NATIONALEKONOMISKA INSTITUTIONEN Uppsala Universitet
Examensarbete C
Författare: Elin Eliasson Handledare: Christian Nilsson VT 2010
Regionala inkomstskillnader i Kina
– varför har inkomstskillnaderna mellan regionerna ökat?
Sammanfattning
Kina har under de senaste 30 åren haft en ekonomisk tillväxt med närmare 10 procent per år. Men i takt med den ekonomiska utvecklingen har också inkomstskillnaderna mellan kust‐ och inlandsregionerna ökat. I den här uppsatsen har jag valt att studera skillnaderna i utländska direktinvesteringar, humankapitalsatsningar och infrastrukturinvesteringar mellan regionerna för att se om dessa faktorer kan förklara den ojämna inkomstfördelningen. Min slutsats är att det finns stora skillnader i investeringsnivåer, främst i FDI, mellan kust‐ och inlandsregionerna. Och att den kinesiska staten har haft stor påverkan på inkomstgapet, kanske kan den till och med ses som den drivande kraften bakom de växande inkomstskillnaderna.
Nyckelord: Kina, inkomstskillnader, Solowmodellen, endogen tillväxtteori, FDI
Innehållsförteckning
Sammanfattning……….2
1. Introduktion………4
1.1 Definition av utländska direktinvesteringar………5
2. Ekonomisk bakgrund……….6
2.1 Kina under Mao (1949-1978)……….6
2.2 Den ekonomiska reformperioden………....8
2.3 Kinas regioner……….9
2.4 Utvecklingen av regionala inkomstskillnader efter 1978………...10
3. Tillväxtteori………...13
3.1 Neoklassisk tillväxtteori - Solows tillväxtmodell………...13
3.2 Den nya tillväxtteorin - Endogen tillväxtteori………15
3.3 Den empiriska kunskapen om sambandet mellan investeringar och tillväxt………17
4. Den regionala fördelningen av investeringarna i Kina………..19
4.1 Investeringar………...19
Utländska direktinvesteringar………19
Humankapitalinvesteringar………22
Infrastrukturinvesteringar………..24
5. Den kinesiska statens roll i utvecklingen av de regionala inkomstskillnaderna………. 26
6. Sammanfattning av analysen av de regionala inkomstskillnaderna och slutsats………....28
7. Referenser………..31
Appendix 1………33
Appendix 2………34
1 Introduktion
Under de senaste 30 åren har den kinesiska ekonomin växt rekordartat. Landets BNP har i genomsnitt ökat med 10 procent per år och inkomst per capita har mer än åttafaldigats (Lindbeck, 2006, s. 4). År 1978 genomfördes flera ekonomiska reformer som tillsammans blev starten för denna enastående ekonomiska tillväxt. Kina som tidigare varit helt stängt för handel med utlandet öppnade sina dörrar mot omvärlden och snart började utländskt kapital strömma in. Antalet människor som levde i absolut fattigdom minskade under den här tiden drastisk, medellivslängden ökade och läskunnigheten steg i takt med att utbildningssystemet förbättrades (RCIF, 2007). Men med den ekonomiska tillväxten kom oönskade bieffekter, bland annat i form av snabbt ökande inkomstskillnader. De östra kustprovinserna utvecklades i en rasande takt när de ekonomiska reformerna fick genomslag, medan inlandsprovinsernas tillväxt gick sakta och i vissa fall stod utvecklingen helt stilla. Den ojämna inkomstutvecklingen har de senaste åren flitigt debatterats då inkomstgapet vuxit snabbt, och idag är Kina ett av världens mest ojämnlika länder.
De östra kustprovinsernas snabba utveckling berodde till stor del på politiska beslut.
Inrättande av ekonomiska frizoner längs kusten och stora skillnader i investeringsnivåerna mellan regionerna har varit starkt bidragande till den ojämna inkomstfördelningen. Utländska direktinvesteringar har ökat den ekonomiska tillväxten i landet generellt men fördelningen har varit ojämn och det är främst kustprovinserna som dragit nytta av inflödet av utländska direktinvesteringar. Även investeringarna i humankapital och infrastruktur har varit ojämnt fördelad mellan regionerna. Men hur kommer det sig att utvecklingen har sett ut som den gjort?
Syftet med den här uppsatsen är att ge en översikt över hur inkomstskillnaderna mellan regionerna i Kina har utvecklats sedan 1978. Jag ska titta på regionala skillnader mellan kust- och inlandsprovinserna och studera vilka faktorer som gett upphov till den ojämna utvecklingen. Min centrala frågeställning är:
varför har kustprovinserna i Kina blivit rikare än inlandsprovinserna?
Jag ska studera de olika regionernas investeringsnivåer i bl.a. humankapital och inflöde av utländska direktinvesteringar för att se om det finns skillnader och i sådant fall, hur har dessa skillnader uppkommit? Inte minst kommer jag att granska statens roll i utvecklingen av inkomstskillnaderna mellan regionerna.
Som Lindbeck (2006) påpekar är siffrorna som används inom kinesisk statistik inte alltid helt tillförlitliga då de samlas in på olika nivåer (t.ex. provinser och städer) där det kan finnas incitament att förbättra tillväxtsiffror och minska arbetslöshetssiffror. Centralregeringen är väl medveten om detta och skriver därför ner resultatet när de kommer in till staten. Det är därför ingen idé att ta siffror som presenteras av regeringen som exakta men de ger i alla fall en indikation på åt vilket håll landet är på väg.
I det första avsnittet kommer jag att ge en överblick över Kinas utveckling sedan Maos tid fram till idag samt en översikt av regionerna. Jag kommer även ge en bakgrundsbild av inkomstskillnaderna i landet. I den andra delen presenterar jag de tillväxtmodeller som jag valt att använda mig av för min analys. I det tredje och fjärde avsnittet diskuterar jag investeringsnivåerna i de olika regionerna samt analyserar statens roll i den ojämna inkomstutvecklingen. I den sista delen analyserar jag skillnader mellan regionerna.
1.1 Definition av utländska direktinvesteringar
Utländska direktinvesteringar, FDI, definieras som flöde av kapital från ett utländskt företag
till ett värdland, där det utländska företaget direkt eller indirekt äger och kontrollerar 10
procent eller mer i ett företag beläget i värdlandet (Riksbanken, 2006). Om ägandet är mindre
än 10 procent ses det som en portföljinvestering.
2 Ekonomisk bakgrund
2.1 Kina under Mao (1949-1978)
I historieböckerna är tiden mellan 1949 och 1978 ofta omnämnd som den maoistiska eran.
Under den här tiden var Mao Zedong ledare för det Kinesiska Kommunistpartiet (KKP) och 1949 blev han landets ”ordförande” då Folkrepubliken Kina bildades. Ekonomin var vid Maos maktövertagande nära kollaps på grund av att Kina drabbats svårt av de många väpnade konflikter man genomgick under 1930- och 1940-talet. Mellan 1937-45 utkämpade Kina en militär konflikt med Japan, idag känt som det Sino-Japanska kriget. När Japan kapitulerade 1945 följde ett 3 1/2 år långt inbördeskrig. Båda konflikterna hade enorm påverkan på den Kinesiska ekonomin och i början på 1950-talet var BNP per capita oroväckande låg och tillväxten hade inte varit så svag på närmare 200 år. Ett av Maos huvudsakliga mål var att öka den ekonomiska tillväxten i landet och han valde en planekonomisk modell för att uppnå sina syften (Bigsten och Ljungwall, 2000, s. 346).
Ekonomin organiserades i femårsintervaller och den första planen antogs 1953. Under den här tiden kollektiviserades jordbruket och stora resurser lades på att utveckla den tunga industrin.
Man ökade produktionen i de statsägda företagen (SOEs), och alla produktionsbeslut låg hos
staten. Privata företag kollektiviserades, tidigare företagsledare fråntogs makten och
produktionen överlämnades till centralregeringen. Mellan 1953-1957 ökade genomsnittlig
BNP per capita årligen med 9,1 procent. Efter lång period av svag tillväxt började Kinas
ekonomi återhämta sig och regeringen hade lyckats skapa ordning i landet. Men den positiva
utvecklingen fick ett snabbt slut när Mao 1958 lanserade den andra femårsplanen, ”det stora
språnget”. Detta socioekonomiska program var ett försök att utveckla jordbruket och den
tunga industrin i snabb takt för att komma ikapp den industrialiserade världen. Allt privat
ägande förbjöds och staten tog över all kontroll, såväl produktionsmängd som priser styrdes
av statsmakten. Familjejordbruken ersattes av s.k. folkkommuner där hushållen fråntogs
makten över produktion och vinster (Bigsten och Ljungwall, 2000, s. 347). Utländska
investerare var så gott som obefintliga och ekonomin var i stor omfattning isolerad från
omvärlden. ”Det stora språnget” slutade i en av de största katastroferna i Kinas historia och
miljontals människor dog i en av historiens värsta svältkatastrofer. BNP per capita- tillväxten
avtog drastiskt, den genomsnittliga tillväxten minskade till 2,2 procent per år (Ho och Li, 2007, s. 3).
1966 var det dags för Mao att återigen introducera en ny socioekonomisk plan, kulturrevolutionen. Under 10 år, fram till Maos död, genomfördes en utrensning av intellektuella och ”oliktänkande”. Även detta program slutade i katastrof och miljontals människor dödades eller skickades till ”omskolningsläger” ute på landsbygden. Vid kulturrevolutionens slut 1976 befann sig landet i stor missär med ett instabilt politiskt system.
Ekonomin hade visserligen gått framåt men utvecklingen var långsammare än världsgenomsnittets. Den genomsnittliga årliga tillväxten av BNP var mellan 1953-1978 6,1 procent. Maos misslyckade sociala experiment hade dödat miljontals oskyldiga och genom statens totala kontroll begränsat landets ekonomiska utveckling (RCIF, 2007, s. 2).
Under sin tid som ”ordförande” var Mao noggrann med att produktionen skulle fördelas lika över landet. Han hade en stark tro på ett socialistiskt samhälle vilket i Kinas fall ledde till att alla skulle få lika lite. Många levde i absolut fattigdom och politiska beslut såg till att ingen ekonomisk utveckling skedde utanför statens kontroll. Den nationella Gini koefficienten
1i landet var vid den här tiden 0,23, vilket är exceptionellt lågt vid internationella jämförelser.
För att lyckas hålla inkomstskillnaderna nere såg Mao till att motverka de konkurrensfördelar som vissa regioner hade. Trots att inlandsprovinserna så gott som saknade infrastruktur ville Mao att ”90 procent eller kanske mer” av den tunga industrin skulle placeras i dessa områden.
Mao vägrade att låta kustprovinserna, som tack vare sitt geografiska läge och utvecklade infrastruktur hade konkurrensfördelar inom såväl industriproduktion som i exportmöjligheter, utvecklas först. Han gjorde allt i sin makt för att motverka inkomstskillnaderna mellan regionerna. Hans starka tro på ett socialistiskt samhälle ledde därmed till att man inte utnyttjade den möjliga ekonomiska tillväxtpotentialen. Resultatet blev att flera provinser inte utvecklades alls och den generella tillväxten blev lägre än den kunde ha varit (Chan och Kularni, 2007, s. 79).
1
Gini koefficienten är ett internationellt mått som mäter inkomstfördelningen i ett land. Siffran ligger mellan 0 och 1, 1 innebär total ojämlikhet och 0 total jämlikhet. I den här jämförelsen är Gini koefficienten mätt på nationell
2.2 Den ekonomiska reformperioden
Efter Maos död inleddes ett omfattande reformarbete och 1978 påbörjades övergången mot ett nytt politiskt system. Landet skulle sakta öppnas mot omvärlden och Kina skulle inrätta ett system som kom att kallas ”Socialism med kinesiska karaktäristika”. Mannen som övertog makten efter Mao hette Deng Xiaoping och hans strävan var att öka Kinas tillväxt och utveckla ekonomin. Ordningen i landet behövde återställas efter det kaos som kulturrevolutionen orsakat (Chan och Kulkarni, 2007, s. 80).
En ny form av privat ägande infördes där hushållen nu fick ersättning för produktionen från jordbruket, vilket ökade incitamenten att öka produktionsmängden och generera vinst.
Tillväxten inom jordbruket ökade till följd därav med drygt 40 procent och samtidigt steg priserna på jordbruksprodukter generellt i landet. Dessa faktorer tillsammans gjorde att produktiviteten ökade och levnadsstandarden steg både på landsbygden och i städerna (Ho och Li, 2007, s.3).
Deng började även släppa på handelsrestriktioner med utlandet och de statsägda företagen omorganiserades och företagen själva övertog en stor del av produktionsansvaret. Snart började också ”township and village enterprises” (TVEs) dyka upp, en småskalig företagsstruktur med ”kollektivt”, icke-statligt ägda företag. Dessa blev en drivande kraft för landets ekonomiska tillväxt och man brukar säga att övergången mot hushållsansvar inom jordbruket, strukturförändringen av de statsägda företagen och införandet av TVEs var startskottet för det ekonomiska reformarbetet (Lindbeck, 2006, s. 6).
Kina var vid den här tiden fortfarande relativt sett stängt mot omvärlden och få utländska
investerare fanns i landet. Mer kapital behövdes för att öka den ekonomiska tillväxten och
Deng tog initiativet att vända sig mot utländska investerare. 1992 genomförde Deng sin
berömda resa till södra Kina där han deklarerade att landet jobbade för ”reform och
öppenhet”. Detta var den egentliga starten för inflöde av utländskt kapital i Kina. Han lockade
nya utländska investerare med bl.a. skattelättnader och fördelaktiga lån. Utländska
direktinvesteringar började strömma in i landet och snart var Kina det utvecklingsland som
erhöll mest FDI från omvärlden (RCIF, 2007). I och med öppnandet mot omvärlden tog Kinas
tillväxt på allvar fart och BNP började öka i snabb takt.
2.3 Kinas regioner
För att kunna beskriva de regionala inkomstskillnaderna behövs en förklaring över hur indelningen av provinserna ser ut idag. Hur man ska dela upp Kina har nämligen inte alltid varit helt självklart. Landets historia har kantats av flera våldsamma stridigheter mellan olika provinser och centralregeringen i Peking. Idag räknar man att det finns 22 provinser (Taiwan är landets 23:e provins), 5 autonoma områden, 4 direktstyrda städer och 2 särskilda administrativa regioner (Kjellgren, 2000, s. 25).
För att kunna jämföra regionerna med varandra har jag i den här uppsatsen valt att dela in landet i kustprovinser respektive inlandsprovinser. Jättestaden Chongqing i västra Kina separerades 1997 från Sichuan och administrativt befinner sig staden på provinsnivå, i den här uppsatsen räknas dock Chongqing till Sichuan med hänseende till de data jag använder mig av. Ön Hainan i södra Kina räknas här till Guangdongprovinsen (se karta). De två särskilda administrativa områdena (Hong Kong och Macao) är inte inkluderade i de data som presenteras i uppsatsen. Västra och centrala Kina hör till inlandsprovinserna medans östra Kina innefattar kustprovinserna
2(för karta över Kina se Appendix 1, s. 33).
Den västra delen av landet upptar 59 procent av den totala arealen, men bebos enbart av 27 procent av befolkningen. Inkomsterna i dessa delar är endast 1/3-del av inkomsterna i östprovinserna. Den östra regionen upptar så lite som 10 procent av landarealen men bebos av 34 procent av befolkningen. I de centrala delarna bor 35 procent på 31 procent av landets areal. Detta innebär att inlandsprovinserna och kustprovinserna bebos av 66 respektive 34 procent, då inlandsprovinserna består av de västra och centrala delarna tillsammans. Många faktorer har bidragit till de ojämlika förhållanden som råder mellan regionerna. Under lång tid gjordes stora satsningar på inlandsprovinserna men efter Maos död slutade dessa satsningar, och när den ekonomiska tillväxten tog fart började också klyftan mellan öst och väst att växa.
Landskapen i de västra regionerna består till stor del av svårtåtkomliga bergsområden och kargt ökenlandskap medan de östra provinserna har bördigare mark och närhet till hamnar.
Regionerna skiljer sig även avsevärt från varandra när det gäller teknologisk utveckling och
2
Öst: Beijing, Tianjin, Hebei, Liaoning, Shanghai, Jiangsu, Zhejiang, Fujian, Shandong, Guangdong (Hainan) och Guangxi.
Centrala: Shanxi, Inre Mongoliet, Jilin, Heilongjiang, Anhui, Jiangxi, Henan, Hubei och Hunan.
Väst: Sichuan, Guizhou, Yunnan, Tibet, Shaanxi, Gansu, Qinghai, Ningxia och Xinjiang.
infrastruktur; östkusten är den mest utvecklade regionen och de västra delarna ligger långt efter (Yang 2008 s. 241).
2.4 Utvecklingen av regionala inkomstskillnader efter 1978
Deng hade öppet uttalat att hans centrala mål var att sätta igång den ekonomiska utvecklingen. Under hans resa i södra Kina gjorde han det uttalande som kom att vara värdefull för de ekonomiska reformerna under lång tid; ”några måste bli rika först”. Han menade att ett så stort land som Kina omöjligen kunde utvecklas i en jämn takt, vilket var raka motsatsen till Maos tankegångar. Deng valde, inte helt oväntat, den östra delen av landet som startpunkt för tillväxten genom att inrätta så kallade ekonomiska frizoner (SEZ) längs kusten.
De ekonomiska frizonerna gavs en speciell ekonomisk status och 1980 valdes städerna Shenzhen, Zhuhai, Shantou och Xiamen ut att bli de första städerna att utnämnas till SEZs.
Dessa städer skulle öppnas för omvärlden och locka utländska investerare som bland annat skulle få skattelättnader och fördelaktiga lån på de utvalda platserna (Yusuf och Nabeshima, 2006, s.6-7). Fyra år senare 1984 blev 14 kuststäder utvalda till så kallade ”öppna kuststäder”.
Dessa städer erbjöd vissa skattelättnader och öppnades för utländskt kapital men hade inte riktigt samma självständighet som SEZs. Slutligen blev ö-provinsen Hainan i södra Kina år 1988 utsedd till den femte ekonomiska frizonen (Tseng och Zebregs, 2002, s. 14). Öppnandet av frizoner längs kusten ökade tillväxten i de östra provinserna och den tidigare så jämna inkomstfördelningen i landet övergick i ett växande inkomstgap mellan regionerna.
Skattelättnader och ekonomiska förmåner gjorde att de utländska investerarna stannade längs östkusten och det var svårt för inlandsprovinserna att konkurrera med kustområdet.
När Deng kom till makten tog den ekonomiska tillväxten sin början och BNP per capita
började sakta öka (Chan och Kulkarni, 2007, s. 80). Att Deng valde att börja den ekonomiska
utvecklingsprocessen i de östra kustprovinserna var som sagt ett självklart val då de hade
konkurrensfördelar inom produktion och export bl.a. genom sitt geografiska läge och närheten
till hamnar. Mao hade satsat storskaligt på inlandsprovinserna men bland annat på grund av
dålig infrastruktur hade industrierna i regionen inte utvecklats som han önskat. Under 1980-
talet hölls den ekonomiska tillväxten ganska konstant mellan regionerna och BNP per capita
ökade i långsam takt för såväl kust- som inlandsprovinserna. Det var först efter
kursomläggningen i samband med resan till södra Kina 1992 som skillnaderna blev dramatiska (se diagram 1). BNP per capita ökade generellt sett i en snabb takt, men den regionala utvecklingen blev mycket ojämn.
Diagram 1
BNP per capita 1978-2005
(o - kustprovinserna, x - nationellt, Δ- inlandsprovinserna)
BNP/capita
År
Källa: Tang S., Selvanathan S. (2005)
Mellan 1978-2003 ökade landets BNP per capita mer än åttafaldigt och den genomsnittliga
tillväxten landade på imponerande 9,4 procent. Sett till de olika regionerna var
genomsnittstillväxten för de östra provinserna 10,2 procent, västra provinserna 8,5 procent
och centrala provinserna hade en genomsnittlig tillväxt på 8,1 procent. Detta innebar stora
skillnader i tillväxttakt mellan inlandsprovinserna och kustprovinserna. Från en nationell Gini
koefficient på 0,2 hade den år 2005 ökat till 0,5 en hög siffra i internationell jämförelse (se
diagram 2, s. 12).
Diagram 2
Nationell Gini koefficient på individnivå i Kina (1978-2005)
Gini