När det inte blir så bra
Att skapa teater är ett modigt projekt: vid repstart har man en text, ett team och en ensemble.
Vad som kommer att finnas på premiärkvällen vet man inte. I åtta veckor, ibland mer, ibland mindre, arbetar man mot klockan utan några som helst garantier för hur föreställningen kommer att bli. Alltså har jag en djup förståelse för att en föreställning inte alltid blir bra, eller rentav blir dålig. Ju mer teater jag ser, desto högre tolerans får jag för sega pjästexter, märkliga tolkningar och skakiga skådespelarinsatser. Nuförtiden är det ytterst sällan jag har tråkigt på teatern. Om föreställningen inte tilltalar mig i sin helhet kan jag nästan alltid fokusera på en viss skådespelare eller en viss del (musiken, scenografin, kostymen) och ändå få ut något av upplevelsen. ”Ja, det här var ju inte så bra”, kan jag muttra men i mitt stilla sinne tänka att det i alla fall gynnar mig och mina yrkesdrömmar att se mycket teater. Jag bygger upp min bas av teatrar jag besökt, skådespelare jag sett på scen, pjäser jag känner till och regissörer vars verk jag sett.
Ser man mycket teater lär man efter en säsong ha sett några uppsättningar som är mycket bra, ett fåtal som är otroligt bra, ett fåtal som är riktigt dåliga och en övervägande majoritet som är bra eller helt okej. Det samma gäller naturligtvis här i Berlin. Under de här sex veckorna trycker jag in fler teaterbesök än vad många teaterovänner ser under hela sin livstid. Här följer kortare betraktelser över tre föreställningar som jag tyckte var mindre bra, men där jag ofta kunde hitta en specifik ljuspunkt.
Phädra
Av: Jean Racine Regi: Stephan Kimmig Deutsches Theater 2 juli
”Stäng av era mobiltelefoner. Unna er och oss att inte vara nåbar en kväll!” ljuder det genom högtalarna på Deutsches Theaters stora scen inför kvällens föreställning av Racines Fedra. Jag har läst och analyserat dramat under mina teatervetenskapsstudier vilket är tur, texten är översatt av Friedrich Schiller och språket minst sagt
en utmaning. Pjäsen regisseras av Stephan Kimmig Foto: Arno Declair
vars Glasmenageriet jag inte var särskilt förtjust i. Inte heller kvällens föreställning tilltalar mig, men först lite bakgrund: Racines pjäs från 1677 är inspirerad av det grekiska dramat Hippolytos från 428 f.Kr. av Euripides. Pjäsen handlar om drottning Fedra (Corinna Harfouch) som blir djupt förälskad i sin styvson Hippolytos (Alexander Khuon). Blodskam är det vidrigaste av brott och Fedra tänker ta sitt liv, men hindras av sin förtrogna Oinone (Kathleen Morgeneyer). När hon nås av nyheten att hennes make Kung Theseus (Bernd Stempel) har dött, är hennes kärlek plötsligt legitim. Hon bestämmer sig för att lägga in en stöt på styvsonen, men Hippolytos blir äcklad av hennes känslor. Han hyser i sin tur varma känslor för prinsessan Aricia (Linn Reusse) som hålls vid hovet mot sin vilja. Theseus visar sig vara vid liv och Fedras kärlek är åter ett brott. I ett desperat försök att rädda sitt eget skinn vänder hon berättelsen till att det är Hippolytos som är förälskad i henne. Så småningom uppdagas lögnerna och i slutet av dramat har Fedra, Oinone och Hippolytos dött.
Pjäsen består av fem akter och föreställningen är uppdelad i fem kapitel vars namn projiceras på väggen. Stephan Kimmig har skapat en föreställning som på många sätt påminner om hans Glasmenageriet. Uppsättning är skrikig, med stora gester och utfall, aktörerna slänger sig in i väggar, skriker och kastar sig på marken i plågor. Ibland blir det pinsamt, det är ett otroligt överspel, och bitvis är det roligt, till exempel prinsessan Aricia som närmast kan beskrivas som att hon har aggressionsproblem. Hon är konstant på helspänn, slår i väggar och boxar irriterande medmänniskor. Hon skriker ut sin frustration så att gubbarna på bänken framför håller för öronen, och verkar inte kunna bestämma sig om hon vill kyssa eller sparka väninnan Panope (Mascha Schneider).
Det är spännande (och ovanligt) att se okontrollerad aggressivitet hos en kvinnlig rollfigur, men när merparten av replikerna redan sägs i ett halvskrikande tonfall måste de skrikna replikerna närma sig en smärtsamt hög nivå för att utmärka sig från det övriga spelet. Vreden blir snabbt betydelselös och de höjda tonfallen verkningslösa. Mest blir man matt av bankandet, vrålandet och springandet. Skådespelarna spelar för fullt, tårarna rinner, saliven sprutar, kroppar vrider sig i kärleksplågor, men alla skrik och stora gester får det nästan att likna parodi på teater: det är såhär folk som ogillar teater brukar beskriva teater. Jag förstår naturligtvis att det är ett medvetet och uttänkt överspel. Kanske blev föreställningen precis som Kimmig ville ha den, men jag kan nog konstatera att jag inte tycker om Stephan Kimmigs estetik.
Det är otroligt många springande entréer och scenerna blir ofta statiska: skådespelarna kommer in, spelar sin scen och går igen. Varje scen blir en egen cell, en egen enhet, utan något som binder dem samman. Scenografin (Katja Haß) består uteslutande av vita blanka ramper som täcker varje vägg. Skådespelarna är de enda som bidrar med färg och de avtecknar sig skarpt mot den kritvita bakgrunden. Det är snyggt, men ganska begränsande, rummet är ett ingenting, ett sterilt tomrum och det skapas aldrig något flow i spelet. Samtidigt kanske det helt enkelt inte går att göra annat när man arbetar med den här typen av text. Mästerverk eller inte, det är en löjlig, åldrad konflikt där språket oftast inte räcker till för att uttrycka någon verklig känsla.
Rollfigurerna går igenom trauman på löpande band men kärleks-, sorge- och dödsbud tas replikmässigt emot med ointresse och likgiltighet. Förmodligen skulle det bli fullständigt bisarrt att försöka framföra replikerna i en soffgrupp på slottet eller någon annan liknande miljö.
Kostymen (Johanna Pfau) kan dock inte beskrivas som något annat än helt fantastisk. Den är kvällens absolut största behållning. Det är vackra klänningar, kappor, vida byxor, kängor och nätta skinnskor. Fedra har en ny outfit i stort sett varje gång hon kommer in på scenen och bär ett stort antal peruker under kvällen: midjelång svart häxperuk, blond page, axellånga lockar.
Slutligen kommer hon in i en fullständigt fantastisk tyllklänning med en enorm krinolin. Den röda färgen skär genom det vita rummet och skapar på egen hand en otroligt dramatisk slutscen.
Medverkande förutom ovan nämnda skådespelare: Jeremy Mockridge.
Tyskland
Mythen der Wirklichkeit #7
Koncept, text och regi: White on White (Johannes Maria Schmit, Iggy Lond Malmborg) Maxim Gorki Theater, Studio Я 22 juni
Sågspånet yr i foajén till Maxim Gorkis studioscen Studio Я. Genom en stor lucka in mot scenen ser den minglande publiken performanceduon White on White hamra, sparka och slå sönder brädor och trämöbler. Svetten lackar medan högen med träspillror växer. När publiken går in i lokalen är det hett som i en bastu och den sura svettlukten ångar i rummet.
Foto: Ute Langkafel
Föreställningen ingår inte i Gorkis ordinarie repertoar, utan ges enbart två gånger som en del av serien Mythen der Wirklichkeit. Från Gorkis egen ensemble medverkar Svenja Liesau och Jerry Hoffmann. Performanceduon White on White består av svenske Iggy Lond Malmborg och tyske Johannes Maria Schmit. Att jag just idag, midsommarafton, ser en svensk på scenen kan inte ses som något annat än passande på denna den svenskaste av alla dagar. Några hemtama ”ja”, ”just det”, ”nehej” strösslas här och där i föreställningen som annars spelas på engelska och tyska. Efter en inledning där Svenja Liesau och Jerry Hoffmann presenterar sig för publiken som Iggy Lond Malmborg och Johannes Maria Schmit, följer en föreställning bestående av tre huvudsektioner: en mycket lång dialogscen, en mycket lång dansscen och ytterligare en lång dialogscen.
Som svensk sitter jag i ett guldläge: jag har insyn både i det tyska och svenska samhället och kan alla tre språken som talas på scenen. Föreställningens första sektion går ut på att Schmit och Lond Malmborg berättar fakta om det fiktiva landet ”Tyskland” för varandra i en lustig engelsk-svensk blandning: ”Did you know that in Tyskland the children have Kinder Schokolade for breakfast?” ”Nähä?” ”Jo, it is true.” Här blandas myter, fakta och fördomar om Sverige och Tyskland: ”Did you know that in Tyskland there was a reform in the 60:s where the government decided to strip the language of all titles and call everybody ’Du’?” ”Nehej?”
”Jajamän!” Många påståenden handlar om teatern i ”Tyskland” som tydligen alltid pågår i minst sex timmar varav vridscenen måste snurra minst tre av timmarna, och där föreställningen aldrig får sluta innan skådespelarnas mödrar reser sig upp och säger till sina barn att det är ”genug!”.
Så småningom börjar skådespelarna upprepa sina fakta. Jag har svårt att avgöra om det är medvetet eller beror på att de inte har någon färdig inrepeterad text. Det är möjligt att upprepningarna ska anspela på diskussionen om fake news och hur desinformation sprids. Lond Malmborg upprepar exakt samma fakta som Schmit redan berättat för honom, och då till hans stora förvåning. Nu berättar han själv samma information som ett faktum. Det blir en illustration av hur desinformation sprids från osäkra källor och snabbt blir sanningar.
Efter dialogscenen övergår föreställningen i ett märkligt När man skjuter hästar-inspirerat Friskis-pass med en ytterst engagerande Lond Malmborg som instruktör. Liesau och Hoffmann ansluter så småningom och den enkla koreografin upprepas gång på gång. Scenen pågår oerhört länge (oerhört länge!) och snart är det enda man hör skådespelarnas tunga andning. Rent uthållighetsmässigt är det en mycket imponerande insats. Slutligen lämnar Lond Malmborg och Schmidt scenen och föreställningens sista sektion tar vid. Liesau och Hoffmann gör en exakt
spegling av föreställningens första scen men den här gången på tyska. Det är en oväntat stor lättnad att höra skådespelare tala sitt modersmål istället för engelska som faktiskt utgör en begränsning både för publik och skådespelare. I den här sektionen används ordet Deutschland istället för Tyskland, men det är fortfarande samma halvsanningar till fakta om Sverige och Tyskland som framförs. Till slut tar en, får jag anta, planterad dam i publiken till orda: ”Iggy, Johannes, genug!”, ridå.
Föreställningen är väldigt lång utan att egentligen ha särskilt mycket innehåll vilket jag utgår från är ett medvetet val. Jag tror att det i grund och botten handlar om att söka det riktigt sanna genom att försätta sig (publiken och skådespelarna) i ett tillstånd av total utmattning. Först då kan det sanna i människan komma fram. Skådespelarna blir fysiskt utmattade av dansen och publiken utmanas av föreställningens längd och de repetitiva replikerna och dansrörelserna. Jag ser sällan performanceföreställningar och har aldrig sett något av White on White eller de respektive medlemmarnas soloprojekt tidigare. Kanske förtjänar Tyskland alltså inte att vara med i den här texten. Det är inte dåligt, jag är road hela tiden, men det känns så oerhört slappt och slarvigt. Länge trodde jag att den första scenen var en inledning, men insåg efterhand att det var hela verket. Jag kan inte låta bli att se det som lite av ett hafsverk.
Die Hauptstadt Av: Robert Menasse Regi: Tom Kühnel
Gästspel från Theater Neumarkt Zürich på Deutsches Theater, Kammerspiele 16 juni
Det börjar med en mycket hög skräll, en smäll, ett skott? Det blir kolsvart, en gemensam ryckning går genom publiken. ”Spinnt ihr?” fräser en kvinna i mörkret innan ljudet av regn som piskar ner dränker allt, lokalen känns plötsligt kall. Scengolvet är en avlång vit matta omringad på båda långsidorna av gradänger. Det är en ovanligt långsmal scen, nästan som en gata mellan oss och publiken på andra
sidan. Över golvet hänger projektorer som projicerar foton och rörlig bild lodrätt ner på scenen.
Vi befinner oss i Bryssel på en stenlagd gata, det är kväll.
Foto: Barbara Braun
Så gör skådespelarna entré, en i taget, i ena änden av scenen. Till en berättarröst går de rakt över scenen och ut på andra sidan, precis som på en catwalk. Inledningen är väldigt bra, det är ett snyggt, effektivt sätt att lära känna aktörerna och dess rollfigurer en och en. Resten av föreställningen håller dock inte samma nivå. Det är väldigt långt, drygt tre timmar, och väldigt, väldigt mycket text. Det märks tydligt att pjäsen bygger på en roman (dramatiserad av Ralf Fiedler) och texten förmedlas i en aldrig sinande ström av långdragna dialoger, monologer, utdragna partier med berättarröst och flera filmade inslag. Rollfigurerna berättar omväxlande om sig själva i tredje person och är omväxlande i situation. Bäst är scenerna med den åldrade Auschwitzöverlevaren som sitter på ett ålderdomshem och röker. Han spelas av en tioårig pojke (Mikkel Rykart) komplett med cigarett och mörkbrun 30-talskostym. Föreställningen innehåller många lustiga inslag (dans, fäktning, musik, snabba kostymbyten (Daniela Selig)) men det är närmast en nödvändighet för att lätta upp den annars mycket texttunga föreställningen.
Scenografin (Jo Schramm) och videoprojektionerna (Oliver Deichmann, Karl Gärtner, Jo Schramm) är dock något utöver det vanliga. Golvets form i kombination med ljussättning och projektioner fungerar oerhört bra. Det blir en mycket effektiv och mångsidig spelplan: Bryssels stenlagda gata med vattenpölar blir en strand där vågorna rullar in och lämnar skummiga spår från vågtoppens brytning. Golvet kan förvandlas till ett Mac Book-skrivbord där filer mystiskt går upp i rök framför våra ögon eller en tennisplan där en effektfullt iscensatt match spelas utan boll, men med racketar och ljudeffekter. Det projiceras filmer, texter, foton och ett jättepiano som skådespelarna spelar EU-hymnen på. Ibland används projektionerna för att visa vad rollerna ser på sina telefoner: publiken ser apparna svajpa fram över golvet. I flera scener fungerar golvet också som extra medspelare när skådespelarna får spela mot filmade rollfigurer.
Så fortsätter hela föreställningen, enorma mängder text, entré, en promenad över, eller en interaktion med, catwalken, sorti.
Medverkande förutom ovan nämnde Mikkel Rykart: Marie Bonnet, Martin Butzke, Simon Brusis, Hanna Eichel, Maximilian Kraus, Miro Maurer, Sarah Sandeh.
