Dikten i ”den nya fredens värld”
Litteraturdebatt i tidskriften Samtid och Framtid 1944–1949
Hampus Östh Gustafsson
Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: VT 2015
Handledare: Ola Nordenfors Examinator: Maria Ulfgard
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom litteraturvetenskap
Abstract
This thesis analyses the literature debate in the overlooked Swedish magazine Samtid och
Framtid 1944–1949. The magazine was first published at the end of World War II on the
initiative of publisher Johan Hansson. After an interesting start, the terms of the debate in the magazine were changed after a power struggle on the editorial level. Thus, the magazine never became the influential arena for literary discussions that it first had potential of be-coming. With its initial focus on how to construct a new post-war world, the debates in the magazine, however, provide an interesting material for an investigation of attempts to renegotiate the position of literature in society. This is conducted through a perspective that focuses on the debaters’ use of metaphors, but also their specific experiences of the past and their expectations on the future. Central oppositions between aesthetic and committed ideals are highlighted, but also between individualism and collectivism. It is also demonstrated that the debates successively turned more concrete, not least focusing on the very influential Swedish literary generation of the 1940s.
Keywords: literature, debate, Samtid och Framtid, Johan Hansson, Olof Lagercrantz, l’art
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Teoretiska utgångspunkter, syfte och frågeställningar ... 1
1.2 Metod och material ... 3
1.3 Tidigare forskning ... 5
1.4 Disposition ... 7
2. Analys ... 8
2.1 En tidskrift för idépolitik och kultur, eller för en förläggare och hans idéer? ... 8
2.2 Den första redaktionen ... 14
2.3 Övergångsperiod ... 20
2.4 Debatten sträcks ut ... 22
2.5 Från fyrtio- till femtiotal ... 27
2.6 Litteraturen, samtiden och framtiden ... 30
3. Sammanfattning ... 33
4. Bibliografi ... 34
4.1 Otryckta källor ... 34
4.2 Artiklar i Samtid och Framtid ... 34
1. Inledning
Tidskriften Samtid och Framtid gavs ut 1944–1964. Utgivningen startades under andra världskrigets slutskede på initiativ av förläggaren Johan Hansson (1879–1973), grundaren av Natur och Kultur. Fokus var då inställt på ”den nya fredens värld”, vars förutsättningar tidskriften ville undersöka genom att ”föra fram politiska och kulturella diskussionsinlägg i dagens frågor”.1 Samtid och Framtid kan betecknas som idépolitisk med en liberal hållning. Till en början gav den relativt stort utrymme åt frågor om litteratur och publicerade recen-sioner och i vissa fall även dikter. Redan under första utgivningsåret, då tidskriftens redaktion leddes av Olof Lagercrantz, förekom artiklar av författare med framträdande positioner i det svenska (och finlandssvenska) kulturlivet, som Hans Ruin, Hagar Olsson och Artur Lund-kvist, i vilkas texter litteraturens och författarnas ansvar inför omvärlden debatterades. Allt detta skedde i ett för både tidskriften och det svenska kulturlivet över huvud taget mycket for-mativt skede.2 Hos de samtida aktörerna var siktet inställt på den nya värld som skulle byggas
ur andra världskrigets ruiner. Frågan var vilken plats kulturen, och inte minst litteraturen, skulle tilldelas däri? Som vi ska se syntes det inte självklart att litteraturen hade ett givet existensberättigande i den föreställda framtiden.
1.1 Teoretiska utgångspunkter, syfte och frågeställningar
Eftersom det återkommande i Samtid och Framtid publicerades texter om litteratur och dess samhällsroll utgör tidskriften ett mycket intressant material för att studera hur litteraturen försökte mobiliseras utifrån redaktionens framtidsinriktade ambition.3Denna process studeras här med utgångspunkt i ett så kallat förväntningssociologiskt perspektiv, där jag tar fasta på hur debattörerna, genom att använda särskilda uttryck och metaforer, förmedlade specifika tolkningar av både dåtid, samtid och framtid och därmed konstruerade historiska berättelser i
1 [Redaktionen,] ”Program”, Samtid och Framtid, 1944:1, s. 3–4.
2 Johan Östling har t.ex. menat att andra världskriget ”ofta framstått som seklets viktigaste vattendelare”. Se
Johan Östling, Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, Stockholm: Atlantis, 2008, s. 16. Vidare har Lars Gustafsson påpekat att ”[e]specially in the literary debate, the 1940s brought about a tremendous change. Under the banner of conquering modernism, literature, and a great deal of the cultural debate with it, began to concentrate on problems concerning the possibilities of democracy and the individual person to survive.” Ofta handlade detta om att skydda grundläggande demokratiska och mänskliga värden ”against the threat from overwhelming exterior powers, totalitarian states and ideologies”. Se Lars Gustafsson, The Public Dialogue in Sweden. Current Issues of Social, Esthetic and Moral Debate, Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1964, s. 10.
3 Möjligheten att använda litterära tidskrifter som en ingång för att studera större frågor har betonats av Åke
Runnquist, som även menat att åren som följde på just andra världskriget var en rik period för svenska litterära tidskrifter. Se Åke Runnquist, Litterära tidskrifter 1920–1960, Stockholm: Bonniers, 1964, s. 6, 62. Flera litte-rära tidskrifter startades under sent 1940-tal, till exempel Utsikt, Poesi och Prisma. Se Torben Brostrøm, Moder-ne svensk Litteratur. 1940–1972, Köpenhamn: Christian Eglers’ Forlag, 1973, s. 20.
vilka litteraturen tilläts spela olika roller. Perspektivet har inspirerats av en hermeneutiskt präglad teoribildning, representerad av framför allt Reinhart Koselleck på historieteorins område. På senare år har det fått vidare användning inom vetenskapssociologiska studier och perspektivet kan ha mycket att tillföra även i ett litteratursociologiskt sammanhang.4 Det handlar om att analysera vilka specifika erfarenheter och framtidsförväntningar som de his-toriska debattörerna utgick från. Med Kosellecks terminologi vill jag undersöka konstellation-erna av de ”erfarenhetsrum” och ”förväntningshorisonter” som debattörkonstellation-erna rörde sig med när de försökte tillskriva litteraturen en relevant och meningsfull roll i det efterkrigstida samhäl-let.5 Som tidskriftens titel antyder sammanstrålade flera tidsperspektiv i debatterna, men inte bara samtiden och framtiden, utan även det förflutna. Hur dessa horisonter blandades och vad de spelade för roll för litteraturens ställning är värt att analysera närmare.6
Sålunda betraktas Samtid och Framtid här som en diskursiv arena där möjlighet gavs att konstruera framtidsvisioner, utifrån vilka litteraturen kunde uppbådas och framställas som relevant. Trots en tydlig övergripande ideologisk hållning tilläts olika röster komma till tals. En analys av kampen mellan dessa röster om att formulera litteraturens, och författarens, sam-hällsroll kan åskådliggöra mekanismer på det litterära fältet som var centrala i en pågående omförhandling av litteraturens samhällsroll.7 Det tycks ha funnits ett behov av att omförhand-la denna för att litteraturen skulle finna legitimitet (eller existensberättigande) i det nya sam-hälle som ansågs vara på väg att växa fram. Som René Welleck påpekat medförde till exem-pel andra världskriget ”a reaction against all theories of pure art and pure criticism”.8 Sådana
reaktioner är tydliga i 1940-talets sena kulturdebatt.
Den här uppsatsens övergripande frågeställning utgår därmed från hur olika skribenter i
Samtid och Framtid diskuterade litteraturens plats i samhället.
4 Se Mads Borup, Nik Brown, Kornelia Konrad & Harro van Lente, ”The Sociology of Expectations in Science
and Technology”, Technology Analysis & Strategic Management, 18:3/4, 2006, s. 286.
5 Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders semantik, övers. Joachim Retzlaff,
Göte-borg: Daidalos, 2004 [1979], s. 170–177.
6 På ett snarlikt vis har Johan Svedjedal angående tidskriften Spektrum hävdat att ”[s]pänningen mellan samtiden
och framtiden gav tidskriften dess energi”. Se Johan Svedjedal, 1931–1935. Spektrum. Den svenska drömmen. Tidskrift och förlag i 1930-talets kultur, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2011, s. 10.
7 När jag talar om det litterära fältet och de styrkemätningar som pågick där har jag hämtat inspiration från Pierre
Bourdieu som t.ex. påpekat att ”de estetiska och etiska ställningstagandena begränsas av vad som är tillåtet vid en given tidpunkt” i ett konstnärligt fälts historia och att ”[e]n epoks enhet skapas i mindre grad av en gemensam kultur än av en gemensam problematik”. Se Pierre Bourdieu, ”Men vem har skapat skaparna?” [1984], övers. Johan Stierna i Johan Svedjedal (red.), Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle, Lund: Student-litteratur, 2014, s. 148. Jag vill alltså, på ett historiserande vis, ta fasta på vad som var specifikt för litteratur-debatten just under perioden 1944–1949 genom att fixera tidens centrala problem och motsättningar och vilka olika positioner som aktörerna på det litterära fältet tycks ha utgått från.
8 René Welleck, ”A Historical Perspective. Literary Criticism” i What is Criticism?, Bloomington: Indiana
Uni-versity Press, 1981, s. 315. Ett av de kanske tydligaste exemplen på denna typ av reaktion är enligt Welleck Jean-Paul Sartres lansering av ”la littérature engagée”.
– Vilka estetiska ideal gav debattörerna uttryck för?
– Vilka strategier använde sig debattörerna av? Vilka särskilt framträdande metaforer eller uttryck förekommer i debattinläggen?
– Vilka specifika erfarenheter och framtidsförväntningar relaterade de till i diskussionerna? Syftet med denna undersökning är således att analysera litteraturdebatten i Samtid och
Framtid för att ge nya perspektiv på hur litteraturens roll i det efterkrigstida samhället
omför-handlades i kölvattnet av andra världskriget och att visa vad som stod på spel i dessa debatter. Genom nedslaget i det begränsade material som Samtid och Framtid utgör vill jag även upp-märksamma en tidskrift som idag tycks i det närmaste bortglömd, men som under sent 1940-tal hade potential att bli en viktig arena för kulturdebatten.
1.2 Metod och material
I samband med totalitarismens framväxt i Europa och andra världskriget väcktes många frågor om litteraturens plats i samhället, till exempel hur författarna under de ”hårda” tiderna samtiden genomled kunde utgöra ett stöd åt människorna i deras omvärld.9 Begrepp som
”elfenbenstorn” och l’art pour l’art användes återkommande i dessa diskussioner. Sådana typer av metaforer och uttryck är intressanta och ger ofta en god inblick i vilka föreställnings-ramar debattörerna utgick från.10 Att i anslutning till tillämpningen av det förväntningssocio-logiska perspektivet ta fasta på användningen av litterära troper är med andra ord centralt för analysen av litteraturdebatten i Samtid och Framtid. Detta gör jag framför allt i de avsnitt som utgår från litteraturdebatten under de två första redaktionssammansättningarna, då använd-ningen av starka metaforer tycks ha varit mer frekvent än senare. Särskild vikt lägger jag också vid att jämföra hur debattörerna förhöll sig till mer politiserande/engagerade respektive mer estetiserande ideal, liksom till individuella och kollektiva värden. I analysen konstruerar jag därmed dikotomier för att tydligare kategorisera olika ståndpunkter i litteraturdebatten.
Som vi har sett utgavs tidskriften enbart under 20 år. Trots denna relativt korta utgivnings-period är det inte möjligt att inom den här undersökningens ramar systematiskt följa diskus-sionen om litteratur under hela perioden, vilket skulle ha varit intressant för att inte minst
9 I sin översikt av litteratur och debatter 1893–1943 har Holger Ahlenius bl.a. uppmärksammat hur bokvärlden
till avsevärd del tvingades leva i totalstatens skugga efter nationalsocialismens maktövertagande i Tyskland och hur detta fenomen ”var något så nytt och enastående i Västerlandets senare historia att man knappast kan förvåna sig att det utlöst en våldsam debatt”. Se Holger Ahlenius, Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943, Stockholm: Prisma, 1964 [1943], s. 97.
10 Bo Lindberg har understrukit att metaforer ”är tacksamma som studieobjekt eftersom de antingen är
expres-siva förtätningar av vad författaren vill säga eller också – och intressantare – låter ana förutsättningar för tänkan-det varom författaren själv inte är medveten”. Se Bo Lindberg, ”Retorik och idéhistoria” i Kurt Johannesson (red.), Vetenskap och retorik. En gammal konst i modern belysning, Stockholm: Natur och Kultur, 2001, s. 177.
identifiera betydelsefulla förändringar över tid. Istället utgår undersökningen från litteratur-debatten under 1940-talet, det vill säga under tidskriftens sex första utgivningsår.11 Med
denna avgränsning blir det lämpligt att göra jämförelser med Gösta Franzéns studie av Samtid
och Framtid som inriktade sig på just åren 1944–1949 – årgångar som han har kallat för ”en
levande intellektuell tidskrönika”.12 I relation till tidigare forskning om svensk litteratur i samband med andra världskriget fyller avgränsningen också en viktig funktion. Bengt Land-gren har i sin studie av Hjalmar Gullberg och beredskapslitteraturen exempelvis valt att sluta vid 1942 med tanke på krigets vändpunkter det året.13 Jag vill understryka att det även är viktigt att uppmärksamma vad som hände därefter: hur litteraturen inte enbart användes i en reaktion mot totalitarismens utbredning, utan också för att bygga en ny värld ur krigets ruiner.
Den valda undersökningsperioden ter sig också som turbulent jämfört med tidskriftens historia under 1950- och 60-talen, då tidskriften kom att domineras ännu kraftigare av Johan Hansson.14 De tidigaste årgångarna rymmer en högre grad av komplexitet och speglar kampen mellan olika krafter på redaktionell nivå som var utmärkande för de första utgivningsåren. Denna kamp analyserar jag även genom att undersöka arkivmaterial från Natur och Kultur rörande Samtid och Framtid, huvudsakligen protokoll från redaktionsmöten och korrespon-dens.15 Detta material är centralt för att förstå hur tidskriften tänktes fungera som ett politiskt och kulturellt projekt och hur de inblandade aktörerna agerade på 1940-talets litterära fält. Genom att enbart fokusera på numren från de tidigaste åren, vilka alltså var mycket formativa för tidskriftens fortsatta utveckling, blir det möjligt att mera utförligt relatera debatterna om litteratur till frågan om hur den efterkrigstida världen skulle byggas, som åtminstone initialt tycks ha varit så angelägen för tidskriften. Det ska dock tilläggas att texterna i de flesta fall inte är riktade direkt till varandra som repliker inom en enskild, sammanhållen debatt, utan i huvudsak sammanför jag texterna analytiskt för att urskilja övergripande mönster i åter-kommande diskussioner om litteratur och samhälle.
11 Om vikten av att göra rigida avgränsningar för studiet av idé- eller kulturdebatt, se Anders Frenander,
Debat-tens vågor. Om politisk-ideologiska frågor i efterkrigstidens svenska kulturdebatt, Göteborg: Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Arachne 13, 1999, s. 17. Han har även betonat att perioden efter andra världskriget uppvisar osedvanligt snabba förändringar och därför är intressant som studieobjekt. Se Frenander, 1999, s. 29.
12 Gösta Franzén, ”För idédebatt och kultur. Om Samtid och Framtid 1944–1949”, Nordisk tidskrift, 57, 1981, s.
64.
13 Bengt Landgren, Hjalmar Gullberg och beredskapslitteraturen. Studier i svensk dikt och politisk debatt 1933–
1942, Uppsala: Acta Universatis Upsaliensis, Historia litterarum 6, 1975, s. 9.
14 Svedjedal har understrukit att ”förläggare och redaktörer” ofta är ”litteraturhistoriens bortglömda krafter,
be-traktade mer som förmedlare än som intellektuella impulsgivare”. Se Svedjedal, 2011, s. 15.
15 Här vill jag framföra ett varmt tack till personalen på Centrum för Näringslivshistoria och till Natur och Kultur
De texter i Samtid och Framtid som är relevanta som underlag för den här uppsatsens frågeställningar är under 1940-talet många, inte minst som dess fokus på idépolitik och kultur emellanåt sammanstrålade i enskilda texter. Frågor om litteraturens och författarens plats i samhället väcktes återkommande och föranledde i flera fall genmälen. Tidskriften tycks till en början ha haft relativt högt i tak (även om vi snart ska återkomma till denna fråga och det re-daktionella arbetet under tidskriftens första år). Samtid och Framtid ger på så vis en god, men självklart inte representativ, ingång till det sena 1940-talets svenska litteraturdebatt. I undersökningen utgår jag från drygt 30 texter som publicerades i tidskriften. Jag lägger dock störst fokus vid dem som tydligast uppehöll sig vid de typer av frågor som här har ringats in som relevanta. Dessa texter är främst av essäistisk och debatterande karaktär; ofta rör det sig om programartade texter.16 Den omfattande litteraturkritiken i tidskriften ställs – med något undantag – på så vis utanför den här undersökningen. Vad jag utgår från är alltså vissa besläktade teman i detta avgränsade tidskriftsmaterial, med fokus på skribenternas argumentationsstrategier.
Med andra ord väljer jag inte att följa en specifik debatt genom synkrona utblickar. I de fall debatter initierats i Samtid och Framtid och sedan förts vidare i andra sammanhang ställs dessa utanför den här undersökningen som istället anlägger ett mer renodlat fokus på littera-turdiskussioner under sex årgångar i en tidskrift. En nackdel med detta är att de medverkande skribenternas bakgrund behandlas styvmoderligt. Som Claes-Göran Holmberg påpekat i sin studie av unglitterära tidskrifter i Sverige finns det en risk ”för ytlighet vid återgivandet av den litteraturhistoriska referensramen” för de deltagande aktörerna i diskursen som under-söks.17 En fördel med denna typ av fokusering är å andra sidan att en mängd röster får komma
till tals och att det blir möjligt att urskilja större övergripande mönster i en mer allmän debatt.
1.3 Tidigare forskning
Samtid och Framtid förefaller idag vara närmast bortglömd – inte minst som kulturtidskrift –
trots att många bemärkta personer publicerade texter i tidskriften.18 Den hittills mest ingående
16 Som Claes-Göran Holmberg poängterat ”hittar man ofta programförklaringar och andra teoretiska inlägg av
författare” i periodiska publikationer. ”Sådana kan vara värdefulla för förståelsen av ett författarskap och ger dessutom en god bild av debattsituationen och tidsläget.” Se Claes-Göran Holmberg, Litterära tidskrifter i Sve-rige 1900–1970. En kommenterad bibliografi, Lund: Litteraturvetenskapliga institutionen, Press & Litteratur, 8, 1975, s. 7.
17 Claes-Göran Holmberg, Upprorets tradition. Den unglitterära tidskriften i Sverige, Stockholm/Lund:
Sym-posion Bokförlag, 1987, s. 13.
18 I Holmbergs annars utförliga översikt av svenska litterära tidskrifter nämns den inte ens, trots hans ambition
att även ge ”några exempel på periodiska publikationer utanför de litterära tidskrifternas krets som har varit av betydelse för det litterära och kulturella livet i Sverige”. Se Holmberg, 1975, s. 8.
undersökningen av tidskriften, med fokus på dess tillkomsthistoria och tidiga årgångar utifrån intervjuer och arkivmaterial hos Natur och Kultur, publicerades av civilekonomen och bank-mannen Gösta Franzén i Nordisk tidskrift 1981. Hans behandling av den litterära avdelningen är emellertid kortfattad. Jag vill därför fördjupa aspekter som Franzén har vidrört för att upp-märksamma vad som på 1940-talet framstod som en plattform för litteraturdebatt med relativt stor potential, även om projektet sedan kom av sig.
Från inte minst litteraturvetenskapligt håll förefaller tidskriften ha tilldragit sig förvånans-värt litet intresse. Den har dock uppmärksammats kort i volymer om Natur och Kulturs historia, utgivna av förlaget självt. I dessa sammanhang gäller det dock att läsa extra kritiskt, då redogörelserna för Johan Hanssons olika projekt tenderar att ta sig formen av hyllningar, inte sällan baserade på skribenternas personliga minnen och anekdoter.19 Då den här studien utgår från arkivmaterial och de faktiska texterna i tidskriften kan den bidra till att ge en mer nyanserad bild av Samtid och Framtids historia.
Undersökningen vill alltså generera välbehövlig kunskap om ett organ som en gång fanns tillgängligt för samhälls- och kulturdebatten i Sverige. På senare år har det gjorts liknande, intressanta studier av andra tidskriftsprojekt, framför allt av Johan Svedjedal om Spektrum på 1930-talet. Tidigare har litterära tidskrifter även studerats av Claes-Göran Holmberg. Den svenska tidskriftsfloran var under 1900-talet mycket rik, och 1940-talet var ett händelserikt decennium. Samma år som Samtid och Framtid, 1944, började även 40-tal utges, vilken har tilldragit sig stor uppmärksamhet som organ för den ledande, fyrtiotalistiska strömningen. Ge-nom att undersöka en tidskrift som grundades samtidigt vill jag bidra till att uppmärksamma vad som hände på det litterära fältet i skuggan av 40-tal. För även om 40-tal var mest inflytel-serik för den litterära utvecklingen i Sverige är det viktigt att se vilka alternativa plattformar som fanns för litteraturdebatten. Dessutom har Holmberg väckt frågan om inte modernismen triumferade ännu mer 1948–1950 med Prisma och Poesi än vad den gjorde i samband med
40-tal.20 Det finns ett behov av att tränga bakom den något ensidiga fokuseringen på fyrtiotalismens klassiska namn och arenor. Vidare griper litteraturdebatten som här studeras till viss del också in i debatter som tidigare har uppmärksammats som viktiga under 1940-talet, särskilt de så kallade obegriplighets- och pessimismdebatterna. Men för att se årtiondets
19 I en antologi som uppmärksammade att förlaget fyllde femtio år skriver t.ex. Georg Svensson angående Johan
Hansson att: ”Få har haft ett mera heroiskt livsöde”. Se Georg Svensson, ”Hur man blir stor förläggare” i Natur och Kultur 50 år. Ur ett bokförlags historia, Stockholm: Natur och Kultur, 1972, s. 28. Carin Österberg, som var inblandad i arbetet med Samtid och Framtid och senare skulle bli VD för förlaget, skriver även om ”denne geni-ale bokförläggare” och tecknar Hansson som ”älskvärd” och ”imponerande”. Se Carin Österberg, Natur och Kultur. En förlagskrönika 1922–1986, Stockholm: Natur och Kultur, 1987, s. 10–11.
debattläge med delvis nya ögon är det viktigt att ta fasta på den särprägel som fanns i Samtid
och Framtid och inte ta för givet att det var exakt samma problem som diskuterades där som i
andra sammanhang.
Trots den stora mängden litterära tidskrifter under 1900-talet i Sverige har förhållandevis få studier gjorts av dem och deras betydelse. Vid sidan av att analysera den litterära debatten i just Samtid och Framtid hoppas jag här även kunna väcka mer generella frågor om hur tid-skriftsdebatter kan påverka litteraturens samhällsställning och reflektera över hur ett sådant problem kan framstå som särskilt brännande i tider av stora samhällsförändringar och politisk och social turbulens.
1.4 Disposition
I den följande analysen presenteras inledningsvis ett bakgrundsavsnitt, där jag diskuterar förutsättningarna för Samtid och Framtid på redaktionell nivå och lyfter fram de viktigaste punkterna i dess tillkomsthistoria, med särskilt fokus på den roll litteraturavdelningen skulle komma att spela. Detta är viktigt för att förstå litteraturdebattens mer institutionella villkor. Därefter flyttar jag över fokus till undersökningens primära uppgift: att analysera hur debatten fördes och vad som debatterades. Dessa följande avsnitt disponeras utifrån skiftningarna i den redaktionella sammansättningen, där den första redaktionen med Olof Lagercrantz satt fram till 1945:6. Sedan följde en andra redaktion från 1945:7 till 1946:10 och därefter sköttes tidskriften under min undersökningsperiod huvudsakligen av Johan Hansson med hjälp av redaktionssekreteraren Carin Österberg. Jag inför dock ett extra avsnitt för att tydligare ta fasta på de prognostiseringar inför 1950-talet som gjordes. Avslutningsvis sätts debatterna under hela undersökningsperioden in i ett större sammanhang med tydligare återkoppling till undersökningens teoretiska utgångspunkter och frågeställningar.
2. Analys
2.1 En tidskrift för idépolitik och kultur, eller för en förläggare och hans idéer?
Åtminstone sedan 1942 hade Johan Hansson haft planer på att starta en tidskrift. Det var inte hans första tidskriftsprojekt, men den här gången var ambitionsnivån hög. Hösten 1943 sattes arbetet med Samtid och Framtid igång på allvar. Gösta Franzén har menat att Hansson i sin förläggarverksamhet drevs av en grundläggande kulturoptimism, enligt vilken han ständigt strävade efter att förmedla litteratur till den breda allmänheten. Kanske var det denna inställ-ning som fick honom att våga satsa på en ny tidskrift trots att ”[k]limatet för publicistiska äventyr inte var uppmuntrande”, som Franzén påpekat.21 Inskränkt tryckfrihet och hotet av censur kom att prägla den svenska kulturella miljön under beredskapsåren.22 Under andra världskriget agerade Johan Hansson och Natur och Kultur mycket aktivt. 1940-talet har av Carin Österberg rentav beskrivits som höjdpunkten i Hanssons förläggarbana.23 Han fram-trädde då som en av förlagsbranschens främsta motståndare till nazismen.24 En lång rad verk som reagerade mot tidens våld gavs ut. Kanske kan lanseringen av Samtid och Framtid betraktas som en del i, eller åtminstone en förlängning av detta projekt?
Johan Hanssons publicistiska verksamhet är över huvud taget intressant. 1922 hade han tillsammans med sin dåvarande hustru, Jenny Bergqvist Hansson, grundat Natur och Kultur, vars utgivning kom att präglas av den rättsliberale förläggarens utilism och idealism.25 Under de första decennierna präglades förlagets utgivning av Johan Hanssons personliga idéer som han ville förmedla till svenska folket. Hans litterära satsningar kan därmed betraktas inom ramen för ett vidare folkbildningsprojekt. Johan Svedjedal har tecknat Hansson som en ”bild-ningskämpe” som genom sin höga arbetskapacitet och kraftfulla personlighet initierade en rad projekt.26 Genom sin kontroll över det tryckta mediet försökte han vid återkommande till-fällen åstadkomma mobiliseringar av expertis för att utreda frågor som låg honom varmt om hjärtat. Natur och Kulturs skrivtävling 1937 utifrån frågan ”Kan i vår tid en objektiv moral
21 Franzén, 1981, s. 53–54. 22 Landgren, 1975, s. 65. 23 Österberg, 1987, s. 258.
24 Johan Svedjedal, ”Ett förlag och dess idéer. Natur och Kultur och svensk bokmarknad” i Bildningsgång. Natur
och Kultur 75 år, Stockholm: Natur och Kultur, 1997, s. 54.
25 Österberg, 1987, s. 67, 174.
26 Svedjedal, 1997, s. 35, 49. Svedjedal beskriver även Natur och Kultur ”som ett förlag som har varit ovanligt
konsekvent idéstyrt”. Böckerna var för Johan Hansson ”ett sätt att sprida idéer mer än idéerna var ett sätt att sprida böcker”. Det bör även nämnas att den åldrade Hansson efter kriget hade svårt att släppa greppet om för-laget som han omvandlade till stiftelse. Han kom att stöta sig med dess styrelse vid upprepade tillfällen, på 1950-talet bl.a. angående Samtid och Framtid. Se Svedjedal, 1997, s. 55–58.
uppställas och varpå kan den i så fall grundas?” är ett talande exempel.27 Som Herman Stolpe
noterat hade Hansson ”just i sin egenskap av bokförläggare […] möjligheter att genom det tryckta ordet öva inflytande på samhällsutvecklingen utifrån de idéer, som han ansåg vara kulturbärande”. Dessa idéer menade Stolpe att Hansson hade utvecklat ”vid flera tillfällen, kanske allra klarast i den tidskrift, som han startade 1944”, det vill säga Samtid och Framtid.28 Tidskriften utkom med tio nummer om året, fast under de sista åren före nedläggningen 1964 minskades det årliga antalet till fyra. Enligt Franzéns uppskattning låg upplagan på i genom-snitt 2000-3000 exemplar och tidskriften hade cirka 1000 fasta prenumeranter.29
Inledningsvis tillsattes en redaktion bestående av kritikern Olof Lagercrantz (som var redaktionssekreterare eller verkställande ledamot), litteraturhistorikern Gunnar Brandell, re-gissören Per Lindberg och historikern Erik Lönnroth. Efter Lindbergs bortgång tillkom förfat-taren och journalisten Birger Beckman, som var anställd på Natur och Kultur, redan till andra numret. Därtill var Carin Österberg biträdande redaktör. I ett avtal mellan förlaget och redak-tionskommittén slogs det fast att tidskriften skulle utkomma med tio nummer à 64 sidor varje år och låta formatet inspireras av BLM. Dessutom skrevs tydligt att redaktionen ägde ”ensam att bestämma om tidningens innehåll och intet kan i tidskriftens spalter intagas utan att redaktionen lämnat sitt tillstånd”.30
Franzén har menat att det ”var en samling idealister som gick till verket vid tidskriftens lansering 1944”.31 Första redaktionsmötet hölls i november året innan. Då preciserades tid-skriftens allmänna riktlinjer. De uttryckte som en av dess huvuduppgifter ”att få till stånd en livaktig debatt kring för vårt kulturliv viktiga frågor och överhuvud en diskussion av villkoren för det svenska kulturlivet”.32 Främjandet av kulturlivets utveckling angavs som ”ett enskilt
intresse” och ”inte främst statens uppgift”.33 I ett utskick till bokhandlarna garanterade Johan Hansson att tidskriften, trots föga lysande ekonomiska prognoser, skulle utges i minst tre år
27 Österberg, 1987, s. 168. Österberg har uppmärksammat att förlaget tog initiativ till flera pristävlingar under
sent 1930-tal, ”huvudsakligen samlade kring Johan Hanssons politiska och etiska ideal”.
28 Herman Stolpe, ”»Mot våldets ande, för rätt och fred«” i Natur och Kultur 50 år, 1972, s. 58. De idéer
Hans-son vurmade särskilt för ända sedan ungdomen var enligt Österbergs sammanfattning inriktade på rättsmoral, jordränta, frihandel och kamp mot statliga ingripanden. Se Österberg, 1987, s. 10.
29 Franzén, 1981, s. 64.
30 ”Avtal mellan Bokförlaget Natur och Kultur, här nedan kallat förlaget, och redaktionskommittén för
tidskrift-en Samtid och Framtid, här nedan kallad redaktiontidskrift-en.” Ur Natur och Kulturs arkiv hos Ctidskrift-entrum för Näringslivs-historia, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
31 Franzén, 1981, s. 55, 64.
32 ”Protokoll, fört vid Samtid och Framtids redaktionssammanträde den 28.11.43”. Ur Natur och Kulturs arkiv
hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
33 ”Protokoll, fört vid Samtid och Framtids redaktionssammanträde den 28.11.43”. Ur Natur och Kulturs arkiv
och ”föra individens, alltså Eder och min, talan gentemot den alltmer tryckande kollek-tivismen. Men den skall även ägna mycken uppmärksamhet åt värdefull litteratur”.34
Ansvaret för litteratur tilldelades Olof Lagercrantz.35 Trots små honorar lyckades han kny-ta till sig åtskilliga förfatkny-tare, även internationellt. Han skny-tarkny-tade inte minst den återkommande avdelningen ”Diktaren och hans läsare” för analys av svensk lyrik. Bara i några få fall publi-cerades dikter under 1944 (av Pär Lagerkvist, Johannes Edfeldt och Harry Martinsson).36 Under ett redaktionsmöte i april 1944 föreslog Lagercrantz även att tidskriften borde instifta ett litteraturpris.37 I en PM om tidskriftens litteraturbedömning angavs att enbart ”böcker med ’högre syftning’” borde tas upp i recensioner, eller ”böcker, som har betydelse utöver under-hållningsvärdet”.38 Här angavs även att diktning i första hand skulle betraktas som ”en individs angelägenhet” och att tendensen i skönlitterära verk ”saknar i och för sig intresse. Politiken kan komma in i diktningen endast om den blivit ett […] personligt eller metafysiskt problem för författaren”.39 Denna antipolitiska hållning i förhållande till litteratur är intressant med tanke på tidskriftens i övrigt politiska inriktning och bör även ses i kontrast till att (åtminstone det tidiga) 1940-talets litteratur utmärktes av en politiserande tendens.40
Johan Hansson klagade under första utgivningsåret, inte minst i ett brev till Erik Lönnroth, över att idépolitiken varit otillräckligt företrädd, vilket dock inte skulle bli fallet under kom-mande år.41 Franzén har beskrivit den litterära upptakten som ”magnifik”, men konstaterat att litteraturdelen därefter ”långsamt fick maka åt sig för andra angelägna ämnen”.42 Särskilt tydlig blev tendensen efter Lagercrantz avgång 1945. Men Franzéns beskrivning kan ge ett missvisande intryck. I själva verket övergavs aldrig tidskriftens fokus på litteratur och kultur,
34 ”Till bokhandlarna personligen”. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria,
Korrespon-dens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1. Under första utgivningsåret uppvisade tidskriften också ett negativt ekonomiskt resultat på 18 000 kronor. Se ”Efterkalkyl SAMTID OCH FRAMTID 1944.” Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3.
35 ”Protokoll, fört vid Samtid och Framtids redaktionssammanträde den 28.11.43”. Ur Natur och Kulturs arkiv
hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1. Per Lindberg fick samtidigt ansvaret för teater och Erik Lönnroth tilldelades akademiska frågor och utbildning.
36 I Samtid och Framtids korrespondens föreligger flera refuseringsbrev där det förklaras att tidskriften av
prin-cip avstår från att publicera lyrik eller att de bara gör det mycket sällan. Se t.ex. brev från Olof Lagercrantz till Iwan Bratt 14/4 1944 och brev från Carin Österberg till B. Franzén 3/12 1943. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
37 ”Protokoll, fört vid ’Samtid och Framtids’ redaktionssammanträde den 25.4.1944.” Ur Natur och Kulturs arkiv
hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
38 ”PM beträffande litteraturbedömningen i Samtid och Framtid.” Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
39 ”PM beträffande litteraturbedömningen i Samtid och Framtid.” Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
40 Landgren, 1975, s. 64.
41 Brev från Johan Hansson till Erik Lönnroth 6/12 1944. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Närings-livshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1. Jfr Franzén, 1981, s. 57, 61–64; Öster-berg, s. 229.
utan upprätthölls ända till slutet 1964.43 Han har dock rätt i att dessa frågor tycks ha stått mer i
centrum under den första tiden och då oftare ha initierat meningsutbyten (vilka inte sällan fördes genom mindre artiklar av insändarkaraktär i slutet av tidskriften).
I en reflektion över tidskriftens redaktionella arbete har Österberg berättat att:
Redaktionen höll friska och livfulla sammanträden. Där fanns en rikedom av idéer, såsom man kunde vänta i en skara med så stort kontaktfält. Men det fanns en som formellt var utanför: Johan Hansson. Han började efterhand att vantrivas med situationen och gjorde som han brukade. Han bestämde sig för vad han ville ha in av sina egna artiklar.44
Sommaren 1945 rann bägaren över efter en tvist mellan Hansson och redaktionen som väg-rade ta in en kritisk artikel om Ernst Wigforss författad av förlagschefen själv.45 Framför allt tycks det ha varit Erik Lönnroth som kom med invändningar. Detta fick Hansson att anklaga historieprofessorn för att vara ”påverkad av den i svenska akademiska kretsar gängse mora-liska relativismen”, samtidigt som han påpekade att han aldrig hade försökt att utöva någon censur och att det fanns ”mycket i de hittills utkomna numren, som jag mer eller mindre ogillar”.46 För att markera gentemot förläggaren betonade redaktionen ”[p]å förekommen anledning […] att inga bidrag till Samtid och Framtid kunna antagas utan godkännande av re-daktionskommittén”. I fall att detta var omöjligt att genomföra, konstaterades att ”kommitténs samtliga ledamöter [var] beslutna att avgå”.47 I ett brev till Hansson 28 juni skrev Gunnar
43
I min uträkning, som är översiktligt gjord, främst utifrån tidskriftens innehållsförteckningar, har det framkom-mit att andelen vanliga, längre artiklar som handlade om litteraturrelaterade ämnen (vilka inte med exakthet går att avgränsa) under den första redaktionens tid (1944:1–1945:6) utgjorde ungefär en tredjedel av de cirka tio längre artiklar som publicerades i varje nummer. Under den andra redaktionssammansättningen (1945:7– 1946:10) motsvarades detta av knappt en femtedel och 1947–1949 ligger siffran på ungefär en femtedel. En särskild avdelning för recensioner infördes i åttonde numret 1946. Till och med 1947 utgjorde andelen recen-sioner av romaner och lyrik ungefär hälften av recenrecen-sionerna, därefter sjönk den till ungefär en fjärdedel. Stick-provskontroller har sedan visat att samma nivå upprätthölls även 1954 och 1959, för att sedan vara lägre under tidskriftens sista utgivningsår 1964. Andelen vanliga litteraturartiklar under 1950- och 1960-talen, då litteratur-historikern och kritikern Daniel Andreœ från 1954 var kulturansvarig redaktör (samma år blev även national-ekonomen och journalisten Sven Rydenfeldt ansvarig för idépolitiken), verkar utifrån dessa stickprov ha hållit sig kring en fjärde- eller femtedel. Fokuseringen på litteratur kan därmed sägas ha varit något högre under Lager-crantz tid, men det var inte alls så att litteratur och kultur därefter försvann ur tidskriften, utan upptog ungefär lika stor plats i övriga årgångar. Under 1950-talet gjorde publiceringen av lyrik dessutom ett återinträde.
44 Österberg, 1987, s. 229. Österberg har poängterat att Hansson ”föll för frestelsen att betrakta tidskriften som
sitt eget språkrör”. Se Österberg, 1987, s. 228.
45 Det finns även tecken på att det hade förelegat friktioner tidigare. I ett brev i oktober 1944 skrev Olof
Lager-crantz till Gunnar Brandell att det hade ”varit ett väldigt hallå på grund av ingripande från högre ort”. Brev från Olof Lagercrantz till Gunnar Brandell, 16/10 1944. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivs-historia, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
46 Brev från Erik Lönnroth till Johan Hansson 30/5 1945 och brev från Johan Hansson till Erik Lönnroth 4/6
1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3.
47 ”Protokoll fört vid Samtid och Framtids redaktionskommittés sammanträde den 13 juni 1945.” Ur Natur och
Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3. Med en omisskännlig udd riktad mot Hansson noterades även att den idépolitiska diskussionen skulle ”hållas på
Brandell att han hade förstått att förläggaren vägrade acceptera principen om att redaktions-kommittén ensam hade att avgöra vilka bidrag som publicerades i tidskriften. Brandell valde då att följa Lagercrantz och Lönnroth och sade upp sig.48 Redaktionens situation upplevdes alltså som ohållbar på grund av Hanssons krav på eget utrymme för debattinlägg, utifrån hans rättsliberala idéer.49 Tvisten blev även skandalomsusad efter att ha uppmärksammats i
Stock-holms-Tidningen. Hansson beklagade detta och tog på sig skulden, dock inte för att ha kört
över redaktionen, utan för att ha lagt ”den redaktionella ledningen i händerna på en kommitté, där som i detta fall en medlem kan upphäva vad andra medlemmar redan godkänt”.50
Olof Lagercrantz verkar ha ingått i planerna för en ny redaktion. Innan han hunnit meddela Erik Lönnroth, som var hans svåger, om detta läckte uppgifterna emellertid ut i pressen och Lagercrantz valde därmed att inte stanna kvar.51 Efter ett visst laborerande med potentiella redaktionsmedlemmar under några till synes röriga sommarmånader tillsattes en redaktions-kommitté bestående av filosofen Alf Ahlberg, geologen och författaren Gunnar Beskow, kritikern och professorn i pedagogik och psykologi John Landquist, litteraturhistorikern Erik Hj. Linder, förlagsredaktören på Natur och Kultur Gustaf Lundgren och nationalekonomen och politikern Bertil Ohlin med Birger Beckman som redaktör.52 Sistnämnde övertog Lager-crantz tidigare funktion som redaktionssekreterare.53 Fortfarande upprätthölls alltså en stark humanistisk inriktning bland de som arbetade med tidskriften.
Johan Hansson hävdade vid den nya redaktionskommitténs formering att den skulle vara ”rådgivande och stödjande” och påpekade också att tidskriften nu skulle få ”mera karaktären
ett sakligt plan utan känslomässiga utvikningar”. I ett brev klagade t.ex. filosofen Alf Ahlberg över att Hanssons text om Wigforss var hållen ”i en ton, som icke är värdig tidskriften”. Se brev från Alf Ahlberg till Birger Beck-man 10/9 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3.
48 Brev från Gunnar Brandell till Johan Hansson 28 juni 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3.
49 Det fanns vissa som stödde Hansson i tvisten, till exempel publicisten Johannes Wickman, som ett tag ingick i
planerna på en ny redaktionskommitté. Wickman påpekade inför Hansson att de avgående redaktörerna borde ha ”tagit större hänsyn till att denna utmärkta tidskrift uteslutande har ditt bildningsintresse och din generositet att tacka för sin existens.” Brev från Johannes Wickman till Johan Hansson 17/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 5, 1945–1946, E 3 g:5.
50 Brev från Natur och Kultur (Carin Österberg) till Tidningarnas Telegrambyrå 9/8 1945. Ur Natur och Kulturs
arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 5, 1945–1946, E 3 g:5.
51 Brev från Johan Hansson till Johannes Wickman 14/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 5, 1945–1946, E 3 g:5.
52 Hansson hade t.ex. planer på att få med Herbert Tingsten i redaktionskommittén. Se brev från Johan Hansson
till Bertil Ohlin 27/7 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 5, 1945–1946, E 3 g:5.
53 ”P.M.”, 31/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid
av ett magasin”.54 Tidigt såg sig Birger Beckman nödgad att förklara för Hansson att han inte
kunde gå med på villkoren om inte redaktionen tilläts verka som en riktig redaktion och han inte fick handlingsfrihet och bestämmanderätt som redaktör. Han befarade att Hansson ville att han skulle ”uppträda som någon slags bulvan”.55 Österberg har lyft fram att den nya redak-tionskommittén i Hanssons ögon främst var att betrakta just som rådgivare. År 1946 kom – kanske inte så förvånande – också att präglas av styrkemätningar dem emellan. I november meddelade slutligen både Beckman och redaktionskommittén sin avgång då de fann att Hans-son lät sina egna syften styra tidskriften i alltför hög utsträckning. Österberg har därmed kon-staterat att ”[f]rån och med februari 1947 är Samtid och Framtid ett organ för Johan Hansson och så småningom också för Sveriges Rättsförbund [som Hansson tog initiativ till] och dess idéer”.56 1947, när Natur och Kultur förnyade löftet till bokhandlarna om tidskriftens utgiv-ning för de kommande tre åren, fastslogs mycket riktigt att tidskriften skulle ”följa samma allmänna linjer som hittills, men […] ännu intensivare än förut bli ett uttryck för vad förlaget genom sin bokutgivning vill arbeta för”.57 Tidskriftens förutsättningar hade därmed förändrats ganska radikalt på kort tid. Frågan är hur detta påverkade dess behandling av litteraturfrågor.
Intressant nog verkar Johan Hanssons politisering av tidskriften ha utarmat den fruktbara jord för litteraturdebatt som Samtid och Framtid först utgjorde – aningen ironiskt med tanke på redaktionens apolitiska ambition. Men som vi ska se framfördes av en skribent redan under tidskriftens första år ståndpunkten att litteraturen borde söka sig närmare politiken och vara en kollektiv företeelse. Kanske stötte sig Hansson på att Lagercrantz gav utrymme för den typen av inlägg? Om detta kan vi mest bara spekulera.58 Nu är det istället hög tid att fördjupa oss i
litteraturdebatten som fördes i Samtid och Framtids första årgångar.
54 Brev från Johan Hansson till Johannes Wickman 29/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 5, 1945–1946, E 3 g:5.
55 Birger Beckman, ”Ang. Samtid och Framtid.”, 30/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3. Han föreslog samtidigt att Hansson borde ingå i redaktionskommittén för att hans rättigheter och insyn i tidskriftsarbetet skulle regleras och även garantera ”det forum för Dina egna artiklar som du önskar”, samt att detta i så fall borde ske ”utan den olustiga poängteringen av Dig själv som tidningens ägare”. Några dagar tidigare hade Beckman även föreslagit att Hansson öppet borde ange sig själv som redaktör för tidskriften eller också ge ut den ”som allmän för-lagsartikel utan angivande av vare sig redaktör eller redaktionskommitté och endast med angivande av Dig som ansvarig utgivare”. Birger Beckamn, ”Ang. Samtid och Framtid.”, 25/8 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3. Hansson verkar emellertid ha önskat att hålla sig i bakgrunden som ett slags spindel i nätet.
56 Österberg, 1987, s. 230. Hon har även påpekat att ”självfallet innehöll Samtid och Framtid även under de år
den var en ren förlagstidskrift många självständiga och värdefulla kulturartiklar, men över helheten och framför-allt över den politiska linjen hade Johan Hansson tagit befälet”.
57 ”Cirkulär Nr 44.” Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och
Framtid, vol. 7, 1947, E 3 g:7. I ett förlagsutskick hävdades även att kampen ”för kunskap på skilda områden, för frihet, för rätt som förlaget fört under numera 25 år, fullföljdes i SAMTID OCH FRAMTID”.
58 Birger Christofferson citerar emellertid ett uttalande av Erik Lindegren om att Olof Lagercrantz i Samtid och
2.2 Den första redaktionen
I det allra första numret av Samtid och Framtid 1944 publicerades artikeln ”Den ekonomiska liberalismen och efterkrigstidens problem” av ekonomen Arthur Montgomery. Den åtföljdes direkt av filosofen och estetikern (tillika Lagercrantz svärfar) Hans Ruins ”Den intellektuelle Caliban”. Artiklarna framstår tillsammans som nyckeltexter. De gav riktning åt debatten inom tidskriftens två huvudområden: idépolitiken respektive kulturen. Ruins essä behandlade inte enbart litteratur, men lät Caliban, ur Shakespeares The Tempest, symbolisera människans ondska och den vilda naturen, som hotar ljuset och godheten. På 1930-talet hade Ruin hållit ett föredrag för studenter i Lund om ”Den återuppståndne Caliban”. Han förklarade att det då hade varit ”såningstid för Calibans läror”, men att skördetiden nu var inne.59 De problem han identifierade på kulturens område ansågs alltså vara successivt uppkomna. Andra världskriget hade emellertid kommit att radikalisera dem.
Den ”kris i efterkrigstidens europeiska kulturliv” som Hans Ruin identifierade omfattade både konst, litteratur och vetenskap där det hade inträffat ”en allmän hänvändelse till det naturmässiga”. Han menade att hans samtid precis hade skådat en nietzscheanskt inspirerad ”litterär lek” som ”sköt i höjden, fylldes som en ballong av hastigt inströmmande gas och – gick till väders” när livet ställdes mot kulturen.60 Med ballongmetaforen tecknade han alltså en samtida litterär fåra som ihålig och alltför hastigt uppkommen. Den typ av litteratur som han här åsyftade var den som hade åsidosatt traditionella mänskliga värden och låtit kollektiva perspektiv skymma enskildas lidanden – alltså tydligt i linje med den allmänna, individualist-iska hållningen för Samtid och Framtid. Till exempel kritiserade han Filippo Tommasi Mari-netti för att ha hemfallit åt en ”iskall esteticism”. Författare av hans slag hade inte nått fram till enskilda lidande människor och förmått väcka mänskliga känslor, vilket Ruin nu pekade ut som ett akut behov för litteraturen att göra. För även om vissa författare hade övergivit männi-skan mer än andra så menade att han att detta var uttryck för ett mer allmänt problem: ”vem av oss är inte i viss mån sugen upp i samma isempyré?”.61 Han invände dock att man i Sve-rige och Norden hade stått upp för de hotade värdena relativt väl. Men nu, i kSve-rigets slutskede, gällde det för konsten och litteraturen att slå in på rätt kurs inför framtiden: ”Norden av i dag ligger i stöpsleven”.62 Här är det tydligt att Ruin försökte skapa en yta där inte minst
Natur och Kultur med irriterad häpnad och besviket vemod”. Franzén har dock varnat för att påståendet saknar stöd och har tonat ned de litterära motsättningarnas roll i konflikten. Se Birger Christofferson, Svenska litteratur-kritiker. Metoder, teorier, värderingar, Stockholm: PAN/Norstedts, 1970, s. 52 och Franzén, 1981, s. 62.
59 Hans Ruin, ”Den intellektuelle Caliban”, Samtid och Framtid, 1944:1, s. 11–12. 60 Ruin, 1944, s. 12.
61 Ruin, 1944, s. 13–14. 62 Ruin, 1944, s. 13, 16.
tidens litteratur kunde debatteras.63 Med ett slag riktat mot estetiserande och kollektivistiska
inriktningar försökte han öppna dörren för något annat att träda fram istället.
Året efter återkom Olof Lagercrantz till Caliban i det som skulle bli hans sista redaktörs-nummer.64 Tyskland hade då kapitulerat, men Lagercrantz påpekade att det inte innebar att våldsmentaliteten försvann – Caliban skulle ständigt återkomma. I den här artikeln diskute-rade Lagercrantz anklagelser som hade riktats mot modernismen för att utgöra en parallell till nazismen i fråga om att förakta västerländska ideal.65 Ruin hade ju påpekat att den moderna litteraturen uttryckte ett sådant förakt. Men mer direkt vände sig Lagercrantz mot journalisten och författaren Sten Söderberg som i samma nummer (1945:6) hade hävdat att det var ”svårt att märka någon identitetsskillnad mellan det masochistiskt-nihilistiska underlaget till nazis-men och den hårdkokta [amerikanska] litteraturinriktningen”.66 När litterära inriktningar som modernism och hårdkokt litteratur alltså ställdes till svars i nazismens kölvatten såg sig Lagercrantz tvungen att protestera, samtidigt som han påpekade att tidskriften ville ge utrymme för olika röster att uttrycka sig. Han underströk nu att han inte trodde ”ett ögonblick på någon väsensfrändskap mellan nazismen och den brutalt uppriktiga moderna litteraturen”. Däremot menade han att det var viktigt att våldsteman behandlades konstnärligt, även om det inte gjordes några explicita moraliska ställningstaganden: ”Diktaren lär oss att se och hjälper oss därmed att övervinna det sjukliga och förvridna”.67 Här tecknades samtidens problem alltså som ett slags sjukdomstillstånd, vilket kan jämföras med Ruins ballongbild. Men i Lagercrantz fall var inte den moderna litteraturen ett direkt uttryck för det sjuka, utan fram-ställdes som något med potential att behandla, och kanske till och med bota det.
Lagercrantz föreföll heller inte frukta den estetiska insnävningen på samma sätt som Ruin. Redan i numret där Ruin talade om esteticismens isempyré hade Samtid och Framtid publi-cerat en redaktionell text som angav inriktningen för följetongen ”Diktaren och hans läsare”. Rimligen hade Lagercrantz huvudansvar för denna text där det förklarades att:
Både vår litteraturhistoria och vår dagskritik undviker i betydande omfattning estetisk analys och värdesättning. Estetik har blivit ett mycket farligt ord och esteten är en av de suspektaste personer, som ett skuldbelastat århundrade framfött. Detta synsätt är till stor nackdel för det litterära livet i vårt land.68
63 Vilken verkan denna typ av abstrakta debatt hade för skönlitteraturen i praktiken är en svår fråga som inte kan
avgöras utifrån den här undersökningens källmaterial. I framtida studier skulle det dock vara intressant att jäm-föra konkreta skönlitterära gestaltningar vid den här tiden med de samtida litterära programdebatterna.
64 Lagercrantz skulle dock återkomma senare. Redan året efteråt, 1946, medverkade han som recensent. 65 Olof Lagercrantz, ”Ännu ett ord i samma fråga”, Samtid och Framtid, 1945:6, s. 382.
66 Sten Söderberg, ”Litterär nazism?”, Samtid och Framtid, 1945:6, s. 379. 67 Lagercrantz, 1945:6, s. 382.
Här ser vi alltså konturerna för ett litterärt program där det värnades om estetiken. Enligt Birger Christofferson hade Olof Lagercrantz som ambition med Samtid och Framtid just att se till att litteraturhistorien och dagskritiken inte undvek estetisk analys och värdering. Han ville vid denna tid främja frågan om konstnärlig kvalitet, som i andra sammanhang riskerade att skymmas av fokus på verkens tendens.69
I samma nummer som Söderberg skrev poeten och journalisten Günter Dallmann om hur författare kunde irra runt i en ”värld mellan Konsten och Livet”.70 Dessa två kategorier må-lades alltså upp som varandras motsatser. Dallmann menade att realismen, som då hörde till livets domän, hade fått ett uppsving nyligen, då den bistra verkligheten oftast trängde sig på ”[i] krigstider och i sociala och andliga oros- och spänningstider”.71 Realismens fränhet borde dock inte upphöjas till ett självändamål, enligt Dallmann. För i slutändan menade han att förf-attaren ändå skulle komma ”fram till vägskälet ’Det sanna, goda, sköna’” – kategorier som han trots allt också ansåg hade fått förnyad aktualitet i denna orostid.72 Om vi betraktar Dall-manns inlägg tillsammans med Ruins och Lagercrantz ovan framtonar ett par grundläggande skiljelinjer: dels mellan individualism och kollektivism, och dels mellan esteticism och enga-gemang eller politisering. Erfarenheten av social oro, totalitarism och andra världskriget tyck-tes ha ställt förhållandet mellan dessa motsatspar på sin spets. Samtid och Framtid kom i detta skede – då framtiden så starkt upplevdes ligga ”i stöpsleven” – att bli en arena för debatter om var litteraturen och författarna borde inplaceras på skalorna mellan dem. Det var inte heller givet hur motsatsparen skulle kombineras. Hans Ruin tycktes i sitt inlägg förespråka en kom-bination av individualism och engagemang. En annan variant presenterades av den finländska författaren Hagar Olsson, som istället parade ihop kollektivism och engagemang.
Olssons essä ”Om författarskapets dekadans” i tidskriftens andra nummer 1944 föranledde ett meningsutbyte som Franzén har lyft fram som särskilt väsentligt”i de första årens litterära bevakning”.73 Essän kan betraktas som en nyckeltext för litteraturdebatten i Samtid och
Fram-tid.74 Olsson menade att litteraturen hade blivit för isolerad. Hon uppgav att hon hade varit av den ståndpunkten länge, men sett det riktigt klart först efter en bombnatt i Helsingfors 1943,
69 Birger Christofferson, Svenska litteraturkritiker. Metoder, teorier, värderingar, Stockholm: PAN/Norstedts,
1970, s. 51–52.
70 Günter Dallmann, ”Blod och bläck”, Samtid och Framtid, 1945:6, s. 381. 71 Dallmann, 1945, s. 379.
72 Dallmann, 1945, s. 381.
73 Franzén, 1981, s. 62. I medarbetarpresentationen i Samtid och Framtid 1944:4 skrevs det även att Olssons text
hade ”väckt stort uppseende och diskuterats i hela pressen”.
74 Så sent som i slutet av 1945 efterfrågade Birger Beckman en artikel om författarna och tidshändelserna i
an-slutning till Olssons essä då problemet hade fått förnyad aktualitet genom en debatt i Finland. Se brev från Bir-ger Beckman till Gustaf Hellström 7/12 1945. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 3, 1945, E 3 g:3.
vilket återigen visar hur krigserfarenheter kunde radikalisera ståndpunkter i litteraturdebatten. Olsson anklagade nu sin egen författargeneration för att ha svikit folket och kapitulerat från sin forna roll som ”framtidens härolder”. Det som varit en ”efterkrigsgeneration” efter första världskriget hade blivit ”en förkrigsgeneration”. I ”denna stund av bitter självprövning” såg hon sig ha blivit ännu ”en av Hitlerepokens många skugglika författare”.75 Problemet bestod i att litteraturen hade kommit att framstå som obetydlig för ”den okända massan”.76 Kulturen hade föraktat politiken och stått på en ”piedestal” utan förankring ”i de genuina folkdjupen”, konstaterade hon med en referens till Julien Bendas klassiska tal om klerkernas förräderi.77 Mot detta invände hon att ingen verksamhet var opolitisk och att kulturen inte borde betraktas som ett självändamål.78 Olssons syn på författarnas situation i det speciella tidsläget framgår kanske bäst i följande citat: ”Författarna är mera sysselsatta med att finna sin egen lilla kvist att sitta på i den förfärliga syndafloden än att i medkänsla och andakt lyssna till ’sucken ur mänsklighetens bröst’”.79 Här talade hon alltså om en syndaflod, vilket kan implicera att en ny värld skulle byggas från grunden och att diktarna behövde sluta ett nytt förbund med sam-hället. Det är på så vis möjligt att spåra en mer radikal agenda i Olssons litteratursyn, enligt vilken hon ville använda samtidens katastrof som utgångspunkt för att skapa förändring.80
Ett så skarpt inlägg väckte alltså reaktioner. I efterföljande nummer höll Gunnar Brandell med om att kulturen inte kunde vara en privatsak i demokratin och påpekade också att ska-pandet av ny kultur ”alltid också [innebar] att riva ner äldre kultur”.81 Om författare skulle framstå som relevanta behövde de agera ”uppfinnare och upptäcktsresande”. Olsson tycks därmed ha fått visst gehör för sin uppmaning till radikal förnyelse på litteraturområdet. Fast alla var inte lika belåtna med hennes essä. Redaktionen bad ett par författare att bemöta den.82
75 Hagar Olsson, ”Om författarskapets dekadans”, Samtid och Framtid, 1944:2, s. 5–8. 76 Olsson, 1944, s. 8.
77 Olsson, 1944, s. 10. Julien Benda hade kritiserat europeiska intellektuella för att ha svikit sina traditionella
ideal och uppgifter. Se Julien Benda, La trahison des clercs, Paris: Grasset, 1927.
78 Olsson, 1944, s. 11. I författarpresentationen påpekades det även att ”hon inte gärna [kunde] ha tagit upp” en
”väsentligare fråga än den om diktarens ansvar”.
79 Olsson, 1944, s. 13.
80 En sådan tolkning finner t.ex. stöd i Thomas Eks påpekande att Hagar Olsson uppvisade en mer upprorisk
inställning i sin syn på den modernistiska litteraturens funktion för människan, åtminstone jämfört med Hans Ruins litteratursyn. Se Thomas Ek, ”Hans Ruin och den finlandssvenska modernismen”, Tidskrift för litteratur-vetenskap 30:2, 2001, s. 64–65, 68–70.
81 Gunnar Brandell, ”Kulturlivets splittring”, Samtid och Framtid, 1944:3, s. 12, 15.
82 Franzén, 1981, s. 61. Det finns även skäl att misstänka att Johan Hansson inte var helt nöjd med den. I ett brev
till Erik Lönnroth i januari 1944 berättade Hansson att det hade föreslagits att varje nummer skulle ha ett ansikte utåt och att Birger Beckman då föreslagit Hagar Olsson. Hanssons kommentar till detta blev: ”det skulle jag be-stämt vilja avråda från”. Se brev från Johan Hansson till Erik Lönnroth 8/1 1944. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1. I tidskriften år 1949 skrev Hansson även, i anslutning till Olssons essäbok Jag lever, att han störde sig på hennes underskattning av individualism och överskattning av socialism eller kollektivism. Se Johan Hansson, ”Socialism och individu-alism. Randanteckningar till Hagar Olssons ’Jag lever’”, Samtid och Framtid, 1949:2, s. 90–91.
I nummer fyra levererades så en replik av författaren Artur Lundkvist som menade att Olsson reagerat för affektfyllt och överdrivit problemet om författarskapets dekadens eller isolering. I hans ögon var det snarare demokratin som hade svikit författarna då folket hade saknat för-måga att ta emot dem. Författarna kunde inte skuldbeläggas för att samhället var ”sjukt”, som Lundkvist uttryckte det.83 I likhet med Lagercrantz använde han alltså en sjukdomsmetafor för att beskriva samhällets problem som litteraturen behövde förhålla sig till. Det implicerar att problemet var något övergående, som kunde botas, vilket eventuellt blottar en aningen mer konservativ litteratursyn i kontrast till Olssons mer revolutionära syndaflodsuppfattning, där litteraturen och samhället snarare behövde byggas upp på nytt från grunden.
Lundkvist hävdade vidare att författaren borde betraktas som just en läkare, vars värde låg i ett tålmodigt, ofta osynligt arbete: ”Det är av vikt att han tror på denna sin uppgift och håller fast vid den, att han motstår panik och tidshysteri, att han med en viss kallblodig oberördhet fortfar att utveckla den speciella förmåga som är hans”.84 Lägg märke till att Lundkvist här talade om författaren som en han. Det är ett återkommande mönster i den tidiga litteratur-debatten i Samtid och Framtid. En till synes patriarkal elitism uttrycktes av den finländske filosofen Rolf Lagerborg i samma nummer som Lundkvist: ”Sin ädlaste druva njuter man i enrum eller med en värdig dryckesbroder”.85 Yttrandet var också en del av en replik mot bland annat Olsson. Som vi märker var även Lagerborg skeptisk och förklarade att: ”Politik ligger inte för alla skalders röst”.86 Han relaterade även diskussionen om författarnas politiska tendens till ”de gamla grälen om ’elfenbenstornet’ och om l’art pour l’art”.87 För honom var
Olssons inlägg alltså inget nytt under solen, utan grep in i en redan etablerad debattfåra. L’art
pour l’art-tesen tycks ha framstått som ett angeläget diskussionsämne även ur läsarnas ögon. I
ett brev till redaktionen i januari 1944 föreslog en läsare att redaktionen borde låta göra ”L’art
83 Artur Lundkvist, ”Om författarskapets dekadans”, Samtid och Framtid, 1944:4, s. 21–22.
84 Lundkvist, 1944, s. 22. Han påpekade även att Olsson hade missat att författarna arbetade annorlunda ”än de
utåtriktade politikerna och handlingsmänniskorna” liksom att det engagerade martyrskap Olsson förordade också kunde få destruktiva konsekvenser och leda till barbari, till exempel i nazismens hägn.
85 Rolf Lagerborg, ”Diktaren och propagandan”, Samtid och Framtid, 1944:4, s. 43. 86 Lagerborg, 1944, s. 42.
87 Lagerborg, 1944, s. 41. Steven Shapin har utrett den historiska bakgrunden till begreppet elfenbenstorn och
visat att det ursprungligen hade antika och bibliska rötter, men att dess betydelse ändrades under 1800-talets mitt då det flyttade fokus från religion till estetik för att sedan under 1900-talet börja syfta mer allmänt på olika former av världsfrånvändhet med allt negativare konnotationer. Idealet l’art pour l’art hade under 1800-talet använts för att legitimera avantgardistisk konst och litteratur av aktörer på det litterära fältet. Enligt Pierre Bourdieu erkände dessa ”inget annat omdöme än sina författarkollegers, varmed de bekräftar det litterära fältets rätt att sluta sig kring sig självt och författarens vägran att lämna sitt elfenbenstorn för att utöva något slags makt”. Se Steven Shapin, ”The Ivory Tower. The History of a Figure of Speech and its Cultural Uses”, The British Journal for the History of Science, 45:1, 2012, s. 2–7 och Pierre Bourdieu, Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur, övers. Johan Stierna, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2000, s. 92, 317–318, 475–476.
pour l’art’tesens berättigande” till föremål för diskussion.88 Huruvida författarna ägde rätt att
sitta kvar i kammaren i sitt elfenbenstorn och om konsten borde utövas för sin egen skull var alltså frågor som tycktes ha fått förnyad aktualitet här i slutskedet av andra världskriget. Sannolikt hade krigets påfrestningar och diskussioner om yttrandefrihet och samhälleligt, medmänskligt ansvar ställt frågorna på sin spets. I nummer sex av tidskriften 1944 fanns även en kort artikel som meddelade att Hagar Olsson hade givit ett ”temperamentsfullt” bemötande av Artur Lundkvist i Svenska Dagbladet i maj, där hon menade att Lundkvist försökte hitta kryphål för författarna att slippa ta moraliskt ansvar och agera solidariskt, vilket hon fann förkastligt då hon hade sett så många litterära ”anpasslingar” under de senaste åren.89
Återigen ser vi hur erfarenheter i samband med kriget gav impulser till litteraturdebatten. Men även erfarenheter av längre processer, som samhällets industrialisering och kommersi-alisering ansågs ha förändrat villkoren på litteraturens område. Hagar Olsson kritiserade kommersialisering och amerikanisering av litteraturen.90 Olof Lagercrantz menade att det in-dustrialiserade kulturlivet inte gav författaren nog med tid: ”Han [återigen en han] måste vara med i dansen eller svälta ihjäl”.91 Författarens ekonomiska ställning såg han som bekymmer-sam, särskilt för essäförfattare, och han menade att författaren nu hade det svårt ”att vara fri och sann”.92 L’art pour l’art-idealet tycktes alltså ha blivit svårare att efterleva i en mer kom-mersialiserad tillvaro. I ett senare nummer 1945 betonade även författaren Erik Gamby att de författare vars marknadspotential syntes osäker var ”litteraturens sannskyldiga martyrer, och ingen vet bättre än de vad det innebär att ägna sig åt konsten för konstens egen skull”.93
Kulturens ekonomiskt bekymmersamma ställning togs också fasta på i en redaktionell artikel om ”Det svenska kulturlivets villkor” i 1944 års åttonde nummer. Med tanke på denna situation menade man att kulturdebatten i Samtid och Framtid borde fylla en särskilt viktig funktion. Vad för ny litteratur och konst som skulle ”resa sig ur ruinerna” efter kriget ansågs det dock ännu vara ”för tidigt att yttra sig om”. Det underströks att det nu inte hade fötts någon optimism på samma sätt som under första världskriget: ”Endast sällan hör man spå-domar om en lyckans och fridens fågel Fenix beredd att springa fram ur det gamlas aska i
88 Brev från Olle Hallin till redaktionen 22/1 1944. Ur Natur och Kulturs arkiv hos Centrum för
Näringslivs-historia, Korrespondens, Samtid och Framtid, vol. 1, 1944, E 3 g:1.
89 [Osign.,] ”Om författarskapets dekadans”, Samtid och Framtid, 1944:6, s. 63. 90 Olsson, 1944, s. 10–14.
91 Olof Lagercrantz, ”Författaren och samhället”, Samtid och Framtid, 1945:1, s. 6. Dessutom påpekade han att
författarens budskap tenderade att drunkna i samhällets mångfald, vilket lätt ledde till att ”allmänheten blir förvirrad”. Se Lagercrantz, 1945:1, s. 7. Bilden av allmänheten som en stor, förvirrad massa tycks implicera att författarna behövdes som dess vägvisare.
92 Lagercrantz, 1945:1, s. 5, 10.
