Interprofessionellt teamarbete
på akutmottagningar
En intervjustudie om sjuksköterskors upplevelser
Författare: Johanna Sundesten & Magdalena Andreasson
Handledare: Elin-Sofie Forsgärde
Magisteruppsats
Abstrakt
Bakgrund: Interprofessionellt teamarbete blir allt vanligare i vården, i takt med att det blivit vanligare har det setts förbättringar inom bland annat patientsäkerhet och personcentrerad vård. Det finns dock lite forskning som studerat sjuksköterskorna upplever interprofessionellt på en akutmottagning. Syfte: Att beskriva
sjuksköterskors upplevelser av interprofessionellt teamarbete på akutmottagningar.
Metod: En kvalitativ intervjustudie med tio sjuksköterskor från två
akutmottagningar. Datainsamlingen skedde genom enskilda semistrukturerade intervjuer. Tio sjuksköterskor som arbetade med interprofessionellt teamarbete på akutmottagning intervjuades på två olika sjukhus. Insamlade data analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I resultatet framkom fyra teman, förutsättningar och hinder för interprofessionellt teamarbete, ökad möjlighet till god omvårdnad, effekter av närmare samverkan, och patienten en del av teamet. Dessa teman fick sedan olika många kategorier. Det framkommer av resultatet att många olika faktorer är inblandade vid ett väl fungerande interprofessionellt teamarbete.
Både faktorer som inte går att påverka och faktorer som kan behöva uppmärksammas för att kunna ta hänsyn till eller åtgärda. Slutsats: Resultatet påvisade att sjuksköterskan hade mestadels positiva upplevelser av
interprofessionellt teamarbete men också att det finns flera faktorer som kan påverka det sammanlagda resultatet av interprofessionellt teamarbete både för de olika professionerna och patienten.
Nyckelord
Sjuksköterskor, upplevelse, interprofessionellt teamarbete, akutmottagning
Tack
Vi vill tacka vår handledare Elin-Sofie för all hjälp och stöttning som hon gett oss under arbetets gång. Vi vill även tacka alla de deltagare som vi fick intervjua, ni gjorde vårt arbete möjligt. Även ett stort tack till våra familjer som haft överseende och varit peppande under arbetets gång
Abstract
Background: Interprofessional teamwork in health care is becoming more common, and improvements has been seen in areas such as, patient safety and person-cantered care. There is limited research on how registered nurses experience interprofessional teamwork in an emergency department. Aim: To describe nurses' experiences of interprofessional teamwork in emergency departments. Method: a qualitative interview study with ten registered nurses from two emergency units. The data collection took place through individual semi-structured interviews. Ten nurses who worked with interprofessional teamwork in an emergency department were interviewed at two different hospitals. Qualitative content analysis was then used to analyse the collected data. Result: The result revealed four themes, conditions and barriers to interprofessional teamwork, increased opportunities for good nursing, the effects of closer collaboration, and the patient being part of the team. These themes were divided in further categories. The result shows that many different factors were involved in a well-functioning interprofessional team work. Factors that cannot be influenced and factors that may need to be addressed and taken into account or adjusted. Conclusion: The result showed that the nurse had mostly positive experiences of interprofessional teamwork, but there are also several factors that can influence the overall result of interprofessional teamwork for the different
professions and the patients.
Keywords
Nurses, experience, interprofessional teamwork, emergency department
Thank you
We would like to thank our supervisor Elin-Sofie for all the help and support she provided us during the work. We also want to thank all the participants we got to interview; you made our work possible. Also, a big thanks to our families who have been supportive and encouraging during the process.
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
2 Bakgrund 1
2.1 Team- och interprofessionellt teamarbete. 1
2.2 Patientsäkerhet och personcentrerad vård på akutmottagningen 2 2.3 Sjuksköterskans arbetsroll och yrkesstolthet 3
2.4 Triage 4
2.5 Sjuksköterskan och samarbete hälso- och sjukvårdspersonal 4
3 Teoretisk referensram 5
3.1 Personcentrerad kommunikation 5
3.2 Systemteori 6
4 Problemformulering 6
5 Syfte 7
6 Metod 7
6.1 Design 7
6.2 Urval 8
6.3 Datainsamling 8
6.4 Analys 9
7 Forskningsetiskt övervägande 10
7.1 Informationskravet 10
7.2 Samtyckeskravet 10
7.3 Konfidentialitetskravet 10
7.4 Nyttjandekravet 11
8 Resultat 11
8.1 Förutsättningar och hinder för interprofessionellt teamarbete 12
8.1.1 Olika yrkeskompetenser berikar 12
8.1.2 Erfarenhet har betydelse 12
8.1.3 Gränserna suddas ut mellan professionerna 13 8.1.4 Kommunikation får det att bära eller brista 14
8.1.5 Ojämn maktbalans 15
8.1.6 Patientflöde påverkar 16
8.1.7 Osäkerhet i sin arbetsroll 17
8.2 Ökad möjlighet till god omvårdnad 17
8.2.1 Ökad tillfredsställelse i sin profession 17
8.2.2 Sjuksköterskans röst 18
8.3 Effekter av närmare samverkan 18
8.3.1 Närhet till varandra inom teamet 18
8.3.2 Utbyte av kunskap och erfarenheter 20
8.4 Effekter för patienten 20
8.4.1 Patienten en del av teamet 20
8.4.2 Patientens vårdtid 21
9 Metoddiskussion 22
9.1 Tillförlitlighet och Giltighet 22
9.2 Överförbarhet 23
9.3 Verifierbarhet 25
10 Resultatdiskussion 25
10.1 Förutsättningar och hinder för interprofessionellt teamarbete 25
10.2 Ökad möjlighet till god omvårdnad 26
10.3 Effekter av ökad samverkan 27
10.4 Effekter för patienten 28
11 Slutsats 28
12 Referenser 30
Bilagor
Bilaga 1: Informationsbrev verksamhetschef Bilaga 2: Samtyckesformulär verksamhetschef Bilaga 3: Informationsbrev forskningsdeltagare Bilaga 4: Intervjuguide
Bilaga 5: Etisk egengranskning
Bilaga 6: Samtyckesformulär forskningsdeltagare
1 Inledning
Interprofessionellt teamarbete är främjande för alla parter, yrkesprofessioner, patienten och anhöriga, som är inblandade i vårdsituationen (Jakobsson, Bergroth, Schüldt och Ekholm, 2005). Svensk sjuksköterskeförening (SSF) och svenska läkaresällskapet har sammanställt forskning på två av sex kärnkompetenser och påtalar att interprofessionellt teamarbete, och förbättringsarbete ger god och säker vård. Interprofessionellt teamarbete bör anpassas till varje interprofessionellt team och arbetsplats, ett rehabiliteringsteam och ett team på akutmottagningen kan inte arbeta på samma sätt (Swenurse, 2017). Få studier är gjorda på sjuksköterskors upplevelser av ett interprofessionellt arbete på en akutmottagning.
2 Bakgrund
Arbetet på akutmottagningar är många gånger stressigt och oförutsägbart (Berg et.
al., 2016; Johnston et.al., 2016), och arbetsuppgifterna är varierande (Inspektionen för vård och omsorg (IVO), 2015). Sjuksköterskor på akutmottagningar har bland annat arbetsuppgifter som innebär att bedöma och prioritera vårdbehov för patienter även kallat triage, vårda patienter med olika vårdbehov, och ledningsansvar (Berg et.al., 2016, IVO, 2015). I Sverige finns det stora skillnader mellan sjukhusen hur sjuksköterskornas arbetsuppgifter ser ut, på många akutmottagningar är det sjuksköterskor som arbetar som inhyrd personal, en del har en tjänst på
akutmottagningen, vissa är nyligen utbildad och andra har lång yrkeserfarenhet av akutsjukvård (IVO, 2013). Läkarnas arbetsuppgifter ser lite lika ut, en del
akutmottagningar har egna anställda läkare så kallade akutläkare som enbart arbetar på akuten (IVO, 2017), och andra har läkare som är anställda av kliniker, och som parallellt med arbetet på akuten även kan ha ansvar för vårdavdelningar (IVO, 2015). Sjuksköterskors och läkares arbete sker både tillsammans och individuellt, och de båda yrkesgrupperna kan arbeta med flera patienter samtidigt (Berg et.al., 2016).
För att uppnå god och patientsäker vård krävs att det finns ett partnerskap, som innebär ett samarbete mot samma mål mellan patient, närstående och de olika professionerna (Ekman & Norberg, 2018). Inom akutsjukvård kan arbetsteamet inte alltid arbeta utefter att patienten får vara delaktig i vården utan akuta åtgärder går före för att rädda liv och i den mån det går arbetar skall personal arbeta utefter personcentrerad vård (Bergqvist-Månsson. 2018). Patienten måste kunna känna sig trygg i att denne får en god och säker vård, och detta uppnås bäst vid att ett team med olika professioner arbetar prestigelöst och arbetar tillsammans (Ibid).
Team- och interprofessionellt teamarbete.
Ordet “team” härrör från orden töm och spann, och används idag för att beskriva arbete i en grupp med gemensamt mål och gruppsammanhållning (“Team”, u.å). Det finns olika definitioner av team men de flesta är överens om några delar; teamet behöver tydliga mål, ha en god kommunikation med regelbundna avstämningar, och att medlemmarna ska ha tydliga roller (Sandberg, 2016). Att arbeta i team innebär
att gränserna mellan yrkeskategorier bryts ned till fördel för patienten, då det ger en bättre kontinuitet än det mer traditionella hierarkiska arbetssättet (Berlin &
Sandberg, 2016). Även om ordet "team" och "teamarbete" används flitigt i den dagliga vården är det inte så enkelt att verkligen arbeta som ett effektivt team.
Många som arbetar inom hälso- och sjukvården upplever att de arbetar i team, men ganska ofta saknas tydliga och uttalade mål och det ses även brister i samarbetet.
Det kan både vara team med inbördes konflikter eller team med ett gott arbetsklimat men utan tydliga gemensamma mål, detta kan leda till misstag som kan skada patienten (Sandberg, 2016). I ett mer traditionellt arbetssätt arbetar personal ur samma profession eller professionsinriktning tillsammans i ett team kring patienten ett så kallat intraprofessionellt team. I ett intraprofessionellt team kan det vara lättare att vara bekväm med varandra och ha ett välmående klimat i teamet, då det ofta finns ett naturligt grundläggande samförstånd mellan personer inom samma profession eller professionsinriktning. De har liknande befogenheter och ansvar.
Detta gör samtidigt att det inte skapas så mycket utveckling i teamet på grund av att de oftast är överens och sällan utmanar varandra, detta främjar inte resultatet av vården (Carlström, Kvarnström & Sandberg, 2013). I ett interprofessionellt teamarbete ingår många professioner, t.ex. läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och även patienten (Ekman & Norberg, 2018). Interprofessionellt teamarbete innebär att hälso- och sjukvårdspersonal från olika yrkeskategorier (Kvarnström &
Cedersund, 2016) arbetar tillsammans med patienten som en del av teamet, patientens anhöriga, och andra stödfunktioner för erbjuder en sammanhållen och god vård över gränser (The Health Professions network, nursing and midwifery, 2010). Till Skillnad från intraprofessionella team är medlemmarna i
interprofessionella team mera en helhet som samarbetar och anpassar sig efter varandra (Dunér, 2016). Eftersom det idag ofta är flera instanser involverade i patientens vård har även behovet av interprofessionella team ökat (Haddelton, 2019). Carlström (2019) menar att teamarbete är idag mer eller mindre norm på flera arbetsplatser inom vården i Sverige. Världshälsoorganisationen (WHO) identifierade 2006 interprofessionellt samarbete som en potentiell lösning för den globala hälso-krisen som brist på hälso- och sjukvårdspersonal orsakar (The Health Professions network nursing and midwifery, 2010).
Patientsäkerhet och personcentrerad vård på akutmottagningen Enligt Socialstyrelsen (2017) är patientsäkerhet en definition av skydd mot vårdskada. En vårdskada kan exempelvis uppstå när en diagnos inte ställs i rätt tid eller fel diagnos ställs, vilket kan leda till felbehandlingar. Patientsäkerheten är ett resultat av kulturen hos ledares, individens och gruppens värderingar, kompetenser, förhållningssätt och beteendemönster. Säkerhetsarbete inom hälso- och sjukvården innebär att eliminera eller begränsa skada eller lidande för en person. I
patientsäkerhetsarbetet måste arbetet ske utifrån två perspektiv. Det gäller både att undvika att det blir fel och att säkerställa att det blir rätt (Socialstyrelsen, 2018a). I Sverige finns bland annat patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) som styr över vårdpersonalens skyldigheter att arbeta, patientsäkert och, ständigt utveckla vården till det som främjar patienten och patientens säkerhet. Sjuksköterskor har en legitimation som är ett bevis på att denne har kompetens att följa de lagar och rekommendationer som finns. Sjuksköterskor har även ett ansvar att reagera och
anmäla eventuella vårdskador som uppstått eller kunde ha uppstått, just för att upprätthålla patientsäkerheten. Socialstyrelsen (2017) menar att ett systematiskt arbete behövs för att, förebygga, minska riskerna, och upprätthålla en patientsäker vård, och detta är all vårdpersonal skyldiga att följa. Detta innefattar många saker ex, planera, kontrollera och leda verksamheten, att analysera de risker som finns, och hela tiden undersöka, utveckla arbetssätten och utreda eventuella händelser.
Alla i vården behöver lära av både misstag och goda erfarenheter och sedan dela med sig till sina kollegor (Socialstyrelsen, 2017). För att bibehålla en hög patientsäker och god vård krävs det att alla som jobbar i hälso- och sjukvården regelbundet säkrar och höjer kvalitén på ett systematiskt sätt, Socialstyrelsen (2018b).
Det kan ses att en tiondel av inneliggande patienter får någon form av vårdskada.
För att förebygga och förhindra detta och istället skapa hög patientsäkerhet och bättre vårdkvalité behövs de så kallade kärnkompetenserna och då förutom säker vård även personcentrerad vård, teamarbete, evidensbaserad vård,
förbättringskunskap och informatik (Bergqvist-Månsson, 2016). Det behövs nya strukturer inom hälso- och sjukvård om patienten och anhöriga skall bli den centrala utgångspunkten, idag organiseras sjukvården utifrån medicinska strukturer. En personcentrerad vård innebär att patienten och dess anhöriga bemöts som personer och inte bara patient. Personens egenskaper och erfarenheter som utmärker dennes personlighet, i personcentrerad vård kan personal ta hjälp av det för att skapa ett partnerskap med patienten och eventuellt dennes anhöriga. Genom patientens förutsättningar och eventuella hinder nå hälsa (Ekman & Norberg, 2013). Vidare kan personcentrerad vård beskrivas som en vård där personalen arbetar för att se hela personen som andlighet, sociala, existentiella och psykiska behov likväl som de fysiska behoven (Svensk Sjuksköterskeförening, 2016).
Sjuksköterskans arbetsroll och yrkesstolthet
Specialistsjuksköterskor behöver ha nödvändiga kunskaper inom vården och den kunskapen baseras på kärnkompetenserna, personcentrerad vård, teamarbete i vården, evidensbaserad vård, kvalitetsutveckling, säker vård och informations- och kommunikationsteknik (Edberg, Ehrenberg, Friberg, Wallin, Wijk, & Öhlen, 2018).
Yrkesstolthet betyder enligt Nationalencyklopedin (2020) att vara stolt över sitt arbete. I sjuksköterskans etiska kod ingår att utveckla och bevara yrkeskompetens och professionalitet. Detta genom att ta sitt moraliska ansvar att respektera mänskliga rättigheter i bland annat olikheter, rättvisa, autonomi och för vidta handling om en människas hälsa hotas. Detta gäller även för specialiserade akutsjuksköterskor. En specialiserad akutsjuksköterska förväntas dessutom att utveckla och främja säkerhet, personcentrering och evidensbaserad akutsjukvård med syfte att stärka dennes professionella roll och yrkesutövning med ett yrkesetiskt förhållningssätt (Svensk sjuksköterskeförening, 2017). För att utvecklas och då framför allt i arbetslivet är det av stor vikt att sjuksköterskan kan och får känna sig stolt över det denne har utfört på sitt arbete och inför arbetsgivaren, detta också för att kunna utnyttja alla sina egna hälsoresurser (Wärnå-Furu,2017). Det är av största vikt att sjuksköterskan har mod till att lita på sin kunskap. Det för att våga göra sin röst hörd i interprofessionellt teamarbete i syfte att stödja patienten, det ingår i sjuksköterskans roll att våga stå upp för patienten och sin professions kunskap men
även beskrivning av att inte våga stå för sin åsikt inför läkare. Detta ger lidande till patienten och förminskning av sjuksköterskans kompetens (Lindberg, 2015). Som sjuksköterska krävs det att denne är trygg i sin profession och kan värdera sin yrkesroll och sitt eget arbete. Sjuksköterskorna har en central roll runt patienten och i dennes vård. Sjuksköterskan skall ha helhetsgreppet och patientens behov och allra viktigast är detta vid risksituationer eller analyser (Bergqvist-Månsson, 2018).
Triage
Sjuksköterskans arbete inom akutsjukvård består bland annat av att göra olika typer av bedömningar och mycket av dessa bedömningar sker i triagen (Göransson, Eldh,
& Jansson, 2008). I traditionell triage gör sjuksköterskan en första bedömning av patientens hälsotillstånd utifrån anamnes och vitalparametrar för att sedan kunna ta beslut om patientens prioritet till läkare och vårdnivå (Göransson, Eldh, & Jansson, 2008), och i vissa fall får sjuksköterskan hjälp av en undersköterska med att ta vitalparametrar och eventuella prover (Enander, Lethvall, Letterstål & Öhlén, 200).
Wolf, Delao, Perhats, Moon och Zavotsky (2018) beskrev att det krävdes erfarna sjuksköterskor som triagerade i och med att det ställs så höga krav på deras beslut, men att detta inte alltid gick att tillgodose. I interprofessionellt teamarbete kan teamtriage förekomma vilket innebär att sjuksköterska, läkare och eventuellt undersköterska tillsammans triagerar patienten och gör en bedömning av hälsotillstånd och sätter prioritet (Göransson, Eldh & Jansson, 2008).
Sjuksköterskan och samarbete hälso- och sjukvårdspersonal Hälso- och sjukvårdspersonal även kallat vårdpersonal, är personer som har sitt yrke inom hälso- och sjukvård (Hälso- och sjukvårdspersonal, 2007). Det innebär att all personal som arbetar inom sjukvården ses som vårdpersonal och innefattar sjuksköterskor, läkare, undersköterskor m.fl.
Inom hälso- och sjukvården finns det sedan länge en tradition att arbeta utifrån ett hierarkiskt förhållningssätt, men utan klart definierade roller (ledare och följare). På 70-talet i Motala försökte man ändra på detta och utvecklade en av de första teammodellerna den så kallade Motalamodellen (Beck-Friis, 2016). Tanken med denna modell var att flera yrkeskategorier t.ex. läkare, sjuksköterskor,
undersköterskor och kuratorer, “teamade” ihop med patienten och anhöriga för att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål, vilket var att ge patienten en god vård på deras i villkor i hemmet (Beck-Friis, 2016). Det beskrivs att det finns flera hinder för ett fungerande teamarbete inom vården, det kan bland annat vara ojämlika förhållanden mellan vårdpersonal, bristande kommunikation, dominans och revirhållning mellan vårdpersonalen (Liff och Wikström, 2015). För att få effektiva team behövs kunskap och förståelse för varandras roller och kunskap om vikten av tydlig kommunikation (Weller, Boyd, Cumin, 2014). Kommunikation är en viktig faktor för att teamet ska fungera (Sandberg, 2016), och när
kommunikationen fallerar, fallerar den främst mellan sjuksköterskor och läkare, detta kan leda till att information missas och inom akutsjukvården kan det i värsta fall ha dödlig utgång för patienten (Kohn, Corrigan, & Donaldson, 2000; Tjia et.al., 2009). Teamarbete behöver precis som tekniska färdigheter tränas. Ett sätt att göra detta är genom simulatorträning där teamet får öva ett relevant scenario och lära sig
om och med varandra under scenariot och i den efterföljande reflektionen (Weller, Boyd, Cumin, 2014).
3 Teoretisk referensram
Personcentrerad kommunikation
I kommunikationsteorin framgår att kommunikation är komplicerat. När
information ges är det viktigt att förvissa sig om att den som erhåller informationen har förstått det som sagts, detta kan göras med t.ex. följdfrågor. I vården handlar det många gånger om informationen har getts och inte om den är förstådd. Det är viktigt att få bekräftelse om att det är rätt uppfattat, och detta innefattar samtliga i det interprofessionella teamet (Öhlén, 2017). Kommunikationen är en social kontakt som påverkar på olika sätt beroende hur de inblandade uttrycker sig, verbalt, med vilket kroppsspråk, och i vilket tonläge. Det är den rådande situationen som påverkar kommunikationens uttryck (Linell, 2011). Sättet att framföra sin kommunikation kan liknas vid signaler som mottagaren tolkar, för att sedan skicka signaler tillbaka. Personalen i vården använder sig av två olika modeller av kommunikation, varav SBAR är den ena där det finns en sändare och en mottagare i kommunikationen, och en dialogisk modell är den andra (Baggens & Sanden, 2014).
Deltagarna i det interprofessionella teamet fördjupar sin kompetens genom att dela sin kunskap med varandra. Att dela information och kompetens leder till en gemensam kunskapsbas och identitetskänsla i teamet (Wenger, Mcdermott &
Snyder, 2002). Förmågan och viljan att kommunicera är en viktig del till utveckling av varje individ. Kommunikation och språk utgör i den praktiska vården en grundförutsättning för att förstå upplevelser av hälsa och lidande för patienten.
Kommunikation med patienter kan inom vården användas som ett medel för att minska vårdlidande och på så sätt uppnå hälsa (Fredriksson, 2017). Kommunikation inom vården har förändrats från att vårdpersonal överför information till patienter, till idag där patientens sökande av kunskap och lärande som är viktigast (Friberg, 2001).
Hälsa är ett helhetsgrepp med både en objektiv och en subjektiv variation, som beskrivs som friskhet, hälsosamt och välbefinnande (Wärnå-Furu, 2017).
Vårdlidande är något som är kopplat till vårdsituationer, där god vård är en förutsättning för att vårdlidande skall utebli. De allra flesta patienter uttalar inte sitt missnöje utan upprätthåller god min för att vara duktiga, och försöker istället anpassa sig. I de anmälningar som gjorts till IVO återfinns redogörelser om brister i bemötande från vårdpersonal. Vårdlidande kan uppstå i vårdmöten mellan patient och vårdare i alla olika professioner och där patienten upplever bland annat osäkerhet (Arman, 2015).
För att upprätthålla patientsäkerhet som ingår i personcentrerat arbetssätt så bör personcentrerad kommunikation användas då även för att undvika att lidande uppstår (Fredriksson, 2017). I personcentrerad kommunikation läggs vikt vid att respektera individen och se hela människan inte bara sjukdomen, bekräfta individen, främja delaktighet och inkludera individen i beslut som rör dess vård och
behandling. Personcentrerad kommunikationsmodell ger möjlighet till att
kommunicera mer jämlikt och uppnå ett mer ömsesidigt förhållningssätt (Fossum, 2019). Sjuksköterskan skall ha ett väl reflekterat personcentrerat arbetssätt som skall vara byggd på vetenskaplig grund, och detta skall ske i det direkta mötet med både patienten och teamet som vårdar (Lindberg, 2015).
Systemteori
Systemteori används inom flera discipliner i vetenskapen och en av dem är omvårdnad (Andersson-Segesten, 1989). I teoretisk fysik löses vetenskapliga problem/system genom att identifiera orsaken och verkan. Systemteorin menar att de vetenskapliga problemen är mer komplexa än så och består av betydligt fler variabler som kan applicera många olika sammanhang och avhandla flera aspekter, bland annat mänskliga (Ibid). Systemteori använder ett antal begrepp för att förklara ett problem och hur det ska lösas, de begrepp som används är: komponenter, attribut, relation/interaktion, gränser, input-output, subsystem -suprasystem, omgivning, återföring och balans (Andersson- Segesten, 1989). Komponenterna är de basala enheterna som systemet grundar sig i, i det här fallet människorna. Varje komponent har antal attribut vilket innebär personliga egenskaper till exempel, ålder, yrke, trosuppfattning etc. Komponenterna har relationer till varandra som förenar dem genom interaktioner, och gränserna är där dessa relationer mellan komponenterna tar slut, eller förändras. Input-output är den information som komponenten tar in och producerar och filtrering är när komponenten beslutar vad som ska få passera in och ut över gränserna. Suprasystem är miljön eller omgivningen som komponenten existerar och suprasystem i sig kan bestå av flera mindre underordnade subsystem. Återföring innebär feedback på den output av information som komponenten producerar. Balans uppnås när systemet en jämvikt mellan komponentens input, output och systemets förmåga (Andersson- Segesten, 1989). Dessa begrepp beskriver egenskaper hos individer, hur de interagerar med varandra och hur de processar information, och kan användas för att förklara ett fenomen i en viss miljö. I den här studien kan den användas för att förklara relationer mellan vårdpersonal och patienter, hur de kommunicerar och interagerar på en akutmottagning.
Enligt författarna kan vårdlidande uppstå av många orsaker och bland annat vid bristande kommunikation i relationer mellan individer därmed valdes
personcentrerad kommunikation och systemteori som de teoretiska referensramarna för att mer ingående kunna belysa och diskutera innebörden av kommunikation mellan individer.
4 Problemformulering
Arbetet på akutmottagningar består av oplanerat arbete och ofta med hög arbetsmängd. Sjuksköterskan har i uppgift att följa lagar, den etiska koden samt stärka patientsäkerheten ur ett personcentrerat perspektiv. Sjuksköterskor som arbetar i akutsjukvård gör egna prioriteringar om vilken vårdnivå patienten skall ha, följer ordinationer som ges av läkare och har ansvar för patientens tillstånd på akutmottagningen. Sjuksköterskan har skyldighet att arbeta, patientsäkert och, ständigt utveckla vården till det som främjar patienten och patientens säkerhet.
Många gånger har sjuksköterskor på akutmottagningar flera patienter i dåligt skick att ta ansvar för samtidigt. Sjuksköterskorna har en central roll runt patienten och i dennes vård. Sjuksköterskan som arbetar på akutmottagning skall ha helhetsgreppet och se patientens behov.
I interprofessionella team arbetar sjuksköterskor, undersköterskor och läkare tillsammans med mål att genom samarbete skapa en trygg och säker vård för patienterna, och arbetssättet blir allt vanligare inom akutsjukvården. I
interprofessionellt teamarbete behövs alla professioners kompetenser används för att säkerställa patientsäkerheten. Det har påvisats att interprofessionella team främjar patientsäkerheten och personcentrerad vård, kan det då också vara bra ur sjuksköterskans perspektiv. Forskning visar att det idag saknas kunskap om hur sjuksköterskor upplever av att arbeta i interprofessionella team på akutmottagningar.
Bristande kunskap om upplevelsen av arbete i interprofessionella team kan leda till uteblivna förbättringsarbeten hos akutmottagningar med arbetssättet, eller akutmottagningar som implementerar ett arbetssätt som de har lite insikt i och på så sätt bildar dysfunktionella teamkonstellationer med bristande samarbete mellan professionerna. Forskning visar att bristfälligt samarbete i interprofessionella team kan leda kommunikationsbrist och resultera i sämre vård för patienten. För en specialistutbildad sjuksköterska så ingår det i kärnkompetenserna att utveckla och förbättra teamarbete i vården. Det är därför av största vikt att ta reda på hur sjuksköterskor som arbetar på akutmottagningar upplever interprofessionellt teamarbete på en akutmottagning för att optimera interprofessionellt teamarbete och därmed patientens vård.
5 Syfte
Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors upplevelser av interprofessionellt teamarbete på akutmottagningar.
6 Metod
Design
Studien genomfördes för att öka förståelsen för fenomenet sjuksköterskors upplevelse av interprofessionellt teamarbete på akutmottagning (Priebe, &
Landström, 2017). Eftersom syftet med studien var att undersöka upplevelser, vilket inte är mätbart, uteslöts därmed kvantitativa metodval, och författarna valde att använda en kvalitativ metod (Lundman & Hällgren-Granheim, 2017). Studien var av deskriptiv design, med kvalitativ metod och induktiv ansats då denna metod och ansats ansågs kunna besvara syftet på bästa sätt. Alvesson och Sköldberg (2017) menar att kvalitativ forskning syftar till att belysa studiedeltagarnas subjektiva perspektiv och induktion används då den utgår från empirin. Empirin bestod i det här fallet av intervjuer med deltagare vars svar kom att bilda teman som på så sätt svarade på syftet (Granheim & Lundman, 2004).
Urval
För att studien skulle kunna besvara sitt syfte behövdes flertalet deltagare intervjuas, dock fick antalet deltagare inte heller vara oändligt då detta kunde påverka författarnas förmåga att sammanställa resultatet samt att resultatet kunde bli oöverskådligt för läsarna (Alvesson & Sköldberg, 2017). Enligt Polit och Beck (2006) kan en kvalitativ studie innefatta tio deltagare upp till femtio deltagare beroende på vald metod. I studien bedömdes det räcka med 10 - 12 deltagare relaterat till vald metod och för att uppnå datasaturation. Datasaturation uppnås när ingen ny information framkommer i intervjuerna (Polit & Beck, 2006).
Datasaturation uppnådde lättast genom att deltagare med förståelse för det ämne som skulle undersökas, och med förmåga att verbalisera sina tankar (Polit & Beck, 2006). För att identifiera deltagarna som skulle undersökas utgick författarna från studiens syfte och de ställda inklusions- och exklusionskriterierna (Kristersson, 2014). Rekryteringen av deltagare gjordes på så sätt att informations- och samtyckesbrev skickades ut till berörda verksamhetschefer (se bilaga 1 & 2) för beslutande om verksamhetens deltagande. När deltagandet hade godkänts sattes information upp på anslagstavlor och delades ut i postfack (se bilaga 3), samt förmedlades muntligt av författarna på arbetsplatsträff (APT) och vid samling innan arbetspass. Därefter efter användes bekvämlighetsurval för att hitta deltagare, vilket innebar att de som ville delta i studien kontaktade författarna (Kristersson, 2014).
Jämn fördelning mellan könen hos deltagarna eftersträvades men var inte ett krav.
Totalt svarade 12 personer att de vill delta i studie, två intervjuer föll bort på grund av tekniska besvär. Av de intervjuer som inkluderades i studien var tre stycken män och sju stycken kvinnor, antalet år i yrket varierade mellan tre år till trettio år, de yngsta deltagarna var 28 och den äldsta 55, medelåldern bland deltagarna var 38,1 år. Av de tio deltagarna hade 5 personer en specialistutbildning där inriktning varierade mellan intensivvård, anestesi, distrikt och akutsjukvård.
Inklusionskriterier: sjuksköterskor med minst kandidatexamen i omvårdnad, arbetar på akutmottagning med interprofessionellt teamarbete, och arbetat minst ett år på arbetsplatsen.
Exklusionskriterier: sjuksköterskor som är tjänstlediga eller föräldralediga, och sjuksköterskor som endast är timvikarier.
Datainsamling
Datainsamling gjordes på totalt två akutmottagningar i norra Sverige.
Datainsamlingen skedde genom att författarna var för sig utförde semistrukturerade intervjuer på varandras arbetsplatser i avskilda rum som låg i anslutning till akutmottagningarna, deltagarna erbjöds att själva välja plats för intervju, men inga sådana önskemål fanns. Deltagarna informerades om att tiden för intervjun planerades uppgå till mellan 45–60 minuter, och de fick själva bestämma om de ville bli intervjuade på arbetstid eller fritid. Studien ämnade undersöka upplevelser, och semistrukturerade intervjuer var därmed en lämplig metod att använda.
Semistrukturerade intervjuer gör det även möjligt för författarna att ställa förbestämda frågor i valfri ordning beroende på studiedeltagarnas svar, författarna använda sig av en intervjuguide (se bilaga 4) för att säkerställa att alla frågor ställs (Polit & Beck, 2006).
Analys
Författarna analyserade intervjuerna med en kvalitativ innehållsanalys på latent nivå vilket innebär att forskaren gör en tolkning av texten för att hitta underliggande meningar (Graneheim & Lundman, 2004). Innehållsanalysen utfördes i flera steg i enlighet med Erlingson och Brysiewicz (2017)
Författarna transkriberade de intervjuer de hållit i och efter det läste båda författarna igenom texterna. Författarna valde ut en text och gjorde en kondensering och kodning av texten var för sig för att säkerställa liknande tanke- och arbetssätt. Efter författarna delat upp texterna de skulle läsa emellan sig lästes dessa i flera omgångar för att skapa en generell förståelse för vad som stod i texten, och efter det delades texten in i mindre bitar med samma innehåll och kontext, så kallade meningsenheter (Erlingson & Brysiewicz, 2017). Meningsenheterna kondenserades därefter vilket innebar att meningarna kortades ned men att kärninnebörden av meningen bevarades (Erlingson & Brysiewicz, 2017). Nästa steg var abstraktionen av de kondenserade meningsenheterna med vilket innebär att de tilldelas en kod som beskrev meningens innehåll med ett till två ord (Erlingson & Brysiewicz, 2017).
Efter att alla texter var kondenserade och kodade gjorde författarna resterande analysarbete gemensamt. Koder som behandlade samma ämnen eller problem delades sedan in i kategorier, vilket är det samma som manifest innehållsanalys, denna del sker med minimal tolkning från forskaren som enbart bedömer om koderna har likheter (Erlingson & Brysiewicz, 2017). För att göra latent innehållsanalys delades sedan kategorierna in i teman, för att fastställa teman gör forskaren tolkningar av kategoriernas innebörd och söker efter en röd tråd som binder ihop dem (Erlingson & Brysiewicz, 2017). Innehållsanalysen skedde i omgångar för att säkerställa att kodning, kategorisering, och teman överensstämde med textens innehåll och studiens syfte (Ibid). Innehållsanalysen presenteras i studiens resultat och diskuteras i resultatdiskussionen.
Tabell 1. Exempel innehållsanalys Meningsenhet Kondenserad
Meningsenhet
Kod Kategori Tema
Dels så kanske man sitter
närmare varandra rent fysiskt, man är på samma yta, förut gick dom iväg på sina
respektive expeditioner,
nu jobbar vi mer på samma
arbetsstation
Man sitter närmare varandra rent
fysiskt, nu jobbar vi på
samma arbetsstation
Fysisk närhet Närhet till varandra inom
teamet
Effekter av närmare samverkan
Största skillnaden är
nog att man
Man har mer tid för patienten
Tid för patienten
Ökad tillfredställelse
Ökad möjlighet till
har mer tid för patienten
i sin profession
god omvårdnad Men jag kan
väl kanske känna viss arbetspass om
det har varit dåligt, att det varit brist på kommunikatio
n
Vissa arbetspass är dålig på grund
av bristande kommunikatio
n
Bristande kommunikatio
n
Kommunikati onen får det att bära eller
brista
Förutsättninga r och hinder
för interprofessio
nellt teamarbete
7 Forskningsetiskt övervägande
Insamlingen av data utgår från de fyra huvudkrav som finns på forskningen som innefattar: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet, 2011a). Studien kommer följa både,
personuppgiftslagen (SFS 1998:204) och, lagen om etikprövning av forskning som avser människor (SFS 2003:460) för att skydda deltagarna i studien och respektera deras människovärde (Kjellström, 2018). Inför studien genomförde författarna en egen etisk granskning (se bilaga 5). Efter det sökte författarna rådgivning av etikkommittén syd- ost, och ändringar utfördes enligt deras anvisningar innan studien påbörjades (dnr: EPK 607–2020).
Informationskravet
I enlighet med Vetenskapsrådet (2011b) informationskrav informerade författarna om studiens innehåll, eventuella risker och syfte, muntligt på APT, och skriftligt via informationslappar och i digitala informationskanaler. Alla som önskade att delta fick ett informationsbrev om studien. Denna information upprepades även i samband med intervjutillfället och deltagarna erbjöds tid för att ställa frågor.
Deltagarna fick också information hur de kunde ta del av studiens resultat.
Samtyckeskravet
Ett samtyckesdokument delades ut till samtliga deltagare (se bilaga 6) och verksamhetschef/enhetschef för underskrift. Deltagarna fick information om att deltagande var frivilligt och att de när som helst kan avbryta sitt deltagande utan några följder för deltagaren, eller påtryckningar från författarna. Författarna har inte någon maktposition i förhållande till deltagarna utan är jämlika kollegor och har tagit hänsyn till samtyckeskravet, dock kan det möjligtvis finnas en risk i att den enskilda författaren är kollega till deltagarna, därför undvek författarna i den mån det gick att genomföra intervjuer på sin egen arbetsplats (Vetenskapsrådet, 2011c).
Konfidentialitetskravet
Allt forskningsmaterial har och kommer att förvaras enligt Vetenskapsrådets (2011a) föreskrifter antingen, i ett låst dokumentskåp och i lösenordskyddade
datorer som endast författarna, författarnas handledare och eventuellt examinatorn kommer ha tillgång till. Materialet från intervjun innehåller personliga uppgifter, och intervjuerna har transkriberats och blivit tilldelade kod för att inte kunna identifieras av utomstående. Den färdiga studien innehåller ingen personlig information som går att koppla till deltagarna eller verksamheterna som studierna utförts på. Författarna i studien att har tystnadsplikt för att styrka
konfidentialitetskravet (Vetenskapsrådet, 2011a).
Nyttjandekravet
En riskanalys mellan forskningskravet och individskyddskravet har gjorts för att säkerställa att forskningen hade större fördelar än risker för de som deltog och den förväntade förbättringskunskapen studien kunde tillföra. (Kjellström, 2017).
Författarna ansåg att det var låg risk för att deltagarna på något sätt kunde kränkas eller utsättas för obehag. Författarna ansåg att studiens resultat kommer tillföra till förbättringskunskap, både långsiktigt och kortsiktigt.
8 Resultat
Tabell 2. Översikt tema och kategorier
Tema
Förutsättningar och hinder för interprofessionellt
teamarbete
Ökad möjlighet till god omvårdnad
Effekter av närmare samverkan
Effekter för patienten
Kategorier
Olika yrkeskompetenser
berikar
Ökad tillfredsställelse i
sin profession
Närhet till varandra
inom teamet
Patienten en del av teamet
Erfarenhet har betydelse
Sjuksköterskans röst
Utbyte av kunskap
och erfarenheter
Patientens vårdtid Gränserna suddas ut
mellan professionerna Kommunikation får det att bära eller brista Ojämn maktbalans
Patientflödet påverkar Osäkerhet i sin arbetsroll
Förutsättningar och hinder för interprofessionellt teamarbete 8.1.1 Olika yrkeskompetenser berikar
Sjuksköterskor beskrev att det var en trygghet att ha flera professioner och kompetenser i det interprofessionella teamet och att man litade på varandras yrkeskompetenser. Det interprofessionella teamet kunde vid behov utökas och ta hjälp av andra professioner, till exempel medicinska sekreterare för att dokumentera vid ett trauma.
Sjuksköterskorna upplevde att det interprofessionella teamets sammansättning påverkade patientsäkerheten. Ett interprofessionellt team där den sammanlagda kompetensen hos medlemmarna var hög upplevdes mer patientsäker. Sjuksköterskor beskrev att kompetensen kunde variera i ett interprofessionellt team, det då var viktigt att det fanns någon med tillräcklig kompetens att styra det interprofessionella teamet mot en gemensam riktning. Det kunde vara sjuksköterska, undersköterska eller läkare som styrde, det som var viktigast var att personen hade självinsikt om sin egen kunskap, kunde ha många bollar i luften och leda arbetet framåt.
Sjuksköterskor beskrev att i det interprofessionellt teamarbete fanns en
rollfördelning mellan medlemmarna där varje yrkeskategori gjorde det den var mest kompetent att utföra. Det upplevdes som en trygghet att veta att var och en gjorde det den var bäst på. Undersköterskor var bra på att se helheten av patienten, mående och behov, sjuksköterskorna upplevde att de kunde använda sin utbildning och kompetens inom omvårdnad, och läkarna var de som tog de medicinska besluten.
“Jag kan dela med mig av min kunskap om hur omvårdnaden kunde förbättra patientens medicinska tillstånd till exempel höja bakom ryggen.” (6)
Sjuksköterskan beskrev att rollfördelning upplevdes som mest tydlig under den gemensamma triagen då samtliga yrkeskategorier hade specifika uppgifter att utföra.
“Doktorn börjar och ställer sina frågor, under tiden så står jag och dokumenterar oftast på akutjournalen, har jag med en undersköterska så kan undersköterskan börja koppla upp patienten, ta lite kontroller” (9)
Sjuksköterskorna upplevde att man inom teamet resonerade tillsammans där alla fick utrymme att använda sina kompetenser även om det var läkaren som tog de slutgiltiga besluten.
8.1.2 Erfarenhet har betydelse
Sjuksköterskor upplevde att när medlemmarna i det interprofessionella teamet hade lång erfarenhet inom sitt yrke gjorde det att det kändes tryggare i teamet och att det upplevdes som att vården var mer patientsäker.
Sjuksköterskor upplevde att när det fanns erfarna läkare i teamet var det oftast de som tog kommandot för planeringen av patientens vård. Erfarna läkare upplevdes också som mer raka, visste vad som behövde göras och var mer benägna att lyssna på sjuksköterskorna. Sjuksköterskan upplevde att läkare behövde vara trygg för att lita på andra professioner.
“Med erfaren läkare är det mer tydligt från början till slut i vården kring patienten, det blir inte så mycket onödiga prover eller undersökningar.” (8)
När det interprofessionella teamet bestod av många oerfarna medlemmar, ledde det till att helhetsbilden av patienterna och arbetet på akuten blev lidande.
Sjuksköterskor beskrev att det kunde kännas otryggt när de fick arbeta med oerfarna kollegor då de upplevde att de oerfarna kollegorna inte hade tillräckligt med erfarenhet ifall något skulle hända, och att det gjorde att de erfarna sjuksköterskorna upplevde att de saknade uppbackning. Sjuksköterskor kände även en otrygghet att arbeta med kollegor med bristande självinsikt och som riskerade att ta sig an uppgifter som denne inte hade kapacitet att hantera.
“Man har en ung och oerfaren kollega på en position … men att man då känner att man inte har uppbackning eller att den personen inte har riktig insikt i att det här är kanske något som jag inte riktigt hanterar” (4)
Sjuksköterskor beskrev att oerfarna sjuksköterskor ofta kände sig mer osäkra och otrygga och att de därför rättade sig efter de med mer erfarenhet, hade svårare att säga emot erfaren personal. Oerfarna läkare beskrevs ibland som svårare att arbeta med, då de kunde upplevas som fyrkantiga, hade svårare att arbeta i
interprofessionella team, och svårt att tänka utanför boxen, bara kunde ta en patient åt gången, eller att de upplevdes vara osäkra och hellre ville bakom sjuksköterskan vid mötet med patienten. Sjuksköterskorna upplevde att interprofessionella team med oerfarna kollegor resulterade i att vårdtiden för patienterna ökad och därmed även ökade arbetstrycket för sjuksköterskorna, och att detta gjorde att
patientsäkerheten blev lidande.
8.1.3 Gränserna suddas ut mellan professionerna
I ett interprofessionellt team upplevde sjuksköterskan att gränserna mellan professionerna inte var lika skarpa, och att man hade ett delat ansvar som ledde till avlastning. Sjuksköterskorna beskrev att det var personbundet hur bra ett
interprofessionellt team fungerade, men att det fanns viktiga egenskaper som gjorde att det fungerade bättre och det var lyhördhet och samarbetsvilja. Interprofessionella team upplevdes som mindre hierarkiska, och uppgifter som inte krävde en särskild kompetens kunde utföras av alla individer inom teamet oavsett om det var en uppgift som var av omvårdnads- eller medicinsk karaktär. Sjuksköterskorna beskrev att medlemmarna i ett interprofessionellt team var mer benägna att arbeta
professions överskridande, och hjälpa varandra vid situationer med högt tryck och att man inom det interprofessionella teamet lättare kunde byta arbetsuppgifter, och på så sätt avlasta varandra.
Det har ju ingen betydelse vem som hämtar ett glas vatten det kan lika gärna doktorn göra, eller jag eller vem som helst den som är ledig” (10)
Sjuksköterskor upplevde att de hände att de fick utföra uppgifter som vanligen läkare gör, men vanligast var att sjuksköterskor och undersköterskor arbetade professions överskridande. Gränserna mellan vad som tidigare ansetts vara sjuksköterskeuppgifter och undersköterskeuppgifter suddades ut i det interprofessionella teamet.
“Jag tror att känner man sina medarbetare så eh så blir det mer så att man byter arbetsuppgifter och att man litar på varandra” (6)
Sjuksköterskorna beskrev även att det var lättare att få hjälp av varandra när man arbetar i interprofessionella team eftersom man oftast hade en kollega med sig, detta var tydligt vid till exempel triagering då man upplevde att det var lättare att be om hjälp av en läkare vid en hänvisning, och att detta var en trygghet särskilt om patienten blev agiterad.
“Skulle det vara riktigt illa att patienten skulle bli helt galen, ja men då går man och hämtar läkaren så kan läkaren säga ”vet du vad du ska inte vara här, utan du ska går härifrån” (9)
Sjuksköterskorna upplevde att samarbetet med undersköterskorna var oförändrat och att det alltid upplevts bra, men att samarbetet med läkarna förändrats till det bättre. Det gällde framförallt med akutläkarna som upplevdes som mer
samarbetsvilliga och mer intresserade i att delta i det interprofessionella teamet, och att det fanns ett samspel med dem. Akutläkarna upplevdes som mindre hierarkiska och som en del av arbetsgänget.
Sjuksköterskor beskrev att samarbetsvilja var en viktig faktor för att det interprofessionella teamet skulle fungera. När medlemmarna stöttade och hjälpte varandra upplevde sjuksköterskorna att arbetssituationen kändes mer kontrollerad och att patientsäkerheten blev högre. Detta ledde till att sjuksköterskorna upplevde att de kände sig tryggare.
8.1.4 Kommunikation får det att bära eller brista
Sjuksköterskan upplevde att interprofessionellt teamarbete skapade en snabbare och bättre kommunikation. Genom att de hade god och rak kommunikation i
interprofessionella teamet så krävdes mindre kommunikation, och genom återkopplingar efter varje utförd syssla så hade alla i teamet mer kontroll av helheten. Det gjorde att upplevelsen av tidsbesparing och patientsäkerhet förstärktes.
För att kommunikationen skulle fungera på bästa sätta inom det interprofessionella teamet var det viktigt att det fanns en person med ledarroll som teamet kunde återkoppla till och som hade en överblick på hela arbetssituationen vilket även gjorde rollfördelningen tydligare. När det inte fanns en ledare inom det
interprofessionella teamet som hade en helhetsbild upplevde sjuksköterskorna att det var en av orsakerna kommunikationen kunde brista. När det inte fanns en huvudansvarig ledare i interprofessionella teamet som medlemmarna kunde återrapportera till, ledde det lätt till att det arbetet blev förvirrat då
kommunikationen brast, och att det blev för många individer inblandade men ingen visste säkert vad som gjorts.
“men det kan bli så ibland när det är mycket att folk går i väg och gör lite saker men det är ingen som har ett riktigt huvudansvar. Det kan vara, för då kan man som ”men vad är gjort och vad är inte gjort ” … då tar det också lite tid och lite energi” (7)
En del sjuksköterskor beskrev att läkaren hade en arbetsledande funktion, men att läkaren ändå inte sågs som ledare för teamet då läkaren sällan hade helhetsbilden av det interprofessionella teamets arbete.
“det finns inte någon ledare i teamet, läkaren är min arbetsledare fast ändå inte” (8)
Precis som att god kommunikation kunde lyfta arbetet upplevdes utebliven kommunikation som en orsak till att interprofessionellt teamarbete kunde fallera.
Det sjuksköterskor beskrev var att de kände en otrygghet när det fanns en avsaknad av kommunikation inom det interprofessionella teamet när de inte visste vad som hände med till exempel planeringen kring det interprofessionella teamets patienter.
För att tillse att alla medlemmarna hade samma information brukade det
interprofessionella teamet ha kontinuerliga avstämningar under arbetspasset, vilket också gjorde att de lättare kunde förmedla om det var något särskilt med en patient och snabbare agera på det. Om läkaren behövde gå iväg så lämnade de ut telefonnummer så denne lättare gick att få tag på. Läkarna upplevdes ha blivit mycket bättre på att utvärdera de läkemedel som de har ordinerat.
Ibland upplevdes den bristande kommunikationen bero på att man inom det interprofessionella teamet inte lyssnade på varandra, och att medlemmar inte fick gehör för vad de sa. Utebliven eller bristande kommunikation ledde till att det blev osäkerhet inom det interprofessionella teamet om vem som gjorde vad, och vilka uppgifter som hade blivit gjorda. Det resulterade i att arbetet i vissa fall blev haltande och att det till och med kunde avstanna helt. Sjuksköterskorna beskrev att utebliven kommunikation både kändes otryggt och att det upplevdes som osäkert för patienterna. Upplevelsen var att alla vill att alla skall hjälpa till i teamet angående vården av patienten med både arbetsuppgifter, kunskap och åsikter. Sjuksköterskan beskrev vikten av att våga tala om hen fick en magkänsla om något.
“Det är viktigt att ha en god kommunikation, jag tror det blir bäst om vi gör så här…att våga säga” (6)
Ytterligare en orsak till att kommunikationen kunde brista var när det interprofessionella teamet inte satt tillsammans, vilket ofta berodde på att arbetsplatsen utformning gjorde detta omöjligt. När det interprofessionella teamet inte satt tillsammans upplevdes det som att de kom längre ifrån varandra och att det ökade risken för att misstag skulle begås.
8.1.5 Ojämn maktbalans
Sjuksköterskorna beskrev att de upplevde att det fanns tillfällen med hierarkiska ageranden inom det interprofessionella teamet. Ageranden som sjuksköterskor uppfattade som hierarkiska var ovilja att lyssna, ovilja att arbeta i interprofessionella team och ovilja att hjälpa varandra.
Sjuksköterskor beskrev att de upplevde att undersköterskorna i det
interprofessionella teamet kunde bli behandlade hierarkiskt av både sjuksköterskor och läkare. Det kunde vara att sjuksköterskor och läkare inte ville hjälpa till med
omvårdnadsåtgärder som de ansåg tillhöra undersköterskan, och att det var generellt svårare för undersköterskor att säga ifrån till sjuksköterskor och läkare.
Sjuksköterskorna beskrev dock att det upplevde att det var vanligare att det var läkarna som uppträdde hierarkiskt gentemot omvårdnadspersonalen inom det interprofessionella teamet. Det kunde handla om läkare som upplevdes auktoritära, hade ett slutet kroppsspråk, och vägrade lyssna på sjuksköterskan och
undersköterskan och deras bedömningar. Manliga läkare upplevdes oftare som auktoritära än kvinnliga, och sjuksköterskorna att det var svårare att komma till tals med auktoritära läkare, och att man ibland fick formulera sina idéer på ett sådant sätt att läkarna upplevde att det var deras idé till att börja med. Sjuksköterskorna upplevde att det inte var lika lätt att ha högt till tak att man då kände sig underkuvad.
“Det är lite negativt för att på nått sätt så sätter sig, som att säga läkaren i det här fallet då lite över sig, över alla andra … det gör nånting med gruppen som inte riktigt är okej.” (7)
Sjuksköterskor upplevde att vissa läkare inte ville arbeta i interprofessionella team och sjuksköterskor upplevde att det skapade en känsla av att inte vara jämbördig inom teamet. Det var ofta AT- läkare, även om de upplevdes som mindre hierarkiska, och jourläkare som kom från andra kliniker och de var generellt mer ovilliga att göra saker som tillhörde andra professioner. Några sjuksköterskor beskrev att de upplevt att vissa manliga läkare inte velat lyssna på dem på grund av att det var kvinnor, men när en manlig kollega sagt samma sak så lyssnade läkaren, och att detta påverkade samarbetet.
“Jag tror att det var att jag råkade säga någonting åt honom från början … men han har lite svårt att ta order från kvinnor. Kanske ville trycka till mig på något vis” (2)
Sjuksköterskor upplevde att hierarkiska beteenden orsakade missnöje, irritation, att det påverkade hela det interprofessionella teamarbetet negativt. Istället för interprofessionellt teamarbete återgick man till traditionellt arbete med läkare och omvårdnadspersonal separerade, och att det kunde resultera i att behandlingen och beslutstagandet för patienterna blev fördröjd.
8.1.6 Patientflöde påverkar
Flera sjuksköterskor beskrev att en av de vanligaste strukturella faktorerna till att interprofessionellt teamarbetet brast och som de inte kunde påverka var när det blev mycket patienter.
“Ju längre dagen lider och det blir mer och mer patienter då faller man som ifrån det där teamet” (7)
Det kunde bero på högt patientflöde, lång tid till undersökningar, eller svårigheter att få patienter inlagda relaterat till överbeläggningar. Sjuksköterskorna beskrev att när det började bli mycket patienter var det mycket svårare för teamet att hålla ihop, att man inte hann gå in tillsammans till alla patienter. Det resulterade i att man inte kunde ta del av all information tillsammans och sjuksköterskorna fick större ansvar
för att identifiera problem, och att handläggningen tog längre tid, och att det då kändes som att poängen med det interprofessionella teamet gick förlorad. Det höga flödet gjorde även att sjuksköterskorna upplevde att de hade svårare att erbjuda en god personcentrerad- och patientsäker vård eftersom att det var svårare att hinna med att arbeta enligt riktlinjerna.
“vid högt inflöde eller personalbrist är det svårt att arbete enligt riktlinjer ex personcentrering eller patientsäkerhet.” (3)
8.1.7 Osäkerhet i sin arbetsroll
Interprofessionellt teamarbete upplevdes ibland göra det svårt för sjuksköterskan att prioritera arbetsuppgifter då sjuksköterskan kunde få utföra läkar- och
undersköterskeuppgifter. I vissa fall berodde det på att undersköterskorna ansåg att sjuksköterskorna skulle hjälpa till mer med omvårdnadsuppgifter, och att det var känsligare att be undersköterskor att göra arbetsuppgifter. Det ledde till att sjuksköterskor upplevde att de fick ta ett större ansvar inom det interprofessionella teamet.
Sjuksköterskor beskrev även att de kunde bli delegerade läkaruppgifter. Många gånger upplevde sjuksköterskorna att det kändes otryggt då delegeringarna ofta var muntliga, och de kände att de saknade kompetenser för att utföra uppgifterna vilket kunde medföra risk för patientskada.
“för att komma till det negativa är att man går in och gör saker som kanske tillhör en annan profession på daglig basis vilket kan medföra risker i patientsäkerheten ytterst för att man kanske inte har en adekvat utbildning eller riskmedvetenhet såna saker” (6)
Erfarna sjuksköterskor beskrev att det var kunde kännas pinsamt när de behövde fråga om något eller be om hjälp av en kollega eftersom de kände att de hade en press på sig att de egentligen borde kunna dessa saker.
“Det är väl någon gång man kanske tvekar om man känner att man känner sig dum. Man också tänker att man borde kunna det” (1)
Ökad möjlighet till god omvårdnad 8.2.1 Ökad tillfredsställelse i sin profession
Interprofessionellt teamarbete innebar att blev en minskad arbetsbörda då
sjuksköterskorna hade ansvar för färre patienter, sjuksköterskorna upplevde även att ansvarsfördelningen av patienterna inom teamet var jämnare.
“Man får färre patienter som är fördelad på flera grupper “(7)
Detta ledde till att sjuksköterskorna kände sig mindre stressade och att de därför hade mer tid för sin profession och därmed ge mer omvårdnad till patienterna än tidigare. Sjuksköterskorna beskrev att den ökade möjligheten att ge omvårdnad tillsammans med kortare vårdtider för patienten gjorde att sjuksköterskorna upplevde att de gav patienterna bättre vård.
“Dom dagar där det liksom där det har varit bra flyt vi har fått i väg patienterna till avdelningar eller hem … dom gångerna är man ju jättenöjd”
(10)
Sjuksköterskan beskrev också att det var roligt att få träffa patienten mer och få ett ansikte på patienten som kunde kopplas till dennes historia, detta ledde också till att sjuksköterskan upplevde en trygghet av att känna patienten. Det skapades en relation till patienten som gjorde att det blev ett mer naturligt vårdande, och detta gynnades även patienten av.
Sjuksköterskorna beskrev att hen upplevde att hen var lite som bryggan i teamet.
Sjuksköterskan var den som förmedlade information både inom teamet men även mellan patienten och läkaren., men även den som blev ansvarig för planering av arbetet.
“Sjuksköterskan agerar lite som spindeln i nätet och har en mer övergripande koll på patienterna, många gånger så landar det på sjuksköterskan hur arbetet i det interprofessionella teamet planeras och läggs upp, som en typ av teamansvarig” (8)
Sjuksköterskan beskrev att det var lättare att vara representant för patienten i ett interprofessionellt team eftersom att de hade mer kontakt med patienterna och därmed kände patienterna bättre. Detta skapade bättre samspel mellan patient och vårdpersonal
“Som sjuksköterska blir jag en extra röst för patienten när det behövs” (9)
8.2.2 Sjuksköterskans röst
Sjuksköterskorna upplevde att deras röst togs mer på allvar att de kunde påverka arbetet, framförallt gällde det i arbetet med läkarna där sjuksköterskorna upplevde att de blev mer involverad i läkarnas arbete.
“Jag är liksom inte bara är en sjuksköterska som ska göra det doktorn säger, utan att jag faktiskt är involverad i doktorns beslutstagande” (10)
Sjuksköterskor som hade lång erfarenhet, hög kompetens och var lite äldre beskrev oftare att de kände sig trygga i sina roller. Erfarna sjuksköterskor kände sig mer bekväma med att uttrycka sina åsikter, ifrågasätta, och komma förslag i det interprofessionella teamet, och att de oftare togs på allvar jämfört med unga oerfarna sjuksköterskor.
“Erfarenhet [gör de lättare att uttrycka sig i teamet] både dokumenterad på år men kanske förhoppningsvis också att mina kollegor känner att jag har det … jag törs prata ta plats” (6)
Effekter av närmare samverkan 8.3.1 Närhet till varandra inom teamet
Sjuksköterskorna beskrev att sitta nära varandra var en nyckel till framgång. Det var lättare att få läkarens uppmärksamhet och det skapade utrymmet för en bättre
dialog. En gemensam expedition förenklade interprofessionellt teamarbete och ingen behöver leta efter varandra eftersom man satt tillsammans. Sjuksköterskan beskrev att det kändes positivt att jobba nära varandra och det upplevdes tryggt.
“Närheten gör att alla i teamet ser varandras arbetsuppgifter och det gör att insikten om hur lång tid vissa arbetsuppgifter tar blir tydlig” (3)
Med den fysiska närheten upplevde sjuksköterskan att det var kortare beslutsvägar omkring patienten. Det gav ett snabbare omhändertagande, färre steg, och kortare handläggning när en plan sattes upp direkt. Det blev ett bättre flöde och fördelning av arbetet, som gjorde att alla i det interprofessionella teamet kunde sätta igång med flera olika saker samtidigt. Tillsammans kunde man också lättare identifiera eventuella problem genom en bättre gemensam överblick. Sjuksköterskorna upplevde att med närhet till varandra fanns det större möjlighet att hjälpa och avlasta varandra, med både små och stora uppgifter för att få arbetet att flyta. Detta följdes av att det upplevdes mindre stress vid interprofessionellt teamarbete.
Sjuksköterskan upplevde att när hela interprofessionella teamet gick in tillsammans till patienten så fick de en bättre gemensam helhetsbild av patienten och dennes behov.
”Det känns mer patientsäkert att hela teamet kring patienten har fått samma helhetsbild av patienten och även skönt för patienten att ge anamnes en gång”
(8)
Alla i det interprofessionella teamet fick då samma information, och det upplevdes minska risken för att något skulle missas. Vid stressade situationer kunde det interprofessionella teamet samlas på den gemensamma arbetsytan för en avstämning, och detta gav sjuksköterskan en känsla av kontroll och även trygghet.
Sjuksköterskorna beskrev även att närhet till varandra gjorde att de kände att alla hade mer koll på situationen, samt arbetade effektivare eftersom det fanns en gemensam plan och ansvar kring patienten. Det gav dessutom en bättre överblick av det som behövdes göras. Starten på dagen med samling av teamet upplevdes som ett stöd.
“Vi sätter oss ned och så går vi igenom ett formulär där vi berättar ...vad vi heter och titel, om vi har något speciellt vi ska göra idag, eller hur vi vill jobba.
Så vi kommer liksom överens om tillsammans hur dagen ska se ut, och vad vi kan förvänta oss utav varandra” (9)
Det som sjuksköterskorna tog upp som de upplevde negativt med interprofessionellt teamarbete och att teamet hade sin egen expedition var att man inte träffade sina andra arbetskollegor i de andra teamen, och att man kände sig avskärmad från arbetsplatsen.
“Men en liten negativ del … det är ju att man har inte koll på sina arbetskamrater man ser ju dom inte på hela dagen ... därför att man är ju utploppad på olika ställen” (7)
Sjuksköterskorna upplevde att arbete i det interprofessionella teamet ledde till att kollegorna kom närmare varandra, både på personligt och yrkesplan. Framförallt beskrev sjuksköterskorna att man stöttar varandra i teamet över professionerna med, kunskap, arbetsuppgifter, emotionellt och att det gav bättre känsla i teamet. Det beskrevs som att det gav bättre hälsa.
“Men nu lär man känna varandra på ett helt annat vis och du får ju också tid till att bonda lite granna, att sitta och prata om saker som inte bara är jobbrelaterat utan har lite annat också” (9)
Medlemmarna i det interprofessionella teamet lärde känna varandra lite mer privat och det gjorde att det blev lättare att prata, lyssna och samarbeta med varandra.
Arbete i interprofessionella team gav även tid att hinna prata om privata saker till exempel om någon hade en dålig dag.
“Alla har sämre dagar då är det en trygghet att vi finns för varann i teamet” (4) Upplevelsen av den fysiska närheten gav bättre självförtroende så sjuksköterskan vågade fråga och diskutera mer.
8.3.2 Utbyte av kunskap och erfarenheter
Interprofessionellt teamarbete gav kunskapsutbyte på både kort och lång sikt, det skapade ett utrymme för att växa och lära sig mer. Flera sjuksköterskor beskrev att det fanns en lärande kultur i teamet. Sjuksköterskorna beskrev att de stöttade varandra inom det interprofessionella teamet gav en trygghet och sjuksköterskan upplevde det som stärkande i sin yrkesroll att kunna ta del av- och dela med sig av både sin kunskap och erfarenhet. Det fanns möjlighet att använda alla egenskaper, kunskap och ha en tillit till varandra. I det interprofessionella teamet så hörde sjuksköterskorna hur läkarna resonerade med varandra och de var även själva delaktiga i resonemanget och vilket sjuksköterskorna upplevde ge kunskap.
“man tänker tillsammans att det blir ett utbildande tillfälle” (9)
I det interprofessionella teamet upplevde sjuksköterskorna att de vågade uttrycka åsikter, be om förtydligande, och ställa frågor. I det interprofessionella teamet fanns inga dumma frågor, vilket gjorde att sjuksköterskorna beskrev att de vågade visa sig mer sårbar och visa när de inte kunde eller visste något.
Effekter för patienten 8.4.1 Patienten en del av teamet
Sjuksköterskor upplevde att patienten var mer delaktig i planeringen av sin egen vård vid interprofessionellt teamarbete, och det upplevdes göra patienten tryggare.
Inom det interprofessionella skedde samarbete mellan medlemmarna där man diskuterade och resonerade kring patientens vård. Planeringen av patientens vård kunde ske redan vid triageringen då sjuksköterskan, läkaren och undersköterskan gick in tillsammans till patienten, detta gjorde att alla i teamet fick samma information samtidigt. Det interprofessionella teamet beslutade gemensamt om
prioritet, och sedan lades planen upp tillsammans med patienten för kommande vård såsom prover och undersökningar.
“utifrån det mötet [med patienten] så bestäms ganska omgående vilken prioritet, vilken algoritm, vilken sökorsak, och vilka prover och undersökningar man tänkt” (8)
Sjuksköterskor beskrev att de upplevde att patienterna kände sig mer sedda i ett interprofessionellt team, sjuksköterskorna trodde att det berodde på att personalen var mer synliga då dem träffade patienten tillsammans och att det gjorde att patienten fick ett ansikte på personalen.
“Det är ju en fördel för patienten med ett snabbt omhändertagande av alla i gruppen och alla har sett patienten och dom har sett oss. Att dom vet att jag kommer in i rummet så vet dom att det är jag som är ansvarig för dem” (2) Sjuksköterskan upplevde att vården blev mer personcentrerad vilket kändes tillfredsställande och det skapades ett lugn omkring patienten när den fick den vård som behövdes, det var patienten de arbetade för och patienten hamnade i centrum i det interprofessionella teamet.
“Det här arbetssättet frigör mer tid hos patienten till att prata och hjälpa denne om så behövs, vi kan helt enkelt ge bättre omvårdnad.” (8)
8.4.2 Patientens vårdtid
Sjuksköterskorna beskrev att vårdtiden för patienterna blev kortare när man arbetade i interprofessionella team då alla var med och fick samma information samtidigt och en gemensam vårdplan kunde läggas upp snabbare. Erfarna och trygga läkare i det interprofessionella teamet beskrevs också som en trolig förklaring till kortare vänte- och handläggningstid för patienterna.
“Det är kortare handläggningstider ... har vi ju sett här, att de inte är lika länge hos oss, inte lika långa väntetider” (8)
Det berodde dels på att tiden till handläggning till läkare blev kortare i och med att det var med och träffade patienten redan vid triagering, och dels på att det gick snabbare att ta beslut.
Sjuksköterskor beskrev dock att de upplevt att patienter tyckt att det var rörigt att prata med flera personer samtidigt, att det varit obekvämt när det kommit in flera personer samtidigt och att det varit besvärande att berätta vissa saker inför så många personer, eller till och med skrämmande.
“Sen vet jag ju att när vi gått in tre stycken till en patient så har som blivit jätterädda också ”men oj vad ni kommer många, vad är det nu?” (7)
