1.1 Syfte och frågeställningar

Abstract

The aim of this study is to investigate the experience of people living in collective housing in relation to chrononormative time. I have interviewed people from the ages 20-30 who have experience of living in collective housing at some point in their lives. My theoretical framework includes chrononormativity, queer time and queer kinship. I have also used a phenomenological perspective on orientations and straight lines to gain a deeper understanding of the participants' experiences with timelines. The methods used are semi-structured interviews and thematic analysis. The result of this study shows that there are specific norms in collective housing that the participants related or deviated from. It became clear that the participants were affected by the pressure of chrononormativity and norms about aging, though in different ways. All participants negotiated with these norms as a way to make sense of themselves and their choices in life.

Nyckelord: Krononormativitet, orientering, kollektiv, heteronormativitet, queer tid, släktskap,

1. Inledning 3

1.1 Syfte och frågeställningar 4

1.2 Disposition 4

1.3 Bakgrund 5

2. Teori 5

2.1 Krononormativitet och queer tid 5

2.2 Is kinship always heterosexual? 6

2.3 Stigar och orientering 7

3. Tidigare forskning 8

3.1 Att “göra” familj 8

3.2 Kollektivboende 9

4. Metod, material och etik 11

4.1 Semi-strukturerade intervjuer 11

4.2 Urval 12

4.3 Tematisk analys 12

4.4 Etik 13

5. Analys 13

5.1 Krononormativitet 13

5.1.1 Ålder 17

5.1.2 Relationer, vardag och omsorg 18

5.1.3 Framtidsdrömmar 21

5.2 Normer inom kollektivboende 23

5.2.1 “Yoga-hippien” eller “den fria konstnären”? 23

5.2.2 Omgivning och sammanhang 27

6.1 Slutdiskussion 29

7. Vidare forskning 31

Referenser: 32

Appendix - Intervjuguide 34

Teman 34

Frågor 34

1. Inledning

“Alltså, jag är inte särskilt alternativ om man säger så. På många sociala sätt. Men just när det kommer till det här så tror jag kanske att jag har en annan, ett helt annat tänk och en helt annan känsla generellt. Jag kan liksom se mig själv leva med andra personer i resten av mitt liv. Annars brukar det vara att man gör sånt här när man är yngre och sen så träffar man en partner och då liksom bor man väldigt monogamt och sen så dör man.” - Lina

Citatet är hämtat från en av intervjuerna jag genomförde inför denna studie. Lina är tjugonio år och har många års erfarenhet av att bo i kollektiv. När hon förklarar att kollektivt boende är något man gör när man är yngre, innan man träffar en partner som man kan flytta in med, höjer jag inte på ögonbrynen.

Alla känner igen det. Man har några år som ung då man kan leva ut och känna sig fri. Efter det förväntas man hitta en partner i god tid så att man hinner vara tillsammans tillräckligt länge för att sedan skaffa barn innan man är för gammal. Så vad är det slutgiltiga målet? Att skaffa barn för att sedan förhoppningsvis hinna få barnbarn om man har tur. De flesta har fått frågorna “Funderar ni två på att flytta in tillsammans? Ni har ju varit ihop länge nu” eller “När kommer barnbarnen då?”. Det är ofta inte en fråga om utan när man ska nå dessa milstolpar. Lina har reflekterat kring boende och kommit fram till att bo tillsammans med fler är något hon kan tänka sig att göra under hela sitt liv. I och med detta känner hon behovet av att påpeka att hon annars inte är en alternativ person. Hur kommer det sig? Vad innebär det att leva på ett annorlunda sätt och vilka är det som gör det? Under en lång tid har queer sexualitet förknippats med sexuellt utsvävande beteenden och andra avvikande levnadssätt. I dagens Sverige börjar denna uppfattning luckras upp på många håll och det är inte bara en specifik typ av människor som väljer att leva okonventionellt. Att bo i kollektiv är ett exempel på en sådan okonventionell boendesituation.

Ända sedan jag var barn har jag och mina kompisar planerat att bo tillsammans. När jag blev vuxen gick min dröm i uppfyllelse och jag flyttade in tillsammans med två nära vänner. Det kändes läskigt att flytta hemifrån för första gången men det var också en underbar känsla att äntligen bo själv då det kom med en stark frihetskänsla. Tillsammans insåg vi hur dyrt det var att handla mat och att vi alla hade olika åsikter om vad ett rent hem innebar. Men framförallt trivdes jag med att bo tillsammans med vänner.

Något jag insett nu i efterhand är att det alltid fanns en underliggande press på oss att inte bli för bekväma i det boendet. En av mina vänners pappa frågade alltid hur hon skulle göra sen när någon av oss träffade en partner och ville flytta ut. Det var inte en fråga om det skulle hända utan när. Vi bodde

tillsammans då men det var ingenting som skulle vara under en längre period, i flera år eller resten av livet. Frihetskänslan jag tidigare känt när jag flyttade hemifrån känns plötsligt inte lika stark längre då jag började känna av en större press på att mitt liv skulle gå framåt och i en specifik riktning, för varje dag som gick. Idag känner jag mig inte klar med att bo tillsammans med personer som inte innefattar biologisk familj eller partner. När jag föreställer mig min framtid gör jag det tillsammans med vänner.

Eftersom att kollektivt boende är en ökande trend i västvärlden vill jag undersöka hur personer som bor i kollektiv upplever normer och förväntningar (Törnqvist, 2020 s. 1). .

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur individer som bor i kollektiv förhåller sig till eller avviker från den krononormativa tidslinjen.

● Hur förhåller sig de boende till den krononormativa tidslinjen?

● Vad finns det för normer inom kollektivboende?

1.2 Disposition

I nästa kapitel kommer jag att presentera definitionen av begreppet kollektiv och bakgrundsinformation om kollektivboende i Sverige. Därefter följer det teoretiska ramverk som analysen har bygger på och som har sina rötter i Freeman och Halberstams teorier kring krononormativitet och queer tid. I följande kapitel presenteras en sammanfattning av tidigare forskning inom familjekonstellationer som avviker från kärnfamiljen och relationsskapande inom kollektivboende. Vidare kommer jag att redogöra för metodansatsen jag valt och även min reflexiva och etiska ståndpunkt som forskare. Därefter läggs analysen fram, vilken är indelad två större teman och fem fördjupade teman. I dessa teman undersöker jag först hur informanterna förhåller sig till krononormativitet och vidare hur informanterna upplever normer inom kollektivboende. Uppsatsen avslutas med en diskussionsdel där jag sammanfattar mina resultat och drar slutsatser utifrån vad jag kommit fram till i analysen.

1.3 Bakgrund

Definitionen av kollektivboende varierar men vanligtvis innebär det att tre till tio personer, oftast utan biologiska band till varandra, bor tillsammans i en större lägenhet eller hus (Törnqvist, 2019 s. 1). Att de boende delar på ytor som kök, badrum och vardagsrum är en aspekt som karaktäriserar kollektivt boende. Det är även detta som skiljer det från andra typer av boenden som studentkorridorer, där man kanske delar kök men ändå har sin egen soffa, tv och toalett. Hur de boende väljer att dela upp hushållssysslor och gemensamma aktiviteter ser ut på olika sätt inom olika boenden (Beck, 2019 s.

2019). För vissa är det viktigt med gemensamma middagar och filmkvällar medan andra har ett mer avslappnat och oplanerat upplägg. Inom vissa kollektivboenden har de boende hittat varandra och förenats via gemensamma livsåskådningar som till exempel queer eller eko-kollektiv. Kollektiv är en boendeform som intresserar människor i alla åldrar även om det främst har varit något man förknippar med unga vuxna (Törnqvist, 2019 s. 1). I Sverige bor 3% av befolkningen i någon slags okonventionell boendeform, inte samboende utan med släktingar eller vänner (Ekstam & Sandstedt, 2010 s. 44) och 0.05% bor i kollektivhus (Chiodelli & Baglionde, 2014 s. 21). I Norden var grundtanken med kollektivboende inte bara ett det skulle vara ett ekonomiskt alternativ för personer med lägre inkomst utan även som ett viktigt steg i strävandet mot ett mer jämställt samhälle (Törnqvist, 2019 s. 4–5). Detta på grund av att aktiviteter som städning och matlagning förväntas delas upp på ett mer rättvist sätt i ett kollektivboende än i heterosexuella parrelationer där kvinnan till stor del ofta får stå för dessa.

2. Teori

Som teoretiska utgångspunkter kommer jag först att presentera genusteoretikerna Elizabeth Freeman (2010) och Judith Halberstams (2005) teorier kring krononormativitet och queer tid. Jag kommer vidare att redogöra för litteraturvetaren Judith Butlers (2002) teori kring queert släktskap. Till sist kommer jag att redogöra för kultur- och samhällsteoretikern Sara Ahmeds (2006) teori om orientering och stigar.

Med detta syftar jag till att undersöka hur kollektivboende som praktik avviker eller förhåller sig till samhällets normer kring hur ett meningsfullt liv ska levas.

2.1 Krononormativitet och queer tid

I boken “Time binds: queer temporalities, queer histories” (2010) använder Freeman begreppet krononormativitet för att beskriva hur varje steg i liver är åldersbestämt och utgår ifrån heterosexuell tvåsamhet och kapitalistisk produktivitet. Ungdomen är en tid för festande och sökande beteenden.

Under denna period finns det plats för att uttrycka sig fritt och prova på nya saker. När man sedan kommer upp till medelåldern är det dags att stadga sig med en partner för att därefter flytta ihop, gifta sig och skaffa barn. Vid denna period är det inte längre lika acceptabelt att praktisera de aktiviteter som

hör ungdomen till som festande eller andra utsvävande beteenden. Det som är genomgående för dessa steg är att fokuset hela tiden ligger på tvåsamhet och reproduktion. De som följer dessa är de vars levnadssätt anses vara meningsfulla och produktiva. Freeman menar på att denna tidslinje inte är naturligt förekommande men att den upplevs så för de som passar in och lyckas följa dessa steg i rätt ordning. När man är i linje med denna normativa temporalitet upplevs det som naturligt och en kan passera obemärkt utan att kroppen skaver. Vidare upprätthålls allt detta via institutioner och lagar som gynnar de som lever normativt (Freeman, 2010 s. 3–4). Eftersom att den krononormativa tidslinjen är så normaliserad i västvärlden är det inte något de flesta reflekterar över vilket gör att dess normalisering sällan ifrågasätts (Freeman, 2010 s. 5–6)

I motsats till krononormativitet använder Halberstam begreppet queer tid för att benämna alla de levnadssätt och aktiviteter som inte följer den krononormativa tidslinjen. Queer tid grundar sig i tanken om att det queera inte bara har att göra med sexuella praktiker, det vill säga att queer tid istället innefattar det mesta som avviker från tvåsamma och normativa relationer. Halberstam definierar även queerhet i sig som motståndspraktik mot den krononormativa, och ofta heteronormativa, tidslinjen. Att vara queer kan innebära att en praktiserar aktiviteter, levnadssätt, sexualitet eller relationer som inte går i enlighet med denna tidslinje. Att queera tiden skapar möjligheter till nya fokus, mål och identifikationer som inte endast riktar sig mot reproduktion och heterosexuell tvåsamhet. På grund av detta kan queer tid uppfattas som något som skaver då det blir ett hot mot den krononormativa tidslinjen och dess normalisering (Halberstam, 2005 s. 4–6).

Jag vill använda mig av dessa teorier eftersom den krononormativa tidslinjen är formad utefter heterosexuell tvåsamhet, reproduktion och kärnfamilj. Den väg livet tar påverkas till stor del av samhällets förväntningar och påtryckningar. Därmed applicerar jag queer tid och krononormativitet i denna undersökning för att belysa hur informanterna förhåller sig till den krononormativa tidslinjen när de praktiserar kollektivt boende.

2.2 Is kinship always heterosexual?

Enligt Butler (2002) innefattar släktskap inte bara biologisk familj och partners utan alla de relationer som fyller någon form av behov i människors liv. Dessa behov kan exempelvis vara allmänt emotionellt stöd, stöd vid sjukdom eller barnomsorg. Ibland uppfylls dessa behov av personer som delar biologiska band men ibland gör de inte det. Butler menar på att det samhälle man bor i, ens omgivning och ens vänskapsrelationer har stor påverkan i hur ens släktskapsband formas och ser ut. Detta skiljer sig från den allmänna bilden av släktskap som endast förknippad med biologisk familj och partners. Släktskap som avviker från den heterosexuella kärnfamiljen anses vara en otrygg plats för barn att växa upp i och

setts som ett hot mot de kulturella normer som anses utgöra mänskligheten och som därmed gör den begriplig (Butler, 2002 s. 14–16).

Intima relationer, sexuella praktiker och släktskap som avviker från normer som lagar kring giftermål och heterosexuell kärnfamilj, aspekter som är viktiga steg på Freeman's (2010) krononormativa tidslinje, blir inte erkända som meningsfulla relationer. Att dessa relationer inte blir legitimiserade leder till utsatthet inför både lagen och samhället. Vidare skapar detta även nya hierarkier inom queera relationer.

Framtiden som legitim familj kan eventuellt vara möjlig för queera par som strävar mot giftermål och tvåsamhet, de begripliggörs då inom heteronormativa ramar. Men för alla de som avviker på mer än ett sätt anses det inte finnas någon framtid alls, då de fortsätter att vara obegripliga och stå utanför samhället (Butler, 2002 s. 18, 21). Detta kan tolkas som att de som queerar tiden straffas på olika sätt.

Butlers teori kring släktskap är relevant för mig då den hör ihop med både krononormativitet och queer tid. Genom att ifrågasätta normaliserandet av släktskap som givet heterosexuell och alltid biologisk kan det öppna upp möjligheter för alternativa familjer och boendeformer att erkännas som meningsfulla och legitima.

2.3 Stigar och orientering

Ahmed (2005) teoretiserar kring de steg en tar och de val en gör i livet utifrån ett fenomenologiskt perspektiv. Ahmeds teori utgår från den egna kroppen som startpunkt varifrån vi blickar ut i världen.

Vidare är kroppen alltid riktad åt något håll och ett specifikt mål. Beroende på vilket mål en har i livet kommer kroppen att orientera sig mot det målet och följa de steg som leder fram till det. Orientering behöver inte endast innebära ens fysiska riktning utan även ens sexuella orientering (Ahmed, 2005 s.

560). Ahmed menar på att det har skapats stigar på grund av att människor upprepat har följt vissa steg, och varit orienterade mot vissa saker, många gånger. Den krononormativa tidslinjen kan likställas mot en stig som har skapats i och med att stegen som leder mot reproduktion har upprepats många gånger genom historien; att träffa en partner, gifta sig, skaffa barn och att allt detta utgår ifrån en heterosexuell tvåsamhet (Ahmed, 2006 s. 545-550). Vidare leder detta till att vissa val och levnadssätt blir synliga och inom räckhåll medans andra endast befinner sig i periferin. Ahmed skriver om heteronormativitet och att allt det som avviker från denna är exempel på det som kan befinna sig bortom räckhåll. Det kan vara samkönade relationer, att leva polyamoröst eller att leva i en okonventionell boendeform. Allt detta uppfattas inte som lika självklart eftersom det inte är normaliserat och har därmed stämplats som onaturligt (Ahmed, 2006 s. 552. Eftersom att den krononormativa tidslinjen är en stig som har trampats upp så många gånger är en hela tiden omringad av symboler i form av objekt som filmer och foton, och förväntningar som riktar en mot heterosexualitet, tvåsamhet och reproduktion (Ahmed, 2006 s. 559).

Utifrån Ahmed kan den krononormativa tidslinjen tolkas som en stig som har trampats upp så många gånger att den blivit normaliserad. Detta innebär att det jobb som krävts, och fortfarande krävs, för att upprätthålla dessa osynliggörs.Vi tänker inte på att vi är orienterade i en specifik riktning och att detta påverkar vägen som våra liv tar. De aspekter som avviker från denna stig, det queera, kan för många vara svåra att nå och för vissa helt utom räckhåll (Ahmed, 2006 s. 559). Vidare bidrar detta till upplevelsen av att hamna på en viss plats i livet utan att man reflekterat över det, som att det vore naturligt förekommande. Att stanna upp, reflektera över var man är i livet och ändra riktning mot något annat än reproduktion och tvåsamhet blir ett sätt att göra motstånd även om man inte aktivt ser det som en motståndspraktik (Ahmed, 2006 s. 550-553). En viktig aspekt inom detta är att det är genom riktningar och mål som det även skapas möjligheter till alternativa vägar och mål. Det finns stigar som inte har några klara mål ännu och för att följa dessa krävs det att en är beredd på att lämna det som är bekant och att därmed queera dessa raka stigar (Ahmed, 2006 s. 554).

3. Tidigare forskning

I detta kapitel har jag sammanfattat artiklar som berör okonventionella familjer, relationsskapande utanför heterosexuella ramverk och kollektivt boende som praktik. Vidare har jag undersökt hur dessa förhåller sig till min forskning kring krononormativitet och queer tid. Under den första rubriken presenteras artiklar som handlar om alternativa familjer och släktskap generellt.

3.1 Att “göra” familj

Artikeln “Perspectives on extended family and fictive kin in the later years: Strategies and meanings of kin reinterpretation” (2011) belyser Allen et. al att forskning kring familjer länge har begränsats av den traditionella uppfattningen om vad familj och släktskap innebär. Den normativa föreställningen av familj och släktskap som begrepp är att dessa är synonyma med begreppet kärnfamilj. Detta blir problematiskt då begreppet kärnfamilj bygger på heterosexuell tvåsamhet och biologiska band. Allen et. al menar på att detta skapar en felaktig bild av vad familj och släktskap betyder för människor idag och att dessa sträcker sig långt utanför gränserna för vad kärnfamiljen innefattar. Vad som utgör familjemedlemmar och släkt varierar från person till person. Detta till stor del på grund av att normer hela tiden förskjuts.

Idag är det till exempel vanligt med skilsmässor och omgifte, vilket vidare skapar möjligheter för nya sätt att göra familj på. Det är upp till varje individ att definiera sina relationer oavsett blodsband eller inte. Dessa nya definitioner av släkt och familj som är oberoende av blodsband eller heterosexuell

tvåsamhet benämner Allen et. al med begreppet fictive kin. En familj kan innefatta ingifta föräldrar och syskon, men även vänner (Allen et. al, 2011 s. 1159–1160).

I artikeln “Why we should care about friends: An argument for queering the care imaginary in social policy” (2004) visar Roseneil på att vänskapsrelationer utgör en betydelsefull del av människors liv. Att människor finner emotionellt stöd och omsorg hos sina vänner är inte ovanligt, och vänner prioriteras många gånger framför kärleksrelationer. Trots detta har forskning om vänskapsrelationer hamnat i skuggan av romantiska relationer och biologisk familj (Roseneil, 2004 s. 411–413). Roseneil menar på att vänskapsrelationens vikt i människors liv omformar synen på emotionellt arbete och omsorg. Detta innebär att det kan skapas plats för en mer jämställd uppdelning av emotionellt arbete som sker utanför heteronormativa ramverk (Roseneil, 2004 s. 414–415). Eftersom samhälleliga normer är flytande och förändras hela tiden fortsätter också uppfattningen av vad som anses ingå i en familj att omformas.

Vidare leder detta till ett ifrågasättande av den neutraliserade heterosexualiteten som fokuspunkt och grundpelare för den ideella familjen (Roseneil, 2004 s. 141, 148). Gemensamt för alla informanter i Roseneil och Allen’s et. al studier var att de inte organiserat sina boenden och relationer utefter den privata sfären i hemmet som bara anses vara till för biologisk familj och partner, och den offentliga sfären som en plats för möten med vänner och resten av samhället. Detta bidrar till att sudda ut gränserna mellan vad som räknas som familj och vad som räknas som vänner.

Dessa artiklar är relevanta för mig då jag är intresserad av hur relationerna inom kollektivet ser ut utifrån hur informanterna själva ger mening till dessa. Personer i kollektivboende har vanligtvis inte biologiska band till varandra och kan därför anses vara ett alternativt sätt att bo på som inte innefattar tvåsamhet eller blodsband. Min forskning skiljer sig ifrån dessa artiklar då jag kommer att tillföra ett temporalitetsperspektiv. Jag kommer att undersöka hur alternativa sätt att definiera sina relationer och omformandet av privat och offentlig sfär förhåller sig till krononormativ tid.

Under nästa rubrik har jag samlat artiklar som specifikt berör kollektivt boende som praktik och hur de boende definierar sina relationer inom hushållet. Dessa artiklar berör även hur kollektivboende kan användas som motståndspraktik i ett samhälle där fokus ligger på reproduktion och tvåsamhet.

3.2 Kollektivboende

Artiklarna “Narratives of self and relatedness in eco-communes" (2009) av Eräranta et. al och “Living alone together: Individualized collectivism in Swedish Communal Housing” (2019) av Törnqvist är relevanta för mig då båda identifierar hur kollektivboende kan ses som motståndspraktik mot normativa

levnadssätt. Båda artiklarna belyser hur relationerna i det kollektiva boendet skiljer sig från hur relationer inom den normativa kärnfamiljen ser ut. Studierna visar på att normativa familjeroller som till exempel den omhändertagande mamman och älskande hustrun inte blir lika tydliga utanför heterosexuella institutioner (Törnqvist, 2019 s. 11–12, Eräranta et al, 2009 s. 350, 353). Att leva i kollektiv kan vidare skapa möjlighet till nya sätt att identifiera sig på (Eräranta et al, 2009 s. 363). I likhet med Roseneil (2004) belyser dessa artiklar hur sysslor som tidigare förknippats med kvinnan i den privata sfären får en annan betydelse i kontexten kollektivt boende. Även Törnqvist studie “Communal Intimacy: Formalization, Egalitarianism, and Exchangeability in Collective Housing” (2020) visar på hur kollektivboende på många sätt omformar bilden av den privata och offentliga sfären samt hur nära relationer bildas och får betydelse (Törnqvist, 2020 s. 2). Undersökningen bidrar till att skifta fokus från känslomässiga band till mer strukturerade och funktionella relationer. Törnqvist beskriver hur relationer mellan de boende skapar en känsla av sammanhang och tillhörighet utan att personerna som bor tillsammans nödvändigtvis behöver tycka om varandra som mer än bekanta (Törnqvist, 2020 s. 3–5).

För att uppnå ett fungerande hushåll med många personer prioriteras gruppen som helhet framför individuella relationer bland de boende. Detta för att upprätthålla en jämlik balans mellan alla boende (Törnqvist, 2020 s. 11). Törnqvists studie är relevant för mig då jag är intresserad av att undersöka hur relationer inom kollektiv definieras av de boende och att detta inte nödvändigtvis behöver betyda att de ser varandra som en familj i den traditionella bemärkelsen. Att se till gruppen som helhet istället för de individuella relationerna avviker på många sätt från vad som förväntas i samhället och kan därför också ses som ett sätt att queera tiden.

Till skillnad från den undersökning jag ämnar göra har både Törnqvist (2020) och Allen et. al (2011) fokuserat på personer i övre medelåldern som redan har levt ett normativt liv på ett eller annat sätt.

Många av informanterna i Erärarantas (2009) studie upplever det som att de är “klara” med denna del av sina liv och jämför dessa gamla liv med sina nya, friare liv i kollektiv (Eräranta et. Al, 2009 s. 355).

Informanterna beskriver även hur deras vilja att bo i kollektiv härstammade från en känsla av att inte passa in i det normativa livet som de tidigare levt. Jag vill istället lägga fokus på hur vuxna som tidigare i livet inte följt, eller som fortfarande inte följer, det normativa livsmanuset. Vidare vill jag undersöka hur de ser på sina relationer i kollektiv och om de upplever sig påverkade av samhällets förväntningar.

All den tidigare forskning jag presenterat har fokuserat på okonventionella boendesituationer och relationer som sträcker sig utanför heterosexuell tvåsamhet och kärnfamilj. Det jag anser att dessa studier saknar är ett ytterligare perspektiv på hur detta sätt att bo och dessa prioriteringar av relationer förhåller sig till, påverkas av eller avviker från den krononormativa tidslinjen. Det är framför allt detta som jag med min forskning ämnar tillföra.

4. Metod, material och etik

Nedan kommer jag att presentera de metoder jag använt när jag har genomfört mina intervjuer och hur jag sedan har analyserat materialet. Jag har valt metoder som hjälpt mig att ta reda på individernas egna unika upplevelser och erfarenheter av kollektivt boende. Jag kommer även att redogöra för mina etiska överväganden och hur jag har sett på min egen roll som forskare under processen.

4.1 Semi-strukturerade intervjuer

För att samla in material till analysen har jag använt mig av semi-strukturerade intervjuer. Denna intervjumetod innebär att jag i förväg har planerat specifika frågor och teman som jag vill beröra under intervjuns gång (Hesse-Bibber, 2006 s. 115). Dessa frågor är formade utifrån mina teorier och uppsatsen syfte. Vidare har dessa förbestämda frågor och teman varit en hjälp för mig att till viss del kunna styra intervjun i rätt riktning för att hinna täcka de viktigaste ämnena inom tidsramen för intervjun. Samtidigt har det också varit viktigt för mig att hela tiden vara öppen inför att ställa relevanta följdfrågor som uppstår under intervjuns gång (Hesse-Bibber, 2006 s. 116). Eftersom jag är medveten om att jag som intervjuar tar med mig vissa förväntningar och förkunskaper in i intervjun är det viktigt att jag också är öppen för att i rimlig mån låta informanterna styra samtalen då detta kan innebära att jag får reda på nya intressanta perspektiv inom ämnet som jag inte tidigare hade stött på (Hesse-Bibber, 2006 s. 129, 133).

Sammanfattningsvis så har de förplanerade frågorna inte varit det viktigaste utan det viktigaste har varit att jag berört de teman som varit relevanta för forskningen men att jag samtidigt lämnat utrymme för nya upptäckter under intervjuns gång.

Jag utförde intervjuerna via zoom och varje intervju var mellan fyrtio minuter och en timme lång.

Anledningen till att jag utförde intervjuerna digitalt och inte träffade mina informanter fysiskt var på grund av att jag ville visa hänsyn för rådande pandemi och inte öka smittspridning. Att inte kunna träffa informanterna gjorde att det var svårare för mig att fånga upp den dimension som kroppsspråk, exempelvis handrörelser, kan tillföra i intervjuerna. Detta berodde att kvaliteten på samtalen skiftade beroende på mottagning och kamerakvalité. Jag fick tillåtelse att spela in intervjuerna för att kunna transkribera på ett smidigt sätt och inte behöva fokusera för mycket på att anteckna och kunde lägga mer fokus på lyssnandet. Att öva på att lyssna aktivt är en viktig aspekt inom feministiska intervjuer då det bidrar till att forskaren har större möjlighet att plocka upp det som står mellan raderna. Detta kan vara känslor som inte uttrycks i ord utan i tonlägen eller tystnader som uppstår. Eftersom forskaren är med och skapar informantens berättelse är det viktigt att ta vara på dessa aspekter då det kan säga något viktigt om berättelsen (Hesse-Bibber, 2006 s. 131-134).

Slutligen så är mitt syfte inte att resultatet av min studie ska spegla någon objektiv verklighet, i enlighet med kvalitativ forskning (Hesse-Bibber, 2006 s. 119). Jag har valt att göra individuella intervjuer för att jag har velat undersöka individens personliga erfarenheter av kollektivt boende och göra mina tolkningar utifrån dessa

4.2 Urval

När jag har sökt efter informanter har jag använt mig av snöbollsmetoden. Detta innebär att jag har tagit kontakt med mina informanter via gemensamma vänner eller bekanta och vidare tagit kontakt med flera personer därifrån (Bryman, 2016 s. 415). Jag har hört av mig på sms eller via mejl för att fråga om de skulle vara intresserade av att medverka. Därefter bestämde vi tid för intervjun. Eftersom jag utför en kvalitativ studie har mitt mål inte varit att få tag på så många informanter som möjligt utan istället har jag sökt efter personer som har erfarenheter som är relevanta för min forskningsfråga. Vidare är det de unika perspektiv som varje individ besitter som är intressanta för min studie (Ryen, 2004 s. 77).

Jag har valt att intervjua personer i åldrarna 20–30 för att den tidigare forskning jag hittat främst fokuserade på människor i övre medelåldern och jag vill då istället undersöka hur personer i dessa åldrar upplever kollektivboende. Jag tycker även att det är givande att intervjua personer i olika åldrar då jag fokuserat på tid och normer hänger ihop och därför kan få olika perspektiv beroende på ålder och plats i livet. Jag valde att intervjua både kvinnor och män för att min uppsats inte undersöker hur upplevelsen av kollektiv skiljer sig mellan män och kvinnor. Några av informanterna bodde i kollektiv vid tidpunkten för intervjun och vissa hade tidigare bott i kollektiv men gör det inte längre. Detta för att få ett perspektiv utifrån att bo i kollektiv men också ett mer reflekterande perspektiv kring livet efter kollektivt boende.

4.3 Tematisk analys

När jag har transkriberat mina intervjuer har jag försökt fånga känslan i intervjun genom att medvetet haft med eventuella pauser i samtalet som jag anser har haft betydelse för hur det kan tolkas. I det slutgiltiga materialet har jag tagit bort vissa utfyllnadsord som “ehm” om de har uppstått ofta, detta för att det ska bli lättare att läsa och följa med i samtalet. Jag har valt att ha med mina egna kommentarer som (mm) och (ja) för att understryka min egen roll och medskapande av intervjun.

Efter att jag transkriberat intervjuerna har jag kodat materialet för att identifiera olika teman (Braun

& Clarke, 2006 s. 79). Ett tema kan vara ett mönster jag hittar i informanternas berättelser som jag anser säger något viktigt om forskningsfrågan. Dessa mönster kommer att vara förankrade i teorierna och den

tidigare forskningen. Utifrån dessa teman har jag identifierar olika mönster som jag hittat inom dessa teman. Vidare har dessa teman blivit till rubriker som utgör analysen i denna studie. Den tematiska analysmetoden passar min studie då det än flexibel metod som med fördel kan användas inom kvalitativ forskning (Braun & Clarke, 2006 s. 78).

Att göra en tematisk analys innebär inte att jag upptäcker mönster och teman som funnits där hela tiden. Det är jag som forskare som skapar mening till texterna och sorterar bort det jag anser vara irrelevant. Därför är det viktigt att hela tiden vara medveten om hur jag påverkar processen och vilka förutfattade meningar jag har om det jag kommer att hitta. Jag använder tematisk analys för att reflektera och analysera utifrån informanternas levda erfarenheter av att bo i kollektiv, detta gör jag utifrån mina teorier vilket även innebär att resultatet inte speglar en objektiv verklighet (Braun &

Clarke, 2006 s. 80–82).

4.4 Etik

På grund av forskningsetiska orsaker har jag endast valt att intervjua personer som jag inte haft någon tidigare relation till mer än att vi träffats någon enstaka gång. Detta för att undvika en situation då informanten delar med sig av något den egentligen inte är bekväm med på grund av att tillgodose mig eller för att situationen känns alltför vänskaplig (Kirsch, 2005 s. 2165–2166). Eftersom det finns en viss maktbalans mellan intervjuare och informant som inte går att undvika är det även viktigt att jag som intervjuar sätter tydliga gränser och inte uppmuntrar att informanten delar med sig av känslig information som informanten inte är bekväm med. Detta kan skapa känslor hos informanten av att ha blivit utlämnad eller utnyttjad i situationen (Hesse-Bibber, 2006 s. 128). Innan intervjun skickade jag ut samtyckesblanketter till alla informanter där de fick tydlig information om att de när som helst kan ångra sin medverkan eller stryka något som sagts i intervjun (Hesse-Bibber. 2006 s. 120).

Som forskare påverkar man alltid resultatet och åt vilket håll samtalet kommer att gå. Även relationen mellan mig och den jag intervjuar skapar en unik kontext som till stor del har betydelse för resultatet.

Att vara reflexiv under processen innebär att jag reflekterar över min egen ståndpunkt som forskare. Det betyder att jag hela tiden bär med mig en medvetenhet om att mina tidigare kunskaper och förväntningar kommer att färga de tolkningar jag gör av informantens svar och därefter av den transkriberade intervjun. Mitt mål kommer att vara att tolka det mina informanter säger så rättvist som möjligt men jag är medveten om att dessa aspekter är med mig under hela processen och till stor del även kommer att forma det resultat som kommer fram i analysen (Hesse-Bibber, 2006 s. 129).

5. Analys

Jag har delat in analysen i olika delar utifrån teman som jag identifierat i informanternas berättelser. De olika rubrikerna visar på de teman som framkommit i intervjuerna. I första temat kommer jag att undersöka hur informanterna förhåller sig till den krononormativa tidslinjen generellt genom att undersöka aspekter som ålder, relationer och hur informanterna ser på sin framtid.

5.1 Krononormativitet

Alla informanter nämnde partnerskap och tvåsamhet i relation till ålder och plats i livet under intervjuerna. Informanterna förhöll sig på olika sätt till kollektivt boende i samband med monogama relationer. Johan är trettio år gammal och bodde tillsammans med sin partner vid intervjutillfället. Han beskriver att han under sin tid i kollektivboende reflekterade över sin plats i livet utifrån ålder och om det verkligen var rätt val.

“...Men jag har väl tänkt såhär, någon gång har jag väl tänkt såhär att nu när vi bott i det här huset att jag har känt mig på något sätt lite äldre att det har varit såhär är det här en grej som passar bättre att göra när man är nitton än när man är 27. Men samtidigt så, jag vet inte, så har det också känts lite roligt (ja) det är inte som att jag tycker att det är så heller men det är mer att det är lätt att också, aa jag jämför mig ändå när folk som jag känner gör” - Johan

Trots att Johan tycker att det känns roligt att bo i kollektiv tvivlar han och tänker att det kanske passar bättre att göra när man är yngre. Han tydliggör att det inte är något han själv håller med om men att han jämför sig med folk i sin omgivning, vad de jobbar med och hur de bor. Här blir det tydligt att omgivningens förväntningar och påtryckningar påverkar Johans syn på sin egen plats i livet och sin boendesituation.

“...det finns ändå en sorts grundtanke eller inställning eller känsla av att, hur ens liv ska se ut i långa loppet och vad som ska hända att...det finns en liten sån färdplan som man kanske inte håller med om men som ändå påverkar mer än vad man tror. Jag tror det påverkar mig mer än vad jag tror i alla fall, alltså den här tanken om att, ja men såhär, bo med bara sin partner och om man skaffar familj så ska man vara med sin familj (mm juste). Men såhär alltså jag tänker både att jag, när jag säger det så känner jag att jag inte alls tycker så men att samtidigt så tror jag det är lätt att ta beslut i den riktningen och sen så tänka att om många tänker så blir det svårare att hitta människor som inte vill, som kan tänka sig att bo på ett annat sätt då.”- Johan

Johan beskriver tydligt hur den krononormativa tidslinjen och förväntningarna på hur ett produktivt liv ska se ut påverkar honom starkt. Han uttrycker det som en grundtanke, inställning eller känsla istället för att använda ord som press eller förväntningar. Han menar även på att detta påverkar honom mer än han tror. Sandra beskriver liknande känslor kring kollektivt boende. Sandra är tjugoett år och vid

intervjutillfället bodde hon med sin kille. Hon hade blandade känslor inför tanken på att eventuellt bo i kollektiv igen. Hon säger så här: “Jag känner också att jag inte borde bo i kollektiv längre (mm). Fast jag känner ibland att jag vill. Att man skulle gå ett steg bakåt om jag flyttade in i kollektiv nu typ.” Hon beskriver att nu när hon är vuxen blir det svårare att flytta in i kollektiv. Att bo på det sättet är något som inte stämmer överens med hennes bild av vad vuxenlivet innebär. Både Johan och Sandra beskriver tydligt hur pressen kring att leva utefter den krononormativa tidslinjen formar deras syn på sig själva och sina liv. Den här grundtanken eller känslan kan med hjälp av Ahmed (2006) förstås som känslan av att behöva följa den raka stigen då man vet var det kommer att leda en i livet. Att avvika kan kännas olustigt då man inte vet var man kommer hamna (Ahmed, 2006 s. 554). De menar även att kollektivt boende är svårare att få till när man är äldre, när det inte är lika många som är intresserad av det skapar det känslan och blir även bokstavligt talat utom räckhåll (Ahmed, 2006 s. 559). Detta går i enlighet med Ahmed beskrivning av hur människor pressas in på dessa stigar, ibland via fysiskt våld och ibland i form av social press (Ahmed, 2006 s. 555).

När jag frågade informanterna om de kände att deras omgivning reagerade negativt på att de bott i kollektiv var det ingen som kände igen sig i det. Alla informanter menade på att människor i deras omgivning var accepterande och positiva. Trots detta finns det en gemensam känsla hos Sandra och Johan att kollektivboende inte är något som de borde ägna sig åt framöver. Denna acceptans som de tidigare beskrev är endast begränsad till en viss period och till en viss typ av människor, fria konstnärliga och politisk aktivistiska ungdomar. Åldern spelar stor roll i detta men även tanken om tvåsamhet, stabilitet och vuxenliv.

När Sandra flyttade hemifrån för första gången var det tillsammans med sin dåvarande partner. Hon menade på att hon vid den tiden egentligen hade velat bo tillsammans med vänner.

“Ja, alltså det var lite grejen för att det var en period då jag verkligen ville flytta ihop med dom. Och jag pratade med andra kompisar liksom “skulle ni tycka det var konstigt om jag var tillsammans med en kille om jag bor med mina kompisar?” och det var såhär “jo men det är lite konstigt.” det var så inte helt, normalt eller vad man ska säga, att jag skulle bo med dom när jag är tillsammans med någon. Så att det var, och jag fick också så “jo men visst man ska väl bo med vem man vill” men det skulle vara lite konstigt när jag ändå har en partner, då ska jag ju bo med honom.” - Sandra

Sandra berättar att hon frågade sina vänner om råd kring hur hon skulle göra med sin boendesituation.

Trots att hon gärna hade flyttat ihop med sina vänner avstod hon då hon upplevde att det hade varit fel val. Hade hon aldrig flyttat ihop med sin partner till att börja med känner hon inte att det hade varit lika märkligt även om det ändå inte hade varit optimalt.

Detta visar på hur tvåsamhet och monogami är en så pass väsentlig del av den krononormativa tidslinjen att det blir svårt att ta andra val. Sandra beskriver att hon frågat sina vänner om det skulle vara konstigt att vara tillsammans med sin kille samtidigt som hon bor med kompisar visar på att partnerskap

och tvåsamhet inte går i enlighet med kollektivt boende. Detta i enlighet med Sandras tidigare beskrivning av att hon känner att kollektivt boende är att ta ett kliv bakåt i livet. Hon upplever inte att det är någonting man gör när man redan har hittat en stabil partner. Det kan upplevas som att valet att bo tillsammans med en partner inte ens sker aktivt utan att det sker naturligt. Ahmed skriver om tvångsmässig heterosexualitet vilket innebär att en måste orientera sig mot det motsatta könet i ett binärt könssystem. När en följer detta kan familjen fortsätta att reproduceras och stigen håller sig rak med en tydlig riktning (Ahmed, 2006 s. 557). Att bo tillsammans med andra blir svårare då det är fler som väljer att följa dessa krononormativa steg ju äldre de blir. När Sandra och Johan blir äldre känner de inte att de har en lika självklar plats i kollektivboende längre, även om det inte är något de båda håller med de så är det en stark känsla som finns hos de båda. En känsla av att det är dags att räta ut sig och börja följa den raka stigen (Ahmed, 2006 s. 563).

Johan berättar att han gått i liknande tankar som Sandra när han var i en tvåsam relation. Till skillnad från Sandra bodde Johan redan i kollektiv när han träffade sin partner.

”men så det var väl någonting jag tänkte på ibland och det var också för att...ja jag själv också hade den, alltså jag har ju varit tillsammans med min tjej hela tiden när jag har bott där och då har det ju varit att såhär...ska jag bo där eller ska jag bo där eller ska jag, asså att jag inte har bott med henne har ju också varit en grej liksom...(mm) för hon ville hon ville inte bo där. (hon ville inte bo där?) nej, men hon bodde dock liksom jättenära så vi kunde gå emellan varandra så det var väldigt skönt.” - Johan

Johan beskriver att relationen med sin partner var en av anledningarna till att han flyttade ut ur kollektivet till slut för att bo med tvåsamt istället. Han menar på att de pratade om det väldigt mycket under tiden som han bodde där och att han förmodligen inte hade bott kvar lika länge om det var så att det låg för långt bort. I det här fallet blir det tydligt att relationen med partnern var det som Johan prioriterade vilket påverkade hur han senare valde att bo.

Både Sandra och Johan upplever ett motstånd mot att bo i kollektiv när de samtidigt bodde med partner. Det var något som båda reflekterade över och deras beslut färgades av det faktum att de var i relationer. Butler (2002) menar på att för att erkännas och begriplig göras som människa måste man lyckas upprätthålla monogama relationer under en längre tid, detta blir tydligast via giftermål och samboskap (Butler 2002, s. 26).

Linas erfarenhet av partnerskap och kollektiv skiljer sig från Sandra och Johan. Lina är tjugonio år gammal och har många års erfarenhet av kollektivt boende. Lina träffade sin dåvarande partner när hon bodde i kollektiv och han såg inga problem med att flytta in i boendet tillsammans med Lina. När jag frågar om det berättar hon glatt att det passade bra för att en person nyligen hade flyttat ut vilket gjort att ett större rum blivit ledigt.

“Sen så funkade det skitbra för jag är mycket mer så, har mycket större socialt behov än min expartner. Så han tycker mycket om att vara själv och jag trivs liksom med mycket människor runt omkring mig så han kunde ju hänga på rummet då och vara ifred, och jag kunde vara ute bland folk och vi var ändå hemma tillsammans och hade varandra i närheten om vi ville någonting eller ville hänga liksom, vi också, så det var perfekt. Alltså för oss var det, det var verkligen toppen. Alltså vi planerade ju att bo på samma sätt när vi skulle få barn senare för att det funkade ju så bra för oss liksom (mm, vad kul) ja.” Lina

Lina beskriver det som oproblematiskt att bo i kollektiv tillsammans med sin partner. Hon menar på att det passade bra då hon hades större behov att vara runt folk än vad han hade. Dessutom planerade att bo på samma sätt när de skaffade familj.

Ahmed (2006) beskriver hur ens mål i livet gör att man riktas mot specifika objekt. När en skiftar fokus från ett mål till ett annat innebär det även att nya livsvägar och riktningar blir möjliga (Ahmed, 2006 s. 554). Utifrån Ahmed kan Linas reflekterande kring sitt liv och det faktum att hon länge bott i kollektiv har gett henne möjligheten att se sin framtid på ett annat sätt än det normativa boendet som endast innefattar kärnfamiljen. I och med att hon ändrade riktning från att endast bo tillsammans med sin partner till att bo med fler skapades nya riktningar och möjlighet utifrån det.

Det faktum att Lina behövde mer socialt umgänge än sin partner var positivt gjorde att kollektivt boende var positivt för relationen. Detta innebar att Lina kunde umgås med folk samtidigt som hon var i närheten av sin partner som kunde vara för sig själv på rummet. I enlighet med Törnqvists (2019) visar Lina och hennes partners erfarenheter på att kollektivt boende vara fördelaktigt även för personer som vill kunna ha sin privata sfär men samtidigt ha det sociala inom räckhåll (Törnqvist, 2019 s. 7) Det framkommer i intervjun att Lina anser att det sociala som kommer med att bo i kollektiv är den största anledningen till att hon föredrar att bo med fler.

5.1.1 Ålder

Informanterna har olika uppfattningar om vad ålder har för inverkan på kollektivt boende och vad det skulle innebära att bo ihop med andra i kollektiv som äldre.

“Jag har kanske någon tanke om att om man är lite äldre, man behöver kanske inte bo med andra, men man vill göra det ändå. Då tänker jag att man kanske har...antingen har man en stark vilja som gör att det funkar men också att man har lite erfarenhet, koll på hur man är, hur man funkar tillsammans med andra, vad har man har för svårigheter, hur man förhåller sig till konflikter och till, ja, till andra människor.” - Nils

Nils tänker att en äldre ålder skulle kunna komma med fördelar inom kollektivt boende. Han menar på att eftersom att det blir mer av ett aktivt beslut så tar man mer ansvar i boendet. Nils beskriver även att emotionell mognad och en bättre ekonomi kan bidra positivt till gemenskapen i kollektivet. Detta bekräftar föreställningen av att man som äldre inte bara ska ha lärt sig saker och blivit mer stabil

emotionellt utan att man även ska ha en stabil ekonomi. Normer kring åldrande påverkas till stor del av krononormativitet. Det finns en bild av att om man följer de förväntade stegen kommer man att vara så produktiv som möjligt och därför kunna leva ett så bra liv som möjligt (Freeman, 2010 s. 4-5). Detta innefattar att man skaffar ett bra jobb och tjäna pengar för att kunna köpa ett hus och försörja sin familj.

Nils ser åldrande på ett normativt sätt men föreställer sig dess fördelar icke-normativt. Han menar på att denna emotionella mognad och stabilitet som kommer med åldrande skulle kunna vara fördelaktigt när man bor kollektivt och skiftar därmed fokus från tvåsamhet och reproduktion.

Nils menar även att det blir mer av ett aktivt val om man väljer att bo kollektivt som äldre då det inte är lika accepterat som att göra det när man är ung. Han menar att detta är positivt då man har fått en större förståelse för hur man fungerar som människa. Maya har liknande syn på hur ålder men en annan uppfattning kring hur det påverkar upplevelsen av kollektivboende. Maya är trettio år och bodde för tillfället ihop med sin partner i kollektiv.

“Man kanske har typ mer förväntningar nu eller så jag vet inte riktigt....det kan nog vara ju äldre man blir att man har lite mer ändå krav på...man har ju mer rutiner och mer bestämt så hur man vill att det ska vara så det är nog svårare ju äldre man blir att typ så....leva upp till varandras krav kan jag tänka mig. Att man mer och mer har en starkare vilja ju äldre man blir än när man var typ tjugo så var man typ mer flexibel och liksom var såhär “skitsamma, jag är ändå student jag är jättemycket ute, jag struntar i om det är städat”, mer så ‘whatever’.” - Maya

I kontrast till Nils framtidsdrömmar om att bo i kollektiv när man är äldre och att det skulle kunna vara positivt reflekterar Maya över hur hon upplevde kollektivt boende som yngre i jämförelse med hur hon upplever det nu. Det framgår att det finns en viss motstridighet hos henne kring hur man som ung förväntas bete sig och hur det faktiskt var på riktigt. Maya påverkas av normer kring hur ett ungdomsliv ska se ut att hon har svårt att återge hur det faktiskt såg ut. Hon börjar beskriva att kollektivt boende i yngre dagar var mer avslappnat och att detta hade med åldern att göra. Något som kan förstås via Halberstams (2005) beskrivning av ungdomslivet som sökande och vilt (Halberstam, 2005 s. 174). När hon tänker efter inser hon att det var uppstyrt i boendet när hon var yngre också. Hon tyckte inte nödvändigtvis att det har blivit bättre med åren utan verkar tycka att det är svårt att jämföra. Jag tolkar det som att det råder en motstridighet kring föreställningen av ungdomsåren och hur de faktiskt är i verkligheten.

När Nils och Maya ska prata om ålder i förhållande till kollektivt boende blir det tydligt att bådas föreställningar till viss del påverkas av normer och föreställningar kring ålder och beteénde. Maya utgår från att ungdomslivet är en tid för fest och en avslappnad inställning till det mesta men inser sen att det kanske inte går i enlighet med verkligheten. Nils har en bild av att kollektivboende skulle kunna vara positivt när man är äldre då man är mer stabil, både ekonomiskt och emotionellt. För Nils innebär

stabiliteten ett mer avslappnat boende medans det för Maya innebär att stabiliteten gör att en blir mer kräsen och fast i sina mönster.

5.1.2 Relationer, vardag och omsorg

Kollektivt boende utmärker sig som okonventionellt boendeform framförallt för att det innebär att flera personer som vanligtvis inte har några biologiska band till varandra bor och delar en vardag tillsammans. I detta tema kommer jag att undersöka hur informanterna förhåller sig till den sociala aspekten av kollektivt boende. Jag frågade informanterna om de ser på relationerna i kollektivet.

“Men absolut, jag tror också att när det är ett mer avslappnat boende så krävs det ju att man får vara avslappnad. Alltså att man får vara lite mer så, inte hela tiden tänka på att man ska vara supertrevligt och jätte, så, inställsam och artig, utan att man får slappna av lite socialt också när man är bland andra.” - Lina

Lina menar att det är viktigt att en kan känna sig avslappnad i hemmet utan press på att vara inställsam och artig. I likhet med Lina uttrycker Nils en liknande känsla av att det på ett naturligt sätt blir mer avslappnat när man umgås hela tiden. Lina menar att det är viktigt att en kan känna sig avslappnad i hemmet utan press på att agera på ett visst sätt. Nils säger såhär: “Det blir en mindre medvetenhet, ja men att det kanske blir lite...kanske...man kan umgås med folk utan att behöva vara så trevlig” Han menar på att man inte behöver vara trevlig på samma sätt som man är med människor utanför hemmet, med andra vänner eller på arbetsplatsen. Även Sandra beskriver liknande känslor och menar på att det uppstår mer spänningar när hon bor med sin partner vilket oftare kan leda till bråk. Detta är inte något hon upplever på samma sätt när hon bor med vänner. I likhet med Johan och Nils tar hon även upp det positiva med att alltid vara omgiven av människor utan ansträngning.

“....när man bor i Stockholm tycker jag framför allt, och det är typ...nu är jag kanske lite väl kräsen med det här men att jag tycker att det är så himla långt att åka och träffa någon och efter jobbet är det kanske inte att man gör det alltså om man jobbar heltid. Ska man liksom, om man slutar fem så ska man åka hem till någon som bor så en timme bort med tunnelbanan...det är så, det händer ju inte. Men i kollektiv så kan man typ träffa folk. Även på vardagar om man vill. - Maya

Maya menar på att närheten till andra människor är fördelaktig då hon annars inte träffar andra människor än de hon bor med särskilt ofta. Det blir ett sätt att kunna upprätthålla sociala kontakter och umgänge utan att behöva lämna hemmet och åka långt. Mayas upplevelse av att inte hinna träffa folk på dagarna visar även det på en aspekt av krononormativitet som innebär att man ska ägna stora delar av

sitt liv åt att tjäna pengar. Genom att vara produktiv anses ens liv vara meningsfullt samtidigt som det gynnar den kapitalistiska staten (Freeman, 2010 s. 5). Genom att bo i kollektiv kan Maya ha möjligheten att umgås med människor vilket annars kan vara svårt att hinna i ett krononormativt samhälle.

Informanternas upplevelser går i enlighet med Törnqvists (2019) studie som beskriver hur kollektivt boende skapar möjligheter till ett mer avslappnat, flexibelt och anspråkslöst socialt umgänge.

(Törnqvist, 2019 s. 7). En informant som avviker från en aspekt i Törnqvists studie är Johan.

“Men sen så tror jag att det handlar om att man att man också konfronteras med varandras...liksom alla...känslor och humör, och att inte...på samma sätt går att välja vem man ska vara när man är tillsammans hela tiden. Det tror jag väl är det viktigaste. Det är också, både det viktigaste för att man ska känna att det funkar att man kan det men också det som är, det som är, fint med att bo med andra att man kan liksom, aa hjälpa varandra om saker inte känns bra hela tiden, det är någonting som man kanske, som annars, även om, eller så känner jag lite i alla fall att även om jag har kompisar som jag pratar om jobbiga saker med så är det ändå som då kan man då kan man välja när och...men när man bor tillsammans så är det mer...aa det är lite mer oförmedlat. Och det är också det som är, som är skönt. Att det är liksom ett stöd och sammanhang som alltid finns.” - Johan

Johan beskriver att hans relationer förändrats i kollektivet i och med att han inte behöver välja när han ska träffa sina vänner eftersom att de är runt varandra hela tiden. Till skillnad från Törnqvist som menar på att det är på grund av att en väljer själv när en vill dela med sig av sin känslor menar Johan på att han inte kan välja detta på samma sätt när han bor med andra (Törnqvist, 2019 s. 7). Han menar på att det naturligt blir så att en konfronteras med varandras känslor oavsett vilket humör en har just då och att han tycker att det är viktigt att det ska kännas bekvämt att kunna göra det. Vidare menar han på att det är skönt att alltid ha det stödet och sammanhanget att luta sig på. Lina beskriver också i motsats till Törnqvist att det är på grund av att en blir tvingad att konfrontera varandra som relationer i kollektiv kan skilja sig från relationer utanför boendet. Hon säger såhär:

“Och det är jättesvårt, man blir ju liksom tokig på varandra också. Och ännu mer tokig om man liksom inte gillar personen. Men det funkar, alltså det funkar. Man dealar med det, alltså man måste ju hantera det då vilket är hälsosammare än många andra relationer tycker jag. Man måste ju prata om det för man måste bo ihop. Eller man måste liksom klara av att ha en vardag tillsammans.” Lina

För att boendet ska fungera bra måste man kunna kommunicera med varandra. Lina menar därmed på att relationer inom kollektivet kan vara hälsosammare än andra relationer. För att kunna bo och dela en vardag tillsammans är det viktigt att prata om de problem som kan uppstå i boendet. Lina är den enda informanten som tar upp de problem som kan uppstå om man inte gillar personerna man bor med. Jag tolkar det som att det finns en korrelation mellan Linas erfarenheter och att hon är den enda av de intervjuade, förutom Nils, som inte endast har bott med vänner.

Johan och Lins beskriver det emotionella arbetet som en viktig del av sammanhållningen i kollektivet.

Törnqvist menar på att detta omsorgsarbete omformas när det sker utanför heterosexuella institutioner (Törnqvist, 2019 s. 8). Detta är något som Lina har reflekterat över i förhållande till kollektivt boende.

“Men jag tror att det här, alltså många svårigheter som man facear som monogamt par, alltså det här att all press ligger på liksom den andra personen att man ska vara där för den hela tiden och att man ska, man är ju, om det är fler man bor med är det ju fler man kan liksom dela lycka och sorg och liksom glädje. Alla behöver inte bära ett lika tungt ok. Jag tror att det är jättebra för alla. Och inte att vara den absolut mest centrala i någons liv, det kan man ju vara, men att liksom inte behöva bära det ansvaret hela tiden, liksom, jämt. Och det kan vara liksom i stora, en partner kan ju liksom bli deprimerad eller...jag vet inte eller när man får barn så finns det liksom andra vuxna där som kan hjälpa och stötta upp.” - Lina

Lina ifrågasätter det faktum att ens partner ska vara den enda personen som står närmast och att det tyngsta emotionella ansvaret ska läggas inom den tvåsamma relationen. I likhet med Roseneils (2004) studie menar Lina på att det emotionella arbetet utanför heterosexuella, tvåsamma institutioner omformas. Istället för att det huvudsakliga emotionella ansvaret läggs på kvinnan kan det delas upp på ett mer jämställt sätt mellan fler vuxna (Roseneil, 2004 s. 141, 148). Lina uttrycker även att hon tror att det är fördelaktigt för barn att växa upp med fler vuxna, något som länge setts ner på då det har ansetts ohälsosamt för barn att växa upp utanför kärnfamiljen. Kärnfamiljen har ansetts vara den mesta stabila miljön för ett barn att växa upp i (Roseneil & Budgeon, 2004 s. 147).

Informanterna i min studie har visat på att de sociala aspekterna med kollektivboende är det som främst lockar med att bo på det sättet. Till skillnad från resultatet i Törnqvist (2019) menar informanterna på att det är via den vardagliga kontakten och konfrontationen med varandras känslor, oavsett vad de kan vara, är det som skapar den speciella känslan och sammanhanget som kollektiv utgör.

I ett kollektivboende blir det emotionella arbetet något som med fördel kan fördelas mellan de boende för att underlätta tyngden som kan uppstå i en tvåsamhet då bördan läggs på en person.

5.1.3 Framtidsdrömmar

När jag frågar informanterna hur de ser sig själva bo i framtiden är det ingen som har något självklart svar. Både Lina och Johan uttrycker en längtan efter att bo i kollektiv igen.

“Jag vet inte om jag är klar med det men jag kan absolut tänka mig det. Asså jag har verkligen såna liksom...fantasier om hur härligt det är, skulle vara att göra det igen och att liksom, och att det är väldigt kul att bo flera men jag är inte säker på att jag, det är inte någonting som jag känner att jag liksom...siktar på (nä okej) konkret skulle jag säga utan det känns lite mer som att, aa det beror på vad som händer i livet. (juste) Men det är inte som att jag tänker att jag är klar med det slutgiltigt utan...Det skulle, alltså jag känner inte att jag siktar på det konkret men när jag tänker på det tycker jag det känns roligt, mer som någonting jag skulle vilja göra mer än nånting som jag absolut inte vill.” - Johan

Samtidigt som Johan och ser positivt på kollektivt boende och kan tänka sig att bo på det sättet i framtiden är det ingenting som han bestämt sig för eller aktivt planerar. Det var flera informanter som hade en liknande inställning av att vilja bo kollektivt men inte vara villig att ta steget. De ser det inte som ett slutgiltigt mål utan något som isåfall får ske naturligt. Johan menar på att han inte siktar på att någon gång bo i kollektiv samtidigt som han känner en stark vilja av att han vill göra det. Han säger även att det beror på vad som händer i livet och var det tar honom. Enligt Ahmed är det riktningar som styr en mot olika destinationer men att det också är ens mål och drömmar som styr ens riktningar. Att inte sikta mot en alternativ boendeform kan likställas med att man istället riktas mot reproduktion och tvåsamhet eftersom att det är den stigen som förefaller naturlig och inte kräver att man avviker på något sätt (Ahmed 2006 s. 555). Anledningen till att Johan och Lina uttrycker det som att de är öppna men inte bestämma kan med Ahmed och Freemans teorier tolkas som ett sätt att förhålla sig till de starka normerna i samhället som får det att kännas som att stegen man tar i livet faller sig naturligt. När riktningen är oklar och målet inte förbestämt är det troligare att en hamnar på de stigar som de flesta objekt runt omkring en pekar på (Ahmed 2006 s. 545).

Lina menar på att det finns en del svårigheter som kommer med att bo i kollektiv som kan försvåra processen med att bo så i framtiden. Hon säger såhär:

“Alltså jag tänker för min egen del då handlar det ju om att jag, med personer jag redan känner och så, som bor tillsammans. Jag tror att det är liksom det som känns görbart eller, alltså överhuvudtaget, så.

Men...ja nej det är lite knepigt. Men ja det är väl därför jag inte har gjort det till mitt livs quest att bo på det här sättet för jag tror att det skulle också vara kämpigt men det känns bra ändå...eller när man blir gammal typ, pensionär, tror jag att det är skitbra. Men då är man så gaggig typ och inne i sitt eget liksom, men om man är van att bo kollektivt så kanske det skulle funka, eller att man bor liksom i ett hus där man har övervåning och någon har undervåning eller något sånt där. Men jag tror att bo med andra, det håller en verkligen frisk och snäll och ödmjuk.”

Detta tydliggör att bo på ett avvikande sätt, inte tvåsamt med en partner eller familj, kräver ett aktivt val och en ansträngning. Lina har tidigare beskrivit att ett tvåsamt på många sätt kan vara svårare att få att fungera än ett kollektivt boende men verkar ändå se framtiden i kollektiv som något problematiskt. Hon kan redan föreställa sig de svårigheter och det motstånd som hon riskerar att bemöta om hon ställer in sig på att bo i kollektiv i framtiden när hon är äldre.

Liksom Lina och Johan beskriver Nils att han har en öppen syn på framtiden, han kan tänka sig att bo med fler men han kan också tänka sig att leva ett traditionellt liv med kärnfamilj.

“Ja...det kan se ut på lite olika sätt, ibland drömmer jag om att bo själv. Ibland tänker jag att jag ska bo i ett kollektiv med massa personer och leva något konstnärsliv, ibland tänker jag att jag ska ha en fru och massa barn i ett hus någonstans. Så det kan gå lite upp och ner faktiskt.” - Nils

Återigen kopplas kollektivt boende till ett alternativt liv, i det här fallet som konstnär. När han föreställer sig ett liv i kollektiv nämner han ingenting om barn eller partner utan särskiljer det från att ha ett hus någonstans med en fru och massa barn. Enligt Ahmed tolkar jag det som att Lina och Nils blickar framåt och försöker se eventuella utfall som deras liv skulle kunna få om de valde att bo på annat sätt än i en tvåsamhet. Detta blir svårt då stigen som leder mot ett liv i kollektiv, ett liv utanför en heterosexuell institution, är en stig som går åt ett annat håll och som inte har en förutbestämd destination på samma sätt. Istället blir framtiden suddig och oklar (Ahmed, 2006 s. 560-561). Nils har lätt att se sitt liv i ett hus och en hustru med massa barn för att det är något som har gjorts så många gånger tidigare. I samma anda har Lina lättare att se sig själv bo tillsammans med andra som pensionär, något som inte heller är helt okänt då gamla människor bor i ålderdomshem. Vidare vittnar deras syn på framtiden om en svårighet att föreställa sig det som är okänt och outforskat vilket skapar en känsla av osäkerhet (Ahmed, 2006 s. 554).

5.2 Normer inom kollektivboende

Under detta tema kommer jag att undersöka hur informanterna upplever normen inom kollektivboenden och hur de förhåller sig till dessa. Jag har delat upp temat i två rubriken där jag först undersöker de olika normer som framkommit i informanternas berättelser och sen hur synen på kollektivboende ändras i olika sammanhang.

5.2.1 “Yoga-hippien” eller “den fria konstnären”?

Nils beskriver att han drömt om att bo i kollektiv redan innan han planerat att flytta hemifrån. Han hade en specifik bild av hur det skulle vara att bo på det sättet, en bild som senare bekräftades när han flyttade in i kollektiv.

Nils: ....jag hade nog en slags romantik kring det, att jag romantiserade att bo ihop med andra, att man skulle få leva lite bohemiskt liv *skratt*.

Simone: Okej, vad tänker du med bohemiskt, vad innebär det liksom?

Nils: Ja, att man skulle bo tillsammans med människor, man skulle röka cigaretter på balkongen, man skulle äta linssoppa och lyssna på musik och grejer.

“....”

“Det kändes som att det var såna strömningar på gymnasiet. Jag läste estetiskt också så det var mycket såhär, estetare som ville vara lite estetiska. Så det var ju liksom, man började snacka om det då…” - Nils Nils förknippade kollektivt boende med en viss typ av livsstil. Han beskriver den som bohemisk och att det innebär att man äter soppa, röker cigaretter och lyssnar på musik tillsammans. Nils menar på att det

faktum att han gick den estetiska linjen på gymnasiet bidrog till denna romantiserade bild av kollektivboende och att det var på grund var på grund av detta som han han började fundera på att själv bo på det sättet. Vidare menar han på att det finns en koppling mellan den estetiska livsstilen och kollektivt boende.

Sandra har en liknande föreställning av den kollektivboende personen som estetiskt lagd. Hon säger såhär:

Sandra: Ja alltså såhär, om jag bara tänker såhär vilka fördomar jag har. De som bor i kollektiv tänker jag, nejmen just unga personer, antingen folk som just har flyttat hemifrån eller såhär lite fria människor som ofta är kreativa eller håller på med någonting. Kanske folk som reser runt mycket, bor på olika ställen.

Men folk som inte tar livet så seriöst, eller det låter jätte konstigt (nä, jag förstår) jag tänker inte såhär någon som jobbar på bank och är fyrtio år gammal bor i kollektiv utan någon som glider runt lite.

Sandra anser att kollektiv hör ihop med unga människor som håller på med något kreativt och som inte vill vara bundna till samma plats under en längre tid. På grund av denna flyktighet är det inget hon förknippar med äldre människor som har ett stabilt jobb. Sandra kan, liksom Nils, känna igen sig i beskrivningen av det som jag har valt att kalla den fria konstnären.

Utifrån Sanda och Nils blir det tydligt att det finns en norm inom kollektivt boende. Denna norm är något som informanterna har förhållit sig till på olika sätt. Sandra och Nils uttrycker inte att de har haft några problem med att förhålla sig till denna norm. De båda upplever att de mer eller mindre kan identifiera sig med den fria konstnären på ett eller annat sätt. Att denna norm ser ut som den gör kan förstås utifrån Halberstams (2005) definition av ungdomskulturer som en del av den krononormativa tidslinjen. Det är via dessa kulturer som ungdomar kan hitta nya sätt identifiera sig på och det kan tolkas som ett sätt att göra motstånd mot det vuxna livet. Inom dessa kulturer är det accepterat att vara sökande och leva vilt, det anses vara en fas i livet som inte sträcker sig utanför ungdomen (Halberstam, 2005 s.

174). Att bo i kollektiv är inte ett av stegen som behövs för att livet ska leda fram mot reproduktion och tvåsamhet. Tvärtom kan det tolkas som ett avvikande steg som förlänger processen mot ett stabilt liv.

Sandra ser på kollektivboende som något ostabilt och flyktigt, något som hör ungdomen till för att det är enligt det krononormativa tidslinjen inte är acceptabelt att leva ett sådant liv som vuxen.

Att denna föreställning av den fria och bohemiska livsstilen påverkar de val man gör och när man gör dom har visat sig i både Sandra och Nils upplevelser. För Nils blev kollektivboende en förlängning av den estetiska livsstil som han redan såg sig själv ha.

En av informanterna som påverkades på ett helt annat sätt är Lina. Till skillnad från Sandra Nils uttrycker Lina explicit att dessa normer varit problematiska då de påverkat hennes upplevelse av kollektivboende negativt. Lina säger såhär:

“... jag tror att det utbudet som finns är de som vill ha en väldigt alternativ livsstil och är väldigt alternativa, är de som söker. Så att en person som jag som bara vill jobba, jag vill bara ha ett vanligt