Landskronas havsmiljö
Landskrona kommun Rapport 1998:8
Miljöförvaltningen
Innehåll
Landskronas havsmiljö 1
Inledning 1
Grunda havsområden 1
Sanden döljer ett rik djur- och växtliv 2
I havssanden frodas även fröväxter 3
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i förtida madrasser 4
Tången i alla sina former och färger 5
Bottnar runt salthaltssprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö 6
Djuphålorna - en stabil miljö i mörker 6
Samspelet mellan olika havsområden 8
Ett eldorado för sportfiskaren 9
Sillen - en delikatess 9
Torsken - en glupsk rövare 9
Flatfiskar på alla bottnar 9
Horngädda 10
Hos sjuryggen vaktar hanen 10
Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster 10
Inte bara havsfisk 11
Vi tar pulsen på havsmiljön 11
En historisk betraktelse 11
Miljöfarliga ämnen 12
Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun 13
Fiskundersökning 13
Plankton 13
Närsalter 14
Syre 14
Bottenfauna 15
Metaller och kolväten i sediment och organismer 15
Fågelinventering på gipsön 15
Pågående miljöövervakning i Öresund 16
Öresunds Vattenvårdsförbund 16
Öresunds vattensamarbete 16
Danska Amter 16
SMHI/DMU 16
Framtidens Öresund 17
En fast förbindelse 17
En fortsatt miljöövervakning behövs 17
Landskronas havsmiljö
Inledning
Öresund är ett trångt havsområde som påverkas av vatten- massor från den sötare Östersjön och det saltare Kattegatt.
Medan utflödet av Östersjövatten normalt sker ytligt, tränger Kattegattsvattnet ned till Öresunds djupaste delar.
Således är vattnet i de grunda områdena vid vår Öre- sundskust relativt bräckt, medan salthalten på de större djupen är betydligt högre. Dessa förhållanden skapar för- utsättningar för ett speciellt växt- och djurliv.
Inom Landskrona kommuns havsområde varierar vattendjupen från grunda områden ner till några av Öre- sunds djupaste hålor.
Djupkurvor och enstaka djup inom Landskrona kom- muns havsområde.
Landskrona kommun erbjuder således en mångskif- tande havsmiljö. Här utnyttjas havsområdet av yrkessjö- farten, fritidsbåtstrafiken, yrkes- och fritidsfiskare samt för bad och rekreation. Havet tar även emot utsläpp från Landskronas industrier, reningsverk, många diffusa källor samt från vattendragen.
Sedan 1700-talet har kustlinjen och bottnarna föränd- rats genom utfyllnader och grävningsarbeten, med varie- rande effekter på djur och växter som följd.
Hoten mot havsmiljön är många i dag. Exploaterings- planer hotar grunda havsområden, som utgör barnkamma- re för flera av våra vanligaste matfiskar. Giftiga plankto- nalger sprider sig och kan orsaka musselförgiftningar.
En övergödning (eutrofiering) av kustnära havsområ- den har bl a medfört en kraftig produktion av trådformiga alger. När dessa dör och bryts ned på havsbottnen kan sy- rebrist uppstå. Effekterna av syrebristen kan vara förödan- de för organismer som inte kan fly från området. Allmänt har man observerat en nedgång av bottenvattnets syrehal- ter på många ställen i Öresund.
Många av dagens problem har uppkommit genom mänsklig aktivitet under de sista årtiondena, trots att man har gjort ansträngningar för att skapa en bättre havsmiljö, t ex genom utbyggnader av reningsverk.
Trådformiga alger fettmög) i ett ålgräsbälte (pilar).
Dessa alger har ökat i omfattning vilket kan ha samband med en övergödning av våra kustvatten. (foto Arne Sa- muelsson).
Grunda havsområden
Havsområden med ett vattendjup på 0-6 m betecknas som grundområden. Dessa grunda, produktiva områden med sin rika förekomst av bottendjur och växter utgör ett “skaf- feri” för fisk och är en viktig uppväxtplats för fiskyngel.
Grundområden (ned till 5 m linjen) inom Landskrona kommuns havsområde samt rev och orter som nämns i texten.
Orsaken till den rika växtligheten hänger bl a samman med att mycket ljus kan tränga ned till bottnarna.
Grundområdena är även mycket betydelsefulla för häckande och rastande kustfågel. I grundområdena påver- kas växt- och djurlivet genom stora säsongsbetingade svängningar i temperatur, syre, salthalt samt vågrörelser.
Sedimentet i dessa områden omlagras ständigt. Man kallar dessa bottnar för erosionsbottnar.
Växter och djur som lever i sådana områden måste vara tåliga och anpassningsbara. Vi finner relativt få arter av växter och djur som kan överleva i denna krävande mil- jö. Individantalet för varje art som kan finnas här kan dock vara högt. Under gynnsamma förhållanden kan det finnas mellan 50 000 - 100 000 individer per kvadratmeter.
Bland salttåliga havsväxter finner vi blomväxten ål- gräs som tolererar salthalter mellan 5-32 ‰, men som en- dast tillväxer vid temperaturer högre än 10°C. Bestånd av ålgräs kan man finna från norr om Stockholm, runt svenska kusten och längs hela norska kusten ända upp till Tromsö i Nordnorge.
I grunda havsområden sker en kraftig produktion av de bottenlevande organismerna under sommaren med ett maximum i augusti-september.
En hög produktion av bottendjur är en förutsättning för en god tillväxt av flatfisk som utgör nästa steg i närings- kedjan. Vid varje steg i näringskedjan förloras ca 90 % av energin, så att endast ca 10 % återstår för tillväxten. Om t ex fisken äter 100 kg plankton produceras 10 kg fisk. Till- växten avser en tidig period i individens liv, där tillväxt- hastigheten är som högst.
Näringspyramiden med tillväxtpotential i en näringsked- ja från plankton till människa visande stora energiför- luster mellan varje steg.
Grunda områden inom Landskrona kommun kan de- las in i områden med vegetationsfria sandbottnar, sand- bottnar med inslag av vegetation samt ålgräsängar. Inom Landskrona kommuns kustkontrollprogram har grunda områden i nordvästra Lundåkrabukten, sydväst om Bors- tahusen och vid Getterevet (sydväst om Ålabodarna) un- dersökts.
Sanden döljer ett rikt djur- och växtliv
Sandbottnar förekommer i samtliga grundområden inom Landskrona kommun, från norra Lundåkrabukten till om- rådena nordväst om Landskrona (Getterevet och vid Rust- ningshamn utanför Ålabodarna).
Även om sanden till synes verkar rentvättad, växer mikroskopiska alger (mikroalger) på sandkornen. Dessa, ofta encelliga alger, utgör det första steget i näringskedjan.
Många mindre djur på sandbottnarna betar av dessa alger.
Bottendjur som lever på sandbottnar ned till ca 10 meter tillhör det s k Macoma-samhället. Östersjömusslan (Ma- coma balthica) som lever i grunda områden längs väst- kusten och i Östersjön har gett samhället sitt namn. De viktigaste djuren i Macoma-samhället är hjärtmussla, sandmussla, östersjömussla, tusensnäcka, märlan Co- rophium volutator och havsborstmaskarna Arenicola marina (sandmask), Nereis diversicolor och Pygospio elegans.
Landskrona Ven
Öresund
5 m kurva
Skabbrevet
Ålabodarna
Getterevet
Gipsön Staffansbank
Rustningshamn
Lundåkrabukten
Organismer på sandbottnar som havsbortsmaskarna Ne- reis diversicolor (1) och Arenicola marina (2), hjärt- musslan Cardium sp.(3). Sandmusslan Mya arenaria (4), kräftdjursmärlan Corophium volutator (5), tusensnäckan Hydrobia sp.(6) och östersjömusslan Macoma balthica (7).
Dessa djurarter hittas på olika djup i havsbottnens se- diment. Hjärtmusslan (Cardium sp.) lever t ex i ytan av bottensedimentet medan sandmusslan (Mya arenaria) har ett långt andningsrör (sifon) vilket gör det möjligt för musslan att leva på 10-20 cms djup i sedimentet.
I de översta decimetrarna av sedimentet kan man se gångar som de olika djuren har grävt. Märlan Corophium volutator är en kräftdjursart som föredrar något “gyttjiga”
bottnar (högre halt organiskt material). Märlan gräver gångar i form av U-formade rör. Denna art finns ofta i mycket stora antal, speciellt i områden med vattendjup i knähöjd. I Lundåkrabukten finns den endast sparsamt, tro- ligen beroende på att sedimentet är för sandigt (låg halt or- ganiskt material). Havsborstmasken Pygospio elegans gräver istället Y-formade gångar. Både Corophium och Pygospio är små organismer och förekommer i de översta centimetrarna av bottnen i grunda områden.
Några av de djur som lever i sedimentet avslöjar dock sin närvaro på bottenytan. Sandmasken (Arenicola mari- na), som livnär sig på det organiska materialet i och på bottnen, äter sig bokstavligen genom sedimentet och av- slöjar sig genom “sedimentkorvar” som bildas på bottnen runt ett litet hål. Detta är en vanlig syn då man badar i grun- da havsområden under sommarmånaderna. Masken är ett utomordentligt bete och säljs i Danmark under namnet
“sandorm”.
Ett annat vanligt djur i Lundåkrabuktens grunda om- råden är havsborstmasken Nereis diversicolor. Havs- borstmasken kan livnära sig som rovdjur på andra bot- tendjur men kan dessutom äta detritus, d v s delvis nedbru- tet organiskt material som ansamlats på bottnen. Masken kan även skaffa föda genom att fånga upp partiklar i vattnet med hjälp av en slemtratt som den tillverkar. Slemtratten äts sedan upp tillsammans med det material som infångats.
Kräftdjur på grunda bottnar: märlan av släktet Gam- marus (1), tånglusen Idothea baltica och sandräkan Crangon crangon (3).
I havssanden frodas även fröväxter
Nating och nate
Bottnen i det strandnära området på 0,2 till 1 meters djup består ej enbart av sand, utan har oftast inslag av grus och sten, men här och var finns det vegetation - huvudsakligen olika arter av nating (Ruppia sp.) och nate (Potamogeton sp.). Dessa lågväxande blomväxter (fanerogamer) blir i stort sett synliga för ögat först under försommaren, när växterna uppnått en tillräcklig storlek. Dessa båda arters skott utgår från en underjordisk jordstam som löper hori- sontellt med bottenytan. Dessa kan bli långa och samma individ kan täcka stora ytor. Växter som nating och nate ut- gör skydd för många djur som lever på sedimentet (epifau- na).
Fröväxterna nate (Potamogeton, 1) och nating (Ruppia sp., 2) och fisken lerstubb (3).
I områden med nating och nate kan man i norra Lundåkrabukten, utanför Ålabodarna samt vid Rustnings- hamn under augusti-september finna 10-40 individer av smörbultar per kvadratmeter. Smörbultar är ett samlings- namn på en fiskgrupp (med bl a stubb) som är mycket van- liga i grunda områden längs västkusten, speciellt i områ- den med vegetation. Smörbultar bygger bon och försvarar sitt revir under parningen.
På Getterevet, nordväst om Landskrona, förekommer ingen vegetation beroende på de stora sandförflyttningar som sker i området. Här är smörbultar sällsynta men det fö- rekommer ett stort antal sandräkor (Crangon). På sand- bottnar med inslag av nate och nating hittar man betydligt fler arter av kräftdjur, t ex Gammarus sp. och Idothea sp., jämfört med rena sandbottnar. Detta beror på att vissa arter lever i vegetationen där de livnär sig på att skrapa av dött och/eller levande material från växterna.
I norra Lundåkrabukten, speciellt på Skabbrevet och vid Rustningshamn finns det även fläckvis förekomst av blåmussla. Blåmusslan finns i stort sett överallt där den kan fästa med sina så kallade byssustrådar (proteintrådar) till ett lämpligt underlag. Musslan föredrar hårda bottnar som klippor, men kan även etablera sig på bottnar med sand, sten och grus.
I Öresund finns de största blåmusselbankarna i områ- det för den planerade Öresundsförbindelsen. Här utgörs bottnen av kalkberg med sten vilket är ett lämpligt under- lag. Blåmusslan lever som “filtrerare”, d v s filtrerar vatten som innehåller musslans basföda - plankton.
Blåmusslan, Mytilus edulis förblir liten där salthalten är låg.
Av de större fiskarna som förekommer i Landskrona- området är skrubbskäddan eller skrubban den vanligaste arten. Skrubban rör sig över ett större område och före- kommer därmed inte enbart i de grunda områdena utan le- ver även på större djup. Det finns även flera andra flatfis- kar i Lundåkrabukten som t ex sandskädda, rödspätta och piggvar.
Ålgräs utgjorde stoppningsmaterial i madrasser
Stora bestånd av fröväxten ålgräs (Zostera marina) före- kommer söder om Gipsön och norröver till Ålabodarna, från ca 1 meters djup ner till ca 6 meter.
På grund av minskad ljusinstrålning med ökat vat- tendjup är det huvudsakligen i de översta metrarna som de tätaste bestånden av ålgräs återfinns. Täta bestånd av ål- gräs minskar erosionsrisken och skyddar kusterna genom att ålgräsets kraftiga rhizom (jordstammar) binder sedi- mentet.
I ålgräsängar ansamlas stora mängder detritus (dött, delvist nedbrutet organiskt material). Växterna har en stor betydelse för omsättningen av oorganiskt fosfor som tas upp från bottensedimentet via rotsystemen. En del av fos- forn förloras från bladen till vattnet. Växten “pumpar” så- ledes fosfor från botten till vattnet. Fosfor är jämte kväve det viktigaste näringsämnet för blomväxters och algers tillväxt. Liksom nate och nating har även ålgräs väl utbil- dade jordstammar (rhizom) som fungerar som upplag- ringsorgan bl a för kolhydrater. Under den mörka delen av året, när fotosyntesen begränsas av ljuset, kan ålgräset överleva tack vare sin upplagrade näring i jordstammarna och även bilda nya skott under våren. Som en anpassning till årstiderna tappar ålgräset under hösten delar av bladen och bestånden av ålgräs tunnas därmed ut. Härigenom minskar plantans energibehov (det kostar energi att hålla alla bladen vid liv under den mörka delen av året) samti- digt som risken för skador under höststormarna minskar.
Ålgräsäng på ca 5 m djup. Detaljbilden visar en enskild planta av ålgräs Zostera marina med rhizom och rötter.
Precis som nate och nating i de grundare områdena utgör ålgräset skydd för små fiskar som spigg, smörbultar, havsnål m fl. Även flertalet kräftdjur förekommer i ålgrä- sängarna som t ex strandkrabba (Carcinus maenas), sandräka (Crangon crangon) och pungräkor. Dessa orga- nismer är talrikast under hösten.
Unga individer av blåmusslor sätter sig på ålgräs, så att de ej sköljs iväg. Ålgräsängar kan därmed även utgöra en bra uppväxtplats för den nya generationen av musslor men även för andra organismer som ett flertal kräftdjursar- ter och den vanliga strandsnäckan (Littorina littorea). Det är dock endast tånglusen (Idothea sp.) som direkt livnär sig på ålgräset. Olika typer av små alger förekommer också på ålgräset.
Tången i alla sina former och färger
Täta eller stora bestånd av makroalger (tång) förekommer inte inom Landskrona kommuns grundområden. Liksom blåmusslor kräver makroalger fasta underlag som grus, sten eller klippor att växa på.
På den relativt hårda bottnen vid Skabbrevet före- kommer dock här och var enstaka brunalger som t ex blåstång och sågtång ned till ca 1-2 meters djup.
Det är vanligt att de enskilda organismerna av tång i sin tur utgör livsutrymme för flera av de djur som tidigare beskrivits.
Från vänster, brunalgen bladtång som kan bli meterstor i Öresund. och rödalgerna ekblading samt nervtång (båda ca 15 cm långa).
Området inom kommunens gränser där ett stort tång- bestånd finns är Staffans bank, väster om Västerflacket. På de grundare delarna ned till ca 15 m, finner vi den bruna bladtången (Laminaria saccharina) som kan bilda meter- långa skivor. Med ökande djup försvinner plötsligt brunal- gerna och ersätts av en skog av vackra rödalger. Det hänger samman med havsvattnets egenskap att filtrera bort vissa färger med ökande djup. I Öresund försvinner först det röda ljuset, därefter gult, blått och till sist grönt.
Ljusets olika färger tränger genom vattnet olika långt.
Alla växter med det gröna färgämnet klorofyll, såle- des även algerna, kräver rött ljus för fotosyntesen. Det röda ljuset försvinner i nordiska vatten redan vid ca 6 meter, medan vegetationen finns ned till 20 meter. Hur är detta möjligt? Algerna har extra färgämnen med vars hjälp de kan utnyttja energin från andra färger i ljusspektrat. För rö- dalgerna räcker det med endast grönt ljus. Denna egenskap är de ensamma om, vilket kan förklara att det inte finns
gult ljus rött ljus
blått ljus
grönt ljus
andra alger på större djup i Öresund där endast det gröna ljuset når. När till sist även det gröna ljuset blir för svagt, upphör all växtlighet.
Bottnar runt saltsprångskiktet - en skiftande, produktiv miljö
Gränszonen mellan Östersjöns lätta ytvatten och Katte- gatts tunga och salta bottenvatten kallas salthaltsprång- skikt. Bottnar som ligger runt detta skikt (vid ca 15 m i Öre- sund) är mycket produktiva där bl a flatfisk och torsk söker sin föda. Bottnarna förändras även här, dock i mindre ut- sträckningen än erosionsbottnar. Bottnarna på denna nivå betecknas som transportbottnar.
Runt salthaltsprångskiktet finner vi andra och betyd- ligt fler arter jämfört med grundare områden. De bot- tendjur som finns här tillhör det så kallade Abra - samhäl- let, som i Öresund finns på mjuka bottnar från ca 5-10 me- ter och ned till ca 30 meter. Mjuka bottnar har ofta leraktigt sediment, i motsats till de hårdare sandbottnarna. Abra-sa- mhället har fått sitt namn från ett släkte av små musslor där de vanligaste arterna är Abra alba och Abra nitida. Några av de djur som också räknas till Abra-samhället är ärt- musslan (Corbula gibba) och den stora islandsmusslan (Artica islandica) samt det lilla kräftdjuret Diastylis rath- kei.
Djur i Abra-samhället; 1) Artica islandica, 2) Buccinum undatum (valthornsnäcka), 3) Abra alba, 4) Abra nitida 5) ormstjärnan Ophiura texturata, 6) Diastylis rathkei.
En typisk botten i området kring salthaltsprångskiktet utanför Landskrona kan hysa 2 000 individer/m2med en vikt på 100-200 g/m2. I grunda områden är individantalet grovt räknat ca 10 ggr högre. Dessa tal förändras dock mycket från år till år beroende på naturliga variationer.
Det verkar som om bottendjurens sammansättning har förändrats betydligt sedan perioden 1968-1973. Under denna period fann man flera arter av bottendjur som kräver relativt höga salthalter medan det vid Landskrona kom- muns undersökningar 1994 erhölls flera arter som kan be- skrivas som för Öresund typiska mellandjupsarter.
Djuphålorna - en stabil miljö i mörker
Djuphålorna i den centrala delen av Öresund är som dju- past utanför Ven med ca 50 meters vattendjup. Dessa djup- hålor hyser ett för Öresund unikt djurliv. Detta beror på att förhållandena i hålorna är mycket stabila. I denna mörka miljö förändras temperatur och salthalt relativt lite. Tem- peraturen ligger mellan ca 4-10°C och salthalten på ca 30
‰ under hela året.
De finaste sedimentpartiklarna sedimenterar här och följ- aktligen kallas dessa bottnar för sedimentationsbottnar.
Här finner vi rent marina bottendjur och hålorna anses som en sydlig gräns för helt marina arter som är vanliga längs västkusten. Dessa rent marina djur är anpassade till en hög salthalt och kan inte överleva vid lägre salthalter. I dessa, ur salthalt- och temperatursynpunkt stabila områden, finns fler arter av bottendjur än i områden med brackvatten. Som brackvatten betecknar man vatten med lägre salthalt än 34
‰ (= 3,4 %) och med högre salthalt än sötvatten, dvs mind- re än 1‰ (= < 0,1 %).
Sedan 1989 har djurlivet i de grunda och de djupa om- rådena utanför Ven studerats inom ramen för Landskrona kommuns kustkontrollprogram. I dagsläget har man såle- des en bild av djurlivet på dessa platser samt vilka föränd- ringar som har skett under ett antal år. Det kvarstår dock många frågetecken som behöver besvaras, bl a vilken roll människan har i de förändringar som har observerats i un- dersökningarna.
Bottnen i djuphålorna kallas för mjukbotten (oftast leraktig botten) vilket bidrager till att djurlivet här är an- norlunda jämfört med Macoma-samhället i grundare och sandigare områden. På grund av den höga salthalten finns det betydligt fler arter men samtidigt ett färre antal indivi- der av varje art i djuphålorna jämfört med i de grundare områdena. I djuphålorna utanför Landskrona och norr om Ven hittar man generellt sett ca 70 arter vilket kan jämföras med ca 10 arter i grundområdena i Lundåkrabukten.
I djuphålorna finner vi det så kallade Amphiura-sa- mhället. Arterna som givit djursamhället sitt namn finns inom ormstjärnesläktet Amphiura som tillhör gruppen tagghudingar, där bl a sjöborrar och sjöstjärnor ingår. De två vanligast förekommande arterna inom Amphiura-slä- ktet är A. filiformis och A. chiajei.
Dessa två arter liknar varandra till utseendet men skaffar föda på olika sätt:
A. filiformis livnär sig på att filtrera plankton och or- ganiska partiklar som finns i vattnet. A. chiajei däremot är detritius-ätare (lever av delvis nedbrutet organiskt materi- al), vilket gör att den finner sin föda i det översta botten- skiktet. A. filiformis kan uppnå tätheter på över 500 vuxna individer per m2, vilket innebär att i dessa områden finns ormstjärnorna likt en matta på botten. Denna art är betyd- ligt mer snabbväxande än sin släkting A. Chiajei.
Invånare i djuphålorna: Hästmusslan (Modiolus modio- lus, 1) och havsmusen (Aphrodite aculeata, 2) samt ormstjärnorna Amphiura filiformis (3) och Amphiura chiajei (4).
Det finns en stor mångfald av levnads- och födosätt hos de djur som lever på bottnen i Amphiura-samhället. En typisk organism som man finner här är sjöborren Echi- nocardium cordatum som lever nedgrävd i bottensedi- mentet. Den livnär sig som “rovdjur” och finner rikligt med föda i det översta skiktet av bottnen där flera små djur blir dess föda.
Djuphålorna domineras av flera arter av havs- borstmaskar, vilka för de flesta människor är relativt okän- da djur då de oftast är små organismer som lever nedgrävda i bottensedimentet. Vissa arter av havsborstmaskar livnär sig som filtrerare och/eller som detritiusätare. Det finns dock ett flertal arter som är rovdjur.
De flesta av dessa rovmaskar har ett svalg som är för- sett med käkar. Dessa käkar kan som hos släktet Glycera vara försett med kraftiga giftkörtlar. Ett bett i handen av en stor havsborstmask kan smärta mycket och handen kan svullna upp. En havsborstmask som livnär sig på att fånga plankton och organiskt material med hjälp av sin tentakel- krona är havsborstmasken Sabella.
Havsborstmask av släktet Sabella som lever på lerbott- nar i ett slemrör (foto Mattias Sköld).
Bland de mera kända organismerna i Öresunds dju- paste områden finner vi kammusslan. De organismer som finns högst upp i födokedjan i ett Amphiura-samhälle är fiskarna. Flera arter av plattfisk som t ex skrubbskädda, rödspätta och sandskädda har i bottnarna runt salthalt- språngskiktet och i de djupa hålorna ett välfyllt “skafferi”
med diverse föda.
Koljan är en fisk som specialiserat sig på att leta ef- ter föda i bottensedimentet. Den borrar ner huvudet i se- dimentet och letar fram de bottendjur som önskas, i förs- ta hand ormstjärnor och diverse havsborstmaskar.
Kammusslan Pecten maximus (överst) och sjöborren Echinocardium cordatum (nederst).
Samspelet mellan olika havsområden
Alla dessa havsområden är intimt sammankopplade med varandra och övergången mellan områdena sker gradvis.
Sammankopplingen kan åskådliggöras genom levnadsät- tet för skrubban. Lundåkrabukten utgör en viktig uppväxt- plats för flatfiskyngel beroende på att det finns rikligt med föda i de grunda områdena i form av små individer/orga- nismer av bottendjur. Den unga skrubban vandrar under senhösten ut till mellersta bukten där den lever som 1-3 åring. Mellan dag och natt under hösten vandrar fisken fram och tillbaka mellan områden nära salthaltsprångskik- tet (mellersta bukten) och det grunda områdena. Den äldre fisken konkurrerar ej med fiskynglet om födan då den liv- när sig på större bottendjur.
I Lundåkrabuktens vidsträckta grundområden före- kommer förutom olika flatfiskar, även horngädda under våren. Horngäddan leker över ålgräsängarna innan den vandrar ut på öppet vatten. Ungtorsken har sin uppväxt- plats i bukten. Dessa två arter är dock ej som flatfiskarna knutna till de grunda områdena. Lundåkrabukten är till- sammans med Lommabukten och Nivåbukt på den danska sidan av sundet en förutsättning för ett rikt fiskbestånd i Öresund.
En viktig aspekt när det gäller samspelet mellan olika områden är även kopplingen till strandområdena. Framför allt i Lundåkrabukten är samspelet mellan strandängarna och det grunda havsområdet viktigt. Strandängen är en viktig häcknings- och rastplast för många kustfågelarter, där det grunda vattenområdet förser fåglarna med föda.
Lundåkrabukten kan ej heller ses som en isolerad en- het då torsk och flatfisk från bukten kan vandra ända upp till södra Kattegatt. Lundåkrabukten och Lommabukten anses ha ett ungefär lika stort antal torsk och flatfisk per ytenhet. I Höllviken finns däremot ett fiskbestånd som för- modligen till största delen kommer från Östersjön.
I dagsläget får de kvarvarande grundområdena på den svenska sidan av Öresund anses vara extra betydelsefulla då stora grunda områden har försvunnit på senare tid. Detta gäller speciellt utanför Landskrona och Malmö där utfyll- nader av stora områden har skett. Dessa områden hade en hög produktion av bottendjur, vilket är en förutsättning för att fiskyngel skall ha tillräckligt med föda under sin upp- växt. Ett stort bestånd av fisk leder ju till att fiskerinäringen kan blomstra, vilket gynnar området både ekonomiskt och kulturellt.
Öresund med viktiga tätorter och bukter.
Lomma- bukten
Köge bukt
Lundåkra- bukten Nivå bukt
Helsingborg
Malmö Köpenhamn
Landskrona
ÖRESUND
Ett eldorado för sportfiskaren
Landskrona kommuns havsområden erbjuder utmärkta möjligheter för sportfiskaren. Som i alla fiskevatten ger dock en god lokalkännedom större chanser till drömfisken.
Sillen - en delikatess
Redan under medeltiden var främst förekomsten av sill en förutsättning för välstånd i många fiskesamhällen. Sillbe- stånden var periodvis så goda, att man kunde vada ut i ha- vet och fånga fiskarna i det grunda vattnet. Om sillen ute- blev något år, betydde detta svält för fiskaren och hans fa- milj.
Än i dag vandrar sillen in till Öresund på sensomma- ren för att stanna till våren. Stimmen kan vara kilometer- långa och förflyttar sig främst mellan de olika djuphålorna utanför Ven, Borstahusen och Landskrona. Vissa år kan sillen fångas på grundare vatten upp till 5 m, men detta är dock relativt ovanligt idag. Sillen lever på djurplankton i det fria vattnet och förflyttar sig över stora områden på sin jakt efter föda.
Torsken - en glupsk rövare
Sillstimmen attackeras ofta av större torsk som kan fångas med pilk under sillstimmen. Torsken, som finns i Öresund under hela året, lever normalt nära bottnarna och livnär sig på bottendjur som maskar, krabbor, blötdjur och med ökande ålder även fisk.
Torsken kan bli upp till 25 år gammal och dess längd kan uppgå till 170 cm. Så pass stora exemplar förekom- mer normalt inte i våra vatten. Stor torsk kommer dock från Kattegatt under ja- nuari-februari till Öresund. Leken inträffar tidigt un- der året och äggen flyter fritt i vattnet. Om det råder syrebrist i bottenvattnet under lekperio- den, kan torskäggen vid låga salthalter (vattnet har sämre bärkraft genom lägre täthet) sjunka till bottnen och dö.
Beroende på sin omgivning kan torsken ändra färg.
Torsk i tångbälten av brun- och rödalger är ofta rödbrun och mörkare, medan dess normala färg är mera grönaktig eller grå med brunaktiga fläckar.
Torsken föredrar vattentemperaturer omkring 4-7°C och under sommarmånaderna drar sig de stora fiskarna mot djuphålorna, där vattentemperaturen är lägre än i grundområdena. I det varma vattnet ökar riskerna för att bli angripen av parasiter vilket kan ha lett till ryktet att torsk fångad under månaderna utan “R” är olämplig som män- niskoföda. Ungtorsken stannar ofta i det kustnära området och kan fångas med drag och kastspö från land.
För flugfiskaren kan dock torskar på 0,5-2 kg under en kort period i april till maj fångas på mycket grunda vat- ten. När torsken i solnedgången närmar sig kusten, kan fis- karna hoppa som öringar på jakt efter storspigg som sam- las inför leken längs kusten. Fisket kan pågå ända in på nat- ten och stora fångster är inte ovanliga.
Flatfiskar på alla bottnar
På grunda och djupa bottnar och i hamnar finner vi flatfisk som skrubba, sandskädda, lerskädda och rödspätta, olika tungor samt piggvar. Dessa bottenlevande fiskar saknar simblåsa och måste aktivt förflytta sig i höjdled. Fiskarna lever på maskar, kräftdjur, små fiskarter och blötdjur.
Våra vanliga flatfiskar: lerskädda (1), sandskädda (2), skrubba (3), och piggvar (4).
Flatfiskar är mästare i att kamouflera sig. Med under- sidan känner fisken av bottnarnas utseende och kan anpas- sa mönster och färg av sin ovansida därefter. Som hos många fiskarter finner vi ungfiskar i det grunda vattnet me- dan större fiskar lever på djupet. Speciellt okänslig för oli- ka salthalter är skrubban, som periodvis kan stiga upp i vat- tendrag som t ex Saxån. Flatfiskar uppehåller sig under hela året i kommunens kustvatten.
Horngädda
Däremot är horngäddan, som kan bli upp till 80 cm lång, en tillfällig gäst i våra grunda havsområden under maj och juni månad. Fisken söker sig till sandbottnar med ålgräs för att i stora stim leka på de grunda bottnarna. Under somma- ren kan horngäddan fångas på djupare vatten i Öresund.
Horngäddan lever på kräftdjur och småfisk och är en snabb jägare. Horngäddan har gröna ben och detta kan avskräcka vissa från att äta denna art. Rökt eller stekt är horngäddan med sitt torra kött en utsökt matfisk. Gamla fiskare före- drar dock fisken inkokt i gelé.
Hos sjuryggen vaktar hanen
Sjuryggen, även kallad stenbit, är en fiskart hos vilken bukfenorna är sammanväxta till en sugskiva. Med sugski- van kan fisken suga sig fast på stenar och alger. Kroppen saknar fjäll och är täckt med små benplattor. Sjuryggen saknar simblåsa.
Under senvinter och vår leker fisken i våra kustvatten.
Under lekperioden blir hanen kraftigt färgad medan honan förblir grön. Äggen läggs i klumpar och vaktas av hanen under 1-2 månader, medan honan drar sig tillbaka till dju- pare vatten efter leken. Fisken är eftersökt för rommen och köttet marknadsförs rökt.
Andra fiskar på djupare vatten och tillfälliga gäster
I vrak eller andra undervattenshinder finner vi ibland långa (som hör till torskfamiljen) och havskatten (filéer av denna art marknadsförs som kotlettfisk). Speciellt havskatten kan med sin a gula tänder se avskräckande ut. Tänderna, som används för att bita sönder skaldjur och blötdjur med, kan utan problem bita igenom ett finger och skada fiskaren svårt.
I det fria vattnet kan vi under sommaren träffa på stim av makrill, vittling och gråsej. Vid enstaka tillfällen har man fångat mindre exemplar av brugd som har förirrat sig
hit från Atlanten och som trots sin storlek (upp till 15 m) är helt ofarlig för människan.
Denna hajart filtrerar plankton och förflyttar sig oavbrutet vid havsytan på sin jakt efter föda. Tonfisken, som under 50-talet var en icke ovanlig gäst, har dock för- svunnit från Öresund.
Från Atlanten besöker multen våra kustvatten och flodmynningar. Multen lever på små bottendjur och växter.
Stim av multe kan finnas i Lundåkrabukten. Man tror att fiskarna dras till varmvattenutsläppet från Barsebäcksver- ket.
En vanlig gäst i kommunens kustvatten är havsöring- en som under höst och vår stiger upp i Saxån. Öringar, som stiger upp på hösten, övervintrar i ån och vandrar till havs under våren. Fisken, som leker i sötvatten på grusbottnar under december-maj, är en uppskattat matfisk. I havet kan vi finna öringen både på djupt vatten och grunda bottnar längs hela kusten. Ungöringen tillbringar sina första år i sötvattnet och livnär sig på insekter och insektslarver. I ha- vet äter öringen kräftdjur och småfisk.
En annan gäst från havet är ålen som kan vandra upp i våra vattendrag för att under lång tid tillbringa sitt liv i söt- vatten. Många ålar stannar dock i havet. I lekmogen ålder slutar ålen att äta och ger sig i väg till sina lekplatser i Sar- gassohavet. Ålbestånden längs våra kuster har minskat un- der många år p g a en minskad invandring av ålyngel.
Skalle av havskatt
Sjurygg eller stenbit. Hane i lekdräckt.
Fiskar i Lundåkrabukten. A, multe; B, stubb; C, id; D, storspigg (hona och hane).
Inte bara havsfisk
Från vattendragen vandrar många arter tillfälligt ut i brackvattnet. Till dessa hör rovfiskar som gädda och ab-
borre. En vanlig gäst längs våra badstränder är iden som genomsöker bottnarna efter föda. Havet erbjuder dessa fis- kar mycket föda, så att dom kan växa sig stora.
Vi tar pulsen på havsmiljön
En historisk betraktelse
Industrialiseringen har förändrat våra utsläpp till havet.
Ursprungligen belastades havet med relativt små mängder näringsämnen som bara till en liten del härstammade från mänsklig aktivitet som jordbruk och djurhållning. Nä- ringsämnen gödslade havsväxterna, dock var produktio- nen av havsväxter lägre än i dag.
Med tiden skapade man nya kemiska ämnen som i många fall var skadliga för havsorganismerna. Dessutom ökade utsläppen av bl a tungmetaller. Av våra konstgjorda ämnen är det främst de klorerade kolvätena som utgör ett verkligt hot för havets invånare samt alla andra organismer som tar sin föda från havet. Dessa klorerade kolväten är of- tast fettlösliga, stabila och kan anrikas i organismer och nä- ringskedjor.
I takt med att flera människor bosatte sig längs kuster- na och jordbruket blev allt intensivare, ökade också tillför- seln av näringsämnen till kustvattnet. Förändringar av landskapet genom ökade odlingsarealer, utdikningar och uträtning av vattendrag påskyndade denna utveckling.
Med luftföroreningarna transporteras metaller och nä- ringsämnen som till sist hamnar i havet.
När balansen mellan tillförsel och omsättning av nä- ringsämnen i havet blir störd, får man en gödslingseffekt som medför att samspelet mellan alla organismer föränd- ras. Medan vissa arter kan gynnas, kan andra arter inte kla- ra denna förändring och minskar eller försvinner. En ökad gödsling av våra kustnära områden har medfört att växt- produktionen i havet har ökat, till förmån för vissa arter som t ex trådformiga alger. Balansen mellan olika växtar- ter stördes lokalt på ett sådant sett att vissa delar av kust- vattnen började likna en kloak. När man började bygga re- ningsverk, kunde man efterhand förbättra den lokalt på- verkade miljön.
Problemställningarna för havet har alltid varit inter- nationella och Öresund har i stor utsträckning påverkats av stora belastningskällor från den danska sidan samt från Ös- tersjön och Kattegatt.
Tidiga svenska reningsverk under 60-talet, saknade länge sin motsvarighet på den danska sidan. Köpenhamns reningsverk tillkom relativt sent och har haft stora inkör- ningsproblem.
Reningsverk utför dock inga underverk, utan man släpper fortfarande ut stora kvantiteter av näringsämnen till våra kustvatten. Man har främst kunnat reducera mäng- den organiskt nedbrytbart material, fosfor och i samband med införande av ett kvävereduktionssteg även kunnat minska utsläpp av kväve. Speciellt en minskning av kväve i havsvattnet anses kunna reducera algproduktionen på sikt.
Många andra miljöskadliga ämnen kan dock via av- loppsvatten från reningsverken nå kustvattnet, speciellt i reningsverk som tar hand om förorenat vatten från miljö- störande industrier. Ett för reningsverkets bakterier giftigt avloppsvatten kan dessutom medföra att reningsverkets kapacitet för rening av t. ex näringsämnen försämras be- tydligt (reningsverkets nyttiga bakterier mår dåligt).
De ökade utsläppen medför, utöver produktionsök- ningen av havets växter, en ökad syreförbrukning i sam- band med nedbrytningen av den ökade växtbiomassan.
Stora havsområden är idag periodvis mycket syrefattiga.
En bidragande orsak till syrebristen är vattenmassor- nas olika salthalt och temperatur. Syresättning av vattnet sker genom kontakt med luften. När två vattenmassor med olika salthalt möts, utbildas en skiktning, där vattenmassan med den högsta salthalten lägger sig under den lättare vat- tenmassan.
Vattenmassorna blandas ej, utan en eventuell omrör- ning sker enbart inom den enskilda vattenmassan. Det övre skiktet fungerar således som ett lock och förhindrar att bot- tenvattnet kan tränga upp till syrerikare områden. I och på sedimentet förbrukar naturliga nedbrytningsprocesser syre, som med tiden kan ta slut. När nedbrytningen fortsät- ter utan syre, kan giftiga ämnen bildas.
Vid syrehalter understigande 2 mg per liter dör de flesta bottenorganismer. Resultatet av syrebrist i botten- vattnet kan ibland observeras på stränderna, där onormalt många döda musslor spolas iland och ruttnar. Havets eko- system är dock mycket komplext och ibland kan negativa förändringar inte alltid förklaras genom en mänsklig på- verkan.
Utöver övergödsling och ansamling av miljögifter, har utfiskning och annan rovdrift kraftigt påverkat balan- sen mellan olika organismer.
Miljöfarliga ämnen
De vanligaste grupperna av föroreningar som förekommer i våra kustvatten är halogenkolväten (klorerade kolväten), petroleumkolväten, organiskt material och närsalter, tung- metaller och andra oorganiska föroreningar.
Källor i Landskrona kommun är bl a Saxån/Braån och jordbruket som svarar för tillförsel av närsalter, organiskt material m m.
De tillförda kvantiteterna är bl a beroende av neder- bördsmängd och årstid. Viktiga källor är dessutom Lands- kronas industrier, Landskrona reningsverk och Lundåkra avfallsupplag. Dessutom tillför gipsön en okänd mängd fosfor och metaller till Öresund. Ett ansenligt kvävetill- skott erhåller vi även genom nederbörden.
Metaller
I Landskrona kommun bidrar industriella och diffusa ut- släpp, delvis via reningsverket till en ökad belastning med metaller.
Flera olika tungmetaller (metaller som ofta är miljöfarliga) som bly, kadmium, koppar och kvicksilver har förekom- mit/förekommer i förhöjda halter i de marina områden som tillhör Landskrona kommun. Metaller sprids även från bå- tarnas bottenfärger. Tennbaserade bottenfärger har ersatts
av kopparbaserade som är mindre giftiga för havsmiljön.
Stora fartyg har dock ej övergått till miljövänligare botten- färger och speciellt på varvsområdet hanteras stora kvanti- teter giftiga färgämnen.
Ett stort antal diffusa utsläpp förekommer till ham- nområdet och Lundåkrabukten.
Stabila organiska ämnen
Många av dessa miljöfarliga föreningar, bl a DDT och PCB, härstammar från industriell verksamhet, förbränning m m och kan ansamlas i organismernas fettvävnader. Den långa halveringstiden av dessa ämnen leder till en biomag- nifikation (ackumulering i näringskedjor) med negativa effekter på organismernas fortplantning och ämnesomsätt- ning som följd. Speciellt feta fiskarter som sill eller laxfis- kar kan innehålla höga halter av klorerade kolväten. De högsta halterna finner man i fiskarnas lever.
Utsläppspunkter till hamnområdet.
Plankton Musslor
Människa Fisk
Miljögifter ökar för varje steg i näringskedjan
vattenmassa med lägre salthalt
vattenmassa med högre salthalt Språngskikt (haloklin)
Bilden visar cirkula- tionsmönstret i de oli- ka vattenmassorna, ovanför och under språngskiktet. Vatten- massorna blandas inte med varandra utan omrörningen sker bara inom sam- ma vattenmassa. Sy- rebrist kan uppstå i vattenmassan under haloklinen.
Oljeföroreningar
Utsläpp av olja kan ge omedelbara effekter på den marina floran och faunan. Speciellt fågellivet drabbas hårt vid ol- jeutsläpp.
I det långa loppet kan beståndsdelarna anrikas i orga- nismerna. Landskrona kommun har hittills varit förskonat från större utsläpp. Mindre utsläpp sker dock kontinuer- ligt, speciellt i hamnområdena.
Sammanställning av havsundersökningar i Landskrona kommun
Fiskundersökning
Mellan åren 1967 och 1980 svartlistades Lundåkrabukten p g a höga kvicksilverhalter i ål. Undersökningar av metal- ler i fisk uppföljdes under 1993-95 med metallundersök- ningar i muskelkött och lever hos torsk, skrubba, abborre, id och öring. Fiskarnas hälsotillstånd bedömdes dessutom genom undersökningar av yttre skador och förekomst av ytliga cellförändringar och parasiter i inälvorna. Fiskarna fångades i Lundåkrabukten utanför Saxåns mynningsom- råde, vid Gräsrännans fyr, i hamnområdet samt norr om Borstahusen (vid Rustningshamn).
Resultaten visar ingen säker minskning av kvicksil- ver i skrubbskädda sedan slutet av 60-talet, men gränsvär- det för försäljning överskrids inte. För abborre, ål och torsk tycks halterna ha minskat, även om enstaka fiskar från re- spektive fiskart har halter över gränsvärdet. Halterna av PCB var låga i skrubba och ål. Skrubborna från hamnom- rådet hade högst frekvens av parasiter och synliga defek- ter, jämfört med övriga områden runt Landskrona.
Plankton
Planktonundersökningar har genomförts inom Landskro- na kommun sedan 1989. Avsikten med planktonundersök- ningen är att följa planktonvariationen under säsongen, eventuella algblomningar samt förekomsten av giftiga ar- ter.
Provtagningslokalerna är belägna i Lundåkrabas- sängen vid Aris (strax utanför reningsverkets utsläpp), väst om Saxåns mynning och vid Kallbadhuset. Resultaten från undersökningarna visar att mycket kraftiga blomning- ar av växtplankton utvecklas under sommarmånaderna vid Aris. En av arterna som har massutvecklats kan vara indi- rekt giftig för fåglar genom att gifter kan anrikas i musslor som sedan konsumeras.
En svag påverkan av blomningarna vid Aris kan ses vid Kallbadhuset och vid Saxån. Mängden giftiga arter verkar dock inte vara något problem för djur och männi- skor i Landskrona kommun.
Halter av kvicksilver i skrubbkött på olika lokaler i Landskrona kommun.
Dinoflagellater i växtplankton (foto Per Carlsson)
Under sommarmånaderna kan dock giftiga blågröna alger föras in till stränderna från Östersjön. Dessa före- komster brukar dock vara av mindre omfattning. Små barn och husdjur kan dock drabbas av förgiftningssympton om de får i sig stora mängder av blågröna alger.
Närsalter
I samband med planktonundersökningar utförs vatten- provtagning för analys av närsalterna nitrat, ammonium, fosfat och kisel. Dessutom bestäms totalfosfor och total- kvävehalter i havsvattnet.
Närsaltundersökningar kan ge en fingervisning om hur kraftigt planktontillväxten vid ett visst tillfälle kan bli.
Dessutom kan mot bakgrund av referensvärden, en even- tuell lokal belastningssituation upptäckas.
Speciellt intressant ur belastningssynpunkt är områ- det utanför Saxåns mynning genom den höga belastningen av kväve och fosfor från vattendraget samt området vid Aris, i närheten av utsläppspunkten från reningsverket.
Resultaten från närsaltanalyserna visar att halterna av nitrat och ammonium minskat under perioden 1989-94 vid Aris. Detta kan vara resultatet av förbättrade reningspro- cesser i reningsverket. För övriga punkter kan inga större förändringar ses. Möjligen har fosforhalterna sjunkit vid Kallbadhuset och Saxån, vilket i så fall följer ett generellt mönster för ytvatten i centrala Öresund.
Syre
Syrehalter i bottenvattnet mättes i 3 stråk under juli-okto- ber 1994 och 1995. Stråken sträcker sig från söder om Borstahusen i sydvästlig riktning mot Staffans Bank, från Rustningshamnen mot Hakens Fyr på Ven, samt från Åla- bodarna mot Vens nordspets. Mätningarna utfördes i bot- tenvattnet på mellan 12 och 44 meters djup.
Nitrat+nitrithalter vid Aris (A) och Kallbadhuset (B) under perioden 1989-1994. I anslutning till provtag- ningsstationen vid Aris ligger utsläppspunkten från Landskrona reningsverk.
0 2 4 6 8 10
Syrehalt,mg/liter
10 15 20 25 30 35 40 45 Vattendjup, m
oktober september organismer flyr
organismer dör
Syrehalter vid Ven under september och oktober 1994.
Blågröna alger av släktet Nodularia (foto Per Carls- son).
Syrets löslighet i havsvatten är beroende av tempera- tur och salthalt. Med ökande temperatur och salthalt mins- kar syremättnaden, d v s den mängd syre som kan lösas i en viss vattenvolym. Kritiska värden för fisk ligger vid 4 mg/l, d v s fiskarna börjar då lämna området. Under 2 mg/l börjar bottendjuren att dö.
Syftet med undersökningarna är att undersöka en vik- tig bakomliggande orsak till fiskflykt och bottendöd och på sikt kunna se om syresituationen blir bättre eller sämre.
Resultaten visar att syrehalterna minskar successivt fram till september på alla djup under ca 15 meter. Syresi- tuationen har periodvis varit ansträngd med viss flykt av fisk från området till syrerikare vatten. Någon total utslag- ning av bottenfaunan har dock sannolikt inte skett, men de känsligaste arterna kan ha påverkats allvarligt.
Bottenfauna
Genom att följa upp bottenfaunans artsammansättning, in- dividantal och biomassa, kan eventuella långsiktiga för- ändringar i miljön upptäckas. Det förutsätter dock, som för alla ekologiska undersökningar, kontinuitet.
Resultaten från bottenfaunaundersökningarna visar en negativ påverkan av bottenfaunan i hamnområdet. På djup på ca 17 m tycks artsammansättningen ha ändrats se- dan 1960-70, möjligen beroende på ändrade hydrografiska förhållanden. Däremot uppvisar de djupaste områdena, 37-52 m, inga tydliga förändringar sedan 60-70-talen. En långtgående förändring sedan 1920 är dock trolig. Det ska dock påpekas att studietiden, 1989-94, är för kort för att klarlägga långsiktiga förändringar.
Metaller och kolväten i sediment och organismer
Metaller utgör ett påtagligt hot för havsmiljön. På grund av belastningen med metaller, togs sedimentproppar i ham- nområdet. Som jämförelse valdes ett mindre påverkat om- råde i Lundåkrabukten. Bottenorganismer insamlades i de olika områdena och analyserades tillsammans med sedi- mentproven med avseende på metaller och vissa kolväte- föreningar (PCB, DDT, EOCl, olja).
Resultaten visar att metaller och kolväteföreningar kan relateras till industriell verksamhet i området. Metall- halterna i sedimenten var förhöjda, jämfört med bak- grundsnivåer, i alla områden i hamnen och direkt angrän- sande områden. I Lundåkrabassängen och i Södra Hamn- bassängen var flertalet metaller starkt förhöjda. Studier av
sedimentens giftighet visar, att jämfört med mellersta Lundåkrabukten är samtliga sediment i hamnen och an- gränsande områden giftiga.
Halterna av metaller i havsbortsmasken Nereis diver- sicolor, var högre runt Landskrona jämfört med mellersta Lundåkrabukten. Någon effekt på bottenfaunans art- och individantal kan dock inte skönjas.
Fågelinventering på gipsön
På grund av uppgifter om en omfattande fågeldöd invente- rades havsfåglar på gipsön under 1993 och 1994.
På gipsön finns det stora öppna vattenbassänger som bl a består av fosforsyra med inblandning av metaller. pH- värdet är så lågt som 1 och man kan misstänka att fåglar som kommer i kontakt med fosforsyran kan få allvarliga frätskador. Under fågelinventeringen observerades enbart trutar på själva gipsön. Bassängerna var fläckvis täckta med fjädrar från döda och ruggande fåglar. På och i gipsen observerades stora mängder ben från sjöfågel. Vissa fåglar uppvisade tecken på skador. Sammantaget utgör gipsön inget hot mot trutpopulationerna runt Landskrona, men de fåglar som drabbas av det frätande vattnet utsätts för onö- digt lidande.
Ett större hot är möjligtvis det diffusa läckaget från ön av lakvatten till de omgivande grundområdena, eftersom metallhalterna i lakvattnet generellt är mycket höga jäm- fört med bakgrundsnivåerna i havet.
Syradammar på gipsön. I bakgrunden ser man ham- nområdet (foto Mats Svensson).
Pågående miljöövervakning i Öresund
Ett flertal olika undersökningsprogram existerar i Öre- sund, nationella, regionala som kommunala. Vissa pro- gram löper enligt fasta scheman år från år, medan andra va- rierar i omfattning och i vissa fall endast utförts som punktinsatser.
Nedan ges en sammanfattning av vilka större pro- gram som finns, i vissa fall med korta resultatsammanfatt- ningar. Enstaka undersökningar är ej medtagna.
Öresunds Vattenvårdsförbund
Öresunds Vattenvårdsförbund (ÖVF) bildades 1984. ÖVF är en samordnande organisation för recipientkontrollen längs den svenska Öresundskusten. Förbundets program är fastställt av Länsstyrelsen i Malmöhus län. Dess med- lemmar är utsläpparna längs kusten (industrier, kommuner och vatten- dragsförbund). Undersökningarnas omfatt- ning har varierat mellan åren, men är i huvudsak koncen- trerade till vattenkvalitetundersökningar som närsalter, temperatur, salthalt och siktdjup. Bottenfauna-, tång- och växtplanktonundersökningar ingår också. Från och med 1997 genomförs programmet mer konsekvent, nu även med ålgräs- och miljögiftsundersökningar.
Länsstyrelsen i Malmöhus har sammanställt ÖVF:s närsalts- och syredata (samt de data som föreligger från det nationella programmet). Några tydliga generella tendenser kan ej ses över perioden 1965 till 1992. Nitratkväve och fosfatfosfor har möjligen ökat 1965-92, men under perio- den 1984-92 tycks halterna dock ha minskat något. För syre var dock tendensen tydlig, med minskande syrehalter i bottenvattnet under sommaren i norra och centrala Öre- sund.
Öresunds vattensamarbete
Fram till 1992, existerade ett formellt samarbete mellan Sverige och Danmark angående Öresunds marina miljö, den s k Öresundskommissionen. Samarbetet låg på rege- ringsnivå och resulterade bl a i ett antal rapporter om mil- jösituationen. Efter nedläggningen 1992, fanns inget for-
mellt samarbete kvar. Flera kommuner och amter på svenska och danska sidan önskade dock återuppta samar- betet och i oktober 1995 bildades därför Öresunds Vatten- samarbete. Medlemmar är länsstyrelsen i Malmöhus län (fr o m 1997, Skåne län) och i stort sett samtliga svenska och danska Öresundskommuner och amter. Samarbetets syfte är att förverkliga ett allsidigt växt- och djurliv i Öre- sund och att uppfylla Helsingforskommissionens mål. Vi- dare ska samarbetet utmynna i en sammanställning av tidi- gare undersökningar i en databas, samt en samordning av kommande undersökningar.
Danska Amter
I Öresund utför Köpenhamns kommun, Köpenhamns Amt, Roskilde Amt och Fredriksborgs Amt undersökning- ar på den danska sidan av Öresund. Sammantaget utförs månatliga till årliga studier på 20 vattenkemi- och plank- tonstationer, 23 bottenfauna- och sedimentkemistationer och 14 vegetationsstationer (tång och sjögräs). Detta ska jämföras med ÖVF:s nya program på svenska sidan som har 4 vattenkemistationer, 4 växtplanktonstationer, 6 bot- tenfaunastationer och 4 ålgrässtationer.
SMHI/DMU
I samarbete med danska DMU (Danmarks Miljö Under- sökningar) tar SMHI (Sveriges Meteorologiska Hydrolo- giska Institut) prov på vattenkemin i den norra, centrala och södra delen av Öresund. Dessa mätningar ingår i det svenska nationella miljöövervakningsprogrammet. DMU utför också studier av bottenfauna, miljögifter i fisk och se- diment längs den danska kusten.
Förutom vattenkemin utförs inga andra löpande natio- nella studier, vare sig biologiska eller kemiska, längs den svenska kusten. En del geologiska och fiskeribiolo- giska undersökningar utförs dock sporadiskt.
Framtidens Öresund
En fast förbindelse
När vi nu står inför byggnationen av en fast Öresunds-för- bindelse, kan våra känsliga havsområden utsättas för en extra belastning genom det sedimentspill som uppkommer i samband med gräv- och muddringsarbeten. Kommer se- dimentspillet att täcka våra bottnar och kommer ljusin- strålningen att minska i sådan omfattning att växtligheten påverkas negativt? Vad händer med fisket? Hur påverkas Öresund om vattengenomströmningen minskar? Frågorna kommer att besvaras genom en kombination av intensiva fältstudier och hydrografiska och ekologiska modeller.
För att erhålla bra bakgrundsdata har man detaljerat undersökt ålgräs- och natingbestånden som kan tänkas rea- gera på en ökad belastning. Ett antal provpunkter är beläg- na inom Landskrona kommuns havsområde. Genom att med täta mellanrum undersöka växtsamhällenas tillstånd, ska det vara möjligt att snabbt kunna vidta åtgärder om be- lastningen överstiger oacceptabla nivåer. Likaså har ett 30-tal punkter undersökts med avseende på bottenfauna, både i grundområden och i djupområden. De stora blåmus- selbankarna längs den tänkta förbindelsen är noggrant kar- terade, liksom egenskaperna av det uppgrävda bottenma- terialet (fysikaliska och kemiska mätningar).
Fiskens vandringar i Öresund och fågelpopulationer- na på Saltholm och längs den svenska kusten kommer nog- grant att undersökas.
Broundersökningarna har pågått sedan 1992 och be- räknas pågå ett flertal år efter brons färdigställande.
Vad gäller faktiska miljöundersökningar före och under byggnationen, kan man säga att Öresundsbron kommer att vara världens hittills mest övervakade projekt. Detta är nödvändigt eftersom brobygget i värsta fall annars kan ödelägga stora områden med ålgräs- och natingängar, blå- musselbankar och kanske förstöra fisket för många år framöver i närområdet. Med ett intensivt kontroll- och åt- gärdsprogram ska eventuella skador begränsas till själva byggområdet och inte alls påverka områdena vid t ex Landskrona. De flesta skadorna kommer inte heller att vara permanenta, utan miljön beräknas återhämta sig inom några år.
En fortsatt miljöövervakning behövs
Förhoppningsvis har vi börjat inse betydelsen av våra hav- sområden, både ur ett biologiskt, ekonomiskt och ett soci- alt perspektiv. Även om havet har en viss självreningsför- måga, ökar kostnaden för reningsåtgärder med tilltagande föroreningssituation. Ingen vet i dag hur stor påverkan våra kustområden kan tåla.
Huruvida vi kan vända trenden är beroende på framti- da åtgärder av alla berörda länder. Det är dock viktigt att påpeka att varje kommun kan genom sina insatser själv bi- dra till en bättre lokal havsmiljö.
På den svenska sidan av Öresund saknar vi tyvärr mycket grundläggande information om miljötillståndet.
Detta gäller både allmän information om utbredning av växter och djur, men också information om hur ekosyste- men mår. Påverkas de av utsläppen? Slås vissa arter ut utanför industrier och reningsverk? Finns det utsläpp med långtgående negativa konsekvenser för det marina livet?
All denna information måste insamlas för att vi kor- rekt ska kunna besluta om olika utsläpps storlek och kvali- té. Vårt kusthav är en stor resurs, en del av vårt nationella arv, men det är ingen oändlig resurs. Den måste vårdas, precis som våra landresurser. Havet får inte betraktas som ett avfallsupplag. Vi ser inte föroreningarna på havsbott- nen eller i vattnet, men föroreningarna finns där och påver- kar organismerna. Genom Öresunds stora vattenomsätt- ning sprids dessa föroreningar långt från den lokala ut- släppspunkten.
Vi bör och ska kräva att vi kan fiska och äta fisken från Öresund. Detta kräver också att andra arter förutom fisken mår bra och kan föröka sig. Havet är också en käl- la till avkoppling och sinnesfrid. Om vi ser att havet är sjukt, försvinner denna viktiga mentala resurs.
