelar.

3.3 Syfte

Syftet med rapporten är att undersöka hur mönsterkonstruktören kan gå tillväga för att översätta draperade plagg till produktionsbara mönster i Lectras CAD-programvara.

3.4 Frågeställningar

- Vilka generella drag karaktäriserar draperingsbaserad mönsterkonstruktion?

- Hur kan draperade plagg översättas till datoriserade mönster?

- Vilka generella drag karaktäriserar graderingsförfarandet av draperade mönster?

1 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, nedmonteringsgenomgång den 17 april 2013.

8 3.5 Avgränsningar

Rapporten behandlar endast de tekniker och tillvägagångssätt som använts på de plaggtyper som utgör undersökningens empiriska material. Specifika problem som går att relatera till andra plaggtyper än de som studerats kommer därför inte att beröras i rapporten.

Företaget använder sig, utöver fri drapering på docka, även av en kombination av

kollageteknik (bilaga 1) och drapering för att skapa plagg. Denna typ av modellframtagning kommer inte beskrivas i rapporten.

Alla beslut som rör design- och materialval i utvecklingen av plaggmönster har gjorts i samråd med den externa handledaren och metoden för uppmärkning och nedmontering följer den teknik som företaget gjort till sitt signum eftersom plaggen ska införlivas i kommande kollektioner.

4 Metod

Stycket beskriver tillvägagångssättet för framtagningen av mönster, avprovning av toiler, digitalisering samt gradering och specifikationsupprättande.

4.1 Mönsterframtagning

I den förberedande kontakten med företaget bestäms att tre plaggmodeller anses nödvändiga att arbeta med för att erhålla en grundläggande förståelse för hur mönster skapas av draperade plagg. I detta inledande skede är inte samtliga plaggtyper bestämda och endast det första plagget finns tillgängligt att börja arbeta med. Arbetet startar med att den externa handledaren (designer för damsidan) håller en inledande genomgång och förklarar i stora drag hur

företaget går tillväga för att skapa produktionsbara mönster av de plagg som startar som ett stilleben på en docka.² Draperingens form märks upp med hjälp av nålar, markeringstejp, penna, tråckling och skräddartråckling (bilaga 10.1). Höger och vänster sida på plagget märks upp utifrån bärarens håll, inte betraktarens, eftersom det visat sig vara enklare att hålla reda på i senare skeden när plagget ska monteras ihop igen.³

Plagg nummer ett i undersökningen är en klänning bestående två olika typer av vävt tyg, ett grövre och ett tunnare. Plagg nummer två är en trikåklänning som bygger vidare på delar av klänning nummer ett. Plagg nummer tre är en täckväst i ett quiltat och relativt stelt tyg.

Plaggen markeras, monteras ned, kalkeras av och toiler sys upp i flera omgångar per plagg.

Efter det att den första toilen är uppsydd provas plagget företrädelsevis av på riktiga kroppar istället för på docka. Ändringar görs på samma sätt som markeringsarbetet utfördes på den ursprungliga draperingen och överförs till pappersmönstret genom att toilen plockas isär till platt läge igen och ändringar ritas ut.

4.1.1 Avprovning

Företaget arbetar inte med speciella provpersoner utan provar på de människor som finns tillgängliga i ateljén. Handledaren provar många av plaggen själv, både under modell- framtagningens gång och när fabriker skickat provplagg före produktionsstart.

2 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, avprovningsdiskussion den 23 april 2013.

3 IBID., nedmonteringsgenomgång den 17 april 2013

9 Provpersonernas och dockornas mått redovisas i Tabell 1 nedan. Draperingarna sätts av

praktiska skäl upp på en skyltdocka i frigolit som är enkel att nåla i. Skyltdockan är inte utformad för att följa några fastställda måttlistor utan representerar endast det tomma ark på vilket designern kan bygga nya plagg. I ateljén finns en couturedocka från Stockmann i storlek 38. Detta är den docka som mest liknar en C36 vilket är den storlek som företaget använder för sina provplagg. Dock är rygglängden något längre på Stockmann-dockan än på en C36:a enligt STU:s måttlista (Styrelsen för Teknisk Utveckling, Johansson 1987). Stockmann- dockan är även genomgående lite mindre än C36. Provperson A och B är båda några

centimeter kortare än C-storlek enligt STU (kroppslängd enligt STU i C-storlekar är 168 +/- 4 centimeter). Provperson A överensstämmer relativt väl med en C36:a i måtten. Byst- och midjemått är dock ett par centimeter mindre medan stussmåttet är ett par centimeter större än måttlistan. Provperson B korresponderar mest med en storlek C34, bystmåttet är dock aningen mindre och stussmåttet en aning större. Både provperson A och B har raka axlar och är ganska breda över ryggen i förhållande till sin övriga storlek. Tabell 1 visar dockornas och

provpersonernas mått i förhållande till STU:s måttlista. De mått som ingår i tabellen utgör de kontrollmått som använts under arbetets gång. En utförlig version av STU:s kropps-måttlista finns i bilaga 2.

Tabell 1: Mått på dockor och provpersoner.

Mått (cm) C36 Skyltdocka Stockmanndocka Provperson A Provperson B

Kroppslängd 168 +/- 4 - - 159,0 160,0

Bystvidd 84,0 87 83,0 82,0 77,0

Midjevidd 67,0 62,0 63,0 65,0 63,0

Stussvidd 93,0 90,0 91,0 95,5 88,0

Nackkota till yttre axelspets - 18,0 19,0 20,0 19,0

Ryggbredd 35,1 34,5 32,5 35,0 34,0

Livlängd bak 39,9 38,0 40,5 37,0 37,0

Avprovningar görs löpande på skyltdockan, Stockmanndockan samt provperson A och B under arbetets gång för att testa och verifiera att exempelvis markeringar blivit korrekt gjorda.

Vid avprovning av hela toiler är alltid den externa handledaren (designern) närvarande för att plagget ska utvecklas i önskad riktning. Designarbetet med de draperade plaggen är inte färdigt när originaldraperingen gjorts. Utvecklingen av det som ska accentueras och bort- tagningen av det som ska reduceras i plagget sker stegvis under arbetet med att sy upp och ändra på toilerna. Handledaren benämner sig själv som en ”byggare”, draperingen på docka och den efterföljande toilesömnaden och avprovningarna är en del av skissarbetet som många andra modeformgivare utför på papper eller i ritprogram på datorn.⁴

4.2 Produktionsförberedelser 4.2.1 Digitalisering

Efter tiden på plats i ateljén hos företaget digitaliseras de färdiga mönsterdelarna in i Modaris.

För att kontrollera att samtliga inre linjer och stämhack följt med i digitaliseringsprocessen plottras delarna omedelbart ut för att i pappersform kunna jämföras med de manuella original- mönsterdelarna. Efter granskningen jämnas hackiga linjer till och sträckor som ska

sammanfogas kontrollmäts mot varandra.

4 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, avprovningsdiskussion den 10 maj 2013.

10 4.2.2 Specifikationer & gradering

Plaggen fotas av och plaggskisser ritas i Illustrator (Adobe) med fotografierna som

utgångspunkt. Företaget använder sig av en mix av designskiss och platt plaggskiss (bilaga 10.1) eftersom de inte har tid till att göra både och. Särskilt de draperade plaggen kan också bli svåra att avbilda i helt platt läge på grund av mängden tyg på vissa ställen (skisser på plaggen i studien finns i bilaga 3).

Vidare börjar graderingsarbetet med plaggen. Visst graderingsunderlag tillhandahålls av företaget. I övrigt används de skillnadsmått som baseras på STU:s kroppsmåttlista. Generellt använder företaget alfanumeriska storlekar på stickade plagg och numeriska storlekar på vävda plagg. Storleksspannet ligger mellan XXS-L eller 32-40 där S motsvarar storlek 36 vilket är företagets provstorlek. Graderingsskillnaderna är desamma i den alfanumeriska såväl som den numeriska storleksserien på företaget.

Graderingen kontrolleras genom mätning av viktiga sträckor och mötande sömmar i Modaris- programvaran. Linjeövergångar inspekteras dels i programmet, dels genom att plottrade blockdiagram i halvskala jämförs manuellt. Måttlistor upprättas där viktiga kontrollmått väljs ut med hänsyn till plaggens utformning (måttlistor för plaggen i studien finns i bilaga 10.3).

5 Tidigare forskning

5.1 Företaget

Under arbetets gång har den muntliga informationen från den externa handledaren varit den primära källan till kunskap för hur de draperade plaggen ska hanteras. Enligt handledaren har hon utifrån de kunskaper hon samlat på sig under olika utbildningar, kurser, praktiker och arbeten utformat sitt sätt att arbeta med såväl draperingsprocessen som uppmärknings- och nedmonteringsprocessen. Eftersom plaggen som utgör basen för rapporten kommer att ingå i företagets kommande kollektioner är det viktigt att företagets prägel genomsyrar även dessa.

Handledaren har influerats mycket av hur ateljén hos Vivienne Westwood arbetar, där människokroppen och dess rörelser alltid är i centrum för hur plaggen växer fram.

5.2 Tryckta källor

Lindqvist ger i bakgrundsdelen av sin licentiatavhandling On the Logic of Pattern Cutting (2013) en genomgång av olika typer av mönsterkonstruktion. Han motsätter sig det utbredda användandet av tvådimensionell mönsterkonstruktion eftersom han menar att det är lätt att i det abstrakta och matematiska formatet förbise det faktum att slutmålet med plagg-

konstruktionen är att klä en kropp som rör sig snarare än en statisk stillastående docka (Ibid.

2013, s.45). I sin avhandling beskriver han två typer av det han kallar draperingstekniker. I den ena tekniken baseras byggandet av plagg på dockor indelade med linjer i samma typ av rutnät som utgör underlaget för tvådimensionell mönsterkonstruktion. I den andra draperas tyget fritt kring och på dockan utan att ta hänsyn till rutnät i syfte att utforska nya former och hitta nya uttryck (Lindqvist 2013, s.61). Det är den senare nämnda typen av draperingsteknik som V Avenue Shoe Repair arbetar med och det är utifrån den definitionen som denna rapport tar sitt avstamp.

I boken Draping: Art and Craftmanshipin Fashion Design (2009) ger Annette Duburg och Rixt van der Tols sin definition av drapering. Deras begreppsförklaring liknar mest den förstnämnda typen av teknik som Lindqvist (2013) beskriver men deras beskrivning är ändå friare än Lindqvists. Duburg och van der Tol lyfter även fram det fenomen som ”lyckliga

11 misstag”, det vill säga när något oväntat och intressant uppstår i plagget under arbetets gång som aldrig hade kunnat uppstå om en designer hade skissat plagget och byggt upp det med hjälp av tvådimensionella mönster (Duburg & van der Tol 2009, s.9). Duburg och van der Tol beskriver också hur arbetsgången med toiler och ändringar är kostsam och tidskrävande och förklarar hur draperingstekniken därför ofta varit förbehållen couture-världen. Detta menar de är en av orsakerna att det under lång tid funnits väldigt sparsamt med litteratur inom området, eftersom kunskaperna och färdigheten hela tiden gått i arv inom de stängda

modehusen (Ibid. 2009, s.9).

Inför arbetets start användes även en bok om Madeleine Vionnet (Kirke & Miyake 1991) för att få en inblick i hur mönsterkonstruktionen till draperade plagg kan se ut.

Bland de tryckta källor som identifierats som relevanta för denna rapport beskriver inte någon drapering ur en mönsterkonstruktörs synvinkel. Böckerna tycks rikta sig till praktiserande eller aspirerande designers och behandlar nästan uteslutande själva skapandet och byggandet av plagg. Nedmonteringen och mönsterkonstruktionen beskrivs endast i korta och ofta svepande drag, och lite eller ingen information ges om vilka tekniker eller tillvägagångssätt som kan användas.

5.3 Undervisningsmaterial

Vid graderingsarbetet har skillnadsmåttlistor och graderingsanvisningar erhållna under designteknikerutbildningen använts (Svensson 2010). Dessa har där det behövts kombinerats med de underlag som företaget tillhandahållit. Kroppsmåttlistorna för damstorlekar från STU (bilaga 10.2) har använts som kontrollmaterial för att kunna jämföra de graderade plaggens mått med kroppsmåtten inom storleksspannet.

6 Resultat

Bearbetningen av studiens empiriska material presenteras genom de olika steg som arbetet innefattar. Framtagandet av mönster beskrivs plagg för plagg och produktionsförberedelserna i form av gradering och digitalisering återges i ett gemensamt stycke.

6.1 Mönsterframtagande

6.1.1 Modell 1 – den vävda klänningen

Originaldraperingen består av ett tunt sidentyg på framsidan (fig. 1 s.12) och ett styvt våtdräktsliknande material på bak- och undersidan (fig. 2 s.12). Enligt de första

instruktionerna skall gapet mellan axeldelen och ryggdelen på vänster sida fyllas i och en likadan bit ska speglas upp på höger sida. En stor del av mängden tyg som hänger där höger armhål ska vara ska tas bort och även draperingen som ligger över kjoldelen fram ska

minskas. Den underliggande stommen hålls i originaldraperingen uppe av ett elastiskt band i midjan som sammanbinder höger och vänster sida samt håller uppe det tunna tyget på höger sida av midjan fram.

12 Markeringsarbetet startar på det grova materialet, nålmarkeringar används istället för tråckling eftersom tyget är för tjockt att handsy i (fig. 3 s.13). Vecken på axeln och höger urringning fram markeras enligt den ordning de ligger med utgångspunkt från kroppen och utåt (fig. 4 s.13). Vid nedmonteringen tas det tunna materialet ner först, sedan adderas delarna som saknas på stommen innan även denna plockas ned. Där det är möjligt tillåts nålar från det initiala draperingsarbetet från den externa handledaren sitta kvar för att eventuellt missade fästpunkter ska kunna märkas upp.

Den stora tunna delen av klänningen kalkeras av och det stora borttaget av tyg på höger sida görs i så stor mån som möjligt redan här. Tyget skrynklas ihop innan avritning enligt tråckel- markeringarna. För att inte störa plaggets ursprungliga balans är det viktigt att inga andra sträckor påverkas när denna typ av veck-i-mönster-förfarande redan i originaldraperingens tyg. Än så länge är den draperade delen fortfarande intakt och består av ett enda stort stycke (fig. 5 s.13). En sista kontroll av stommen görs när det draperade stycket är avplockat (fig. 6

& 7 s.14). När stommens delar är nedplockade kalkeras de på mönster-papper och samtliga markeringar sätts ut.

Figur, 1 Vävd klänning, framsida. Figur, 2 Vävd klänning, baksida.

13

Figur 4, Uppmärkning av veck i halsringningen fram.

Figur 3, Uppmärkning av stommen.

Figur 5, Kalkeringsförfarandet & viddbortagning i det tunna tyget.

14 Stommens stora snedställda insnitt på vänster sida bli en naturlig skärning som delar

ryggpartiet i två delar. Första toilen som ska sys består av mellanläggsbelagd toileväv i stället för våtdräktsmaterialet och ett mönstrat polyestertyg istället för det tunna originaltyget. Två stommar enligt originalutseendet, fast med hel rygg och speglad framdel, sys upp innan beslut tas i samråd med den externa handledaren om att det kommer krävas ett helt livstycke för att bära upp den ovanliggande draperade delen.

Fram till denna punkt görs avprovningar på samma skyltdocka som plagget draperades upp på i inledningsskedet. En lös tygbit nålas upp på dockan för att fylla tomrummet mellan

framdelarna och skapa ett helt livstycke. Ytterligare korrigeringar av ärmhål och justeringar av skärningar markeras.

En tredje toile på stommen sys upp och provas av på skyltdockan. Vissa skärningar behöver fortfarande rätas ut, särskilt den söm där vänster axeldel och den bakre midjedelen möts och formen på ryggskärningen på vänster sida behöver korrigeras. Avskärningen över bysten behöver också slätas till i formen för att bättre passa på en riktig kropp istället för den yppiga skyltdockan som har en ganska spetsig byst. Axelvidden minskas vid yttre axelspets och ringningen på halsringningen fram rättas till så den flyter i en jämnare linje. Efter toile nummer tre börjar arbetet med att sammanfoga den draperade delen.

Mönstret till den draperade delen av klänningen delas upp i tre ungefär lika stora delar och klipps ut i ett polyestermaterial med egenskaper som påminner om det ursprungliga tygets.

Polyestertyget är en aning tyngre, har en blankare yta samt ett lite mer styvt fall än original- tyget (fig. 8). Skärningarna är preliminära och lades främst till på grund av material-

ekonomiska skäl. Skärningsplaceringen som motsvarar sidan på kroppen från ärmhålet och ner mot fållen tjänar som den större separeringen av det draperade stycket av klänningen.

Ytterligare en skärning läggs horisontellt under ärmhålet från kant till kant och delar således

Figur 6, Stommens framsida. Figur 7, Stommens baksida.

15 stycket i totalt tre delar. När detta görs placeras trådriktningen på delarna så att de är desamma som på originaldraperingen. Inför sömnad markeras midja, sida och större tygvik med tråckel- tråd, medan punkter och veck markeras med tejp och de bokstavskombinationer som

användes vid ned-monteringen av plagget.

Den första kompletta toilen bestående av både stommen och den draperade delen sys upp (fig.

8 & 9) och provas sedan av på provperson A tillsammans med handledaren.Snabbt

konstateras att det översta vecket i halsringningen fram ska tas bort nästan helt och det som blir kvar skall läggas under det andra vecket.

Den draperade delen ska ringas ur fram så att den korresponderar med stommens lutning i urringningen. Den lösa ”näsduksliknande” delen som ska falla ned från det nedersta vecket i halsurringningen fram ska minskas i storlek. Antalet veck på höger axel ska minskas till två och axelsömmen ska flyttas fram på båda axlarna med 3,5 cm. Detta beror på att original- draperingen gjordes på den yppiga skyltdockan i frigolit vars balans lämnar ganska mycket att önska. Den draperade delen som fortsatte från höger axel och ner till midjan avlägsnas helt, istället börjar draperingen i höger axelsöm och fortsätter endast framåt.

Figur 8, Draperade framsidan. Figur 9, Stommen efter avprovning.

16 På livstommen behöver sträckorna på urringningen bak kortas för att undvika att axelbanden ska glida av axlarna. Stommens midjelinje fram ska sänkas med cirka 5 cm för att skapa balans i plagget. Rygglängden bak behöver kortas avsevärt. Det står efter avprovningen klart att det kommer att bli nödvändigt att bygga en hel klänningsstomme under den draperade delen för att erhålla ett bra resultat. Handledaren ömsom klipper upp ömsom nålar ihop stommen och ”möblerar om” den för detta syfte (fig. 9 s.15).

I detta läge krävs det att konstruktören har is i magen och inte drabbas av panik över att plagget ser ”för mycket” och illa ut (fig. 8 s.15). Detta är den del av processen, att destillera fram det som ska betonas och rensa bort de oönskade delarna.⁵

Hela toilen plockas isär och ändringarna enligt markeringarna, nålningarna och

spräckningarna görs på mönstret. Efter avprovningen tas beslut om att en avskärning ska läggas i midjan för att göra det möjligt att avlägsna det tyg som märkts för borttagning.

Mönstret klipps upp och viks ihop stegvis, återigen med hänsyn till de sträckor och punkter som ska behållas (fig. 10).

5 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, avprovningsdiskussion den 23 april 2013.

Figur 10, Exempel på borttagning av överflödigt tyg i mitten av mönstret.

17 Företaget har konstaterat att platta livgrunder nästan alltid har för långa rygglängder. Vid konstruktion av klänningar har man kommit fram till att 37-37,5 centimeter fungerar bra som tumregel (mätt från nackkotan ned till midjelinjen). De nya markeringarna för exakt hur axelvecken och halsringningsvecken ska placeras provas fram på nästa toile och sys upp när det överflödiga tyget är bortplockat.

En hel stomme konstrueras och provas av. Kjoldelens viddmått baseras på ett medelvärde mellan STU:s C36 och provperson A:s stussmått. Kjolstommen ska inte ha insnitt någonstans, formen ska skapas in i skärningarna bak. Den draperade delen på vänster sida är bakåtflyttad för att draperingen skall följa med bakåt. Midjelinjen behöver sänkas ytterligare ett par centi- meter mitt fram. Stommens mönster korrigeras och toile nummer två på den numera hela klänningsstommen sys upp. Midjan på klänningens överdel behöver ”plockas upp” från mitt fram och runt till sidsömmarna bak, vilket innebär att livlängden kortas från mitt fram och spetsas ut till noll i sidan. Handledaren refererar till att man bör eftersträva hur fint skräddade kavajer följer midjans form och inte upplevs ”hänga” på kroppen i midjehöjd.

Stomme nummer tre sys upp och provas av, en preliminär klänningslängd bestäms och några ytterligare intagningar vid avskärningarna på livet görs efter avprovning på provperson A.

Den draperade delen sys ihop och fästs på stommen med hjälp av nålar. Axel- och hals- veckens placeringar fastställs och markeras (fig. 11).

Figur 11, Framsida med nya axel- och halsringningsveck.

Figur 12, Baksida med ny del på höger sida tillagd.

18 Mått på sträckor som ska korrespondera med stommens motsvarande sträckor kontrolleras och eventuella kortningar och förlängningar noteras. En lös tygdel tråcklas fast på höger sida bak, klipps till och draperas upp och klipps till av handledaren så som hon vill att den ska se ut (fig. 12). Lutningen på skärningen på vänster bakkjol där draperingen ska fästas ändras och beslut fattas om hur långt ned från midjan som den draperade delen ska fästas i denna

skärning. Den lösa ”näsduksdelen” som tidigare fallit från det nedersta vecket på hals- ringningen fram slopas. Istället behålls bara den yttre sidlinjen som faller löst bakåt till sidsömmen.

I nästa steg klipps tyg ut till den tredje toilen där både stomme och drapering finns med. Till den draperade delen väljer handledaren en tunn svart chiffong och till stommen ett kostymtyg i ull. Ulltyget är kritstrecksrandigt och indelat i rutor av många olika nyanser av blått och svart. Tyget kommer från en leverantör som förmodligen vävt upp det i syfte att skapa tyg- prover för försäljning. Toiletygets ränder i kombination med de skiftande lutningarna på stommens delar kan komma att utgöra beslutstgrund för val av slutgiltigt produktionstyg (fig.

13 & 14). Designern för herrsidan på företaget nämner också möjligheten att lägga in ytterligare ett material i stommens skärningar för att accentuera lutningarna på stommen.

Figur 14, Baksida, toile med stomme och draperad del i ett.

Figur 13, Framsida, toile med stomme och draperad del i ett.

19 6.1.2 Modell 2 – trikåklänningen

Med chiffongdelen på den vävda klänningen som utgångspunkt draperar handledaren upp en ny klänning. Denna gång används en tunn och tung trikåvara som ansluter där den vävda draperingen tar vid (fig. 15 & 16). Den här metoden, att i ett annat typ av tyg ersätta och/eller bygga vidare på delar av ett befintligt plagg, använder sig företaget ofta av för att skapa nya modeller. Handledaren utnyttjar gärna insikten om hur konstruktioner kan få olika uttryck beroende på vilket material som används.

Nu börjar markeringsarbetet på nytt. Denna gång rensas allt överflödigt tyg bort från plagget, direkt där det är möjligt, i större utsträckning än på det första plagget. Noggranna tråcklingar av linjer och veck görs och märks med namn för att ännu mer förtydliga vad som är vad när delarna plockas ned. Det stora ryggvecket ska bland annat minskas i ”överhäng” varvid det som nålats upp som överflödigt markeras med skräddartråckling så den extra vidden kan tas bort i kalkeringsstadiet (fig. 17 & 18 s.19).

Figur 15, Framsida med adderad ärm. Figur 16, Baksida med adderade ryggstycken.

20 Det går inte att vara för noggrann i detta skede. Den tid som läggs i markeringsstadiet blir sparad tid senare när plaggdelarna ska överföras på papper. På originaldraperingen av trikå- klänningen konstateras att axelbredden på vänster axel (den med vecken i halsringningen) ska ökas med 2 cm. På den högra sidan (den med veck på axeln) finns ännu ingen ärm. Denna ska adderas när den första toilen sytts upp. Fållängden bak behöver längas med cirka 15 cm för att erhålla en önskad klänningslängd. Därtill behöver skärningen som möter framstycket med vecken i halsringningen få en mjukare böjning än motsvarande del på den vävda klänningen för att undvika att sömmen ”strutar” över bysten. Eftersom midjan på den vävda klänningen är veckad och fastsydd i stommen kommer midjevidden i löst läge på trikåklänningen att bli väldigt vid. Diskussion förs därför med den externa handledaren förs kring vilken lösning för åtdragning av midjan som ska användas; dragsko och löst knytband utgör alternativen i denna fas.

Under kalkeringsarbetet utökas de sträckor som behövs längas på de ursprungliga draperade delarna från den vävda klänningen för att passa de anslutande trikådelarna. En korrigering av sträckan från halsringningen fram till vänster sida är nödvändig på den del som motsvarar den ursprungliga mönsterdelen med vecken fram. Detta på grund av att i denna sträcka faller fritt på den vävda klänningen och blir därmed längre än den sträcka som är önskvärd på trikå- klänningen. Trådriktning, punkter och linjer ritas ut på mönsterdelarna.

Det nya mönstret klipps ut i samma trikåvara som användes till originaldraperingen.

Klänningen sys ihop med over-lock-maskin och provas av på skyltdockan och provperson B.

Det blir uppenbart att det är extra viktigt att prova av plagg som är sydda helt i trikå på en riktig person som kan avgöra var tyngdpunkterna på kroppen ligger och om plagget tenderar att dra åt oönskade håll på kroppen. Balansen i plagg byggda på skyltdockan gör att axel- sömmarna hamnar för långt bak när plaggen sätts på en riktig kropp. Det blir tydligt även att halsringningen fram behöver höjas ganska drastiskt och att inre axelspets på vänster sida (den med den stora ärmen) bör längas inåt för att det inte klänningen ska glida av axeln. Vecket på höger rygg behöver minskas ytterligare och placeringen av axel- och ärmsömmen på den stora ärmen behöver flyttas framåt och vinklas om. Enligt handledaren är detta något som alltid måste göras i trikåplagg när skyltdockan använts vid den initiala draperings-uppsättningen, ofta i flera omgångar.

Figur 17, Ryggvecket på höger sida. Figur 18, Kalkering av ryggvecket på höger sida.

21 En större intagning av vidd (cirka 20 centimeter brett i midjehöjd) behövs göras för att

minska mängden draperat tyg på höger sida av klänningen (fig. 19). Placeringen och mängden tyg som ska avlägsnas markeras med skräddartråckling och nålning. Midjelinjen på

klänningen är lite svajig eftersom skärningen i detta skede fortfarande ser ut som på den vävda klänningen. Nålmarkeringar görs för hur midjelinjen ska rätas upp. Vecket på höger ryggsida ska minskas ytterligare och skräddartråcklas på samma sätt som tidigare.

När avprovningen och markeringsarbetet är gjort sprättas toilen upp och delarna med de nya markeringarna placeras ovanpå mönsterdelarna och ändringarna överförs. Den stora vidd- borttagningen på höger sida sker i form av att ett ellipsformat veck i mönstret med spetsiga ändar görs från noll i höger ärmhål till noll i höger fållinje.

Nya delar av klänningen klipps ut och den andra toilen av trikåklänningen sys upp. Beslut tas om att ett löst midjeband ska användas för att möjliggöra åtstramning i midjan. Bandet ska löpa på insidan av klänningen i ryggen och på utsidan fram. Handledaren markerar med nålar på midjeavskärningen var öppningarna för bandet ska placeras. Olika lösningar för att skapa öppningar testas, slutligen väljs det passpoalerade knapphålet i samma tyg som resten av klänningen (överst till vänster i fig. 20) eftersom det är enklast att sy på ett snyggt sätt.

Figur 19, Toile 1 med för mycket draperad vidd på höger sida.

Figur 20, Test för midjebandsöppning.

22 Öppningarna adderas på toilen, ett midjeband sys upp och klänningen provas av på prov- person B igen. Det blir tydligt att det inte går att använda sig av passpoallösningen eftersom de sidor som pekar inåt mot mitt fram oundvikligen viks ut på ett oönskat sätt när midjebandet dras åt. Dessutom är det olämpligt att göra öppningarna lika breda som bandet eftersom bandet smalnar av till hälften när det stramas till. Slutligen slås det fast att istället för

passpoalerade öppningar bör trikåknapphål användas på det slutgiltiga plagget. Storleken på knapphålens öppning ska vara cirka hälften av midjebandets bredd.

Efter avprovningen av den andra toilen markeras de sista ändringarna som ska göras på klänningen. Ytterligare förflyttning av axel- och överärmssömmen framåt på vänsterärmen är nödvändig och midjelinjen behöver sänkas och rätas ut mot punkten i vänster sida där ärm-, kjol- och livdel sammanstrålar.

Nu monterar den externa handledaren en ärmdel på höger sida medan klänningen sitter på provperson B. En preliminär form och längd markeras med nålar. Ärmtygbiten plockas ned, kalkeras av och ändras efter nålmarkeringarna och handledarens kommentarer. Ärmen får en söm på undersidan och vidd för ärmöppningen adderas genom att mönsterdelen spräcks upp rakt under ärmkullens högsta punkt. Totalt fyra ärmtest monteras på klänningen innan formen blir godkänd och beslut tas om att behålla den kil av ärmtest tre mellan ärmkullen och ärm- hålet som lämnades kvar för att simulera en formändring av ärmhålets yttre axelspets.

Ursprungstanken var att ändra på ärmhålets form så att det ”föll ned” en aning över axeln för att förbättra ärmens utseende. Handledaren anser dock att kilen passar in och den blir därför en del av det slutgiltiga mönstret.

6.1.3 Modell 3 – täckvästen

Den tredje modellen är en väst i ett styvt quiltat material med öppen rygg som är tänkt att användas som en täckväst ovanpå exempelvis en kappa. Västen har öppningar i sidan så man kan komma åt det underliggande plaggets fickor medan man har västen på. I sin första form är endast den vänstra halvan av västen draperad på skyltdockan. Västen är öppen både mitt fram och mitt bak där den hålls samman av elastiskt band i nacke och midja (fig. 21 & 22).

Figur 21, Originaldraperingen fram. Figur 22, Originaldraperingen bak.

23 Det första steget i utvecklingen av västmönstret består som med de tidigare modellerna av markering, nedmontering och kalkering. Alla punkter och sträckor som ska mötas märks upp och inget önskvärt tyg avlägsnas om möjligt eller tråckelmarkeras för borttagning i

kalkeringsförfarandet. Västhalvan monteras ned och kalkeras av (se fig. 23). En högerhalva klipps ut efter de kalkerade mönsterdelarna; till vänsterhalvan återanvänds original-

draperingens tyg. En väst med både vänster och höger halva sys upp för att möjliggöra avprovning och kontroll av proportioner (fig. 23 & 24).

Västen provas av på provperson B. Den externa handledaren minskar avståndet drastiskt mellan de två västdelarna i midjan bak och ett veck adderas i ryggen i höjd med midjebandet med start från det inre axelvecket (fig. 25). Det elastiska bandet i nacken flyttas så att hela västen lutar mer bakåt på kroppen. Beslut tas om att västen ska få omlottknäppning fram som ska knäppas med två stora tryckknappar. Västen överlappar då så att framkanterna möter stickningen som håller framkanternas vik på plats. Företaget använder herrknäppning för både herr- och damsidan eftersom det anses enklare och mera logiskt om bäraren är högerhänt, som de flesta människor är.⁶ Axelbredden på västen ska tas in främst genom att minska det yttre axelvecket (fig. 25) men även genom att korta den yttersta underliggande delen som bildar ärmöppningen. Ärmöppningens bakre kant ska rätas ut och kortas med ungefär samma mått som den undre axeln samt spetsas ner till noll i mitten av ärmhålsdjupet.

Samtliga ändringar markeras på den nya högra halvan eftersom den utgör toile nummer ett medan den högra fortfarande i grunden består av originaldraperingen. Toilen sprättas upp och ändringarna görs på mönstret.

6 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, mailkonversation den 21 maj 2013 Figur 23, Originaldraperingen i nedmonterat

och platt läge före kalkering. Figur 24,Toile 1 på hela västen.

24 För att bli av med oönskad vidd i ärmhålet bak krävs det att ett veck i mönstret görs som medför att längdförhållandet mellan ärmhålet fram och bak om-fördelas (den bakre sträckan minskar med 5 cm och den främre ökar med 2 cm, se fig. 26). Dessa förändringar anses vara godtagbara eftersom alla övriga sträckor och punkter som inte ska ändras förblir desamma.

Efter ändringen blir sträckorna mera lika vilket senare visar sig vara positivt för västens balans. En ny toile tillverkas av de gamla delarna eftersom tyget som används är dyrt och endast finns i begränsad mängd.

När toile nummer två ska sys upp måste tygbitarna skarvas på med spillbitar som blivit över från tidigare tillskärning då mönsterdelarna fått nya lutningar efter det att ändringarna från toile nummer ett har utförts. Vid avprovning beslutar handledaren att en resårmudd med ett fyrkantigt avslut fram ska adderas i halshålet. De elastiska banden i midja och nacke ska bytas ut mot tygdelar, nackdelen ska breddas betydligt för att möjliggöra fastsömnad av halsmudden och midjedelen ska göras smalare. Vecket i ryggen klipps upp och slätas ut från midjan för att minska ”rosetteffekten” på västens midja bak. En skärning läggs till rakt över bakstycket under midjebandet.⁷ Fållavslutet mitt bak formas om och nålas upp i en 90-gradig vinkel. I skärningen som läggs till horisontellt från mitt bak under midjebandet ut till ärmhålsdjupet, ska en relativt stor vidd avlägsnas för att eliminera ”fjärilsformen” på ryggen.⁸ Markeringen för denna viddborttagning resulterar i att ett förhållandevis stort veck i mönstret måste göras (fig. 27 s.24). Vidden plockas bort genom att pappersmönstret klipps upp från fållens

nederkant till borttagningslinjen som ska bilda den nya skärningen. Även området som utgör själva vecket klipps upp för att undvika att mönsterpappret ska knycklas ihop och förstöra mönstret (fig. 28 s.24). När vecket i mönstret är gjort korrigeras fållinjens lutning och längd och nya rena mönsterdelar för västen kalkeras av och klipps ut.

7 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, avprovningsdiskussion den 8 maj 2013.

8 Ibid.,

Figur 25, Yttre axelveckets minskning markerad med skräddartråckling.

Figur 26, Förlängning av främre och förkortning av bakre ärmhål som följd av veck i mönstret.

25 .

Figur 27, Streckade markeringar för vidd som ska avlägsnas.

Figur 28, Den undre ryggbiten klipps upp rakt igenom för att möjliggöra viddborttagning.

26 Toile nummer tre sys upp, återigen av samma tygbitar. Under avprovningen beslutar hand- ledaren att bygga ihop ryggen mitt bak ovanför midjeavskärningen. Med hjälp av en svart bomullsväv fylls hålrummet i ryggpartiet och delarna under midjan bak klipps delvis upp och vinklas utåt för att skapa en bredare slitsöppning. Även dessa gap täcks med bomullsväven för att enklare kunna bedöma den nya formen och för att lättare kunna addera de nya delarna på mönstret vid kalkering (fig. 29). Placeringen av fästpunkter för ärmhålet ändras vilket ger framstycket en rakare form än tidigare (fig. 30).

Innan nedmontering och uppsprättning av toilen utförs tas beslutet att denna gång är det vänster halva av västen som ska agera underlag för mönsterändringarna eftersom den ser bäst ut enligt handledaren. Efter modifieringarna klipps nya delar ut och västen sys upp med de kantavslutningar och detaljer som handledaren angivit.

6.2 Digitalisering och gradering

Vid inläsning av de slutgiltiga mönsterdelarna krävs att vissa delas upp för att digitaliserings- bordets mått inte rymmer dem hela. Dessa delar sammanfogas sedan i Modaris. Inre linjer och markeringar ritas ut med raka linje på digitaliseringsbordet och ersätts sedan med borrhåls- markeringar i CAD-en. Måttlistor upprättas i programmet för att kunna kontrollera att mötande sömmar och senare även att graderingen stämmer. Mönsterdelarna plottras ut och jämförs med det manuella mönstret för att kontrollera att inga linjer eller markeringar har missats.

Figur 29, Nya västryggen med hel överdel och vinklad slits.

Figur 30, Framsida med nya formen för ärmhålet fram.

27 Graderingen utförs enligt företagets anvisningar och skillnadsmått. Nyckelpunkter såsom axel, sida, hals, midja och stuss utgör basen för hur mycket delarna ska minska och öka. I största möjliga mån undviks att gradera sträckor där det ”händer mycket” i konstruktionen.

Fokus ligger på att få de viktigaste viddmåtten att öka enligt de skillnadsmått som företaget använder.⁹ Samtliga plagg längdgraderas med 1 centimeter per storlek.

Vid gradering av klänningarna börjar arbetet med kjoldelarna eftersom de är mest

konventionella till formen och därför kan tjäna som kontrollmått när de lite mera avancerade delarna ska graderas så att de krymper och växer lika mycket (hela bilder på ograderade och graderade mönsterdelar finns i bilaga 4). De draperade delarna graderas genom att med funktionen ”Rot 2Pt” i F2-menyn jobba runt delen och bestämma hur mycket varje sträcka ska växa.

Västen består i huvudsak av ett stort stycke som utgör både fram och baksida. Då det inte finns en axelsöm måste den längdgradering som normalt läggs vid axeln adderas på fållen istället. Förflyttningen av markeringarna för hur vecken ska sys graderas utifrån var på kroppen de ska hamna och hur långt in i plagget de sitter. Som exempel syns nedan två punkter i kanten av ärmhålet (till vänster) och deras korrensponderande punkter där de ska fästas (fig. 31). Dessa graderas genom att ”developed”-punkter sätts ut i höjd med kant- punkterna på ärmhålslinjen varpå graderingsvärdet överförs. Denna typ av punkt används också för hack som ska matchas på vissa sträckor.

9 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, möte den 10 maj 2013.

Figur 31, Graderade fästpunkter i ärmhålet fram.

28

7 Diskussion

7.1 Resultat

Att arbeta med draperingsbaserad mönsterkonstruktion medför en närhet till det mål som ju all mönsterkonstruktion i slutändan har, nämligen kroppen. Det kan inte bli tydligare hur ändringar i veck, fall, vidd och vridningar påverkar ett plaggs utseende än när det utförs direkt i plagget, medan detta sitter på en kropp. Duburg och van der Tol menar att arbetet med draperade plagg kräver stor förkunskap och erfarenhet hos mönsterkonstruktören (Duburg &

van der Tol 2010 s). Detta stämmer givetvis när det gäller avancerade konstruktioner, men att arbeta med tyg på kropp på det handfasta vis som krävs med draperade plagg ger en

omedelbar förståelse för hur kroppen påverkar tyget och vice versa.

Arbetssättet visar på ett konkret sätt orsak och verkan i vad förändringar resulterar i. På så vis är drapering, i sin enklare form, ett mera logiskt utgångsläge för en blivande mönster-

konstruktör än platt mönsterkonstruktion. Lindqvist förklarar hur drapering som utgångspunkt för mönsterkonstruktion ger en omedelbar insikt i varför de platta och väl utprovade

grundmönster som används i undervisning ser ut som de gör (Lindqvist 2013 s.53). Det behöver inte finnas en motsättning mellan de olika sätten att arbeta, eftersträvansvärt vore väl istället att mönsterkonstruktörer behärskar så många tekniker som möjligt för att kunna nå ett bra slutresultat.

Kanske är anledningen till att det finns så lite skrivet om konstruktionen av draperade plagg att den befintliga litteraturen i ämnet utgår från att den som sätter upp och monterar ner ett plagg är en och samma person. Duburg och van der Tols bok (2009) är inget undantag. Ofta är det kanske så, men om en mönsterkonstruktör sköter uppmärkningen och toilesömnaden av ett draperat plagg innebär det en avsevärt minskad arbetsbelastning för designern, även om hon/han måste vara med vid avprovningar för att ta arbetet vidare. Mönsterkonstruktören

”känner” inte originaldraperingen som designern gör till en början och därför är det viktigt att vara metodisk och noggrann i arbetet med översättningen av draperade plagg till mönster och att verkligen kunna lita på att de markeringar som gjorts är korrekta när plagget ligger platt i delar på bordet.

Vid avprovningarna av toilerna under arbetets gång bör extra hänsyn tas till provpersonernas generella kroppsform, exempelvis stor byst vs liten byst, stor stuss vs liten stuss och så vidare.

Viktigt är att anpassa och korrigera plaggen så att de i största möjliga mån ger den typ av uttryck som designern eftersträvar oavsett vilken kroppstyp bäraren har. Det är även viktigt att inte göra individuella formförändringar vid en avprovning på kropp om det inte är meningen att göra ett figuranpassat plagg. Man måste försöka tänka generellt och identifiera eventuella avvikelser hos provpersonen som till exempel en lägre axel på ena sidan eller lång/kort rygg.¹⁰

7.2 Metod

Valet av metod för arbetet grundar sig i det arbetssätt som företaget arbetar på. Eftersom studien är gjord gentemot ett specifikt företag och plaggen som studien resulterat i ska passa in i företagets övriga arbete så har inga medvetna avvikelser från deras arbetssätt gjorts.

Uppmärkningsarbetet av originaldraperingarna såsom det beskrivs i av Duburg och van der

10 Astrid Olsson designer och delägare V Avenue Shoe Repair, avprovning den 10 maj 2013.

29 Tol utgör en del av byggandet av plagget på docka från första början och har därför inte ett färdigt formexperiment byggt av någon annan utan hänsyn till fastställda rutnätsystem som utgångspunkt. Duburg och van der Tol (2009) tar dock i sina exempel upp liknande viktiga punkter som måste markeras på plagget innan det plockas ned såsom mitt fram, mitt bak, höger, vänster, mötande punkter och veck och så vidare.

7.3 Slutsats

Efter arbetet med plaggen kan följande metoder och aspekter av översättningen från drapering till plaggmönster identifieras:

- Samtliga punkter som möts i en drapering ska märkas med bitar av markeringstejp och döpas med bokstäver.

- Bärande punkter såsom nacke, axlar och höfter ska markeras, liksom linjer såsom midja, sida mitt fram och mitt bak. Detta för att konstruktören ska kunna orientera sig på mönstret när det ligger platt. Även höger och vänster från bärarens perspektiv ska markeras.

- Eventuellt överflödigt tyg bör om möjligt klippas bort redan i markeringsstadiet, exempelvis ärmhål kan klippas till direkt alternativt tråckelmarkeras.

- Det är avgörande att kontrollera att plagget ”hänger i sig självt” innan nedmontering, det vill säga att inga nålar får sitta genom tyget in i dockan. Detta för att förhindra att fästpunkter eller sömmar som måste adderas för att hålla ihop plagget missas.

- Nedmonteringen av det draperade plagget måste ske strukturerat och metodiskt så att eventuellt missade punkter kan markeras.

- Tygvidd som anses vara överflödigt markeras med skräddartråckling. Syftet med skräddartråckling är att med en söm åstadkomma en markering som syns på båda sidor efter det att sömmen klippts upp och tyget ligger platt. Mängden som ska avlägsnas mitt i en tygbit tas i första stadiet bort genom att tyget skrynklas ihop före kalkering.

- I vidareutvecklingen av mönstret märks överflödig vidd ut på pappret utifrån markeringarna på tyget och tas bort genom veck i mönstret.

- Trådriktningen på delarna ska ritas ut direkt i samband med första kalkeringen.

- Fotodokumentation av originaldraperingen är oerhört viktigt att ha som referens i arbetet med toilerna och vidareutvecklingen av plagget. Även toilerna och ändringarna som görs behöver fotograferas och antecknas noga eftersom det i de flesta fall är nödvändigt att plocka isär toilerna helt efter avprovning för att kunna överföra ändringar till mönstret.

- Skärningar som ska adderas redan i det första mönstret ska markeras på original- draperingen med tråckling eller knappnålar.

30 - Vid sömnad av plaggen ska alla punkt- och linjemarkeringar som krävs märkas ut.

Dessa reduceras under toilearbetet ned till det minsta möjliga antal för att plagget ska gå att sammanfoga på ett korrekt sätt.

- Nya delar som ska adderas på toiler ska adderas i tygform, det vill säga draperas på toilen. Detta för att snabbare kunna få fram delar som passar istället för att prova sig fram med platt mönsterkonstruktion.

Mönsterdelarna kan se mycket märkliga ut men det är viktigt att inte avvika från utseendet och konturformerna när en drapering ligger platt om plaggets form är bra när det sitter på en kropp. Det kan, om konstruktören är van vid platt mönsterkonstruktion, vara frestande att jämna till kurvor och linjers form, men det är skevheterna som i mångt och mycket skapar rörelsen i plaggen. Ibland jobbar man med och ibland jobbar man mot tyget och dess egenskaper för att skapa form. Det är därför utmärkning av trådriktningen från original- draperingen är så viktig. Det krävs varsamhet med var drag eller nyp i tyget görs eftersom olika veck, fall och former uppstår beroende på hur tyget sträcks och fästs. Ändras tråd- riktningen kan plaggets uttryck gå förlorat och det är därför mycket viktigt att den markeras redan från början.

När det kommer till produktionen av draperade plagg har företaget genom erfarenhet

konstaterat att det är fördelaktigt att placera sömmar i anslutning till ”logiska” ställen. Det blir mer tydligt för operatören som ska sy om det finns framstycke, bakstycke, ärm och så vidare i exempelvis midja och sidor eftersom inre markeringar på mönsterdelar är svårhanterliga och därför dyra i produktion. Det underlättar även vid gradering av plaggen om det finns

skärningar som kan användas för att få plagget att öka eller minska i storlek. Om möjlighet finns delas gärna plaggen upp så att exempelvis hack för veck kan placeras i sömmar istället för mitt i en plaggdel. Dessutom är det givetvis positivt om man kan dela upp ett plagg i mindre delar ur materialkonsumtionsaspekt eftersom mindre delar ofta går att pussla ihop tätare vid tillskärning. Företaget är dock mycket noggrant med hur skärningar placeras så att de inte medför allt för stora kompromisser med plaggets uttryck. I dagsläget är företagets ordrar fortfarande relativt små och därför sys de draperade plaggen ofta på provplaggslinjer där operatörerna i större utsträckning är kunniga i flera olika typer av moment och plaggtyper samt kan hantera mer ”oortodoxa” plaggkonstruktioner än i de större produktionslinjerna.

Vid gradering av draperade plagg ligger fokus på de sträckor och mått som är avgörande för att viddförändringen i byst, midja, stuss sker som den ska. Eventuell längdgradering på kjolar kan exempelvis läggas uppåt från midjan eller nedåt från fållen beroende på var förändringen enklast kan läggas till. Mer kompromisser än vad som vanligtvis tillåts kan vara nödvändig för att få ett plagg att gå ihop i större och mindre storlekar utan att göra avkall på plaggets utseende.

8 Slutord

Det finns definitivt utrymme för vidare studier av hur mönsterkonstruktörer kan gå tillväga i konstruktionsarbetet med draperade plagg. Denna rapport har endast belyst aspekter av konstruktionen av tre specifika plagg, och även om mycket går att utläsa från arbetet med dessa så finns det säkerligen mycket som arbetet med andra plaggtyper skulle bringa klarhet i.

31 Även när det gäller efterarbetet med produktionsmönstren finns områden att utforska. Den datorbaserade mönsterkonstruktionen har fram tills relativt nyligen inte erbjudit lösningar för att kunna arbeta med draperade plagg på ett smidigt sätt. Ny programvara för virtuell av- provning och manipulering av tyg på docka börjar emellertid introduceras av flera aktörer på marknaden, såsom Lectras 3D-Fit-modul som är kopplat till Modaris-programvaran. En intressant fråga att undersöka är hur denna programvara kan vara till hjälp för att kontrollera proportionerna på draperade plagg i större och mindre storlekar. Även graderingsarbetet i sig skulle kunna utgöra grund för vidare undersökning. Om plaggen skulle graderas upp i större storlekar, kan då graderingen ändå utföras på samma sätt eller måste avvikelser göras för att behålla plaggets uttryck?

32

9 Källförteckning

9.1 Publicerade källor

Duburg, A. & van der Tol, R. (2009). Draping – Art and Craftmanship in Fashion Design. Arnhem: Artezpress

Johanson, S. (1987). Konstruktions- och plaggmåttlistor för damkläder. Stockholm; Styrelsen för Teknisk Utveckling (STU)

Kirke, B. & Miyake, I. (1998). Madeleine Vionnet. San Francisco: Chronicle Books Lindqvist, R. (2013). On the logic of pattern cutting: foundational cuts and

approximations of the body. Lic.-avh. Borås : Högskolan i Borås, 2013

9.2 Opublicerade källor

Svensson, C. (2010). Gradering av överdelsplagg. Borås: Textilhögskolan (Materialet finns i författarens ägo)

33

10 Bilagor

10.1 Bilaga: Ordförklaring

Platt mönsterkonstruktion -

Konstruktion av plagg utifrån redan existerande och beprövade grundmallar. Manuellt på papper eller datorbaserat i CAD-program.

Kollageteknik -

Att bygga nya plagg på docka med hjälp av hela eller delar av befintliga plagg.

Skräddartråckling -

Tekniken innebär att dubbel tråd träs i nålen och att stygnen sys väldigt

löst så att öglor bildas. När tyget sedan plockas ned sträcks öglorna ut och klipps av på insidan av sömmen, kvar sitter stygn på bägge sidor.

Designskiss -

Skiss av ett plagg som illustrerar och förmedlar känslan av hur plagget skall sitta på en kropp, hur plagget faller och formar sig kring en bärare.

Plaggskiss -

Teknisk skiss som visar plaggets utförande med tydligt utritade skärningar och synliga sömmar och stickningar. Ritas som om plagget vore utlagt på en platt yta utan att ta särskild hänsyn till tygets egenskaper.

34 10.2 Bilaga: STU:s kroppsmåttlista

35 10.3 10.3 Plaggskisser och måttlistor

36 10.3

37 10.3

38 10.3

39 10.3

40 10.3

41 10.4 10.4 Mönsterdelar och blockdiagram

42 10.4

43 10.4

44 10.4

45 10.4

46 10.4

GRADED PATTERN PIECES HURL VEST #D1LB39

47

Besöksadress: Bryggaregatan 17 ^ Postadress: 501 90 Borås ^ Hemsida: www.textilhogskolan.se