stiftelsen vasa rediviva
Aktuell marinarkeologi
Texter från ett seminarium på Vasamuseet
och Sjöhistoriska museet, Stockholm, 13–14 maj 2019 Redaktion: Rune Edberg och Niklas Eriksson Bilaga: Carl Olof Cederlunds publicerade arbeten
Boken utgiven
med stöd av stiftelsen Vasa Rediviva
Utgiven av Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet, 106 91 Stockholm
Stockholm Marine Archaeology Reports, 8 Stockholm 2020
ISBN 978-91-629-0533-0 ISSN 1401-0275
Wikströms tryckeri, Uppsala
Omslagsfoto:
Carl Olof Cederlund ombord på Helga Holm, en seglande kopia av ett båtfynd från Helgeandsholmen i Stockholm, 1986. Foto: Gunnel Ilonen, Sjöhistoriska/SMTM.
IInnnneehhåållll
Jon Adams & Johan Rönnby: From Flagships to Fluits 711 Mirja Arnshav: Från Östersjön till Sonoraöknen 231 Carl Olof Cederlund: Vasas historia är inte bara 1600-tal! 351 Rune Edberg: Forntida isfärder i fantasi och forskning 491 Lars Einarsson: Örlogsskepp och handelsfartyg.
Ideologi och materialitet 591
Niklas Eriksson: Byggnadsarkeologi på havets botten 711 Jim Hansson: Regalskeppet Scepter
och ”den glömda flottan” 831
Patrik Höglund: För eller akter om masten? 931
Gunilla Larsson: Små båtar och stora hav 105
Peter Norman: Då vraken blev lagskyddade 113
Sallamaria Tikkanen: Reflections from the Baltic Sea
Region Cooperation 123
BBiillaaggaa::
Carl Olof Cederlunds bibliografi 133
Att Östersjön kan bevara sjunkna skepp förvånansvärt väl är en omständighet som seglade in i det all- männa medvetandet med regalskeppet Vasa. På några ställen i det artfattiga bräckvattenhavet står de sjunkna skep- pen särskilt tätt. Dalarö är en sådan plats. Utöver att erbjuda en utmärkt naturhamn med skydd för de flesta vindar har platsen länge använts för en lång rad maritima verksamheter. Att en inloppsstation för tullen anlades vid Dalarö år 1636 har satt en avgörande prägel. Genom det bottniska han- delstvånget, där all utrikes sjöfart till eller från hamnarna norr om Stock- holm–Åbo skulle skeppas ut från Stockholm, kom merparten av skep- pen att passera förbi Dalarö på väg till Europa och resten av världen. Undan- taget var de som seglade österut mot Baltikum som tilläts lämna eller angö- ra Stockholms skärgård via Sand- hamn.
För att erbjuda skydd åt skeppen i Dalehamn – som hamnlagunen ofta kallades – byggdes Dalarö skans på ett skär vid dess inlopp. Före 1680-talet då flottans huvudbas flyttade till den nyanlagda örlogsstaden Karlskrona, fyllde Skeppsholmen i Stockholm det-
ta syfte. I krigstid fungerade dock Dalarö tillsammans med den något söderut belägna hamnen vid Älvsnab- ben som operativ bas. Det var i Dalarö som anhöriga gick iland när flottan avseglade mot fienden och det var dit som de tilltufsade och sönderskjutna skeppen i bästa fall återvände.
Att olyckor inträffar på platser med tät trafik och där tusentals fartyg pas- serar eller stannar till är föga förvå- nande. Områdets många vrak har varit kända sedan länge och kontinuerligt haft besök av dykare från såväl mari- nen, kommersiella bärgningsföretag, sportdykare och marinarkeologer. Om man vill välja ut en specifik plats för att belysa och ge ett tvärsnitt av de frå- geställningar och perspektiv som varit vanliga inom svensk marinarkeologi, från första början tills idag, så är Dalarö egentligen alldeles utmärkt.
Dynamit och folklivsforskning
Några hundra meter väster om Dalarö skans sticker en rundad granithäll upp ur vattnet. Den kallas Äpplet efter en en av Dalaröområdets mer välkända förlisningar. I början av juni 1676 låg det stora regalskeppet Riksäpplet för
Byggnadsarkeologi på havets botten
Om rumslighet och vardagliga praktiker ombord på tidigmoderna skeppsvrak i Dalarö hamn
Niklas Eriksson
AKTUELL MARINARKEOLOGI
ankar vid skansen, nyss hemkommet från ett för svenskarna ödesdigert sjöslag vid Öland, då de omtalade skeppen Kronan och Svärdet gick under. I en västgående storm kunde ankarbottnen inte hålla det stora skep- pet, med dess 84 tunga kanoner och besättning på 450 personer. Riksäpplet kom på drift, stötte mot granithällen och sjönk. Snart efter förlisningen påbörjades omfattande bärgningsarbe- ten där man tog hjälp av dykarklocka för att bryta upp skrovet och tillvarata kanoner. Arbetet pågick under åtta säsonger varefter vraket lämnades i nära 200 år (Eriksson 2017:53–66).
I mitten av 1800-talet hade innova- tioner som tungdykarteknik men även dynamiten gjort det möjligt att mer effektivt bryta upp sjunkna skrov av ek för att leta fram spektakulära föremål.
På 1860-talet bärgade Stockholms dykeribolag kanoner, ett ankare och
åtskilliga kubikfot svartnat ekvirke från Riksäpplet. Materialet omvandla- des till möbler, souvenirer och exklu- siva inredningsdetaljer medan de bärgade fynden såldes till intresserade privatpersoner. Bland annat köpte folklivsforskaren tillika friluftsmuseet Skansens grundare Arthur Hazelius (1833–1901) tre kraftigt korroderade järnkanoner som sedermera ställdes ut. Några föremål letade sig även in i Nordiska museets samlingar, tillsam- mans med prydnadsföremål tillverka- de av virke från vraket.
Bärgningarna vid 1800-talets mitt kan betraktas som de första mer muse- alt inriktade aktiviteterna på sjunkna skepp i Sverige. Bärgningar som inte primärt syftade till att återta vad havet rövat bort, utan som åtminstone delvis var sprungna ur ett kulturhistoriskt intresse (se Eriksson 2017:67–71).
NIKLAS ERIKSSON
72
Figur 1. Ol- schanskis dykare gör sig redo att stiga ner till Riksäpplet.
Det släta granithällen i bakgrun- den kallas just Äpplet.
Foto:
Sjöhistoris- ka/SMTM, Fo86860C
BYGGNADSARKEOLOGI PÅ HAVETS BOTTEN
Dykningarna på Riksäpplet återupp- togs på 1920-talet genom dykeri- och bärgningsföretaget Olschanski. De samarbetade med kommen dören Len- ny Stackell (1875–1957) som var en skicklig arkivforskare med stort intresse för örlogshistoria. (Fig. 1)
Syftet var att lokalisera bronskano- ner och man var i detta skede ovetan- des om att dessa hade bärgats redan på 1600-talet. I stället lyftes ett stort antal fynd, däribland skulpturer och kanon- kulor. Ett urval av fynden såldes till de Sjökrigshistoriska samlingarna och kom sedermera att införlivas i Sjöhi- storiska museet.
De uteblivna bronskanonerna in- nebar ett hårt ekonomiskt slag för bärgningsfirman. Tillsammans med Stackell började de se sig om efter an- dra förlista skepp där de åtråvärda bronspjäserna kunde finnas kvar.
Bland dessa märks bland annat Kro- nan, Svärdet och Resande man (Ran-
dall 2013:40, se även Cederlund, den- na volym). Vraksamlingen känns igen på Anders Franzéns (1918–1993) ofta reproducerade vrakkarta som han själv omtalar som sitt ”Vrakprogram från 1953 som bidrog till att utveckla sport - dykning och skeppsarkeologi i Sveri- ge” (Franzén 1977:103; Eriksson 2017:78). Sånär som på skeppet Mars är det alltså Olschanski och Stackell som gjort urvalet i denna karta. Som Carl Olof visat kände de sannolikt till regalskeppet Vasas förlisningsplats på Strömmens botten (Cederlund 2006:
125–139).
Dykeribolaget Olschanski gick dock i konkurs innan dess planer kun- de realiseras och det är Anders Fran- zén som vanligtvis framhålls som Vasas upptäckare.
Familjen Franzén var sommarboen- de på just Dalarö. Till det lilla skärgårds samhällets mär kligare bygg - nader hör tveklöst det som numera kallas Anders Franzéns sjöbod, ett slags maritimt kuriosakabinett (se även Widholm 2017) (Fig. 2). På 1950-talet gjorde Franzén tillsammans med kommendörkaptenen Edward Hamilton (1895–1977) och dykaren Paul Fahlén (1921–2005) dykningar på flera av vraken i Dalaröområdet och bärgade en del fynd. Sedan återlo- kaliseringen av Vasa 1956, tycks dock intresset för vraken i skärgården ha falnat något hos Franzén.
Hamilton var dock fortsatt engage- rad och genom sina kontakter inom Marinen gick dykningarna på Riks - Figur 2. Ett av Dalarös märkligare
byggnadsminnen är det som kallas Anders Franzéns sjöbod, ett litet maritimt kuriosakabinett. Foto:
författaren.
äpplet under 1950-talet in ett nytt ske- de. Kustartilleriets röjdykarutbildning genomfördes på vraket liksom på det närheten belägna skeppet Jägaren, som i folkmun felaktigt kallas Gröne Jägaren (Jfr Eriksson 2017:203, not 8). Tungdykarna klev och halkade omkring på de slemmiga gamla skepps plankorna och bärgade sådant som de tyckte verkade intressant.
Aktiviteterna genomfördes i samarbe- te med Sjöhistoriska museet, som under 1950- och 60-talet stod som mottagare av ett stort antal fynd av de mest varierande karaktär.
Hamilton menade att Riksäpplet genom sprängningar var ”hårt spolie- rat” (1957:170). I likhet med många andra menade han tämligen onyanse- rat att det var Dykeribolaget Olschan- ski som orsakat förödelsen. Kanske var det därför som Marinen så oin- skränkt tilläts dyka och bärga på vrak- platsen? Olschanskis bidrag till ödeläggelsen framstår som tämligen begränsat i sammanhanget.
Vrakets dåliga rykte har levt vidare.
Ett genomgående drag inom den tidi- ga marinarkeologin var avsaknaden av dokumentation under vatten. Utan att dokumentera och kartera vrakplatsen är det svårt att orientera sig på ett vrak och bilda en uppfattning om vad som egentligen finns kvar. Jämfört med andra östersjövrak, som Vasa eller det norr om Dalarö förlista Bodekull är Riksäpplet förvisso ganska trasigt.
Nyligen genomförda dokumentations - insatser har visat att förvånansvärt
mycket av Riksäpplet har bevarats (Fig. 3). Att vraket inte tilldragit sig forskningens intresse bottnar bland annat i att det inte påträffats och upp- täckts under sensationella omständig- heter som många andra vrak. Kronan, Mars, Svärdet, Resande mannen eller vraket som påstods vara Lybska Svan blev snabbt till tidningsrubriker (Cederlund 1997:93–111). Riksäpplet har aldrig upptäcks. Anledningen till detta är att vraket aldrig varit borta.
Det har varit en naturlig del av land- skapet i anslutning till Dalarö skans sedan förlisningen, så integrerat att det knappast märkts.
Sportdykare hittar vrak
Anders Franzén motiverade i flera sammanhang sin fokus på krigsfartyg och framhöll samtidigt gärna hur ointressanta han ansåg att handelsfar- tyg var:
Ett handelsfartyg består till största delen av sin last och spannmål, ved, guld, tjära, porslin, järn och tusen andra varor blir ju knappast sjöhistoria för att de råkat åka båt (Franzén 1982:6).
Det var huvudsakligen vrak efter just handelsfartyg som påträffades när sportdykning blev populärt under 1960-talet (se även Norman i denna volym). Medan de sjunkna krigsfarty- gens namn och historia hållits vid liv, genom bland annat flottans egen histo- rieskrivning var handelsfartygens ursprung höljda i dunkel. De var
NIKLAS ERIKSSON
74
BYGGNADSARKEOLOGI PÅ HAVETS BOTTEN
sålunda skepp från historisk tid utan känd historia.
Med start under sent 1960-tal genomförde Sjöhistoriska museet fle- ra marinarkeologiska pionjärunder- sökningar för att dokumentera skeppsvrak under vatten. Ett av dessa var det så kallade ”Jutholmsvraket”
som påträffades av sportdykare i Dalarö hamn år 1965 (Cederlund 1982; Kaijser 1983) som det finns anledning att återvända till nedan.
Arkeologin kring de stora skeppsvra- ken i Östersjön fick sin systematiska och metodologiska inramning genom Carl Olof Cederlunds avhandling The Old Wrecks of the Baltic Sea år 1983 där undersökning av historiska skepps vrak formulerades. Den fick en uppföljare 1989 genom historikern Christian Ahlströms avhandling Spår
av hav, yxa och penna (1995) som belyser just identifieringsfrågan från en renodlat historisk horisont.
Studier av vrak efter handelsfartyg blev ett sätt att komma ifrån välkända historiska narrativ om nationens hjäl- tar, kungar och krig och närma sig dem som med ett något svepande begrepp kan betecknas som vanligt folk. En annan bok som kan nämnas i samman- hanget är antologin Sømand, fisker, skib og værft (Hasslöf 1970) som var ett slags programförklaring för en maritim etnologi och som samman- ställdes av Nordisk marinhistorisk arbetsgruppe. ”Det maritima” funge- rade här som ett alternativ till den sto- ra historieberättelsen. Studier av handelsfartygsvrak kan ses som en marinarkeologisk variant av detta.
Figur 3. Trots Riksäpplets omilda behandling på sjöbottnen så finns förvå- nansvärt mycket kvar. Med stöd i skriftliga källor och den modell som använ- des som underlag när skeppet byggdes har skrovet i stor utsträckning
kunnat rekonstrueras. Figur: författaren.
Att återberätta de fartygsöden som rullas upp genom att genom arkiv- forskning försöka identifiera handels- fartygsvraken blev en arke o log isk- historisk tvåstegsraket. Dykningen och fältarbetet genomfördes i flera fall av sportdykargrupper, som formerades kring och arbetade med ett specifikt vrak. De samlade in ledtrådar som datering, fartygstyp, last och liknande aspekter som formar ett slags arkeolo- giskt signalement som kunde använ- das som ingång för att röja skeppets identitet genom skriftliga källor.
Undersökningarna hade en klangbot- ten i omfattande seminarieverksamhet på Stockholms universitet, vilket ock- så resulterade i flera studentuppsatser.
Ting, text och vrak
När Vasa bärgades, och fortfarande under 1980-talet, ägnade sig svenska arkeologer huvudsakligen åt förhisto- ria. 1600-talet och senare århundraden var något som historiker, konstvetare och etnologer forskade om. Sedan den historiska skeppsarkeologin etablera- des i Sverige under andra halvan av 1900-talet har såväl historisk arkeolo- gi som samtidsarkeologi utvecklats till vitala forskningsområden.
De tekniska landvinningar som påverkat marinarkeologin är tämligen välbekanta. Men utöver dyk- och undervattenstekniker har omfattande teoretiska diskussioner utvecklats, men då i huvudsak utanför marinarke- ologin. Hur förhåller sig egentligen
forskningen kring historiska skepps - vrak till den numera närmast klassiska historisk-arkeologiska knäckfrågan om förhållandet mellan ting och text?
(Andrén 1997). Vilken källmaterialka- tegori talar till oss med klarast stäm- ma?För att hårdra det hela kan man säga att mycket av den forskning i kölvatt- nen av Stackells och senare Franzéns verksamhet, som fokuserade på vrak efter krigsfartyg, utgått från en befint- lig historisk berättelse som illustrerats med ett lämpligt vrak. Den skeppsar- keologi som utvecklades från 1960- talet och framåt, med utgångspunkt i vrak efter handelsfartyg, började i andra änden. Studiet av det vid första anblick stumma och anonyma materi- ella lämningarna kunde leda en bit på väg, men målet låg i en förlösande identifiering där skriftliga källor kopp- lades till ett specifikt vrak.
Det gemensamma i såväl örlogs - skeppsarkeologin som den som foku- serar på vrak efter handelsfartyg är att texten i båda fallen förklarar tingen!
Som påtalats av många arkeologer blir sådan arkeologi underkastad historie- vetenskapen och det framstår som oklart vad den materiella kulturen egentligen bidrar med (se Clarke 1968:13; Andrén 1997:13ff; Moreland 2001:10; Adams 2003:13; Eriksson 2014:31). Finns det frågeställningar som i större utsträckning tar fasta på de välbevarade östersjövraken som materiell kultur?
NIKLAS ERIKSSON
76
BYGGNADSARKEOLOGI PÅ HAVETS BOTTEN
Byggnadsarkeologi på botten
Det finns olika sätt att närma sig det förflutna. Att vistas i en historisk mil- jö ger en annan förståelse än att läsa och analysera text. Att kliva in i och vistas i ett soldattorp ger en annan historisk förståelse än av att läsa om indelningsverket; även om de två per- spektiven hör ihop och är uttryck för samma förflutna skeende. Skeppsvrak – och då i synnerhet sådana välbevara- de som finns i Östersjön – har en stor potential i detta sammanhang. De erbjuder en inblick i en historisk var-
dag och kan belysa triviala göromål och sysslor som ingen bemödat sig att kommentera eller sätta på pränt.
Ett arkeologiskt fält som utvecklats mycket under de senaste decennierna är arkeologin kring byggnader. Från att tidigare ha ägnat sig åt rekon - struktion, murverksstudier och bygg- nadsfaser fokuserar den moderna byg g nadsarkeologin i större utsträck- ning på brukande och erfarenheten av att vistas i byggda miljöer (Eriksdotter 2005; Eriksdotter & Anglert 2018).
Fokus är således inte primärt på själva byggnaden eller hur och när den upp- Figur 4. Fynd som bärgats från Anna Maria uppradade på ett bord i en villa i Dalarö. Fynden bärgades före 1967, då skeppsvrak blev lagskyddade forn- lämningar. Foto: Sjöhistoriska/SMTM.
förts, utan det rum som den skapar och vilket liv som varit möjligt att leva däri.
Skeppsvrak lämpar sig egentligen väldigt bra för sådana studier eftersom allt som behövs för att upprätthålla mänskligt liv, om än under begränsade perioder, måste finnas med och få plats ombord. För att tillgodose de ombord- varandes vardagliga rutiner och behov måste skrovet inrymma faciliteter för matlagning, plats och möblemang för måltider och sovutrymmen. Välbeva- rade skeppsvrak erbjuder goda möjlig- heter för att förstå vilka rum som var enskilda och vilka som delades av större grupper ombord. Det är aspekter av det förflutna som sällan gjort avtryck i andra källmaterial. Utrustad med frågor om byggnader, rumslighet och vardagliga rutiner finns det anled- ning att återvända till de välbekanta vraken i Dalarö hamn.
Flöjter med små besättningar
Ett vrak som i folkmun kallades
”Saltskutan” dokumenterades och undersöktes av en grupp sportdykare handledda av Carl Olof under 1980- talet. Projektet genererade flera stu- dentuppsatser och ledde till att Christian Ahlström kunde identifiera lämningen som flöjtskeppet Anna Maria. Lastad med järn och furuplan- kor frös skeppet fast i isen på väg söderut och sjönk till följd av en elds- våda år 1709.
Under 1600-talet var flöjter Europas vanligaste handelsfartyg. Många av de välbevarade vraken i Östersjön är just sådana skepp. Trots att tusentals iden- tiska flöjter låg förtöjda i långa rader i Europas handelsstäder, så har det länge saknats handfast information om hur de egentligen såg ut. De var så vanliga att de nästan blev osynliga.
När det gäller flöjternas interiör sak- nas uppgifter så gott som helt och hållet. En del av flöjtens framgångssa- ga var att den kunde seglas med små besättningar. Anna Maria hade dock 25 personer ombord vilket måste anses ovanligt många. Det så kallade ”Jut- holmsvraket”, en mindre flöjt och som ligger sjunken på redden 600 meter ifrån Anna Maria, har troligen haft en besättning på omkring åtta personer (Eriksson 2014:57).
Det vore en lögn att påstå att rums - arrangemang och interiörer ombord på flöjter varit ett intensivt och livaktigt forskningsområde. Även om antalet forskare som intresserat sig för denna intressanta problematik är litet, så är det uppenbart att det trots allt funnits bestämda uppfattningar om ”hur det borde ha varit”. Bland annat har det antagits att kaptenen ombord på ”Jut- holmsvraket” festade på vin tillsam- mans med gäster inne i vad som benämns som hans kajuta (Kaijser 1983:47; Rönnby & Adams 1994:76;
Eriksson 2014:76).
Liknande utsagor finns om flöjten Anna Maria. Nederländska skepps - historiker menar att just kajutan varit
NIKLAS ERIKSSON
78
BYGGNADSARKEOLOGI PÅ HAVETS BOTTEN
en plats för kaptenen, medan besätt- ningen placerats i förkastellet och att gemena på det viset separerades från kaptenen (Emke 2001:381; 2004:6;
Eriksson 2014:84). Antagandet är fel- aktigt och kommer sig av att man överfört antaganden om rumslig indel- ning från krigsfartyg till handelsfartyg (se även Höglund denna volym). Men det blottar även någonting om råd ande föreställningar kring hierarkier om - bord på skepp. Att separera de ombordvarande med befäl i aktern och
”gemena” för om masten, ska ses som en materialisering av sådana tankar.
För 8–10 år sedan gjordes mer detal- jerade ritningar av såväl ”Jut- holmsvraket” som Anna Maria vilket legat till grund rekonstruktion av skeppen som just byggnader (Fig. 5).
Genom att studera infästning av bal- kar, luckor, fönster, dörrkarmar och liknande går det att fastställa och avgränsa olika utrymmen. Tillsam- mans med närläsning av rapporter från tidigare arkeologiska undersökningar har dessa rum ”möblerats upp”, vilket ger en uppfattning om hur de olika utrymmena har använts.
Figur 5. Rumsindelningen ombord på flöjten Anna Maria som sjönk i Dalarö hamn 1709. A: kajutan, B: kabyssen, skeppets kök, C: undre däck, lastat med furuplankor, D: backen, vilken fungerat som förråd, E: hålskeppet, lastat med järnvaror, F: hytta, G: lucka i det undre däcket, en motsvarande har funnits i övre däck, H: mindre lucköppning, I: lastport, J: länspump, K:
kanonport. Figur: författaren.
NIKLAS ERIKSSON
Flöjterna vid Dalarö, liksom andra vrak efter flöjtskepp, visar att besätt- ningarna ombord på norra Europas vanligaste handelsfartyg bodde till- sammans i skeppets akter. Alltså en betydligt mer sammanhållande rums - indelning än vad som tidigare antagits.
Alla ombord åt och sov tillsammans
Boutrymmet under halvdäcket i aktern var indelat i två rum. I det förliga utrymmet återfanns kabyssen, den i tegel uppmurade spisen. På ”Jut- holmsvraket” påträffades trefotsgry- tor, en stekpanna och ett kollapsat vedförråd som kompletterar bilden av matlagningsmiljön. I rummet akter därom, som är det enda med fönster ombord på flöjterna, intogs maten.
Måltider är exempel på vardagliga återkommande verksamheter som ska- par och upprätthåller relationer männi- skor emellan. På arbetsplatser märks ganska snart vilka som äter tillsam- mans och vilka som inte gör det. På en flöjt har det inte funnits plats för sepa- rerade måltider. Man åt i det aktersta utrymmet, utrymmet som tidigare ansetts tillhöra kaptenen. På ”Jut- holmsvraket” påträffades sju skedar i det här utrymmet, vilka kan vara besättningens personliga. På andra vrak av flöjtskepp har även möble- mang, bestående av bord och längsgå- ende bänkar bevarats som indikerar att
det varit möjligt att samla hela besätt- ningen kring samma bord vid målti- derna.
De ombordvarande åt och sov såle- des under halvdäcket i skeppets akter.
En annan facilitet med bäring på var- dagliga rutiner och behov är den enda toaletten. Även denna återfanns i det gemensamma utrymmet i aktern.
Välbevarade vrak som de i Öster- sjön kan sålunda ge intressanta upp- lysningar om alldagliga och vid första anblick triviala sysslor och aktiviter.
Samtidigt är det ju alla dessa rutin- mässiga, oreflekterade aktiviteter som formar och upprätthåller den mänskli- ga tillvaron i stort. Vad vi äter såklart, men kanske ännu viktigare hur vi äter och med vilka, var vi sover (och med vilka) är självklart av avgörande bety- delse för hur vi som människor formar och upplever tillvaron. Sådana triviala rutinmässiga aktiviteter gör inte alltid avtryck i skriftliga källor, men kan alltså studeras från vrak.
Med frågeställningar som rör rums - utnyttjande och vardagliga praktiker ombord på skepp finns det anledning att återvända till många av de skepps - vrak som undersökts i marinarkeolo- gins början. Så har nyligen skett också med Riksäpplet, ett av vraken där bärgningsivern som sedermera ut - vecklades till akademisk disciplin startade i mitten av 1800-talet.
80
BYGGNADSARKEOLOGI PÅ HAVETS BOTTEN
Referenser
Adams, J., 2003, Ships, Innovation and Social Change. Aspects of Carvel Shipbuilding In Northern Europe 1450–1850. Diss. Stockholm University.
Ahlström, C., 1995, Spår av hav, yxa och penna – historiska sjöolyckor i Östersjön avspeg - lade i marinarkeologiskt källmaterial. Diss. Helsinki: The Finnish Academy of Science and Letters.
Andrén, A., 1997, Mellan ting och text. En introduktion till de historiska arkeologierna.
Stockholm: Stehag.
Cederlund, C. O.,1982, Vraket vid Jutholmen – fartygets byggnad. Stockholm: SMM.
(Statens Sjöhistoriska museum. Rapport 16).
Cederlund, C. O., 1983, The Old Wrecks of the Baltic Sea. Oxford: BAR (Intern. Ser. 186).
Cederlund, C. O., 1997, Nationalism eller vetenskap, svensk marinarkeologi i ideologisk belysning. Stockholm: Carlssons.
Cederlund, C. O. and Hocker, F. M., 2006, Vasa 1: the archaeology of a Swedish warship of 1628. Stockholm: SMM.
Clarke, D. L. 1968. Analytical Archaeology, London: Methuen.
Emke, C., 2001, Fluitschip ‘Anna Maria’: Een reconstructie, part 1. de Modelbouwer, published by Nederlanse Vereniging van Modelbouwers, nr 7, pp. 376–382.
Emke, C., 2004, Anna Maria: A late seventeenth-century fluyt, Model Shipwright, vol. 126, pp. 6–24.
Eriksdotter, G., 2005, Bakom fasaderna. Byggnadsarkeologiska sätt att fånga tid, rum och bruk. Diss., Lund Studies in Medieval Archaeology 36, Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Eriksdotter, G. & Anglert, M., 2018. Människor, byggnader, sammanhang: idéskrift om en utvecklad byggnadsarkeologi. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.
Eriksson, N., 2014, Urbanism under Sail. An Archaeology of Fluit Ships in Early Modern Everyday Life, Diss, Stockholm: Södertörns högskola.
Eriksson, N., 2017, Riksäpplet: Arkeologiska perspektiv på ett bortglömt regalskepp, Lund:
Nordic Academic Press.
Franzén, A., 1977, HMS Resande Man, Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2, Kungliga örlogsmanna- sällskapet, s. 96–103.
Franzén, A., 1982, Varför forska i örlogsskepp?, Marinarkeologisk Tidskrift, nr 4, Stockholm, pp. 6–8.
Hamilton, E., 1957, En marinarkeologisk undersökning utförd av Statens Sjöhistoriska museum, i: Albe, G. (red.), Sjöhistorisk årsbok 1955–1956. Stockholm: Föreningen Sveriges Sjöfartsmuseum, s. 163–183.
Hasslöf, Olof (red.) (1970). Sømand, fisker, skib og værft: introduktion til maritim etnologi.
København: Rosenkilde og Bagger.
Kaijser, I., 1983, Vraket vid Jutholmen: Dokumentation last och utrustning. Stockholm:
SMM (Statens Sjöhistoriska museum. Rapport 17).
Randall, L., 2013. Bärgningar – regalskepp – Vasa. Olschanskis öden, Ingarö: Lorelei Randall.
Widholm, C., 2017. Heritage and Imaginary Childhood Landscapes: On the Impetus of Tourism Entrepreneurs in Stockholm Archipelago, Studier i historie, arkiver og kulturarv, Vol.2: 184–207, Aalborg.
NIKLAS ERIKSSON
82
