• No results found

Institutionen för socialt arbete ”Förhållningssätt? Nä, det vet jag inte.”

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Institutionen för socialt arbete ”Förhållningssätt? Nä, det vet jag inte.”"

Copied!
68
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Institutionen för socialt arbete

”Förhållningssätt? Nä, det vet jag inte.”

– En kvalitativ studie av omsorgspersonalens syn på genomförandeplaner inom äldreomsorgen.

Kandidatuppsats Vårterminen 2015

Författare: Emma Liljebjer & Lisa Lundmark

Handledare: Maria Söderberg

(2)

Abstract

Titel: ”Förhållningssätt? Nä, det vet jag inte.”

Författare: Emma Liljebjer & Lisa Lundmark

Nyckelord: Genomförandeplan, Personcentrerad Omsorg, Delaktighet, Omsorgspersonal, Äldreomsorg.

Syftet med denna uppsats har varit att se hur omsorgspersonalen på ett lokalt

äldreboende uppfattar och tillämpar genomförandeplaner i sitt dagliga arbete. Vi har intervjuat nio stycken omsorgspersonal och under samtalen använt oss av

semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna har sedan bearbetats genom en tematisk analys där vi gjort en hermeneutisk ansats. Vårt färdigställda material har visat att omsorgspersonalen sett på genomförandeplanen som en grund till skapandet av praktiska rutiner kring den enskilde. Omsorgspersonalen ser på genomförandeplanen som ett verktyg för dem att använda vid planering av omsorgsarbetet och vid

introduktion av nya medarbetare. Revideringen av en genomförandeplan sker inom arbetsgruppen och inte tillsammans med den enskilde. Socialstyrelsen har i kontrast med vårt resultat tryckt på en genomförandeplan som utgår från en personcentrerad omsorg där värdegrunden är en hörnsten. Den enskildes önskemål utifrån perspektiven ett värdigt liv, välbefinnande, delaktighet och meningsfullhet bör enligt socialstyrelsen genomsyra en genomförandeplan. Vår slutsats är därför att det finns ett glapp mellan instansen som skapar riktlinjer och utförarna av dessa riktlinjer.

(3)

Innehållsförteckning

1. Inledning

5

1.1 En inblick i äldreomsorgen 5

1.2 Val av ämne 6

1.3 Avgränsning 7

1.4 Förförståelse 8

1.5 Definitioner av begrepp 9

2. Syfte och frågeställningar

10

2.1 Syfte 10

2.2 Frågeställningar 10

3. Lagar och riktlinjer

10

3.1 En biståndsbedömd insats 10

3.2 Genomförandeplanen och värdegrunden 11

3.3 Socialstyrelsens riktlinjer 14

4. Tidigare forskning

15

4.1 Internationell forskning 16

4.2 Forskning på nationell nivå 18

4.3 Sammanfattning av tidigare forskning 20

5. Teoretiska utgångspunkter

22

5.1 Maktperspektiv 22

5.1.1 Den disciplinära makten 23

5.1.2 Den normaliserande sanktionen 23

5.1.3 Övervakning 24

5.2 Rollteori 24

5.2.1 Roller och masker 24

(4)

5.2.2 Den sociala scenen 25

5.3 Val av teori och begrepp 26

6. Metod

26

6.1 Förberedelser 26

6.2 Tillvägagångssätt vid intervjuer 28

6.3 Tematisk analys 29

6.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet 30

6.5 Etiska aspekter 31

6.6 Reflektioner och självkritiska aspekter 32

6.7 Arbetsfördelning mellan författarna 33

7. Analys

33

7.1 Genomförandeplanens övergripande intentioner 34

7.1.1 Genomförandeplanens huvudsakliga syfte 34

7.1.2 Trygghet och självbestämmande via genomförandeplanen 35

7.1.3 För vem skrivs genomförandeplanen 37

7.1.4 Kombinationen rutiner och ett levande dokument 39 7.1.5 Levnadsberättelse – en del av genomförandeplanen 40 7.1.6 Sammanfattning av genomförandeplanens övergripande intentioner 41

7.2 Kommunikation, förhållningssätt och samspel 42

7.2.1 Den boendes delaktighet 42

7.2.2 Den boende och boendets rutiner 44

7.2.3 Omsorgspersonalens syn på delaktighet vid demens 45

7.2.4 Ett maktperspektiv på personcentrerad omsorg 46

7.2.5 Omsorgspersonalens syn på mål 48

7.2.6 Sammanfattning av kommunikation, förhållningssätt och samspel 50

7.3 Omsorgspersonalens utbildning och kunskap 50

(5)

7.3.1 Personalens syn på genomförandeplanen som arbetsuppgift 51 7.3.2 Utbildning i upprättandet av genomförandeplaner 52

7.3.3 Förhållningssätt via genomförandeplanen 53

7.3.4 Kopplingen mellan värdegrund och genomförandeplan 54 7.3.5 Sammanfattning av personalens utbildning och kunskap 55

8. Diskussion

56

8.1 Hur ser omsorgspersonalen på intentionen med genomförandeplanen 56 8.2 Hur ser omsorgspersonalen på sina möjligheter att upprätta och utföra

genomförandeplanen utifrån de boende och boendets förutsättningar 57 8.3 Vilken utbildning har givits omsorgspersonalen kring upprättandet och 58 utförandet av genomförandeplanen

8.4 Egna reflektioner 59

9. Referenser

60

10. Bilagor

64

10.1 Samtyckesformulär 64

10.2 Intervjuguide 66

(6)

1.Inledning

Vi gamla är föremål för omsorg. Visst är det underbart! Bara vi inte blir föremål i omsorgen. – Ragnar Thoursie

1.1 En inblick i äldreomsorgen

Vi lever idag i ett välfärdssamhälle. Sjukvårdens vetenskapliga framsteg och en

hälsosammare livsstil är exempel på de förutsättningar som gör att landets invånare har en mycket god chans att uppnå en hög ålder. Det finns det idag nästan 90 000 personer som bor på äldreboende och då gruppen äldre – individer äldre än 64 år – väntas öka med en miljon under de kommande 40 åren kommer även antalet äldre som bor på boende att öka (Statistiska centralbyrån 2015). Mot denna bakgrund finns därför god anledning att uppmärksamma hur värdigt liv och välbefinnande bland de äldre kan säkerställas. Vi menar att åldrandet är någonting som alla går till mötes och berörs av.

Det borde vara en självklarhet att själv kunna påverka hur det ser ut, även för den som flyttat in på ett äldreboende. Ett sätt att uppnå detta är att kommunerna tillämpar en personcentrerad omsorg; den boendes identitet och personlighet ska vara i centrum (Harnett, Jönson & Wästerfors 2012). Dagens tankar kring äldreomsorg präglas till stor del detta tänkande vilket även lagstiftats genom Socialtjänstlagen 2001:453 5 kap. 4§ - värdegrunden. Värdegrunden ska tillförsäkra den äldre som bor på ett äldreboende ett värdigt liv.

Ett värdigt liv och att känna välbefinnande är således den boendes rättighet, men hur tillförsäkrar omsorgspersonalen de boende detta i verkligheten och framför allt - är värdighet och välbefinnande något som är mätbart? Eliasson-Lappalainen (2005) menar att det är vardagspraktiken som är det viktiga, hur den äldres vardag och de vardagliga spörsmålen bemöts. Personcentrerad omsorg rör sig inte bara om att de medicinska och de fysiska basbehoven möts (Hughes & Moore 2012). Kvalitet för den äldre handlar också om bemötande och hur den hjälp och det stöd som ges är anpassad efter den äldres vardag och preferenser (Eliasson-Lappalainen 2005). Välbefinnande är inte samma sak för alla och mötet med den äldre är därför inte något som kan standardiseras

(7)

(ibid). Personalens arbete är också ett område som till stora delar är outforskat och som därför behöver belysas och problematiseras (Hughes & Moore 2012).

Som ovan beskrivet skapar vårt välfärdsamhälle kategoriseringar så som gruppen äldre för att kunna bedriva riktade insatser som exempelvis äldreomsorg. Själva

kategoriseringen som avser definiera och i förlängningen hjälpa en utsatt grupp kan också skapa föreställningar om den enskilde individen (Link & Phelan 2014).

Kategoriseringar av grupper gör att vi lätt förenklar den komplexa vardagen som den enskilde lever i (Andersson 2009). Omsorgspersonalen axlar därför ett stort ansvar då de bör ha förmågan att se förbi denna förenkling, framförallt då de flesta som idag flyttar in på ett äldreboende är sjukare och äldre än tidigare och behöver någon som för deras talan (Harnett et al 2012). Hur omsorgspersonalen tolkar värdegrunden är därför av betydelse för den boende då den skall säkerställa att den enskilde får insatser av god kvalitet samt att han/hon har delaktighet i de beslut som tas. Vi vill med denna inledning visa de utmaningar omsorgspersonalen möter i sitt dagliga arbete inom äldreomsorgen och behovet av att ytterligare belysa dem.

1.2 Val av ämne

Vårt synsätt på livskvalitet speglas av vårt öppningscitat; den boende ska vara just ett föremål för omsorg - inte ett föremål i omsorgen! Det handlar om självbestämmande och inflytande över sin egen omsorg. I praktiken så regleras till stor del den hjälp och det stöd som ges på äldreboenden av en individuell genomförandeplan. Det finns ett flertal olika verktyg för att kvalitetssäkra vård och omsorg, men vi anser att det som lämnar störst handlingsutrymme för den enskilde – förutsatt att det används rätt – är just genomförandeplanen. Kortfattat kan den beskrivas som en överenskommelse mellan personal och den äldre om hur den beviljade insatsen ska utformas och genomföras (Carlsson & Nilsson 2011). Planen är en form av social dokumentation som är till för att säkerställa den personcentrerade omsorgen (Sjölund 2012) och motverka det homogena synsättet på gruppen äldre och tillförsäkra dem det stöd och hjälp de behöver. Vi anser att genomförandeplanen är en del av det kvalitetssäkrande arbetet som ämnar

tillförsäkra den äldres livskvalitet genom att definiera hur och när insatser skall ges (Carlsson & Nilsson 2011).

(8)

Den äldres vardag och önskemål för hur genomförandeplanen skall se ut bör vara i fokus - det är den äldres dokument. Genomförandeplanen, vilken vi beskriver närmare längre fram i vårt arbete, är en bra möjlighet för den enskilde att få sina önskemål och åsikter hörda och tillgodosedda då personal och den boende tillsammans utformar den.

Social dokumentation ska dock alltid förhålla sig till värdegrunden (Carlsson & Nilsson 2011). Vår tanke är att detta kräver ganska mycket kunskap av omsorgspersonalen då de behöver använda sig av förhållningssätt och ett individtänkande för att kunna leva upp till detta. Vi undrar vilka förutsättningar som ges omsorgspersonalen när äldreomsorgen går från praktiska arbetsuppgifter, som äldre tiders långvård, till en mer personcentrerad omsorg och vill därför studera hur omsorgspersonalen ser på arbetet med

genomförandeplaner. Vi menar att det är deras arbete med samt syn på genomförandeplanen som avgör dess betydelse och effekt.

Vi hoppas att med denna uppsats kunna väcka intresse och diskussion kring det komplexa arbetet omsorgspersonalen utför i samband med genomförandeplaner.

1.3 Avgränsning

Då äldreomsorgen är ett stort område och vi har en begränsad tid att utföra vårt arbete på är vi nödgade att göra avgränsningar. Våra val och tankar kring dessa är följande;

På vilken nivå i organisationen ska vi skriva vårt arbete? Vi talade om att titta på hur olika yrkesgrupper såg på genomförandeplaner ur sitt yrkesperspektiv men insåg att detta område var alldeles för stort för att kunna göra ett bra arbete. Efter att ha gjort enklare efterforskningar insåg vi att det är först på omsorgspersonalens nivå som det kan upplevas svårt att efterleva det värdegrunden anger. Det är enligt vårt sätt att se det omsorgspersonalen som ska utföra det praktiska arbetet men andra som angett ramar och förutsättningar för hur detta ska gå till. Det är även de som - tillsammans med den boende de är kontaktman för - skriver genomförandeplanen. Detta väckte vårt intresse och vi vill veta mer om hur omsorgspersonalen upplever arbetet med

genomförandeplanen.

Typ av boende. Lagstiftningen säger att social dokumentation inom äldreomsorgen ska göras för alla berörda av biståndsbeslutade hjälpinsatser. Detta innefattar exempelvis hemvård samt olika typer av äldreboenden såsom servicelägenheter, demensboenden, gruppboenden för äldre med funktionshinder och så vidare. Det vi vill titta på är

(9)

omsorgspersonalens upplevelser av genomförandeplanen och det samspel som finns med den boende i skapandet av den. Vi har valt att göra det genom att titta på ett klassiskt äldreboende utan en särskild inriktning.

Geografiskt område. Vår tanke är att vi vill titta på ett boende snarare än flera och att vi genom detta val kan göra ett bättre och mer ingående arbete. Då vi båda upplever att det inte känns etiskt korrekt att göra detta i våra respektive hemkommuner där vi arbetar och har kontakt med den berörda gruppen så har vi valt att titta på ett boende i en mellanstor kommun i södra sverige.

Olika perspektiv inom ämnet genomförandeplaner. Återigen inser vi att vi arbetar med begränsningar i form av både tid och utrymme. Vi har därför valt att inte granska det faktiska resultatet av de genomförandeplaner som upprättas inom äldreomsorgen i den aktuella kommunen. Istället riktar vi vår fulla uppmärksamhet mot omsorgspersonalens upplevelse av genomförandeplanen ställd mot de riktlinjer och lagstiftningar som finns kring ämnet.

1.4 Förförståelse

Vi liksom andra har en förförståelse vilken påverkar hur vi uppfattar situationer och företeelser. Det vi uppfattar genom våra sinnen tolkas sedan genom erfarenheter vilket hjälper oss att förstå det som sker. Det är under vår forskningsprocess viktigt att vara medveten om att vår förförståelse kan vara positiv i den meningen att den hjälper oss att relatera och förstå, men den kan också påverka vårt arbete. Vi inser också att vår förförståelse kommer att ändras – medvetet och omedvetet – under

forskningsprocessens gång (Thurén 2007).

Båda författarna till denna studie har en relativt stor förförståelse av äldreomsorgen. En av oss har arbetat som vårdbiträde på ett äldreboende och den andra har arbetat som yrkeschaufför inom färdtjänsten. Vi har båda gjort vår VFU inom äldreomsorgen jämte enhetschef och biståndshandläggare.

Det vi tycker oss se av dessa erfarenheter är att de goda intentionerna som exempelvis värdegrunden är sprungna ur tappar lite för varje nivå i organisationen som den passerar ner genom. Tänkandet finns med hos biståndshandläggaren och nämnden, men när insatsen hamnar hos utföraren uppstår en problematik. Individens självbestämmanderätt ska här kombineras med förutsättningarna som finns på det aktuella boendet,

(10)

förutsättningar som exempelvis arbetsbelastning, resurser på boendet, enhetschefens arbetsmetod och praxis. Ofta stämmer, enligt vår erfarenhet, det som sägs i

värdegrunden illa med hur verkligheten ser ut. Vi har också en uppfattning om att omsorgspersonalen ser den sociala dokumentationen som ytterligare en arbetsbelastning de egentligen inte har tid med. En annan tanke vi har är att de är utbildade till att vara just omsorgspersonal - en utbildning där samtalsteknik, social dokumentation och kunskap kring vilka ord som är värdeladdade bara ges i liten skala.

1.5 Definitioner av Begrepp

Självbestämmande

Självbestämmande för den boende vid skapandet och upprätthållandet av en genomförandeplan handlar om att sätta den boendes åsikter och önskemål om hur insatser skall utföras i fokus. Självbestämmande förutsätter att man ser på den boende som kompetent att själv bestämma hur den vill leva sitt liv. Det vill säga den boende skall själv kunna vara med i beslutandeprocessen om vad, hur, när och vem som utför en insats. Det är även denna delaktighet och självbestämmande vi anser står bakom en god omsorg.

Insats

Begreppet insats speglar i denna text det stöd och den hjälp som den boende ges på boendet. På det boende vi utfört vår studie är själva lägenheten eller platsen på boendet biståndsbedömt men inte de enskilda insatser som ges. Med insats avser vi därför den mellan personalen och den boende överenskomna hjälp och stöd som ges på boendet, vilket skall regleras i genomförandeplanen.

Den boende/Den äldre

Med den boende eller den äldre avser vi den enskilde äldre person som bor på ett äldreboende och tar emot insatser av omsorgspersonal. Vi avser alltså den enskilde individen, med egna tankar, drömmar och mål vilket inte kan likställas med en homogen grupp.

Omsorgspersonal

Vi har valt att använda oss av begreppet omsorgspersonal för att sammanfatta den

(11)

personal som arbetar direkt med den äldre på boendet för att ge hjälp och stöd. Inom begreppet ryms således både vårdbiträde och undersköterska.

Äldreboende

Äldreboende avser de biståndsbedömda särskilda boenden som finns för personer över 65 år.

2. Syfte och frågeställningar

2.1 Syfte

Syftet med vår studie är att undersöka hur omsorgspersonalen på ett lokalt äldreboende uppfattar och tillämpar genomförandeplaner i sitt dagliga arbete.

2.2 Frågeställningar

-Hur ser omsorgspersonalen på intentionen med genomförandeplanen?

-Hur ser omsorgspersonalen på sina möjligheter att upprätta och utföra genomförandeplanen utifrån de boende och boendets förutsättningar?

-Vilken utbildning har givits omsorgspersonalen kring upprättandet och utförandet av genomförandeplanen?

3. Lagar och Riktlinjer

3.1 En biståndsbedömd insats

Att flytta till ett äldreboende är en biståndsbedömd insats enligt Socialtjänstlagen 2001:453 4 kap 1§. Lagen ger riktlinjer både gällande vad som krävs för ett bifall men även för hur insatsen skall utföras;

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning

(12)

(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt [...] Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Denna lag är dock grunden för insatser som berör många samhällsgrupper och är dessutom öppen för tolkningar. Proposition 2009/10:116 är utformad specifikt för äldreomsorgen och har resulterat i lag 2010:427 som återfinns i Socialtjänstlagen (2001:453);

5 kap 5 § Socialnämnden ska verka för att äldre människor får goda bostäder och ska ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

Kommunen ska inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor som behöver särskilt stöd.

Den äldre personen ska, så långt det är möjligt, kunna välja när och hur stöd och hjälp i boendet och annan lättåtkomlig service ska ges.

3.2 Genomförandeplanen och värdegrunden

Att åldras ställer en individ inför många nya prövningar, exempelvis då den egna kroppen sviker och en flytt till ett äldreboende blir nödvändigt. Förmågan till

anpassning kan då vara avgörande för hur den äldre upplever sin nya tillvaro (Tornstam 2011). Tu, Weng & Yeh (2006) menar att de äldre i detta omvälvande och känslosamma skede måste anpassa den nya miljön efter dem snarare än tvärtom då detta är avgörande för den upplevda livskvaliteten. Alla individer är olika och måste få möjlighet att uttrycka vad som är meningsfullt eller innebär trygghet för just dem (ibid). Bland annat av skäl som ovan beskrivet gjordes i januari 2011 ett tillägg i Socialtjänstlagens femte kapitel, den del som har rubriken Äldre människor (SFS 2010:427);

5 kap 4 § Socialtjänstens omsorg om äldre ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande (värdegrund).

(13)

Socialnämnden ska verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

Detta tillägg går under beteckningen värdegrunden och ska enligt Socialstyrelsens riktlinjer utforma hur svensk äldreomsorg bedrivs i samtliga fall där en insats beviljats såsom den del vårt arbete berör - äldreboendet (Socialstyrelsen 2011).

För den som blivit beviljad insatsen plats i särskilt boende stundar en stor förändring i livet. Från att ha bott i sitt eget hem och följt sina egna rutiner hamnar den äldre nu i en beroendeställning då han/hon är i behov av andras hjälp för att klara sin dagliga

livsföring (Tornstam 2011). Tanken bakom värdegrunden är att äldre inte ska ses som en homogen grupp utan som individer, var och en med individuella tankar, känslor och behov. Var individ ska trots att man flyttat till ett annat hem kunna känna att man själv styr sin egen vardag och att man fortfarande har makten över sin egen tillvaro

(Socialstyrelsen 2011). Ett sätt för omsorgspersonalen att göra detta är att arbeta i enighet med de lagtexter vi beskrivit ovan. Genom dessa ges förhållningssätt och riktlinjer som bör appliceras i det dagliga arbete omsorgspersonalen utför.

Det finns också en lagstiftning kring vad inom äldreomsorgen som skall dokumenteras, och genom värdegrunden även förhållningssätt och perspektiv på hur det ska

dokumenteras. Detta ska i utförarledet, det vill säga på äldreboendet, mynna ut i en genomförandeplan – en överenskommelse mellan boendet och den äldre om hur och när vård och omsorg skall ske (Carlsson & Nilsson 2011). Följande står att läsa i

Socialtjänstlagen om den sociala dokumentationen:

11 kap 5 § Handläggning av ärenden som rör enskilda samt genomförande av beslut om stödinsatser, vård och behandling skall dokumenteras.

Dokumentationen skall utvisa beslut och åtgärder som vidtas i ärendet samt faktiska omständigheter och händelser av betydelse.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att obehöriga inte får tillgång till dem.

11 kap 6 § Dokumentationen skall utformas med respekt för den enskildes integritet. Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och

(14)

andra anteckningar som förs om honom eller henne. Om den enskilde anser att någon uppgift i dokumentationen är oriktig skall detta antecknas.

För att stärka förutsättningarna för att det är individens röst snarare än de lokala rutinernas prägel som genomsyrar genomförandeplanen har man ett samtal med den boende. Samtalet bör ske under lugna och trygga förhållanden och vara helt inriktat på att synliggöra önskemål och problem den äldre upplever samt gemensamt finna

lösningar på dessa (Socialstyrelsen 2011).

Genomförandeplanen består av tre delar. I faktadelen beskrivs den boendes liv förr och nu med fokus på det som kan vara relevant för omsorgspersonalen att veta. Den sociala situationen, intressen, aktivitet och liknande samtalas kring och dokumenteras. Denna del kan kompletteras av en levnadsberättelse i syfte att vara ett arbetsredskap för personal på boendet. Genom att ha kunskap om en individ kan man hitta vägar att nå meningsfullhet i vardagen (Carlsson & Nilsson 2011). Den del som tar upp beskrivning av hjälpinsatser ska vara utförlig och redogöra för vilken hjälp, när och på vilket sätt den boende önskar få den vid olika tider på dygnet. Mål-, metod- och uppföljningsdelen ska ange vilka mål utförandet av de insatser som blivit överenskomna är tänkta att leda till. Det är viktigt att ha ett individuellt tänkande när mål ska sättas – alla har inte samma förutsättningar eller önskemål. Mål kan också vara av olika karaktär såsom utvecklande, bevarande eller accepterande. Denna del av genomförandeplanen ska också upplysa om när en uppföljning av dokumentationen ska ske (ibid).

För att framgångsrikt kunna integrera värdegrunden i genomförandeplanen krävs en rad förhållningssätt. Socialstyrelsen skriver i sina riktlinjer att samtalet bland annat bör handla om meningsfullhet (Socialstyrelsen 2011). Det är här återigen viktigt att ha ett individfokus under samtalet – det som är meningsfullt för personalen innebär inte per automatik att det är det för den boende (Harnett & Larsson 2011). Det kan kännas svårt att föra sin talan, och ibland kan en anhörig kännas som ett stöd. Anhöriga bör därför erbjudas att närvara vid samtalet (Socialstyrelsen 2011). Vidare bör man ha i åtanke att den dokumentation som sker i genomförandeplanen inte har samma utgångspunkt som den som sker i HSL (Hälso- och Sjukvårdslagen) där man använder ett patogent synsätt – en kartläggning av de sjukdomar eller krämpor som den äldre har samt hur man arbetar med dessa. Den sociala dokumentationen har ett socialt synsätt där man istället

(15)

lägger fokus på konsekvenserna av att åldras, både fysiskt, psykiskt och existentiellt (Carlsson & Nilsson 2011). I det sociala synsättet brukar man nämna det salutogena perspektivet – fokus på det friska (ibid).

3.3 Socialstyrelsens riktlinjer

Tanken bakom genomförandeplanen är att definiera vilka insatser som skall utföras, hur de skall utföras samt vilka målen bakom insatsen är och därmed även utvärdera om målen uppnås. Det är även viktigt att tydliggöra i vilken mån den boende samt andra exempelvis anhöriga eller andra yrkesgrupper deltagit i utformandet av

genomförandeplanen och dess mål. (Socialstyrelsen 2014; SOSFS 2014:5).

Socialstyrelsen (2014) menar att genomförandeplanen kan delas in i två delar; den planerande och den skriftliga delen. Den planerande delen avser förberedelser, samtal och uppföljning (ibid). Den skriftliga behandlar de delar som sätts på pränt i

dokumentet och innehåller faktadelen, beskrivning av hjälpinsatser samt mål- metod- och uppföljningsdel (Carlsson & Nilsson 2011). Poängen med att dela in

genomförandeplanen i en planerande del är hela tiden att uppmärksamma att den boende skall vara i centrum, inte själva genomförandeplanen (Socialstyrelsen 2014).

Genomförandeplanen är därmed den boendes och dennes integritet och autonomi ska stå i fokus. För att detta ska vara möjligt krävs lyhördhet och tålamod från

omsorgspersonalens sida. Att öppna upp sig om sina personliga mål, drömmar och behov kan vara svårt och ta tid. Det krävs tillit och respekt, framför allt i en situation- relation där det finns en tydlig maktobalans (ibid). Vid upprättandet såväl som vid en senare uppföljning av genomförandeplanen är det viktigt att man tar hänsyn till hur den boende uppfattar och förhåller sig till det stöd och hjälp han/hon fått (SOSFS 2014:5).

Det salutogena tankesättet bör vara en hörnsten i arbetet, där fokus läggs vid funktioner snarare än brist på dem (Socialstyrelsen 2014). Omsorgspersonalen bör vara realistisk;

när en individ flyttar in till ett boende är det för att den boende är i behov av ett visst mått av hjälp och stöd. Detta stöd skall dock utformas tillsammans med den boende, inte åt den boende. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet för den boende skall finnas med och bevaras både i upprättandet och utförandet av genomförandeplanen (ibid). Begriplighet att innebär att den äldre är insatt och förstår hur vardagen kommer att se ut både i nuet i framtiden. Hanterbarhet betyder att den boende upplever sig ha de verktyg och det stöd han/hon behöver för att hantera sin vardag. Meningsfullhet nås

(16)

genom att den äldre har någonting - aktivitet, vänskap, saker - som gör att tillvaron känns meningsfull (Socialstyrelsen 2014). Den boendes egna mål, även om de kan tyckas små, måste tydligt framgå och ges plats i genomförandeplanen. Detta förutsätter som tidigare nämns ett förtroende till den boendes förmåga. Omsorgspersonal utgår då från den boendes autonomi och att den äldre själv bäst avgör hur, var och när den behöver stöd. Detta kräver att personalen har kunskap om hur man bäst stöttar den äldre i att göra dessa val (ibid).

En annan viktig aspekt som lyfts är den enskildes integritet. Genomförandeplanen skrivs för den boendes skull. Därmed är det också upp till den boende om den skall skrivas, det vill säga den äldre har rätt att tacka nej till att en genomförandeplan upprättas och rätt att ha inflytande över vad som dokumenteras i den. Socialstyrelsen (2014) trycker på att delaktighet i genomförandeplanen inte nödvändigtvis är samma sak som inflytande och att det är det senare som skall gälla för den boende. Detta innebär att det är den boendes genomförandeplan och att denne så långt det är möjligt också ha inflytande att utforma den så att insatser sker efter egna preferenser och mål (Socialstyrelsen 2014). Att tydligt skriva upp mål och delmål i samband med

utformningen av insatser underlättar och tydliggör vid senare uppföljning och revidering av genomförandeplanen (SOSFS 2014:5).

4. Tidigare forskning

För att försöka förstå omsorgspersonalens upplevelse av arbetet med

genomförandeplaner i vardagen på ett äldreboende måste vi i största möjligaste mån skapa oss en förståelse av deras arbetssituation. När vi gjort vårt urval i den tidigare forskningen har vi därför tittat på målstyrningen inom äldreomsorgen vilken innefattar organisation och värdegrundstankarna som styr verksamheten. Vi har också studerat hur rutiner styr själva boendet och hur de påverkar personal såväl som boende. Den äldres upplevelse av att flytta till ett äldreboende har också en plats här om än i liten skala. Vi menar att även om vi studerar omsorgspersonalen så är ett värnande om de äldres fysiska och mentala välmående deras främsta arbetsuppgift och påverkar därför arbetssituationen. I relationen mellan människor finns arenan där makt utövas, medveten eller omedveten. Det känns relevant för vårt arbete att ha med även detta perspektiv.

(17)

4.1 Forskning på internationell nivå

Fördelarna med en personcentrerad omsorg kan återfinnas på många plan, inte minst för den enskilde. Ur de äldres perspektiv kan flytten till ett boende vara omvälvande och innebär ett nytt kapitel i ens liv (Flesner & Rantz 2004). Den enskilde förlorar ofta vid flytt till ett äldreboende känslan av självbestämmande och underordnar sig boendets rutiner och strukturer (Tu et al 2006); detta trots att identiteten och behoven hos de enskilda ser totalt olika ut. Deras tidigare livsmönster, aktuella hälsa, drömmar och målsättningar kan inte likställas med varandras och förändras inte bara för att man kliver in i ett nytt skede i sitt liv och flyttar till äldreboende. De enskildas olikheter behöver man ta fasta på och möta varje individ där denne är och inte där organisationen vill ha dem, för att underlätta rutiner i den dagliga verksamheten (Flesner & Rantz 2004).

Tu et al (2006) beskriver i deras studie av den taiwanesiska äldreomsorgen hur just denna personcentrerade omsorg gör mätbara avtryck i den enskildes skattning av sin egen livskvalité. Sågs den boende utifrån sina funktioner snarare än deras brist på dem, det vill säga uppmuntrade och stöttade personalen den boende i att själv utföra eller beskriva hur den ville ha utfört ADL (actictivity of daily living) och andra fysiska aktiviteter, skattade den boende sin livskvalitet högre (ibid). Andra viktiga aspekter är tillgänglig information om hur den fortsatta vård- eller omsorgsprocessen skall se ut, samt att få definierat hur stödinsatserna skall utformas i praktiken framöver. Den boendes livskvalité ökade således med en ökad känsla av självbestämmande och kontroll över sin egen vardag enligt Tu et al (2006).

Tankegångarna kring äldreomsorgen har utvecklats till att handla om en statlig skyldighet (Lloyd 1991). Diskussionen om själva omsorgen och hur den skall utföras kan dock vara invecklad då båda parter det vill säga både omsorgstagare och

omsorgsgivare har en viss status och rykte att upprätthålla (ibid). Hain & Sandy (2013) visar på detta komplexa förhållande när det gäller vård- och omsorg. Omsorgsgivaren, exempelvis en undersköterska, har evidensbaserad kunskap genom sin utbildning och

(18)

erfarenhet. Denne kan således komma med värdefull information till den enskilde. Men det är den enskilde, det vill säga omsorgstagaren, som förhåller sig till dem och

bestämmer vad de ska göra av den information de fått (ibid). Livsmönster och värderingar kan som diskuterats ovan komma att ha större påverkan än de fysiska aspekterna av exempelvis åldrande, när det kommer till hur den omsorg man behöver ges (Flesner & Rantz 2004).

Hain & Sandy (2013) menar att detta kräver en hel del av omsorgspersonalen då dialogen mellan dem och omsorgstagaren är essentiell. Det är i själva dialogen dem emellan som informationsutbytet av förutsättningarna inför- och följderna av insatserna sker. En gott informationsutbyte ger alltså bättre förutsättningar för en god omsorg där både den enskildes självbestämmande, integritet och livsmönster respekteras.

Omsorgspersonalen bistår med sin erfarenhet och kunskap den äldre i beslut angående hur den dagliga livsföringen skall ske (ibid). Kraven på professionalitet och kompetens är därför stora på undersköterskan som har den huvudsakliga kontakten med den boende. Undersköterskans jobb är mångfasetterat med både medicinska och sociala aspekter (Chaudhuri, Yeatts & Cready 2013).

Chaudhuri et al (2013) menar att man ofta pratar om empowerment när det kommer till de boende. Man bör dock inte glömma att empowerment, det vill säga känslan av delaktighet och att själv ses som kompetent att kunna påverka sin vardag och

omgivning, även behöver ges till omsorgspersonalen (ibid). Arbetsuppgifterna måste också spegla handlingsutrymmet. Det handlar därför om att hjälpa omsorgspersonalen till autonomi. Men de bedömningar och det ansvar autonomin lägger på

omsorgspersonalen, kräver att man har kompetens i form av utbildning, tillgång till och förmågan att använda sig av ytterligare relevant information för verksamheten, kollegor som kan agera som stödfunktion till varandra, chefsstöd samt att man faktiskt får vara med och skapa och utveckla verksamheten (ibid). Detta är centralt både för att den enskilde skall få adekvat hjälp och stöd och för att omsorgspersonalen skall känna sig nog trygg i sin roll att bistå den enskilde med detta genom att utnyttja sin kunskap och sitt handlingsutrymme (Chaudhuri et al 2013; Hain & Sandy 2013).

Kraven på professionalitet från undersköterskans sida för att den enskilde skall få en så bra omsorg som möjligt är därför höga. I USA har förts diskussioner om huruvida en masterutbildning med inriktning på geriatrik bör införas för omsorgspersonal som

(19)

jobbar riktat mot äldre (LeCount 2004). Ett testprojekt utfört i Kalifornien för sjuksköterskor visar att efter ytterligare studier med riktade kurser mot äldre ökade sjuksköterskorna sitt kritiska tänkande och de fick även en större tilltro till sin egen bedömningsförmåga då de kunde ta stöd i den evidensbaserade kunskapen de tillskansat sig (ibid). Detta är tänkvärt även när det gäller omsorgspersonal. Omsorgspersonalen är de som jobbar närmast den enskilde och är därför nyckeln till en god omsorg. En ökad förståelse för deras arbete, behov och syn på en god omsorg är därför viktig (Crossan &

Shacklock 2013).

Politiken och det samhälleliga diskurserna påverkar i allra högsta grad äldreomsorgen, då regionala eller nationella riktlinjer för omsorgen eller förändringar av dem sker på denna nivå, vilket ofta resulterar i så kallade top-bottom metoder (Haycock-Stuart &

Kean 2013). Detta innebär att beslut om utveckling tas av beslutsfattarna snarare än av omsorgspersonalen. Haycock-Stuart & Kean (2013) menar att

implementeringsapparaten är komplex och kräver att alla berörda parter samarbetar, och framför allt att man måste inkludera undersköterskorna i processen, eftersom det är den personal som skall jobba med exempelvis de nya rutinerna. Författarna förespråkar att man använder sig av ett förhållningssätt som präglas av bottom-up synsättet, det vill säga att man anpassar och vidareutvecklar riktlinjer baserade på hur arbetet ser ut i praktiken. För att göra detta krävs att man inkluderar de som jobbar på den nivån, det vill säga undersköterskorna.

4.2 Nationell forskning

På nationell nivå finns det en målstyrning inom äldreomsorgen – det är med andra ord även här politiker som avgör vilka värderingar som ska ligga till grund för

äldreomsorgen. Då genomförandeplanen är en överenskommelse mellan kommunen och den boende om hur vård och omsorg ska bedrivas menar vi att även värdegrunden vävs in i denna överenskommelse. Det är därför relevant att titta på de delar som

värdegrunden handlar om. Värdigt liv innebär privatliv och kroppslig integritet, självbestämmande, individanpassad vård och omsorg av god kvalitet samt ett gott bemötande. Välbefinnande innebär trygghet och en meningsfull tillvaro (Carlsson &

Nilsson 2011).

Giertz (2008) menar att möjligheten till självbestämmande börjar redan i

biståndsprocessen genom små, fina begreppsskillnader. Hon talar bland annat om att

(20)

man i ansökningsprocessen är delaktig genom att berätta om sina behov och sin

bakgrund. Efter beviljad insats blir individen delaktig i sin egen omsorg, ett resonemang som utgår från en form av hjälp till självhjälp för den enskilde. Giertz menar att

individen ofta bemöts med en skepsis baserad på en föreställning om att den boende ska be om mer hjälp än vad han/hon egentligen behöver och att det Giertz benämner som deltagande kanske är menat som ett möjliggörande till självbestämmande, men som ofta snarare blir ett sätt att sätta ramar för det (ibid). Exempelvis kan en boende som vill ha hjälp med bäddning nekas detta då personal anser att den äldre inte har det behovet utan i stället ska utföra sysslan själv – ofta med motiveringen att det är i ett bevarande syfte (Damberg 2010). Ur den boendes perspektiv är personalens sätt att beakta den äldres rätt till självbestämmande avgörande för hur de upplever detta möte (ibid). Harnett (2010) menar att självbestämmandet handlar om de små sakerna i vardagen som att själv få avgöra när man vill äta frukost eller vad man vill ha på sig. Hon anser att dessa enkla önskemål ofta trivialiseras av personal med hänvisning till rutiner och

resursbegränsningar.

När omsorgspersonal tillfrågas om hur de upplever sin yrkesroll svarar de att de

upplever en känsla av att vara längst ned i hierarkin, att de har en plats i organisationen där de inte kan påverka sin situation i betydelsen av makt, lön och arbetstider (Damberg 2010). De menar också att de anser att de boende också befinner sig längst ned på denna skala. Det går också att skönja ett samband i vårdkvalitet och arbetsvillkoren för

personalen. De menar att kunskapen för att ge en bättre social omsorg finns men inte resurserna (ibid). På frågan om vad omsorgspersonalen upplever vara de viktigaste arbetsuppgifterna kan detta enligt Törnquist (2004) delas upp i två områden. Det första handlar om hur man är mot den boende och behandlar delar av värdegrunden i form av individanpassning, integritet och god kvalitet. Den andra handlar om hur man är som person och tar bland annat upp gott bemötande. Även ur ett maktperspektiv är det viktigt att skilja på omsorgspersonalen som person och i sin yrkesroll – positioner kan ha makt, inte personer (Harnett 2010).

Socialstyrelsen (2004) betonar i sin rapport Investera nu! vikten av att

kompetensförsörja vård- och omsorgssektorn. Ett tillvägagångssätt de benämner som viktigt är att engagera personal genom att ta tillvara på deras kunskaper och låta dem bli en del av utvecklingen snarare än som tidigare beskrivet längst ned i hierarkin (ibid). I en annan rapport från samma myndighet utvecklas begreppet personalkompetens och

(21)

delas in i olika områden; omsorgsuppgifter, sociala uppgifter, hushållsuppgifter, administrativa uppgifter samt medicinska uppgifter (Socialstyrelsen 2006). Törnquist (2004) menar att omsorgen prioriteras högst av personalen då den är nödvändig och att det sociala sker i mån av tid – någonting som skapar frustration hos undersköterskorna.

De själva uppger att de velat ha mer tid för umgänge med de äldre. Den del som betecknas som administrativ ses av personalen som en delegering av vad de uppfattar som enhetschefen arbetsuppgifter (ibid). Detta innefattar bland annat den sociala dokumentationen. När rapporten “Vård- och omsorgspersonalens kompetens”

rangordnar vikten av var de anser tyngden i personalens utbildning ska ligga nämns inte den administrativa delen i listan (Socialstyrelsen 2006). Bengtsson (2005) tar upp olika sätt för en boende att nå välbefinnande genom personal – bland annat genom att se till nuvarande intressen, öva på förmågor samt vikten av levnadsberättelse. Det han dock benämner som viktigast är undersköterskans förmåga att reflektera och begrunda sitt eget handlande i relationen till den äldre samt hur detta påverkar den boendes vardag (ibid).

Det är dock inte bara upp till personalen hur äldreomsorgen bedrivs.

Organisationskultur, praxis och inte minst verksamhetens rutiner är alla faktorer som spelar in. Harnett (2010) menar i sin avhandling att alla led i äldreomsorgen är eniga om att det är viktigt att äldre har inflytande – men bara om det inte krockar med rutinerna.

Jönsson (2009) menar att rutiner skapas över tid och till sist sitter i väggarna. Rutiner kan därför skilja sig från boende till boende och påverkar bland annat arbetsmetod och hur man löser etiska dilemman (ibid). Harnett anser att detta också bidrar till den maktskillnad, ofta omedveten, som finns mellan personal och boende. Hon menar att personal är medveten om att man borde handla på ett visst sätt, men att verksamhetens rutiner kan försvåra handlingen. Personalen hittar genom detta en legitim

förklaringsmodell, accounts (Scott & Lyman 1968) , till varför man inte handlat på det korrekta sättet och utövar genom detta en omedveten makt över de boende (Harnett 2010).

4.3 Sammanfattning av tidigare forskning

Sammanfattningsvis kan vi därmed både på internationell såväl som på nationell nivå se de svårigheter som finns inom det komplexa område äldreomsorgen är. Forskning visar att de äldre som flyttat in på ett äldreboende känner sig utelämnade, deras väl och ve

(22)

ligger i någon annans händer. Genom att bedriva en personcentrerad omsorg som innehåller värdighet, självbestämmande och ett salutogent synsätt från personalens sida så upplevs en mätbart högre livskvalitet (Tu et al 2006). Vi kan dock se svårigheten omsorgspersonalen upplever i detta arbetssätt. Dels är de utbildade till att se både det patogena och salutogena och kan därmed ha svårt att förhålla sig till dessa, en situation som inte hjälps av att de anser sig vara underbemannade samt ha en låg yrkesstatus.

Dels har de också en politisk styrning i hur omsorg ska bedrivas vilket skapat fler arbetsuppgifter, även sådana de inte är utbildade för. Vi kan även här se en svårighet i att rangordna vad som är viktigast. Tidigare forskning visar att dialogen är den

avgörande nyckeln till att nå en god livskvalitet hos de äldre, även detta ställer krav på personalen.

Som ovan beskrivet så har ett flertal studier om vikten av den äldres självbestämmande och autonomi publiceras.(Flesner & Rantz 2004; Tu et al 2006) Vi anser likt Crossan &

Shacklock (2013) att omsorgspersonalen är nyckeln till den boendes empowerment, och att det är självbestämmande och autonomi som leder till en god omsorg. Det gör att betydelsen av kommunikation mellan omsorgspersonalen och den boende är essentiell för att den boende skall få omsorgen utformad utefter egna önskemål (Hain & Sandy 2013). Ofta påverkas dock omsorgspersonalens verklighet av en så kallad top-bottom styrning (Haycock-Stuart & Kean 2013) vilket påverkar omsorgspersonalens

handlingsutrymme i interaktionen med den boende. Vikten av empowerment hos omsorgspersonalen för att öka deras handlingsutrymme påvisas av Chaudhuri et al (2013), däremot har vi ej kunnat hitta någon studie om omsorgspersonalens upplevelse av de faktiska beslut som top-bottom styrning mynnat ut i, samt hur

verklighetsförankrat denna form av styrning är sett till verksamhetens vardag.

Genomförandeplaner är ett exempel på denna top-bottom styrning när det gäller en kvalitetssäkring av utformningen av omsorgen och kommunikationen runt den. Vi ser en kunskapslucka när det gäller hur omsorgspersonalen ser på genomförandeplanen, trots att det är de som ska upprätta och följa den. Vi har därför valt att i vår studie titta närmare på omsorgspersonalens syn på genomförandeplaner och

genomförandeplanernas genomförbarhet. Detta då genomförandeplaner avser förstärka den personcenrerade omsorgen med självbestämmande för den boende, men är ett verktyg skapat av ledningen och som tillämpas av omsorgspersonalen.

(23)

5. Teoretiska utgångspunkter

I detta avsnitt kommer vi att beskriva de teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för vår analys. Vi har genom den tidigare forskningen sett att kommunikation och samspel är hörnstenar i en god äldreomsorg och detta har inverkat på hur vi tolkar vår empiri. Vårt syfte kretsar kring hur omsorgspersonalen uppfattar och tillämpar

genomförandeplanen, vilket kräver att de förhåller sig till och kommunicerar med den boende i upprättandet av planen. Vi har baserat på dessa tankar valt att utifrån ett rollteoretiskt synsätt studera detta komplexa samspel. Vi anser också att ett maktperspektiv är relevant.

5.1 Maktperspektiv

Vi har valt att använda oss av ett maktperspektiv då äldreomsorgen präglas av en makobalans i den äldres beroendeställning till omsorgspersonalen för stöd och hjälp (Harnett 2012). Foucault (1998) menar att makten ligger i hur själva samspelet

utformas, det vill säga relationen och dess förutsättningar. Han beskriver makt som ett maskineri där ingen av delarna ensam har kontrollen – själva maskinen har makten.

Vissa delar är viktigare än andra men alla har sin roll att fylla. Makten har många ansikten men det är själva samspelet som tillskriver makten dess betydelse (ibid). Det kan exempelvis handla om organisationens uppbyggnad och förväntningar på dess beståndsdelar (Harnett 2010). Det kan även handla om kunskapsövertag i en situation där exempelvis omsorgspersonal sätter sig över den boende då de anser sig veta bättre med tanke på den kunskap de besitter eller makt i form av en individs beroendeställning till den andra (Damberg 2010). Utöver status och kunskap kan andra faktorer som etnicitet, bakgrund, fysik och språk skapa överlägsenhet i en relation mellan människor (ibid). Makten kan vara synlig och formell i form av tydliga organiserade direktiv eller positioner i en organisation. Men den kan också vara osynlig och ibland svår att upptäcka då den kan styras av informella strukturer och relationer – ofta i form av rutiner (Harnett 2010).

Enligt Harnett (2010) har den boende också möjlighet att utöva makt. Hon menar att de bästa förutsättningarna, komplext nog, för detta skapas genom att den äldre lär sig de rutiner som finns på boendet och därmed när de bästa tillfällena att utöva makt ges (ibid). Makt från den boendes sida kan också vara någonting man har över sig själv, till

(24)

exempel genom att vara oberoende och självständig (Damberg 2010). Att kunna infria eller avslå en annan individs önskemål är en makt som inte ska missbrukas genom att exempelvis försöka påverka den boendes vilja på ett sätt som gynnar utföraren. Att medvetet göra detta är maktmissbruk (ibid).

Foucault (1998) menar att makt är något föränderligt då den är ett resultat av samspel och därmed inte kan besittas utan är någonting som utövas. Applicerar man dessa tankar på äldreomsorgen och den maktobalans som finns mellan omsorgspersonal och den äldre, är maktobalansen någonting som aktivt skapas och därför också kan förändras (jfr Foucault 1998). Vi har valt tre begrepp utifrån Foucaults tankar kring makt vilka vi anser visar en del av problematiken med skapandet och upprätthållandet av

maktstrukturer inom äldreomsorgen; disciplinär makt, den normaliserande sanktionen och övervakning.

5.1.1 Den disciplinära makten

Den disciplinära makten (Foucault 1998) avser kontroll av det kroppsliga: både det psykiska och det fysiska. Det kan handla om var någon befinner sig, vad de gör, hur de ser ut eller hur de beter sig. Det handlar i stora drag om att få andra personer att foga sig efter den egna agendan. Foucault menar att disciplin ofta sker genom inrutning. Han beskriver detta som ett regelbundet återkommande förlopp, ett tydligt tidsschema samt ett tydliggörande av var varje individ har sin fysiska plats (ibid). Vi anser att kulturen av de institutionella tankegångarna inom äldreomsorgen i viss mån finns kvar vilket gör den disciplinära makten ytterst relevant. Vi avser här institutionen i den bemärkelsen av boendet som något fast och oföränderligt där den enskilde får anpassa sig.

Genomförandeplanens intention är att vara ett verktyg för den äldres välbefinnande, delaktighet och meningsfullhet, men satt i relation till de institutionella tankegångarna kan det problematiseras hur mycket det är av den äldres tankar som syns i dokumentet.

5.1.2 Den normaliserande sanktionen

Den normaliserande sanktionen (Foucault 1998) åsyftar processen eller handlingen som ser till att den disciplinära maktens agenda uppfylls. Relevansen av detta begrepp kan knytas till vår studie då vi anser att det finns en norm kring den perfekta omsorgstagaren som följsam, tacksam och timid. Den normaliserande sanktionen som begrepp låter oss utforska hur omsorgspersonalen förhåller sig till den boendes individualitet i relation till normen angående äldre. Vi tänker oss att dikursen som förs både i samhället men också

(25)

lokalt i arbetsgruppen påverkar synen på denna norm. Ett exempel på en normaliserande sanktion kan vara rutiner på boenden angående exempelvis när morgonrutiner skall ske och hur de ska se ut (jfr Foucault 1998).

5.1.3 Övervakning

Övervakning innebär att individers handlingar och rörelser studeras. Foulcault (1989) menar att en viss typ av byggnad, en Panoptikon, gör det möjligt för ett mindre antal individer att studera och övervaka ett större antal individer dygnet om. Vi tänker att detta begrepp är relevant i förhållande till ett äldreboende. De äldres vardag studeras för att man skall kunna tillgodose behov, äldreboendet har kodlås på sina ytterdörrar och vill man lämna byggnaden måste man säga till i förväg till personalen. Allt detta utgår givetvis från att samhället vill den äldres bästa. Men det går inte att komma ifrån att detta också innebär ett mått av kontroll. Foucault (1989) menar att en Panoptikon representerar det disciplinära samhället som då använder övervakning som

maktutövning. Han menar också att känslan av att konstant vara övervakad - oavsett om detta sker eller inte - gör att individen utövar självdisciplin. Övervakningen av den äldre är möjligtvis den mest självklara på ett äldreboende, men även omsorgspersonalen kan beröras. Boendets rutiner, dokumentationsverktyg och omsorgspersonalens position i verksamheten där de står till svars både mot socialstyrelsen, chefen, sjuksköterskorna, den äldre, anhöriga osv kan rimligtvis även de ses som en form av övervakning där självdisciplin utövas. Övervakning kan med andra ord vara ett sätt att utöva makt utan att använda våld.

5.2 Rollteori

5.2.1 Roller och masker

För att ytterligare utveckla den komplexa vardag som omsorgspersonalen befinner sig i har vi valt att använda oss av Goffmans rollteori. Goffman (2009) menar att vi formar en roll eller en fasad som speglar hur vi vill uppfattas av andra, eller de förväntningar som vi tror andra har på oss. Han jämför det med en scen där vi spelar den roll som vi uppfattar att kontexten förväntar sig av oss, det vill säga omständigheterna på eller bakom den sociala arenan. Våra sociala roller varierar således beroende på det

sammanhang vi befinner oss i och hur vi uppfattar detta sammanhang. Enligt rollteorin (Goffman 2009) så axlar vi olika roller, tar på oss olika masker, beroende på vem vi interagerar med. Detta skapar då den sociala scenen.

(26)

5.2.2 Den sociala scenen

När det kommer till den sociala scenen (Goffman 2009) kan vi sedan dela in den i främre- och bakre regioner. I den främre regionen är det andras förväntningar som styr omsorgspersonalens beteende, det vill säga normer och andra föreställningar. Det kan handla om socialstyrelsens, organisationens, anhörigas eller de boendes syn på omsorgspersonalen. Det kan yttra sig genom vad som speglar en kompetent

omsorgspersonal så som bemötande, medicinhantering eller administrativa uppgifter (Socialstyrelsen 2006; Törnquist 2004) eller som dagens satsning på värdegrunden (Carlsson & Nilsson: 2011) och hur omsorgspersonalen förhåller sig till detta. Den sociala rollen för omsorgspersonalen kan med andra ord formas av detta och sedan spelas på den sociala scenen i arbetet med den boende eller i intervjun med oss.

Gruppen kommer fram till hur rollen ser ut utifrån de förväntningar som finns och skapar därigenom aktörernas sammanställda framställning av sig själva vilket avgör hur rollen skall spelas. Detta kallar Goffman (2009) för teamframträdande. I den bakre regionen - exempelvis i fikarummet eller bakom stängda dörrar på kontoret - kvarstår fortfarande vissa av de ramar som finns i den främre regionen gällande

omsorgspersonalens sociala roll. Maskerna (Goffman 2009) kan dock till viss del tas av och man kan inom teamet ifrågasätta och diskutera den sociala rollen och dess

förväntningar eller andras sociala roller. Goffman betonar att en teammedlem som gör en lyckad rollframställning hela tiden måste ha en känslomässig distans mellan

rollkaraktären och den egna personen. Detta för att inte gå in i karaktären på ett sätt som skapar känsloband då det kan inverka på prestationen. En lagom distans och en

dramaturgisk disciplin skapar enligt Goffman en flexibilitet vid oförutsedda händelser samtidigt som den skapar en illusion av kontroll och lugn för publiken – ett

framgångsrikt framträdande (ibid).

Omsorgspersonalen befinner sig i många olika sammanhang där förväntningarna på deras roll ständigt förändras. Vid stunden av upprättandet av en genomförandeplan tänker vi oss att den rollen som omsorgspersonalen axlar också har påverkats av

omgivningens förväntningar. Vidare anser vi att det är skillnad på att axla en roll och att fullt ut inneha ett förhållningssätt. Skall en roll kunna axlas i sin helhet krävs också en förståelse av vad förväntningarna på rollen innebär och står för. Rollteorin är således intressant för vår studie då man kan se på hur omsorgspersonalens förhållningsätt till genomförandeplanen formats av deras tolkning av omgivningens förväntningar.

(27)

5.3 Val av teori och begrepp

Sammanfattningsvis har vi valt att använda oss av Goffmans (2009) rollteori och Foucaults (1989) maktperspektiv. Vi anser att båda dessa synsätt framhåller relationens betydelse för en situation. Relationer kan ses som en samling av förväntningar,

maktstrukturer och förhållningssätt. För att förstå omsorgspersonalens syn på

genomförandeplanen behöver vi också förstå deras förhållningssätt till upprättandet och utförandet av genomförandeplanen. Att det i själva upprättandet finns en maktaspekt är svår att undgå, bestämmelsen av att införa genomförandeplaner som ett

kvalitetssäkrande dokument kan sägas bottna ibland annat detta faktum. Det känns således som att begreppen disciplinär makt, den normaliserande sanktionen och övervakning är högst relevanta för vår studie för att göra en ansats att belysa huruvida en maktobalans i äldreomsorgen även kan skrivas över till arbetet med

genomförandeplaner.

Rollteorin ger en inblick i hur våra förväntningar skapar sociala roller med vissa förväntade attribut och beteendemönster. Både den äldre och omsorgspersonalen axlar sina roller i samspel med varandra och andra. Rollerna kan knytas till förväntningar men också till det ovan nämnda maktperspektivet. Rollteorin låter oss således få en inblick i det komplicerade samspelet som skapar omsorgspersonalens olika masker. Vi tänker oss att dessa masker, eller roller påverkar både upprättandet och utförandet av en

genomförandeplan.

6. Metod

Detta kapitel beskriver det tillvägagångssätt vi använt oss av under vår insamling samt bearbetning av vårt intervjumaterial. Vi beskriver också vår arbetsfördelning samt de svårigheter vi stött på under arbetets gång.

6.1 Förberedelser

Innan genomförandet av intervjuerna har vi tagit del av socialstyrelsen och kommunens riktlinjer kring genomförandeplaner och social dokumentation. Vi har också studerat tidigare forskning om densamma i syfte att bredda och fördjupa vår förförståelse och se var kunskapsluckorna finns samt för att besitta rätt kompetens innan intervjuerna. Kvale

(28)

& Brinkmann (2014) menar att för att kunna ställa frågor om något måste man också vara insatt i hur det fungerar; man behöver kunskap inom ämnet. Vi har därför talat med socialt ansvarig samordnare i kommunen för att få en större förståelse för deras

förhållningssätt till genomförandeplaner och värdegrunden då lokala skillnader kan förekomma.

Den socialt ansvariga samordnaren rekommenderade ett lämpligt boende i den aktuella kommunen och informerade via mail enhetschefen om att vi skulle kontakta henne. I detta skede av vår empiriinsamling använder vi oss av den form av samplingsteknik som Bryman (2013) benämner som målinriktat urval. Det finns många typer av äldreboenden såsom boende för äldre med funktionshinder, demensboende och

servicelägenheter. Då delar av vårt syfte och frågeställningar behandlar kommunikation och förhållningssätt så ville vi att utgångspunkten skulle vara densamma; Våra

respondenter skulle arbeta med genomförandeplaner gällande boende som har

möjligheten att föra sin egen talan och där anhörigas röst fungerar som ett stöd för den boende snarare än en ersättning för den egna. Vi bad därför den socialt ansvariga samordnaren att rekommendera oss ett boende utan speciell inriktning. Utöver att vi valt att utföra våra intervjuer enbart med omsorgspersonal som har fast anställning är detta det enda målinriktade urval vi gjort.

Vi har valt att använda oss av kvalitativa semistrukturerade intervjuer (Bryman 2013) för denna studie. Orsaken till att vi valt detta tillvägagångssätt är att vi velat undersöka hur omsorgspersonalen ser på intentionerna med genomförandeplanen samt huruvida detta är genomförbart sett till deras egen kunskap och boendets förutsättningar, exempelvis rutiner, personaltäthet och vårdtyngd. Det är som Kvale & Brinkmann (2014) beskriver; omsorgspersonalens förhållningssätt till sin omgivning som vi valt att lägga fokus på. Vi har skapat en intevjuguide och med öppna och övergripande frågor ämnat rikta in samtalet mot studiens syfte utan att i allt för stor utsträckning låta vår förförståelse färga omsorgspersonalens svar genom allt för specificerade frågor (Kvale

& Brinkmann 2014). Det har varit vårt mål att genom semistrukturerade intervjuer ge omsorgspersonalen möjligheten att fritt associera utifrån sin uppfattning av

genomförandeplaner samtidigt som vi genom vår intervjuguide försäkrat oss om att vi inte kommer ifrån det ämne vi vill undersöka. Vi har ägnat mycket tid åt att utforma frågorna neutralt och utan värderingar då det är av vikt att inte personalen upplever att vi är där för att ifrågasätta deras arbete.

(29)

6.2 Tillvägagångssätt vid intervjuer

Vi bokade tid med enhetschefen som kort presenterade verksamheten och visade oss var vi kunde hålla våra intervjuer. Enhetschefen hade via mail informerat

omsorgspersonalen om vår ankomst och vi hade två dagar avsatta till att aktivt uppsöka respondenter på plats. Detta tillvägagångssätt eliminerade en farhåga vi tidigare haft om att enhetschefen skulle välja ut de ur personalgruppen hon ansåg att bäst skulle

representera verksamheten – vi hade tillgång till all personal som var schemalagda under dessa dagar. Våra respondenter, nio stycken, arbetar alla som omsorgspersonal på samma boende i en mellanstor kommun i södra Sverige. Boendet är fördelat på två avdelningar vilka båda består av servicelägenheter, det vill säga ett klassiskt

äldreboende utan demensavdelning. Åldern hos våra respondenter har varit cirka 25-60 år. De av respondenterna som arbetade på den avdelning som ligger på andra våning blev intervjuade i ett mindre rum bakom stängd dörr. På den nedre våningen fanns inga sådana möjligheter utan intervjuerna tog plats i en soffgrupp placerad i en korridor. Vid de tillfällen någon passerade avbröt vi tillfälligt intervjun. Intervjuerna har pågått mellan 18 och 26 minuter efter att vi räknat bort genomgången av ämne, syfte och de etiska riktlinjerna. Samtliga samtal spelades in och har sedan transkriberats.

Vår upplevelse av intervjuerna med omsorgspersonalen var att vi valt rätt

tillvägagångssätt i den aspekten att svaren i de flesta fall blev långa och att vi hade möjlighet att ställa följdfrågor som inte hörde till vår intervjuguide. Det vi inte förutsett var den maktposition vi som författare befann oss i. Kvale & Brinkmann (2014) menar att en intervju aldrig kan bli jämlik då den som intervjuar håller i samtalet. Intervjuaren har därför ett stort ansvar i att minska maktobalansen (ibid). Vi har gjort detta genom att lugnt och metodiskt informera respondenterna löpande om att det inte finns några svar som är rätt eller fel, att det är de som äger samtalet och så vidare. Av samma skäl valde vi också att med undantag av den första intervjun dela på oss så att vi inte blev två intervjuare med en respondent.

Kvale & Brinkmann (2014) menar att intervjuer kan kvalitetsbedömas. Kriterierna för en bra intervju är bland annat långa svar på korta frågor, att svaren tar väsentligt större plats än frågorna samt att de är spontana och relevanta (ibid). Våra intervjuer håller enligt dessa kriterier en blandad kvalitet då en del av våra respondenter svarat mycket

(30)

kortfattat alternativt svarat utanför långt men utanför ramen av vårt intresseområde. Den övervägande delen av intervjuerna kan dock bedömas hålla en hög kvalitet.

Samtliga intervjuer har med respondenternas samtycke spelats in och därefter delats upp och transkriberats av båda författarna till denna studie. Kvale & Brinkmann (2014) menar att en analysprocess påbörjas redan vid transkriberingen och att denna sedan kan användas i analysdelen. Vi fann att vi vid våra intervjuer varit koncentrerade på

utförandet av dessa och att mycket av innehållet i de svar vi fått blev tydliga vid transkriberingen.

6.3 Tematisk analys

Vår analysmetod var redan på intervjustadiet planerad att vara vad Bryman (2013) benämner som tematisk analys. Han menar att en tematisk analys till skillnad från många andra analysmetoder saknar en tydlig bakgrund och därmed en tydlig beskrivning i sitt utförande. Enligt Bryman är en tematisk analys en metod där man söker teman (ibid). I analysen av respondenternas svar har vi gjort en hermeneutisk ansats då analysen bygger på vår tolkning av deras förhållningssätt (Kvale &

Brinkmann 2014). I tolkningsprocessen har vi försökt förhålla oss till helheten i intervjun för att bättre förstå den enskilda delen vi tittat på (ibid).

Båda författarna till denna studie har läst igenom hela det transkriberade materialet upprepade gånger oberoende av varandra i syfte att finna framträdande teman i texten.

Vi använde oss av meningskoncentreringar samt meningstolkningar (Kvale &

Brinkmann 2014). Långa yttranden har därmed förkortats till själva essensen, och uttalanden vi reagerat över eller blivit extra intresserade av har vi sökt en mer

djupgående förklaring till (ibid). Genom denna metod fann vi teman och kunde också se likheter och skillnader i dessa i vår empiri. Vi har fokuserat på de teman som vi ansåg vara centrala för vårt syfte samt våra frågeställningar. Följande teman var

återkommande och lyftes därför fram ur texten; Tolkning av genomförandeplanen, Förhållningssätt till den äldre i upprättandet av genomförandeplanen, Upplevelse av arbetsuppgiften, Förutsättningar för arbetet med genomförandeplanen. Dessa teman var inte så överraskande för oss då de till stora delar sammanföll med intervjuguidens uppbyggnad och struktur, vilka i sin tur är baserad på vårt syfte och våra

frågeställningar. Bryman (2013) menar att det utöver dessa centrala teman också finns subteman. I vår analys framkom subteman som vi inte kunnat förutse vilket gav oss nya

(31)

infallsvinklar i vår studie som kändes relevanta och viktiga. Exempelvis fick temat

”Tolkning av genomförandeplanen” subteman som ”insatsbenämning”, ”patogent synsätt”, ”vad är trygghet” och så vidare. Vissa subteman har varit genomgående i samtliga centrala teman. Dessa teman har sedan bildat hörnstenar i vårt analysarbete.

Med hjälp av tidigare forskning och de teorier och perspektiv vi ansett relevanta för vår studie har vi sedan sammanställt vår analys.

Redan vid transkriberingen döptes var och en av de nio respondenterna till en bokstav, A-I. Alla blev också tilldelade en färg. När olika teman och subteman sedan framträdde var det enkelt för oss att se vem som uttalat vad med hjälp av färgen även efter vi klippt och klistrat från texten till de teman som i detta skede bildat rubriker. Vi har valt citat som vi ansett representativa för de teman vår analys kretsar kring. Citaten är exakt återgivna utifrån omsorgspersonalens uttalanden.

6.4 Reliabilitet, validitet och generaliserbarhet

Att ha möjligheten att få samma resultat som vi nått vid en undersökning utförd av en annan forskare vid en annan tidpunkt kallas reliabilitet (Kvale & Brinkmann 2014).

Bryman (2013) anser att det är svårt att utföra en kvalitativ studie med hög reliabilitet.

Han menar att detta beror på att en social kontext inte kan anses vara konstant utan snarare är i ständig förändring (ibid). Det finns också en risk i att intervjuaren

oavsiktligt påverkar respondenterna, exempelvis genom hur frågorna ställs (Kvale &

Brinkmann 2014).

Vi har försökt att minimera risken för misstolkningar av frågorna redan i utformningen av dessa, men också genom att hålla dem öppna och därmed ha möjligheten att leda om spåret om respondenten kan misstänkas ha tolkat den fel. I de fall vi förstått att

respondenten faktiskt inte förstått frågan på det sätt vi avsett – exempelvis på grund av olika språkliga förutsättningar – så har vi omformulerat frågan. Hur en respondent besvarar en fråga påverkas av kontexten och vi är medvetna om att humör,

känslomässigt tillstånd samt arbetsbelastningen vid tidpunkten kan ha påverkat omsorgspersonalens svar. Ytterligare en sak att ta i beaktning är att följdfrågorna som andra forskare skulle ställa förmodligen inte skulle vara desamma som våra, även om man utgår från samma frågeguide. Tolkningen av det färdiga materialet skulle även ske utifrån en annan förförståelse än vår. Vi anser därför att det kan vara svårt att replikera vår studie.

(32)

Vad det gäller validiteten i vårt arbete anser vi att den kan bedömas som hög. Kvale &

Brinkmann (2014) beskriver validitet som att man studerat det man planerat att studera.

De menar vidare att intervjuarens förmåga att tolka intervjuernas innehåll är avgörande för hur hög validiteten blir. Denna tolkning avser enligt Kvale & Brinkmann både det faktiska intervjutillfället men även efteråt – exempelvis vid en tematisk analys (ibid). Vi har under hela processen med insamling av empiri haft vårt syfte i fokus, vilket bland annat inneburit att tidigare forskning vi inte funnit intressant valts bort då den inte kunnat anses tillräckligt relevant för vårt arbete. Detsamma gäller vår analys. De subteman som inte kunnat knytas till våra centrala teman har inte använts i den färdiga sammanställningen. Vi har också gjort ansträngningar för att begränsa risken för misstolkningar av empirin, bland annat genom att redan vid insamlingen spegla

respondenternas svar eller be dem förtydliga om vi anser att svaret går att tolka på olika sätt. Detta höjer också validiteten i vår studie.

Under vårt arbete med analysen är vi medvetna om att det inte går att generalisera utanför det äldreboende vi undersökt, utan vår målsättning är att undersöka hur personalen på just detta specifika boende upplever genomförandeplanen (jfr Kvale &

Brinkmann 2014).

6.5 Etiska aspekter

Vår empiri består till stor del av intervjuer med omsorgspersonal och det är därför viktigt att ha ett etiskt förhållningssätt till hur intervjuerna utförs samt till hur materialet sedan används. Vi har använt oss av Vetenskapsrådets (odaterad källa) etiska riktlinjer vilka har fyra huvudkrav. All information gällande de etiska riktlinjerna har givits omsorgspersonalen både muntligen och skriftligen. I enighet med informationskravet har vi informerat våra respondenter om vad vårt arbete handlar om samt

respondenternas roll i det. Utefter samtyckeskravet har vi utarbetat ett

samtyckesformulär som omsorgspersonalen får skriva under. I detta informeras de om att de när som helst under arbetets gång har rätt att avbryta sin medverkan utan närmare förklaring. Vi informerar också respondenterna om att deras medverkan är anonym och att ingen information som skulle kunna avslöja deras identitet såsom plats eller händelse kommer att finnas med i vårt arbete. Detta i enighet med konfidentialitetskravet.

Omsorgspersonalen garanteras också att den empiri vi samlar in endast kommer att användas till vårt arbete och ingenting annat vilket uppfyller nyttjandekravet.

References

Related documents

Medan användare kan antas vara bluepilled eller redpilled anstränger sig för att hitta strategier för att hantera och förändra sin livssituation till det bättre, menar

Agnew (2001) förklarar att när det gäller våldsbrott så kan de sociala påfrestningarna en individ utsätts för skapa negativa känslor inom individen såsom ilska och

Vi undersöker inte hiv i vår studie, men ett återkommande resonemang i våra intervjuer och citaten ovan har varit hur Caring youth hjälper, stöttar och ger råd

”De Andra” är de koloniserade som kommer till Väst, i detta fall marockanska gatubarn, de blir underordnade i media genom att konstrueras med negativa diskurser som

BBIC är bra att använda när det gäller barn som man är mycket bekymrad över, för att man då ska kunna täcka in allt och inte missa något som barnet kan ha problem med.. Vid

The many career opportunities also mean that men, who are a sought-after minority in the social worker profession, can refrain from the traditional management career that men who

%) som gör detta högst några gånger i månaden. Bara 2 av 60 svarar att de inte alls instämmer med påståendet. Att många attribuerar sin nykterhet till Gud, kanske inte är så

Dietistens absolut viktigaste uppgift i arbetet med dessa patienter kan sammanfattas till att förklara och få patient att förstå vikten av förändring samt att ge patienten de