Men varför gjorde du ingenting?
En vetenskaplig essä om orosanmälningar
kopplat till barns rättigheter
Av: Linda Zetterman
Handledare: Dan Karlholm
Södertörns högskola | Förskollärarutbildningen med interkulturell inriktning, Erfarenhetsbaserad / Utbildningsvetenskap C
Självständigt arbete 15hp Höstterminen 2020
Abstract
Title: Why did you do nothing? A scientific essay about the obligation to report of concern linked to children's rights
Author: Linda Zetterman Mentor: Dan Karlholm Term: Fall 2020/2021
The dilemma is a self-perceived experience of a child who does not have his needs respected and met. This puts me as an educator to be put in situations where I need to analyze the event and the needs of everyone involved from different perspectives. The purpose and dilemma of this essay is to focus on my role as an educator but also as an adult in the preschooler's life and what impact this can have based on a self-perceived situation. The thesis deals with the collaboration between preschool and social services and what opportunities there are to support children who live in insecure and deficient conditions. The essay discusses what knowledge there is about reports of anxiety, when they are justified, who decides on them and what consequences they can have for the child. One focus concerns the collaboration with the social services, another on which criteria need to be met in order to make a report. While I have examined my role as an adult, I have also critically examined the cooperation between various authorities such as the National Agency for Education, the UN Convention on the Rights of the Child and preschool, based on literature and research in the field. The essay contributes with a clearer picture of the children's lives in preschool and what conditions affect them and what the political form of government has for the impact on the activities in preschool. Finally, I also reflect on the various governing documents as both a support and a limitation.
Keyword: Obligation to report, UN Convention on the rights of the Child, report of concern, Childrens rights, cooperation, preschool, Social services.
Sammanfattning
Titel: Men varför gjorde du inget? En vetenskaplig essä om orosanmälningar kopplat till barns rättigheter
Författare: Linda Zetterman Handledare: Dan Karlholm Termin: Höst 2020/2021.
Dilemmat är en egenupplevd händelse där ett barn inte får sina behov respekterade och tillgodosedda. Detta försätter mig som pedagog att sättas i situationer där jag behöver
analysera händelsen och alla inblandades behov ur olika perspektiv. Syftet och dilemmat med denna uppsats är att utifrån en självupplevd situation fokusera på min roll som pedagog men också som vuxen i förskolebarnets liv och vilken inverkan denna kan ha. Uppsatsen behandlar samarbetet mellan förskola och socialtjänst och vilka möjligheter som finns för att stödja barns som lever under osäkra och bristfälliga förhållanden. Uppsatsen diskuterar vilken kunskap som finns om orosanmälningar, när de är befogade, vem som beslutar om dem och vilka konsekvenser de kan få för barnet. Ett fokus gäller samarbetet med socialtjänsten, ett annat på vilka kriterier som behöver fyllas för att kunna göra en anmälan. Medan jag har undersökt min roll som vuxen har jag också kritisk granskat samarbetet mellan olika myndigheter som Skolverket, FN:s barnkonvention och förskolan, utifrån litteratur och forskning på området. Uppsatsen bidrar med en tydligare bild av barnens liv i förskolan och vilka villkor som påverkar dem samt vad den politiska styrformen har för påverkan på verksamheten i förskolan. Till sist reflekterar jag även över de olika styrdokumenten som både ett stöd och en begränsning.
Innehåll
Abstract ... 1
Sammanfattning... 2
Gestaltning ... 4
Syfte och frågeställning ... 8
Syfte ... 8
Frågeställning ... 9
Metod och etiska övervägande ... 9
Metod ... 9
Etiska överväganden ... 11
Reflektion ... 11
Politiska bestämmelser gällande barns varande i förskolan ... 13
Att göra barnkonventionen levande i förskolan ... 15
Socialtjänsten och orosanmälningar i sin helhet ... 16
Sviktande omsorg eller omsorgssvikt? ... 18
Barnombudet ... 23
Relationen mellan förskola och socialtjänst ... 26
Instanser som hjälpmedel eller stjälpmedel för familjer i behov?... 27
Slutord ... 29
Referenser... 32
Bilaga 1 ... 35
Formulär för orosanmälan ... 35
Bilaga 2 ... 40
Gestaltning
Mias gälla stämma skär igenom telefonluren medan hon ger mig svaret jag nästan kunde räknat med; ”Men nu är det så att jag inte kan komma och hämta, jag har ett möte inbokat med en personlig tränare på gymmet. Jag får väl ringa till Robert och se om han kan komma lite tidigare. Men räkna inte med att det blir innan fem i alla fall. Och imorgon ska han vara där ända tills stängning för då har vi städning hemma, bara så ni vet”.
Svaret lägger sig som en sten i magen och jag avslutar snabbt samtalet, lägger på luren och öppnar glasdörren in till rummet där mina kollegor sitter och har dagens reflektionsmöte. Jag kommer på min irritation som börjat växa inom mig, reflektionsmötena behöver vi för att utvärdera veckan som varit och lägga upp nästa veckas aktiviteter, inte för att ringa och jaga vårdnadshavare som på olika sätt försvårar vår verksamhet och arbete. Vi står här allt för ofta och vår planering och möjlighet till reflekterande över aktiviteterna som varit, blir satt åt sidan för dessa sidouppgifter.
”Nej han kommer inte bli hämtad idag heller, så hur gör vi? Ska vi stanna ute på förmiddagen eller går vi in? Hans kläder är ju inte lämpliga för vädret och han verkar inte vara kry nog för att orka med tempot utomhus”. Jag hör min bittra ton medan jag informerar mina kollegor om vad Mia precis gjort klart för mig i telefonen.
”Men är det då lämpligt att vara inne? Där blir ju ljudnivån betydligt högre? Dessutom lär vi och de andra barnen bli smittade om vi går in och är inne mer än nödvändigt. Har ni sett snoret och hört hostan? Det är förfärligt”. Sanna tittar på mig med en nästintill tom blick för att sedan titta på Isolde. Isolde tar demonstrativt en stor klunk kaffe ur hennes ljusblåa kaffekopp för att visa att hon inte är helt bekväm med den här diskussionen.
Jag hör hur Victoria skruvar på sig i soffan och hur hon harklar sig innan hon bestämt säger ”Nä men vet ni vad? Nu har vi haft för lång period med bristfälliga kläder, han är sjuk här på förskolan, han kommer i smutsiga kläder, gammal blöja och är smutsig överlag också. Plus att han är här varje dag. Nu måste vi göra en orosanmälan, våra samtal med föräldrarna hjälper ju inte. Mamman kanske fortfarande befinner sig i sin depression? Borde vi inte göra något då?” Hennes kroppsspråk har förändrats sen tidigare under mötet. Istället för att sitta mjukt och ha en varm utstrålning sitter hon nu lite framåtlutat i den orangea soffan, hon stödjer huvudet i sina händer och hon spänner sin blick i oss. Jag ser Isolde i ögonvrån och märker hur hon börjar röra på sig lite nervöst, detta är något hon gör när hon blir obekväm i samtal, vi har sett
som hennes mun öppnas ”Fast jag tycker inte att det är vår sak att göra, mamman har precis börjat jobba väl? Och pappan har rest mycket ju, det kan vara mycket sånt som påverkar också. Det är ju inte som det där fallet med familjen som vi hade, där mamman slog barnen.”. Det är Isolde som ställt ner sin kaffekopp på ekbordet och yttrat sin åsikt. Hon håller
fortfarande i koppens öra samtidigt som hon tittar på Sanna för att se Sannas reaktion.
Familjen hon nämner slutade för två månader sen efter en lång period av dokumentation, orosanmälningar och möten med socialtjänsten. Jag får en kall kår när jag tänker på tiden vi gått igenom och detaljerna man fick höra av familjens treåring. Vi har precis återhämtat oss som arbetslag efter en tid av uppdagad misshandel, både psykisk och fysisk av en mamma som det visade sig var fast i missbruk och en depression. Skillnaden i den situationen var att det aldrig fanns några tvivel i oss om att dokumentera eller anmäla. Där var det tydligt att barnen behövde vår hjälp för att förändra deras levnadssituation, här är det skillnad. Nu verkar det alltid finnas ursäkter för vårdnadshavarna och varför vi ska värna om deras behov och måsten.
Jag känner att irritationen fortsätter att växa inom mig, tänk att Isolde alltid ska ursäkta vårdnadshavarna, och om hon ska ha den tidigare familjen som exempel måste hon ju faktiskt se att båda mammorna i de olika familjerna lider av psykisk ohälsa. Vi har ju dessutom varit väldigt tydliga och raka till alla familjer på vår avdelning om vad som gäller. I början av terminen, som var för ungefär åtta veckor sen, förklarade vi för vårdnadshavarna hur barnens dagar är på förskolan och vad som krävs av dem. Då påminde vi även om att barnen behöver vara friska och pigga för att orka med verksamheten och att vi inte kommer förändra vår verksamhet för att ett barn är förkylt eller inte tillräckligt kry för att gå på till exempel en utflykt. Det hör tyvärr till normen i vår verksamhet om att vi blir ombedda att ett barn ska få tillbringa sina dagar inomhus eftersom hen är snorig eller hostig, eller att ett barn behöver sova under dagen då barnet inte sovit så bra under natten. Dessa små önskemål är tydliga tecken på att barnen inte är tillräckligt utvilade eller friska för att kunna spendera dagen på förskolan. Det är också ett tydligt tecken på hur vi pedagoger blivit införstådda i att
vårdnadshavarna är våra kunder och att vi måste värna och rå om deras behov. Även om det ibland blir på, vad jag anser är, bekostnad av barnens behov, vad det nu är. Jag känner hur irritationen nästan övergår i ren ilska när jag tänker på vilka ekonomiska vinster min arbetsplats gör men vi ändå inte kan få följa vårt uppdrag i den utsträckning vi borde.
Jag tittar ut genom fönstret som är täckt av små regndroppar som kämpar sig neråt, där står han, Love. En fyraårig pojke med tovigt hår och snor ingrott på kinderna trots våra tappra försök att tvätta rent honom. Han står ensam vid klätterställningen och tittar på när de andra barnen klättra uppför och hoppar ner på gruset under. Jag ser honom ofta så, ensam eller i en bredvid-lek. Det är sällan han leker med kompisarna och när han gör det är det tydligt att han inte riktigt lyckats bryta lekkoderna på samma nivå som hans jämnåriga kompisar. Regnet faller tungt och hans mörkgråa fleecetröja ser dubbelt så tung ut som innan av allt vatten den absorberat. Love är ett av de mest positiva barnen jag träffat. Han är ständigt positiv till sitt varande på förskolan och visar detta tydligt med humöret han har varje morgon och varje lämning. På mornarna är han gladare över att komma till förskolan än vad han blir när han blir hämtad på eftermiddagarna. Love spenderar dagarna med ett leende på läpparna trots att han ibland befinner sig i situationer där han borde tappa humöret. Jag känner ilska och sorg inom mig och jag tänker på den lilla pojken som inte själv har en möjlighet att förbättra eller förändra situationen han lever i. Tre år hann gå innan föräldrarna märkte att han hade vatten i öronen och därför inte hörde någonting, familjen hade under hans första två år flyttat omkring och på så sätt fallit mellan stolarna hos BVC. Vattnet i öronen hade påverkat hans talförmåga och därför har han bara lärt sig att prata med korta meningar eller enstaka ord.
Sannas röst för mig från mina tankar om Love och tillbaka in till personalrummet som vi befinner oss i, ”Isolde kanske har rätt, det kanske bara har varit en stressig tid för familjen, vi kanske borde avvakta lite eller prova prata med dom igen? De lyssnade ju när vi sa att han behövde bättre kläder” hör jag henne säga, samtidigt som hon själv slänger på sig sin regnjacka ovanpå den lila fleecen hon tagit på sig. Victoria instämmer snabbt ”Ja de blev ju en ändring även om det tog tid, nu har vi påbörjat en förändring och kanske ska gå på det spåret så de inte blir arga eller missnöjda. Vi får gå in och försöka hålla honom lite ifrån gruppen, han kanske kan gå sida vid sida med någon av oss idag så han får lite lugn och ro och kan kurera sig?”. Jag kommer på mig själv att nicka instämmande på det Victoria föreslår även fast jag känner själv att det inte är en hållbar lösning. Hur reagerar de andra barnen när Love ska få gå sida vid sida med en pedagog hela dagen, och hur löser vi det när vi ska få ihop raster och det ska dukas innan lunch? Det är egentligen den absolut sämsta lösningen enligt mig, men jag reflekterar snabbt över att alla olika lösningar jag tänker på inte heller känns görbara eller lämpliga. ”Ja det får väl bli så för den här gången, men tills nästa
Jag kan ändå inte förmå mig att släppa tankarna på de alternativen som finns gällande att agera för Love. Medan jag klär på mig lager för lager för att klara vädret utanför funderar jag på ifall vi inte ska ringa till Mia eller Robert igen och stå på oss. Om vi står på oss kanske de inser att Love inte är tillräckligt kry för att klara dagen. Eller ska jag gå bakom ryggen på mina kollegor och göra en anmälan ändå? Men vad leder den till egentligen? Och är det verkligen det bästa för Love? Huvudet känns som en orkan med alla tankar och jag inser då att jag inte har tillräckligt med kunskap om vad våra olika alternativ är och vad dessa kan innebära. Mina tankar avbryts av Sannas röst som tydligt förklarar för mig att vi måste gå ut till barnen nu, vår reflektion har dragit ut långt över tiden.
Väl ute på gården faller regndropparna tungt och jag hinner lagom komma ut på den leriga gården innan Love kommer och möter mig och säger hest ”kramas” och tar mig i handen. Vi slår oss ner på den nötta bänken som en gång i tiden varit militärgrön men nu är det bara fläckar av färgen kvar. Jag känner hans lilla späda kropp i min famn och jag hör hans rossliga andning, ”handen” hör jag honom säga samtidigt som han håller upp sina två händer, jag tolkar det som att han fryser för händerna har börjat skifta åt det röda hållet. Jag tar händerna i mina och säger att vi går in. ”Nej ute stanna” svarar han hest. Vi sitter kvar på bänken Love och jag och låter regndropparna falla runt omkring oss. Hans rossliga andning blir till varma utandningar på min hud när han borrar in sitt lilla, snoriga ansikte vid min hals. Jag kan inte sluta tänka på vilken makt jag besitter och jag funderar över vilken roll jag kommer spela i hans liv när jag inte använder mitt talutrymme som jag borde.
Mina tankar dras tillbaka till morgonens möte och jag kommer på mig själv att bli irriterad över hur lätt jag låter mina kollegor övertala mig angående orosanmälningar. Jag förstår inte hur jag kan vika mig så snabbt när jag vet att jag har ett ansvar gentemot barnen på min avdelning och att jag tar väldigt allvarligt på min anmälningsplikt. Men hur kommer det sig då att jag alltid lyckas tillåta mig själv att tolka anmälningsplikten fritt när vi hamnar i dessa gråzoner gällande barn och familjer? Är verkligen min uppfattning av barnets bästa det som Love vill eller behöver, är det kanske jag som är för ivrig och ropa orosanmälan i tron om att detta är det mest lämpliga att göra?
Syfte och frågeställning
Min gestaltning utspelar sig under ett möte i vårt arbetslag där vi, utifrån ett samtal med en vårdnadshavare gällande hennes barns välmående, hamnar i en dialog kring vårt uppdrag och vår anmälningsplikt. Mitt dilemma i denna situation är att jag tycker mig frångå mina
moraliska och etiska riktlinjer genom att jag ger vika för andras åsikter samt att jag låter den privata förskolan jag arbetar på, påverka mig i min yrkesroll. I Sverige finns det två olika sorter av förskola att erbjuda familjer utöver pedagogisk omsorg, dessa två olika former är kommunal och fristående, men i folkmun kallad privat förskola. Gällande den privata sektorn drivs dessa förskolor av till exempel aktiebolag, stiftelse, ekonomisk förening såsom
kooperativ eller ett trossamfund (Skolverket, 2020). I detta fall bedrevs förskolan av ett aktiebolag och därav finns det aktieägare med ett vinstintresse högst upp i den organisatoriska pyramiden. Detta gör att min roll som pedagog blir komplex då vårdnadshavare agerar kunder men barnen är brukare av våra tjänster och vår verksamhet. Mitt intresse flackar i takt med att mina kollegor lägger fram argument angående varför vi bör avvakta att agera för det vi anser är Loves bästa. Även här är det en kamp inom mig då mina personliga intressen trumfar min yrkesroll och på så sätt övertar min professionella bedömningsförmåga. Jag funderar även på om mitt alternativ på lösning i situationen verkligen skulle gagna barnet eller om det är det bästa utifrån mina ramar. Här finner jag en ambivalens i mitt uppdrag då jag ska agera och utgå från min tolkning av barnens bästa, men samtidigt ha vårdnadshavare att värna om då dessa är kunder och våra reklampelare utåt. Mitt uppdrag krockar därför med förskolans behov och intresse.
Syfte
Syftet med detta examensarbete är att undersöka orosanmälningar och vilka konsekvenser dessa får för barnet i förskolan. Ytterligare en aspekt jag kommer att studera är hur berörda parter påverkas av den samverkan mellan förskola och socialtjänst som upprättas vid orosanmälningar. Jag vill även undersöka maktstrukturen som tar plats i samspelet mellan pedagoger och vårdnadshavare och om barn tilldelas talutrymme i bestämmelser på förskolan.
Frågeställning
Mina frågeställningar grundar sig i ambivalensen jag upplevde, och fortfarande kan uppleva som yrkesaktiv inom förskolan. Jag vill med min frågeställning och min undersökning uppmärksamma vad som krävs för att kunna verka för barnets bästa. Jag kommer att kritiskt diskutera förskolans blick på vårdnadshavare som kunder, vilket skulle kunna få oss
pedagoger att brista i det omsorgsetiska i vårt förhållningssätt gentemot barnen.
Mina frågeställningar är:
- När bör en orosanmälan göras? . Vad avgör detta?
. Vem avgör detta?
. Vad finns det för olika följder av en anmälan?
- Vilken roll har barnkonventionen i arbetslaget? . Hur kan barnkonventionen aktualiseras i förskolan?
- Hur kan vi balansera värnandet om barnet med vårdnadshavarnas intressen i förskolan?
Metod och etiska övervägande
Metod
Metoden jag väljer att använda mig av i min studie är essäformen jag skriver i. På Södertörns högskola, närmare bestämt Centrum för praktisk kunskap har de tagit fram denna som metod som alternativ till examensarbete. Att skriva en vetenskaplig essä gör att jag kan utgå från mina egenupplevda erfarenheter som yrkesaktiv och styrka samt ifrågasätta detta med
forskning och litteratur. Genom att beskriva mina erfarenheter och hitta teorier och forskning på samma ämne får jag som forskare en bredare syn på ämnet och kan även ifrågasätta mitt agerande som pedagog i berättelsen. Detta styrker docent Lotte Alsterdal i boken
Essäskrivande som utforskning, där hon förklarar hur essäskrivande som metod möjliggör för
beskriver Alsterdal essäns form och hur det ständiga pendlandet mellan dilemma,
reflekterande och andras tankar gör att reflektionerna fördjupas. Detta präglar essäer i dess uppbyggnad, att ständigt befinna sig pendlandes mellan närhet och distans (ibid., s. 67). Jonna Lappalainen Hjertström och Eva Schwarz, båda docenter vid centrum för praktisk kunskap och lektorer vid Södertörns Högskola, skriver tillsammans om vikten av att våga kliva ur sin roll och in i en forskarroll där man vrider och vänder på sitt agerande och situationerna man befinner sig i som yrkesaktiv. Detta gör att man kan observera sitt agerande och reflektera över detta med varierande förhållningssätt för att få syn på situationen med andra glasögon. Genom skrivandet kan vi därför synliggöra vår kunskap och ifrågasätta vårt agerande (Hjertström Lappalainen & Schwarz 2011, s. 99).
Genom att använda sig av essäform väljer man även att ha skrivandet i fokus. Docent i yrkeskunnande och teknologi, Maria Hammarén beskriver i Skriva – en metod för reflektion att ”berättelsen är erfarenhetens form” (Hammarén 2005, s.17). Detta ser vi utifrån dilemmat essän kretsar kring och det tydliggörs ytterligare i den reflekterande delen då dessa grundar sig i erfarenheter. Alsterdal belyser även dilemmats svårbedömdhet och hur man i essän befinner sig i en situation som upplevs svårbedömd och som väcker funderingar hos både författare och läsare (Alsterdal 2014, s. 49).
Min essä skrivs i den primära form med barnperspektivet i fokus, detta har således riktat in mig på litteratur och forskning gällande barns anknytning, omsorg, barns rättigheter samt vilka lagar som vi pedagoger har att förhålla oss till i vårat arbete. Jag använder mig frekvent av lagar såsom Barnkonventionen och Socialtjänstlagen i mitt undersökande. Forskningen jag brukar för att styrka barnens behov av omsorg och anknytning hittar jag i Fil. Dr Karin
Lundéns bok ”Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn – vad kan vi lära av
forskningen?” samt även i Mary Ainsworths anknytningsteorier i Leif Havnesköld och Pia
Risholm Mothanders bok ”Utvecklingspsykologi 3”. För att få en nyanserad bild av barnens rättigheter och pedagogernas roll i barnens liv använder jag mig av litteratur skriven av Linnea Bruno och Zulmir Bečević i form av deras bok ”Unga i utsatta livssituationer –
perspektiv från forskning och praktik” och även Åsa Ekmans ”Barnets rättigheter – barnkonventionen i förskolan”.
Etiska överväganden
I mitt skrivande har jag utgått från ”Forskningsetiska principer inom
humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning” (2002). I denna text går det att läsa att forskning alltid ska respektera och ta hänsyn till de primära kraven som finns vilket är; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet (ibid., s. 5 - 6). För min essä gör dessa krav att jag i mitt skrivande har anonymiserat texten. Gestaltningen är ett axplock utifrån olika erfarenheter på olika arbetsplatser och namnen är fingerade för att värna om individens frihet och okränkbarhet.
Jag kommer även benämna den vuxna i förhållande till barnet som vårdnadshavare, detta på grund av att jag inte har någon kännedom gällande ifall den tilltalade är barnets biologiska eller lagliga förälder.
Reflektion
När jag reflekterar över situationen och makten vi har att förändra Loves levnadssituation tänker jag på hur mina kollegor ser på situationen. Jag reflekterar gång på gång över hur svårt vi verkar ha att enas om vad som bör göras när vi alla har olika utbildningsnivåer från olika skolor. Att detta inte är något som uppmärksammats under varken barnskötar- eller
förskollärarutbildningen förvånar mig. Vi står fyra individer med helt olika utgångspunkter och tidigare erfarenheter av liknande situationer men ingen av oss har fått någon basal kunskap eller information om hur man bör agera eller tänka. Att irra i den här ovissheten tillsammans men ändå ensam får mig att tänka på hur ett samarbete mellan socialtjänst och förskola hade underlättat. På varje förskola ska det finnas ett fackligt ombud samt ett skyddsombud för oss pedagoger, men vem har då det primära ansvaret för att barnens
rättigheter tillgodoses och att verksamheten följer barnens behov? Av tidigare erfarenheter är ett kollektivt ansvar positivt och effektfull i vissa anseenden, men gällande förskolans värld krävs det oftast att en specifik individ blir ansvarig för ett specifikt område för att utveckling ska ske.
Jag ser även svårigheterna man som pedagog möter när man ska tillgodose både
vårdnadshavare och barn, medan jag upplever att det tysta fokuset alltid verkar ligga på vårdnadshavare och deras behov. När vi sitter i arbetslaget verkar vår dialog genomsyras av
att vi vill göra Loves vårdnadshavares behov tillgodosedda. Men jag som pedagog då? Hur förvaltar jag mitt talutrymme och makten som jag faktiskt besitter i mitt arbetslag? När jag reflekterar över min roll som pedagog och allt vad den innebär vet jag att min komplexitet ofta tar fäste i balansen mellan min profession och min medmänsklighet. Att arbeta på förskola betyder att man behöver vara personlig men inte privat, man ska agera utifrån
förskolans värdegrund, lagar och stadgarna men ändå vara medmänsklig och ödmjuk. Jag som pedagog har också ett ansvar i hur jag väljer att se på barnen i min omgivning och
verksamhet. Att ha en människosyn där man ser på både barn och vuxna som kompetenta gynnar både mig i min roll som pedagog och barnen jag interagerar med dagligen. I vårt samtal gällande Love såg vi inte till hans egen vilja eller åsikt. Vi som arbetslag frågade inte Love om hur han kände eller tyckte utan vi tar oss friheten att helt tolka hans behov. Åsa Ekman, journalist, barnrättskämpe och författare till boken ”Barnets rättigheter –
barnkonventionen i förskolan” belyser detta i sin bok. Där skriver hon om att detta inte är i enlighet med barnkonventionen då barnkonventionen barnsyn tydligt visar att barn ses på som fullvärdiga människor och genom att vi ser på barn som fullvärdiga individer har vi även ett mer öppensinnat sätt att lyssna på barnet och se saker ur hens perspektiv (Ekman 2020, s. 44).
Jag kommer i mitt skrivande att använda mig av begreppet ”gråzoner”. Med detta begrepp menar jag situationer som vi pedagoger kan stöta på som inte är självklara underlag för att göra en anmälan. Dessa situationer kan i det stora hela förklaras som omsorgssvikt och detta är allt från bristande kläder, saknad av ledighet och återhämtning, smutsiga och ovårdade barn eller att barnen inte får vara hemma när de är sjuka. Sedan den första januari 2020 är
barnkonventionen en del av svensk lag, även detta kräver mer av oss som pedagoger då vi tidigare haft barnkonventionen som styrdokument men nu måste se det som lagstadgade artiklar att följa. I min essä vill jag forska i vad som krävs för att orosanmälningar ska ses som den norm de borde vara i förskolans värld och hur vi har hamnat i att värna om relationen till vårdnadshavarna hellre än att värna om barnens välmående. Jag kommer även att
problematisera den bristande kontakten som finns mellan socialtjänst och förskola samt den bristande informationen angående vad som händer när en anmälan görs både från ledningshåll samt under förskollärarutbildningen. Jag tänker undersöka komplexiteten vi pedagoger
befinner oss i när vi inte har tydliga riktlinjer att följa i vårt uppdrag och tolkningsutrymme uppstår. Dock är vårt yrke sådant att tolkningar alltid kommer ta plats i vår verksamhet och riktlinjer kan inte upphäva behovet av omdöme och tolkningar, men det jag är intresserad av
är hur jag som pedagog tillåter mig att tolka situationer utifrån ens egna erfarenheter och åsikter.
En aspekt som kommit till mig under skrivandets gång har varit den sociokulturella aspekten. Denna gestaltning utspelade sig i en barngrupp med väldigt välbärgade familjer och
stadsdelen förskolan var lokaliserad i anses vara en stadsdel där många familjer med pengar och med högt uppsatta jobb bor i. I mitt analyserande av situationen och mitt agerande tycker jag mig se att dessa aspekter spelar in i mitt och mina kollegors agerande. Familjen som benämns i texten som vi anmält och lämnat bakom oss är en familj vars lägenhet de fått av myndigheter och tidigare hade de bott i en förort som ses som socioekonomiskt utsatt. Utifrån att ha rannsakat mig själv och min syn på de olika familjerna upptäckte jag att min roll
präglades av vad för ekonomiska förutsättningar jag tolkat att föräldrarna hade. Jag upplever det ofta som att familjer ursäktas om vårdnadshavarna sitter på chefspositioner i större grad än familjer med vårdnadshavare som pusslar ihop vardagen och det ekonomiska med tillsynes alldagliga jobb.
Politiska bestämmelser gällande barns varande i förskolan
I förskolans värld styrs alla anställda och verksamheten av skollagen och läroplanen. Även om dessa styrdokument går hand i hand har de två skilda syften. Skollagen tydliggör vilka rättigheter och skyldigheter barn och vårdnadshavare har. Läroplanen fokuserar på vilken värdegrund som ska genomsyra förskolans värld, utbildningens innehåll och vilka
ansvarsområden rektorer och förskollärare har (Skolverket 2020). Skollagen beslutas av regeringen och är förenklat förklarat: tydligheter kring det praktiska gällande förskolan och skolans värld. Där tydliggörs huvudmännens ansvar, kvalitet, dokumentation och agerande gentemot barn med särskilda rättigheter (ibid.). I Läroplanen ligger tyngden i vad som erbjuds i de olika skolformerna som finns. Läroplanen är ett politiskt dokument som syftar på
måluppfyllelse och ska därför alltid gå hand i hand med aktiviteterna och verksamheten som genomförs. Läroplanen sätts även den av regeringen och är uppdelad i två delar: värdegrund och uppdrag samt mål och riktlinjer. Med detta menas inte att det finns specifika mål som barnen ska uppfylla utan dokumentet verkar som underlag för pedagoger att förhålla sig till (ibid.).
Som förskollärare i förskolan har man det primära ansvaret för att se till att varje barn får sina behov tillgodosedda och en utbildning som är anpassad utifrån individens behov. Förskolan innehar även uppdraget att se till varje barns utveckling, och även se till att lärande och omsorg bildar en övergripande helhet i verksamheten (lpfö 2018, s. 7). Genomgående i läroplanen är vikten av hur pedagogerna ser till omsorgsaspekten och hur vi möjliggör för detta att ta plats i vår verksamhet (lpfö 2018).
Som ytterligare supplement till läroplanen blev, som tidigare nämnt, barnkonventionen svensk lag den första januari 2020. Att Barnkonventionen blev lag hade att göra med att trots att Sverige är ett av de bästa länderna för barn att växa upp i så får barn sina rättigheter kränkta dagligen runt om i vårt land. För att belysa vikten av en lagstadgad konvention var
huvudargumenten bland annat möjligheten till att stärka barnens rättsliga ställningar,
möjligheten till att stärka barnkonventionens styrka och genomslag i beslutsprocesser samt att förstärka där lagar inte räcker till att värna om barnens rättigheter (Ekman 2020, s. 37). Barnkonventionen är FN:s konvention om barns rättigheter. Gällande länder som anslutit sig till FN är dessa bestämmelser rättsligt bindande och ses som ett internationellt avtal för medlemsländerna. Barnkonventionen förändras ständigt och FN kan lägga till fakultativa protokoll, stommarna i artiklarna är dock bestående:
• Att alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2) • Att barnens bästa ska beaktas vid alla beslut (artikel 3) • Att alla barn har rätt till liv och utveckling (artikel 6)
• Att alla barn har rätt att säga sin mening och få den respekterad (artikel 12)
I varje medlemsland är det den sittande regeringen som säkrar att barns rättigheter tillgodoses och efterlevs (Barnkonventionen, 2016 s. 4). Barnkonventionen innehåller fyrtiotvå olika artiklar gällande barnens rättigheter och bestämmelser om barn. Som yrkesaktiv i Sverige, som i tillfället när detta skrivs inte ligger i några konflikter med andra länder, ligger vissa av dessa artiklar närmre oss pedagoger än de gällande barn i samband med väpnade konflikter. Artiklar som kan ses väsentliga för detta dilemma som påtalas i gestaltningen är spridda men övergripande. De artiklar jag väljer att fokusera på och ha som grund i min studie kring pedagogernas roll i gestaltningen ovan är nummer 3, 19, 27 och 31.
• Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (ibid.).
• Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp (ibid.).
• Barn har rätt till skälig levnadsstandard, till exempel bostad, kläder och mat (ibid.). • Barn har rätt till lek, vila och fritid (ibid.).
När vi läser Barnkonventionens olika artiklar kan det på ett förenklat sätt förklaras som att barn har rätt till att få sina grundläggande behov tillgodosedda av vårdnadshavare eller andra vuxna i barnets liv. Hade vi haft en bredare vetskap om barnkonventionens artiklar och ett förhållningssätt som genomsyras av dessa hade vi föreslagit att prata med Love själv för att se vad han kände och ville i gestaltningen.
Att göra barnkonventionen levande i förskolan
Åsa Ekman har under femton års tid arbetat aktivt inom kommuner och statliga myndigheter för att uppmärksamma barnens rättigheter och vuxnas roll i att möjliggöra för dessa. 2020 gavs hennes bok Barnets rättigheter – barnkonventionen i förskolan ut. Denna bok är viktig och borde finnas på varje förskola och gås igenom kapitel för kapitel under pedagogernas planering, detta för att säkerställa sig om att man följer Barnkonventionen och Läroplanen på bästa möjliga sätt för barngruppen som man varje dag leder. För att säkerställa att vi
pedagoger skapar möjligheter för barnen och verksamheten, att följa de politiska bestämmelserna och lagarna, kan man bära med sig en reflekterande fråga i sitt dagliga samspel med barnen, vad tycker barnen om detta? Samt att vi alltid involverar barnen i beslutstagande gällande dem och på detta sätt står på barnets sida och står upp för deras rättigheter (Ekman 2020, s. 11).
Genomgående i Läroplanen för förskolan hittar vi begrepp som demokrati, solidaritet, jämställdhet, barns inflytande, mänskliga rättigheter samt integritet. Även fast
Barnkonventionen enbart nämns vid namn en gång i hela läroplanen kan vi genom dessa begrepp och hur dessa uttrycks i skriften se flertal av Barnkonventionens artiklar. Genom att efterleva Läroplanens mål gör vi oss samtidigt till aktörer av artiklarna i barnkonventionen då det tydligt kan ses att lpfö och denna är sammanflätade i vilket mål de vill nå och
uppmärksamma i barnens liv (Ibid., s. 61). Det svåra i arbetet kan däremot bli att konkretisera att det är artiklarna vi efterföljer i vårt agerande utifrån läroplanen, denna svårighet uppstår i synnerhet då vi sällan använder oss av begreppet ”rättigheter” istället för frågorna (ibid., s. 62). Genom att bygga strukturer som säkrar att läroplanen och artiklarna följs kan vi även dokumentera aktiviteter som går i enlighet med de nationella målen vi arbetar utifrån och mot. Att säkerställa att detta görs med barnens utveckling i första hand är rektorns ansvar. Att skapa ett klimat och arbetssätt där barnrättsperspektivet genomsyrar förhållningssättet kan skapas genom att involvera jämställdhet i det systematiska kvalitetsarbetet samt att genomföra barnkonsekvensanalyser i form av prövningar vid förändrad verksamhet (ibid., s. 70 – 71). Genom att implementera detta arbetssätt kan vi aktualisera barnkonventionens roll i förskolan men även försäkra oss om att medarbetare förstår konventionen, läroplanen och dess syften så att de efterlevs i mer än de planerade aktiviteterna. Det primära för att en förändring ska kunna implementeras är att viljan finns att se barn som rättighetsinnehavare ska finnas där (ibid., s. 76). En tydlig indikation på att man har en vilja att implementera en ny syn på barn går hand i hand med synen på leken i förskolan. I Läroplanen värnas leken och den ses som primär för barnens egna utvecklingar och deras hanterande av känslor och händelser. Genom detta kan vi se på leken som något barnen bör göra för deras utveckling eller som en rättighet för dem att ha möjlighet att använda sig av leken som bearbetande och utvecklande verktyg (Ibid., s. 143).
Utifrån denna vetskap blir det tydligt för mig att jag som pedagog värnade om
barnkonventionen men inte om Love som rättighetsinnehavare. Hade jag, i min yrkesroll, haft vetskapen och stödet i att agera utifrån att varje barn är innehavare av rättigheter hade jag kunnat motivera ett agerande utifrån Loves behov på ett nyanserat sätt. Genom att vara uppdaterad kan man som pedagog finna tyngd i sina argument utifrån barnens behov men även inneha kunskapen att motivera och förmedla dessa på ett sätt som tas emot positivt av vårdnadshavarna.
Socialtjänsten och orosanmälningar i sin helhet
För att stärka ambivalensen i situationen behövs det tydliggöras att alla verkande inom förskola omfattas av anmälningsplikten. Detta förtydligas i Socialtjänstlagen, kap 14 §1 (Sveriges Riksdag 2001). Anmälningsplikten innefattar anmälningsskyldigheten som personal inom förskolan ingår inom. Detta innebär att allt man får kännedom om inom sitt yrke går
under anmälningsplikten och det är då ens personliga ansvar att händelsen och oron blir anmäld (Socialstyrelsen 2014, s. 25). Om en anställd på en förskola får vetskap om en
situation där misstanke om barn som far illa uppstår i en privat situation omfattas man inte av anmälningsplikten utan då omfattas man av 14 kap 1 c §, denna paragraf riktar sig till
rekommendationen att anmäla vid minsta misstanke (ibid.).
Socialtjänsten finns i Sveriges alla kommuner och arbetar för att stötta människor med missbrukarproblematik, funktionsvariationer samt familje och individomsorg. För att se på Socialtjänsten ur ett historiskt perspektiv kan vi återgå till det som innan 1920 kallades för fattighus. Fattighus och socialtjänsten har samma primära syfte i att hjälpa familjer i behov på diverse sätt. Det kan handla om hjälp i form av ekonomiskt bistånd, boende och denna hjälp kan sträcka sig under en längre eller en kortare period i personens liv (Stockholm stad 2020). Vid misstanke om fara eller försummelse för barn ska anmälan göras genast. Det är av stor vikt att en anmälan genomförs skyndsamt då tidsintervaller har större påverkan på barnens utveckling än vad det har på vuxnas (Socialstyrelsen 2014, s. 19).
Bifogat som bilagor efter referenslistan finns ett dokument som visar hur en blankett för en anmälan ser ut samt ett mail från Spånga/Tensta stadsdelsförvaltning som beskriver processen vid en anmälan. Denna beskrivning utgår från att en yrkesaktiv person anmäler en misstanke om ett barn som far illa. Blanketten är ”bilaga ett” och mailet refereras till som ”bilaga två”.
En anmälan ska göras till socialtjänsten i den kommunen som barnet bor i (Socialstyrelsen 2014, s. 23). Det behövs ingen vidare tydlig information såsom personnummer eller liknande gällande barnet oron gäller. Som anmälare kan man enbart uppge barnets namn, adress, personnummer eller annan information man har tillgång eller vetskap om. Anmälningar kan göras via telefon till socialkontoret eller genom en blankett på internet, se bilaga ett. Om en anmälan genomförs muntligt är det att föredra att den kompletteras med en skriftlig anmälan för att minska risken för missförstånd (Socialstyrelsen 2014, s. 24). Som anmälare har man rätten att, om anmälan görs i egenskap av privatperson, vara anonym. Under bilaga ett ser vi anmälans uppbyggnad och att kontaktuppgifter till uppgiftslämnaren ska lämnas, ska anmälan göras privat lämnas dessa fält tomma. Görs en anmälan oavsett grund eller misstanke kan den dock inte återtas oavsett vad för utredning Socialtjänsten kommer fram till (Socialstyrelsen 2014, s. 20). Efter att en anmälan är gjord kan en uppdatering till anmälaren återges, där kan man få information gällande vem som mottagit ens anmälan samt om utredning startats eller
ej, se bilaga två. Detta kan vi i bilaga ett se att man tydligt får lämna samtycke till samtidigt som anmälan görs. Det är dock alltid Socialtjänstens ensak att starta en utredning för att se vad barnet och familjen har för behov, det privatpersoner eller yrkesaktiva kan göra för att underlätta är att lämna informationsrika detaljer och anmäla vid minsta misstanke
(Socialstyrelsen, 2014 s. 19 – 20). I blanketten för anmälan, se bilaga ett, tydliggörs även de 22 varierade anledningarna till att en anmälan görs. Dessa punkter är i en sådan bred skara att de involverar allt från vanvård såsom könsstympning men även psykisk försummelse. Med denna spann på alternativ till att anmäla kan ens oro tydliggöras och beskrivas utförligt. De olika alternativen kan även göra en uppmärksam om att barn far mer illa än vad man i första stunden kan tro, utebliven dentalvård är en av dessa punkter.
Som arbetstagare omfattas alla anställda av sekretesslagen. Denna lag har sin utgångspunkt i tystnadsplikten gällande känslig information. Som yrkesaktiv inom förskolan berör detta uppgifter såsom barns namn, familjekonstellationer, boende och liknande som på olika sätt kan rubba individens identitet (Riksdagen 2009). I Socialtjänstlagen finns en klausul som uttryckligen möjliggör att sekretesslagen ska ogillas myndigheter emellan,
anmälningsskyldigheten är en av dessa faktorer som ställer sig högre än sekretesslagen
(Socialstyrelsen 2014, s. 28). I bilaga två beskrivs en anmälan på så sätt att den inkommer till socialkontoret i stadsdelen där barnet är folkbokförd, socialtjänsten har då fjorton dagar på sig att göra en utredning och se till om barnet behöver akut skydd. För att se till innehållet och dess allvarlighetsgrad görs en förhandsbedömning utifrån innehållet i anmälan. Utifrån detta startas en utredning eller så avslutas ärendet utan åtgärder. Utredningen kan utgå från om barnet bland annat har ett destruktivt beteende och behöver skydd från sig själv eller skydd från familjemedlemmar.
Sviktande omsorg eller omsorgssvikt?
Med dessa bestämmelser i ryggen kan det tyckas att pedagoger ska ha en tydlig struktur för hur vi uppmärksammar omsorg och hur vi kan arbeta med vårdnadshavare som brister i detta. Tyvärr innehåller förskolans verksamhet fortfarande utrymmen för pedagogernas fria
tolkningar. Detta skapar dock ytterligare en ambivalens då förskolan i sig är en arena där
tolkningsutrymme behövs för att föra verksamheten framåt. PedagogikprofessornGustavsson
pratar om hur vi tolkar och uppfattar saker och situationer. Vi ser på våra tolkningar som förförståelse på situationer och händelser beroende på hur vi formats socialt under våra liv
utifrån de rådande normerna vi levt utifrån (Gustavsson 2007, s. 112). I detta fall kan dock våra tolkningar och i synnerhet min syn på våra tolkningar mer ses som fördomar. Gustavsson fortsätter prata om hur man tolkar något som något. Men bör detta alltid ses som negativt utifrån de tolkningsutrymme som finns? Genom våra egna erfarenheter och normerna vi utvecklat under våra liv ser vi på händelser som något utifrån detta, vi begränsas alltså av vår egen horisont. Men med detta kan vi då rama in och främja objektiv kunskap genom våra tolkningar (ibid., s. 111). Här ligger det stor vikt vid att pedagogerna besitter ett professionellt omdöme för att kunna handla enligt behoven som finns i situationen. Filosofen Jonna
Bornemark skriver i Chefs tidningen om vikten av att cheferna ser till att de anställda får verktygen att handla i enlighet med deras profession och uppdrag (Bornemark 2019). Hon nämner fortsättningsvis hur man på varje arbetsplats hamnar i dilemman och situationer där man inte står eniga, genom att föra dessa situationer till diskussion kan man tillsammans lägga grunden för ett professionellt omdöme, ”göra gruskorn till guldkorn” (Ibid.). Om mitt tidigare arbetslag och jag fått tillfälle att diskutera liknande situationer med vår chefs stöttning hade vi kunnat bemöta situationen på ett annat sätt för att agera utifrån Loves behov och inte våra personliga intressen.
Fil.dr. Karin Lundén, då yrkesverksam vid institutionen för socialt arbete på Göteborgs Universitet, har skrivit boken Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn – vad kan vi lära
av forskningen?. Inledningsvis i kapitlet skriver hon om hur tidigt uppmärksammande av
barnens utsatthet kan motverka att en ogynnsam utveckling rotar sig i barnet (Lundén 2004, s. 27). Lundén hittar tyngd för sitt reflekterande och undersökande i Minnesota Longitudinal
Study of Parents and Children. Denna studie startades 1975 och kallades då för Minnesota Mother-Child Project, och genom denna följde man 267 familjer och deras barn från
graviditeten till tonår och sedan till vuxenlivet. Under projektets gång har mammorna och barnen blivit undersökta utifrån kognitiva och emotionella funktioner men även relationer och prestationer inom till exempel skolan har undersökts. Studien hade två urvalskriterier som familjerna var tvungna att uppfylla för att vara med, dessa var att det var mammornas första graviditet och att familjen var i behov av bidrag av motsvarande till deras socialtjänst (ibid.). Det går dock att se på forskningen med en kritisk syn då den enbart siktat in sig på relationen mellan mamma och barn, fäder analyserades inte och var ej delaktiga i samma sätt under studiens gång.
Efter två år av studien kunde man dela in barnen som utsattes för omsorgssvikt i fyra olika kategorier, två av dessa kategorier var barn som vanvårdades samt barn vars mammor var psykiskt otillgängliga för barnen (ibid.). I gestaltningen ovan ser vi exempel på Loves föräldrar Mia och Robert och hur de både vanvårdar i form av hygien och bristande kläder, men även är otillgängliga när Loves hälsa behövde ha dem närvarande. Studien benämner även hur barn med otillgängliga föräldrar visade på djupgående konsekvenser, allvarligare konsekvenser än vad barn med fysiskt vanvårdade barn fick. Dessa konsekvenser visade sig i svårigheter för inlärning och i samspel med andra. Detta visade sig även sitta i för barnen långt upp i skolåldrarna (ibid., s. 28). Som nämnt i gestaltningen tyckte jag mig se att Love inte knäckt lekkoden för att interagera med sina vänner, men efter studiens resultat tolkar jag Love som att risken finns att han blivit så försummad att han inte fått stöttning för att kunna lära sig de sociala koderna som krävs i samspel med andra.
Som anställd på en förskola i dagens samhälle består våra dagar av interaktioner med barn under flera timmar. Det hör just nu till normen i samhället att barn går längre dagar än vad vårdnadshavarna har på sitt arbete. Detta gör att personalen inom förskolan har, trots det stora barnantalet på avdelningarna, många tillfällen att uppmärksamma omsorgssvikt hos barn. Här kommer det professionella omdömet in återigen. En erfaren och kunnig pedagog lär känna familjerna och uppmärksammar dynamiken i en familjekonstellation. På så sätt kan ens omdöme räcka för att göra kollegor uppmärksamma på ifall ett barn eller en familj behöver extra stöd eller hjälpmedel på olika sätt. Lundén nämner fortsättningsvis hur Bifulco och Moran, de engelska forskarna, menar att omsorgssvikt sker i samband med att vårdnadshavare inte ger de grundläggande till barnen, dvs god fysik samt psykisk omsorg. Man kan även uppmärksamma omsorgssviktande vårdnadshavare då de skiljer sig från andra
vårdnadshavare genom att bland annat ha svårare att prioritera barnet och hens behov framför hens egna (Lundén 2004, s. 29 - 30). Linnea Bruno, forskare och sociolog vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen och lektor och forskaren Zulmir Bečević har med hjälp av andra forskare skrivit boken Barn och unga i utsatta livssituationer – perspektiv från
forskning och praktik. I deras texter kan vi följa diverse studier för att se påverkande faktorer i
barns liv och resultaten av dessa, i Karlstad genomfördes en enkätstudie bland förskolelärare för att undersöka oron och grunden till den hos de yrkesaktiva i förskolan. Av studien kunde man se att oron sällan grundade sig i specifika fall av exempelvis fysisk misshandel eller annan form av bristande omsorg utan att den ofta grundade sig i en känsla. Denna känsla
hälsa. I över hälften av fallen där pedagogerna kände oro angav de minst tre orsaker som grund. Dessa orsaker varierade mellan barnets emotionella utveckling, det sociala, barnets fysiska hälsa samt inlärningsförmågan (Bruno, Bečević, 2020, s. 90 - 91).
En primär del i barnens liv och grund till omsorg är anknytning. Anknytningsteorin är en psykologiskteori där psykiatern John Bowlby spelat stor roll för dess uppmärksamhet men psykologen Mary Ainsworth har haft den bidragande rollen i teorins utveckling (Havnesköld och Risholm Mothander 2009, s. 199 – 200). I människans natur ligger det att vi vill knyta an till andra människor, vi är sociala djur som i stora drag trivs i tvåsamhet. Som bebisar har vi hjärnor som inte är utvecklade nog för att vi ska klara oss själva, enligt evolutionsbiologin är inte människor i lika stort behov av att lära sig reda sig själv som bebisar, till skillnad från andra däggdjur. Detta gör att människors primära kall som nyfödda är att knyta an till en person som kan hjälpa till med allt bebisar behöver hjälp med under sin första tid i livet. Allt eftersom kan bebisar spendera år med att lära sig och utvecklas så att hjärnan blir kapabel till det komplexa tänkandet som den är skapt för. Med detta menas det även att barnets
anknytningsperson är den primära personen, eller personerna, förebilden för barnet i dess utveckling av känslomässiga egenskaper (Havnesköld och Risholm Mothander 2009, s. 200). Den norska filosofen Kari Killén menar att en trygg anknytning är det som lägger grunden i att kunna utveckla förmågor att kunna ta emot och processa livets alla oundvikliga händelser och känslor som en möter under ens liv (Killén 2009, s. 10). Forskarna Bifulco och Moran lägger även de stor vikt vid anknytningen för barn. De menar på att anknytningsbeteenden triggar vårdnadshavarna som i sin tur styrs av sitt omsorgssystem. Omsorgssystemet är i sin tur det som ligger till grund för vårdnadshavarens vilja och förmåga att skydda sitt barn. Detta är ingenting man som människa kan frångå då det är ett genetiskt betingat system i oss alla. Denna förmåga till att vara omhändertagande gentemot sitt eller andra barn och individer lägger även stor grund i vad för psykisk och fysisk hälsa och utveckling barnet kommer att skaffa sig. Genom detta visar sig vårdnadshavares förmåga, eller oförmåga, att agera lyhört och vara känslomässigt tillgängliga i studier där omsorgssvikt uppstått i familjer (Lundén, 2004, s.30). Utifrån den föråldrade synen på barns hjärnor hade vi här kunnat se i studier att Love hade haft samma utgångspunkt på sitt emotionella plan som hans föräldrar då man såg till barns hjärnor och dess varande samt blivande och att detta enbart grundade sig i ärftliga faktorer. Idag vet vi dock bättre och synen på barns hjärnor är att de påverkas och utvecklas utifrån både arv och erfarenheter. Detta visar sig tydligt i en forskning gjord av
visade att barn som möttes med minimalt stimuli och mänsklig kontakt i stor utsträckning blev apatiska, deprimerade och även agerade avvisande i de sociala interaktionerna. Detta bevisade även att den känslomässiga vanvården inte behövde vare sig vara övergripande eller långvarig för att påverka barnen (Killén 2009, s. 20). Utifrån Loves situation hade vi inga studier eller dokumenterade tecken som visade på att han varit utsatt för omsorgssvikt. Men med kunskapen om de olika psykologiska teorierna och forskarnas syn på omsorg hade vi som pedagoger kunnat varit mer måna om att uppmärksamma familjen på ett lyhört sätt för att se om hjälpmedel behövts sättas in.
Anna Singer, professor i civilrätt och författare, menar på att vi genom att se på barns roll i familjekonstellationer ur ett historiskt perspektiv tydliggör att föräldrarna tidigare levt i tron att de har äganderätt över barnen. Detta ifrågasätts då inget tydliggörande gjorts gällande om makten getts utifrån barnets behov eller vad de utgått ifrån. Inte heller säkerställs det att vårdnadshavare har de rätta förutsättningarna och verktygen för att tillgodose barnens behov utifrån vårdnadshavarnas perspektiv. Synen på barnet som eget rättssubjekt rotade sig i samhället långt senare efter första synen på barn etablerats (Singer 2000, s. 528). Även denna syn på barnen, som någon underordnad vårdnadshavarna tycker jag mig tyda i relationen mellan Mia, Robert och Love. Genom att Mia, i sitt samtal med mig, inte visade någon vilja att samarbeta eller lyssna in behoven vi tyckte oss se hos Love, tycker jag mig se att
relationen i familjen genomsyras av en äganderätt. Detta förstärks vidare i hur Mia uttryckligen betonar vikten av hennes behov och intressen såsom städningen och
träningstimmen med hennes tränare istället för att utgå från Love och vad han behövde.Jag
kan även uppleva utifrån tidigare erfarenheter att barn i få fall ses som rättssubjektiva och som individer med total rätt till egna känslor och intressen. Det är dock ännu färre fall i den här utsträckningen, där barnets välmående bortses för egna intressen och därav utövas äganderätten fortfarande i relation mellan barn och vårdnadshavare. Detta tydliggörs även av oss pedagoger, då vi antar en asymmetrisk relation till Love och hans välmående genom att anta och tolka hans känslor och behov. Genom att använda sig av ett asymmetriskt
förhållningssätt öppnas inga dörrar för en dialog med den berörda parten, som i det här fallet är Love, utan jag som pedagog tillåter mig att tolka behov och viljor utifrån mina ramar och erfarenheter (Rantala 2016, s. 64 & 103). Singer menar dock att för att få en värdig syn på barn och deras behov och intressen behöver vi använda oss av Lockes teori gällande äganderätten. Locke var en engelsk filosof, han tar sin ansats i teorin att individen äger sig
själv och att den fundamentala rätten till frihet och ägande ska gälla för alla människor oavsett ålder (Singer 2000, s. 529).
Anmälningsplikten, som tillsynes är framtagen som en tydlig lag för människor med arbeten där de möter barn och unga, kan på grund av dessa faktorer som nämns ovan ses som aningen komplex. Utifrån de olika faktorerna som historia, emotionella band och anknytning som vi i förskolan stöter på befinner vi oss allt som oftast i en bedömningsprocess när vi misstänker att barn far illa. Likt alla samhällets arenor genomsyras förskolan av normer av olika slag och olika styrka. Trots dessa normer och faktorer som kan komma att försvåra vår
bedömningsförmåga och ibland även tillåter oss att nyttja ett eget skapat tolkningsutrymme så borde vi minnas att faktorn som väger tyngst i alla fall av misstankar är barnens perspektiv. Barnens perspektiv ska alltid väga tyngst och sättas först.
Barnombudet
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap (Schiratzki 2020, s. 29).
Om vi vänder blicken tillbaka till forskarna Linnea Bruno och Zulmir Bečević och deras bok får vi en gedigen syn på barn och unga och vuxnas inverkan på deras liv. De beskriver boken som en ”tvärvetenskaplig forskarantologi om barn och unga i utsatta livssituationer eller med svåra livserfarenheter (Bruno och Bečević 2020, s. 9). Boken lyfter flera varierade perspektiv på barn och unga, de perspektiven jag kommer att fokusera på och utgå ifrån är
myndigheternas hanterande av barn utsatthet samt pedagogers syn på deras uppdrag och barn i situationer där de far illa (ibid.). Psykologen Urie Bronfenbrenner har med sin teori gällande det utvecklingsekologiska tydliggjort människans olika system. Bronfenbrenner menar att barnet skapas i de nära relationerna i barnets mikrosystem men att samspelen på en ytterligare nivå spelar roll, denna nivå kallas för mesosystem (Havnesköld och Risholm Mothander, 2009, s. 21). När dessa två system är samspelta kallas det för makrosystem. Genom att studera och analysera dessa system och deras påverkan på barnet kan man tydligt uppmärksamma att barn med bristande omsorg kring sig är i stort behov av en omhändertagande vuxen, detta är alltså den primära och avgörande skyddsfaktorn för barnet (Bruno och Bečević, 2020, s. 10). Som pedagog tillhör man barnets mesosystem och spelar därför en stor roll i livet. Utifrån
kunskapen angående hur barnen påverkas av sin omgivning kan man som yrkesaktiv tycka att utbildningen borde innehålla utbildningar och adekvat bildning gällande barn som på olika sätt far illa och hur dessa borde uppmärksammas och tas hand om. I förskolans värld är det mycket ansvarsområden som inte delegeras ut. FN har grundat ett projekt som kallas för ”barnpiloter”, detta är en satsning som riktar sig till yrkesgrupper där de kommer i kontakt med barn och unga. Västerås är huvudman för detta program och har således satsat på projektet och i synnerhet för pedagogerna i förskolan. De utvalda pedagoger på förskolorna får en tre dagars utbildning för att stärkas gällande kännedomen angående barnkonventionen och dess roll i förskolan. Vidare anordnas fortbildningsdagar för barnpiloterna med olika teman som rör barn som far illa (Förebyggar Centrum 2019). SVT Västmanland beskriver satsningen som en utbildning där piloterna får större kännedom om hur de ska visa
civilkurage när barn behöver stöd. Ett resultat av denna satsning har blivit att fler orosanmälningar blivit gjorda (SVT 2015).
Utifrån egenupplevda erfarenheter i förskolans värld befinner man sig allt för ofta i situationer där tolkningsutrymme finns och kunskapen om barn som far illa inte riktigt finns. Med ett barnombud i varje arbetslag säkrar man att kunskapen gällande barnkonventionen men också att en person är extra kunnig gällande orosanmälningar. Genom att ha en kollega sida vid sida med denna spetskompetens kan man även arbeta fram ett arbetssätt där ett tillåtande stöttande klimat genomsyrar arbetslaget där orosanmälningar lyfts på en alldaglig nivå både som komplement till familjer som behöver men även för att problematiseras.
Filosofie doktorn i socialt arbete, Veronica Svärd, skriver i boken Barn och unga i utsatta
livssituationer – perspektiv från forskning och praktik om den internationella synen på
Sverige som ett barnvälfärdssystem istället för ett barnskyddssystem. Detta innebär att tidiga insatser sätts in utifrån individuella bedömningar, dessa bedömningar görs utifrån till
komplexiteten som kan råda samt ett reflekterande förhållningssätt med ojämlikheter i fokus (Bruno och Bečević 2020, s. 88). För att styrka detta har Socialtjänsten jobbat upp en modell för att säkra en evidensbaserad praktik inom yrkesgrupperna med anmälningsplikt. För att förtydliga vad evidensbaserad praktik innebär kan man enkelt förklara det som att man tillämpar ett systematiskt och medvetet användande av bästa tillgängliga kunskapen (Skolverket 2013, s. 23). Genom att ha ett barnombud på arbetsplatsen kan man även här säkra att en evidensbaserad praktik tillämpas och följs för att hålla sig uppdaterad gällande
socialtjänst och förskolan för att säkra ett tillåtande klimat som genomsyras av förståelse och kunskap för varandras praktiker och arbeten. Genom att uppmärksamma dessa kunskaper och dela med oss av dessa kan vi på ett normaliserat plan hjälpa till att förebygga smärtsamma relationer mellan vårdnadshavare och barn (Killén 2009, s. 21). Innehar vi detta
förhållningssätt i mötet med individer kan vi säkra att barns inflytande tas till vara. Barns inflytande kan ofta upplevas och tolkas som att det är något som bör tas tillvara för att förbereda barnen för framtiden, men vad händer då med barnet i nuet? Alla individer oavsett ålder, etnicitet eller kön har rätt till att bli sedda, hörda och respekterade. Jag upplever att jag i mitt pedagogiska agerande värnar mycket om vad barnet ska få för följder av föräldrars försummelse och vanvård, men varför ser jag inte barnet som det är i dagsläget? Barn är utifrån sig själva kompletta individer och bör ses för vad de är och inte för vad de kommer vara.
En syn som finns på barn och barndom förtydligas genom Nick Lee, lektor vid sociologi vid Keels universitet och doktorand Claire Cassidy från Strathclydes universitet i Glasgow, men förstärks även av sociologen Alan Prout är synen på barn som beings och becomings (Linder 2016, s.39). Genom begreppet being ser vi på barnen och barndomen som här och nu,
tillskillnad från becoming där man ser på barnen och barndom som något som de ska bli. När man ser på barndomen utifrån detta perspektiv ser man på varje enskild händelse som något som spelar roll och har betydelse för barnet i stunden mer än till att det kommer bidra till något i barnets framtid (ibid., s. 41). Genom att ha ett här och nu perspektiv på barnen och dess liv ser vi på händelser som betydelsefulla redan från stunden de sker och inte enbart som något som kommer att spela roll längre fram. Med denna syn kan vi reagera på skeenden och motarbeta en starkare påverkan av Loves liv längre fram i tiden. Med synen becomings ser vi på barnen som att de ska bli något längre fram i livet och deras barndom blir därav en process på väg mot något istället för att fokusera på barnen i nuet (ibid., s. 39 – 40). Dock är
perspektiven överlappande och komplexare än att de går att hålla isär och applicera de en och en på situationer eller synen på barn. Utifrån samhället och dess förändringar och utveckling i form av synen på det kompetenta barnet kan man därför behöva se begreppen tillsammans och se på barnen som både beings och becomings. Lise-Lotte Bjervås skriver i sin avhandling att det finns ingen skillnad på varken barn eller vuxna i deras varande och att vi ständigt befinner oss i en process till att bli färdiga människor (ibid., s. 43). Detta tycker jag mig se att vi i arbetslaget fallerar i då vi undviker att se till Loves kompetens och behov. Genom att låta synen på barnet som ett kompetent barn men även synen på händelser som att det formar
individen i framtiden skapar vi möjlighetsvillkor för en jämställdare framtid. Att ha ett barnombud på förskolorna kan vi även bli påminda i vårt dagliga arbete om att se på barn både som här och nu individer men samtidigt se processen de befinner sig i.
Relationen mellan förskola och socialtjänst
För att stärka samspelet mellan myndigheter och förskolan behöver vi återigen återgå till den evidensbaserade praktiken och syna denna. Finns det utrymme i de olika verksamheterna för ett inlyssnande och öppet sinne för varandras behov? Sättet vi använder oss av praktiken som en infrastruktur för att säkra kunskapsutveckling görs genom att de professionella
kompetenserna mixas med de olika kunskapskällorna och stärks genom dialogen med de berörda föräldrarna och barnen (Skolverket 2013, s. 23). För att försäkra sig om att detta förhållningssätt genomsyrar verksamheten har Socialtjänsten tagit fram en lathund till chefer som de kan använda för att implementera en bredare evidensbaserad praktik (Skolverket 2013, s. 24). För att möjliggöra denna praktik behöver vi först och främst kunskap om hur vi kan närma oss förhållningssättet på ett lämpligt och passande sätt, detta går att göra utifrån bland annat beprövad erfarenhet. Utifrån detta är det givet att ingen praktik blir den andra lik eftersom allas erfarenheter varierar och skiljer sig från individ till individ (ibid.).
Rikspolisstyrelsen, socialtjänsten och myndigheten för skolutveckling har tillsammans tagit fram skriften Strategi för samverkan – kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara
illa, som innehåller en nationell plan för hur samverkan mellan socialtjänst, skola och hälso-
och sjukvård. Som inledande förtydligande återgår de till den amerikanska psykologen Urie Bronfenbrenner och hans syn på den utvecklingsekologiska inverkan på barnen och hur de olika instanserna såsom förskola, hemmiljö, familjer och kompisar påverkar barnen
(Josefsson 2007, s. 14). Genom att få en fungerande samverkan mellan myndigheter där barn som far illa kan upptäckas kan vi säkra att barn får tidiga insatser för att minska påverkan på barnets framtida liv och samtidigt säkra att de får hjälp utifrån ett helhetsperspektiv med barnets bästa i totala fokus (ibid., s. 15). För att nå dessa mål behövs det att alla olika
ledningsnivåer innehar ett genuint engagemang för att säkerställa att de gemensamma målen uppfylls samt att ansvar fördelas men även att utvärderingar analyseras och efterföljs (ibid., s. 17). För att nå denna samverkans fulla potential behövs en tydlig ledning om vilket det gemensamma målet är och metoden som ska användas för att nå dit. För att tydliggöra
denna med hjälp av olika verktyg såsom avtal, handlingsplaner och övergripande möten där de olika myndigheterna får mötas (ibid., s.18). I de övergripande mötena är det viktigt att en samsyn på problemet och målet finns. I denna samsyn är det viktigt att vi behåller olikheterna vi som olika yrkesgrupper innehar men vi behöver omvandla dessa till en styrka i synen på barnets bästa och behovet barnet har. Genom att se till varandras syn på ett problem och låta våra olikheter stärka arbetet som genomför kan vi säga att vi ägnar oss åt en tvärprofessionell kompetens- och metodutveckling (ibid., s. 19). För att försäkra sig om att samverkan efterföljs är det kommunernas ansvar att bygga upp strategier för att pedagoger ska ha verktyg och möjligheter att följa den övergripande samverkan. Genom att ha åtgärder för dessa ageranden säkrar vi en viktig strategisk fråga för att säkra att barn och unga inte riskerar att falla mellan stolarna (ibid., s. 24). Hade detta kommunicerats och tydliggjorts av min chef hade vi
pedagoger kunnat bemöta situationen med Love, Mia och Robert med ett annat
förhållningssätt och en annan insikt om deras behov och perspektiv. Genom fortbildning inom området hade vi även kunnat analysera och uppmärksamma gråzonen vi befann oss i ett tidigare skede för att bemöta situationen och de berörda individerna på ett lämpligt och anpassat sätt för att ge den adekvata stöttning som behövdes (ibid., s. 25). I bilaga två ser vi hur Socialtjänsten i sitt agerande har en öppenhet för att möten med vårdnadshavare och förskola ska kunna mötas för att möjliggöra för en trepartsdialog. I bilaga ett kan vi även se att man i anmälan som privatperson även har möjlighet att få vetskap och inbjudan till ett sådant möte för att skapa en öppen dialog.
Instanser som hjälpmedel eller stjälpmedel för familjer i behov?
Sverige har en av världens tryggaste lagstiftningar gällande barn som far illa på diverse sätt eftersom vi som land har flera yrkesgrupper med anmälningsplikt. Vi har även många varierade situationer som faller in under anmälningsplikten. Utöver fysisk försummelse och misshandel är medicinsk, materiella, psykisk och emotionellt våld, situationer som faller in under anmälningsplikten (Bruno och Bečević 2020, s. 89). Utifrån den evidensbaserade praktiken som nämns tidigare i arbetet kan vi ha en stadig grund att stå på gällande när och om orosanmälningar ska göras i förskolans värld. Genom att möjliggöra för en sådan ansvarsbedömning kan vi utgå från ett holistiskt perspektiv istället för ett individuellt
perspektiv och på så sätt uppmärksamma grunden till problemet och lösa det på riktigt (ibid.). I förskolans värld finns det som tidigare nämnt flera olika anledningar till att en orosanmälan borde göras. På Socialstyrelsens hemsida finns det förtydligat vad som borde ligga som grund
för en anmälan samt vilka som kan anmäla och hur det går till. Här tydliggörs det att något så litet som en misstanke om att barn far illa är en grund för en anmälan. Det behövs heller inte fulla personuppgifter till familjen där barnet är bosatt för att en anmälan ska kunna göras. Socialnämnden finns även för konsultation vid minsta misstanke ifall anmälaren känner att en professionell åsikt om familjen eller barnet behövs (Socialstyrelsen 2019). Det som däremot kan och borde ses med kritiska ögon på är fenomenet att orosanmälningar gällande familjer är stadsdelsbundna. Görs en anmälan i Enskede och familjen då väljer att flytta till Bromma så försvinner anmälan på familjen. Detta kan resultera i att barn flyttas omkring och att
vanvården fortsätter utan någon uppföljning. När vi har den här aspekten i fokus är det av ännu större vikt att vi yrkesaktiva inom förskolans värld är uppmärksammad och pålästa gällande barnkonventionen, barn som far illa och hur vi på olika sätt kan bemöta dessa för att verka utifrån barnets bästa.
I bilaga två påtalas det om vikten mellan trepartsdialogen som upprättas när en anmälan görs, även här skriver stadsdelsförvaltningen att de analyserar familjens behov utifrån både barn och vårdnadshavare för att belysa vilket agerande som behövs. Genom detta tydliggörs det hur Socialtjänsten verkar för familjer och inte enbart för barnen och den allmänna synen på deras verksamhet inte stämmer överens med deras praxis och verksamhetsplaner. Genom den allmänna synen menar jag på synen på SOC som en myndighet som tar barn ifrån sina
familjer. Denna aspekt kan försvåra orosanmälningar som hjälpmedel för familjer i förskolan då den djupt rotade synen på orosanmälningar och socialtjänsten kan upplevas att ta över. Under mina nästan tio år i förskolan har jag sällan stött på en vårdnadshavare eller kollega som ställt sig positiv till socialtjänsten och hjälpen man kan får därifrån. Norska filosofie doktorn och forskaren Kari Killén, författare till Barndomen vara i generationen – om
förebyggande arbete med utsatta familjer, skriver i sin bok om vårdnadshavarrollen. Hon
menar att vi lyft rollen som vårdnadshavare till en sådan professionell nivå att vårdnadshavare har svårt att efterleva förväntningarna de har på sig. Anledningen till att dessa höga krav ställs på vårdnadshavare är att samhället rör sig framåt och kompetensen ifrågasätts och utmanas överallt, vilket även går hand i hand med att samhället i sig blir mer och mer komplicerat (Killén 2009, s. 19). Men hur ska vi som pedagoger då tackla de olika arenorna vi befinner oss i där vi både ska bemöta vårdnadshavare och behålla vår yrkesstolthet och stärka förskolan i den benämningen som den borde stärkas. Genom att våga bryta normen om Socialtjänsten som hjärtlösa monster som tar barn från familjer kan vi alla mötas i en
