En intervjustudie om unga vuxna karateutövares motivation till
fortsatt träning
Mimmie Strandkvist
Filosofi, kandidat 2016
Luleå tekniska universitet
Institutionen för konst, kommunikation och lärande
”Någonting man kan komma hem till”
- En intervjustudie om unga vuxna karateutövares motivation till
fortsatt träning
Mimmie Strandkvist
Filosofie kandidat Psykologi
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Teknisk psykologi
Sammanfattning
Fysisk inaktivitet är ett utbrett hälsoproblem. Organiserad idrott har visat sig kunna bidra till höjd fysisk aktivitet. Syftet med detta examensarbete var att undersöka vilka faktorer som ligger till grund för att individer fortsätter inom karate, från barndom till ung vuxen ålder, och senare. Fem individer intervjuades om deras upplevelser inom karate, och olika faktorer kring dess utövande. Intervjuerna bearbetades genom tematisk innehållsanalys, varav sex teman uppdagades: gemenskap, föräldrarnas påverkan, kompetens och kompetensutveckling, hälsa, variation och självbestämmande. Viktiga teman för ett fortsatt utövande som barn
identifierades som: gemenskap, föräldrarnas påverkan samt kompetens och
kompetensutveckling, medan samtliga sex teman identifierades som viktiga för ett fortsatt utövande i ung vuxen ålder. Vidare framträdde tre nivåer ur de identifierade temana: individen, föreningen och sporten. Samtliga teman visade sig dock kunna härledas till någon nivå av föreningens påverkan, vilket tyder på att föreningens insatser för att behålla individer inom sporten kan ge resultat. Fortsatt forskning bör undersöka en äldre grupp individer inom sporten, eftersom dessas motivationsfaktorer kan vara andra än de som identifierades i denna studie.
Nyckelord: Karate, fortsatt idrottande, motivation, utövare, fysisk aktivitet
Abstract
Physical inactivity is considered to be a widespread health problem. Organised sport has been shown to contribute to raised physical activity. The purpose of this thesis was to examine which factors motivate young adults to continue with karate, from childhood to young adult age, and further on. Five individuals were interviewed about their experiences within karate, as well as factors around their exercise. The interviews were analyzed with thematic analysis, whereof six themes were found: fellowship, the parents support, competence and competence development, health, variation and autonomy. Important themes for continuation with karate in childhood were identified as: the parents influence, competence and competence development, as well as fellowship, whereas all six themes were identified as important for continuation with karate in young adult age. Three levels were found within the themes: the individual, the club and the sport. However, the club was found to be involved in all of the themes, which suggests that clubs that attempt to keep individuals within their sport can produce results. Further research should focus on older individuals within karate, since their motivational factors can differ from the ones identified in this study.
Keywords: karate, continuation with sport, motivation, practitioner, physical activity
Fysisk inaktivitet är en av nutidens största anledningar till ohälsa, enligt Murray och Lopez (1997), som även framhåller att den fysiska aktiviteten är lägre i utvecklade länder. Detta indikerar att Sveriges befolkning är tämligen utsatt för problemet. Statens folkhälsoinstitut genomförde en enkätundersökning under 2005 (Boström, 2006) för att bland annat undersöka den svenska befolkningens aktivitetsnivå. Undersökningen visar att 14 procent av männen i åldern 16-29 år, respektive 11 procent av kvinnorna i samma ålder, hade självrapporterat att de hade en stillasittande fritid. Inom samma åldersspann skattade 25 procent av männen,
respektive 31 procent av kvinnorna, att de i genomsnitt ägnade sig åt måttlig aktivitet mindre än 30 minuter per dag.
I en ansats att motverka fysisk inaktivitet gav Folkhälsomyndigheten (2011) under år 2011 ut rekommendationer för fysisk aktivitet. Rekommendationerna förespråkar att individer från 18 år och uppåt, i sitt normaltillstånd, bör aktiveras minst 150 minuter på medelintensiv nivå (d.v.s. så att pulsen ökar) per vecka. Vid högre intensitet, när pulsen ökar avsevärt, kan detta istället bytas ut till ett minimum av 75 minuter. De fysiska aktiviteterna rekommenderas pågå under minst 10 sammanhängande minuter. Förutom pulshöjande aktiviteter så berör
rekommendationerna även muskelstärkande aktiviteter som förordas vid minst två tillfällen i veckan. Rekommendationerna överensstämmer till stor del även med rekommendationer i England (O'Donovan et al., 2010).
Warburton, Nicol, och Bredin (2006) påvisade att fysisk aktivitet kan reducera risken för många allvarliga sjukdomar. De beskriver även att sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa verkar vara linjärt: ju mer individer rör på sig, desto friskare ter de sig vara. Med dessa fynd i åtanke, är det relevant att fråga sig varför fysisk inaktivitet är ett problem, vad gör att individer inte utför fysiska aktiviteter i den utsträckning som rekommenderas? Booth, Bauman, Owen, och Gore (1997) undersökte detta, och identifierade de vanligaste orsakerna för unga vuxnas brist på träning som omhändertagande av barn, motivations- och tidsbrist. Vad kan då få dessa unga vuxna att öka sin fysiska aktivitet?
Ett svar verkar vara organiserad idrott. Thedin Jakobsson och Engström (2008) utförde en longitudinell studie på svenska ungdomar, som bland annat undersökte hur stor andel av de medverkande ungdomarna som rörde sig flera gånger i veckan till den grad att de blev svettiga.
Resultatet visar att mindre än 30 procent av de ungdomar som hade slutat med idrott, och de ungdomar som aldrig hade varit medlemmar i någon idrottsförening, rörde sig flera gånger i veckan till den grad att de blev svettiga. Denna siffra kan jämföras med den för ungdomar som var medlemmar i idrottsföreningar, där 80 procent kunde uppge att de rörde sig så mycket att de blev svettiga ett flertal gånger per vecka. Detta tyder på att organiserad idrott bidrar till en betydligt högre fysisk aktivitet. De flesta slutar dock med organiserade idrotter i de nedre tonåren (Thedin Jakobsson & Engström, 2008).
Tidigare forskning om idrottsavslut eller fortsatt utövande
Forskningen inom området har två fokusområden; skälen till att utövare slutar respektive skälen till att utövare fortsätter.
Varför slutar individer med sin idrott?
Genom en intervjustudie undersökte Eliasson och Johansson (2014) varför flickor slutar spela innebandy, och fann att det ofta berodde på en förändring av något slag. Eliasson och
Johansson (2014) fann sex huvudgrupper som de mest återkommande anledningarna till ett avslut inom sporten: ökad prestations- och resultatinriktning, förändringar i lagets
konstellation, nya tränare/förändrade förhållningsätt hos tränare, intresse för annan aktivitet och brist på tid, samt höga krav på sig själv. Alla flickor uppgav flera skäl för att sluta. Vilken, eller vilka, faktorer som har betytt mest i denna process visade sig dock vara tämligen
individuellt.
Sarrazin, Vallerand, Guillet, Pelletier, och Cury (2002) undersökte flickors motivation inom handboll, genom en enkätundersökning med uppföljning. Resultatet visar att de
handbollsspelare som slutade med sporten uppfattade sig själva som mindre kompetenta och självständiga inom handboll och att de kände mindre samhörighet med sina medspelare, än vad de som fortsatte med handboll hade uppgett. Sarrazin et al. (2002) påvisade även att tränarens typ av motivering har betydelse för det fortsatta utövandet. De spelare som slutade med sporten uppfattade coachningen som betydligt mindre uppgiftsinriktad och mer ego-involverad (d.v.s.
att ledarskapet inriktas på prestation snarare än inlärning) än vad de som fortsatte gjorde.
Thedin Jakobsson och Engström (2008) rapporterar att många idrottsliga verksamheter ökar sina krav när barnen når tonåren. Träningstillfällena ökar i antal och målet med träningarna riktas ofta mot att vinna matcher eller tävlingar. Forskarna diskuterar att detta kan vara en anledning till ungdomars avslut inom organiserad idrott.
Varför fortsätter individer med sin träning?
Thedin Jakobsson och Engström (2008) presenterar olika aspekter inom idrott och upplevelsen av dessa, utifrån en intervjustudie med ungdomar där data har tolkats utifrån ett salutogent synsätt. Detta salutogena synsätt utgår från tre punkter: meningsfullhet, hanterbarhet och begriplighet. Resultatet visar att ungdomarna anser följande vara roligt med idrotten: att lära och utvecklas, tävlingen, dela erfarenheter med andra. Ett annat undersökt tema var hur ungdomarna upplevde att idrotten ger dem hanterbarhet. Hanterbarhet gavs av avkoppling och rollbyte, acceptans och trygghet inom föreningen, samt att idrott bidrar till hanterbarhet i livet.
Thedin Jakobsson och Engström (2008) fann dessutom att yttre faktorer, som exempelvis dåliga träningstider och många träningspass per vecka, verkade som en negativ faktor för
hanterbarheten. En annan negativ faktor för hanterbarheten identifierades som pressen på att tävla.
Genom en litteraturöversikt av kvalitativa artiklar undersökte Allender, Cowburn, och Foster (2006) varför individer fortsätter med sin fysiska aktivitet. Resultatet påvisar faktorerna viktkontroll, social interaktion och glädje som betydelsefulla för unga individer. Äldre vuxna hade i större utsträckning uppgett den fysiska aktiviteten som ett medel för att undvika negativa effekter av deras åldrande, samt för det sociala syftet den fysiska aktiviteten bidrog med.
Motivation
Inre och yttre motivation.
Ryan och Deci (2000) förklarar inre motivation som en handling som utförs på grund av tillfredsställelsen med själva utförandet. Individen kan exempelvis uppleva aktiviteten som viktig eller rolig. Den yttre motivationen är å andra sidan central när individen utför en handling för att uppnå ett eftertraktat utfall.
Yttre motivation har också visat sig vara värdefull för motivationen, förutsatt att individen kan integrera aktiviteten eller värderingen på rätt sätt. Deci, Eghrari, Patrick, och Leone (1994) beskriver två typer av integrerande processer som går att applicera på både värderingar och aktiviteter. Introjektion är en av dessa, och detta utgörs av att individen tar en värdering till sin egen, trots att denne egentligen inte tror på eller accepterar den. Detta görs endast för att slippa negativa konsekvenser, eller för att försöka nå upp till en önskad självförbättring. Den andra integrerande processen är internalisering. Det syftar på företeelsen när en individ istället accepterar värderingen som sin egen. Vidare beskriver Deci et al. (1994) att aktiviteten eller värderingen i och med detta utövas av fri vilja, på grund av att utövaren t.ex. finner aktiviteten viktig. Ryan och Deci (2000) framhåller dock att individen måste ha inre resurser för att kunna ha inre motivation, samt för att kunna integrera utifrån kommande motivatorer. Om individen av olika anledningar inte har dessa inre resurser, t.ex. om aktiviteten känns för svår eller om de kontrollerande faktorerna är för starka, så kommer individen istället att agera enligt defensiva metoder.
Den inre motivationen har visat sig vara särskilt utmärkande för ett fortsatt utövande av idrott.
Jõesaar och Hein (2011) fann att de individer som fortsätter med sin sport har en starkare inre motivation jämfört med individer som slutar. Detta är även konsekvent med Sarrazins et al.
(2002) resultat, som fann att handbollsspelare som fortsatte utöva idrotten hade signifikant högre inre motivation riktat mot inre stimulans, kunskap och prestation, jämfört med spelare som sedan slutade. Både inre och yttre motivation har dock visat sig ha betydelse för frekvensen av träningstillfällen, enligt Alexandris, Tsorbatzoudis, och Grouios (2002). De menar att den största risken för att individer ska avsluta sitt idrottande istället finns bland de som helt saknar motivation, en företeelse som de benämner amotivation.
Karate som sport
Nybörjaren inom karate får ett vitt bälte, och har därefter möjlighet att gradera till ett högre bälte när tränaren anser att kompetensen och träningstiden är god nog. Bältena är många till antalet innan svart bälte nås. Även efter det första svarta bältet finns det emellertid fler svarta bälten att erövra. Svenska karateförbundet (2016) beskriver att tävlingsmomenten inom karate uppdelas i kata och kumite. Kata är förutbestämda rörelser och tekniker som bland annat bedöms efter kriterierna korrekthet, kraft och snabbhet. I kumite är målet att ta poäng på motståndaren genom slag, sparkar eller fällningar. På träning och gradering nyttjas dock även andra moment som också anses grundläggande. Exempel på sådana moment är bunkai och ippon-kumite, som dock inte behöver förklaras mer ingående i detta arbete, mer än att läsaren bör ha kännedom om att det finns flertalet moment inom sporten.
De traditionella japanska inslagen är en synlig och central del av sporten. Kortare inslag av meditation sker i början och slutet av varje träningstillfälle, och bugningar är ett konsekvent inslag i träningen. Hierarkin är ett synligt moment inom karate, i och med sportens
bältessystem och dess olika tilltalsnamn för olika nivåer i den rangordningen. Eftersom karate till stor del utförs individuellt möjliggörs en egen nivåreglering utifrån den egna kapaciteten, vilket gör att karate går att träna långt upp i åldrarna (Svenska Karateförbundet, 2016).
Forskningen inom karate är tämligen begränsad, därför är även de traditionella inslagen relativt outforskade. Det fåtal studier som har hittats gällande filosofi och traditioner har undersökt
kampsport och inte endast karate. Dessa studier indikerar dock att de traditionella aspekterna är intressanta i studiet av kampsport. Ett exempel på detta är Jones, Mackay, och Peters (2006) engelska enkätundersökning bland kampsportföreningar. Resultaten visar att utövare som tränade mer än fyra timmar per vecka fann den underliggande filosofin inom kampsport som en betydligt viktigare aspekt för det fortsatta utövandet, jämfört med betydelsen av dito för de individer som tränade mindre än fyra timmar varje vecka. Detta visar på att traditionella inslag verkar ha betydelse för somliga utövare. Föreliggande studie avser att inkludera dessa faktorer.
Tidigare undersökningar av fortsatt idrottande har främst inriktat sig på populära lagidrotter eller generell fysisk aktivitet. Att kartlägga orsakerna till varför unga vuxna karateutövare har fortsatt utöva idrotten är intressant eftersom den tidigare forskningen inom karate verkar vara begränsad. Förutom att öka kunskapen inom området, så är nyttan med arbetet att studiens resultat har möjlighet att leda till verksamma interventioner för att kvarhålla individer inom den undersökta karateföreningen.
Syfte
Syftet med detta arbete är att undersöka vilka faktorer som ligger till grund för unga vuxna karateidrottares motivation för ett fortsatt utövande. Frågeställningarna är: vad har fått individerna att fortsätta från barndom till vuxen ålder, och vilka aspekter är betydelsefulla för karateutövarnas fortsatta träning i nuvarande ålder?
Metod
Intervjupersoner
Intervjupersonerna var medlemmar i samma karateförening i norra Sverige och i åldrarna 18 till 29 år (unga vuxna). Åldersavgränsningen berodde på att det endast fanns någon enstaka individ äldre än 30 år i föreningen. Tre intervjupersoner var kvinnor, två var män. Alla de sex unga vuxna medlemmarna i föreningen tillfrågades om de vill delta. Av dessa kunde fem delta varav alla fullföljde intervjun.
Kvalitetsvärdering
Samtliga intervjupersoner hade tränat i över 10 år, och hade således gedigen erfarenhet och kunde bidra med mycket relevant material. Gemensamt för intervjupersonerna var att de var tränare inom föreningen, samt att alla innehade svart bälte. Dessa likheter betraktas som
fördelaktiga för studiens trovärdighet. Intervjupersonerna var inte så många till antalet, vilket är en tydlig nackdel för trovärdigheten. En fördel var dock att nästan samtliga av de möjliga intervjupersonerna deltog. Eftersom studien är av kvalitativ art så avser inte denna tillämpa någon extern validitet, men den kan emellertid lämpa sig att användas som underlag för karateföreningar där man avser förbättra chanserna för att kvarhålla individer inom idrotten.
Intervjupersonerna har fått samma huvudfrågor. Jag har försökt bemöta intervjupersonerna på samma sätt för att minimera min personliga påverkan på resultatet. Resultatets framväxt med dess kodning har skett med största möjliga noggrannhet genom att mycket tid har avsatts för detta. I resultatdiskussionen har resultatet från föreliggande studie jämförts kritiskt med tidigare forskning inom området.
Insamlingsmetod
Intervjuerna skedde i form av semistrukturerade intervjuer. Genom en pilotstudie togs intervjufrågorna fram och utformades till de som ansågs relevanta för detta arbete. Frågorna berörde bakgrund, motivation, egna upplevelser, målsättningar samt upplevelse av kompetens, samhörighet och socialt stöd.
Intervjuguiden arbetades fram under några veckors tid; en tidsram som möjliggjorde att intervjuguiden kunde läras in. Ryen (2004) menar att denna inlärning ger forskaren möjlighet att hantera förloppet när intervjupersoner frångår intervjuguiden, eftersom det är viktigt att intervjupersonerna får utlopp för sina spontana tankar.
Procedur
Intervjupersonerna kontaktades skriftligt. I förfrågan beskrevs studien och dess syfte, samt de fyra forskningsetiska principerna (Vetenskapsrådet, u.å.). Samtliga intervjuer genomfördes i karateföreningens lokal.
Före varje intervju fick intervjupersonen information om studien igen, både muntligt och skriftligt. Intervjupersonen fick signera en blankett om informerat samtycke baserad på de fyra forskningsetiska principerna. Intervjuerna genomfördes inom ett tidsspann av två veckor.
Intervjuerna spelades in med röstinspelare, som hade testats på platsen innan. Att intervjuerna spelades in säkerställde att all information dokumenterades och gav intervjuledaren möjlighet att förbättra sin intervjuteknik. Förutom inspelning fördes även fältanteckningar.
Bearbetning och analys av data
Enligt Howitt (2013) är tematisk analys en bra metod för nybörjaren som inte har så mycket erfarenhet av kvalitativ analys.
Min förförståelse för karate grundar sig i många år av egen träning. Det anser jag är positivt för denna studie av flera skäl. Den egna träningen medför att jag har en förståelse för karatens form och filosofi. Det har hjälpt mig vid utformningen av intervjuguiden och vid genomförandet av intervjuerna, vilket förväntas ge bättre data. Förförståelsen har även gett mig en fördel vid sammanställning och kodning av intervjuerna. Ryen (2004) beskriver vikten av
intervjupersonernas tillit till intervjuledaren vid kvalitativ forskning, eftersom denna slags forskning handlar om att förstå intervjupersonens utsagor. Eftersom intervjupersonerna är bekanta till mig så anses tilliten vara stark.
Efter varje intervju transkriberades materialet enligt ortografisk stil (Howitt, 2013), d.v.s. att transkriptionen inte tog någon hänsyn till mimik, kroppsliga uttryck eller liknande. Efter transkribering av en intervju lästes texten igenom ett flertal gånger, och intressanta hållpunkter antecknades. Intervjuerna bearbetades i och med detta först individuellt.
Det kondenserade materialet konceptualiserades därefter till koder. Data bearbetades utifrån en induktiv metod; något som innebar att databearbetningen var fri, alltså, att ingen hänsyn togs till någon teori. Något som dock kan ha inverkat på kodningens resultat är min egen
förförståelse samt att fakta och teorier studerades innan databearbetningen genomfördes. I detta skede började jag skapa mer genomgående kategorier. De koder som hade noterats sammanställdes för vidare analys. Koderna klipptes ut till lösa bitar, där varje pappersbit
representerade en kod. Detta gjordes för att det skulle vara enkelt att flytta om olika koder.
Koder som tidigare hade antecknats som intressanta, men som inte hade något samband med andra intervjupersoners utsagor och upplevelser, sorterades bort. Inkludering och exkludering skedde i och med detta löpande genom selektionen av koder. De koder som berörde samma ämne sorterades in som underkategorier, och de övergripande temana gavs därefter passande namn. Urval och sortering skedde i många omgångar, där kategorierna som växte fram regelbundet kontrollerades mot intervjutranskriberingarna, vilket Howitt (2013) belyser som viktigt.
Etiska överväganden
Vetenskapsrådets etiska riktlinjer har följts. Intervjupersonerna var få och väl bekanta med varandra. Det medförde stor risk för att intervjupersonerna skulle kunna identifiera varandra i rapporten. Genom att utelämna namn, ålder, kön och föreningens namn har risken för detta minskats. Citaten har dessutom bearbetats för att förhindra att språk eller utsagor av någon enskild respondent ska kunna identifieras. Arbetets kvalité anses dock inte lida av
språkbearbetningen, i och med att den tematiska analysen ser till vad som sägs, istället för hur det sägs (Howitt, 2013).
Resultat
Bearbetningen av intervjuerna resulterade i sex teman: gemenskap, föräldrarnas stöd, kompetens och kompetensutveckling, hälsa, variation och självbestämmande. De första tre temana har påverkan på individernas fortsatta träning som barn, medan samtliga sex teman anses vara viktiga för intervjupersonernas fortsatta utövande i ung vuxen ålder. Nedan presenteras de identifierade temana var för sig.
Gemenskap
Gemenskapen är en viktig aspekt för intervjupersonerna. De framhåller att karaten är väldigt speciell i förhållande till andra sporter, och menar att traditionerna utgör en stor del av karaten i sig. De flesta intervjupersonerna påpekar att de gillar disciplinen och traditionerna, men de är osäkra på om detta är något som har påverkat dem i deras fortsatta utövande. Traditionerna verkar snarare utgöra ett moment som gör karaten speciell och svårförståelig för utomstående, vilket i sig skapar en känsla av tillhörighet för individerna inom föreningen och sporten.
Intervjupersonerna belyser att många personer i deras närvaro inte förstår sporten, och att de därmed ofta får besvara många frågor. Känslan av att andra inte förstår gör att gemenskapen går över föreningens gränser, och utgör en gemenskap för samtliga utövare inom sporten. Flertalet intervjupersoner resonerar som följande intervjuperson:
Det är ju ganska annorlunda att hålla på med karate, det är väl att de frågar ’hur gör man det, och typ gör man verkligen så’. nämen, det är ju mycket sånt, men det är ju att de inte har någon koll på det direkt.
En annan uttrycker det såhär:
Det är ju alltid kul att det finns en gemenskap, att om man har gått i karate nu, så kanske man flyttar någonstans, och så kanske det finns en karateklubb [där]. Och då finns det ju alltid att man kan gå till en karateklubb någon annanstans och fortsätta. […] Någonting man kan komma hem till typ.
En grundläggande hierarki uppskattas genom att den medför en visad respekt för äldre individer, men om hierarkin blir för påtaglig så anses den splittra gemenskapen snarare än att föra samman individer inom sporten. En del upplever även att hierarkin inom sporten medför en känsla av press, vilket verkar minska tillfredsställelsen med sporten. Många av
intervjupersonerna belyser att det är tränaren som avgör hur starkt hierarkin framhävs inom föreningen. Inom den undersökta föreningen anses betydelsen av hierarkin befinna sig på en uppskattad låg nivå eftersom tränaren inte betonar hierarkin så mycket. En respondent säger följande om den avslappnade stämningen inom föreningen:
Alla som är här är glada. Alla pratar med alla. Det är ju inte så jättemånga, så det är ju inte så konstigt. Men det är ju som… man känner som att man hör hemma här eller något. Sen så… jag tycker bara att det är kul att vara här. Man behöver inte känna: ’åh, nej, tänk om jag gör något fel nu’.
Alla intervjupersoner har svart bälte, men tränar tillsammans med andra individer med en stor variation i antal år av träning. Även åldersspridningen är stor i den aktuella träningsgruppen, samtidigt som dessutom kvinnor och män tränar tillsammans. Denna blandning av utövare uppfattas som något positivt av de intervjuade; upplevelsen av att träna tillsammans framkallar en känsla av gemenskap inom föreningen. Intervjupersonerna upplever även att gemenskapen gynnas av att föreningen ordnar årliga aktiviteter för den aktuella träningsgruppen. Positiva effekter som kommer av gemenskapen inom föreningen är att de yngre individerna får förebilder i de äldre, samtidigt som de äldre lär sig av att lära ut till utövare med mindre erfarenhet. En intervjuperson reflekterar enligt följande:
Jag tycker att det är jättebra och jättekul att träna med äldre, och med vuxna och barn, för man lär sig, dels av de äldre som man får mycket teoretiskt […]. Men sen lär man sig av att lära ut också till de yngre. Det blir mycket ge och ta på det sättet. När man lär ut någonting så börjar man fundera och det är ju bra.
Föräldrarnas stöd
En viktig grund för individers fortsatta deltagande i sporten anses vara föräldrars stöd. Flertalet intervjupersoner berättar anekdoter om tidpunkter när motivationen har varit låg, där
föräldrarna har utgjort ett stort stöd för deras fortsatta träning. En intervjuperson exemplifierar detta såhär:
Vissa gånger när man inte har orkat eller velat så har han [pappa] pushat på mig lite extra efter någon jobbig skoldag. Han har skickat mig till träningen även om jag inte har velat. Men när man kommer hem så är man tusen gånger gladare och piggare, så de [föräldrarna] har ju pushat mig mycket bra faktiskt, för mitt eget bästa.
Nästan alla intervjupersoner har åtminstone en förälder som på olika sätt fortfarande är aktiv inom föreningen. De flesta berättar även att föräldrarna verkar ha en positiv bild av karate. En intervjuperson berättar följande om sin pappas intresse för sporten: ”Han tycker väldigt mycket om kulturen och tänket [inom karate].”
Flera av intervjupersonerna berättar att de upplever att karaten är ett verktyg för umgänge även för föräldrarna. Föräldrarnas närvaro och intresse för sporten och föreningen verkar leda till att barnen stannar kvar inom sporten. En intervjuperson säger följande om sina föräldrars
engagemang:
De började umgås mycket med andra föräldrar [inom karaten], och tyckte att det var kul att de hittade vänner genom karaten också tror jag. Och så tyckte de att det var kul att jag höll på med något. Så de blev ganska involverade i det direkt och ville se när jag gjorde saker och sådär.
Kompetens och kompetensutveckling
Samtliga utövare har nått svart bälte, men kan fortfarande ta högre svarta bälten. Många av intervjupersonerna berättar att deras strävan efter högre bälte har varit påtaglig under deras tid inom karaten, med en önskan om att komma högre upp i rangordningen. En intervjuperson säger: ”Att först nå graden första dan [första svarta bältet] är ju en stor grej, men sen vill man ju utvecklas och komma högre upp”.
Alla intervjupersoner förklarar att en stor anledning till att de vill fortsätta med karate är för att utvecklas, och reflekterar samtidigt att om inte denna utveckling fanns att tillgå så skulle
sporten inte upplevas som rolig. Samtliga förklarar dock att denna utveckling ser ut på ett annat sätt idag, än vad den gjorde när de var yngre, när många av intervjupersonerna hade som mål att prestera bra på tävlingar. De upplever att återkopplingen från tränaren var oumbärlig när de tävlade. Att få konstant feedback och bekräftelse på teknikerna upplevs däremot inte lika viktigt när tävlingsmomentet har förflutit. En intervjuperson förklarar det på följande vis: ”Det var ju mycket mer feedback när man var yngre och tränade för att tävla. Men då var det ju viktigare så att säga.” En annan uttrycker sig istället enligt följande: ”Idag vet jag ju som exakt vad jag ska göra hela tiden”.
Känslan av kompetens och att utvecklas är mycket viktigt för intervjupersonerna. En del förmedlar att de har börjat fundera på att sluta vid tidpunkter när de har upplevt sin
kompetensnivå som låg i förhållande till andra. En säger följande: ”Från början var det [karate]
inte det roligaste. Jag förstod inte så mycket och kände mig ganska dålig. Det var mycket att jag tränade med äldre.”
Det framgår att samtliga intervjupersoner upplever att kompetens kan finnas inom många olika områden. En hög kompetens behöver inte bara innebära väl utförda tekniker, eller framgång inom tävling, enligt intervjupersonerna. Många av intervjupersonerna uppger att de upplever sig ha ansvar över ett särskilt område inom sporten eller föreningen. Detta ansvar uppfattas positivt av de flesta av intervjupersonerna. Vissa har exempelvis en domarroll, medan en annan anser sig ha en roll för att bevara kunskap. En intervjuperson uttrycker denna fördelning enligt följande: ”man blir ungefär som en kunskapsbank, att man har ansvar för något område: ’det här kan du och det här kan du’”.
För en del intervjupersoner är tränarrollen en viktig anledning till att de fortsätter med karate.
Att träna andra ger en känsla av kompetens, samtidigt som detta även upplevs ge personlig utveckling. En intervjuperson säger följande: ”Det tycker jag är enormt roligt, att vara ledare och tränare. Att utvecklas. Utveckla barnen och utveckla mig själv. På det sättet också.” En annan intervjuperson uttrycker sig istället på följande vis: ”Att man faktiskt ser att man själv kan lära ut någonting. Att få folk att bli bättre.”
Hälsa
Ett annat identifierat tema är hälsa. Flera av intervjupersonerna uppger att karate ger bra grundträning, i och med att hela kroppen får arbeta. De flesta uttrycker sin medvetenhet om att
bra träning förstärker hälsan och den fysiska utvecklingen, något som gör att de flesta
intervjupersonerna anser att det är viktigt att träningarna utgör en bra fysisk träning. Flertalet intervjupersoner uppger att träning i sig är väldigt viktigt för dem, och många av dessa tränar även andra individuella fysiska moment, exempelvis jogging och gym, ett flertal gånger i veckan.
Rörelsen förknippas med välmående och koncentrationsförmåga. Träningen önskas även ge fysisk utveckling, vilket en av intervjupersonerna specificerar enligt följande, när mål gällande träningen kommer på tal: ”Det handlar mer om att bli snabbare och att bli starkare, få bättre kondition och sånt”.
Under intervjuerna framgår det även att några av intervjupersonerna använder fysisk aktivitet som coping-strategi när de upplever stress och andra negativa aspekter i livet. Flertalet av intervjupersonerna indikerar även att hälsan egentligen är en yttre motivator genom att de framhåller hälsa som ett önskvärt resultat av träning. Dessa har kommit till insikt att hälsan är viktig genom hela livet, och tränar således för att bibehålla sin hälsa även långsiktigt. En intervjuperson säger följande om ord från en närstående, som hen har tagit till sig av: ”Så han säger att träna så mycket du bara kan och orkar, för att det gynnar dig hela livet.”
Självbestämmande
Alla intervjupersoner upplever tiden för antal träningspass per vecka som begränsad, och uppger andra prioriteringar i livet, exempelvis skola, jobb och familj. Att de själva får välja vilka dagar de vill träna är en positiv upplevelse av sporten. Många av intervjupersonerna uttrycker dessutom sin uppskattning för att de inte behöver känna någon påtaglig press från föreningen eller tränaren när de inte deltar på träningar. En person som tidigare har tränat lagsport jämför sin upplevelse av den individuella friheten inom karate med den sociala press som lagsport tidigare medförde:
Då under en period, då jag bara var och höll mina pass med barnen och inte tränade någonting själv alls. Och liksom hade man hållit på med lagsport så hade det varit typ: ’ska du inte vara med med oss?’ och då hade jag ju inte varit med i laget på så sätt, om det hade varit en sån grej.
Frihet att välja framgår även i de olika rollerna som går att ta inom karate. Inom föreningen ges individerna stor frihet i vilken roll de vill ta, t.ex. domare, tränare, eller om de vill utveckla sin egen karate och åka på träningsläger runt om i landet. Några intervjupersoner tycker att det är kul att få resa, något som ofta behöver göras vid tävlingar, eftersom de flesta stora tävlingar i Sverige hålls söderut. Friheten att själv få bestämma över sina tränings- och tävlingsvanor och att få möjlighet att åka på läger och tävlingar är uppskattad av intervjupersonerna, och några av dem uppger just resorna och det sociala i detta som en viktig anledning till deras fortsatta träning inom karate. En intervjuperson uttrycker sig:
Och när jag var liten så var det väl tävlingarna som höll mig kvar, för då var det ju som det som var utflykterna. Och då var det ju som det som var det roliga. […] att man får hitta på saker och får chans att åka på resor och sånt.
Variation
Alla intervjupersoner upplever att en charm med sporten är dess många olika moment. Kata och kumite är de två tävlingsmomenten, men det förekommer även många andra moment som
tränas inom sporten. En intervjuperson säger följande om friheten i form av variation inom sporten:
Det är ju en liten charm just med tävlingsaspekten att det finns två olika [moment] och det är väl roligt att det finns och att man liksom kan vara bra på lite blandat. […] det finns ju många aspekter, och många sätt att göra saker att göra på. Man kan ju snöa in sig på en sak och sen växla över till något annat.
Samtliga intervjupersoner talar om stadier i sitt utövande, och samtliga uppger förändringar i olika motivationsfaktorer under deras år inom sporten. Många av intervjupersonerna har tidigare satsat för att prestera bra på tävlingar, men uppger att detta numer ligger bakom dem.
Vissa har dragit ner på träningen i tidigare skeden för att därefter börja träna intensivt igen.
Ofta beror ökningen av träningsintensitet på att de har hittat något annat moment inom sporten som de finner roligt. En del påpekar att deras huvudsakliga nöje med sporten numer är att träna andra, medan andra upplever att den fysiska aktiviteten eller sociala kontakten blivit det viktigaste. En intervjuperson talar på följande sätt om några av de olika stadierna i dennes karate:
Sen har det ju gått en period när man skulle tävla, och sen blev det en period när man inte presterade lika bra på tävlingarna men att det var roligt att träffa alla människor runt på de tävlingarna. Och sen vart det ju så att […] jag skulle gå en domarutbildning. Och det vart ju ett sätt att fortfarande åka på tävlingarna och träffa alla de här människorna, men ändå inte behöva stå och slita i dojon [karatelokalen] för att behöva prestera.
Karate som individuell sport tar sig även uttryck i att träningen går att anpassa efter den egna nivån, på grund av att den till stor del utförs individuellt. En intervjuperson som har problem med en kroppsdel säger följande:
Jag tränade och tävlade tidigare mycket mer i kata. […] men det var mycket djupa ställningar, och då fick jag mer problem. Så då satsade jag på något som man inte behövde anstränga det [problemområdet] lika mycket. Så fighting passade mig bättre.
Diskussion
Resultatet visar att sex teman kunde identifieras ur materialet. Tre visade sig vara särskilt betydande för individernas fortsatta karateutövande som barn, medan samtliga sex bedömdes vara viktiga för ett fortsatt utövande i ung vuxen ålder nämligen, föräldrarnas stöd, gemenskap, kompetens och kompetensutveckling, variation, självbestämmande och hälsa. De teman som uppkom refererar till individen, föreningen och/eller sporten i sig. Nedan diskuteras hur dessa fynd ser ut i förhållande till tidigare studier, samt vad föreliggande studies resultat kan ha för betydelse för karateföreningen och dess individer.
Gemenskap
Känslan av gemenskap är viktig för individerna. Att gemenskap är viktigt för människan som en social varelse är dock inte något nytt fynd, tvärtom anses den sociala gemenskapen ligga till grund för många olika mänskliga företeelser. Gemenskap definieras ofta som ett grundläggande behov i olika teorier. Baumeister och Leary (1995) definierar t.ex. viljan till social kontakt och
samhörighet som ”the need to belong”. Samhörighet är även något som Self-determination theory anför som viktigt, och tillämpar detta som ett av de tre grundläggande behoven för individers motivation (Deci & Ryan, 2000).
Social kontakt har visat sig kunna höja prestation och motivation vid fysisk aktivitet (Irwin &
Thompson, 2016). Detta kan ses i ljuset av Thedin Jakobsson och Engströms (2008) studie som fann att organiserad idrott tenderar att öka individers fysiska aktivitet. Sarrazin et al. (2002) kunde dessutom påvisa att individer som senare väljer att sluta med sin idrott känner mindre samhörighet med sina lagkamrater innan avslutet. Trots karatens individuella upplägg så dras slutsatsen att den sociala tillhörigheten inom sporten och föreningen är mycket viktig för individerna, och att detta ökar individernas motivation för fortsatt träning. Med tidigare
forskning i åtanke så dras även slutsatsen att social kontakt kan ha höjt den fysiska prestationen och medfört att en känsla av kompetens har kunnat infinna sig hos intervjupersonerna.
Föräldrarnas stöd
Föräldrarnas påverkan på intervjupersonernas fortsatta utövande är av central betydelse. Detta gällde främst under intervjupersonernas tidigare år, men för de flesta är stödet fortsatt
betydande även i vuxen ålder, eftersom många av intervjupersonerna har föräldrar som på ett eller annat vis fortfarande är aktiva inom föreningen. Föräldrarnas stöd ter sig i och med detta som en viktig pusselbit till varför individer fortsätter inom karate.
Skillnaden mellan föräldrars stöd och press för barnens aktiviteter har dock visat sig vara viktig att belysa. Dorsch, Smith, och Dotterer (2016) fann att värme, positiva känslor och ett
uppgiftsinriktat klimat var relaterat till upplevt stöd från föräldrar, medan press från föräldrar var förknippat med konflikter, negativa känslor och ett egoinriktat klimat.
Att föräldrars stöd är viktigt för barns upplevelse av olika aktiviteter är konsekvent med tidigare forskning. Anderson, Funk, Elliott, och Smith (2003) fann att barnens upplevda stöd från föräldrar hade en inverkan på antalet gånger barnen genomförde sina aktiviteter. Det upplevda stödet visade sig även påverka barnens affektiva upplevelse med aktiviteterna. Inom kategorin sport som aktivitet påvisade Anderson et al. (2003) att barnets ångest över dess sportsliga aktivitet hade ett negativt samband med föräldrars stöd. Om barnen däremot upplevde press från föräldrarna, snarare än stöd, så minskade dess tillfredsställelse med aktiviteten.
Hoyle och Leff (1997) undersökte olika faktorer hos unga tennisspelare, i relation till
upplevelsen av stöd eller press hos deras föräldrar. Studien visar att föräldrars stöd medför att barnen känner mer nöje med sporten. Resultatet påvisade även att föräldrarnas positiva medverkan är viktig när barnets prestation förbättras, i och med att barnens nöje med sporten endast ökar tillsammans med dess prestation om föräldrarna är positivt delaktiga. Detta gäller även när sportens betydelse ökar för barnet, där nöjet med sporten ökar endast i enlighet med betydelsen av sporten, vid föräldrarnas positiva delaktighet. Ingen av intervjupersonerna i föreliggande studie uppger sig ha känt någon press från föräldrarna, vilket kan vara en grund till varför de har upplevt karate som roligt. Denna tillfredsställelse med sporten kan i sig ha
medfört att de har stannat inom sporten.
Intervjupersonerna i föreliggande studie har beskrivit hur deras föräldrar ofta har stöttat dem vid låg motivation. I enlighet med resultat från Hoyle och Leff (1997) samt Anderson et al.
(2003), är slutsatsen att föräldrarna, förutom att ha kvarhållit barnen inom sporten vid stunder
när de har funderat på att sluta, även har gett individerna stora möjligheter att känna ett nöje med sporten. Föräldrarnas stöd verkar även ha medfört att individernas kompetens och prestation inom sporten inte har lett till upplevd press i sig, något som skulle ha medfört negativa känslor för sporten.
Kompetens och kompetensutveckling
Resultatet visar att individerna känner sig kompetenta inom olika områden, exempelvis som en teoretisk kunskapskälla, som pedagogisk och/eller kunnig tränare, eller som en god domare.
Gällande exempelvis tävling, uttrycker flertalet av de intervjuade att deras fortsatta deltagande inom tävling främst beror på vad de uppnår för resultat. Detta visar på vikten av att känna sig kompetent för det fortsatta idrottandet. Eftersom de flesta inte har ansett sig nå tillräckligt bra resultat inom tävling så har de slutat med tävlingsmomentet, men har istället funnit andra moment de finner sig kompetenta inom.
De intervjuade individerna belyser den gemensamma träningen tillsammans med andra kunskapsnivåer och åldrar, som viktigt för gemenskapen och kompetensbildningen. Samtidigt hittades även stöd för att individerna i ung ålder fann att känslan av kompetens blev svagare när de tränade med äldre utövare. Detta tyder på att det inom de lägre åldrarna inom föreningen kan vara en fördel att organisera grupper med en liten spridning av kunskapsnivå och ålder.
Enligt Figgins, Smith, Sellars, Greenlees, och Knight (2016) kan utövarnas prestation påverkas av ledarens hantering av individerna. De förklarar att om ledaren förändrar utövarnas syn på sin kompetens, så kan utövarna inspireras och nå mål mer effektivt. Vidare påstås detta gälla speciellt när individerna är nybörjare, eller känner negativa känslor angående sin prestation.
När negativa känslor angående kompetensnivå infinner sig hos utövarna, har tränare med andra ord stora möjligheter att påverka individers utveckling. Detta visar på att återkoppling ter sig vara viktigt.
Resultatet i denna studie visar att utövarna i dess yngre år ofta har satsat för att nå så bra prestation som möjligt på tävlingar, men att utvecklingen ser annorlunda ut i vuxna år. I vuxna år finner utövarna istället glädje i själva utvecklingen, mer än att de tränar för att nå bra resultat på tävlingar. Inom alla stadier visade det sig dock vara viktigt med fortbildning. För de yngre utövarna tyder detta på att återkoppling och bekräftelse krävs i högre utsträckning, för att utövarna ska känna kompetens. Denna individanpassade kompetensbildning är i led med Deci och Ryans (2000) studie, som fann stöd för att kompetensbildningen bör hållas på en nivå anpassad till individen, eftersom individen kan agera defensivt i de fall hen upplever aktiviteten som för svår eller för kontrollerad.
Hälsa
Som resultatet visar upplevde näst intill alla intervjupersoner att det är viktigt att röra på sig för sitt eget välmående och för sin hälsas skull. Hälsa anses därmed vara ett långsiktigt syfte med den fortsatta träningen.
Många av intervjupersonerna uttryckte att karate utgör en bra grundträning. Upplevelsen var även att sporten förbättrar många olika fysiska aspekter, något som även har konstaterats i tidigare forskning som undersökt olika fysiska faktorer vid karateträning (Violan, Small, Zetaruk, & Micheli, 1997). Många av intervjupersonerna uttryckte att karate är viktig för den
psykiska hälsan, vilket för intervjupersonerna bland annat innefattade en bättre
koncentrationsförmåga. Karatens psykiska påverkan har även bekräftats i tidigare studier, som bland annat har funnit att karate tycks öka förmågan till självreglering (Lakes & Hoyt, 2004).
Något som inte har påvisats i föreliggande studie, men som har rapporterats i flertalet liknande undersökningar, är det fysiska attributet som motivationskälla. Ett exempel på detta är Jones et al. (2006) som visade att fitness kom på tredje plats när kampsportsaktiva rangordnade mål med träningen. Fitness innefattar dock, förutom hälsa, även att vara fysiskt attraktiv. Studier har visat att yttre motivatorer som utseende och vikt tenderar att minska prestationen, medan en inre motivator som exempelvis framtida hälsa istället ökar exempelvis prestationen, samt hur länge individer håller på med sin idrott (Vansteenkiste, Simons, Soenens, & Lens, 2004).
Endast en av intervjupersonerna i föreliggande studie uppgav en upplevd positiv förändring i de fysiska attributen som en motivator. Värt att nämna är dock att denna studies intervjuguide inte innehåller någon direkt fråga gällande samband mellan motivation och utseende, och att detta resultat därmed har varit tvunget att uppkomma på individens initiativ. Studiens resultat hade möjligen sett annorlunda ut om denna faktor hade berörts i intervjuguiden så att samtliga intervjupersoner hade tagit ställning till detta.
Vissa av intervjupersonerna indikerar att hälsa från början är en yttre motivator, i och med att de gav uttryck för att hälsa är viktigt och nödvändigt. Denna yttre motivation ter sig dock internaliserad, enligt Self-determination theory, d.v.s. att utövarna har tagit detta mål som sitt eget eftersom de upplever hälsa som viktigt (Deci et al., 1994).
Hälsa har inte identifierats som något viktigt tema i barndomen. Grunden till detta är troligtvis att de flesta individer håller sig friska under unga år, och att hälsa således inte är något som yngre individer behöver reflektera över. Det verkar därför finnas ett samband mellan individers ålder och vad individer anser är viktigt. Detta kan styrkas av tidigare studier som exempelvis funnit skillnader mellan olika ålderskategorier gällande orsaker till att inte träna (Booth et al., 1997). Detta fynd tyder på att fortsatta studier bör inkludera äldre individer inom föreningen så att sambanden kan undersökas.
Självbestämmande
Individerna finner en stor fördel med karate i dess individuella utformning. Denna frihet ter sig vara specifik för föreningen, genom den relativt låga betydelsen hos hierarki som ger en
tillåtande atmosfär. Att inte behöva känna någon press för att komma på träningarna och att själv kunna styra över sitt tävlingsdeltagande anses vara något väldigt positivt för utövarna.
Detta har visat sig vara speciellt viktigt i vuxen ålder, eftersom utövarna uppger sig ha andra aktiviteter och händelser som de finner vara viktigare än karate.
Att själv kunna besluta om sin utveckling inom sporten är något som intervjupersonerna upplever som viktigt i vuxen ålder, eftersom resultatet visade att de flesta av intervjupersonerna inte längre tränar för att prestera bra på tävlingar. Detta fynd är i led med Thedin Jakobsson och Engströms (2008) studie, som fann att en ökad satsning inom föreningar ofta sker när ungdomarna kommer upp i ålder. De fann den ökade satsningen som en faktor till utövares avslut inom idrott. Självbestämmande är även något som Vansteenkiste et al. (2004) fann vara viktigt. Deras studie indikerade att externa målinramningar och kontrollerande faktorer som
belöningar, tävling eller deadlines kan göra den inre tillfredsställelsen med uppgiften lägre.
Vidare fann de att individer som utför aktiviteten vid dessa målinramningar eller
kontrollerande faktorer gör detta för att undvika skuldkänslor och andra negativa känslor, snarare än för att de finner aktiviteten nöjsam eller viktig.
Tidigare forskning har även visat att föräldrarnas stöd gällande självbestämmande är viktigt.
Jõesaar och Hein (2011) kunde genom en longitudinell studie påvisa att de utövare som fortsätter med idrott upplever sig ha mer stöd från föräldrar gällande självbestämmande, i jämförelse med de utövare som slutade under studiens gång.
Med hänvisning till tidigare studier dras slutsatsen att självbestämmande är en viktig aspekt för ett fortsatt karateutövande. Denna variabel verkar medverka till uppkomsten av inre
motivation, att individen upplever sig utföra aktiviteten för sitt eget nöjes skull.
Variation
Den av intervjupersonerna uppskattade variationen visar på något specifikt inom karate som sport. Utövarna anser det vara nöjsamt att kunna utföra olika moment inom karate; moment som är väldigt åtskilda. Variationen som tema berör dock även föreningen, i och med att medlemmarna ges möjlighet att kunna åka på tävlingar och läger. Detta är även till viss del sammanknutet med självbestämmande, eftersom intervjupersonerna finner det positivt att de själva får välja om de exempelvis vill tävla.
Eftersom variation som kategori i denna mening är relativt bunden till karate som sport, så har inga direkt associerade vetenskapliga artiklar påträffats. Ett positivt stöd har dock funnits gällande variation mellan olika fysiska aktiviteter. Michael, Coffield, Lee, och Fulton (2016) utförde en enkätstudie av ungdomars fysiska aktiviteter gällande variation, nöje och deltagande.
Resultatet visar att deltagandet i olika fysiska aktiviteter upplevdes som nöjsamt, och detta visade sig medverka till en ökning av den totala mängden fysisk aktivitet. Detta stämmer väl överens med föreliggande studie, där variationen inom sporten har identifierats som ett nöje.
Variationen har visat sig vara näst intill en förutsättning för det fortsatta utövandet i vuxen ålder, i och med att momenten går att variera efter de egna fysiska begränsningarna som ålder och idrottsskador kan ge upphov till. De olika momenten, och valfriheten mellan dessa, ter sig således vara en förutsättning för att kunna fortsätta träna karate till äldre år. Detta fynd
indikerar att träningarna bör kunna individanpassas. Om något moment vill tränas, och något annat uteslutas, bör detta med andra ord kunna genomföras inom föreningen.
Metoddiskussion
Med intervjuerna eftersöktes djupgående förklaringar och berättelser, något som de flesta intervjuer uppfyllde. Trots en djupgående inläsning av ämnet före skapandet av intervjuguiden, visade det sig dessvärre vara svårt att innefatta alla relevanta faktorer i denna. Min upplevelse är att några viktiga faktorer missades i denna guide. Ett exempel är motivationen för det fysiskt attraktiva attributet, något som har visat sig viktigt i tidigare forskning. Om denna aspekt hade tagits med i intervjuguiden så hade möjligen andra svar uppkommit, vilket hade kunnat påverka temana. Missade faktorer är även något som Ryen (2004) bekräftar som en nackdel med
strukturerade intervjuer. En öppen intervju hade kunnat motverka detta problem. Trots detta
framstår den semistrukturerade intervjuguiden ändå som ett fördelaktigt val, i och med att jag som oerfaren intervjuledare kunde finna stöd i intervjuguiden. Jag anser dock att intervjun med fördel hade kunnat kompletteras med observation under en längre tid. En sådan ansats hade dock varit alltför tidskrävande.
Problem som visade sig uppstå med kvalitén hos arbetet, är att intervjupersonernas utsagor om upplevelser i tidiga år inom sporten inte är lika trovärdiga som deras utsagor om upplevelser i nutid. På grund av minnets begränsning så kan tidigare upplevelser i barndomen ha förvrängts eller glömts bort. Detta är således även något som påverkar resultatens trovärdighet, och studien hade på detta vis kanske varit bättre om denna endast hade avsett undersöka unga vuxna.
Den främsta osäkerheten med tematisk metod är att materialet, såväl som olika teman, kan uppfattas olika beroende på vilken forskare som har gjort analysen (Howitt, 2013). Metoden har inte heller några direkta formella steg att följa, mer än att temakategoriseringen övergår i en allt mer koncentrerad text, och att tematiseringen kontrolleras fram och tillbaka (Howitt, 2013).
Den tematiska innehållsanalysen användes stundtals med en viss svårighet. Många gånger var upplevelsen att underkategorierna gick in i varandra, eftersom någon distinkt ram inte fanns däremellan. Vissa teman blev väldigt mångfacetterade i och med dess många underkategorier.
Jag fann även svårigheter att benämna temana, eftersom vissa ord kan komma med en del individuella eller vedertagna laddningar. Ett exempel är temat: ”självbestämmande”, som dessförinnan kallades för: ”individuell frihet”. Här ansåg jag att ordet ”frihet” blev för positivt laddat.
Att själv upprätta detta arbete har haft vissa fördelar, även om nackdelarna haft betydelse för arbetets kvalitet. Fördelen med att utföra arbetet ensam var att jag själv utförde samtliga intervjuer, vilket gjorde att min kännedom om insamlad data blev mycket god, något som Howitt (2013) bekräftar som en nödvändighet. Det självständiga utförandet möjliggjorde även att samtliga intervjuer blev utförda på mycket lika vis. Min tidigare erfarenhet inom karate ökade tilliten hos intervjupersonerna, något som Ryen (2004) betecknar som något positivt. Det positiva med tillit kan styrkas av att intervjupersonerna upplevde att utomstående hade svårt att förstå karate, något som inte var ett problem för mig genom min tidigare erfarenhet inom sporten.
En nackdel med att genomföra studien ensam var att ingen utomstående kunde bidra med synpunkter vid exempelvis utformningen av intervjuguiden. Eftersom jag har egen erfarenhet av begreppen som används inom karate finns en möjlighet att behandlingen av materialet har förvrängts något. Kodningen borde dessutom ha utförts av två personer på var sitt håll, för att sedan jämföras.
Slutsatser
Många av intervjupersonernas svar visade sig vara mycket lika, något som stödjer slutsatsen att de olika temana är tämligen stabila i ung vuxen ålder. Tre teman är kopplade till individernas fortsatta utövande som barn: gemenskap, kompetens och kompetensutveckling, samt
föräldrarnas stöd. I vuxen ålder ansågs samtliga teman vara viktiga för ett fortsatt utövande:
gemenskap, kompetens och kompetensutveckling, föräldrarnas stöd, hälsa, variation och självbestämmande. Dessa sex teman kan i sig härledas till tre olika nivåer av påverkan på
individernas motivation till att stanna inom idrotten: individen, föreningen och sporten.
Samtliga teman kunde härledas till föreningen, vilket antyder att föreningen har goda möjligheter att påverka individerna. Interventioner som ska genomföras av föreningen, med syfte att kvarhålla individer inom sporten, bör därmed fokuseras på de tre identifierade temana för unga medlemmar, samt de sex temana för unga vuxna.
Fortsatt forskning
Samtliga intervjupersoner har tränat sedan barnsben, och föräldrarna visade sig ha en betydande inverkan på barnens fortsatta träning. Det vore därmed intressant att komplettera studien med föräldrarnas upplevelser av karate. En sådan undersökning skulle kunna bidra med värdefull förstahandsinformation gällande vad som får föräldrar engagerade i föreningen
och/eller sporten, vilket kan leda till användbar kunskap gällande hur karateföreningen kan göra området så attraktivt som möjligt för föräldrarna.
Denna studie har undersökt unga vuxna, men möjligheten finns att äldre individer inom karate värderar andra faktorer än vad yngre vuxna gör. Således kan äldre individer behöva en annan hantering, för att öka chanserna för att dessa ska stanna inom sporten. Detta gör att området lämpar sig väl för vidare studier.
De tre identifierade nivåerna i studien (individen, sporten och föreningen) kan med fördel användas i fortsatta studier för att närmare undersöka nivåernas funktion vid olika
motivationsfaktorer.
Rekommendationer till karateföreningen
Inom ramen för de sex temana, kan en del interventioner rekommenderas till karateföreningen, som ett led i att kvarhålla individer inom sporten.
I och med föräldrarnas betydelse för barnens fortsatta träning, så rekommenderas karateföreningen att försöka hålla karaten intressant även för föräldrarna. Föreningen kan exempelvis ta vara på att karateföreningen ter sig vara ett verktyg för gemenskap för föräldrarna.
Individuella upplägg bör kunna erbjudas till de individer som endast kan, eller som av olika anledningar endast vill, träna på vissa moment inom karaten. Detta upplägg möjliggör självbestämmande, och den inre motivation som ofta kommer med detta.
Den kanske viktigaste faktorn för ett fortsatt utövande visade sig vara gemenskap.
Individerna känner en gemenskap både inom gruppen och med karateutövare inom landets gränser. Därmed bör unga vuxna individer träna med andra åldrar och
bältesnivåer, och ges frihet till att lära, och lära sig av, andra utövare. Utövarna bör även ges möjlighet till att resa runt för att träna med andra utövare inom landet, eftersom detta ger en stark känsla av gemenskap även utanför föreningens gränser.
Kompetens och kompetensutveckling ter sig som en förutsättning för det fortsatta utövandet. Barn i yngre åldrar bör i och med detta få gott om återkoppling. Träningarna för dessa bör även hållas i grupper med liten ålders- och kunskapsskillnad (till skillnad
från unga vuxna som gynnas av att träna tillsammans med andra åldrar och
kunskapsnivåer), eftersom en stor spridning av kunskap och ålder inom unga år har visat sig kunna störa känslan av kompetens, något som verkar minska deras nöjsamhet med sporten.
Hierarkin har visat sig ge upphov till starkt negativa känslor. Det är därmed av största vikt att försöka hålla denna på låg nivå, eftersom hierarkin verkar ha negativa effekter på känslan av gemenskap, självbestämmande och kompetens.
Referenser
Alexandris, K., Tsorbatzoudis, C., & Grouios, G. (2002). Perceived constraints on recreational sport participation: Investigating their relationship with intrinsic motivation, extrinsic motivation and amotivation. Journal of Leisure Research, 34(3), 233-252. Hämtad från databasen Web of Science
Allender, S., Cowburn, G., & Foster, C. (2006). Understanding participation in sport and physical activity among children and adults: A review of qualitative studies. Health Education Research, 21(6), 826-835. doi:10.1093/her/cyl063
Anderson, J. C., Funk, J. B., Elliott, R., & Smith, P. H. (2003). Parental support and pressure and children's extracurricular activities: Relationships with amount of involvement and affective experience of participation. Journal of Applied Developmental Psychology, 24(2), 241- 257. doi:10.1016/S0193-3973(03)00046-7
Baumeister, R. F., & Leary, M. R. (1995). The need to belong: Desire for interpersonal attachments as a fundamental human motivation. Psychological Bulletin, 117(3), 497-529.
Hämtad från databasen Web of Science
Booth, M. L., Bauman, A., Owen, N., & Gore, C. J. (1997). Physical activity preferences, preferred sources of assistance, and perceived barriers to increased activity among physically inactive australians. Preventive Medicine, 26(1), 131-137.
doi:10.1006/pmed.1996.9982
Boström, G. (2006). Hälsa på lika villkor. Resultat från nationella folkhälsoenkäten 2005 (Statens folkhälsoinstitut, nr. A 2006:02) Stockholm. Från:
https://www.folkhalsomyndigheten.se/pagefiles/12242/a20062Halsa_pa_lika_villkor0605 .pdf
Deci, E. L., Eghrari, H., Patrick, B. C., & Leone, D. R. (1994). Facilitating internalization: The self-determination theory perspective. Journal of Personality, 62(1), 119-142. Hämtad från databasen Scopus
Dorsch, T. E., Smith, A. L., & Dotterer, A. M. (2016). Individual, relationship, and context factors associated with parent support and pressure in organized youth sport. Psychology of Sport & Exercise, 23(1), 132-141. doi:10.1016/j.psychsport.2015.12.003
Eliasson, I. & Johansson, A. (2014). Att sluta med idrott. En analys av avslutsprocessen och varför flickor slutar spela innebandy (Rapport nr 91) Umeå: Pedagogiska instutitionen. Från:
http://www.pedag.umu.se/digitalAssets/148/148156_rapport_91_eliasson_johansson.pdf Figgins, S. G., Smith, M. J., Sellars, C. N., Greenlees, I. A., & Knight, C. J. (2016). “You really
could be something quite special”: A qualitative exploration of athletes' experiences of being inspired in sport. Psychology of Sport and Exercise, 24(1), 82-91.
doi:http://dx.doi.org.proxy.lib.ltu.se/10.1016/j.psychsport.2016.01.011
Folkhälsomyndigheten (2011). Rekommendationer, aktivitetsnivå och attityder. Hämtad 5 maj, 2016, från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/far/rekommendationer/
Howitt, D. (2013). Introduction to qualitative methods in psychology. (2nd ed.) Harlow, England:
Pearson.
Hoyle, R. H., & Leff, S. S. (1997). The role of parental involvement in youth sport
participation and performance. Adolescence, 32(125), 232-243. Hämtad från databasen Scopus
Irwin, B. C., & Thompson, N. S. (2016). The impact of social category diversity on motivation gains in exercise groups. American Journal of Health Behavior, 40(3), 332-340.
doi:10.5993/AJHB.40.3.5
Jõesaar, H., & Hein, V. (2011). Psychosocial determinants of young athletes' continued participation over time. Perceptual and Motor Skills, 113(1), 51-66.
doi:10.2466/05.06.13.PMS.113.4.51-66
Jones, G. W., Mackay, K. S., & Peters, D. M. (2006). Participation motivation in martial artists in the west midlands region of england. Journal of Sports Science & Medicine, 5(1), 28-34.
Hämtad från databasen Web of Science
Lakes, K. D., & Hoyt, W. T. (2004). Promoting self-regulation through school-based martial arts training. Journal of Applied Developmental Psychology, 25(3), 283-302.
doi:10.1016/j.appdev.2004.04.002
Michael, S. L., Coffield, E., Lee, S. M., & Fulton, J. E. (2016). Variety, enjoyment, and physical activity participation among high school students. Journal of Physical Activity & Health, 13(2), 223. Hämtad från databasen Scopus
Murray, C. J. L., & Lopez, A. D. (1997). Global mortality, disability, and the contribution of risk factors: Global burden of disease study. Lancet, 349(9063), 1436-1442.
doi:10.1016/S0140-6736(96)07495-8
O'Donovan, G., Blazevich, A. J., Boreham, C., Cooper, A. R., Crank, H., Ekelund, U., . . . Stamatakis, E. (2010). The ABC of physical activity for health: A consensus statement from the british association of sport and exercise sciences. Journal of Sports Sciences, 28(6), 573- 591. doi:10.1080/02640411003671212
Ryen, A. (2004). Kvalitativ intervju: från vetenskapsteori till fältstudier. (1. uppl.) Malmö: Liber ekonomi.
Ryan, R. M., & Deci, E. L. (2000). Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being. American Psychologist, 55(1), 68-78.
doi:10.1037/0003-066X.55.1.68
Sarrazin, P., Vallerand, R., Guillet, E., Pelletier, L., & Cury, F. (2002). Motivation and dropout in female handballers: A 21-month prospective study. European Journal of Social Psychology, 32(3), 395-418. doi:10.1002/ejsp.98
Svenska karateförbundet. (2016). Hämtad 7 maj, 2016, från Svenska karateförbundet, http://www.swekarate.se/Omkarate/
Thedin Jakobsson, B. & Engström, L. (2008). Vilka stannar kvar och varför?: en studie av ungdomars deltagande i föreningsidrott. (FoU-rapport2008:4) Stockholm:
Riksidrottsförbundet. Från:
http://www.rf.se/ImageVaultFiles/id_33808/cf_394/Vilka_stannar_ungdomar_i_forenin gsidrott.PDF
Vetenskapsrådet.(u. å.). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning.
Hämtad 27 maj, 2016, från: http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf
Vansteenkiste, M., Simons, J., Soenens, B., & Lens, W. (2004). How to become a persevering exerciser? providing a clear, future intrinsic goal in an autonomy-supportive way. Journal of Sport and Exercise Psychology, 26(2), 232-249. Hämtad från databasen Web of Science Violan, M. A., Small, E. W., Zetaruk, M. N., & Micheli, L. J. (1997). The effect of karate
training on flexibility, muscle strength, and balance in 8-to 13-year-old boys. Pediatric Exercise Science, 9(1), 55-64. Hämtad från databasen Scopus
Warburton, D. E. R., Nicol, C. W., & Bredin, S. S. D. (2006). Health benefits of physical activity: The evidence. Cmaj, 174(6), 801-809. doi:10.1503/cmaj.051351
Bilagor
Intervjuguide 2016-04-01
Inledning
Samtyckesblanketten presenteras muntligt och via papper.
Har du några frågor angående studien?
Bakgrund
Hur gammal var du när du började träna karate?
Kan du berätta om hur du började karate?
Hur många år har du tränat?
Hur många gånger i veckan tränar du karate på ett ungefär?
Tränar du något annat individuellt, exempelvis på gym?
… Om JA: hur många gånger i veckan utför du dessa aktiviteter?
Skulle du vilja träna mer eller mindre än vad du gör nu?
Upplever du någon press att närvara på träningarna?
Har du tränat några andra organiserade sporter?
… Om JA: håller du fortfarande på med denna/dessa?
… Om avslutad aktivitet: varför slutade du?
Vad tänker du på när jag säger: ”hälsa” – som i ”idrott och hälsa”?
Hur viktigt är det för dig att röra på dig?
Motivation
Vad är motivation för dig?
Hur blir du motiverad?
Vilka aspekter inom karate får dig att stanna inom sporten?
Hur brukar din tränare motivera dig?
Var finner du din energi till att träna?
Vad är din upplevelse av olika bältesnivåer inom karate?
Egna upplevelser
Upplever du några negativa aspekter med karate?
Har du tävlat något inom karate?
… Om JA, kan du berätta om din upplevelse av att tävla?
Finns det några aspekter inom karate som är särskilt viktiga för dig?
Hur upplever du din roll som tränare?
Vad är din upplevelse av traditionerna inom karate? (Exempelvis inslag av hierarki, meditation o.s.v.)
Vad är din upplevelse av träningarna? (Får du träna det du vill träna, har du och din tränare samma mål?)
Vad är din upplevelse av att träna tillsammans med individer i olika åldrar och skilda kunskapsnivåer?
Kompetens
Berätta om hur du får möjlighet att handla efter egna initiativ.
Hur upplever du din utveckling inom karate?
Hur upplever du din egen kompetens inom karate? (vilka områden)
Hur tror du att andra tänker på din insats inom karaten? Är den uppskattad?
Vad tror du att din ”roll” är inom föreningen?
Samhörighet och socialt stöd från tränare, föräldrar, vänner o.s.v.
Kan du berätta om ett tillfälle när du försöker styra dina beteenden efter tränaren.
Hur upplever du att misstag tas emot av tränare och andra tränande?
Tycker du att det är viktigt att umgås med de andra utövarna utanför dojon?
Hur tror du att din tränare upplever din insats i föreningen?
Vad tror du att dina föräldrar tycker om att du tränar karate?
Vad tror du att dina vänner och bekanta tycker om att du tränar karate?
Målsättningar
Vad har du för kortsiktigt mål med din träning?
Vad är ditt långsiktiga mål inom karaten?
Avslutning
Har du något att lägga till?
Har du några frågor till mig?
Hur upplevde du frågorna?
Tack för din medverkan!
