• 86 •
11
jag följde det rostfärgade järnvägsspåret in mot skogen. Ibland balanserade jag på rälsen, ibland klev jag mitt i spåret. I jorden låg bitar av nertrampade, svarta syllar. Här och var stack det fram rester av en skev och sliten perrong.
Jag vet inte hur länge jag sprang. Kanske var det några timmar, kanske en hel dag. Jag sprang tills jag inte orkade springa längre. Då gick jag. Jag var törstig och varm, men jag bara fortsatte. Förbi ängar, gula åkrar och klumpar av mörk grön skog.
Efter ett tag blev spåren snedare och slingriga- re och marken brant och backig. Det var som om naturen förändrades ju längre bort jag kom från Mormors hus. Jorden blev svartare och stenigare
• 87 •
och där det förut hade vajat lila toppiga blommor växte nu bara halmgult gräs och sly.
Det började skymma och jag tänkte att jag snart måste hitta ett ställe att sova på. Jag såg mig omkring. Längs med spåret löpte ett lerigt dike.
Bakom diket var skogen, den var tät och mörk.
Vad hade jag gjort egentligen? Varför hade jag bara rusat iväg sådär? Jag måste hitta nånstans att ta vägen, och det snabbt.
Jag hade alltid varit mörkrädd. Om jag var tvungen att gå på toaletten mitt i natten sprang jag allt vad jag orkade till badrummet, med hjärtat bultande så hårt att jag nästan inte kunde andas.
När jag var liten brukade jag smyga in till mamma och pappa och krypa ner i värmen mellan dem. Nu gick det liksom inte att göra så längre. Inte för att mamma och pappa hade sagt nåt, men jag viss te att de tyckte att jag var för stor för att komma tassan- de till deras säng om nätterna. Och en gång hade jag stått utanför deras sovrumsdörr, huttrande i mitt nattlinne och precis varit på väg att smita in.
Då hade jag hört mamma snyfta i mörkret. Och
• 88 •
då … då var det som om jag inte kunde gå in. Jag kände mig i vägen på nåt vis. Som om hon hade nog, att hon var upptagen med sina egna sorger och bekymmer.
Men nu var jag snart alldeles ensam i ett kargt och ödsligt landskap, och solen höll på att gå ner bakom trädtopparna. Himlen var rosastrimmig, snart skulle det vara mörkt. Jag hade inte sett nåt hus på en lång stund. Om det ändå kunde dyka upp ett litet skjul eller en koja nånstans!
Just då svängde rälsen kraftigt och i en glänta dök en liten stuga upp. Taket var insjunket och väggarna lutade, snett och vint. Kanske hade det legat en järnvägsstation här för länge sedan, och det här var stationshuset? Runt omkring stugan låg högar med skrot och tomburkar, slitna däck och trasiga plankor. Vid knuten stod en rostig bil med motorhuven bortplockad. Den blottade kablar och cylindrar.
Inne i huset lyste det och en skugga for omkring därinne. Jag skulle inte hitta nåt annat ställe att stanna på innan det blev mörkt. Undrar vem som
INLAGA_Slottet av is.indd 88 2012-12-10 13.50
• 89 •
bodde i stugan? Jag skulle bli tvungen att knacka på och fråga om jag fick stanna över natten. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Jag svalde.
Hoppas att det var nån snäll person därinne, nån som Mormor. Som bjöd på piroger och klappade en på kinden.
Då öppnades dörren och ett huvud stack ut.
”Du ska inte tro att jag tänker hjälpa nån jädrans unge som stryker omkring i mörkret och snokar bland mina grejer! Det ska du ha klart för dig. Och pillar du på mina klockor så ska jag se till att du åker ut på örona. Ögonaböj. Det säger jag bara.”
Jag hoppade till och stirrade på huvudet i dörr- öppningen. Det var mer en tova än ett huvud, en stor ljusröd tova av skägg och hår. Inne i det röda trasslet tittade ett par ögon ilsket på mig, och jag förstod att tovan var en gubbe.
”Men jag tänkte inte … jag skulle bara …”, sa jag och tog några steg bakåt.
”Tror du inte att jag har annat för mig, va? Än att ta emot folk som inte har nånstans att ta vägen.
Tror du att det är nåt slags hotell det här? Jag ska
INLAGA_Slottet av is.indd 89 2012-12-10 13.50
Publicerat med tillstånd Slottet av is Text Janina Kastevik Bild Jonna Björnstjerna Bonnier Carlsen 2013
• 90 •
säga dig att jag har annat att stå i. Nå, ska du bara stå där, eller?”
”Men du sa ju att … ”
”Ska du stå som ett fån därute i mörkret så kan det vara. Här erbjuder man dig att komma in i vär- men och så står du där och gafflar och är nödbedd.”
Gubben vände och gick in i stugan, men läm- nade dörren på glänt.
Vad menade han egentligen, fick jag komma in?
Det var inte så lätt att höra vad han sa, och inte att förstå vad han menade heller. Han hade mum- lat och det lät som om han var ganska tandlös. Jag såg mig omkring. Träden stod sida vid sida, tysta och svarta. Det lyste från dörröppningen och stu- gan såg varm och inbjudande ut. Det prasslade till bland träden, och jag hörde ett knakande ljud ini- från mörkret. Vad var det? Jag tog några snabba steg mot stugan.
”Ursäkta?” ropade jag in mot dörröppningen.
”Ursäkta, men kunde jag komma in, eller?”
Gubben svarade inte, men dörren var fortfaran- de öppen. Jag tog ett djupt andetag och steg in.
• 91 •
Inne i stugan trängdes det så mycket saker att jag undrade hur gubben kunde få plats. Det häng- de klockor över hela väggarna. Stora, små, runda, avlånga, fyrkantiga, gökur, guldur med pendlar, köksklockor i plast, väckarklockor, fickur och rader med armbandsur på krokar. På ett fällbord stod en rostig termos och några kladdiga tallrikar.
Överallt låg det bitar av nåt som såg ut som koppar.
Små glittriga klumpar, trassliga nystan av koppar- tråd och ärgiga gamla rör.
”Ska du stå där och glo, eller? Har du inte ens vett att sätta dig när du blir erbjuden?”
Gubben var mager och hans röst var vass och pipig. Han rörde med en morakniv i en kastrull, händerna och underarmarna var fulla av grön- svarta tatueringar. De ringlade sig i ett klumpigt mönster.
”Jo, jo”, mumlade jag och trängde mig ner vid fällbordet.
Det luktade konstigt i stugan. Matos, och nåt mer, nåt gammalt och lite unket. Som smutsiga klä- der eller rutten frukt. Men det var i alla fall varmt.
• 92 •
Jag försökte hitta nåt snällt att säga, nåt som gubben inte skulle bli arg för.
”Vilka fina klockor du har”, sa jag och pekade på väggen. ”Väldigt vad många vackra klockor.”
Gubben vände sig mot mig och jag såg på honom att det hade varit rätt sak att prata om.
”Ja, du flicka lilla, trehundrafjorton stycken när- mare bestämt. Och det är minsann inte gjort i en handvändning att sköta om dem, det säger jag dig.”
”Och den där”, sa jag och pekade på ett gökur,
”den var fin.”
Gubben sken upp.
”Joho du, den är handskuren. Päronträ”, sa han.
”Lenny”, mumlade han.
Det tog nån sekund innan jag förstod vad han menade.
”Minna”, sa jag och log så snällt jag kunde.
”Vad är det du lagar för nåt”, sa jag med min artigaste röst.
”Lungmos”, sa Lenny och fortsatte röra i kast- rullen.
Den var brun av fett och gamla matrester.
INLAGA_Slottet av is.indd 92 2012-12-10 13.50
”Lungmos”, sa Lenny och fortsatte röra i kastrullen.
INLAGA_Slottet av is.indd 93 2012-12-10 13.50
Publicerat med tillstånd Slottet av is Text Janina Kastevik Bild Jonna Björnstjerna Bonnier Carlsen 2013
• 94 •
”Äter du lungmos, flicka?” fortsatte han.
Lungmos? Vad var det? Jag kikade mot den smutsiga kastrullen. Det lät verkligen inte gott, men jag vågade inte tacka nej. Han kanske skulle bli sur då och tycka att jag var oförskämd.
Lenny tog fram en tallrik och slevade upp en grå sörja på den. Han petade ner en plastgaffel i moset och sköt fram tallriken till mig.
”Vill du ha rödbetor till?” frågade han och nick- ade mot en glasburk på diskbänken.
Jag skakade på huvudet och stirrade på den geg- giga tallriken. Skulle jag äta det här? Det såg ut som … som … när Ellas katt hade kräkts bakom soffan. Men om jag vägrade att äta maten han bjöd på … tänk om han skulle tycka att jag var oartig då?
Och kasta ut mig i mörkret igen. Jag suckade och tänkte att om jag kunde äta spenatsoppa så kunde jag väl äta lungmos. Jag doppade gaffeln i moset och slickade på den med tungspetsen. Mjöligt och salt. Inte så illa som det såg ut. Jag tog en större klick, svalde snabbt och försökte låtsas att det bara
