Utrikesdepartementet. Mänskliga rättigheter i Filippinerna 2004

Full text

(1)

Utrikesdepartementet

Mänskliga rättigheter i Filippinerna 2004

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Utvecklingen av respekten för mänskliga rättigheter (MR) i Filippinerna har sedan revolten mot president Marcos militärdiktatur i mitten på 1980-talet varit övervägande positiv. En växande, urban och politiskt sofistikerad medelklass, generellt sett hög utbildningsnivå, omfattande press- och tryckfrihet är faktorer som verkar pådrivande. Idag kan även regeringskritiska NGOs i allt väsentligt kan verka utan inskränkningar.

Bilden av Filippinerna som ett föregångsland i regionen beträffande mänskliga rättigheter är emellertid bristfällig i stort. Det tyngande arvet från landets långvariga, koloniala förflutna är fortfarande en negativ faktor i landets politiska och ekonomiska liv. Liksom i flertalet

grannländer är korruptionen ett svårt hinder på den mödosamma vägen mot en demokratisk rättsstat. Djup fattigdom och ojämn fördelning av resurser, omfattande regional ojämlikhet beträffande social och

ekonomisk utveckling, motsättningar av etnisk/religiös karaktär,

politiskt inspirerat våld och organiserad brottslighet utgör svårforcerade hinder på vägen mot ökad respekt för mänskliga rättigheter i dagens filippinska samhälle.

Särskilt besvärande ur MR-synpunkt är situationen i några av landets mest underutvecklade provinser på Mindanao med flera ögrupper i landets södra och sydvästra delar, där traditionellt landets ca fem-sju miljoner muslimer bor.

Trots de av den nyligen omvalde president Macapagal Arroyo priorite- rade fredsförhandlingarna med den muslimska separatiströrelsen Moro Islamic Liberation Front (MILF) och den överenskommelse om eld- upphör som ingicks sommaren 2003 och som i allt väsentligt håller pågår i delar av landet ett lågskaligt inbördeskrig mellan regeringstrupper och mer eller mindre självständigt opererande gerillaförband och/eller beväpnade banditgäng, varav några med påvisade förbindelser med

(2)

internationellt verksamma terroristorganisationer. I denna våldsbenägna miljö är övergrepp mot civilbefolkningen från ömse sidor vanligen förekommande. Enligt regeringsorganet Commission on Human Rights (Kommissionen för de mänskliga rättigheterna; CHR), som utreder anklagelser om kränkningar av de mänskliga rättigheterna mot anställda i den statliga administrationen, utgör medlemmarna av landets lågutbil- dade och lågbetalda poliskår en särskild belastning i sammanhanget.

Bland de mer sårbara delarna av befolkningen finns en rädsla för att öppet uttrycka samhällskritik till följd av att man är rädd för polisens opålitliga metoder. Macapagal Arroyo har personligen visat ökat intresse och engagemang för respekten för mänskliga rättigheter. Hittills har emellertid regeringen saknat förmåga och resurser genomföra nödvän- diga reformer inom bl.a. polis- och rättsväsendet. Det bristande samarbetet med kongressen utgör också ett hinder i regeringens

ambitioner att genomföra nödvändiga reformer av betydelse även för de mänskliga rättigheterna.

I kongressen har de senaste åren ett arbete pågått med att få igenom en lag mot dödstraffet. Opinionsmässigt har dödsstraffet ett starkt stöd bland befolkningen även om siffrorna pendlar. Det parlamentariska stödet för avskaffande av dödsstraffet står och väger, som en följd av bl.a.

den inhemska terroristorganisationen Abu Sayyafs härjningar och den ökande frekvensen av organiserad brottslighet inklusive kidnappningar för lösensumma. Majoritet finns fortfarande för ett avskaffande av dödstraffet i representanthuset, men inte i senaten. I slutet av förra året lyfte president Arroyo moratoriet på dödstraffet. Bakgrunden var delvis att öka populariteten inför årets presidentval i maj bland landets

kidnappningsdrabbade filippinsk-kinesiska företagare. Ännu har inga avrättningar skett under president Arroyos regim och under den senaste tiden har hon i olika sammanhang låtit förstå att inga står att vänta heller under hennes tid vid makten även om hon ännu inte deklarerat ett formellt moratorium. I samband med att moratoriet lyftes i december genomförde EU uppvaktningar hos bl.a. utrikesministern till förmån för ett avskaffande av dödsstraffet. EU-ambassadörerna besökte också

"death row" för att informera oss om de förhållanden som rådde för de intagna. Detta fick stort genomslag i massmedia och startade en intern debatt om dödsstraffets vara eller icke vara som dock blev inkonklusiv då valkampanjen inför presidentvalet kom att ta överhanden. Förslaget om att avskaffa dödsstraffet har introducerats i kongressen även detta år.

Katolska kyrkan och en rad NGO:s är starka lobbyister emot dödstraffet.

(3)

Förra året antogs en lag om handel med kvinnor och barn som bl.a.

kriminaliserar prostitutionskunder på samma sätt som i svensk

lagstiftning. Nytt för i år är en lag som skyddar kvinnor och deras barn mot våld från deras partners. Därmed får kvinnovåldet en särskild rubricering och hamnar inte längre under övriga våldshandlingar. Om rätt implementerad, förstärker lagen landets förmåga att leva upp till de ratificerade konventionerna CEDAW och CRC, om kvinnors respektive barns rättigheter. En ny nationell rapport till CEDAW lämnades in i juni i år men har ännu inte behandlats av CEDAW.

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna för mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s

konventionskommittéer

Filippinerna har ratificerat FN:s sju centrala konventioner på området mänskliga rättigheter.

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ratificerades 1986 och dess tilläggsprotokoll om enskild klagorätt 1989.

Tilläggsprotokollet om avskaffande av dödsstraffet har inte ratificerats.

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ratificerades 1974. Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering ratificerades 1967. Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) ratificerades 1981. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte ratificerats av Filippinerna men undertecknades år 2000. Filippinerna ratificerade konventionen mot tortyr 1986 men har inte undertecknat det nyantagna fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr. Konventionen om barnets rättigheter ratificerades 1990. Protokollen om barn i väpnade konflikter och om handel med barn ratificerades år 2000. Filippinerna anslöt sig till flyktingkonventionen 1981. Den för Filippinerna särskilt viktiga konventionen om migrerande arbetares rättigheter ratificerades 1995.

Filippinerna var senast medlem i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna 1995-2000.

Filippinerna lämnade sin nationella rapport till CEDAW i juni i år. En nationell rapport till FN:s MR-kommitté (obligatoriskt under

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter) lämnades i december 2002och av kommitténs granskning framgick bl.a. att dödsdom belagts på minderåriga förövare, att skyddet av sexuell och ekonomisk exploatering av barn var otillräckligt och att förekomsten av summariska rättegångar och tortyr var oroväckande hög.

(4)

3. Respekt för rätten till liv och kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Den filippinska konstitutionen förbjuder tortyr och erkännanden genom tortyr tillmäts inget värde i domstol. Det händer ändå att medlemmar av säkerhetsstyrkor och polis använder tortyr i samband med arrest och kvarhållanden. Ett allmänt omdöme från här verksamma MR-organisa- tioner är dock att förekomsten av tortyr och annan inhuman behandling, generellt sett, minskat även om vissa hävdar att polisen använder det internationella terroristhotet som ett skäl för oacceptabla förhörsmeto- der. Inom försvarsmakten har det införts utbildningsprogram i mänskliga rättigheter såväl på grundläggande nivå som i vissa skeden av

vidareutbildningen av officerare. Kommissionen för mänskliga rättig- heter genomför också utbildning av poliser och under 2002 har man koncentrerat sig på att utbilda cheferna i stadsdelarna/barangays i mänskliga rättigheter.

Det förekommer fortfarande summariska avrättningar, godtyckliga arresteringar, tortyr och försvinnanden. Officiella källor (Källa:

Commission on Human Rights) anger drygt 80-talet mord och försvin- nandet under den valkampanj som föregick parlaments- och lokalvalen i maj 2001, varav ett drygt 30-tal tillskrivs det filippinska kommunistpar- tiets väpnade gren New Peoples Army (Källa: Philippine National Police). Det hävdas att drygt hundratalet personer fick sätta livet till inför presidentvalet i maj i år men det är svårt att säga hur många av dessa som var politiskt motiverade mord. På många håll i den filippinska provinsen är statsmaktens närvaro ytterst rudimentär och gränsen mellan politisk verksamhet och kriminella gärningar mindre tydlig. Myndighe- ternas förmåga att upprätthålla lag och ordning i vissa delar av landet försvåras ytterligare genom förekomsten av lokala gerillaförband, av vilka terroriströrelsen Abu Sayyaf uppges ha klart påvisade förbindelser med den internationella terrorismen.

Grova eller systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna orga- niserade/sanktionerade av statsmakterna är däremot sällsynta. Förekom- mande övergrepp begås oftast av odisciplinerade polismän och militärer på lokal nivå även om dessa är nog så allvarliga för de utsatta individerna.

Kårandan inom militär och polis är stark, vilket försvårar lagsökning av personal som begår övergrepp. En ytterligare försvårande omständighet vid utredning av misstänkta övergrepp begångna av polis och militär utgörs av rättsväsendets ineffektivitet och resursbrist. Det filippinska rättsväsendet anses dessutom genomgående vara korrumperat.

Förhållandena i landets fängelser är mycket svåra med usla sanitära villkor, dålig och otillräcklig kost och trängsel. De intagna tvingas sova i

(5)

skift pga. brist på sängplatser. De totala statliga allokeringarna till fängelserna utgör endast en bråkdel (2%) av den summa som skulle behövas för att komma tillrätta med situationen. Ofta hålls inte kvinnor och män i skilda avdelningar och övergrepp mot kvinnor är vanligt förekommande. Överbeläggning är vanligt framförallt i huvudstadsområ- det. Under sommaren har anmärkningsvärda missförhållanden i ett Manila-fängelse presenterats i media. Fängelset inhyser sex gånger så många fångar som lokalerna är planerade för och ett tiotal interner har avlidigt pga dålig kosthållning och smittspridning (TBC). Häktade personer kan få tillbringa flera år i fängelse i avvaktan på sin rättegång p.g.a. det överbelastade och ineffektiva rättssystemet. Ofta har häktade ingen annan möjlighet då de inte har råd att betala borgen. De riskerar sitta i häkte längre tid än det beräknade straffet för brottet som begåtts.

Med nuvarande förhållande i fängelserna riskerar även en person med dålig hälsa att inte överleva ett kortare straff/häktning. Mutor och goda förbindelser gör det möjligt för fångar att från fängelset fortsätta sin kriminella verksamhet och ha kontakt med yttervärlden. Under förra året har flera exempel givits på hur terrorist-anklagade häktade och dömda medlemmar ur både Abu Sayaf och Jemaah Islamiah kunnat vandra ut ur de mest säkerhetsklassade anstalterna. Gisslantagande i fängelserna förekommer och förra året dödades tre poliser när en Abu Sayaf- anhängare försökte rymma genom att ta gisslan.

Ambassadpersonal, Internationella Röda Korset och representanter för internationella MR-grupper har fritt tillträde till landets fängelser.

4. Dödsstraff

Dödsstraffet avskaffades i Filippinerna 1987 men återinfördes 1994 för vad som kallas “särskilt vidriga” brott (heinous crimes). Enligt lagen kan 46 olika brott bestraffas med döden. För 21 av dessa är dödsstraffet den obligatoriska påföljden, och för de resterande 25 kan förövaren dömas till döden. Förräderi, mutbrott, mord, kidnappning, vissa drogrelaterade brott, olagligt kvarhållande, och våldtäkt mot barn är några av de brott som är belagda med dödsstraff. Mer än hälften av de dödsdömda sitter inne för olika våldtäktsbrott och drygt 20 procent för mord. Enligt statistiken från september 2004 uppgår antalet dödsdömda fångar till drygt 1000, vilket endast är hälften av antalet under samma period förra året. Av de människor som har en dödsdom vilande över sig är 30 kvinnor, 6 uppges vara psykiskt sjuka och 20 var minderåriga (under 18 år) när de begick brottet.

I praktiken har emellertid ingen avrättning skett sedan i mars 2000.

President Gloria Macapagal Arroyo har vid upprepade tillfällen sagt sig personligen vara övertygad motståndare till dödsstraff. Hon har också

(6)

sedan sitt tillträde i februari 2001 utnyttjat sitt prerogativ som statschef och omvandlat varje dödsdom till livstids fängelse. President Macapagal Arroyo lyfte sitt moratorium för dödsstraff i slutet på förra året, ett beslut som var ett led i att stävja de allt oftare förekommande kidnapp- ningarna för lösensummor, särskilt riktat mot filippinsk-kinesiska företagsrepresentanter. Sedan moratoriet lyftes har avrättningar utlysts, men ej genomförts. Det finns nu indikationer på att presidenten avser skjuta upp alla avrättningar under hela sin mandatperiod och att detta de facto innebär en återgång till ett faktiskt moratorium även om det inte är formellt uttalat (ännu).

Det pågår försök att få till stånd lagstiftning mot dödsstraffet i kongressen men det är knappast troligt att beslut kommer att kunna fattas inom den närmaste framtiden.

5. Rättssäkerhet och respekt för personlig frihet

Den filippinska författningen gör, i likhet med sin amerikanska förebild, en mycket klar boskillnad mellan den exekutiva, lagstiftande och döman- de makten. Domstolarna är sålunda självständiga i förhållande till den politiska makten och inte sällan förekommer domslut, som går presiden- ten, regeringen eller regeringspartiet emot. Fyra av de 15 domarna i den högsta domstolen är kvinnor. Högsta domstolen är kompetent och oberoende i sin viktiga funktion som konstitutionens högste granskare och övervakare. Dess prestige har ytterligare ökat under senare år, bl.a.

som en följd av den opartiskhet och professionalism som kännetecknat dess nuvarande ordförande Davide i hans roll som rättens ordförande i riksrättsmålet mot den dåvarande presidenten Estrada.

I enlighet med konstitutionen från 1987 finns en självständig ombuds- mannainstitution efter svenskt mönster med uppgift att granska allmän- hetens klagomål mot företrädare för statliga myndigheter. Myndigheten har även initiativrätt och har, till skillnad från sin svenska motsvarighet, även åtalsrätt. Så exempelvis genomförs rättegången mot den förre presidenten Estrada för grov korruption och maktmissbruk f n inför den särskilda domstol, Sandiganbayan, som dömer i mål som omfattar

anklagelser för brott begångna av statliga tjänsteman.

Den generellt sett höga nivån på landets högsta dömande organ kan emellertid inte undanskymma det faktum att det filippinska rättsväsendet är korrumperat och att rättvisa för den enskilde medborgaren ofta kan räknas i pengar. Oberoende utredningar visar på oräkneliga fall där den dömde på olika sätt inte medgivits en korrekt rättsprocess. Ibland kan detta bero på korruption, men kanske än oftare på bristande resurser hos åklagare, domare och i möjligheterna att säkerställa teknisk bevisföring.

(7)

Systemet upplevs som klart till de fattigas nackdel och mycket

ineffektivt.Som en bot mot problemen med korruption och svårigheter att rekrytera kompetent personal till de lokala domstolarna infördes i oktober förra året en lag som ska fördubbla lönerna inom rättsväsendet över en fyraårsperiod. Med rådande hårda åtstramningar i ekonomin är det dock tveksamt om denna lag kommer få genomslagskraft. En

inskränkning i individens frihet och rättighet i rättssystemet finns också i det krav att varje framställan till en domstol från en individ måste

godkännas skriftligen av motsvarande ordföranden i stadsdelsnämnden där individen bor (chefen i varje barangay/stadsdel). Denne stadsdelschef besitter alltså möjligheten att tillstyrka eller avslå en individs önskan att föra en sak till domstol.

Den nuvarande regeringen är medveten om att ett reformerat rätts- väsende utgör en viktig komponent i dess utvecklingspolitik och söker på olika sätt påskynda reformer. Men den traditionellt högt drivna politi- seringen av förvaltningen, låga löner med åtföljande korruption och allmän resursbrist försvårar reformförsök.

Det pågår en diskussion i kongressen om att sätta upp en sanningskom- mission för MR-brott under Marcos-tiden. Hur denna process kommer sluta är för tidigt att sia om men det står klart att det finns ett stort motstånd mot en sådan kommission då flera politiska krafter under Marcos fortfarande är aktiva i den filippinska politiken. Det finns de som argumenterar att det är alldeles för sent för en sanningskommission.

Snart tjugo år har passerat och varför skulle offren för MR-brott eller deras efterlevande vilja återigen publikt demonstrera sitt lidande. Å andra sidan finns det de som framhåller att en sanningskommission är

nödvändig för att klara ut MR-situationen under Marcos en gång för alla så att Filippinerna skall kunna gå vidare. Lagförslaget om ekonomisk ersättning till Marcosdiktaturens offer har fått bra genomslagskraft hos både presidenten och i kongressen, och lagförslagets förespråkare vågar hoppas på att lagen går igenom innan årets slut.

6. Straffrihet

Som tidigare nämnts är uppgörelser utanför domstolen vanligen före- kommande. Vittnens och målsägares tystnad köps och det händer sanno- likt även att pågående fall “löses” på detta sätt. Den nationella

Commission for Human Rights (CHR) utreder och hjälper till att föra anmälda brott mot de mänskliga rättigheterna vidare till domstolar.

Enligt CHR är det dock endast ett mindre antal fall som får en ur rättssynpunkt tillfredsställande lösning (av tusen fall lämnas knappt hälften vidare till rättssystemet och endast ett fåtal går hela vägen till domslut).

(8)

7. Yttrande- och mediafrihet

Filippinsk press och etermedier - ca 300 tidningar och ett stort antal kommersiella radio- och TV-stationer - har en fri och oberoende ställ- ning gentemot staten. Det är ingen tillfällighet att press och etermedia spelade en utomordentligt viktig roll, som avslöjare av de mutskandaler som slutligen framtvingade president Estradas avgång från makten. Det finns dock de som hävdar att delar av den filippinska pressen också är korrupt och lätt kan förmås att driva den ena eller den andra åsikten.

Media är i huvudsak privatägda med en koncentrerad ägandestruktur.

Från journalistkretsar menar man att ägarna har alltför stor inverkan på vad som publiceras och att detta utgör ett betydande hot mot

objektiviteten.

Ett ständigt hot mot pressfriheten i landet är våld mot journalister, en ökning har skett senaste åren. Hittills i år har åtta journalister fått sätta livet till, det högsta antalet sedan pressfrihetens införande 1986. Årligen återkommande mord sker på journalister som rapporterar om ämnen som anses obekväma av vissa fraktioneri samhället som till exempel rörande brott mot mänskliga rättigheter, korruption, och om kriminella gäng. Hotet är störst för journalister på landsbygden där en viss grupp kan dominera en hel stadsdel eller kommundel. Filippinerna hamnar i toppen tillsammans med Irak och Colombia på listan över farliga länder för journalister att arbeta i. Den statliga administrationen har fått kritik för skötseln av åtalen av misstänkta inblandade bl.a. bestående av politiskt tillsatta, polis och militär.

Radio och TV är den främsta källan till information och når ut till över 80% av befolkningen. Dagstidningar når ut till knappt 3 % av

befolkningen (2001) som förstahandsanvändare, men en större andel om man betraktar tidningens hela livscykel. Internet har svårt att nå ut till den stora massan i ett land där endast 5% är datoranvändare.

8. De politiska institutionerna

I Filippinerna finns ett stort antal varierande politiska partier. Politiken i sig är emellertid starkt personfixerad och partierna är ofta uppbyggda kring en person med lyskraft och förbindelser. Personliga lojaliteter, tjänster och gentjänster och vänskapsband är betydelsefulla faktorer i den filippinska politiska miljön.

Val hålls regelbundet och valdeltagandet är förhållandevis högt. Omkring 75% av den valberättigade befolkningen röstade i valet i maj i år, en minskning från 2001. Valfusk och röstköp är vanligen förekommande.

Flera rapporter antyder att en signifikant andel av de som inte röstade i

(9)

2004 års val på ett eller annat sätt hindrats från att rösta. Många bedömare hävdar emellertid att utvecklingen, trots allt, går åt rätt håll.

Inför nästa val finns planer på att introducera ett automatiserat valsystem för att reducera möjligheterna till valfusk i samband med rösträkningen. I president Gloria Macapagals regering sitter för närvarande fem kvinnliga ministrar och ett relativt stort antal kvinnor återfinns på höga poster inom regeringskansli och högre förvaltning. 36 av Representanthusets 236 ledamöter är kvinnor. Av senatens 24 ledamöter är fyra kvinnor.

För första gången kunde de dryga sju miljoner filippiner som bor

utomlands rösta i valet i maj 2004, en rättighet som de teoretiskt har haft genom konstitutionen, men som först trädde i kraft förra året genom en nyantagen lag. Utlandsfilippinerna gavs endast mycket kort tid för att registrera sig inför valet och det kan därmed ifrågasättas om reformen hann genomföras i praktiken.

9. Rätten till arbete och relaterade frågor

De fackliga organisationerna säger sig organisera ca åtta procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen (drygt 30 miljoner människor), men medlemsantalet uppges sjunka. I realiteten sitter de fackliga rättigheterna trångt till i ett land, som satsar massivt på utländska investeringar i exportzoner med den billiga arbetskraften som viktigt konkurrensmedel.

Den nationella arbetsrätten gäller i hela Filippinerna, men i export- zonerna är det vanligt att lokala politiker försöker begränsa förenings- friheten genom att införa “union free/strike free” policies.

Förhållandena kompliceras av mångfalden av inbördes konkurrerande fackliga organisationer, varav några med en maffialiknande struktur.

Försök pågår, bl.a. med svenskt stöd, att bygga upp oberoende fackliga organisationer på gräsrotsnivån. Den lagstiftade minimilönen är låg och bristen på effektiv statlig kontroll leder till att många tvingas acceptera arbeten för löner som ligger långt under den etablerade miniminivån. I ett land som fortfarande präglas av regional ojämlikhet, djup fattigdom och hög arbetslöshet är det svårt för såväl den enskilde som arbetstagar- organisationerna att göra sin rätt gällande.

För att kunna söka ett arbete måste varje filipin söka ett oförvitlighets- intyg. Detta utfärdas av den statsdel där individen är registrerad. För- utom att vara en inkomstkälla för statsdelens administration riskerar detta krav också att begränsa individens rättigheter att själv välja arbets- givare eller söka arbete.

Många av de rättigheter som föreskrivs av konventionen om ekonomi- ska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) har inlemmats i den

(10)

filippinska lagstiftningen. Fortfarande lever dock över 35 procent av närmare 80 miljoner filippinare under fattigdomsgränsen med mycket begränsad tillgång på t.ex. bostäder, utbildning och hälsovård. Brutto- nationalinkomsten per capita var strax över 1000 USD 2003. Inkomst- klyftorna är mycket stora och koncentrationen av landets tillgångar bland de högsta i regionen. Enligt den senaste undersökningen

disponerar 30 procent av landets mest förmögna familjer 66,3 procent av landets inkomster, medan motsvarande siffra för 30 procent av de

fattigaste uppgick av endast 7,9 av nationalinkomsten. Uppskattningsvis har en vidgning skett av de social klyftorna över den de senaste

femårsperioden. De regionala skillnaderna är också slående med en mer än dubbelt så hög genomsnittlig inkomst i huvudstadsregionen jämfört med övriga delar av landet.

Som en följd av underutveckling och den katolska kyrkans starka

inflytande ligger den årliga befolkningstillväxten i Filippinerna kring 2,5

%, vilket är den högsta i regionen och ett stort hinder för landets ekonomiska utveckling.

10. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Hälsosektorns andel av 2005 års budgetproposition uppgick endast till drygt en procent. Av ca 2000 sjukhus är fler än hälften privata. Det är betydande skillnader i den egentliga tillgången till hälsovård, med sämst möjligheter för de som lever långt ifrån de större städerna.

Minoritetsfolken som lever i avlägsna delar av landet har därför ofta en begränsad tillgång till hälsovård. Landet har i genomsnitt 27 000 invånare per läkare jämfört med Sverige som har ca 330 invånare per läkare. Den offentliga sjukvården lider stor brist på resurser, medan de privata mottagningarna kan erbjuda relativt bra vård. På grund av kostnaden är dock stora delar av befolkningen utestängda från de privata alternativen.

Det finns en utbredd undernäring bland havande kvinnor, nyblivna mödrar och barn Hälsosektorns låga lönenivåer leder till kunskapsflykt.

Uppskattningsvis lämnar 8000 sjuksköterskor (inklusive läkare som väljer att arbeta som sjuksköterskor) landet varje år för att pröva lyckan i exempelvis USA eller Saudiarabien. Brist på erfaren personal är framför allt märkbar i de mer avlägsna landsbygdsregionerna. Läkarutbildningens attraktionskraft minskar stadigt, eftersom man som läkare inte har samma möjlighet att arbeta utomlands efter utbildningen.

11. Rätten till utbildning

Filippinska medborgare har en lagstadgad rätt till kostnadsfri grundut- bildning, men för de fattigaste kan kostnaderna för skoluniformer, böcker, utrustning och transport ändå bli oöverstigliga. Det är inte ovanligt att elever är undernärda och dras med hälsoproblem och därför

(11)

inte kan tillgodogöra sig utbildningen. En nyligen utgiven rapport om undernäringen bland skolbarn har nu fått regeringen att dela ut

matkuponger i särskilt utsatta delar av landet. Många elever tvingas av ekonomiska skäl att lämna skolan i förtid. Dessutom råder stor brist på lärare och skollokaler samtidigt som en stor del av den utbildade

lärarkåren arbetar utomlands. Särskilt svår är situationen för landets många minoritetsfolk i avlägsna delar av landet dit det också är svårt att rekrytera utbildade lärare. Det görs ingen skillnad mellan flickors och pojkars skolgång, men i vissa delar av landet, och i synnerhet i de muslimska delarna av Mindanao, händer det fortfarande ibland att pojkars utbildning prioriteras. Läs- och skrivkunnigheten ligger för såväl kvinnor och män på något under 95 procent. Enligt president Arroyo ska satsningar på utbildning genom utökning av lokaler och skolmateriel ske inom hennes mandatperiod fram till 2010. Den årliga budgetallokeringen för utbildning och kultur brukar ligga kring 15-20 procent.

12. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Filippinerna dras med svåra bostadsproblem. Bara i huvudstadsregionen uppges drygt tre miljoner människor leva i slum och över 200 000 famil- jer provisoriskt längs järnvägar och motorleder. Enligt vissa beräkningar lever drygt 100 000 hemlösa i huvudstadsregionen. Situationen förvärras stadigt av den fortsatta strömmen av personer som flyttar från landsbyg- den till städerna i jakt på arbete. Det har skett en markant ökning av antalet familjer som tvingas flytta för att bereda väg för utbyggnader av infrastruktur och kommersiella aktiviteter. Regeringen har haft svårt att efterleva den lag från 1992 som föreskriver kompensation och ersätt- ningsbostäder för de familjer som tvingas flytta. Detta har inte sällan medfört direkta konfrontationer med, och även dödsfall bland, de famil- jer som bott i de ruckel som demolerats. Periodvis skapar även den på- gående landreformen konflikter mellan bönder, byggherrarnas agenter och den lokala polisen. Bostadsproblemet är prioriterat av regeringen, men posten för bostäder och samhällsutveckling utgör endast 0,54 procent av den totala budgeten. Det finns många icke-statliga, ofta religiösa, organisationer som ägnar sig åt att omvandla slumområden till bostadsområden med någon form av minimistandard.

En följd av den ekonomiska krisen är ökad arbetslöshet. Stort inträde av unga medborgare på arbetsmarknaden varje år gör att arbetslösheten för närvarande växer trots att fler arbetstillfällen skapas. Antalet arbetslösa har de senaste åren legat runt 12 procent av den ekonomiskt aktiva befolkningen. Den lagstadgade minimilönen ligger för närvarande kring drygt fem USD per dag för en icke jordbrukande arbetstagare i

huvudstadsregionen. Enligt beräkningar som gjorts skulle det med den lönenivån krävas minst två familjemedlemmars heltidsarbete för att hålla

(12)

en familj på sex personer över fattigdomsgränsen. Det är dessutom vanligt med brott mot minimilönslagstiftningen, speciellt i export- zonerna och genom att folk anställs som “lärlingar” eller helt enkelt tvingas acceptera lägre löner för att inte bli av med arbetet. Den lagstad- gade arbetsveckan är på 48 timmar för industriarbetare och 40 timmar för statsanställda. Lagen innehåller även uttömmande säkerhets- och hälso- föreskrifter, men statistik över efterlevnad och antal arbetsrelaterade skador är knapphändig. Arbetare kan knappast vägra att utföra farligt arbete utan att äventyra sin anställning.

Barn under 15 år får inte arbeta såvida det inte sker under direkt översyn av en förälder eller förmyndare. Barn under 18 år tillåts inte att utföra hälsovådligt eller farligt arbete. Lagen tycks efterlevas i den formella tillverkningssektorn, medan situationen för de minderåriga barn som arbetar i storstädernas informella sektorer eller som obetalda

familjearbetare på landsbygden är värre. Tvångs- och slavarbete är förbjudet enligt lag och regeringen ser till att detta efterlevs.

Uppskattningsvis drygt sju miljoner filippinare arbetar utomlands och skickar hem pengar. 3000 filippinare lämnar landet varje dag för att arbeta utomlands. 70 procent av dessa är kvinnor. Remitteringarna utgör närmare tio procent av BNP. Regeringen hyllar gästarbetarna (OFW:s) som nationella hjältar, men har också insett att de måste ta ansvar för deras välbefinnande utomlands. Bland annat kräver regeringen att alla som vill arbeta utomlands registrerar sig och går genom Philippine Overseas Employment Administration (POEA) för att få tillstånd att söka arbete utomlands. Det finns många fall av OFW:s som utnyttjats av sin arbetsgivare, och allra värst råkar kvinnorna ut som utnyttjas sexuellt eller under falska premisser lockas in i prostitution eller tvångsäktenskap.

Medvetandet om detta har dock ökat i landet och regeringen verkar inse att de har ett ansvar att göra det bästa av situationen. Det finns viss insikt om att systemet med gästarbetare splittrar familjer och bidrar till den höga frekvensen av barnmisshandel och våldtäkt inom familjen men dessa sociala kostnader av migrationen är svåra att hantera särskilt i ett ekonomiskt läge där landet är beroende av de pengar som de migrerande arbetarna skickar hem. Det förekommer att både mamma och pappa arbetar utomlands och barnen växer upp hos släktingar och därigenom riskerar att bli särskilt utsatta.

I författningen förbjuds diskriminering av ras, kön, hudfärg, etnisk härkomst, sexuell läggning, religiös, politisk eller annan åskådning, men efterlevnaden hämmas ofta av otillräckliga lagar, bristande genomförande och - framförallt otillräckliga resurser. Diskriminering av kön och ras sägs vara mindre än i många andra länder i regionen. Diskriminering av

(13)

personer med homosexuell läggning förekommer framför allt utanför storstadsmiljön. Diskriminering av handikappade förekommer också bl.a. som ett resultat av resursbrist för att genomföra lagstiftade förbättringar.

13. Kvinnans ställning

Som nämnts tidigare ratificerades konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) den 5 augusti 1981. Den senaste rapporteringen gjordes i april 1996 och täckte perioden december 1992 till november 1995. En ny rapport övelämnades i juni i år och håller just nu på att granskas. Enligt en källa på Filippinernas

utrikesdepartement säger sig Filippinerna "i princip hålla med" om tilläggsprotokollet angående individuell klagorätt, som dock inte ratificerats ännu. Fyra av regeringens 24 ministerposter innehas av kvinnor. Andelen kvinnor i representanthuset och senaten är 15 resp.

16,5 procent.

I allt väsentligt finns den nödvändiga lagstiftningen på plats för att säkra lika rättigheter för kvinnor och män. Problemet ligger i den bristfälliga efterlevnaden. Den nationella kommissionen för filippinska kvinnors rättigheter (NCRFW) har som uppgift att övervaka kvinnors rättigheter men detta är en politiskt tillsatt kommission med små resurser till sitt förfogande. Vissa stora framsteg har gjorts på senare år. Med "The Women in Development and Nation Building Act of 1992" fick kvinnor lika rätt till land och arv. Flera viktiga ändringar i familjelagstiftningen har gjorts för att bättre ta tillvara kvinnors rättigheter. En äkta man får bl. a. numera inte avyttra gemensam egendom utan sin makas samtycke, och restriktioner av kvinnors rätt att köpa och sälja egendom har av- skaffats. Den ålder vid vilken en kvinna får gifta sig har höjts från 14 till 18 år, densamma som för män. Lagstiftningen medger fortfarande inte skilsmässor, men de lagliga grunderna för “legal separation”, vilket i praktiken godkänns som skilsmässa, har utökats från att tidigare bara varit äktenskapsbrott för kvinnor och “konkubinat” för män. Förut räckte det alltså med att en kvinna hade samlag utanför äktenskapet för att mannen skulle kunna skiljas, medan det krävdes bevis för att den äkta mannen höll sig med en “konkubin” för att hustrun skulle ha samma rättighet. Det är dock förhållandevis vanligt att mannen skaffar sig både en andra och en tredje familj under livet medan en kvinna aldrig skulle accepteras göra motsvarande.

Våldtäkt klassas numer som ett straffrättsligt brott och inte som tidigare ett civilrättsligt, vilket betyder att kvinnor inte längre behöver bevisa att de är oskulder eller icke-promiskuösa för att rättsligt betraktas som våld- täktsoffer. I praktiken är förhållandena fortfarande diskriminerande, då

(14)

många, i synnerhet på landsbygden, inte känner till de nya lagarna. Det finns inte några lagregler eller praxis som förhindrar kvinnor att delta i politisk verksamhet, men på Mindanao, i de områden som ursprungligen ingick i de muslimska sultanaten, tillämpas normalt det muslimska regelsystemet. I dessa landsdelar förekommer även månggifte.

Traditioner, religion och svårigheterna att nå ut med information gör att det är mycket stora skillnader mellan kvinnans rättigheter på landsbyg- den och villkoren för den urbana medelklassen. I städernas moderna sek- tor spelar kvinnor en mycket framträdande roll. Men, förutom i den stat- liga administrationen och i statliga företag där kvinnor har en framträ- dande roll, så blir kvinnor diskriminerade. En kvinna får i genomsnitt hälften av sin manlige kollegas lön. Situationen på landsbygden präglas av traditioner under vilka det är mannen som fattar beslut i frågor om investeringar, lån och val av preventivmedel. Kvinnor förväntas sköta barnuppfostran och hushållsbudgeten.

Det görs ingen skillnad i flickors och pojkars tillgång till utbildning. I allmänhet går fler flickor än pojkar vidare till gymnasium och högskolor.

Fortfarande slussas flickor ofta in i “kvinnliga” utbildningar för att bli sjuksköterskor och lärare, men även för att studera företagsekonomi.

Fler och fler kvinnor bryter dock mot traditionens krav och läser till ingenjörer, eller väljer yrkesutbildningar som tidigare var reserverade för män. Det finns idag många kvinnor inom polisen och i försvarsmakten.

Problemen är dock många. I det filippinska samhället är våld mot kvin- nor, inklusive sexuella övergrepp, vanligt. Orsakerna är flera: dålig lag- stiftning, traditionell respekt för familjelivets integritet, ovilja att disku- tera problemet öppet, förbud mot laglig skilsmässa osv. Trångboddhet, arbetslöshet och splittrade familjer till följd av gästarbete utomlands bidrar till problemen med misshandel, våldtäkt och incest. I tillägg till en lag mot sexuella trakasserier från 1992 har två viktiga lagar nyligen antagits. Det ena är en lag mot handel med kvinnor som bl. a. täcker frågan om handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande och prostitution och s.k. "mail-order brides". I den brottsbeläggs bl.a. prostitutions- kunden på samma sätt som i svensk lagstiftning. I år antogs en ny lag gällande våld mot kvinnor och deras barn. Lagen uppmuntrar kvinnor att anmäla våld eftersom den ger henne fysisk och ekonomisk trygghet samt rättighet till vårdnad över gemensamma barn under utredning. Polisen har också inrättat speciella Women’s Help Desks med uppgift att hjälpa utsatta kvinnor. Lagen om dödsstraff för våldtäkt motverkar sannolikt ansträngningarna att få kvinnor att anmäla våldtäktsfall, i synnerhet som det är vanligt att förövaren tillhör familjen (den stora majoriteten av de dödsdömda fångarna är dömda för våldtäktsbrott).

(15)

Prostitution är olagligt men vanligt. Den nya lag om människohandel som antogs 2003 kriminaliserar också prostitutionskunderna. Enligt en ILO-studie är 500 000 kvinnor prostituerade. Det är också vanligt att kvinnor under bedrägliga former lockas in i prostitution eller arrangerade äktenskap med utländska män genom lockande erbjudanden om bra jobb utomlands. Regeringen arbetar med lagstiftning och kampanjer för att stoppa illegal rekrytering och försöker gå ut med upplysning och information till de arbetssökande men de ekonomiska möjligheterna utomlands är ofta så lockande att information om risker inte når fram.

Barnprostitution och handel med barn förekommer och regeringen arbetar hårt med att följa upp och åtala pedofiler. Ett ökat medvetande om problemet har urholkat den traditionella oviljan att rapportera övergreppen.

Den katolska kyrkans starka ställning försvårar kvinnans situation. Den muslimska minoritetsbefolkningen har visat sig mer öppna för

familjeplaneringsprogram. Abort är olagligt men ca 400.000 illegala aborter uppges äga rum i landet varje år, den enda preventivmetod som officiellt accepteras är den “naturliga” och skilsmässor är tabu. Till skillnad från mer konservativa medarbetare erkänner President Macapagal Arroyo befolkningstillväxtens ekonomiska och sociala konsekvenser, men beroendet av den starka katolska opinionen begränsar hennes handlingsutrymme. Under förra mandatperioden flyttade president Macapagal Arroyo fonder som var öronmärkta för informationsspridning kring moderna preventivmetoder till en kristen organisation för förespråkande av avhållsamhet. I stadsdelar med konservativa borgmästare har de lokala hälsoklinikerna förbjudits att distribuera kondomer till särskilt utsatta grupper. Nya inslag som sprider ljus på området är dock att en telefonlinje bevakat av hälsoministeriet där anonyma användare kan få gratis upplysning och rådgivning gällande familjeplanering och reproduktiv hälsa öppnades i augusti i år. Macapagal Arroyo har också nyligen sagt att hennes målsättning är att få ner

befolkningstillväxten till under 2 %.

14. Barnets rättigheter

Det finns ett stort antal institutioner och organisationer, som arbetar för barns rättigheter. Bristen på ekonomiska resurser och en bristfällig samordning mellan berörda institutioner hämmar dock arbetet för att förbättra MR-läget för barn och att förverkliga de uppsatta målen.

Filippinerna har en stor andel ung befolkning, ca 22%, är under 19 år (2002), och andelen förväntas öka den närmaste framtiden.

(16)

Det stora hotet mot barnens rättigheter är fattigdomen vilket bl. a.

tvingar många barn att arbeta istället för att gå i skolan. Endast omkring 65 procent av barnen går ut sjätte klass. Barnarbete är förbjudet enligt lag, men trots det sägs över två miljoner barn arbeta under hälsovådliga arbetsförhållanden i t. ex. gruvor och i hamnar. Illegala rekryterare ägnar sig åt att föra bort barn från fattiga landsdelar till underbetalda jobb i städerna.

Det mest skrämmande beviset för den fattigdom som finns är dock förekomsten av 60 000 prostituerade barn. Den stora uppmärksamhet som detta problem fått såväl internationellt som i nationella media har lett till att landets myndigheter nu gör stora och högst respektabla insatser för att stävja barnsexhandeln. Över 50 misstänkta utländska pedofiler har arresterats de senaste tre åren. Världskongressen i

Stockholm i augusti 1996 mot kommersiell sexuell exploatering av barn uppmärksammades i betydande grad av filippinska myndigheter och media. Den filippinska delegationen lär ha varit konferensens största.

Efter konferensen har delegationen omvandlats till en task force, som mycket aktivt leder och samordnar kampen mot barnsexhandeln. Den filippinska regeringen söker mycket energiskt etablera ett internationellt samarbete mot handel med kvinnor och barn. Bl.a. Sverige är en viktig partner i detta samarbete och under de senaste åren har Sverige och Filippinerna tillsammans med Thailand drivit ett gemensamt projekt inom ramen för ASEM om att motarbeta handeln med kvinnor och barn.

15. Olika befolkningsgruppers situation

Minoritetsfolken utgör ca 18% av landets befolkning och finns spridda över hela landet, de flesta i Luzons och Mindanaos bergsområden. Den största religiösa minoriteten i landet - de omkring fem-sju miljoner muslimerna som utgör ca sju procent av befolkningen - bor framförallt i Mindanao och på närliggande öar. Den muslimska representationen i kongressen utgörs av 11 ledamöter i representanthuset (av totalt 236), men ingen i senaten. I och med fredsavtalet 1996 inrättades ett begränsat självstyre för den muslimska befolkningsminoriteten. Ett organ för att koordinera den ekonomiska tillväxten i 14 provinser i Mindanao

skapades och ordföranden för MNLF (Moro National Liberation Front) utnämndes till guvernör. Konstituerande val till en provinsregering omfattande landets fem provinser med muslimsk majoritetsbefolkning genomfördes i november 2001.

President Macapagal Arroyo har prioriterat fredssamtal med bl.a. den muslimska separatiströrelsen MILF, med krav på upprättandet av en självständig muslimsk stat på Mindanao. Samtidigt fortsätter regeringens kamp mot den extrema och våldsbenägna terroriströrelsen Abu Sayyaf,

(17)

som tidigt på 2000-talet blev internationellt känd för sina

kidnappningsdåd riktade mot utländska turister och sina påvisade förbindelser med Osama bin Laden. Fredförhandlingar försöks också föras med det kommunistiska partiet och gerillan CCP-NPA med säte i Nederländerna. Sedan CCP-NPA sattes upp på EU:s terroristlista i slutet av 2002 tog det över ett år innan de formella fredsförhandlingarna kunde återupptas under norsk "medling". Som ett led i denna förhandling startade i juni i år en gemensam kommitté för beredning av överträdelser av mänskliga rättigheter av båda parterna.

Det rättsliga skyddet för minoritetsfolken och deras traditionella land- områden finns inskrivet i 1987 års författning. I oktober 1997 skrev dessutom dåvarande president Ramos under “The Indigenous Peoples’

Rights Act” som är tänkt att fungera som ett komplement till konstitu- tionen. Under denna lag etablerades en National Commission of Indigenous People som har som uppgift att bl. a. dela ut landtitlar och s.k. ancestral domain lands. Lagen föreskriver dessutom en konsulta- tionsprocess och skriftligt medgivande innan gruvdrift på en stams land kan påbörjas. Andra lagar upplevs som hot, t.ex. gruvlagen från 1995, som reglerar och stimulerar prospektering. Ett annat hot utgörs av större infrastrukturella projekt, t.ex. dammbyggen eller turistanläggningar, vilka medför att människorna i området tvingas överge de jordbruk och

jaktmarker som de nyttjat i generationer. Kritik för otillräckligt skydd och varierade övergrepp av minoritetsbefolkningen presenterades av UNCHR förra året, men kritiken bemöttes i landet med att vara baserad på missriktad analys och information.

Det finns ingen lag som diskriminerar minoriteter från medbestämmande eller tillgång till utbildning och hälsovård, men p.g.a. att de lever i

avlägsna delar av Filippinerna förhindras de från att delta i viktiga beslut rörande deras rättigheter till land, och har dålig tillgång till utbildning och hälsovård. Eftersom deras områden även härbärgeras av de olika gerillarörelserna drabbas de även av regeringens motattacker.

Säkerhetsproblemen i dessa delar av landet bidrar också till svårigheten att rekrytera läkare och annan sjukvårdspersonal och lärare från andra delar av landet.

16. Diskriminering på grund av sexuell läggning

Homosexualitet accepteras om den är diskret och homosexuella diskrimineras normalt inte i städerna även om det är mer tveksamt på landsbygden. Homosexuella är väl integrerade på arbetsmarknaden. Det finns en historisk och kulturell tradition av transsexuella personer och transsexualitet, men större motstånd bemöts ute i samhället av denna grupp. Den katolska kyrkans starka närvaro har påverkan på hur

(18)

offentligt homosexuella personer behandlas. Äktenskap mellan två

människor av samma kön erkänns inte av vare sig staten eller kyrkan, inte heller en sambolag motsvarande svensk modell existerar och

sammanboende homosexuella par befinner sig således i ett rättsligt vakuum.

17. Funktionshindrades rättigheter

Det finns lagstiftning på plats som skall garantera funktionshindrades lika rätt till att tillträda offentliga lokaler och organisationer och som grundlägger rätten till utveckling, rehabilitering och arbete för

handikappade. Arbetsmarknadsdepartementet är ansvarig för att se till att lagen efterlevs och att arbetsgivare inte diskriminerar

funktionshindrade. Som på så många andra områden saknas tillräckliga resurser för att genomföra uppdraget och i storstaden Metro Manila är möjligheterna för personer med fysiska funktionshinder att ta sig fram med offentliga kommunikationer begränsade. Trots att en undersökning visar att 7% av hushållen har en medlem med någon typ av handikapp (fysiskt eller psykiskt) är det väldigt få funktionshindrade som syns i det sociala livet och i arbetslivet. Mindre än en tredjedel av de handikappade tar emot någon typ av statligt stöd.

18. Flyktingars rättigheter

Filippinerna har anslutit sig till 1951 års flyktingkonvention. Det finns dock ingen lagstiftning för att implementera konventionen, men i mars 1998 fattade regeringen beslut om att sätta upp en flyktingenhet inom Justitiedepartementet. Enhetens uppgift är att fastställa vilka asylsökande som kan anses kvalificera för flyktingstatus. Filippinerna har mottagit omkring 1500 asylsökande från Vietnam som FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) arbetar med för att ordna relokalisering och mottagning i tredje land. Flertalet av dessa har emellertid efter hand avförts från listan över personer med flyktingstatus, och tillåtits stanna i Filippinerna. Den filippinska staten uppmuntrar frivillig repatriering och motsätter sig numera tvångsåtgärder efter protester från NGOs, den mäktiga katolska kyrkan, och röster inom den statliga administrationen.

19. Oberoende organisationer för mänskliga rättigheter

Ett stort antal enskilda organisationer är verksamma inom MR-området i Filippinerna och sörjer för att kunskaper om MR-frågor sprids. Enligt MR-organisationerna själva pågår en fortlöpande dialog med staten.

I takt med att MR-situationen har förbättrats för numera en del av organisationerna en tynande tillvaro. Många av dem har under de senaste åren i allt högre grad börjat ägna sig åt ekonomiska aspekter i sin argu-

(19)

mentation. Myndigheterna anklagas exempelvis för MR-brott mot jordbruksbefolkningen genom sänkta tullar på jordbruksprodukter och därmed ökad internationell konkurrens. Vissa organisationer menar att just WTO, globaliseringen och frihandeln är de stora hoten mot det filippinska folket.

Några kända filippinska organisationer för mänskliga rättigheter:

PAHRA, Philippine Alliance of Human Rights Advocates, är en

paraplyorganisation för alla filippinska MR-NGO:s. PAHRA har ett eget och mycket aktivt informationscentrum, Philrights.

FLAG, Free Legal Assistance Group, är en frivillig sammanslutning av filippinska advokater som lämnar rättshjälp till offer för de mänskliga rättigheterna och upprättar dokumentation över MR-brott. I takt med att antalet MR-brott minskat har FLAG kommit att bli ledande i kampen mot dödsstraffet.

ISIS International, informationsservice och kontaktcentrum för kvinnor som får stöd från bl. a. Sida.

Gabriela, utbildning i frågor om mänskliga rättigheter för kvinnor.

Bahaya Tuluya, arbetar med att förbättra filippinska gatubarns villkor.

FIND (Families of victims of Involuntary Disappearance)

ECPAT - End Child Prostitution in Asian Tourism, som har kontor i Manila.

TFDP, Task Force Detainees Philippines, som arbetar med offer för kränkningar av politiska och civila rättigheter.

Genom bistånd från Sida-SEKA stödjer Diakonia bl. a. PAHRA och Institute of Political and Electoral Reform (IPER). Caritas, Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen m.fl. stödjer bl. a. filippinska NGO:s som arbetar med gatubarn och utnyttjade gästarbetare. Från Olof Palmes Internationella Centrum och flera fackförbund utgår ett viktigt stöd till organisationen LEARN, som söker bygga upp oberoende fackföreningar på gräsrotsnivån.

20. Fältverksamhet eller rådgivning på området mänskliga rättigheter UNDP och EU har efter fredsuppgörelsen 1996 med MNLF-gerillan (Moro National Liberation Front) på Mindanao påbörjat stödprogram för att förbättra levnadsvillkoren för lokalbefolkningen i de krigshärjade områdena samt för att integrera de tidigare gerillasoldaterna. Sverige har genom SIDA fram till 2000 gjort en mycket uppskattad insats genom ekonomiska bidrag till denna verksamhet, som fortsättningsvis stöds av ett tiotal länder. Det finns ett intresse från exempelvis kommissionen för

(20)

mänskliga rättigheter om ett fördjupat samarbete med Sverige på detta område.

21. Samarbetet på området mänskliga rättigheter

En fortlöpande diskussion om MR-frågor äger rum i EU-kretsen och de lokala givarmöten som ordnas av Världsbanken och UNDP. Den all- männa bedömningen är att den nuvarande filippinska regeringen under president Gloria Macapagal Arroyo visar lyhördhet och öppenhet i den diskussion som förs i givare- och NGO-kretsen med krav på ökad respekt för efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Insatser för att öka respekten för de mänskliga rättigheter på Filippinerna ryms väl inom ramen för den antagna landstrategin och ett antal projekt har genomförts och planeras.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :