Goodwillhantering före och efter IFRS 3 - en studie om hur övergången påverkar revisorns arbete

UPPSALA UNIVERSITET C-UPPSATS Företagsekonomiska institutionen HT 2004

Goodwillhantering före och efter IFRS 3

En studie om hur övergången påverkar revisorns arbete

Författare: Handledare:

Jenny Dahlberg Joachim Landström

Agata Kostrzewa

A1194

Sammandrag

I strävan efter en gemensam redovisningsstandard i hela världen har en rad standarder utarbetats. Det senaste tillskottet inom området är International Financial Reporting Standards (IFRS) 3, Business Combinations. Införandet av IFRS 3 innebär stora förändringar

gällande koncernredovisning. En av dessa är att de gamla redovisningsreglerna angående goodwill, det vill säga avskrivningar i kombination med nedskrivningstest, inte längre är tillämpliga då avskrivningar på goodwill förbjuds. I stället skall goodwill nedskrivningsprövas minst en gång om året.

Syftet med uppsatsen är att undersöka om övergången från avskrivningar i kombination med nedskrivningar till renodlade nedskrivningar kommer att påverka revisorernas arbete och om så är fallet, hur förändringen praktiskt kommer att se ut. Om IFRS 3 kunniga inom fyra revisionsbolag (Deloitte, KPMG, Ernst & Young och Öhrlings PricewaterhouseCoopers) fick välja, vilken metod skulle de föredra och varför? Vi granskar även hur dessa bolag har förberett sig för denna övergång. För att uppfylla uppsatsens syfte genomför vi personliga intervjuer.

Som teoriunderlag används IAS 36 Impairment of Assets, Redovisningsrådets rekommendation 17 Nedskrivning av materiella anläggningstillgångar och vissa avsnitt ur IFRS 3.

De slutsatser som kan dras av denna studie är att bolagen är väl förberedda inför övergången till IFRS 3. Den medför inte några större förändringar angående goodwillredovisning då nedskrivningsproblematik även har funnits tidigare. Den nya metoden innebär emellertid mer arbete för revisorn eftersom han måste sätta sig djupare in i företagets verksamhet. Vad gäller våra respondenters preferens för redovisningsmetod uppger tre av fyra att de föredrar den nya metoden eftersom den ökar jämförbarheten mellan företag, är flexibel och intressantare för revisorn.

Innehållsförteckning

Sammandrag ...2

1. Inledning ...4

1.1 Bakgrund ...4

1.2 Syfte ...5

1.3 Disposition ...5

2. Metod...6

2.1 Datainsamling...6

2.2 Val av metod ...6

2.3 Urval...7

2.4 Källkritik ...8

3. Goodwill ...10

3.1 Vad är goodwill? ...10

3.2 Tidigare metod att hantera goodwill ...11

3.2.1 Svårigheter med goodwillavskrivning ...12

3.3 Goodwillhantering idag...13

3.3.1 Svårigheter med goodwillnedskrivning ...14

3.4 Reservation mot goodwillhantering i enlighet med IFRS 3 ...15

4. Sammanställning av intervjuresultat ...17

4.1 Revision enligt den gamla metoden ...17

4.2 Revision enligt den nya metoden ...18

4.3 Respondenternas metodpreferens...21

4.4 Revisionsbolagens förberedelser...22

5. Analys ...24

5.1 Jämförelse av revisorns arbetsinsats vid respektive metod ...24

5.2 Respondenternas metodpreferens...25

5.3 Revisionsbolagens förberedelser...26

6. Slutsats...27

6.1 Slutsats ...27

6.3 Förslag på vidare forskning...28

Källförteckning ...30

Bilaga...33

1. Inledning

1.1 Bakgrund

Redovisningens utveckling i de industrialiserade länderna har präglats av två olika redovisningstraditioner: den kontinentala alternativt den anglosaxiska. Den kontinentala traditionen som tidigare har använts i Sverige visar på ett starkt samband med nedskrivna lagar och skatteregler. Den anglosaxiska som främst brukats i USA och Storbritannien är däremot en sedvanerättslig tradition, som inte i samma utsträckning grundas på nedskrivna lagar. Den har inte heller den utpräglade kopplingen till skattelagstiftningen som den kontinentala traditionen har. (Smith, 2000:73ff)

Under de senaste årtiondena har den kontinentala traditionen influerats mer och mer av den anglosaxiska. Detta har skett bland annat till följd av multinationalisering av företag, notering av dessa företag på börser i London och New York samt Storbritanniens inträde i EG. I strävan efter en gemensam redovisningsstandard i hela världen har en rad standarder utarbetats. Det internationella organ som påverkat standardiseringen mest är International Accounting Standards Board (IASB), som har verkat inom den anglosaxiska traditionen.

IASB har i sin tur blivit influerad av amerikanska Financial Accounting Standards Board.

(Smith, 2000:76.) Det är IASB som utarbetar redovisningsrekommendationerna International Accounting Standards (IAS). Standardiseringsarbetet har inte avslutats med utgivandet av dessa utan pågår ständigt. Det senaste tillskottet inom området är International Financial Reporting Standards (IFRS), där den för författarna intressanta IFRS 3, Business

Combinations för företagsförvärv ingår. IASB publicerade IFRS 3 samt två vidareutvecklade versioner av standarder, varav den ena var IAS 36 Impairment of Assets i mars 2004. (Jansson et al, 2004:28.) Beslut om antagandet av IFRS 3 och samt IAS 36 inom EU togs den 30 november 2004 (KPMG:s hemsida, 2004). Sverige var förutseende och hade då redan börjat implementera paragrafer ur denna standard. Svenska börsnoterade företag skall upprätta sin koncernbalansräkning i enlighet med IFRS 3 från och med 2005. I rapporteringen för 2005 skall även jämförelsetal från 2004 finnas med. Med det menas att företag retroaktivt måste upprätta ytterligare en balansräkning för år 2004 enligt IFRS 3. (Nilsson, 2004.)

Införandet av IFRS 3 innebär stora förändringar gällande koncernredovisning. En av dessa är att de gamla redovisningsreglerna angående goodwill, det vill säga avskrivningar i

kombination med nedskrivningstest, inte längre är tillämpliga då avskrivningar på goodwill förbjuds. I stället skall goodwill nedskrivningsprövas minst en gång om året (Jansson et al, 2004:28).

1.2 Syfte

Syftet med uppsatsen är att undersöka om övergången från avskrivningar i kombination med nedskrivningar till renodlade nedskrivningar kommer att påverka revisorernas arbete och om så är fallet, hur förändringen praktiskt kommer att se ut. Om IFRS 3 kunniga inom fyra revisionsbolag (Deloitte, KPMG, Ernst & Young och Öhrlings PricewaterhouseCoopers) fick välja, vilken metod skulle de föredra och varför? Vi granskar även hur dessa bolag har förberett sig för denna övergång.

1.3 Disposition

Den här uppsatsen är indelad i sex kapitel. Det inledande kapitlet tar upp bakgrunden till uppsatsen och syftet med den. Kapitel två handlar om hur informationen samlats in, vilken metod som används samt hur urvalet av våra respondenter gått till. Här förs även en diskussion om faktorer som kan ha påverkat utfallet. Fakta som ligger till grund för undersökningen behandlas i kapitel tre. Kapitel fyra sammanställer data som framkommit under intervjuerna. Analysen av intervjudata presenteras under kapitel fem. Det avslutande kapitlet innehåller slutsatser som kan dras av studien och också förslag på fortsatt forskning.

2. Metod

I detta avsnitt resonerar vi kring hur datainsamlingen gått till, vilken metod som används och vad urvalet av våra respondenter baserats på. Vi tar även upp vilka faktorer som kan ha påverkat resultatet av vår studie.

2.1 Datainsamling

Det finns två huvudgrupper av tekniker för datainsamling. Användandet av redan insamlat material benämns sekundärinformation. Den andra gruppen är primärinformation som består utav egeninsamlad ny data, vilket kan komma ifrån till exempel observation eller intervju.

(Arbnor & Bjerke, 1994:245.) I den här uppsatsen använder vi både sekundärinformation och primärinformation.

Det sekundära materialet i uppsatsen har sin tyngdpunkt på artiklar som är skrivna av kunniga i ämnet, främst från tidningen Balans. Även böcker i temat goodwill har använts för att få bredd i ämnet. Primärdatan härstammar från personliga intervjuer med personer med erfarenhet av och kunskap inom ämnet. Dessa arbetar på de fyra största revisionsbyråerna i Sverige: Deloitte, KPMG, Ernst & Young och Öhrlings PricewaterhouseCoopers.

2.2 Val av metod

Studien använder en kvalitativ metod vilket gör det möjligt att beskriva den undersökta verkligheten på ett nyanserat sätt. Utifrån enskilda fall (här fyra revisionsbolag) förklaras den och detta tillför ny kunskap om det undersökta fenomenet. (Lantz, 1993:31.) Valet av metod grundar vi på att vi snarare är intresserade av att kartlägga de olika uppfattningarna om regelförändringen än av att mäta reaktionerna på en skala (Lantz, 1993:72).

Vi genomför personliga intervjuer med en begränsad uppsättning av gemensamma frågor som ställs till respondenterna (se Bilaga). Valet att genomföra personliga intervjuer tillför fördelen med att kunna ställa följdfrågor för att komma åt svaret på kärnfrågan. Ytterligare en fördel med att ha en intervju är att det tillåter respondenten att ta upp ämnen som intervjuaren

kanske inte har tänkt på. Vi är medvetna om den så kallade intervjuareffekten, där intervjuaren genom sitt val och sin utformning av frågor kan styra respondentens svar (Gustavsson, 2004:50). För att undvika detta har vi främst använt oss av öppna frågor så att respondenten själv fått utveckla och motivera sina svar (Arbnor & Bjerke, 1994:243).

En nackdel med personliga intervjuer kan vara att det är svårt att hitta respondenter som har tid att ställa upp på förhållandevis kort varsel. Vi har till viss del stött på detta problem, men de flesta av våra respondenter var tillmötesgående.

Som intervjuform har vi valt den semistrukturerade intervjun som är ett mellanting mellan strukturerade och helt ostrukturerade intervjuer. Den strukturerade intervjuformen styrs av intervjuaren som presenterar ett visst antal svarsalternativ. Ostrukturerade intervjuer har å andra sidan öppna svarsalternativ. Den semistrukturerade intervjun som används i denna studie beskriver och avgränsar fenomen, är fokuserad på ett bestämt tema samt är öppen för flertydligheter och förändringar vilket talar för vårt val av datainsamlingsmetod. (Lantz, 1993:34)

Under tre intervjuer har vi använt en bandspelare, vilket också respondenterna varit samförstådda med. Ljudbandinspelning av intervjuerna gör att intervjuaren kan vara säker på att allt som sagts finns tillgänglig för analys (Gustavsson, 2004:247). Ett problem som kan uppkomma vid ljudupptagning är att respondenten kan känna sig obekväm i situationen och om frågorna är av känslig natur kan respondenten försöka undvika raka svar i rädsla för att bli citerad (Gustavsson, 2004:225). Ämnet i uppsatsen kan dock inte uppfattas som känslig, så vi har inte stött på det problemet.

2.3 Urval

De byråerna vi har kontaktat är de fyra största revisionsbyråerna i Sverige, det vill säga Deloitte, KPMG, Ernst & Young och Öhrlings PricewaterhouseCoopers. Beslutet om att vända sig till revisionsjättarna baseras på antagandet att dessa har mångårig erfarenhet av att granska koncerner och därmed även åsikter om regelförändringen. De har även finansiella medel att hålla sig med en avdelning med personal vars uppgift är att följa upp regelförändringar och sedan vidarebefordra denna kunskap till de anställda som får användning av dessa regler i praktiken.

Intervjuerna har genomförts med personer som har erfarenhet av och kunskap om företagsförvärv och de revisionsproblem som dessa innebär. De är även väl insatta i det nuvarande regelverket samt de nya reglerna som Sveriges medlemskap i EU medför, däribland IFRS 3. Vi har intervjuat:

Peter Ekberg: Senior Manager och auktoriserad revisor på Deloitte Stockholm.

Auktoriserad sedan 3 år tillbaka, har arbetat på Deloitte sedan 1995. Intervjun genomfördes 2004-12-07

Marika Corell: Senior Manager på Transaction Advisory Services inom Ernst &

Young, Stockholm, har arbetat inom området i drygt 6 år, på EY sedan mars 2004.

Intervjun genomfördes 2004-12-07

Jörgen Nilsson: Redovisningsspecialist inom avdelningen kvalificerad redovisning på KPMG Stockholm. Har haft nuvarande position på företaget sedan 1997.

Telefonintervjun genomfördes 2004-12-13.

Bo Lagerström: Teknisk Partner, ansvarig inom svenska firman för alla redovisningstekniska frågor på Öhrlings PricewaterhouseCoopers (PWC), Stockholm.

Auktoriserad revisor. Har haft den nuvarande positionen sedan mars 2004. Har arbetat 15 år på PWC, tio år på tekniska avdelningen. Intervjun genomfördes 2004-12-14.

2.4 Källkritik

Det finns vissa händelser som kan ha påverkat resultatet av denna uppsats och som bör nämnas här. Bland annat stötte vi problem som vi inte hade kunnat förutse och som vi följaktligen inte hade garderat oss för. Dessa var några tekniska incidenter som uppstod med bandspelaren som användes vid intervjuerna. Vid två av intervjuerna fick vi således förlita oss på anteckningar. Men alla våra respondenter var öppna till att besvara eventuella följdfrågor och hjälpa till att räta ut eventuella frågetecken över mail eller telefon, om vi upptäckte att vi missat något eller behövde komplettera materialet. Detta tillmötesgående av våra respondenter gjorde följaktligen att vi ändå kunde få fullständiga uppgifter från samtliga.

Dessutom var två av våra respondenter inte auktoriserade revisorer och som följd av detta hade en av dessa svårt att bedöma hur övergången kommer att påverka revisorns arbete. Trots detta faktum kännetecknades deras svar av tydlig kompetens och vi fick givande och detaljerad information. Vi tror således inte att detta har påverkat utgången nämnvärt.

En av våra respondenter föredrog att vi höll intervjun över telefon och ej vid ett personligt möte. När detta händer är det svårt för intervjuaren att veta i vilken miljö respondenten befinner sig. Störande moment kan följaktligen finnas där. Viss påverkan av detta inträffade och orsakade avbrott vid ett par tillfällen. Ytterligare en nackdel med telefonintervju är att intervjuaren förlorar möjligheten av att ta del av respondentens kroppspråk, vilket kan leda till att data kan tolkas annorlunda än vid ett personligt möte (Denscombe 2000).

Kommunikationen var dock öppen och vi gick ofta in med explicita frågor för att få ett tillfredställande svar, vilket eliminerar risk för missförstånd.

Nämnas bör också att våra respondenters åsikter inte behöver representera åsikterna i företaget de arbetar för, utan det är deras personliga uppfattning som vi har sökt och som också har kommit fram vid intervjuerna. Vi skulle därmed lika gärna ha kunnat intervjua fyra respondenter från samma företag, men eftersom vi också ville veta hur företagen föreberett denna övergång, anser vi att valet vi gjorde av respondenter var befogat och välgrundat.

3. Goodwill

Understående teoriunderlag baseras på IAS 36 Impairment of Assets, Redovisningsrådets rekommendation 17 Nedskrivning av materiella anläggningstillgångar och IFRS 3; avsnitt Application of purchase method § 51-55, avsnitt Basis for conclusions § 129-142 om goodwill och goodwillnedskrivningar samt Dissenting Opinions on IFRS 3.

Vi inleder detta teorikapitel med en redogörelse för företeelsen goodwill. Därefter behandlar vi den gamla respektive den nya metoden, samt svårigheter med dessa. Avsnittet avslutas med reservationer mot de nya redovisningsreglerna gällande goodwill. Den gamla metoden kallar vi nedan även kombinationsmetoden, eftersom den kombinerade avskrivningar med nedskrivningstest. En alternativ benämning för den nya metoden som används nedan är nedskrivningsmetoden.

3.1 Vad är goodwill?

Goodwill är en koncernspecifik företeelse som uppkommer vid ett företagsförvärv. I årsredovisningen klassas den som immateriell tillgång (Lönnqvist, 1998:181). Enligt Redovisningsrådets rekommendation (RR) 15 punkt 2 är en immateriell tillgång en identifierbar, icke-monetär tillgång utan fysisk substans som innehas för att användas i produktionen eller för att tillhandahålla varor eller tjänster, för uthyrning till andra eller i administrativt syfte . Goodwill är ett uttryck för de förväntade extra goda vinsterna. Den räknas ut som differensen mellan det förvärvade bolagets koncernmässiga värde och de förvärvade nettotillgångarna. (Lönnqvist, 2002:53.) Detta dock först efter att ha eliminerat det övervärde som kan hänföras till dolda reserver, det vill säga de tillgångar som i dotterbolaget värderas till anskaffningsvärde men som i och med förvärvstransaktionen skall värderas till marknadsvärde (Lönnqvist, 2002:56).

När goodwill fås fram som en restpost, anses den innefatta följande två komponenter (IFRS 3 BC 129):

Marknadsvärdet av going concern -elementet av det förvärvade bolaget som representerar avkastning på sammanlagda nettotillgångar som förväntas vara högre än avkastningen på dessa nettotillgångar om de skulle fungera var för sig. Detta värde

härstammar från synergier mellan det förvärvade bolagets nettotillgångar samt diverse marknadsfaktorer som exempelvis monopol.

Marknadsvärdet av synergier som uppkommer till följd av förvärvstransaktionen.

Ovanstående goodwill benämns förvärvad goodwill då den uppstår vid förvärvet. Goodwill som genereras senare kallas internt upparbetad goodwill. Den kan antas öka genom aktiviteter som genererar framtida ekonomiska fördelar. (RR 17, p. 36)

Det skall nämnas att i uppsatsen används begreppet goodwill när vi menar förvärvad goodwill. När vi däremot syftar på internt upparbetad goodwill markeras det tydligt.

3.2 Tidigare metod att hantera goodwill

Tidigare ansågs det att goodwill inte har en evig existens utan bör skrivas av på ett visst antal år. Detta med tanke på att det förvärvade företaget antogs visa en normal lönsamhet därefter. I och med detta skulle goodwillvärdet i balansräkningen vara noll. (Lönnqvist, 2002:34) Innan antagandet av IFRS var det tillåtet att goodwill skrevs av över ett visst antal år som uppskattats efter bästa förmåga (IFRS 3 BC 136).

I Sverige skulle goodwill skrivas av på fem år, enligt årsredovisningslagen. Avskrivningstiden kunde få vara längre, men då var företaget tvungen att styrka och motivera detta val. I allmänhet var tio år den vanligaste avskrivningstiden. (Lönnqvist, 2002:34) Enligt IASB skulle nyttjandetiden inte överskrida tjugo år från och med initialvärdering (IFRS 3 BC 136).

Svenska företag kunde dock definiera sina förvärv som strategiska och således sätta nyttjandetiden på 20 år eller längre (Heurlin, 1998:14). Om ett företag använde sig av detta skulle förvärvad goodwill nedskrivningstestas åtminstone vid varje bokslut, även om det inte fanns några indikationer på ett nedskrivningsbehov (IFRS 3 BC 136).

Vid denna metod var det under vissa omständigheter tillåtet att återföra gjorda nedskrivningar på goodwill. Dessa omständigheter var (RR 17:108-111):

Externa faktorer av ovanlig karaktär som föranledde nedskrivningen men som nu förmodligen inte kommer att upprepas. Externa händelser definieras som förhållanden som ligger utanför företagets kontroll, till exempel nya reglement som begränsar företagets löpande verksamhet eller försämrar lönsamheten.

Senare händelser som ogiltigförklarar fakta som låg till grund för nedskrivningsbeslut.

Återföring av nedskrivning fick inte göras som följd av ändrade antaganden, såsom förändrad diskonteringsfaktor eller framtida kassaflöden. (RR 17:108-111)

Rent praktisk gick redovisningen av goodwill till som följande. I koncernresultaträkningen redovisades avskrivning på goodwill som en kostnad. Eftersom goodwill är en koncernmässig företeelse, redovisade varken moderbolaget eller dotterbolaget tillgångsposten goodwill eller avskrivningarna på denna post. Detta ledde till att koncernens avskrivningar var större än summan av de enskilda bolagens avskrivningar och detta gjorde att koncernen redovisade ett lägre resultat än vad summan av bolagens resultat var. (Lönnqvist, 2002:34)

Koncernbalansräkningen påverkades också av avskrivningar på goodwill. Tillgångkontot goodwill reducerades genom avskrivning. Till följd av detta sänktes också det egna kapitalet, eftersom kostnaden avskrivning påverkade resultatet. När man räknade fram vad det egna kapitalet i koncernen skulle vara, utgick man från summan av moderbolagets och dotterbolagets egna kapital. Därifrån eliminerades det egna kapitalet som fanns i dotterbolaget vid förvärvet plus de ackumulerade avskrivningarna och eventuella nedskrivningar på goodwillen. (Lönnqvist, 2002:34)

Enligt den här metoden var förvärvad goodwill en tillgång som förbrukas och ersätts av upparbetad goodwill. I och med avskrivningar erkändes den förvärvade goodwillen vid förlust eller vinst och upparbetad goodwill ersatte den inte. (IFRS 3 BC 139) Detta är ett starkt argument för förespråkarna av goodwillavskrivningar, däribland G. Whittington och T.

Yamada, vilkas åsikter vi kommer att behandla i avsnitt 3.3 Reservation mot goodwillhantering i enlighet med IFRS 3 .

3.2.1 Svårigheter med goodwillavskrivning

Att skriva av är ett sätt att allokera kostnaden för förvärvad goodwill över den period då den förbrukas, vilket är i linje med hur andra materiella och immateriella tillgångar med begränsad nyttjandetid hanteras. Nyttjandetiden på goodwill eller takten den minskar i värde kan dock inte uppskattas på ett tillförlitligt sätt. Detta till trots ansågs det att en systematisk avskrivning över en mer eller mindre godtyckligt fastställd period var en tillfredsställande

redovisningsmetod till en acceptabel kostnad. IASB kunde dock inte acceptera godtyckligheten i bedömningen av nyttjandetiden samt värdeminskningstakten. Följaktligen förbjöds linjär avskrivning då det ansågs att den inte gav användbar information. IASB beslöt att föreskriva en ny metod att redovisa goodwill, det vill säga att årligen nedskrivningstesta den. (IFRS 3 BC 139)

3.3 Goodwillhantering idag

I och med IASB:s utgivande av standarden IFRS 3 Business Combinations har hanteringen av goodwill förändrats i Sverige. Denna standard baseras på amerikanska och kanadensiska redovisningsstandarder och gör att det europeiska och det amerikanska redovisningsförfarandet kommer närmare varandra. Nu skall goodwill redovisas som initialt värde minus ackumulerade nedskrivningar. Av denna anledning skall inte goodwill skrivas av, utan den måste i stället testas för nedskrivning minst en gång om året. Företag måste göra en bedömning om verkligt värde på goodwill överstiger det redovisade värdet. (Nilsson, 2004) I praktiken jämförs nettotillgångarnas bokförda värde, inkluderat allokerade övervärden och goodwill, med återvinningsvärdet som är det högsta av nyttjandevärde och nettoförsäljningsvärde (Rankin Johansson, 2001:16). Nyttjandevärde är det diskonterade värdet av summan av nettotillgångarnas framtida kassaflöden (Jansson et al, 2004:32).

Nettoförsäljningsvärde utgörs av det förväntade försäljningsvärdet med avdrag för förväntade försäljningskostnader (Smith, 2000:58). Om återvinningsvärdet är högre än bokfört värde, behövs ingen nedskrivning. Om fallet är det motsatta, skall en nedskrivning göras. I nästa steg ställer man bokfört värde på goodwill mot återvinningsvärde och upprepar nyss nämnda procedur. Understiger goodwillpostens återvinningsvärde bokfört värde, måste en nedskrivning ske med samma belopp. Vid eventuella komplikationer som omöjliggör framräkningen av det nya goodwillvärdet före ett bokslut, får ledningen göra en uppskattning av nedskrivningsbeloppet. Det måste emellertid framkomma att den här bedömningen är preliminär. Om uppskattningen senare måste justeras, skall detta redovisas i kommande bokslut. (Rankin Johansson, 2001:16.)

Vidare skall nämnas att goodwill skall allokeras till den kassagenererande enhet (eller grupper av enheter) som förväntas få fördelar av det som goodwillen ger uttryck för, till exempel synergier. De nya reglerna medför således att goodwill kan tilldelas enheter som även fanns i koncernen före förvärvet. Enligt Jansson et al (2004:31) skall goodwill fördelas till den

lägsta nivå som är förenlig med the level at which the goodwill is monitored for internal management purposes . Denna nivå kan som lägst vara en kassagenererande enhet.

Det kan även vara en grupp kassagenererande enheter, beroende på företagets befintliga styrnings- och uppföljningsstruktur. Den kassagenererande enhet till vilken goodwill hänförs får inte vara större än företagets segment. Segment kan vara företag, division eller avdelning.

Senast 2004-01-01 skulle bolagen ha preciserat vilka deras kassagenererande enheter är samt fastställt på vilken nivå goodwillen rapporteras för interna styrningsändamål. Detta datum gäller även för när goodwillen från tidigare förvärv skall ha omfördelats till den kassagenererande enhet som den ursprungligen uppstod inom. (Jansson et al, 2004:32)

Företag i Sverige skall ha gjort sin första test av nedskrivningsbehovet vid ingången av första jämförelseåret, det vill säga 2004. Detta eftersom nedskrivningsprövning ej får genomföras retroaktivt. (KPMG:s hemsida, 2004)

3.3.1 Svårigheter med goodwillnedskrivning

Ett problem med nedskrivningar är att fastställa tillgångars och skulders återvinningsvärde.

Att enbart komma fram till ett nyttjandevärde räcker inte, ett nettoförsäljningsvärde måste även räknas ut för att jämföras med detta värde. (Jansson et al, 2004:32)

Metoden att bestämma nyttjandevärde, vilken företagen har störst erfarenhet av, har emellertid sina begränsningar. Nyttjandevärde utgörs av summan av förväntade framtida kassaflöden diskonterade till ett nuvärde som tar hänsyn till tillgångens eller den kassagenererande enhetens specifika risker och pengars tidsvärde (riskfri ränta). Jansson et al (2004:32) menar i en artikel att det finns oklarheter gällande hur risken beaktas enligt denna metod. Artikelförfattarna reserverar sig även mot att metoden inte tillåter företagen att ta hänsyn till faktorer som får beaktas vid andra metoder som används till att komma fram till ett verkligt värde av en verksamhet. Bland dessa faktorer finns till exempel expansionsinvesteringar eller omstruktureringsåtgärder som bolaget ännu inte bundit sig till att genomföra. Detta medför att förvärv som gjorts de senaste åren kan vara bokförda till värden som är högre än nyttjandevärdet eftersom förvärvspriserna ofta förutsätter expansionsinvesteringar. I detta fall blir det omöjligt att se om det föreligger ett nedskrivningsbehov. (Jansson et al, 2004:32)

Något som vållar företag ännu större problem är att beräkna nettoförsäljningsvärde, vilket är ett krav vid nedskrivningsprövning. Det förutsätter väl inarbetade rutiner för företagsvärdering samt väsentlig kännedom om marknaden. Fram till nyligen har bolagen inte behövt uppöva dessa färdigheter, något som de i samband med införandet av IFRS 3 kommer att bli tvungna att ta itu med. En faktor som ytterligare försvårar är att det naturligtvis inte finns en aktiv marknad för goodwill. (Jansson et al, 2004:32f)

3.4 Reservation mot goodwillhantering i enlighet med IFRS 3

Två av medlemmarna i IASB, Professor Geoffrey Whittington och Mr Tatsumi Yamada, instämmer inte med avskaffandet av metoden med avskrivningar på goodwill. Till att börja med anser de att den gamla metoden är väletablerad och lätt att förstå för företagen. Den möjliggör att särskilja förvärvad goodwill från upparbetad goodwill. Nedskrivningsmetoden leder däremot till att företag inte kan göra detta och hindrar därmed företagen från att lägga märke till eventuella förluster som kan uppkomma i samband med förvärvad goodwill.

Följden blir att företagen felaktigt erkänner upparbetad goodwill som en tillgång. Något som Whittington och Yamada emellertid instämmer med är att subjektiviteten vid fastställandet av nyttjandetid på goodwill är hög. Lösningen på dessa problem anser de vara att kombinera avskrivningar med nedskrivningstest, vilket är den gamla metoden. (IFRS 3 DO)

Redovisningsrådets svar till förarbetet till IFRS 3 är också kritisk och inne på samma linje som Whittington och Yamada. Rådet anser att nedskrivningsmetoden inte är en lämplig metod när det kommer till hantering av goodwill. Metodens oförmåga att särskilja olika goodwill leder till att testet mäter de kassagenererande enheternas totala goodwill. Följaktligen fastställer metoden inte renodlad förvärvad goodwill, utan den räknar även med internt upparbetad goodwill. Ytterligare nackdelar är, enligt Redovisningsrådet, att testet anses komplicerat, kostsamt och tidskrävande. Redovisningsrådet anser att den, enligt dem, väletablerade och lättförstådda metoden med avskrivningar som kompletterades med nedskrivningar, borde vara den metod som används. Metoden gör att förvärvad goodwill inte blir kvar i balansräkningen på obestämd tid. Huvudargumentet mot kombinationsmetoden, som tycks vara svårigheten att fastställa nyttjandetid på goodwill, bemöter Redovisningsrådet med ett förslag om att riktlinjerna angående framräkning av denna kan förbättras. De anser att

dessa riktlinjer borde kompletteras med exempel som illustrerar hur fastställandet av nyttjandetiden i olika situationer kan göras. (Redovisningsrådets hemsida, 2003)

4. Sammanställning av intervjuresultat

Eftersom studien behandlar ett avgränsat revisionsproblem, det vill säga hantering av goodwill, där merparten av frågorna (se Bilaga) har gällt sakfrågor i motsats till åsikter, har vi valt att inte dela upp våra empiridata efter var dessa är inhämtade. De skillnader i uppfattningar som har framkommit under insamling av primärdata har vi tydligt markerat.

Vi har även valt att inte använda respondenternas namn, utan benämningarna A, B, C och D.

Dessa benämningar har ingen anknytning till i vilken ordning vi presenterat respondenterna under rubriken 2.3 Urval . Vi gör på det här sättet för att förhindra att respondenternas namn sammankopplas med företaget de arbetar på, eftersom de inte kan antas representera företaget i nedanstående frågor.

4.1 Revision enligt den gamla metoden

I det här avsnittet redogör vi för vad revisorer var tvungna att uppmärksamma vid revision av goodwillhantering i enlighet med den gamla metoden.

Revisorn var bland annat tvungen att kontrollera hur företag har uppskattat nyttjandetiden på goodwill. Nyttjandetiden sätts inom företaget efter bästa förmåga. Innan RR 17 infördes, var huvudregeln att goodwill skrevs av på 5 år. Enligt respondenterna B och C var det dock i början av 90-talet många företag som använde strategiska förvärv som förevändning för att kunna sätta 20 år som nyttjandetid. I och med detta kryphål, blev det svårt för revisorn att opponera sig mot företagets resonemang. Alla företagsförvärv är emellertid mer eller mindre strategiska, vilket talar emot användningen av begreppet på detta sätt, förklarar intervjupersonerna B och C.

Tydligare riktlinjer kom med RR 17. Den införde striktare regler när det gäller goodwillens nyttjandetid. Den huvudsakliga skillnaden blev nu att företag vid indikation årligen skulle pröva om goodwill behövde skrivas ner. Detta gällde dock endast om nyttjandetiden var satt till 20 år eller längre. Anledningen till detta var att förutsättningarna för företaget inte hinner förändras så mycket på till exempel 5 år, förtydligar respondent B. Före RR 17 fanns det ej skriftliga regler på denna prövning. Indikationsbedömningen kunde skilja sig emellan företag

och revisor. Enligt respondent B kunde en indikation för vissa företag vara lika med hot om konkurs eller nedläggning av avdelning. För revisorn behövdes det inte så drastiska tecken.

I och med införandet av IFRS 3 i Sverige får företag inte längre återföra goodwillnedskrivningar. Vid användandet av RR 17 fick företag föra tillbaka goodwillnedskrivningar, men endast vid särskilda skäl. Dessa skulle vara skäl som står utanför bolagets kontroll. Om företaget skulle återföra en goodwillnedskrivning blir intäkten det året extraordinär och det är en engångsföreteelse, förklarar person B. Som följd av detta visar återföringen inte den löpande intjänande förmågan av företaget. Ingen av våra respondenter nämnde att de har sett något fall i praktiken där ett företag har fört tillbaka goodwill. Detta på grund av de exceptionella omständigheterna som måste uppfyllas, och även vetskapen hos företagen att ett sådant återföringsbeslut skulle leda till diskussioner. En annan förklaring som några av våra respondenter nämner är att försiktighetsprincipen är djupt rotad i Sverige. Revisorns uppgift blev vid denna procedur att kontrollera om företaget uppfyllde kraven som ställdes för att få göra återföringen.

Avslutningsvis kan sägas att våra respondenter anser att en stark fördel med den gamla goodwillhanteringsmetoden, det vill säga avskrivningar kombinerat med nedskrivningstest, är att det var en enkel metod. Nyttjandetiden för goodwillen var emellertid svår för företagen att fastställa, vilket gjorde att den kunde bli godtycklig. Av den anledningen var det svårt för revisorn att ifrågasätta den. Dokumentationen kunde också vara bristfällig i beslutsprocessen av nyttjandetiden. Men det kan också anses vara logiskt att goodwill borde förbrukas med tiden, och att den således skall skrivas av, säger respondent A.

4.2 Revision enligt den nya metoden

Nedan behandlar vi vad revisorerna kommer att bli tvungna att uppmärksamma vid revision av goodwillhantering i enlighet med den nya metoden.

Något som, enligt våra respondenter, kan vara svårt för både företag och revisorer är att beräkna nettoförsäljningsvärdet. Det finns olika modeller man kan använda, och de flesta företagen är väl insatta i dessa. En aktiv marknad behövs ej, och finns inte heller för goodwill.

I stället får man testa på kassagenererande nivå, och då tar intervjupersonerna B och C upp diskussionerna som uppstår när man skall fastställa segment . I och med att IFRS 3 stadgar att

bolag inte får allokera tillgångar och skulder högre än till segment, är det också rimligt att fördela goodwill på detta sätt. För att sedan komma fram till ett nettoförsäljningsvärde används diskonterade kassaflöden i kalkylen.

Ett annat problem som företag stöter på när det gäller den nya metoden är att fastställa nyttjandevärdet på goodwill. Det är svårt för dem att räkna fram prognoser om framtiden som baseras på budgetar, eftersom allt detta baseras på antaganden. Budgetar kan vara för optimistiska, påpekar respondent A och B, eftersom de skall avspegla företagsledningens tro på företaget. Men denna tro får inte vara för positiv, eftersom detta då kan utgöra en risk i värderingen. De kan till exempel utgå ifrån att rörelsekapitalbehovet kommer att minska eller att de kommer att få in sina kundfordringar snabbare, vilket kan vara ett önsketänkande från företagets sida, säger respondent B. Det är detta som revisorn måste kontrollera noga.

Revisorn skall se till att företagsledningen sänker ambitionsnivån och han skall även ställa krav på dokumentation från bolaget. Respondent B tillägger även att en känslighetsanalys skall göras, eftersom det är svårt att uppskatta framtiden. Där kan man se vad till exempel en ökning av räntan skulle medföra och hur den i såna fall skulle slå på värderingen. I och med att man testar modellen så här blir det lättare att rama in ungefärligt värde eller i alla fall snäva in intervallet mera. Om företaget sedan redovisar mellan dessa värden är prognoserna riktiga, förklarar respondent B och C.

Skillnaden mellan nettoförsäljningsvärdet och nyttjandevärdet är att vid fastställandet av nyttjandevärdet får företaget inte räkna med till exempel framtida strukturåtgärder och pensionskostnader. Följaktligen får endast nutida kostnader räknas in, och ej eventuella beräknade framtida kostnader. Respondenterna A, B och C menar att detta kan vara svårt för företag att acceptera.

De reviderande revisorerna granskar antagandena som företaget gjort när de fastställt nettoförsäljningsvärdet och nyttjandevärdet och bedömer sedan om dessa antaganden är rimliga. De kontrollerar hur företagen har beräknat tillväxten i kalkylen, om diskonteringsfaktorer är rimliga och vilket räntekrav företaget har. Vid bestämmandet av diskonteringsfaktor kan företagen kontrollera sig själva genom att använda benchmarking, berättar respondent B. De kan då jämföra sig med andra bolag eller liknande bolag på börsen.

Bolagen försöker därmed säkerhetsställa kalkylen som har gjorts på prognoser.

Vidare skall sägas att goodwill är en restpost som återspeglar synergier i koncernen. Att hänföra den till rätt kassagenererande enhet vållar problem både vid kombinationsmetoden och nedskrivningsmetoden. Svårigheten består i att bestämma var i ett bolag synergin uppstod. Intervjupersonerna B och C menar att detta kan underlättas om bolagen har en noggrann styrning på affärsområden och produkter, vilket i sig kan vara komplext. I och med införandet av IFRS 3 får bolaget ej allokera goodwill på en nivå högre än segmentnivå. Detta förklaras med att eftersom det är dit som tillgångar och skulder allokeras är det logiskt att även fördela goodwill dit. Som exempel nämner respondent A en koncern som har dotterbolag i Tyskland och England och som även förvärvar ett bolag i Frankrike. Tilläggas skall att dotterbolagen i Tyskland och England är beroende av bolaget i Frankrike. Problemet som uppstår här är att komma på var den nya goodwillen skall tilldelas. Skall goodwillen tilldelas även England och Tyskland eller skall den bara allokeras till Frankrike? Detta med tanke på att om organisationen i ett senare skede eventuellt skulle lägga ner verksamheten i Frankrike, skulle detta medföra att även verksamheten i Tyskland och England läggs ner på grund av beroendet.

På frågan vad gäller risken att erkänna internt upparbetad goodwill i och med IFRS 3 svarade respondenterna A och C att de var medvetna om att den finns. De tillade att kombinationsmetoden medförde att framtida synergivinster i form av goodwill förbrukades i takt med att den skrevs av, medan den nya redovisningsmetoden gör det svårt att bedöma när goodwill har förbrukats. När goodwill inte skrivs av, försvagas företagets värde då internt upparbetad goodwill indirekt aktiveras. De övriga två respondenterna kunde inte relatera till den eventuella risken. De uppgav som orsak att de inte hade reflekterat över detta problem.

Våra respondenter uppgav några fördelar med den nya metoden. Den mest uppenbara fördelen är att företagen slipper bedöma goodwillens nyttjandetid, vilket dessutom var svårt för revisorn att revidera. Vidare ökar metoden jämförbarheten mellan företag då alla tvingas att använda samma redovisningsmetod. Den är transparent och således ger nedskrivningar marknaden tecken om det går bra eller dåligt för bolaget. För revisorns del innebär den nya metoden att han måste sätta sig ännu djupare in i företagets verksamhet, vilket på sikt leder till en ökad yrkeskompetens, menar person C.

En stor nackdel, som respondent A nämner, är att nedskrivningsmetoden medför betydande resultatsvängningar när nedskrivningsbehov uppstår. Beloppen som påförs resultatet kan bli

högre än avskrivningsbeloppet. Vidare bedömer respondenterna A och C att det är negativt att internt upparbetad goodwill aktiveras när förvärvad goodwill inte längre tillåts att skrivas av.

Som exempel på en negativ följd för företagen, nämner person A att bevisbördan vid denna metod ökar för bolagen som nu måste visa att det inte finns en indikation om nedskrivning.

Detta kan orsaka spänningar mellan revisor och de företag denne reviderar. Revisorn kommer oftare att behöva ifrågasätta företagets bedömning.

4.3 Respondenternas metodpreferens

Vid kombinationsmetoden gick revisorns arbete i stort ut på att ta ställning till företagets bedömning av nyttjandetiden som gjordes vid förvärvstillfället. Därefter fortsatte redovisningen av goodwillvärdet så att säga av sig själv i takt med att goodwillen skrevs av, förklarar respondent A. De gånger revisorn gick in och kontrollerade efter förvärvet var när nedskrivningsindikation uppstod. Respondenterna är överens om att den här metoden krävde relativt liten arbetsinsats av revisorerna.

Nedskrivningsmetoden innebär mer arbete för revisorn. Nu måste han årligen bedöma bolagets kalkyler och prognoser, något han tidigare bara behövde göra när en indikation om nedskrivningsbehov uppkommit, påpekar intervjupersonerna.

Respondent C föredrar den nuvarande metoden även om den gamla var mycket enklare.

Nedskrivningsproblematik fanns med då också, om än i mindre omfattning.

Nedskrivningsmetoden är intressantare för revisorn och innebär en större utmaning. Han måste vid denna metod ta ställning till bolagets siffror hela tiden och granskningsrisken ökar.

Påtryckningar från det reviderade bolagets sida blir följaktligen starkare vad gäller revisorns godkännande av dess kalkyler och prognoser. Vid meningsskiljaktigheter kan revisionsbolagets experter bistå med sitt kunnande för att revisorn skall kunna argumentera för sin sak.

Även respondent B säger sig föredra den nya metoden. Den tidigare redovisningsproceduren av goodwill medförde, enligt honom, en viss stelhet eftersom förvärvskalkylens bestämmelser om nyttjandetiden, och därigenom avskrivningsbeloppen, gällde så länge inget extremt hände.

Med detta menades ofta antingen konkurs eller att en del av verksamheten lades ner. Först då skulle nedskrivning av goodwill komma på tal. Nuförtiden finns det tydliga krav på att

bolaget skall pröva nedskrivningsbehovet varje år. Företagsledningen måste med hjälp av kalkyler motivera att goodwillvärdet i balansräkningen är rätt.

Intervjuperson D, liksom B och C, är positivt inställd till den nya metoden. Respondenten motiverar sitt val med att goodwill inte kan anses förbrukas med tiden och således borde inte avskrivning av denna förekomma. IASB:s resonemang är följaktligen helt logiskt, enligt respondent D. Personen är dock medveten om svårigheten med att räkna fram ett verkligt värde i balansräkningen.

Respondent A anser att den gamla metoden var bättre då den inte aktiverade internt upparbetad goodwill. Framtida intjänande förmågor och synergivinster (representerade av goodwillposten) borde enligt intervjupersonen ta sig uttryck i form av avskrivningar under kommande år samtidigt som de kan anses förbrukas. I annat fall försvagas företagets värde då vinst genereras internt på bolagets kapital.

4.4 Revisionsbolagens förberedelser

Samtliga av de fyra stora revisionsföretagen har förberett sina medarbetare och deras klienter på övergången, enligt våra respondenter. För personalen har de haft kontinuerliga utbildningsdagar och seminarier på alla nyheter och rekommendationer. De som utbildar medarbetarna på revisionsföretagen har i sin tur haft utbildningsdagar. Respondent A berättar att på det företaget han arbetar har bland annat medarbetare fått möjlighet att åka på kurs som hållits av IASB i Bryssel.

Respondent B säger att Sverige emellertid har haft en smyganpassning, vilket har underlättat övergången till IFRS 3. Redovisningsrådet har publicerat många av IAS rekommendationerna och delar av IFRS 3 förut även om det finns vissa skillnader mot dem som kommer att gälla nu. Eftersom nedskrivning av goodwill inte är något nytt i Sverige, ges det inte så mycket utbildning inom detta område, nämner våra respondenter.

Parallellt bistår revisionsföretagen också med hjälp till sina börsklienter. De har bland annat IFRS 3 projekt med bolagen som skall införa IFRS 3 i januari 2005. Kurser till företag måste göras med försiktighet, för att revisionsföretagen inte skall hamna i en jävsituation, påpekar person A.

Intervjuperson B tillägger att FAR har rekommendationer på hur revisorer skall granska öppningsbalanser och referensbalanser. Det finns också hjälp om hur revisorn skall kontrollera avstämningsnoter och vilka ansvarsområden han har.

5. Analys

Vi har delat in analysen i tre delar där den första delen består av en jämförelse av revisorns arbetsinsats vid de respektive metoderna. Den andra delen tar upp respondenternas metodpreferens. Hur de studerade revisionsbolagen har förberett sig och sina klienter för övergången till IFRS 3 behandlas i del tre.

5.1 Jämförelse av revisorns arbetsinsats vid respektive metod

Av våra intervjuer framgår att den gamla metoden uppfattades som förhållandevis enkel att följa. Intervjusvaren bekräftar teorin att den enda större svårigheten låg i att bedöma goodwillens nyttjandetid, vilket skedde direkt i samband med förvärvet. Har företaget satt nyttjandetiden till 20 år med motivationen att förvärvet klassats som strategiskt blev det svårt för revisorn att ifrågasätta detta beslut. När revisorn och bolaget väl enats om nyttjandetiden, fortsatte dock redovisningen så att säga av sig själv, förutsatt att ingen indikation om nedskrivningsbehov uppkom. Det var emellertid lättare för företagen att vid denna metod säga nej till nedskrivningen eftersom goodwillen någon gång ändå skulle förbrukas.

När det gäller den redovisningsmetod som IFRS 3 föreskriver har vi kommit fram till att revisorns arbetsbörda kommer att öka avsevärt. Detta eftersom nedskrivningstest nu skall utföras minst en gång om året. Följaktligen kommer revisorn att oftare behöva föra diskussioner med företaget om hur nettoförsäljningvärde och nyttjandevärde räknas fram.

Denna beräkningssvårighet är något som även Jansson et al tar upp i sin artikel. Det som ytterligare ökar arbetsbördan är att revisorn nu måste kontrollera att budgetar och känslighetsanalyser är rimliga och dokumentationen noggrann. Den nya metoden innebär som väntat en större utmaning för revisorn. Vidare, i och med att granskningsarbetet blir mer omfattande, ökar också risken för misstag, och även för konflikter mellan företaget och revisorn, enligt respondent C. Vi anser dock att detta tillsammans med revisorns ökade närvaro på det reviderade företaget kan ha positiva konsekvenser för samarbetet mellan revisorn och företaget, då konstruktiva konflikter bidrar till förbättrad kommunikation.

Den gamla metoden, preciserat i RR 17, tillät under vissa exceptionella omständigheter återföring av gjord goodwillnedskrivning. Enligt den information vi inhämtat under

intervjuerna har inga återföringar inrapporterats. Våra respondenter förklarar detta dels med att det var problematiskt att uppfylla de krav som ställs på företag för att föra tillbaka en goodwillnedskrivning och dels med att försiktighetsprincipen anses vara allmänt rådande i Sverige. På grund av snävheten gällande denna regel, kunde företag ändå inte återföra goodwillnedskrivningar. Teorin kunde således inte tillämpas i praktiken.

Två av våra respondenter instämmer med resonemanget som Whittington och Yamada förde om att det inte längre är möjligt att särskilja förvärvad goodwill från upparbetad goodwill i och med införandet av IFRS 3. De anser att detta leder till att det blir svårt för företaget att upptäcka eventuella förluster som kan ha uppstått i samband med förvärvad goodwill. Således erkänner företaget upparbetad goodwill som en tillgång, vilket ej är redovisningsriktigt.

Goodwill måste vid nedskrivningsmetoden precis som vid den tidigare metoden allokeras till rätt kassagenererande enhet. Samtliga respondenterna bekräftade att det var problematiskt att resonera fram var de synergieffekter och intjänande förmågor som representeras av goodwill uppstår. Respondent A presenterade ett exempel om dotterbolag i olika länder som klargjorde hur svårt det kan vara när goodwill skall tilldelas en grupp kassagenererande enheter.

Skillnaden från innan IFRS 3 infördes är att nu kan goodwill allokeras ner högst till segmentnivå, precis som med tillgångar och skulder. Det krävs följaktligen noga övervägande och diskussioner för att fördela goodwill till de rätta kassagenererande enheterna.

Slutligen kan sägas att reservationen mot den nya metoden gällande att den skulle bädda för godtyckliga bedömningar i prognoser inte håller då den tidigare metoden var minst lika subjektiv när det gällde att komma fram till en lämplig nyttjandetid på goodwill.

5.2 Respondenternas metodpreferens

Vid diskussionerna med våra respondenter framkom att tre av fyra föredrar den nya metoden och ser övergången som något positivt. Den gamla metoden anses dock vara den metoden som var enklast för företagen och även för revisorn. Den nya metoden ställer större krav på företagen, som nu måste bevisa att det redovisade värdet på goodwillen är riktigt genom att visa kalkylberäkningar. Som anledning till att de tre respondenterna föredrar nedskrivningsmetoden anges bland annat att den underlättar jämförelser mellan företagen då alla är tvungna att använda samma metod. Dessutom ger den tydliga tecken till marknaden

hur det går för företaget. Ytterligare en orsak som anges är att denna metod är mindre stel och statisk vilket gör arbetet för revisorerna mer intressant. Något som kan ifrågasättas här är uppfattningen om att den gamla metoden var stel och statisk, vilket verkar bedömas negativt av vissa av våra respondenter. Att metoden hade klara regler för goodwillhantering behövde inte innebära att den var stel. Tvärtemot var den lätt för företagen att följa och sparade både tid och pengar för dessa. Den ovanämnda tankegången stöds av Redovisningsrådets utlåtande som vi skriver utförligare om i avsnitt 3.4 Reservation mot goodwillhantering i enlighet med IFRS 3 .

Det som är avgörande för den respondent som anser att den gamla metoden är att föredra är detsamma som Whittington och Yamanda berörde i sina reservationer. Det är faktumet att upparbetad intern goodwill inte aktiveras vid denna metod. Respondent A anser också att vad som talar för den gamla metoden är att framtida intjänande förmågor och synergivinster borde ta sig uttryck i form av avskrivningar under kommande år samtidigt som de kan anses bli förbrukade.

5.3 Revisionsbolagens förberedelser

I och med övergången till IFRS 3 är revisionsföretag tvungna att förbereda sina anställda och deras klienter. Detta görs genom seminarier och utbildningsdagar som berör nyheterna som IFRS 3 medför. Goodwillnedskrivningar har dock förekommit tidigare, så både företagen och revisorerna är införstådda med denna procedur. Av denna anledning tar goodwillnedskrivningar inte upp något större utrymme i dessa utbildningar. För revisorernas ansvarsområden har FAR publicerat riktlinjer, som bland annat behandlar hur de skall granska öppningsbalanser och referensbalanser. Intrycket av intervjuerna är att revisionsbolagen har förberett sig och sina klienter väl för metodövergången. De har gått metodiskt till väga och inte sparat på utgifterna, då ett företag till exempel har skickat sina medarbetare på utbildning i Bryssel.

6. Slutsats

6.1 Slutsats

Syftet med uppsatsen var att undersöka om övergången från avskrivningar i kombination med nedskrivningar till renodlade nedskrivningar kommer att påverka revisorernas arbete och om så är fallet, hur förändringen praktiskt kommer att se ut. Om IFRS 3 kunniga inom de fyra största revisionsbolagen i Sverige fick välja, vilken metod skulle de föredra och varför? Vi granskade även hur dessa bolag har förberett sig för denna övergång.

Vid inledandet av denna undersökning, trodde vi att övergången till IFRS 3 skulle medföra fler förändringar när det gäller goodwillhantering. Det visade sig dock att skillnaden mellan kombinationsmetoden och nedskrivningsmetoden inte är påfallande stora, eftersom nedskrivningar även användes vid den gamla metoden. Den gamla metoden uppfattas övervägande som enklare, med tydliga regler och enkelt förfarande. Trots detta kallade vissa av våra respondenter metoden stel och statisk, vilket kan tolkas som negativt. Vi finner detta anmärkningsvärt, eftersom vi inte ser logiken i detta resonemang. Tydliga regler behöver inte innebära stelhet, utan kan vara något positivt för alla parter eftersom det underlättar arbetet.

Kombinationsmetoden innebar mindre arbete av revisorn som i stort sett fick kontrollera förvärvsanalysen och de slutsatser angående goodwillvärdet som bolaget dragit. Ytterligare ansats krävdes först när indikation om nedskrivningsbehov fanns. Den nya metoden, det vill säga att årligen nedskrivningspröva goodwill, ställer högre krav på att revisorn skall vara väl insatt i företagets verksamhet. Den innebär även en större utmaning och utvecklingsmöjligheter för revisorn. Risken för konflikter med kunderna ökar också då tillfällen för meningsskiljaktigheter kan förväntas bli fler. Detta till trots tror vi att samarbetet mellan revisorn och företaget stärks, då frekventa och konstruktiva diskussioner kan leda till förbättrad kommunikation parterna emellan.

Nämnas bör också att vid den gamla metoden fanns möjligheten till återföring av goodwillnedskrivning, vilket enligt våra respondenter inte användes av företagen. Detta är vid närmare eftertanke inte underligt då RR 17 ställde så höga krav att det var näst intill omöjligt

för företagen att uppfylla dem. Dessutom talar denna paragraf emot försiktighetsprincipen som är djupt rotad i Sverige. Vi anser således att paragrafen gällande återföring av goodwillnedskrivning är dubbelt motsägelsefull.

Tre av våra fyra respondenter föredrar den nya metoden när de ställdes inför ett val. De ansåg följaktligen att fördelarna med den nya metoden övervägde fördelarna med den gamla metoden. Vad som kan ha påverkat valet av metod är att nedskrivningsmetoden inte medför nya moment för revisorn, eftersom nedskrivningar även användes vid kombinationsmetoden.

Detta innebär att revisorn inte behöver avsätta tid för att lära sig något nytt. Ytterligare kan valet påverkats av att yrkeskompetensen hos revisorn stärks när behovet att sätta sig in i klientens verksamhet ökar. Därigenom kan han uppleva yrkesstolthet, vilket i sig kan vara en drivande motivation. Slutligen bör nämnas att eftersom nedskrivningsmetoden innebär mer revisionsarbete, tror vi att detta kan innebära att arvodet som krävs från klienten blir högre och i slutändan kan detta delvis ha spelat in vid valet av metod.

Av de fyra respondenterna var det två personer som var medvetna om problemet med aktivering av internt upparbetad goodwill i samband med nedskrivningsmetoden. Endast en av dessa ansåg det vara skäl nog för att säga sig föredra den gamla metoden. Vad vi lade märke till var att den andra respondenten inte tyckte att detta skäl var starkt nog. Denna person hade mycket kunskap i ämnet, vilket antyder att valet var genomtänkt. Vi vill därmed inte påstå att de övriga respondenterna inte besatt tillräcklig kunskap i ämnet, men i detta avseende kunde de inte ta hänsyn till den faktorn i sitt val. Frågan vi då kan ställa oss är hur de hade valt om de var medvetna om detta problem?

Alla de fyra bolagen har varit mycket förutseende när det gäller övergången och förberett sina medarbetare på bästa möjliga sätt, som vi hade förväntat oss. Revisionsbolagen måste säkra sin verksamhet och att hålla i utbildningar rörande lagförändringar är nödvändigt för deras fortsatta arbete.

6.3 Förslag på vidare forskning

IFRS 3 antogs först i november 2004, så våra respondenter hade inte i skrivande stund haft möjlighet att praktiskt erfara alla aspekter av övergången. Det skulle vara intressant att återkomma till dem om något år då de hunnit arbeta med metoden en längre period och fått

perspektiv på den. Erfarenheten kan utvidga deras syn på den nya metoden och det vore givande att då få ta del av deras åsikter.