Strävan mot en god pallia1v vård:
varför vi måste göra vårt allra bästa.
Det uppenbara:
• Humanitära och e/ska skäl a3 göra det bästa vi kan för svårt sjuka människor
• Vik/gt för omvårdnadspersonal a3 få ge god vård
Om pallia1v medicin och forskning
• Svårt område a3 forska på!
• Pa/enterna ibland för sjuka för a3 medverka
• Förväntad överlevnad är kort
• Det kan kännas oe/skt a3 forska på denna pa/entgrupp
Vad är ”bra forskning”?
• Högst på skalan ligger randomiserade kontrollerade studier
• Mi3emellan ligger retrospek/va studier eller fallserier
• Längst ned ligger fallbeskrivningar
• Mycket sällsynt med randomiserade studier inom pallia/v medicin
Svenska registerstudier
• Tack vare våra enorma register (cancerregistret, slutenvårdsregistret, dödsorsaksregistret etc) är vi världsledande på registerstudier i
Sverige.
Professor Unnir ValdimarsdoLr har visat i upprepade studier a3
människor som förbereds på kommande trauman klarar dem bä3re än de som inte får förbereda sig.
Psychooncology 2013
• 907 svenska män som förlorat sin hustru i cancer 4-5 år /digare kontaktades
• 76% svarade på anonyma frågeformulär
• De män som upplevde sig dåligt förberedda för hustruns förestående död hade mer kronisk smärta, depression, ångest och
sömnsvårigheter 4-5 år eUer a3 hustrun avlidit.
Eur J Cancer. 2011
• Intervjuer med samma 700 män som i föregående arbete.
• De män som inte talat med sin döende hustru om prak/ska och
existen/ella saker innan hon dog hade 5 år eUer dödsfallet mycket mer skuldkänslor och ångest över det än andra män.
Palliat Med. 2004
• Kvinnor som förlorat sina män i prostata- och blåscancer /llfrågades om när de fick informa/on om a3 makens sjukdom var obotlig.
• 15% fick informa/on om en förestående cancerdöd mindre än e3 dygn innan pa/enten avled!
• De som hade 3-6 månader på sig a3 bearbeta a3 maken skulle dö mådde bäst 4 år eUer dödsfallet.
• A3 ha ”för lång” (> 1 år) /d eller för kort /d på sig för mental
förberedelse ledde /ll mer ångest, kronisk smärta, sjukskrivning etc hos kvinnorna.
• Slutsatsen är a3 vi bör hjälpa våra pa/enter och deras anhöriga när det är möjligt a3 ta /ll sig beskedet om allvarlig sjukdom.
• Många människor behöver ak/vt få hjälp med a3 prata om sjukdom och död i familjen, särskilt med barn.
• Peter Strangs hundstudie.
Eur J Cancer 2009
Vikten av symptomkontroll:
Änkemän /llfrågades 4-5 år eUer partnerns dödsfall om hennes symptom under den sista /den.
Män som upplevde a3 hustrun hade okontrollerad ångest eller smärta under livets sista 3 månader hade kraUig ökning av sömnbesvär
(insomningssvårigheter och uppvaknande med ångest) än de som upplevt a3 hustrun var väl symptomlindrad.
J Clin Oncol 2005
• 561 föräldrar vars barn avlidit i cancer 2001 kontaktades och 80%
tackade ja /ll studien
• Om barnet inte hade adekvat smärtlindring uppgav 57% av
föräldrarna a3 de fordarande led själsligt av de3a 4-9 år eUer barnets död.
• 138 föräldrar tyckte a3 deras barn led i dödsögonblicket och drygt hälUen av dem påverkades fordarande av det 4-9 år eUer dödsfallet.
• Om personal närvarade vid dödsögonblicket så minskade risken för a3 man ansåg a3 dödsögonblicket innebar lidande för barnet.
Pediatr Blood Cancer 2010
• Li Jalmsell studerar om symptom kan ”smi3a”
• Föräldrar som förlorat e3 barn i cancer beskriver barnets symptom i livets slutskede och rapporterar hur de själva mår > 4 år eUer barnets död
• 449 föräldrar deltog
• Föräldrar som beskrev a3 barnet hade ångest, smärta eller
sömnsvårigheter hade själva högre risk för ångest lång /d eUer barnets död
• När föräldrar som haU ångestproblema/k innan barnet insjuknade togs bort blev sambandet ännu starkare
• Föräldrarnas symptom kvarstod många år, i vissa fall i /o år eller mer
Vad kan vi lära oss av deCa?
Vi måste göra vårt yCersta – för våra pa1enters skull,
men också för deras
anhörigas skull!
Vi kan…
• …hjälpa människor a3 få veta a3 sjukdom är obotlig så a3 de får /d på sig a3 förbereda sig och sina närstående
• …ge rak och tydlig informa/on anpassad /ll mo3agaren
• …bemöda oss a3 kontrollera våra pa/enters symptom. Det handlar inte bara om den som ska dö, utan om de som ska leva kvar med minnet av vård/den.