Den ofrivilliga ensamheten i Sverige
En kvantitativ studie under coronapandemin
Författare: Erica Öster, Oscar González Handledare: Roger Carlsson
Examinator: Johan Billsten Termin: HT20
Ämne: Psykologi Nivå: Kandidatuppsats Kurskod: 2PS60
Abstrakt
Syftet med studien var att undersöka ofrivillig ensamhet i den svenska befolkningen utifrån faktorer som tidigare har visat sig associerade med oönskad ensamhet, nämligen ålder, inkomst, civilstånd, kön, antal hushållsmedlemmar och även storleken på orten där personen bor. Upplevelsen av ensamhet före och under coronapandemin har också studerats. Totalt har 196 personer svarat på ett frågeformulär som mäter de tidigare nämnda faktorerna och ensamhet enligt UCLA-ensamhetsindex. Resultaten visar att ensamheten är störst bland den yngre populationen och bland dem med lägst inkomst. Resultaten påvisade även att storstadsbor upplever sig mindre ensamma än de som bor i mindre orter. Studien kunde inte visa att coronapandemin haft någon inverkan på ensamhetsupplevelsen. Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad i ensamhet utifrån kön, civilstånd eller antal medlemmar i hushållet. Slutsatsen som kan dras från studien är att inkomst, ålder och storleken på orten där individen bor har betydelse för ofrivillig ensamhet.
Nyckelord: ensamhet i Sverige, UCLA Loneliness Scale, coronapandemi, emotionell ensamhet, ofrivillig ensamhet.
Abstract
The purpose of the present study was to examine the involuntary loneliness in the Swedish population considering factors that previously have been shown to be associated, i.e. age, income, civil status, gender, number of household members and size of the locality where the individual lives. Even the experienced level of loneliness before and during the coronavirus pandemics has been studied. A total of 196 individuals have responded to a questionnaire aimed to measure the previously named factors as well as the loneliness index according to the UCLA Loneliness Scale. The results show that involuntary loneliness is more widespread among younger individuals and among those with lowest incomes. The results also show that people living in Sweden's largest localities feel less lonely than those living in smaller localities. The current study could not conclude that the coronavirus pandemic has had any effect on loneliness. No statistically significant differences in loneliness have been found when it comes to gender, civil status or number of members in the household. Overall, it can be concluded that income, age and the size of the locality where the individual lives are significant in the experience of involuntary loneliness.
Keywords: loneliness in Sweden, UCLA Loneliness Scale, coronavirus pandemic, emotional loneliness, involuntary loneliness
Introduktion
Syftet med studien var att undersöka om det förekommer skillnader i upplevelsen av ensamhet utifrån kön, storlek på orten där man bor, ålder, inkomst samt antal medlemmar i hushållet. Vidare undersöktes i studien frågan om coronapademin har påverkat känslan av egenskattad ensamhet. Ensamheten som fenomen och kopplingen mellan ensamhet och hälsa är ett välstuderat ämne särskilt i den äldre populationen (Cacioppo & Cacioppo, 2018;
Dahlberg et al., 2014; Donovan et al., 2017; Gardiner et al., 2016; Hackett et al., 2012; Ong et al., 2016). I Storbritannien tillsatte man, som första land i världen, 2018 en ensamhetsminister för att “bekämpa ensamhetsepidemin som utgör en av de största hälsoutmaningarna för det brittiska folket” ("PM launches Government’s first loneliness strategy", 2020, egen översättning). Den brittiska ensamhetsepidemin känner dock inga åldersgränser: "Loneliness is a serious issue that affects people of all ages and backgrounds and it is right that we tackle it head on”. Även i andra länder som USA, Tyskland och Australien skriver media om ensamhetsepidemin (“Germany Faces Epidemic of Lonely and Isolated Seniors”, 2020; "Loneliness: A New Epidemic in the USA", 2020; "New survey reveals Australia’s loneliness epidemic", 2020). Cacioppo och Cacioppo (2018) nämner att omkring en tredjedel av befolkningen i industrialiserade länder drabbas av ensamhet och en av tolv allvarligt. Konsekvenserna för den drabbades hälsa är många. Cacioppo och Cacioppo (2018) hävdar att ensamhet innebär en 26% större risk för en för tidig död. Det europeiska statistikkontoret, Eurostat, publicerade 2015 data från en europeisk enkät som visar att 6% av europeerna inte har någon att be om hjälp. En lika stor andel (6%) av den europeiska populationen saknar någon att diskutera privata frågor med ("Do Europeans feel lonely?", 2020). En studie från The Economist och The Kaiser Family Foundation (DiJulio et al., 2018) visar att 9% av befolkningen i Japan, 22% i USA och 23% i Storbritannien alltid eller ofta känner sig ensamma. DiJulio et al. (2018) såg även att ensamheten var överrepresenterad bland låginkomsttagare och individer med somatisk eller psykisk ohälsa i de tre tidigare nämnda länderna.
Social isolering, social ensamhet och emotionell ensamhet
Det finns olika sorters ensamhet. Det är skillnad på social ensamhet, social isolering och emotionell ensamhet. Att vara socialt ensam betyder att personen har ett tunt socialt nätverk, dvs. få kollegor, släktingar eller vänner. Vissa människor har få sociala kontakter och är
nöjda med det. Det handlar i det fallet om social isolering snarare än en känsla av ensamhet.
Vid emotionell ensamhet saknar individen någon hen kan förlita sig på på en djupare nivå och det kan förekomma även om hen har ett stort kontaktnätverk (Brülde & Fors, 2015;
Karolinska institutet, 2020). Cacioppo och Cacioppo (2018) är eniga om den emotionella ensamhetens subjektivitet: “... studies have shown that loneliness is a unique condition in which an individual perceives himself or herself to be socially isolated even when among other people.” Ensamhet kan även klassificeras i subjektiv och objektiv ensamhet. Den objektiva ensamheten kan räknas, t.ex. antal vänner man har, att individen bor ensam eller tillbringar mycket tid på egen hand. Studier visar att det finns ett samband mellan den objektiva och den subjektiva ensamheten. Brülde och Fors (2015) nämner ett antal psykologiska och yttre faktorer som gör att den objektiva ensamheten kan övergå till en subjektivt upplevd ensamhet. De psykologiska faktorer som Brülde och Fors (2015) nämner är bl.a. individens eget behov av sociala kontakter och hur sårbar individen är för bristen på kontakt. Bland de yttre faktorer som nämns finns inkomst och ålder. En annan viktig distinktion är ensamhetens varaktighet, dvs. om den är kortvarig eller om den sträcker sig över en längre tid. Det är den emotionella, ofrivilliga, långvariga typen av subjektivt upplevd ensamhet som är skadlig för hälsan (Cacioppo & Cacioppo, 2018; Brülde & Fors, 2015) och som studien intresserar sig för.
Ensamhet och hälsa
Ett av människans framgångsrecept har varit samarbete och gemenskap. För hundratusentals år sen när människan omgavs av fysiska hot utvecklade hon starka mekanismer för att undvika ensamhet. Ur ett evolutionärt perspektiv var det förenat med fara att vara ensam. Än idag verkar de mekanismerna fungera på samma sätt. Vi känner stress, oro, olust och ångest om vi är ofrivilligt ensamma under en längre tid. Människan reagerar instinktivt på ensamhet, på samma sätt som hon gjorde då (Strang, 2014). De flesta idag upplever inte allvarliga hot i vardagen men stressreaktionen finns kvar när vi känner oss ensamma. Studien av ensamhetens påverkan på hälsa, både den somatiska och den psykiska, är ett väl utforskat område.
Inom den somatiska hälsan har forskning visat att ensamhet kan jämföras med andra kända hälsoproblem vad gäller risken för tidig död. Den visar att ofrivillig ensamhet är en lika stor riskfaktor som rökning och en större risk för en tidigare död än både fetma och fysisk inaktivitet (Karolinska institutet, 2020; Cacioppo & Cacioppo, 2018; Holt-Lunstad et al., 2010). Långvarig, ofrivillig ensamhet ger lågintensiv stress där det biologiska
varningssystemet som påminner individen om att “hitta sin grupp” ständigt är aktivt . Den långsiktiga ökningen av stresshormoner är en början på en process som kan leda till högt blodtryck och inflammation i kroppen ( Cacioppo et al., 2015; Cole et al., 2015; Hackett et al., 2012; Miller, 2011; Xia & Li, 2018). Detta kan i sin tur öka risken för hjärtinfarkt, stroke och demens (Karolinska institutet, 2020; Valtorta et al., 2016). Sambandet mellan ensamhet och hälsa har även studerats bland tonåringar. Stickley et al. (2016) visar i sin internationella studie bland tjeckiska, amerikanska och ryska tonåringar ett samband mellan ensamhet och antal rapporterade somatiska symtom. En finsk studie (N=5925) bland barn i skolåldern (mellan 11 och 16 år) visar att 9% av killarna och 15% av tjejerna känner sig ensamma ofta.
Ensamhet identifierades i studien som en prediktor för både somatisk och psykisk ohälsa (Lyyra et al., 2018). Studier har även visat en koppling mellan ensamhet och ohälsosamt leverne då individer som upplever sig ensamma tenderar att leva mer ohälsosamt (Beutel et al., 2017; Kallenberg, 2018). Beutel et al. (2017) nämner i sin studie gjort på en tysk population att individer som upplever sig mer ensamma dricker mer alkohol och röker mer.
Det finns i litteraturen många studier som intresserar sig även för sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa. Ökad ensamhet innebär en förhöjd risk för psykisk ohälsa i form av depression, ångest och risk för självmord (Donovan et al., 2016; Fortuna et al., 2020;
Stickley & Koyanagi, 2016) . Ensamheten har även en påverkan på den sjukas förmåga att hantera sjukdom. Fortuna et al. (2020) kom fram till att personer med svåra psykiska sjukdomar som upplever sig ensamma har en lägre självförmåga, self-efficacy, i förhållande till att söka vård eller engagera sig i hälsosamt beteende såsom fysisk aktivitet. Forskning visar också att det hos äldre finns en koppling till demens och Alzheimers sjukdom med graden av ensamhet där ensamhet ökar risken för sjukdomarna (Sundström et al., 2020; Sutin et al., 2018).
Ensamhet och coronapandemin
Social distansering har varit den viktigaste rekommendationen för att hejda spridningen av coronaviruset, både i Sverige och i resten av världen. Många europeiska länder införde utegångsförbud under våren 2020 när den första vågen av coronapandemin slog till i Europa.
I Sverige har rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten varit bl.a. att hålla avstånd till varandra, att undvika större sociala sammanhang och att begränsa antalet personer man träffar ("Skydda dig och andra — Folkhälsomyndigheten", 2020). Alla dessa rekommendationer utgör en form av social isolering. Social isolering är inte nödvändigtvis synonymt med upplevd ensamhet men, som Brülde och Fors (2015) beskriver, kan social
isolering tillsammans med andra faktorer leda till en subjektivt upplevd ensamhet. Några forskare har redan hunnit undersöka effekten av åtgärderna av social karaktär som infördes under coronapandemin och konsekvenserna på ensamhetsupplevelsen. En amerikansk studie av Luchetti et al. (2020) hittade inga skillnader i ensamhet innan coronapandemin slog till i USA (januari-februari 2020) jämfört med under coronapandemin när den amerikanska befolkningen uppmanades att stanna hemma i 15 dagar (mars-april 2020). En nederländsk studie (N=1679) gjord i maj 2020 på den äldre populationen (minst 65 år) visade på en ökning av den subjektivt upplevda ensamhetsnivån ( Van Tilburg et al., 2020). Det finns ännu inte någon publicerad vetenskaplig data på hur coronapandemin påverkat ensamhetsupplevelsen i den svenska befolkningen. I den aktuella studien ställs en fråga om ensamhetensupplevelsen före och under coronapandemin.
Ensamhet i Sverige
Andelen ensamboende i Sverige är bland de högsta i Europa, men detta behöver inte betyda att svenskarna upplever sig mest ensamma. Jämfört med andra europeiska länder har Sverige en låg andel som känner sig ensamma, som saknar nära vänner eller tillgång till socialt stöd, och som träffar släkt och vänner sällan. Vidare är svenskar i hög grad tillfredsställda med sina personliga relationer (Mood & Jonsson, 2018). Att bo ensam är därmed inte detsamma som att känna sig ensam (Thelander, 2020). Den ökande ensamheten i Sverige som den beskrivs i dagens debatt är alltså något som det inte finns vetenskaplig evidens för. Tvärtom har ensamheten minskat påtagligt under de senaste decennierna och den är dessutom bland de lägsta i Europa (Mood & Jonsson, 2018;Fokkema et al., 2011 ).När Statistiska centralbyrån undersöker förekomsten av subjektiv ensamhet görs detta med frågan “Har du känt dig ensam de senaste två veckorna?”, ("Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC)", 2020).
Resultaten från 2012-2013 visar att personer över 85 år är överrepresenterade bland de som svarat ja på denna fråga , där 24% av männen i den åldersgruppen och 36% av kvinnorna svarade ja på frågan. Detta kan jämföras med åldersgruppen 65–74 år där 9% av männen och 12% av kvinnorna svarade ja på frågan. Sett till åldersgruppen 16–24 år svarade 19% av kvinnorna och 14% av männen ja på frågan, vilket är näst högst efter de över 84 år (Thelander, 2020).
Undersökningar visar att den upplevda ensamheten är större i flera andra europeiska länder. En europeisk studie publicerad 2011 visar att 10% av äldre svenskar i åldrarna 50 till 100 år känner sig ensamma (Fokkema et al., 2011). Det kan jämföras med Italien där över
25% upplever ensamhet och Polen där 20% av de äldre upplever sig ensamma. Studier som gjorts i Sverige sedan 1990-talet visar att mellan 12% och 15% av äldre över 76 år ofta eller nästan alltid känner sig ensamma. Den siffran står sig än idag (Fokkema et al., 2011).
Metastudier visar på gränsöverskridande skillnader i ensamhet hos äldre. De har visat på en klyfta mellan nord och syd i Europa. I de nordeuropeiska länderna finns det en lägre förekomst av ensamhet bland äldre än i de sydeuropeiska länderna (Fokkema et al., 2011;
Nyqvist et al., 2019). Fokkema et al. (2011) visade att i Tjeckien och Grekland var det en större mängd ogifta äldre vilket tros öka graden av ensamhet. Begränsade socioekonomiska medel och dålig hälsa bidrog till de relativt höga nivåerna av ensamhet i Spanien, Italien, Tjeckien och Polen. På individnivå var det de som upprätthöll frekventa kontakter med sina föräldrar och vuxna barn och de som gav stöd till familjemedlemmar som var mindre benägna att känna sig ensamma.
En longitudinell studie gjord i Sverige visar att äldre människor fluktuerar i graden av ensamhet över tid, även om det var en allmän ökning av ensamheten med åldern (Dahlberg et al., 2014). Den initiala ensamheten, ökning av depression och att nyligen blivit änka var signifikanta prediktorer för ensamhet i tre multivariabla modeller (Dahlberg et al., 2014).
Studien visar att prediktorerna för ensamhet i modellen för kvinnor var om de var änka, depression och rörlighetsproblem. Låg nivå av sociala kontakter predicerade ensamhet i modellen för män (Dahlberg et al., 2014; Thelander, 2020).
En större studie som belyser ensamheten i Sverige kom fram till att ensamheten är något mer utbredd bland män än bland kvinnor. Vidare visade den att människor som bor i de tre storstäderna (Stockholm, Göteborg eller Malmö) känner sig mer ensamma, både socialt och emotionellt. Detta kan kopplas till att andelen singlar är högre i storstäderna än i övriga städer eller på landsbygden. En form av ensamhet som däremot är mindre vanlig i storstäder är låg umgängesfrekvens. Studien visade också att den subjektiva ensamheten är som lägst i mindre tätorter. De fann även en koppling mellan ålder och ensamhet. Till exempel kände sig äldre människor mindre ensamma än yngre trots att de umgås mindre med sina vänner (Brülde & Fors, 2015). De åldersgrupper som är mest drabbade av ofrivillig ensamhet i Sverige är ungdomar och de äldsta. Detta har Sverige gemensamt med många andra länder i världen (Yang & Victor, 2011). Övriga riskgrupper som har identifierats i svenska studier är bland annat storstadsbor och låginkomsttagare (Brülde & Fors, 2015; Kallenberg, 2018).
Med utgångspunkt i resultaten från de tidigare nämnda studierna undersöker den aktuella studien ensamhetsupplevelsen i Sverige utifrån de faktorer som har visats sig ha betydelse för ensamheten. De faktorer som studien tittar på är ålder, inkomst, civilstånd, kön antal medlemmar i hushållet och även storleken på orten där personen bor. I studien har det standardiserade UCLA-formuläret(Russell et al., 1980) använts för att mäta ensamheten och det finns flera anledningar till det. Till skillnad från andra länder har den subjektiva ensamheten i Sverige mäts med en enda fråga i Statistiska centralbyråns undersökningar av levnadsförhållanden (ULF/SILC) för olika grupper i befolkningen (dock bara för individer över 16 år). Frågan om subjektiv ensamhet finns dock inte med varje gång enkäterna skickas ut. Senaste gången man ställde denna fråga var 2012–2013 ("Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC)", 2020). Andra länder som Danmark och Storbritannien ("Statens Institut for Folkesundhed", 2020; "National Measurement of Loneliness - Office for National Statistics", 2020)mäter ensamheten med hjälp av den standardiserade UCLA-skalan (Russell et al., 1980). Shiovitz-Ezra och Ayalon (2012) visade i sin studie att 57% av dem som skattade sig ensamma genom att svara på en enda fråga om ensamhet, inte klassificerades som ensamma när de svarade på en förkortad version av UCLA-formuläret om ensamhet. För att få en mer tillförlitlig bild av den subjektiva ensamheten användes därför i den aktuella studien UCLA-formuläret.
Frågeställning
Frågeställningen som studien undersöker är: finns det någon skillnad i upplevelsen av ensamhet utifrån ålder, kön, inkomst, antal hushållsmedlemmar, civilstånd och storleken på orten individen bor på för personer bosatta i Sverige? Har coronapandemin påverkat den egenskattade ensamheten positivt eller negativt?
Metod Deltagare
Studiedeltagare rekryterades via två källor, dels via mejl, där ett bekvämlighetsurval tillämpats, dvs. lättillgängliga personer kontaktades, och dels via ett inlägg i Facebook. Totalt erhölls 196 svar, 156 från kvinnor 38 från män och två svar från personer som inte identifierade sig med den indelningen. Ett av svaren togs bort på grund av inkongruens i svarets innehåll. Personen i fråga var en av dem som inte identifierade sig med indelningen man eller kvinna. Även det andra svaret från personen som inte ansåg sig passa i indelning
man/kvinna uteslöts i analyserna med avseende på kön på grund av den låga frekvensen av alternativet bland svaren. Respondenternas medelålder var 46,0 (SD = 13,9) år i åldrarna 20 till 80 år. Medelåldern för kvinnor var 45,9 år (SD = 14,0) och 46,7 (SD = 13,5) för män.
Tabell 1 sammanställer demografisk data från studiedeltagarna.
Tabell 1
Demografisk data
Med avseende på ålder, delades data upp i fyra olika åldersgrupper (kvartiler).
Resultatet blev en första grupp under 34 år (åldersgrupp ett), andra grupp mellan 34 och 45 år (åldersgrupp två), en tredje grupp mellan 46 och 55 år (åldersgrupp tre) och en fjärde grupp över 55 år (åldersgrupp fyra).
N (%) Kön
Man Kvinna
Den indelningen passar inte mig
38 (19,5) 156 (80,0) 1 (0,5) Civilstånd
Jag har ingen relation just nu Gift / sambo / har en relation Skild
Änka / änkling
45 (23,1) 141 (72,3) 6 (3,1) 3 (1,5) Ortsstorlek
Färre än 2.000 invånare
Mellan 2.000 och 10.000 invånare Mellan 10.000 och 100.000 invånare Fler än 100.000 invånare
52 (26,7) 29 (14,9) 45 (23,1) 69 (35,4) Hushållsmedlemmar
En/Två/Tre/Fler än tre 50 (25,6)/70 (35,9)/30 (15,4)/45 (23,1) Inkomst
Mindre än 200.000 kr
Mellan 200.000 kr och 500.000 kr Mellan 500.000 kr och 800.000 kr Mer än 800.000 kr
21 (10,8) 84 (43,1) 48 (24,6) 42 (21,5)
Instrument
Under slutet av 70-talet och början av 80-talet började man utveckla olika skalor för att mäta ensamhet. Den första publicerade skalan var The UCLA Loneliness Scale, utvecklad av Russell, Peplau och Ferguson (1978). Den aktuella studien använder sig av en reviderad version av den ursprungliga skalan, The Revised UCLA Loneliness Scale (RULS, Russell et al., 1980). Enligt Oshagan och Allens studie (1992) användes RULS i 80% av de empiriska studier som undersökte ensamhet. En metastudie om ensamhet från 2001 som tittade på 149 studier (Pinquart & Sörensen, 2001) kunde konstatera att UCLA-formuläret användes i 27%
av dem. På andra plats fanns De Jong Gierveld Loneliness Scale (De Jong Gierveld &
Tilburg, 2006) som användes i 7% av studierna.
RULS har hög test-retest och intern reliabilitet samt validitet (Peplau & Perlman, 1982, s. 81-104). Den interna reliabiliteten, Cronbach’s alfa, för RULS ligger över 0,9 (Russell et al., 1980). Den externa validiteten av RULS verifierades genom att jämföra resultatet med andra sätt att mäta ensamheten, vilket visade en stark korrelation mellan RULS och andra metoder (Russell et al., 1980). RULS består av 20 påståenden som respondenten ska ta ställning till. Ett exempel på ett sådant påstående är “Jag saknar sällskap”.
Studiedeltagaren kan i sitt svar välja mellan alternativen “Aldrig, “Sällan”, “Ibland” och
“Ofta”. Varje svar resulterar i ett antal poäng mellan ett och fyra och ensamhetsindexet beräknas som summan av poängen. I frågeformuläret finns 10 påståenden som är inverterade.
Frågeformuläret i studien innehöll alla de 20 frågorna från The Revised UCLA Loneliness Scale (Russell et al., 1980) och även frågor om ålder, kön, civilstånd, antal hushållsmedlemmar, inkomst och storleken på orten där individen bor. Även en fråga om ensamhetsupplevelsen före och under coronapandemin ställdes i frågeformuläret. Alla frågorna samlades i ett Google Frågeformulär-dokument. Frågeformuläret samt texten som skickades till studiedeltagarna bifogas som bilaga (Bilaga I).
Procedur
Respondenterna kontaktades digitalt, både via mejl och Facebook. Studiedeltagarna som kontaktades via mejl fick en informativ text och en länk till frågeformuläret. Texten i Facebookinlägget var densamma som den i mejlet och även där fanns en länk till frågeformuläret. Texten informerade deltagarna om studiens syfte samt om forskningsetiska aspekter relevanta för deltagaren. Data i studien utgörs av studiedeltagarnas svar på frågeformuläret. Ensamhetsindexet, vilket utgör den oberoende variabeln, har beräknats
utifrån svaren i RULS-frågorna enligt instruktionerna i Russel et al. (1980). Frågeformuläret var öppet för svar i tolv dagar.
Statistik
Statistikprogrammet Jamovi (2020) användes för alla statiska beräkningar. För varje studerad faktor (ålder, kön, antal hushållsmedlemmar, inkomst, civilstånd, storleken på orten individen bor på, ensamhet före och under coronapandemin) har envägs-ANOVA exekverats (Fisher’s) för att identifiera eventuella skillnader i ensamhetsupplevelse mellan de olika grupperna.
Vidare har flerfaktoriella ANOVA använts för att studera eventuella effekter av kombinationer av de tidigare nämnda faktorerna på ensamhetsindex. Normalfördelning av residualer har analyserats med hjälp av Shapiro-Wilk-test och Q-Q Plot (Jamovi, 2020).
Homogena varianser har verifierats med Levene’s-test. I de fallen varianserna visat sig inte vara homogena har Welch’s envägs-ANOVA exekverats. Ingen effektstorlek anges vid Welch’s test. Att alfa-värde på 5% antogs vid de statistiska beräkningarna.
Etiska överväganden
Efter att man bildat en forskningshypotes är det viktigt att se till de etiska aspekterna av den forskning en ska utföra. Kan deltagarna ta skada av undersökningen? Utsätter man någon för risk? (Smith & Davis, 2004, s. 49). Enligt APA:s etiska regler ska försökspersoner informeras om undersökningens syfte, hur deltagande går till och deras rättighet att avbryta när de vill.
Vidare ska de informeras om vad som händer om de väljer att avbryta, vilka potentiella risker som deltagande kan innebära, potentiella forsknings fördelar, sekretess samt vem de kan kontakta för eventuella frågor kring undersökningen och deltagarens rättigheter (Smith &
Davis, 2004, s. 52). I Sverige bildas de etiska riktlinjerna inom psykologisk forskning av Vetenskapsrådet (Vetenskapsrådet, 2020). Dessa riktlinjer utgår från två grundaspekter vilka är forskningskravet och individskyddskravet. Forskningskravet syftar till att allmänheten har rätt att förvänta sig att den forskning som bedrivs är till nytta för samhället.
Individskyddskravet i sin tur innebär att individer inte ska utsättas för psykisk eller fysisk kränkning samt otillbörlig insyn i privatlivet. Vidare finns krav på deltagaretiken gällande information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande (Langemar, 2008, s. 148).
Informanterna deltog frivilligt samt informerades om studien och dess syfte.
Informanterna behövde vara över 18 år för att få delta. Informationen skedde i förväg i enighet med informationskravet och innefattar frivillighet, konfidentialitet och nyttjande (Langemar, 2008, s. 149). All data har behandlats konfidentiellt med sekretess och
anonymisering har använts. All data raderas när studien är färdig. Studiedeltagarna har fått information om hur de kan ta del av studien. På detta sätt följdes både APA:s etiska regler samt riktlinjerna satta av Vetenskapsrådet.
Resultat
Medelvärdet för URLS-ensamhetsindex var 37,9 (SD = 11,4) för hela studiepopulationen.
För kvinnor var medelvärdet av ensamhetsindex 38,3 (SD = 11,7) och för män 36,3 (SD = 10,3). Cronbach’s alpha, ett mått på den interna reliabiliteten, för URLS-ensamhetsindexet var 0,93. Med ett t-test erhölls ingen signifikant skillnad i medelålder mellan män och kvinnor, t(193) = 0,364 (p = 0,716). Envägs-ANOVA exekverades för varje faktor som nämns i studiens frågeställning (ålder, kön, inkomst, antal hushållsmedlemmar, civilstånd och storleken på orten där man bor). Även svaren på frågan om upplevelsen av ensamhet före och under coronapandemin undersöktes med en envägs-ANOVA, vilket framgår i Tabell 2.
Vidare studerades effekten av kombinationen av olika faktorer tillsammans med hjälp av flerfaktoriell ANOVA.
Tabell 2
Resultat av envägs-ANOVA per studerad faktor
* p < 0,05, ** p < 0,001
F df1 df2 p
Civilstånd 3,020 3 7,93 0,094
Kön 1,010 1 193 0,317
Storlek ort 2,390 3 84,60 0,074
Antal i hushåll 0,953 3 191 0,416
Inkomst 6,560 3 70 < 0,001**
Ensamhet, corona
1,350 2 192 0,261
Ålder, kvartiler 3,080 3 191 0,028*
Högre ensamhet bland de yngsta
Med en oberoende envägs-ANOVA erhölls en signifikant skillnad i ensamhetsindex mellan åldersgrupp ett (M = 42,4, SD = 11,1), åldersgrupp två (M =37,3, SD = 11,7), åldersgrupp tre (M = 35,4, SD = 10,6) och åldersgrupp fyra (M = 37,1, SD = 11,4), F(3, 104) = 3,35 (p = 0,028). Med ett Tukey Post Hoc-test sågs att skillnaden var signifikant för åldersgrupp ett jämfört med åldersgrupp tre (p = 0,020). Däremot fanns ingen signifikant skillnad mellan åldersgrupp ett och åldersgrupp två (p = 0,118) och åldersgrupp fyra (p = 0,452). Ingen signifikant skillnad erhölls för ensamhetesindexet mellan åldersgrupperna två, tre och fyra.
Med en oberoende envägs-ANOVA mellan studiedeltagarna i åldersgrupp ett, dvs.
under 34 år, och en sammanslagning av resterande studiedeltagare erhölls en signifikant skillnad i ensamhetsindex mellan åldersgrupp ett ( M = 42,4, SD = 11,1) och resterande studiedeltagare (M = 36,7, SD = 11,2), F(1, 193) = 8,48 (p = 0,004, partiell η2 = 0,04).
Invånare i storstäder känner sig mindre ensamma
Invånare som bor i Sveriges största städer (fler än 100.000 invånare) känner sig mindre ensamma. Det visar resultatet från en Welch’s envägs-ANOVA där en signifikant skillnad i ensamhetsindex erhölls mellan invånare i storstäder ( M = 35,3, SD = 9,4) och invånare i orter med färre än 100.000 invånare (M =39,3, SD = 12,1), F(1, 172) = 6,5 (p = 0,012).
Unga i mindre orter upplever sig mest ensamma
Studiedeltagarna delades i två grupper utifrån storleken på orten där de bor. I den första gruppen inkluderades personen som bor i Sveriges största tätorter (fler än 100.000 invånare) och i den andra gruppen ingick resterande studiedeltagare. Studiedeltagarna grupperades även med avseende för ålder i två grupper: de som var under 34 år (första kvartilen) och resterande åldrar.
Med hjälp av en tvåfaktoriell ANOVA kunde konstateras att åldersgrupp och storleken på orten där personen bor har en huvudeffekt på upplevelsen av ensamhet mätt i URLS. En två (åldersgrupp) x två (storlek på ort) ANOVA av upplevelsen av ensamhet visade en statistisk signifikans för ålder, F(1, 191) = 9,67 (p = 0,002, partiell η 2 = 0,05). En två (åldersgrupp) x två (storlek på ort) ANOVA av upplevelsen av ensamhet visade en statistisk signifikans för storleken av orten, F(1, 191) = 6,97 (p = 0,014, partiell η 2 = 0,03).
Även om det finns en interaktionseffekt för kombinationen av åldersgrupp och storleken på ort (Figur 1) är den inte statistiskt signifikant, F(1, 191) = 0, 32 (p = 0,572).
Figur 1 Medelvärden för URSL per åldersgrupp samt storlek på ort
Låginkomsttagare i mindre orter är särskilt drabbade av ofrivillig ensamhet
Data uppdelades i tre grupper utifrån inkomst: inkomst under 200.000 kr/år (låg inkomst), inkomst mellan 200.000 kr/år och 500.000 kr/år (medelinkomst) och gruppen med en inkomst över 500.000 kr/år (hög inkomst).
Med en oberoende envägs-ANOVA erhölls en signifikant skillnad i ensamhetsindex mellan gruppen med låg inkomst (M = 40,8, SD = 12,6), gruppen med medelinkomst (M = 34,9, SD = 8,9) och gruppen med hög inkomst ( M = 34,2, SD = 8,7), F(2, 106) = 8,32 (p <
0,001). Med ett Tukey Post Hoc-test erhölls en signifikant skillnad för gruppen med låg inkomst jämfört med gruppen med medelinkomst ( p = 0,006) och även jämfört med gruppen med hög inkomst ( p = 0,003). Däremot fanns ingen signifikant skillnad i ensamhetsindex mellan gruppen med medelinkomst och gruppen med hög inkomst (p = 0,953).
Kombinationen av inkomst och storleken på ort studerades med hjälp av en tvåfaktoriell ANOVA. Respondenterna delades i två kategorier beroende på den angivna inkomsten i svaret. De med inkomst under 200.000 kr/år ingick i kategorin “låg inkomst”
medan resterande inkluderades i kategorin med högre inkomst. För storleken av orten delades studiedeltagarna i storstadsbor (städer med fler än 100.000 invånare) och resten. Resultatet från den tvåfaktoriell ANOVA visade att inkomst och storleken på orten där personen bor har en huvudeffekt på upplevelsen av ensamhet mätt i URLS. En två (inkomst) x två (storlek på ort) ANOVA av upplevelsen av ensamhet visade en statistisk signifikans för inkomst, F(1, 191) = 5,21 ( p = 0,024, partiell η 2= 0,03). En två (åldersgrupp) x två (storlek på ort) ANOVA
av upplevelsen av ensamhet visade en statistisk signifikans för storleken av orten, F(1, 191) = 5,98 ( p = 0,015, partiell η 2 = 0,03). Interaktionseffekt för kombinationen av inkomst och storleken på ort (Figur 2) visade sig inte vara signifikant, F(1, 191) = 1,88 (p = 0,172).
Figur 2 Medelvärden för URSL per inkomst samt storlek på ort
Inga signifikanta skillnader i ensamhet med avseende på civilstånd, kön eller antal medlemmar i hushållet
Med en oberoende envägs-ANOVA undersöktes ensamhetsindexet utifrån civilstånd (Ingen relation, I relation, Änka/änkling, Skild) och ingen signifikant skillnad erhölls mellan grupperna ( p = 0,094), se Tabell 2. Även en omgruppering av data i de som har en relation (M = 37,0, SD = 10,9) och de som inte har det (M = 40,4, SD = 12,2), gav ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna i en envägs-ANOVA, F(1, 87,30) = 3,34 (p = 0,071).
Ingen signifikant skillnad kunde konstateras i ensamhet utifrån kön i en oberoende envägs-ANOVA (p = 0,317), se Tabell 2.
En oberoende envägs-ANOVA för antal medlemmar i hushållet (En, Två, Tre, Fler än tre) gav ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna ( p = 0,416). Se Tabell 2. Även när data delades upp i de som bor ensamma ( M = 39,2, SD = 12,1) och de som inte bor ensamma (M = 37,5, SD = 11,2), erhölls ingen signifikant skillnad i ensamhetsindex mellan grupperna, F(1, 80) = 0,75 (p = 0,388).
Ingen skillnad i ensamhet under coronapandemin
Ingen signifikant skillnad erhölls för frågan om studiedeltagarnas ensamhetsupplevelse före och under coronapandemin (Jag känner mig mer ensam nu än före coronapandemin, Jag upplever ingen skillnad, Jag kände mig mer ensam före coronapandemin), ( p = 0,261). Se Tabell 2.
Diskussion Resultatdiskussion
Tidigare studier visar att tonåringar och yngre vuxna samt de allra äldsta är de grupperna som upplever sig mest ensamma (Yang & Victor, 2011; Thelander, 2020). Även den aktuella studien visat högre grad av upplevd ensamhet i yngre åldersgrupper. Den partiella effekstorleken för åldern var dock liten (partiell η 2 = 0,04). Däremot sågs inte högre grad av ensamhet bland de äldre. Detta kan härröras till att studien använder sig av digitala tillvägagångssätt för att nå respondenterna. I Statistiska centralbyråns undersökning ("Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC)", 2020) är det de allra äldsta (över 85) som upplever sig mest ensamma och i den aktuella studien var den äldsta endast 80 år.
Studien har alltså inte undersökt den äldsta delen av befolkningen, de som enligt Statistiska centralbyråns undersökning känner sig mest ensamma (Thelander, 2020; "Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC)", 2020).
Vidare sågs i den aktuella studien att invånare som bor i Sveriges största städer (fler än 100.000 invånare) känner sig mindre ensamma. Här skiljer sig vårt resultat från tidigare studier. En möjlig orsak kan vara olika definitioner på vad som räknas som stora städer.
Dessa studier har endast räknat Stockholm, Göteborg och Malmö som stora städer (Brülde &
Fors, 2015; Kallenberg, 2018). I vår studie var det de yngre i mindre orter (under 100.000 invånare) som upplevde sig mest ensamma. De yngsta deltagarna i den aktuella studien (första kvartilen) var 20–34 år, dvs. äldre än de yngsta (16–24 år) i studien av Brülde och Fors (2015). Där var de yngsta i storstäderna som kände sig ensammast. Detta kan också vara en möjlig orsak till att resultatet i den aktuella studien skiljer sig från tidigare forskning.
Resultaten från det tvåfaktoriella ANOVA-testet för ålder och ortsstorlek visar att den partiella effektstorleken av ålder (partiell η 2 = 0,05) och den partiella storleken av ortsstorlek (partiell η 2 = 0,03) båda är små och innebär att endast 5% av variansen i ensamhetsindex
kommer från tillhörigheten till åldersgruppen och 3% av variansen kommer från tillhörigheten till ortsstorleken.
Den aktuella studien visar också att låginkomsttagare är mer ensamma än de med högre inkomst. Detta överensstämmer med tidigare studier (Brülde & Fors, 2015; DiJulio et al., 2018; Kallenberg, 2018). Vidare var låginkomsttagare i mindre orter särskilt drabbade av ensamhet. Effektstorleken i tvåfaktoriella ANOVA-testet för inkomst och ortsstorlek visade en partiell effektstorlek (partiell η2) på 0,03 för båda faktorerna, vilket kan anses vara litet.
Ingen signifikant skillnad i ensamhet före och under coronapandemin kunde påvisas i den aktuella studien. Resultatet överensstämmer med fynden i den amerikanska studien av Luchetti et al. (2020). Van Tilburg et al. (2020) hittade dock en skillnad i ensamhet bland den äldre populationen (över 65) i Nederländerna under coronapandemin. Den effekten sågs inte i den studerade svenska populationen.
Metoddiskussion
Respondenterna kontaktades digitalt, både via mejl och Facebook. Det råder olika åsikter gällande sambandet mellan användning av internet och dess inverkan på ensamhet. Nowland et al. (2017) menar att personer som enbart använder sig av internet för sociala kontakter upplever sig mer ensamma. Ryan och Xenos (2011) hävdar att individer som använder Facebook känner sig mindre ensamma än de som inte är Facebookanvändare. Andra forskare (Hees et al., 2019) påstår att det inte är användningen av internet i sig som gör skillnad för ensamheten utan hur och med vilket ändamål man använder digitala kontaktformer. Även om det råder oenighet i litteraturen är det inte uteslutet att tillvägagångssättet som har valts i den aktuella studien för datainsamlingen kan utgöra en risk för selektionsbias (Price, 2017, s. 103) i urvalet. Då studien har använt sig av ett bekvämlighetsurval samt digitala verktyg, kan den externa validiteten ifrågasättas. Vidare var det fyra gånger fler kvinnor än män som svarade på enkäten vilket begränsar styrkan i data vid beräkningar som gäller könstillhörighet. Dessa aspekter gör att det kan ifrågasättas om deltagarna i studien är representativa för den generella populationen.
Praktiska implikationer
Den ofrivilliga ensamhet innebär en förhöjd risk för både somatisk och psykisk ohälsa (Cacioppo et al., 2015; Cole et al., 2015; Donovan et al., 2016; Fortuna et al., 2020; Hackett et al., 2012; Miller, 2011; Stickley & Koyanagi, 2016 ; Xia & Li, 2018). Att veta vilka
samhällsgrupper som kan drabbas i mer omfattande utsträckning kan vara en nyckelfaktor för en framgångsrik bekämpning av ensamhetsepidemin och därmed förebygga konsekvenserna av ensamhet på hälsan. Ett steg på vägen mot detta mål är sociala kontakter på recept. Det har prövats på försök i Storbritannien under en tid, med gott resultat. Patienter som hänvisas till social aktivitet har visat sig må bättre och kosta samhället mindre. Antalet återbesök på vårdcentral och akutmottagning har också minskat för den här patientgruppen (Nyatanga, 2020). Detta innebär besparingar för samhället och ett ökat välmående för individen. Den aktuella studiens resultat överensstämmer med tidigare studier om den högre upplevda ensamheten bland de yngre. Att i skolan uppmuntra samtal med tema ensamhet och synliggöra allvaret och utbredningen av ensamhet som fenomen kan förebygga förekomsten av allvarligare hälsoproblem.
Förslag på framtida forskning
I och med att den aktuella studiens resultat inte, i sin helhet, replikerar resultaten i andra studier kan detta ses som något problematiskt. I media beskrivs bland annat att det är de yngre i storstäderna som känner sig mest ensamma ( Thelander, 2020). Detta skulle kunna vara en indikation på att det behövs mer forskning i ämnet. Vi ser det som fördelaktigt om framtida forskning på området görs med hjälp av RULS-skalan. Till skillnad från andra länder har den subjektiva ensamheten i Sverige mäts med en enda fråga i Statistiska centralbyråns undersökningar vilket gör jämförelser med resultat från andra länder svårt och kan även ge en felaktig bild av ensamheten. I en publikation av Shiovitz-Ezra och Ayalon (2012) såg man att ensamhet mätt med enbart en fråga kraftigt överskattade den upplevda ensamheten.
Att den undersökta populationen inte upplevde någon skillnad i ensamhet före och under coronapandemin kan utgöra en grund för vidare studier. Förslagsvis skulle jämförande studier från flera länder med olika strategier för att bekämpa effekterna på coronapandemin vara av intresse. Detta särskilt då den svenska strategin hittills har varit mycket mer generös gällande möjligheter för social interaktion jämfört med många andra länders mer restriktiva åtgärder.
Konklusion
Sammanfattningsvis visar den aktuella studien av upplevd ensamhet i en svensk population ett samband mellan inkomst, ålder samt storlek på bostadsort och nivå av upplevd ensamhet.
Något samband mellan kön, civilstånd eller antal medlemmar i hushållet och ensamhet sågs dock inte. Inte heller sågs någon effekt av coronapandemin på upplevd ensamhet.
Referenser
Beutel E. M, Klein M. E, Brähler E, Reiner I, Jünger C, Michal M, Wiltink J, Wild S, Münzel T, Lackner J. K, Tibubos N. A (2017). Loneliness in the general population: prevalence, determinants and relations to mental health, BMC Psychiatry 17(1).
Brülde, B., Fors, F. (2015). Den svenska ensamheten: Om hur olika former av ensamhet påverkar vårt välbefinnande. I Johansson, B., Oskarson, M., Oscarsson, H., & Bergström, A. (red), Fragment. (s. 47-61). Göteborg: SOM-institutet.
Cacioppo, J., Cacioppo, S., Capitanio, JP, & Cole, S. (2015). The
Neuroendocrinology of Social Isolation. Annual Review of Psychology, 66(1), 733-767.
Cacioppo, J., & Cacioppo, S. (2018). The growing problem of loneliness. The Lancet, 391(10119), 426.
Cole, S., Capitanio, J., Chun, K., Arevalo, J., Ma, J., & Cacioppo, J. (2015). Myeloid differentiation architecture of leukocyte transcriptome dynamics in perceived social isolation. Proceedings Of The National Academy Of Sciences, 112(49),
15142-15147.
Dahlberg L, Andersson L, McKee J. K, Lennartsson C (2014). Predictors of loneliness among older women and men in Sweden: A national longitudinal study, Aging & Mental health, 19(5), 409-417.
De Jong Gierveld, J., & Tilburg, T. V. (2006). A 6-Item Scale for Overall, Emotional, and Social Loneliness Confirmatory Tests on Survey Data. Research on Aging, 28 (5), 582-598.
DiJulio, B., Hamel, L., Muñana, C., Brodie, M. (2018). Loneliness and Social Isolation in the United States, the United Kingdom, and Japan: An International Survey. Kaiser Family Foundation.
Do Europeans feel lonely?. (2020). Hämtad 2020-11-21 från
https://ec.europa.eu/eurostat/web/products-eurostat-news/-/DDN-20170628-1 Donovan, N., Wu, Q., Rentz, D., Sperling, R., Marshall, G., & Glymour, M. (2016).
Loneliness, depression and cognitive function in older U.S. adults. International Journal Of Geriatric Psychiatry, 32(5), 564-573.
Fokkema, T., Jenny De Jong Gierveld, J., Dykstra A. P. (2011) Cross-National Differences in Older Adult Loneliness. The Journal of Psychology, 146:1-2, 201-228.
Folkhälsomyndigheten. (2020). Hämtad den 2020-11-25 från
https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/utbrott/aktuella-utbrott/covid- 19/skydda-dig-och-andra/
Fortuna, K.L., Ferron, J., Bianco, C.L., Santos, M., Williams, A., Williams, M., Mois, G. &
Pratt S. (2020) Loneliness and its Association with Health Behaviors in People with a Lived Experience of a Serious Mental Illness. Psychiatric Quarterly.
Gardiner, C., Geldenhuys, G., & Gott, M. (2016). Interventions to reduce social isolation and loneliness among older people: an integrative review. Health & Social Care In The Community, 26(2), 147-157.
Germany Faces Epidemic of Lonely and Isolated Seniors - Der Spiegel - International.
Hämtad 2020-11- 25 från
https://www.spiegel.de/international/germany/germany-faces-epidemic-of-lonely-and-isolat ed-seniors-a-876635.html
Hackett, R., Hamer, Mark, Endrighi, R., Brydon, L., & Steptoe, A.. (2012). Loneliness and stress-related inflammatory and neuroendocrine responses in older men and women.
Psychoneuroendocrinology, 37(11), 1801-1809.
Hees, E., Tesch-Römer, C., & Huxhold, O. (2019). Internet use and loneliness: cure or cause? Longitudinal analysis of older adult’s internet use. Innovation in Aging,
3(Supplement_1), S14.
Holt-Lunstad, J., Smith T.B., Layton J.B. (2010) Social Relationships and Mortality Risk: A Meta-analytic Review. PLoS Medicine 7(7).
Jamovi (2020). Hämtad 2020-10-20 från https://www.jamovi.org/
Kallenberg J. (2018) Hämtad 2020-11-18 från
https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/liv--halsa/psykisk-halsa/ensamhet-skadar-var-halsa/ 7 Karolinska Institutet, Hämtad den 2020-10-22. från
https://ki.se/en/research/loneliness-a-danger-to-our-health
Langemar, P. (2008). Kvalitativ forskningsmetod i psykologi – att låta en värld öppna sig. Stockholm: Liber.
Loneliness: A New Epidemic in the USA. (2020). Hämtad den 2020-11-25 från
https://www.psychologytoday.com/us/blog/envy/201902/loneliness-new-epidemic-in-the -usa
Luchetti, M., Lee, J. H., Aschwanden, D., Sesker, A., Strickhouser, J. E., Terracciano, A., & Sutin, A. R. (2020). The trajectory of loneliness in response to COVID-19.
American Psychologist, 75(7), 897-908.
Lyyra, N., Välimaa, R., & Tynjälä, J. (2018). Loneliness and subjective health complaints among school-aged children. Scandinavian Journal of Public Health, 46(20_suppl), 87-93.
Miller, G. (2011). Why Loneliness Is Hazardous to Your Health. Science (American Association for the Advancement of Science), 331(6014), 138-140.
Mood, C., Jonsson, J.O. (2018). Den ökande ensamheten är en myt. Palliativ vård, (3) 8-10.
National Measurement of Loneliness - Office for National Statistics. (2020). Hämtad den 2020-11-26 från https://www.ons.gov.uk/
New survey reveals Australia’s loneliness epidemic. (2020). Hämtad 2020-11-25 från https://startsat60.com/media/health/new-survey-reveals-australias-loneliness-epidemic Nowland, R., Necka, E., & Cacioppo, J. (2017). Loneliness and Social Internet Use:
Pathways to Reconnection in a Digital World? Perspectives on Psychological Science, 13(1), 70-87.
Nyatanga, B. (2020). Social prescribing: Combating loneliness is everyone's business.
British Journal of Community Nursing, 25(4), 200.
Nyqvist, F., Nygård, M. & Scharf, T. (2019). Loneliness amongst older people in Europe: a comparative study of welfare regimes. Gerontology, 62:443-449.
Oshagan, H. and Allen, R. L. (1992). Three loneliness scales: An assessment of their measurement properties. Journal of Personality Assessment 59: 380-409
Peplau L. A., & Perlman D. (1982). Loneliness: A sourcebook of current theory, research, and therapy. New York: Wiley Interscience
Pinquart, M. & Sörensen, S. (2001). Influences on Loneliness in Older Adults: A Meta-Analysis. Basic and Applied Social Psychology. 23 (4): 245-266
PM launches Government’s first loneliness strategy. (2020). Hämtad den 2020-11-12, från
https://www.gov.uk/government/news/pm-launches-governments-first-loneliness-strategy
Price, P. (2017). Research methods in psychology (3rd ed.)
Russell, D., Peplau, L. A., & Ferguson, M.L. (1978). Developing a Measure of Loneliness. Journal of Personality Assessment, 42(3), 290-294.
Russell, D., Peplau, L., & Cutrona, C. (1980). The revised UCLA Loneliness Scale: Concurrent and discriminant validity evidence. Journal Of Personality And
Social Psychology, 39(3), 472-480.
Ryan, T., & Xenos, S. (2011). Who uses Facebook? An investigation into the relationship between the Big Five, shyness, narcissism, loneliness, and Facebook usage.
Computers In Human Behavior, 27(5), 1658-1664.
Shiovitz-Ezra, S., & Ayalon, L. (2012). Use of direct versus indirect approaches to measure loneliness in later life. Research on Aging, 34(5), 572–591
Smith, R.A., & Davis, S.F. (2004) The Psychologist as Detective. New Jersey: Person education INC.
Statens Institut for Folkesundhed. (2020). Hämtad den 2020-11-26 från https://www.sdu.dk/da
Stickley, A., & Koyanagi, A. (2016). Loneliness, common mental disorders and suicidal behavior: Findings from a general population survey. Journal of Affective Disorders, 197, 81-87.
Stickley, A., Koyanagi, A., Koposov, R., Blatný, M., Hrdlička, M., Schwab-Stone, M., &
Ruchkin, V. (2016). Loneliness and its association with psychological and somatic health problems among Czech, Russian and U.S. adolescents. BMC Psychiatry, 16(1), 128.
Strang, P. (2014). Att höra till, om ensamhet och gemenskap. Natur & Kultur.
Sundström, A., Adolfsson, A., Nordin, M., & Adolfsson, R. (2019). Loneliness Increases the Risk of All-Cause Dementia and Alzheimer’s Disease. The Journals Of Gerontology: Series B, 75(5), 919-926.
Sutin, A.R., Stephan, Y., Luchetti, M., & Terracciano, A. (2018). Loneliness and Risk of Dementia. The Journals of Gerontology. Series B, Psychological Sciences and Social Sciences, 75(7), 1414-1422.
Thelander, K. (2020) Ensamhet dödar – ofrivillig ensamhet i Sverige. Arena Idé:
Stockholm.
Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF/SILC). (2020). Hämtad den 2020-12-04 från
https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/levnadsforhallanden/levnadsforhallan den/undersokningarna-av-levnadsforhallanden-ulf-silc/
Valtorta, N.K., Kanaan, M., Gilbody, S., Ronzi, S., & Hanratty, B. (2016).
Loneliness and social isolation as risk factors for coronary heart disease and stroke:
Systematic review and meta-analysis of longitudinal observational studies. Heart (British Cardiac Society), 102(13), 1009-1016.
Van Tilburg, T.G., Steinmetz, S., Stolte, E., Van der Roest, H., & De Vries, D.H.
(2020). Loneliness and mental health during the COVID-19 pandemic: A study
among Dutch older adults. The Journals of Gerontology. Series B, Psychological Sciences and Social Sciences.
Vetenskapsrådet. (2020). Hämtad den 2020-10-20, från https://www.vr.se/
Xia, N., & Li, H. (2018). Loneliness, Social Isolation, and Cardiovascular Health. Antioxidants & Redox Signaling, 28(9), 837-851.
Yang, K., & Victor, C. (2011). Age and loneliness in 25 European nations. Ageing and Society, 31(8), 1368-1388.
Bilaga I
Informationsbrev Hej,
Vi är två studenter som för närvarande skriver en c-uppsats i psykologi vid Linnéuniversitetet. I dessa tider av social avhållsamhet är ensamhet en fråga som ofta kommer upp. Hur ensamhet uppfattas av ett urval av Sveriges befolkning är det övergripande syftet med vår uppsats. Förfrågan om att delta i enkätundersökning riktas till personer bosatta i Sverige via Facebook och andra medier genom ett så kallat bekvämlighetsurval. Enkäten genomförs över nätet och tar ca 5 minuter att fylla i.
Deltagande i undersökningen är frivilligt och det går att avbryta deltagande när som helst.
Alla insamlade uppgifter kommer att behandlas konfidentiellt. Vi kommer inte kunna se vem som har fyllt i undersökningen utan det sker helt anonymt. Alla uppgifter kommer att raderas när undersökningen är färdig. Observera att du måste vara över 18 år för att delta i studien.
Om du har några frågor eller om du vill få information om undersökningen när den är klar är det bara att skicka oss ett mail.
Enkäten hittar du här.
Ensamhet i Sverige
Enkäten tar ca. fem minuter att fylla i. Du är välkommen att kontakta oss om du skulle ha någon fråga. Tack för ditt bidrag till undersökningen. Erica och Oscar.
Erica: eo222zs@student.lnu.se Oscar: og222ef@student.lnu.se 1. Hur gammal är du?
2. Vad är ditt civilstånd?
Jag har ingen relation just nu Gift / sambo / har en relation Skild
Änka / änkling
3. Vilken kön tillhör du?
Kvinna Man
Den indelningen passar inte mig 4. I vilken typ av ort bor du?
Färre än 2.000 invånare
Mellan 2.000 och 10.000 invånare Mellan 10.000 och 100.000 invånare Fler än 100.000 invånare
5. Hur många personer bor i hushållet? Räkna även med dig själv. Ta med alla barn som bor i hushållet minst halva tiden
1 2 3
Fler än 3
6. Ungefär hur stor är hushållets inkomst före skatt per år. Räkna med eventuella bidrag, t ex barnbidrag, bostadsbidrag, studiebidrag mm.
Mindre än 200.000 kr
Mellan 200.000 kr och 500.000 kr Mellan 500.000 kr och 800.000 kr Mer än 800.000 kr
Välj det svarsalternativ som bäst beskriver din situation 7. Jag känner mig "i harmoni" med andra människor
Aldrig Sällan Ibland Ofta
8. Jag saknar sällskap Aldrig
Sällan Ibland Ofta
9. Det finns ingen jag kan vända mig till Aldrig
Sällan Ibland
Ofta
10. Jag känner mig inte ensam Aldrig
Sällan Ibland Ofta
11. Jag känner mig som en del av en grupp vänner Aldrig
Sällan Ibland Ofta
12. Jag har mycket gemensamt med människor runt omkring mig Aldrig
Sällan Ibland Ofta
13. Jag står inte nära någon annan Aldrig
Sällan Ibland Ofta
14. Mina intressen och idéer delas inte av andra Aldrig
Sällan Ibland Ofta
15. Jag är utåtriktad och social Aldrig
Sällan Ibland Ofta
16. Det finns människor jag känner mig nära Aldrig
Sällan Ibland Ofta
17. Jag känner mig utesluten
Aldrig Sällan Ibland Ofta
18. Mina relationer till andra är inte meningsfulla Aldrig
Sällan Ibland Ofta
19. Ingen känner mig riktigt väl Aldrig
Sällan Ibland Ofta
20. Jag känner mig isolerad från andra Aldrig
Sällan Ibland Ofta
21. Jag kan få sällskap om jag vill det Aldrig
Sällan Ibland Ofta
22. Det finns personer som verkligen förstår mig Aldrig
Sällan Ibland Ofta
23. Jag är olycklig över att vara så tillbakadragen Aldrig
Sällan Ibland Ofta
24. Det finns folk omkring mig men ingen är med mig Aldrig
Sällan
Ibland Ofta
25. Det finns personer jag kan prata med Aldrig
Sällan Ibland Ofta
26. Det finns personer jag kan vända mig till Aldrig
Sällan Ibland Ofta
27. Min upplevelse av ensamhet under coronapandemin:
Jag känner mig mer ensam nu än före coronapandemin Jag upplever ingen skillnad
Jag kände mig mer ensam före coronapandemin
