• No results found

Korphackor från stenåldern i Dalarna Cederschiöld, Louise Fornvännen 173-175 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_173 Ingår i: samla.raa.se

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Korphackor från stenåldern i Dalarna Cederschiöld, Louise Fornvännen 173-175 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_173 Ingår i: samla.raa.se"

Copied!
4
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Korphackor från stenåldern i Dalarna Cederschiöld, Louise

Fornvännen 173-175

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_173

Ingår i: samla.raa.se

(2)

SMÄRRE MEDDELANDEN

»KORPHACKOR» FRÅN STENÅLDERN I DALARNA

Genom väderleksobservalör l.ars Anderssons värdefulla registrering av forn- saker från Borlängetrukten. kom det till Statens historiska m u s e u m s känne- dom, att en s. k. k o r p h a c k a av bergart fanns i Karl Haglunds, Bergsveden, ägo. Hackan inlånades till museet och visade sig vara ett ganska stort och vackert exemplar, ur flera s y n p u n k t e r värd ett o m n ä m n a n d e . Den hittades redan 1910 i kanten av en liten åkerbit, belägen uppe på en skogshöjd ca 100 m S om Karl Haglunds gård i Bergsveden, Stora T u n a socken, Dalarna.

Platsen ligger ca 143 meter över havet. Hackan var brusten i tre delar, n ä r den hittades, men är nu lagad i passningarna (fig. 1). Dess bägge ä n d a r ä r o spetsade. Nackänden är dock trubbigare ä n spelsänden och b ä r små stöl- m ä r k e n . Skaftbålel är någol bikoniskt och till formen svagt ovalt. Det h a r tydligen åstadkommits med fullborr frän bägge sidor, från översidan h a r borren satts i en u t k n a r k a d grop, men lika mycket som m a n borrat hålet bar man skavl upp del, d ä r a v den ovala formen. Vid genombrytningen mäter skafthålet 2,5 X 2,1 cm. I profil är h a c k a n s övre kontur som synes svängd, medan den undre är nästan rak. Den är nu helt ylvillrad. Dess längd är 34,6 cm. Som jämförelse kan n ä m n a s , alt den hittills största funna korp- hackan i Sverige, den från Osira Lägaren i Sunds socken i Östergötland, är 48,5 cm lång. Hackan från Bergsveden är gjord av en g r a n a t f ö r a n d e glimmer- gnejs, en bergartstyp, som finnes i Seveskållorna i fjällen,1 m e n som även kan uppträda i mellersta Sveriges urberg, dock k n a p p a s t i Västsverige. Detta enligt vänligt meddelande av fil. dr Walter Larsson, Sveriges Geologiska Un- dersökning.

I Stålens historiska m u s e u m s samlingar finnas frän Dalarna ett fragment av en k o r p h a c k a ( ? )2 (fig. 2) samt en avgjutning av ytterligare en, privatägd, fragmentarisk sådan. Museets hackfragment är funnet i en mosse vid Grädö- näs gård, Hcdemora. Mossen ligger parallellt med Dalälven på ca 15 meters

1 Seveskållorna följa hela fjällkedjan och ha en läng men ej så vid ut- bredning i fjällkedjans riktning.

1 Då yttersta ä n d a r n a saknas, är det naturligtvis omöjligt alt säga om före- målet ägt eggslipning. J a g häller emellertid för sannolikast att del r ö r sig om en k o r p h a c k a med spetsade ä n d a r och av den n ä r m a s t spolformiga typen.

Jfr dock U i i Kaelas, Ett intressant stenäldersfynd från Hälsingland, Forn- vännen 1954, häfte 4.

173

(3)

S M A 11 II B M B I) D E L A N I) E N

åRttik

Fig. 1—2. 1. Korphacka från Bergsveden, Stora Tuna socken, Dalarna.

Skala knappt 1:3. — 2. Korphacka frän Grådönäs. Hedemora. Skala ca 1:3.

Pick-axes.

höjd över älvens yla. som här befinner sig ca 80 meter över havet. Fragmentet är elt stycke av näck- eller spelsparliel lill en k o r p h a c k a ( ? ) , avslaget i del bikoniska skafthälet och helt kluvet på längden på så sätt att yttersta änden saknas. Den intakta ytan är välvd och väl slipad. Fragmentets längd är nu 15,0 cm. Om del utgjort nackpartiet till en hacka, bör hackans hela längd minst ha varit som backans från Bergsveden. Dess diameter för skafthälet vid själva genombrytningen är 1,9 cm. Hackan h a r förfärdigats av en kvarts- rik, sedimentär bergart, närmast kvartsitisk sandsten, en bergart, som kan finnas både i urberget och fjällen enligt W. Larsson.

Den a n d r a , privatägda, k o r p h a c k a n iir funnen på östra sfrandbrinken av Vanan, på en "slogplafs" vid namn Björknäs på Landbobyns skog i Vänjans

174

(4)

S M Ä R R E M E Ö D E L A N D E N

socken. Den anlräffades under lorven i kanten av den omkring 5 meter höga s l r a n d b r i n k e n och var då "på väg ned i älven". Landbobyn ligger på ca 270 m e t a n höjd över havet. Hackan har nackpartiet avslaget ungefär 7 cm från skafthålet och spetapartlei kluvet på längden ända lill skafthålel, som är

blkonitkl och borrat med fallborr Från bägge sidor. Vid genombrytningen

maler skallhålet 2,0 cm. Kring skafthälet är hackan ganska kraftigt utvidgad.

Del bevarade stycket av nackpartiet har ena sidan svagt åsad; åsen är dock dragen något åt sidan i förhållande lill hackans längsgående miltaxel. Fnligl museels inventarium är backan gjord av skiffrig bergart.

Korphackorna av bergart är ju en säregen och åtminstone utanför västra Mellansverige i vårt land s p a r s a m ! företrädd föremålsgrupp, varför de båda säkra k o r p h a c k o r n a och fragmentet av ännu en dylik (?) från elt så pass nord- lig! landskap som Dalarna äga elt givel intresse. Genom fynden från S ä n d a r n a3

och Kungsladugård4 dateras de äldsta k o r p h a c k o r n a lill Ancylustid, men typen synes ha fortleva! under neolitisk lid. För de ovan beskrivna, tre lös- liiniia h a c k o r n a är det givetvis omöjligt all ge nägra n ä r m a r e tidsbestäm- ningar. Fyndniväerna motsäga dock icke, att de skulle kunna tillhöra vår äldre stenålder. Likaså kan man konstatera, att samtliga ha bikoniska skaft- hål borrade med fullborr, elt förfaringssätt, som är karakteristiskt för mesolitisk tid, även om del någon gång också a n v ä n d s under neolitikum.

Fil. dr Ake Fredsjö hur i sin doktorsavhandling'' grundligt behandlat dessa hackor. Han kallar hela gruppen spetshackor och vill förbehålla benämningen k o r p h a c k o r endasl för de långa och oftast böjda hackorna. Han anför för bela landet 140 av honom kända spetshackor, varav ca 80 i Bohuslän. An- talet kan emellertid nu väntas stiga avsevärt. På senaste lid har fil. kand. Bo Gräslund studerat problemen kring de svenska hackorna och k o m m e r all framlägga sina resultat i Tor 1902.

Professor Gotthard Neumann finner med våra k o r p h a r k o r besläktade backor utanför Norden, även i Sovjetunionen, Tjeckoslovakien Polen och T y s k l a n d . ' Enbart för Osllyskland r ä k n a r han lill ett 70-tal exemplar. Häri ingå emellertid även hackor av typ med utbildad Iväregg i stället för spets- avslutning av den ena eller bägge lindarna. F ö r de tyska h a c k o r n a s datering använder sig Neumann bl. a. av ell boplatsfynd från Hohe Wiecheln, Kreis W i s m a r . Osllyskland. där mesolitiska bosättningsskeden från tidig boreal och lidig atlantisk tid påträffats och blund vars fyndmalerial även " k o r p h a c k o r "

rinnas. G. Neumann kommer lill slutsatsen, all de tyska h a c k o r n a i likhet med de svenska uppträda redan under mesolitikum men fortsätta ned i neolitikum. Louise Cedersciiiöld

3 J o h a n Alin, Nils Niklasson och H. Thomasson, Sfenäldersboplalsen på S ä n d a r n a , vid Göteborg. Goteborg 1934.

4 G. S a r a u w och J. Alin, Gölaälvsomrädels fornminnen, Göteborg 1923.

5 Ake Fredsjö, Studier i Västsvetiges äldre stenålder, Göteborg 1953, s. 149.

* Gotthard Neumann, Geröllgeräle mit Schaftloch, i Ausgrabungen und Funde, 6/58, s. 389.

175

References

Related documents

Sveriges äldsta och norra Europas näst äldsta hällbildsdokumentation – en notis om Johannes Haquini Rhezelius antikva- riska resa till Öland och Småland 1634.. Strängnäs,

Gåtfull Ulf – en eftersläntrare till den vikingatida myntskatten från Store Valby på Själland.. Two 15th century

Uppställningar och utställningar av äldre kyrko konst från omkring 1850 fram till idag.. Anmälan

Hedell senare lyckats konstatera ytterligare en art, nämligen sutaren eller lindaren (Tinca vulgaris), representerad genom ett enda ben, en dentaldel.. Osson [Oddson]

Schic- manns bearbetning och (a) utan alt meddela detta lill undertecknad, som pä denna tid dagligen arbetade på Statens historiska museum, och vidare (b) utan att meddela

spetspartiet, då de brustit i skafthälen. Av dessa hackor, som brustit i skafthälen, fin- nas ett par bohuslänska, som i det åter- stående näck- eller spetspartiet försetts

Benföremål från mesolitisk tid, som bevarats till våra dagar, ha ofta legat i mossar. Härvid uppgavs, att den påträffats i en torv- mosse på Stora Djulö ägor, på ungefär

Den meget udbredte antagelse, at runerne i det store og hele bor be- tragtes som heilige eller magiske tegn tilhorende en mytisk og mystisk laerdomssfaere, der haever sig