“Avhopparverksamhet är ju en brottsförebyggande metod. Men samhället måste ju se till att det blir av.”
En undersökning av möjligheterna till stöd för personer som vill lämna kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper i ett län i Sverige
Sara Tingsek
Dokumenttyp – Examensarbete Huvudområde: Kriminologi GR (C) Högskolepoäng:15 hp
Termin/år: HT 2021
Handledare: Catherine de Oquinena Examinator: Jerzy Sarnecki
Kurskod/registreringsnummer: KR041G
Abstract
This qualitative study examines the prevalence of violent extremist groups and criminal gangs in a county in Sweden, and what support is available for people in the county who want to leave these groups. The participants consist of eight people who in their profession can meet people who want to leave criminal gangs or violent extremists. The participants work in six different professions and in four different municipalities. Through semi-structured
interviews data were collected which were analyzed based on Thematic Analysis. The theoretical frame of reference for this study is Hirschi's theory of social bond. The results show that in the studied county there is some occurrence of violent extremism, but especially of criminal gangs. From what emerges, there is a lack of insight and awareness of this among different professional groups. Support for people who want to leave criminal gangs or violent extremism is very limited, there are no Exit programs and there are no routines and contact routes between the actors involved that may be relevant for these people. Protection may be available, but other support is lacking. The conclusion of this study is that increased
knowledge, awareness and support and treatment interventions in this area are central to counteracting the increase, in particular, gang crime. The results of the study can contribute to the crime prevention work in the county by highlighting the existence of this problem and the need for support for this target group.
Key words: Exit program, Leaving gang, professionals, municipality, police
Innehållsförteckning
ABSTRACT ... 2
1. INLEDNING ... 4
1.2.SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 6
1.3.AVGRÄNSNINGAR ... 6
2. BAKGRUND ... 7
2.1.ETT SAMARBETE MED LÄNSSTYRELSEN ... 7
2.2.KRIMINELLA GÄNG OCH VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISTISKA GRUPPER ... 7
2.1.1. Kriminella gäng ... 7
2.1.2. Våldsbejakande extremistiska grupper ... 9
2.3AVHOPPARVERKSAMHET ... 9
3. TIDIGARE FORSKNING OCH TEORETISKT RAMVERK ... 11
3.1.TIDIGARE FORSKNING ... 11
3.1.1. Varför gå med/hoppa av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper? ... 11
3.1.2. Olika former av avhopparverksamhet ... 13
3.1.3. Likheter mellan kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper ... 16
3.2.TEORETISKT RAMVERK ... 16
4. METOD ... 19
4.1.KVALITATIV ANSATS ... 19
4.1.1. Semistrukturerade intervjuer ... 19
4.1.2. Urval ... 20
4.1.3. Det empiriska materialet ... 20
4.2.GENOMFÖRANDET AV STUDIEN ... 21
4.2.1. Analysmetod ... 21
4.3.ETISKA ÖVERVÄGANDEN ... 23
5. RESULTAT OCH ANALYS ... 25
5.1.FÖREKOMST AV KRIMINELLA GÄNG OCH VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISTISKA GRUPPER... 25
5.2.STÖD OCH HJÄLP ... 30
5.3BEHOV OCH RESURSER ... 36
5.3.1. Samverkan ... 36
5.3.2. Behov ... 38
6. DISKUSSION ... 40
6.1.FÖREKOMST AV KRIMINELLA GÄNG OCH VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISTISKA GRUPPER... 40
6.2.STÖD OCH HJÄLP ... 42
6.3.BEHOV OCH RESURSER ... 43
6.4.SLUTSATS ... 44
6.5.BEGRÄNSNINGAR ... 45
6.6.FÖRSLAG PÅ FORTSATT FORSKNING ... 45
REFERENSER ... 46
BILAGOR ... 51
BILAGA 1 ... 51
Intervjuguide till studie om Avhopparverksamhet ... 51
BILAGA 2 ... 53
Informationsblad och samtycke ... 53
INFORMATIONSBLAD ... 53
PUBLICERINGSVILLKOR... 55
1. Inledning
För människan har det alltid varit viktigt att vara del av en gemenskap eller en grupp. Många människor ingår i sammanhang som exempelvis, familjer, idrotts- och politiska föreningar, medan andra dras till kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Sedan den 11 september 2001 har flera stora attentat i världen kopplats till våldsbejakande extremism, vilket beskrivs som ett hot mot demokratin. I Sverige beskrivs också gängkriminalitet som ett samhällsproblem. I stort sett dagligen drabbas Sverige av mycket grova brott som kan
kopplas till kriminella gäng, och nyrekrytering till gäng riskerar också att öka (Justitiedepartementet, 2020). För att bekämpa sådan brottsligheten har den svenska
regeringen satt in åtgärder mot gängkriminalitet (Regeringen, 2021a), och sedan tidigare mot våldsbejakande extremism (Regeringen, 2016). Brottsförebyggande rådet, Brå (2016a s.7) skriver följande i en rapport:
Att bekämpa brottslighet som begås av kriminella grupperingar har varit en politiskt prioriterad fråga de senaste åren. Om man lyckas hjälpa fler individer att hoppa av från grupperingarna och ändra livsstil kan det ge vinster både på̊ ett samhälleligt plan och på individnivå.
Det är oklart hur stort antal avhoppare som finns i Sverige då det saknas struktur för framtagning av statistik inom området, men en tydlig tendens är att antalet avhoppare ökar och det finns ett behov av att utveckla avhopparverksamheten i Sverige (Kriminalvården et al., 2021). Enligt Brå (2016a) finns avhopparverksamhet för personer som vill lämna
kriminella gruppering på nio platser i Sverige varav fyra är myndighetsdrivna. Enligt Polisen och Länsstyrelsen Skåne (u.å.) kan vissa kommuner vara för små för att bekosta och driva egen verksamhet varav arbetet med stöd till avhoppare behöver utformas på annat sätt än i storstadsregionerna. En bedömning behöver då göras för att klargöra vilket behov av stöd till avhoppare som finns i kommunen, vidare är det centralt att det finns upparbetade
kontaktvägar och att egna rutiner utformas i kommunen (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.a). Brå (2016a) uppger att ordinarie verksamheter inom polis och socialtjänsten ofta ger sämre stöd än specifika avhopparverksamheter, då specialkompetens, öronmärkta resurser och upparbetade kontakter saknas.
2020 utgick ett regeringsuppdrag till Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens
institutionsstyrelse och Socialstyrelsen att ta fram ett gemensamt nationellt avhopparprogram
för att förstärka samhällets stöd till individer som vill lämna kriminella gäng eller destruktiva miljöer (Regeringen, 2019). Detta uppdrag utmynnade i en slutredovisning där en struktur för samordning föreslås och en beskrivning ges av roll- och ansvarsfördelning mellan olika myndigheter på lokal, regional och nationell nivå (Kriminalvården, et al., 2021). På den lokala nivån föreslås att kommuner som ännu inte har en samverkansöverenskommelse med lokalpolisområdet och/eller en strategi och rutiner för avhopparärenden bör upprätta sådana.
Vidare ska en gemensam lokal lägesbild tas fram gällande förekomsten av kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper. Därtill föreslås att en bedömning görs av behovet av avhopparverksamhet. Kommuner som saknar behov av egen avhopparverksamhet kan koppla en samordningsfunktion till andra brottsförebyggande samverkansgrupper där sociala insatsgrupper omnämns som en lämplig samverkansform (Kriminalvården, et al., 2021).
Sociala insatsgrupper är en samverkansmodell mellan socialtjänst, polis och skola för att hjälpa unga som begår brott där socialtjänsten ansvarar för att andra myndigheter och aktörer görs delaktiga utifrån den ungas behov (Sveriges Kommuner och Regioner [SKR], 2021a).
Arbetet med att utforma avhopparverksamhet är en fortsatt pågående och politisk prioriterad fråga och Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen fick 2021 ytterligare ett uppdrag att förstärka och utveckla stödet till avhoppare (Regeringen, 2021b). Avhopparverksamheter är beroende av en fungerande samverkan mellan Polis, Socialtjänst, Arbetsförmedling, Kriminalvården, men tidigare studier visar att det förekommer samverkansproblem och brister i kunskapsspridningen mellan de berörda myndigheterna (Brå, 2016a). Flera av de avhopparverksamheter som Brå (2016a) varit i kontakt med anför att problem kan uppstå i samverkan med socialtjänsten. Det handlar främst om bristande kunskap, avsaknad av långsiktighet och långa handläggningstider, vilket leder till att avhoppare riskerar att tappa motivationen. Utformning av stöd till avhoppare är således en aktuell, men inte en oproblematisk fråga. Därför behövs flera studier som belyser hur avhopparverksamheten fungerar i Sverige.
1.1. Problemformulering
Denna studie är inriktad på ett län i Sverige med sju tillhörande kommuner. Gemensamt för samtliga kommuner är att den allmänna informationen om stöd till avhoppare är mycket begränsad eller saknas helt. Det är således oklart vilket stöd och vilken hjälp som erbjuds de personer som vill lämna kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Två av
kommunerna i länet är, enligt SKR:s (2021b) definition medelstora eller har närhet till en medelstor stad. De övriga är mindre städer/tätorter och landsbygdskommuner. Denna studie genomförs i samverkan med länsstyrelsen i det aktuella länet för att ta reda på om det finns behov av avhopparstöd i länet och vilka resurser som finns. Fokus ligger på aktörer som arbetar inom länets sju kommuner och polisen. Genom att lyfta fram aktörernas upplevelser och erfarenheter gällande behov av avhopparverksamhet, kan denna studie ge bidrag till det brottsförebyggande arbetet i länet.
1.2. Syfte och frågeställningar
Syfte med studien är att undersöka upplevelser och erfarenheter kring behovet av avhopparverksamheter och vilka resurser som finns för sådan verksamhet inom ett län i Sverige. Studiens frågeställningar är följande:
Vilken upplevelse har professionella aktörer i länet gällande förekomsten av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper?
Vilket stöd och vilken hjälp erbjuds de personer som vill lämna kriminella- eller våldsbejakande extremistiska gäng?
Vilka utvecklingsbehov och möjligheter finns det i länet gällande utformandet av denna typ av stöd?
1.3. Avgränsningar
Brå (2016a) framhåller att det finns flera aktörer som är centrala gällande stöd till avhoppare, det finns dock inte utrymme inom tidsramen för denna uppsats att inkludera samtliga.
Avgränsning har därav utgjorts att fokusera på stöd och hjälp till avhoppare som inte är kopplad till utdömd påföljd. Studien utgår från aktörer som arbetar inom kommun och polisen. Valet att inkludera dessa aktörer baseras på att kommunerna uppges som huvudaktör i arbetet med avhoppare i frihet samt att polisen är den enda myndigheten med ett uttalat ansvar för att arbeta specifikt med avhoppare (Kriminalvården, et al., 2021). En annan aspekt som hade varit intressant att beakta i detta område är genusperspektivet för att studera
skillnader och likheter i behov och utformning av stöd och hjälp för kvinnor och män. Men även detta har fått utelämnas för att kunna genomföra studien inom angiven tidsram.
2. Bakgrund
I följande avsnitt kommer avhopparverksamheten sättas in i sin studiekontext. Inledningsvis beskrivs samarbetat med länsstyrelsen. Därefter redogörs för begreppen som är centrala för denna studie. Inledningsvis presenteras begreppen ”kriminella gäng” och ”Våldsbejakande extremistiska grupper” och därefter ”avhopparverksamheter”.
2.1. Ett samarbete med Länsstyrelsen
Det finns idag en föreslagen nationell strategi för samordning där berörda myndigheters ansvar och roller delas in i tre nivåer: lokal, regional och nationell (se Regeringen, 2019). I strategin föreslås att länsstyrelserna ska ha en samordnande roll på regional nivå och samordna kommunernas arbete med avhopp, utveckla och stödja samverkan mellan aktörer och bidra till kunskapsspridning (Kriminalvården, et al., 2021). En länsstyrelse i Sverige har gjort en avstämning med kommunerna i länet för att undersöka intresset av strategin, i detta skede visade kommunerna inget större intresse för denna. Länsstyrelsen tog därefter kontakt med Mittuniversitet med förslag och önskemål om samverkan med studenter för att vidare undersöka behovet av avhopparverksamhet i det aktuella länet. Avhopparverksamhet är ett aktuellt och intressant ämne. Mot bakgrund av att ha arbetat inom skola och socialtjänst kände jag en förståelse för att detta, trots sin aktualitet, kan innebära vissa svårigheter i det aktuella länet utifrån kommunernas storlek och jag såg det som en givande utmaning att studera detta vidare. Kontakt togs med brottsförebyggande samordnaren på länsstyrelsen och ett samarbete påbörjades. Syftet för länsstyrelsen med detta samarbete är att undersöka om det finns intresse och behov av att länsstyrelsen har en regional samordnande roll i det aktuella länet.
2.2. Kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper
2.1.1. Kriminella gäng
Kriminella gäng, organiserad brottslighet, kriminella nätverk, kriminella grupperingar, förortsgäng - begreppen är många och så även definitionerna. Esbensen et al. (2001) uppger att många gängforskare har noterat avsaknaden av gemensam definition av gäng. Avsaknaden av en universell definition bidrar till flera svårigheter, bland annat att gängproblem antingen
kan överskattas på grund av en för vid definition eller underskattas på grund av en för snäv definition (Esbensen et al., 2001).
När Brå (2016b) definierar olika former av kriminella grupper är skrämselkapitlet en gemensam nämnare för dessa som i övrigt skiljer sig åt. Skrämselkapital handlar om att en enskild individ eller gruppen som helhet skapar rädsla hos allmänheten som kopplas till gruppens varumärke. Detta skrämselkapital kan uppstå på olika vis, dels genom tidigare våldshändelser, beryktade brott, mediauppmärksamhet och myndighetsingripande som gjorts offentligt (Brå, 2016b). Skrämselkapital kan relateras till Rostamis (2016) beskrivning av våldet som en central funktion för kriminella gäng. Våldet har som syfte att skapa kontroll och makt både internt och externt (Rostamis, 2016).
Brå (2016b) beskriver fyra kategorier kriminella grupper/nätverk:
Självdefinierade grupper: Grupper som själva lyfter fram sin grupptillhörighet i form av namn, attribut och medlemskap, dit räknas exempelvis MC-gäng men även andra gäng som har gett sig själva ett namn. Skrämselkapitalet är centralt för dessa grupper och dess symboler förmedlar en påminnelse om detta skrämselkapital.
Externdefinierade grupper: Dessa är, enligt Brå (2016b), grupper som inte själva tilldelat gruppen namn, symboler eller attribut och därmed heller inte förmedlar sin tillhörighet, men som har tilldelats namn av polis eller media. Till denna kategori räknas exempelvis de förorts- och stadsdelsbaserade grupper som har tilldelats namn utifrån vissa familje- och släktbaserade nätverk.
Icke-namngivna grupper: Detta är ett samlingsnamn för olika typer av
relationsbaserade nätverk som varken har ett själv tilldelat eller externt tilldelat namn. Brå (2016b) uppger att dessa grupper många gånger har en lösare kontur än självdefinierade grupper, även om det i vissa fall kan finnas ett starkare
lojalitetsband mellan individerna. Exempel på icke-namngivna grupper är vissa stadsdels- och förortsgrupper, som baseras på att de bor i samma bostadsområde, samt vissa familje- och släktbaserade nätverk.
Projektbaserade konstellationer: Projektbaserade konstellationer är projektgrupper som sätts ihop för att bedriva en vinstdrivande kriminell verksamhet, exempelvis narkotikasmuggling, storskaliga stölder eller omfattande bedrägerier.
I den här studien kommer definitionen av kriminella gäng utgå från dessa fyra kategorier. Det innebär att samtliga kriminella grupper; både namngivna och icke namngivna samt
projektbaserade grupper, som använder sig av någon form av våld - och skrämselkapital kommer att benämnas som kriminella gäng
.
2.1.2. Våldsbejakande extremistiska grupper
Carlsson (2016) och Sarnecki (2016) belyser svårigheterna i att definiera detta begrepp då gränserna och uppfattningarna om vad som är extremt kan variera och vad som är att räkna som våld kan definieras olika beroende på kontext. Men en viktig indikator är att
gruppmedlemmar är villiga att använda våld mot ett demokratiskt samhälle för att uppnå gruppens mål (Sarnecki, 2016).
I Sverige finns i huvudsak tre inriktningar inom våldsbejakande extremism; den islamistiska, den högerextremistiska och den vänsterextremistiska (autonoma) rörelsen (Säkerhetspolisen, u.å.). Denna uppsats utgår från Säkerhetspolisens (2018) definition av våldsamma
extremistmiljöer. Där beskrivs att utgångspunkten inom våldsbejakande extremistiska grupper är att brott betraktas som en legitim och nödvändig del av den ideologiska (politiska eller religiösa) kampen, med detta avses:
Individer, grupper och organisationer som hålls samman av en ideologi och betraktas som våldsbejakande genom att de utifrån denna förespråkar, främjar, eller utövar våld, hot, tvång eller annan allvarlig brottslighet för att uppnå förändringar i samhällsordningen (Säkerhetspolisen, 2018, s. 60).
Det finns även personer som inte tillhör någon av grupperna, men som har samma
värdegrund som dessa och som ensamma eller tillsammans med någon uttrycker en vilja att begå brott utifrån denna värdegrund (Säkerhetspolisen, 2019).
2.3 Avhopparverksamhet
Enligt Brå (2021) är stöd till individer som vill lämna en kriminell livsstil en viktig del i det brottsförebyggande arbetet eftersom det kan minska risken för återfall i brott.
åtgärder i syfte att förhindra återfall i brott och reparation av skador orsakade av brott (Lab, 2016; Sarnecki, 2015). Förhindrande av nyrekrytering betraktas som sekundär
brottsprevention som är insatser riktat mot personer och miljöer med förhöjd risk (Sarnecki, 2015).
Brå (2016a) har gjort en inventering av verksamheter som ger stöd till personer som vill lämna kriminella grupperingar. Det framkommer att verksamheterna arbetar olika och att stödet skiljer sig åt på olika platser. Det som dock är gemensamt för samtliga verksamheter är att de arbetar med att kartlägga personens behov, personen får en kontaktperson både för samtalsstöd och praktiskt stöd samt förmedlar kontakt mellan avhopparen och andra berörda myndigheter och aktörer (Brå, 2016a). En sammantagen beskrivning av vilka som kan vara aktuella för stöd inom kommun eller civilsamhället är personer som vill lämna ett kriminellt gäng eller en kriminell livsstil eller radikala/våldsbejakande extremistisk miljö och kan vara i behov av samhällets stöd för att kunna göra det (Kriminalvården et al., 2021; Exit, u.å.;
Fryshuset, u.å.; Göteborgs stad, u.å.; Malmö stad, 2021). Det kan även innefatta tidiga insatser till personer som uppvisar antidemokratiska åsikter och ligger i riskzon för att radikaliseras (Flamman, u.å.).
Polisen bedriver avhopparverksamhet som utför olika insatser såsom riskanalyser, operativa insatser, uppföljning och skyddsverksamhet. För att ingå i denna verksamhet behöver
personen uppfylla vissa kriterier: att personen som lämnar en kriminell gruppering riskerar att straffas för sitt utträde, att det föreligger en konkret eller latent hotbild, att personen ska vara över 18 år samt att personen ger sitt samtycke till informationsutbyte mellan olika
myndigheter (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.b; Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.c).
Utformningen av avhopparstöd kan således variera mellan olika platser (Brå, 2016a) och för polisen verksamhet behöver ett skyddsbehov föreligga (Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.b) Men en samlad definition av avhopparverksamhet som har återfunnits och som kommer att användas i denna studie är den som Kriminalvården et al. (2021, s. 15) formulerat:
En strukturerad verksamhet med det huvudsakliga syftet att genom olika insatser stödja individer att lämna en kriminell eller våldsbejakande extremistisk miljö̈
eller gruppering.
3. Tidigare forskning och teoretiskt ramverk
I detta avsnitt kommer tidigare forskning som kan kopplas till studieområdet att redovisas.
Forskningen kring avhopparverksamhet i Sverige är relativt outforskat, ett mindre antal svenska studier har återfunnits som kommer att redovisas, utöver detta har även
internationella studier som ligger nära studieområdet valts. Därtill presenteras det valda teoretiska ramverket. Avsnittet avslutas med en beskrivning av hur och varför denna teori anses vara tillämpbar i denna studie.
3.1. Tidigare forskning
3.1.1. Varför gå med/hoppa av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper?
Enligt Howell (2020) är varje gäng och varje samhälle unikt och det är därav svårt att göra jämförelser. Vad som karaktäriserar gängen skiljer sig åt över världen, Weerman et al. (2014) har genom longitudinella data studerat vad som förändras när ungdomar går med i gäng. De har i sin forskning studerat gäng i Holland och Amerika i syfte att se skillnader relaterade till att gå med i och lämna gäng. Weerman et al. (2014) beskriver att det finns skillnader mellan europeiska och amerikanska gäng, till exempel är europeiska gäng mindre territoriella än amerikanska och är i genomsnitt mindre organiserade och strukturerade. I båda länderna framkommer att flera kamratrelaterade faktorer är associerade med att gå med i gäng, såsom att begå brott med kamrater, tid som spenderas med kamrater och förstärkning av brottsligt beteende av kamrater (Weerman et al., 2014). Vidare framkommer att både i Holland och Amerika är tiden för gängmedlemskap förhållandevis kort, majoriteten hade varit medlem i ett år och bara en liten grupp var med i ett gäng tre sammanhängande år (Weerman et al., 2014). Ingång i gäng är relaterad till förändringar i konventionella sociala band. I europeiska studier återfinns kopplingar mellan gängmedlemskap och svaga band till skolan, försämrat skolengagemang, sämre betyg samt svaga band till föräldrar (Brå, 2016a, Pedersén, 2014;
Weerman et al., 2014). I Amerika är de svaga banden till skolan mindre framträdande däremot finns kopplingar till att gå med i gäng och bristande föräldratillsyn (Weerman et al., 2014).
Bristerna i de sociala banden till familj och skola kan medföra att gemenskap och acceptans söks och återfinns inom kriminell gängen (Brå, 2016a). Andra riskfaktorer som är kopplade till gängmedlemskap är låg självkontroll, låg skam, svaga sociala värden i form av mer accepterande inställning till brott och att bryta normer, högt alkohol- och narkotikabruk och hög brottslighet (Pedersén, 2014). Weerman et al. (2014) anser att brottsförebyggande arbete med gäng och avhopparprogram bör beakta de negativa förändringarna i nätverket av
kamrater och de försämrade sociala band som ungdomar upplever när de går med i gäng (Weerman et al., 2014). Pedersén (2014) anspråkar att ett alternativ som ger livskvalité behöver erbjudas till de ungdomar som inte lyckas lika bra som sina kamrater och som känner ett starkt band till sina kriminella vänner.
Push-and-pull faktorer kopplat till att lämna gäng beskrivs i olika studier. Bland annat Pyrooz och Decker (2011) tar upp att de sociala banden flickvän, arbete och barn är en del av push- faktorerna. Pull-faktorer till att lämna är bland andra att individen tröttnade på våldet och livsstilen. Ungefär två av tre före detta gängmedlemmar rapporterar att de lämnade gäng för att undvika våld och problem i samband med gängmedlemskap, resterande lämnade på grund av viktiga faktorer utanför gängets livsstil, såsom familj eller sysselsättning (Pyrooz &
Decker, 2011). I samma studie framkommer att deltagarna har i genomsnitt minst två sociala och/eller känslomässiga anknytningar till gänget två år efter de lämnat gängen. Detta, hävdar Pyrooz och Decker (2011), tyder på att avidentifiering som en gängmedlem inte betyder att man tar avstånd från gänget. Att lämna ett kriminellt gäng behöver inte innebära fientlighet, i många fall kan individen lämna utan repressalier (Pyrooz & Decker, 2011). I vissa fall växer ungdomar ur ungdomsgäng och processen att lämna kriminaliteten kräver inga
avhopparprogram, medan det i andra kriminella organisationer är i princip omöjligt att ta sig ur och avhopp kan medföra en stark hotbild (Bovenkerk, 2011; Brå, 2016a).
Mattsson och Johansson (2018) finner i sin studie att processen att lämna nynazistiska grupper påverkades av flera olika faktorer, såsom utbildning, nära relationer,
anställningssituation, kön och klass. Likt Pyrooz och Decker (2011) finner Mattsson och Johansson (2018) push-and-pull faktorer som påverkar personer i processen att lämna.
Mattsson och Johansson (2018) uppger det finns olika anledningar till att unga människor attraheras av högerextrema miljöer. Ofta befinner sig dessa ungdomar i osäkra positioner, en kombination av olika sociala problem och känslomässiga behov som inte blivit tillgodosedda
kan leda till ett sökande efter identitet och tillhörighet. Dessa icke-tillgodosedda behov kan bli push-faktorer mot nazistiska eller rasistiska grupperingar (Mattsson & Johansson, 2018).
Detta är i linje med Järvå (2021) som beskriver att delaktighet i radikala rörelser kan tillgodose vanliga mänskliga behov av uppskattning, uppmärksamhet, tillhörighet, mening, äventyr, status och missnöje, kärlek samt att det ger en struktur på tillvaron. Mattsson och Johansson (2018) beskriver att behoven inledningsvis blir tillgodosedda av gängen, men detta avtar successivt och skapar en desillusion. Det som var en push-faktor in i gänget blir en push-faktor ur gänget, vilket visar på ett samband mellan inträde och utträde (Mattsson &
Johansson, 2018). Push-faktorerna till att få personerna att gå in i nazistiska grupperingar kunde ha flyttat dem i en annan riktning av avvikande beteende, men då de levde i ett samhälle där det fanns en nazistisk subkulturell och social praxis, blev detta ett alternativ (Mattsson & Johansson, 2018).
Även Carlsson et al. (2020) har identifierat push and pull faktorer kopplat till att gå med våldsbejakande extremistiska grupper. Genomgående bland studiens deltagare var att
engagemangsprocessen inleddes av en händelse som att förlora jobbet, hoppa av skolan eller uppbrott i en kärleksrelation. Författarna (Carlsson, et al., 2020) beskriver att radikaliseringen skedde i tre steg; 1) Försvagning av social kontroll till följd av förändringar i livssituationen.
2) Interaktioner med individer i närheten gruppen, vägen till en radikal våldsbejakande grupp kan utgöras av en kedja av kontakter som kan inledas av icke radikala personer men som slutligen leder till en våldsbejakande grupp. 3) Meningsskapande i relation till gruppen som leder till en vilja att engagera sig i gruppens aktiviteter, däribland våldsutövning. Att som person bli betraktas som värdefull och själv se gruppen som värdefull ger en känsla av mening och syfte som blir en del av en livsförloppsprocess i att utveckla sin vuxna identitet (Carlsson, et al., 2020).
3.1.2. Olika former av avhopparverksamhet
En välkänd verksamhet i Sverige för stöd till personer som vill lämna kriminella gäng eller en kriminell livsstil, är Passus. I en utvärdering av Passus framkommer att verksamheten
uppskattas både av socialtjänst som köper deras tjänster och av personer som tagit del av behandlingen (Alstam et al., 2021). Dygnet-runt-stöd som erbjuds av Passus uppges ha varit särskilt avgörande för deltagarna samt att stödet är individanpassat där det finns en flexibilitet
hos behandlarna. Deltagarna kunde inledningsvis känna ett motstånd mot behandlingen, något som beskrivs varit en fas i processen gällande beslutet om att stanna kvar eller lämna verksamheten, att arbeta med detta motstånd visar att verksamheten går att lita på (Alstam et al., 2021). En annan framgångsfaktor som framkommer är att behandlarna har haft förståelse för relationen mellan droganvändning och kriminalitet men att kriminaliteten får vara i fokus (Alstam et al., 2021). Behandlingen via Passus innefattar många nivåer och aspekter, flera deltagare har bristande skolgång och saknar kvalifikationer för anställning. Många saknar förmågor gällande vardagliga livsföringen, såsom betala räkningar, boka tvättid, ta kontakt med myndigheter. Passus verksamhet utgår från den enskilde individens behov och påbörjar stöd utifrån vart individen befinner sig och ger praktiskt och handfast stöd (Alstam et al., 2021). Utöver detta är den terapeutiska behandlingen en viktig del då många, även efter lång tid i behandling, har besvär med traumatiska upplevelser, ångest och höga stressnivåer.
Terapin beskrivs skilja sig åt jämfört med terapi av andra orsaker genom att det kan behövas mer tid till den inledande fasen och till relationsskapande (Alstam et al., 2021).
Över hela världen har program utformats för avradikalisering. Norge, Sverige, Tyskland och Nederländerna har sedan mitten av 1990-talet bedrivit program för högerradikala. Egypten var det första muslimska landet som provade ett dialogprogram för fängslade islamistiska extremister (Bovenkerk, 2011; Koehler, 2020). Vad som är målet med en behandlingsinsats till avhoppare kan behöva beaktas; är det avradikalisering; att ta avstånd från ideologier och åsikter eller avståndstagande (eng: “disengagement”); förändrat beteende men åsikter, värderingar och psykologiska aspekter kvarstår och behandlas inte (Bovenkerk, 2011; Gielen, 2018). Begreppen avradikalisering kontra avståndstagande är återkommande i debatten.
Avradikalisering kan betraktas som problematiskt utifrån demokratiska aspekter genom att idén om att ändra en persons åsikter kan gå i strid mot demokratiska rättigheter (Andersson- Gullsby, 2021). Trots detta är det ett ofta förekommande begrepp inom litteraturen.
Enligt Hansen och Lid (2020) hävdar vissa forskare att avståndstagande är mer genomförbart, andra anser att om inte ideologins dragningar behandlas så finns det en mycket högre risk för återradikalisering. Mattsson och Johansson (2018) beskriver att de sin studie finner att avradikaliseringen började en tid efter personer lämnat de rasistiska eller nazistiska
grupperingarna något som Mattsson och Johansson (2018) anser är viktig och bör beaktas i avradikaliseringsprogram. Christensen (2019) anför att en radikal omvandling av
självförståelse och identitet är möjlig, om detta bedöms som avradikalisering eller
avståndstagande nämns inte även om båda begreppen används i studien. Hansen och Lid (2020) uppger att det finns framgångsrika program baserade på både idén om avradikalisering och om avståndstagande. Samtidigt framkommer från andra källor att den empiriska
forskningen kring effekterna av avhopparprogram inom radikalism är begränsad (Andersson- Gullsby, 2021; Järvå, 2021; RAN, 2020) och detsamma tenderar vara gällande för
avhopparprogram för personer som vill lämna kriminella gäng (Pedersén, 2014). En avgörande faktor för återintegrering i samhället är, enligt Christensen (2019), ett tolerant samhälle som tar emot och möjliggör för rehabilitering för personer med kriminell eller extremistisk bakgrund.
Gällande stöd till avhoppare från extremistiska rörelser är det, enligt Järvå (2021), vanligt att många avhoppare har negativa erfarenheter av vården på grund av de fått tagit rollen som utbildare för behandlaren och att deras upplevelser inte tagits på allvar. Deltagandet i radikala rörelser riskerar att ge flera psykiska och sociala negativa konsekvenser däribland depression, PTSD, ångest, missbruk, utbrändhet och social isolering och frånkoppling från de tidigare familj och vänner (Christensen, 2019; Järvå, 2021). Den psykiska problematik som kan uppstå av deltagande i radikala rörelser är inga nya psykologiska fenomen som kräver nya metoder, men problematiken ofta är komplex och ideologin kan försvåra rehabiliteringen (Järvå, 2021). Det finns ofta tidiga varningstecken på radikalisering, inga tecken är säkra tecken, men signaler att uppmärksamma. Genom att agera på varningstecken, inte med oro, utan med ett intresse av att ta reda på mer om ungdomens liv ökar chanserna för att hjälpa personen i en annan riktning (Järvå, 2021).
Avhopparprogram för personer som lämnar våldsbejakande extremistiska rörelser behöver baseras på personens individuella behov och omständigheter. Ofta krävs långsiktiga insatser och specialiserade professionella som innefattar både terapeutiska och sociala aspekter (Gielen, 2018; RAN, 2020). Dalgaard-Nielsen och Ilum (2020) menar att Skandinavien och Sverige har en tradition av att i stor utsträckning fokusera på avståndstagande istället för avradikalisering men uppger att det är svårt att med säkerhet veta vilket resultat dessa program har då flera faktorer behöver beaktas när effekt ska mätas samt att systematisk och oberoende utvärdering saknas.
3.1.3. Likheter mellan kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet behöver inte ses som skilda fenomen, vilket belyses i en svenska studie av Rostami et al. (2018). Studien visar att trots miljöerna har sina unika element finns flera likheter mellan deltagande i våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet såsom psykisk ohälsa, kontakt med socialtjänsten under uppväxten och delaktighet inom narkotika - och våldsbrottslighet. Det förekommer även överlappningar mellan miljöerna genom att kriminellt samarbete kan ske mellan olika grupperingar. Studien visar även att majoriteten inom den islamistiska våldsbejakande rörelsen har ett kriminellt förflutet. Rostami et al. (2018) menar utifrån detta att det kan finnas en vinning i att samhällsaktörer med olika uppdrag kan dra nytta av forskning och insatser riktade mot de olika miljöerna.
Det finns även likheter gällande mekanismer att gå med i kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper. Även om den ideologiska övertygelsen inte helt ska underskattas då det kan finnas starka övertygelser som driver personer innan radikalisering (Mattsson &
Johansson, 2018; Gielen, 2018), så är i många fall inte ideologin den primära förklaringen till delaktighet i extremistiska miljöer. Istället kan det vara andra faktorer som påverkar, såsom den kamratskap och gemenskap som delaktigheten ger (Carlsson; 2016; Gielen, 2018; Järvå, 2021). Vilket i många fall också är dragningskraften till att gå med i kriminella gäng (Brå, 2016a; Weerman et al., 2014). Likheterna gällande att gå med i dessa två kontexter beskrivs även av Sarnecki (2018) som uppger att det i många avseenden är samma grupper som rekryteras till ideologiskt motiverade våldsbrott som rekryteras till andra former av organiserad brottslighet, nämligen unga män från socialt utsatta familjer som bor i socialt utsatta områden. Problem i skolan och svårigheter att få arbete är vanligt förekommande bland dessa personer. Vidare har de en benägenhet för våld och ägnar sig åt illegala aktiviteter (Sarnecki, 2018).
3.2. Teoretiskt ramverk
Den teoretiska utgångspunkten för denna studie är Hirschis (1969) teori om sociala band. I teorin betonas hur en människas relationer till det etablerade samhället, de sociala banden, påverkar personen i dess benägenhet för avvikande beteende. Enligt Hirschi (1969) så avstår människor från att begå brott på grund av de sociala banden till samhället samtidigt kan
avsaknaden av, eller svaga sociala band, medföra att personen begår handlingar som strider mot samhällsnormerna.
Hirschi (1969) beskriver att det finns fyra typer av sociala band till samhället. Den första utgörs av Anknytning till konventionella personer eller aktiviteter såsom föräldrar, skola och kompisar. Den andra är Åtagande i den rådande samhällsordningen. Med detta så innefattas till exempel att personen deltar i utbildning eller arbete. Dessa åtaganden gör att personen, enligt teorin, har mer att förlora om brott skulle begås. Den tredje typen av sociala band handlar om Delaktighet i konventionella aktiviteter såsom engagemang i skola, arbete och fritidsaktiviteter. En ökad delaktighet i dessa aktiviteter ger personen mindre tid och utrymme att begå brott enligt Hirschi (1969). Den fjärde och sista formen av sociala band utgörs av Övertygelse om det rådande samhällets legitimitet. Om en person instämmer i de lagar som finns i samhället och har en tilltro till rättsväsendet och myndigheter är personen mindre benägen att agera i strid mot dessa (Hirschi, 1969). Enligt teorin behöver personen ha alla dessa fyra sociala band till samhället för att förhindra avvikande beteende. Men då de påverkas och påverkar varandra är det enligt Hirschi (1969) sannolikt att en person som har ett av dessa band även har de andra; en person som har stark anknytning till konventionella personer tenderar att åta sig konventionella aktiviteter och bli delaktig i dessa och ha en tilltro till samhällets regler (Hirschi, 1969).
En svaghet i Hirschis (1969) teori är att den endast undersöker förekomsten av sociala band och inte dess innebörd eller innehåll. Teorin belyser således inte att banden till vänner i vissa fall kan öka risken för avvikande beteende istället för att minska risken, detta i de fall när vännerna har ett avvikande beteende (Krohn & Massey, 1980; Morris, et al., 2011). Teorin om sociala band har även fått kritik för att Hirschi utesluter kvinnor i sitt material och att han därav inte tar hänsyn till, eller förklarar, skillnaden i brottslighet mellan kvinnor och män (Sarnecki & Carlsson, 2020). Jämförelser av de sociala bandens betydelse för kvinnor och män gällande risk för avvikande beteende har senare undersökts av forskare som har funnit både likheter och skillnader mellan de sociala bandens betydelse (se t.ex. Chapple et al., 2005; Mason & Windle, 2002). Då det inte finns utrymme för fördjupning i
genusperspektivet i denna studie kommer detta inte att beskrivas närmare.
Även om Hirschis teori (1969) har vissa svagheter som beskrivits ovan har teorin fått stöd i forskning gällande att förklara brottslighet och annat avvikande beteende (Krohn & Massey, 1980; Morris, et al., 2011). Vidare belyser flera forskare hur sociala relationer har eller kan ha påverkat personen både i processen att gå med och lämna kriminella gäng och
våldsbejakande extremistiska grupper (se Pyrooz & Decker, 2011; Pedersén, 2014; Weerman et al., 2014; Carlsson, 2016). Teorin om sociala band bedöms, utifrån detta, vara lämpad för undersökningsområdet för denna studie; genom detta teoretiska perspektiv är avsikten att studera hur utformningen av stöd till avhoppare återfinns eller möjligen skulle kunna utformas i det län som aktuellt för denna studie.
4. Metod
I detta avsnitt redovisas hur studien har genomförts med beskrivning av studiens design, datainsamlingen, deltagarna i studien och analysmetod. Avsnittet avslutas med etiska överväganden för den aktuella studien.
4.1. Kvalitativ ansats
En kvalitativ studie lämpar sig bäst när individers upplevelser, erfarenheter och uppfattningar om ett fenomen eller en händelse ska undersökas (Braun & Clarke, 2013). En kvalitativ ansats är lämplig för denna studie då syftet är att undersöka deltagarnas upplevelser och erfarenheter av behovet av avhopparverksamheter och vilka resurser som finns för sådan verksamhet inom ett län i Sverige. Av intresse är att få kunskap och förståelse för vad som ligger bakom deltagarnas beskrivningar av eventuellt behov och resurser. Den kvalitativa undersökningen genomfördes med semistrukturerade intervjuer, vilket gav deltagarna möjlighet att själva reflektera och ge exempel på egna upplevelser av det studerade fenomenet (Braun & Clarke, 2013).
4.1.1. Semistrukturerade intervjuer
Till studien har semistrukturerade intervjuer genomförts. Semistrukturerade intervjuer är en flexibel intervjumetod som ger deltagarna frihet att forma svaren på sitt eget sätt (Repstad, 2007). En intervjuguide skapades med bestämda teman och användes som utgångspunkt i samtliga intervjuer (se bilaga 1). Genom att ställa öppna frågor kunde deltagarna reflektera fritt runt frågorna. De öppna frågorna gav också möjlighet att uppmärksamma nya teman i det insamlade materialet. Utöver detta ställdes följdfrågor vilket gav utrymme för deltagarna att själva ta upp ytterligare aspekter kring det studerade fenomenet. Intervjuguiden omfattar följande teman: 1) Förekomst av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska miljöer.
2) Stöd och hjälp 3) Kontaktvägar och Samverkan. Samtliga intervjuer har följt dessa teman, men ordningsföljden och följdfrågorna har varierat något beroende på varje enskild
intervjusituation. Intervjuerna har också behövts anpassas på så vis att inte alla frågor varit aktuella för alla deltagare, beroende på profession har därav vissa frågor uteslutit.
4.1.2. Urval
Det föll sig naturligt att personer som arbetar inom de sju kommunerna i länet skulle erbjudas att delta i studien. Valet föll på de personer som i sitt arbete kan möta individer som vill eller har lämnat kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper. Urvalet skedde i samråd med brottsförebyggande samordnare vid länsstyrelsen. Ursprungliga planen var att en representant från varje kommun skulle medverka, därutöver aktör inom polis och
civilsamhället. Kontakt med de tänkta deltagarna togs sedan via mejl, därefter bokades dag och tid för intervjuerna. Fyra av länets sju kommuner är representerade med deltagare i denna studie, två kommuner avböjde att delta och en kommun har inte besvarat inbjudan. Utav 34 tillfrågade personer deltar åtta i studien. Deltagarna representerar sex olika verksamheter inom länet (polis, trygghetssamordnare, socialtjänstens myndighetsutövning, kommunala aktivitetsansvaret, fältassistent och unga lagöverträdare). De tillfrågade personerna som inte valde att delta i studien tackade nej med motivering att de saknade erfarenhet av det
studerade området, eller uppgav att det inte fanns något behov av avhopparverksamhet i kommunen de arbetade i.
4.1.3. Det empiriska materialet
Det empiriska materialet omfattar åtta intervjuer med personer från sex olika yrkesgrupper inom fyra kommuner i länet. Samtliga deltagare kan komma i kontakt med individer som vill eller har lämnat kriminella gäng eller våldsbejakande extremistiska grupper. Av studiens åtta intervjuer genomfördes tre i form av fysiska möten och fem via videolänk. Enligt Braun och Clarke (2013) ses virtuella intervjuer som mejl, telefon och online i allt mindre utsträckning som sämre substitut för intervjuer på plats. Den främsta anledningen varför intervjuerna genomfördes digital var det geografiska avståndet och den rådande Covid-pandemin.
Intervjuerna genomfördes under perioden 14 oktober – 19 november 2021. Samtliga deltagare gav sitt godkännande till att intervjun spelades in och materialet transkriberades efter varje intervju. Intervjuerna varierade mellan 30 – 80 minuter, totalt omfattar
intervjumaterialet 100 sidor text.
4.2. Genomförandet av studien
Inför uppstart av studien hölls ett digitalt samtal via videolänk med den brottsförebyggande samordnaren vid länsstyrelsen i länet. Under detta möte diskuterades studiens syfte, metod och urval. Därefter har mejlkontakt hållits med den brottsförebyggande samordnaren vid länsstyrelsen för återkoppling om studiens förfarande. Kontaktuppgifter till vissa inbjudna deltagare förmedlades genom samordnaren på länsstyrelsen. Övriga deltagare har återfunnits genom egna sökningar på hemsidor, samtal till kommuners telefonväxel samt att inbjudna deltagare har förmedlat kontaktuppgifter till andra person som de bedömt som relevanta för studien.
Samtliga deltagare som bjudits in till studien har tillhandahållits skriftlig information om studien. Varje intervju inleddes med att informera om syftet med studien och vilka teman som skulle beröras. Deltagarna har också fått information om att materialet kommer att hanteras konfidentiellt och samtliga åtta deltagare gav sitt godkännande till att intervjun spelades in. Vid bokning av intervjuerna fick deltagarna information att intervjun skulle ta max en timme och de själva valde om de ville fortsätta utöver denna tid. Ingen deltagare har haft svårt att dela med sig av sina upplevelser och erfarenheter och antalet nya frågor och följdfrågor varierade utifrån varje enskild intervju. Samma intervjuguide har använts under samtliga intervjuer och frågorna har resulterat i långa svar. Samtliga intervjuer spelades in via zoom eller diktafon.
4.2.1. Analysmetod
Tematisk analys (TA) är en flexibel analysmetod där teman och mönster i datamaterialet identifieras utifrån deltagarnas erfarenheter, upplevelser och åsikter (Braun & Clarke, 2013).
Då denna studie vill belysa individers upplevelser och erfarenheter kring behovet av avhopparverksamheter är TA en lämplig analysmetod. TA utgår i grunden från tre olika ansatser: induktiv, deduktiv och abduktiv. I en induktiv ansats görs en empirisk analys där teman och begrepp formuleras utifrån det insamlade datamaterialet (Braun & Clarke, 2013;
Yin, 2013). I en deduktiv ansats görs en teoretisk analys vilket innebär att begrepp och teman formuleras i förväg utifrån en vald teori och det material som passar in i dessa sorteras in under respektive tema (Braun & Clarke, 2013; Yin, 2013). En abduktiv ansats är en kombination av induktiv och deduktiv ansats som innebär att analysen är en pågående
förklaras som att teoribildning och tidigare forskning används tillsammans med iakttagelser i materialet för att skapa en större förståelse för dess innebörd (Kvale & Brinkmann, 2014).
Analysen i denna studie har utgått från en abduktiv ansats. Detta innebär att syftet inte har varit att testa en befintlig teori och inte heller att utveckla nya teorier eller begrepp. För den här studien har det i stället inneburit att teoribildningen och den tidigare forskningen haft en central plats i förståelsen av materialet.
Första steget i analysen var att läsa igenom den transkriberade texten ett antal gånger för att fånga upp intressant och väsentlig information samtidigt som stycken och meningar
markerades som kunde tydliggöra respektive tema i intervjuguiden. Därefter plockades citat ut från texten och placerades under varje tema. Denna bearbetning av texten skedde i syfte att se om texten kunde placeras under ett annat tema eller om det beskrev något annat (Quinn Patton, 2015). Analysen utgick inledningsvis från samma teman som i intervjuguiden: 1) Förekomst av kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper 2) Stöd och hjälp 3) Kontaktvägar och samverkan. Den text som placerats under respektive tema kodades genom att meningsenheterna kondenserades ner till kortare meningsenheter och märktes med en kod. Denna process skedde utifrån den abduktiva ansatsen där både nya mönster framträdde och information eftersöktes som kunde kopplas till den teoretiska referensramen. Exempel på analysprocessen:
Tema: Stöd och hjälp
Meningsenhet Kondenserad
meningsenhet Kod
“Insatsmässigt, så mig veterligen, så finns det absolut ingenting i “Kommun A” som kan stötta en sån här person. Förutom om vi tar sedvanliga insatser att du blir beviljad en behandling av socialtjänsten mot missbruket”
Saknar stöd inom kommunen mot avhoppare, finns för missbruk
Stöd saknas
"Ge dom en vuxen som dom kan ha 100 % tillit till och när man har testat färdigt den vuxna, som dom gör, testar testar testar, finns den kvar, kommer den att säga...då kan man jobba med ungdomen sen och jobba med förändring"
Skapa relation och förtroende för att kunna jobba med förändring
Anknytning ->
Åtagande, Delaktighet
När datamaterialet kodats under respektive tema framträdde förändringar av befintliga teman, två teman slogs ihop och ett nytt tema utkristalliserades, även underteman framträdde, detta enligt följande:
Tema Förekomst av kriminella gäng och våldsbejakande
extremistiska grupper Stöd och
hjälp Behov och
resurser
Undertema Samverkan Behov
Dessa är de teman och underteman som presenteras i resultatet. Där redovisas citat från studies åtta intervjuer på ett sätt som undviker att enskilda deltagare ska kunna kännas igen.
Deltagarna omnämns därav genomgående i resultatet om deltagare 1, deltagare 2 etcetera.
4.3. Etiska överväganden
Etiska övervägande innefattar flera olika aspekter, en viktig aspekt är att överväga vilka konsekvenser som deltagarna kan få av att delta i studien (Trost, 2010). Då denna studie undersöker erfarenheter och upplevelser kopplade till profession bedöms risken för att deltagarna ska drabbas av negativ känslomässig påverkan som låg. Däremot finns andra etiska aspekter i form av förvaring av insamlat material och informerat samtycke som innefattar information om att deltagandet är frivilligt och rätten att dra tillbaka sitt samtycke (Vetenskapsrådet, 2002) som har givits större utrymme.
Samtliga deltagare har fått skriftlig information om studiens syfte, utformning och att
resultatet kan bidra med en positiv inverkan på arbetet som studien berör (se Bilaga 2). Därtill har information givits om att studien genomförs i samverkan med länsstyrelsen som kommer att ta del av resultatet samt att deltagandet är frivilligt och sker efter medgivet samtycke (Vetenskapsrådet, 2002). Deltagarna har när som helst kunnat avbryta intervjun och på så sätt återkalla sitt samtycke. Ingen av deltagarna har valt att göra detta.
Vid datainsamling till denna studie har inget behov funnits av att dokumentera namn på deltagarna även detaljer kring deltagarnas profession har utelämnats för att öka anonymiteten (Vetenskapsrådet, 2002). I enlighet med Mittuniversitetets riktlinjer lämnades en blankett in till Mittuniversitetet med information om studien och hur personuppgifter kommer att
hanteras. När denna godkänts, med förbehållet att det i studien inte får omnämnas vilket län som undersöks, kunde datainsamlingen påbörjas.
Datamaterialet i form av transkriberade intervjuer har sparats på serverutrymme som finns via Mittuniversitetets studentkonto. Ljud - text - och videomaterial kommer att raderas när
uppsatsen är avslutad och slutligt betyg erhållits.
5. Resultat och analys
I detta avsnitt kommer studiens resultat att presenteras och analyseras löpande genom texten.
Resultatet är indelat i tre huvudteman som ska besvara studiens frågeställningar. Materialet analyseras med hjälp av det valda teoretiska ramverket och tidigare forskning.
5.1. Förekomst av Kriminella gäng och våldsbejakande extremistiska grupper
Resultatet visar att majoriteten av studiens deltagare har en medvetenhet om grenarna inom våldsbejakande extremism (se Säkerhetspolisen, u.å.). Två deltagare från två olika kommuner uppger att i nuläget förekommer ingen våldsbejakande extremism, en deltagare beskriver följande:
Men det är ju någonting som vi i våra team, alltså att vi har med det oss i ja, men möten med ungdomar att man liksom kan vara lite uppmärksam. Ja, men om det är någon som uttalar någonting, alltså ha mer antidemokratiska åsikter eller så, nu får man ju ha det. Vi får ju tycka saker och ting, men det är ju ett sätt att ändå fånga upp och man kan ja men ställa frågor och fånga upp om hur det här ser ut hos den ungdomen. (Deltagare 6)
Citatet ovan visar att det finns svårigheter kring begreppet våldsbejakande extremism, vad som är att betrakta som extremt och när detta övergår i olagligt agerande (Carlsson 2016;
Sarnecki, 2016). Att denna medvetenhet finns hos “Deltagare 6” visar att tidiga signaler kan fångas upp, vilket utgör en viktig del i det brottsförebyggande arbetet och kan förhindra en destruktiv utveckling för personen (Järvå, 2021). Genom att uppmärksamma och fånga upp tidiga signaler ges möjligheter att skapa relationer mellan ungdomar och vuxna, vilket i sin tur kan leda till att ungdomarna deltar i strukturerade aktiviteter (jfr Hirschi, 1969). Känslan av tillhörighet är något som är viktigt för människan. Det är tillhörigheten till någon form av gemenskap till andra i samband med strukturerade aktiviteter som kan öka individens välmående och minska risken för att individen utvecklar ett kriminellt beteende (Hirschi, 1969).
Resultatet visar att den högerextremistiska gruppen är mest aktiv i länet och att islamistisk våldsbejakande extremism är begränsad. Deltagare från två olika kommuner uppger att de har
sett IS-flaggan. Andra deltagare berättar under intervjun att det finns återvändare från IS i regionen, dock är det oklart om de befinner sig i länet. Aktiviteten bland autonoma vänstern uppges vara låg, men en deltagare uppger att signaler har framkommit om att denna grupp kan ha börjat öka sin aktivitet. Den generella uppfattningen bland deltagarna är att
gängkriminaliteten inom de sju kommunerna är ett växande problem, större än
våldsbejakande extremism. Unga personer kan påverkas av de subkulturer som finns i deras omgivning. Om kriminella gäng får större utrymme finns en risk för att ungdomar, i
synnerhet ungdomar med sociala problem och icke tillgodosedda känslomässiga behov, lockas in i en kriminell livsstil (Mattsson & Jonsson, 2018).
Det puttrar så allvarligt just nu i “Kommun A” så mig skulle det inte förvåna om det sker en skjutning innan året är slut. För vi har en situation i “Kommun A” där man måste välja sida nu, så har det inte varit tidigare […] Med tanke på hur många småttingar från 12 år som rekryteras nu så kommer, så sätter vi inte stopp nu och erbjuder och sätter in mer förebyggande så det kommer att smälla igen här. (Deltagare 1)
Deltagare som arbetar i de två största kommunerna i länet och polis som arbetar i hela regionen lyfter under intervjuerna fram att det finns en förekomst av kriminella gäng.
Deltagare från de två mindre kommunerna uppger att det inte finns kriminella gäng, men att det finns grupperingar av ungdomar som begår brott.
Jag vet att en del kan få ett telefonsamtal “kom dit” så kan en del känna såhär “nä men vad ska jag göra där, varför ska vi ses där för, det känns som det kommer hända mer saker, det kommer säkert va flera personer där dom kommer säkert vara tio personer där så kommer dom...” ja [...] Då kommer dom och knackar på hemma där. Jag träffade en förra veckan, då hade han precis fått tillbaka sina saker. Då åker dom dit några stycken kräver att få komma in och så går dom och plockar på sig nån TV och sådär, för dom tyckte att dom behövde lite pengar.
(Deltagare 5)
Det våld – och skrämselkapital som beskrivs av ”Deltagare 5” gör att även om deltagaren inte gör bedömningen att det inte handlar om kriminella gäng ändå kan betraktas som det (jfr Brå;
2016a; Rostami, 2016). Avsaknaden av en allmängiltig definition belyser här svårigheten gällande uppskattning av problemens omfattning (Esbensen et al., 2001), vilket i detta fall kan innebära en underskattning av problemet och ett förnekande av att fenomenet kriminella gäng existerar i kommunen. Ytterligare fem deltagare beskriver hur gängen använder sig av
våld - och skrämselkapital för att nå sina mål. Det har handlat om både allvarliga hot som lett till insatser för skydd och fall där samhället inte har agerat utan personerna själva gömt sig i hemmet eller går med på villkor av rädsla för att förvärra. Under intervjuerna beskrivs hur lokala gäng använder sig av vedergällning, bestraffar utträde, ålägger personer med påhittade skulder som ökar med tiden, familjen kan hotas om inte betalning sker och grovt våld har använts för att ingjuta skräck.
Att man till exempel bränner en 16-åring med blåslampa över hela kroppen på grund av att man vill statuera exempel. (Deltagare 1)
Citatet ovan visar att våldet används som ett medel för att utöva kontroll och att få makt (Rostami, 2016), vilket i sin tur skapar en tystnadskultur inom de kriminella gängen som grundar sig på vad som kan hända om en gängmedlem anmäler.
Dom är så oerhört rädd att dom ska bli betraktade som “golare” och det är väl synd för det bästa med vårat rättssystem det är ju att folk vågar och vill vittna så att vi får människor lagförda och dömda som begår brott. Men här finns det en stor tystnadskultur. (Deltagare 7)
Flera deltagare berättar under intervjuerna att det skett en förändring inom kriminaliteten genom att våldskapitalet och tillgången till vapen har ökat samt att rekrytering till gängen kryper ner i åldrarna, det är framförallt unga pojkar som används som “springpojkar” för de äldre medlemmarna. En förklaring till att allt yngre rekryteras till kriminella gäng kan vara att allt fler barn och unga har svaga sociala band till samhället (Hirschis, 1969). En deltagare förklarar enligt följande:
Visst ser jag ett samband mellan dom som inte går i skolan och dom som hänger på stan. Och när dom hänger på stan så blir det ju lite kriminalitet där med lite blandade saker. (Deltagare 5)
Detta citat är i linje med Hirschis (1969) teori och belyser hur svag anknytning och
delaktighet i konventionella aktiviteter, som skola, utgör en riskfaktor för kriminalitet. Att ungdomar med problematisk skolgång löper större risk att rekryteras till våldsbrottslighet får stöd av flera tidigare studier (Pedersén, 2014; Sarnecki, 2018; Weerman et al., 2014). Vidare visar resultatet att personer som är involverade i kriminalitet eller kriminella gäng ofta
upplever en misstro mot vuxna i samhället och kan ha en känsla av att inte var en del av det konventionella samhället.
För den här personen som sitter där, speciellt personer som kommer från förorter och så dom lever ju i den här tanken att “jag är inte en del av samhället, jag har mina egna lagar” Och dom går ju väldigt ofta också in i, “jag gör det här för att jag måste, jag är tvungen för det här är min adress, jag kan ändå inte få nå jobb, jag bor Rinkeby” etc etc. Och det här fenomenet det börjar vi ju se i “Kommun A” också. 13–14-åriga grabbar som pratar om X eller X (bostadsområden) som
“orten. (Deltagare 1)
Av citatet ovan kan det utläsas att det saknas åtagande och delaktighet i det konventionella samhället, samt att det saknas övertygelse om samhällets legitimitet (jfr Hirschi, 1969). En tolkning är att det mot den bakgrunden även finns brister i anknytningen till konventionella personer. Beskrivningen som ”Deltagare 1” ger kan kopplas till att unga personer med sociala problem, problematisk skolgång, svårigheter att få arbete och som bor i socialt utsatta
områden i större omfattning rekryteras till kriminella organisationer (Sarnecki, 2018). Dessa sociala faktorer kan därav betraktas som brister i de sociala banden vilket möjliggör för pro- kriminell utveckling.
Det känns bara som att, vi har ändå under ganska många år varit på väg mot ett samhälle där dom här personerna som jag pratar om, inte har känt sig mer välkomnade med olika insatser eller resurser, snarare har dom känt sig mer och mer utfrysta. (Deltagare 1)
Citatet belyser hur samhällets agerande kan ha förstärkt känslan av utanförskap och att samhället inte agerat för att reparera de sociala banden utan snarare har banden försvagats än mer. Hirschi (1969) beskriver att en person med svaga sociala band både har mindre tid och mer att förlora på att begå brott, en annan aspekt av detta är att personer med svaga sociala band söker anknytning till andra personer när dessa inte återfinns av konventionella närstående. Detta framkommer i tidigare forskning där delaktighet i kriminella gäng eller våldsbejakande miljöer inledningsvis uppfyller icke tillgodosedda mänskliga behov, däribland gemenskap och tillhörighet (Brå, 2016a; Carlsson, 2016; Carlsson, et al., 2020;
Mattsson & Johansson, 2018; Järvå, 2021) och beskrivs även i denna studie vilket bland annat belyses av Deltagare 1:
Att ge dom här personerna en tillhörighet igen, det är jätteviktigt. För dom kommer från ett ställe där dom är en person. Dom är nånting. Det är viktigt att dom får den här gemenskapen. Du behöver få en uppgift, du känner dig nyttig.
Jag menar vilken människa som helst, det ligger ju i vår natur, om du gör en uppgift och känner dig behövd, det är ju en viktig del av allas liv. Och här är det ju bara en annan värld. (Deltagare 1)
Citatet åskådliggör att de sociala banden till det etablerade samhället behöver repareras i ett brottsförebyggande arbete (jfr Hirschi, 1969). Motivet att i ett brottsförebyggande arbete fokusera på att reparera de sociala banden till samhället kan även kopplas till push-faktorerna i form av relationer och arbete som kan få personer att vill lämna gäng (Pyrooz & Decker, 2011) att stärka dessa band kan utgöra en faktor till att vilja lämna kriminalitet och
vidmakthålla en pro-social livsstil.
För att kunna reparera de sociala banden är det viktigt att den professionella finns kvar för personen för att ge hen möjlighet att bygga förtroende, skapa en anknytning och jobba mot en delaktighet och ett åtagande i konventionella aktiviteter. Detta bidrar i sin tur till integrering i samhället och synen på dess legitimitet (Hirschi, 1969; Altman et al., 2021). En deltagare beskriver detta genom en liknande process som presenteras av Alstam et al. (2021), där personen i fråga testar verksamheten för att sedan avgöra om hen ska stanna eller inte.
Så det är det första. Ge dom en vuxen som dom kan ha 100 % tillit till och när man har testat färdigt den vuxna, som dom gör, testar testar testar, finns den kvar, kommer den att säga...då kan man jobba med ungdomen sen och jobba med förändring. (Deltagare 5)
I intervjuer ges beskrivningar av det finns en struktur inom gängen i länet som styrs av chefer och ledare och att medlemskapet präglas av en vilja att avancera i rang. Det uppges under intervjuerna att när, eller om, ledare lagförs så kommer andra personer som ersätter platsen.
En deltagare beskriver en förändring inom de kriminella grupperingars organisering.
Det har skett en förändring de sista fem åren. Jag upplever idag så, så kanske det är mer löst sammansatt, vissa går ihop för att göra det här jobbet, nu ska vi köpa narkotika från Turkiet då jobbar vi ihop med en större verksamhet, kanske någon av de här MC-knutna, vi köper därifrån nu. Nästa gång då köper vi ifrån ett annat folkslag och annat men då är vi inte samma gäng som håller ihop. Att man flyter emellan beroende på affär och affär. Det är inte så strikt hierarkiskt men många gånger så finns det någon som styr det här. Och många som styr det här, det är inte säkert att de är i vårat land men det har ändå den makten och påverkan.
Detta kan kopplas till Brå´s (2016b) beskrivning av Projektbaserade konstellationer. Där gruppen sammansätts tillfälligt utifrån vinstdrivande kriminell verksamhet. Det visar även på att det sker en överlappning mellan kriminella grupperingar (Rostami et al., 2018).
Utöver de lokala kriminella gängen som beskrivits uppger flera deltagare att etablerade gäng från andra kommuner håller på att mobilisera sig i två kommuner i länet. En deltagare berättar att:
Det har ju kommit etablerade gäng från andra städer som börjar försöka bildas här. Och det här är ju ett relativt nytt fenomen, vi började ju larma ungefär för två år sen att den här utvecklingen som sker i “Kommun A” den kommer inte leda till något bra [...] Dödspatrullen och Dalen Nätverket, det är dom två som det just nu hotas med, om man säger i kriminella miljöer. (Deltagare 1)
För att förhindra en ökning av gängkriminaliteten framhåller deltagarna behov av
förebyggande insatser som både är inriktat mot att förhindra nyrekrytering och behov av stöd till personer som vill lämna kriminella gäng eller en kriminell livsstil.
5.2. Stöd och hjälp
I det aktuella länet för denna studie finns ingen specifik avhopparverksamhet. Resultatet visar att inom kommunerna som deltar i studien finns ingen specifik kompetens kring ämnet, det saknas rutiner, uttalade tillvägagångssätt och upparbetade kontaktvägar att använda sig av vid kontakt med en person som vill lämna ett kriminellt gäng eller våldsbejakande extremistisk gruppering. Deltagare från en kommun lyfter under intervjun fram en rutin för hantering av våldsbejakande extremism bland barn och unga upp till 18 år som innefattar kontaktuppgifter till personal inom kommunen. En liknande rutin för vuxna och för person som vill lämna kriminella gäng hade varit i linje med rekommendationerna för de kommuner som saknar behov eller resurser för en strukturerad avhopparverksamhet (Kriminalvården, et al., 2021;
Polisen & Länsstyrelsen Skåne, u.å.a). Då sådana rutiner saknas medför detta att flera
deltagare inte vet hur de ska agera eller vem de ska kontakta om de träffar en person som vill lämna våldsbejakande extremistiska grupper eller kriminella gäng.
Jag vet inte om nån kommer till mig så vet inte jag vart jag ska vända mig eller vad de kan få för stöd ens. Jag hade bara “okej kom hit så söker vi ett jobb”
ungefär. Men jag vet inte vad kan han få för stöd om han blir hotad eller skyldig saker eller jag har ingen aning. Ingen aning. Men det är ju en viktig fråga, för hur ska jag kunna hjälpa dom om jag inte vet vad jag kan ge dom för stöd. (Deltagare 5)
Att det saknas rutiner, tillvägagångssätt och även stöd kan medföra en rad olika svårigheter och risker. En risk är att destruktiv utveckling hos personer inte uppmärksammas. Som ovan beskrivits, kan upptäckten av tidiga signaler vara ett steg i att hjälpa en person till en annan riktning (Järvå, 2021), men om professionella som möter dessa personer inte vet hur de ska agera eller vilket stöd som finns att tillgå finns en risk att dessa signaler inte fångas upp.
Ytterligare en risk med att det saknas rutiner och tillvägagångssätt är att det kan blir stora ojämlikheter gällande möjlighet till stöd. Resultatet visar att kontakten med myndigheter blir personbunden och att möjligheterna till stöd varierar beroende på vilken person som en hjälpsökande får kontakt med. Handläggningstiderna kan också bli längre när det saknas kunskap och kompetens kring hur dessa ärenden ska hanteras (Brå, 2016a). Flera deltagare betonar behovet av att snabbt agera när en person är motiverad till stöd, en deltagare beskriver följande:
Jag skulle ju säga att får vi in en människa som vill hoppa av beroende på om det är kriminalitet eller våldsbejakande eller vad som helst och den sträcker ut handen och vill ha hjälp. Och vi svarar inte. Då kan ju, då är det ju liksom. När den kommer tillbaks till sig, då finns ju hatet mot samhället är ju större. (Deltagare 3)
Hatet mot samhället som beskrivs i ovan citat kan ses som en markör på avsaknad av tilltro till etablerade samhällets legitimitet (Hirschi, 1969) och hur samhället går miste om
möjligheten att reparera detta genom att erbjuda stöd och hjälp. Ytterligare ett problem med avsaknad av rutiner och uttalade tillvägagångssätt är ansvarsfördelningen.
Det är ofta så, vem är huvudman, vem har huvudansvar. Då det gäller skydd så är det polisen, det är tveklöst, det är enkelt att svara på. Men sen då har vi ju gjort vårt. “Här får du. Han eller hon är klar, vi har vidtagit tillräckliga skyddsåtgärder”
“Näe, ska jag göra det”. Det är där det är oklart. (Deltagare 7)
Den otydliga ansvarsfördelningen kan leda till att personer inte får sina behov tillgodosedda En deltagare som träffar personer som vill lämna kriminella gäng beskriver följande:
