”Det är väl det där med tjejer att man tänker att man kanske har något gemensamt”

”Det är väl det där med

tjejer att man tänker att man kanske har något

gemensamt”

En etnografisk intervjustudie om upplevelser av kvinnlig vänskap

Frida Sjödin

Masteruppsats i genusvetenskap Vårterminen 2021

Handledare Jenny Björklund Centrum för genusvetenskap Uppsala universitet

Abstract

This thesis explores how women experience their friendships with other women. The aim is to investigate the experience of female friendship through a feminist perspective and what meaning these relationships have for the women involved. To critically discuss the role it plays in their everyday lives, how norms and different power structures such as gender and class affect how women create and experience female friendships. Qualitative and semi-structured interviews with seven women were utilised to analyse how friendships are experienced. The women are all white, middle-class, between 25 and 68 years old and they have been interviewed individually.

The thesis applies a phenomenological perspective and focus on the lived experience of friendship throughout both the data collection and the analysis. The thesis discusses how friendship is experienced in different stages of the participants lives, using theory about temporality and life schedules. Friendships are expected to be central relationships in some stages of our lives, but then expected to be subordinate to romantic relationships at other times.

This affects the temporality of friendships, forcing it to be among our most flexible relationships. Drawing on theories of class, social and cultural capital this thesis also explores how friendship relates to surrounding power structures. These become central in the women’s understanding of who they can become friends with, how the friendship is organized, as well as the temporality of friendship. The thesis also discusses how negative friendships are experienced, and how women negotiate these relationships. How the temporality of friendship also allows for ways and strategies to end friendships.

Keywords

Female friendship, lived experience, friendship temporalities, life schedules, middle-class.

Tack!

Jag vill passa på att tacka alla mina fina vänner, jag är så lyckligt lottad som har så härliga, inspirerande och stöttande människor i mitt liv! Särskilt vill jag tacka Elin, Elin, Vera, Amanda och mamma som tagit sig tiden att läsa och ge kommentarer. Jag vill också tacka mina kursare för alla skratt och roliga stunder under våra år tillsammans, det har verkligen behövts! Jag vill tacka alla mina intervjudeltagare som tagit sig tiden att svara på mina frågor och på så vis möjliggjort den här uppsatsen. Stort tack till min handledare Jenny Björklund som varit ett fantastiskt stöd under den här perioden. Slutligen vill jag tacka min häst Grace för alla timmar i stallet och skogsturer där jag fått tänka på annat.

Innehållsförteckning

Inledning ... 1

Bakgrund... 1

Syfte och frågeställningar ... 2

Tidigare forskning ... 2

Icke-etnografisk forskning om kvinnlig vänskap ... 4

Etnografisk forskning om kvinnlig vänskap ... 4

Teoretiska perspektiv ... 5

Metod och material ... 9

Etnografi ... 9

Intervjuer ... 11

Kodning ... 13

Disposition ... 14

Kapitel 1 – Vänskap och tid ... 15

En skildring av vänskaper i tonåren ... 15

En skildring av vuxna kvinnors vänskaper ... 21

Vägskäl i vänskapen ... 27

Att (inte) åldras tillsammans med vänner ... 33

Kapitel 2 – Vännerna och strukturerna ... 39

Vännerna och det feminina görandet ... 39

Vännerna, status och socialt kapital ... 48

Medelklassen och dess vänner ... 55

Kapitel 3 - Trubbel i paradiset ... 63

Komplicerade vänskaper ... 63

När vänskapen rinner ut i sanden ... 69

Avslutande diskussion ... 77

Referenser ... 81

Otryckta källor ... 81

Tryckta källor ... 81

1

Inledning Bakgrund

För många av oss är vänskap något som hör vardagslivet till där vi har flertalet personer i vår omgivning som vi vanligen refererar till som vänner. Somliga kanske vi har känt i många år medan andra kan vara nya bekantskaper. Oavsett är de våra vänner och de spelar en viktig roll i hur vi organiserar vårt vardagsliv.

Det är inte ovanligt att associera vänskap med kvinnor och då främst med unga flickor. Sett till historien har inte kvinnlig vänskap varit något givet utan kvinnor ansågs inte besitta det intellektuella djup som krävdes för att kunna forma den typen av relationer. Detta har idag förändrats och vänskap har blivit en självklar del i vad det ens innebär att vara kvinna (Yalom

& Donovan 2015). Att vi idag ser vänskap som en naturlig del av att vara kvinna kommer alltså ur de förändringar som skett i samhället och de strukturer som påverkar det. Detta antyder att våra relationer begripliggörs och utformas utifrån de normer och föreställningar som är dominanta. Det är dock inte bara en förändrad förståelse om vad det innebär att vara kvinna som ligger bakom denna förändring, utan även den kvinnliga frigörelsen som resulterat i att kvinnor nu kan arrangera sina intima och romantiska förhållanden så att de inte längre är livslånga åtaganden. Detta har öppnat upp för möjligheten att prioritera andra relationer så som vänskap (Allan 2001). Även om det är en relation som ses som självklar idag och inget som vi ägnar någon större tanke, är den nära sammanflätad med maktstrukturer och återspeglar i någon mån de ideologier som präglar vårt samhälle. Tjejers vänskaper spelar även en betydelsefull roll i upprätthållandet av den obligatoriska heterosexualiteten och är således inte alls en särskilt frivillig relation (Hey 1997). Det finns en komplexitet i vänskapen där den alltså dels kan förstås som en del i en kvinnlig frigörelse samtidigt som den är bunden till och av andra maktstrukturer i samhället.

Men att vi nu har andra möjligheter att prioritera relationer på ett sätt som vi tidigare inte kunnat är inte detsamma som att detta faktiskt kommer att ske. Även om det finns andra förståelser kring vad kvinnlig vänskap kan innebära och andra sätt att utforma den relationen och ge plats för den i sitt liv, är det inte säkert att det alla gånger kommer att avspeglas i de faktiska vänskapsrelationerna. För precis som att den kvinnliga vänskapen möjliggjorts av förändringar i samhället och dess strukturer kommer relationen fortfarande att vara bunden till den kontext som den tar plats i, där bland annat heterosexualiteten är en stark norm. Hur upplevs egentligen

2 vänskaperna av de kvinnor som har dem och hur fria är de att arrangera och prioritera sina vänskaper?

Syfte och frågeställningar

Syftet med den här studien är att genom kvalitativa intervjuer undersöka vänskap som den upplevs av kvinnor liksom dess betydelse för de individer som är involverade i dessa relationer.

Jag vill inte bara se till de positiva aspekterna av vänskap utan även om det kan vara en begränsande och disciplinerande relation samt den effekt som den har på hur vi lever våra liv.

Detta ämnar jag göra ur ett feministiskt perspektiv, för att dels kunna lägga ett fokus inte bara på vänskaperna i sig utan även de normer och maktstrukturer som de omges av, dels kritiskt granska den roll som vänskapen spelar i vårt vardagsliv.

De frågor som ämnas besvaras är:

• Hur upplever kvinnorna i studien sina vänskaper med andra kvinnor och hur kommer den upplevelsen att förändras genom livet?

• Hur konstrueras vänskapen och vilken mening tillskrivs den?

• Hur organiseras vänskapen och hur förhåller den sig till andra relationer?

• Hur påverkar olika maktstrukturer hur vänskap mellan kvinnor upplevs och formas?

Tidigare forskning

Vänskapsforskningen som fält är relativt lättöverskådligt, vilket kan sägas avspegla det ointresse som finns för vänskap som relation i vårt samhälle. Inledningsvis kommer jag här att presentera lite generell forskning om vänskap för att sedan presentera den forskning som finns om kvinnlig vänskap mer ingående. Av den tidigare forskning om kvinnlig vänskap som finns har jag gjort urvalet att den antingen ska fokusera enbart på kvinnlig vänskap eller göra en tydlig distinktion mellan kvinnlig och manlig vänskap samt diskutera dessa som någorlunda skilda fenomen.

Inom fältet vänskapsforskning finns det viss forskning som försöker utröna vad vänskap egentligen är, vad det innebär och vad som skiljer den formen av relation från andra relationer.

Francesco Alberoni beskriver hur det är en relation fri från hierarkier, vilket är hela grunden till att den ens kan existera (Alberoni 1984). Andra menar dock att den inte alls är den fria och oövervakade relationen som den tenderar att framstå som utan i själva verket regleras av våra moraliska skyldigheter och kan vara ganska tvingande (Allan 1989, Jamieson 1998, Lundgren 1995). Enligt Graham Allan är det för att vi inte har någon entydig definition av vänskap som

3 lett till att det är ett så pass outforskat ämne (Allan 1989). Det säger sig självt att det är svårt att studera något som vi egentligen inte riktigt vet vad det är eller är överens om dess innebörd.

Majoriteten av forskningen är gjord i en västerländsk kontext men det finns även exempel på antropologiska studier som försöker att studera vänskap utanför denna. De diskuterar även huruvida vänskap som relation ens går att skilja från familjerelationer eller om det bara är en relation som går att finna inom detta spektrum (Bell & Coleman 1999).

Trots denna tvetydighet gällande vänskapens betydelse och innebörd har det forskats om vänskap inom några olika discipliner. Michael Pakaluk visar i sin historiska överblick hur vänskapen framställts i filosofiska verk, samt kritiserar den obefintliga hänsynen till betydelsen av genus i dessa relationer (Pakaluk 1991). Mats Hilte diskuterar likväl filosofiska definitioner av vänskap samt hur den utvecklats till vad den är idag (Hilte 2017). Att vår förståelse av vänskap inte varit statisk över tid tycks vara återkommande i den forskning som finns. Flertalet studier om vänskap har fokuserat på hur vänskapens betydelse och roll kommit att förändras i det moderna samhälle vi nu lever i (Jamieson 1998, Allan 2001, Budgeon 2006, Jamieson et al.

2006, Roseneil & Budgeon 2004, Rubin 1987, Spencer & Pahl 2007). Det argumenteras ibland att vi tenderar att studera vänskap och relationer inom ett allt för heteronormativt ramverk och att exempelvis vuxna som lever utan partner ofta decentraliserar sexuella relationer till fördel för vänner (Roseneil & Budgeon 2004). Vännerna har till stor del tagit över det som tidigare främst var familjens ansvar, nämligen att förse oss med omsorg (Roseneil 2004).

Den forskning som jag nu presenterat är inte fokuserad på en svensk kontext. Vad gäller forskning om vänskap i en svensk kontext har Lina Lundström genom bland annat intervjuer och inspelat material analyserat högstadieelevers sociala relationer. Lundström diskuterar kring hur scenen där vänskapen utspelar sig, tid, kulturella normer och ideal alla interagerar och producerar mening som sedan blir del av hur vi drar sociala gränser (Lundström 2020).

Vänskapen är alltså något som till stor del förhåller sig till sociala strukturer och det är en relation som iscensätts.

Inte heller manlig vänskap är ett särskilt utforskat ämne. Klara Goedecke beskriver, i sin intervjustudie med män om deras vänskaper, hur klasstillhörighet samt föreställningar om jämställdhet och progressivitet bland männen bidrog till en uppfattning om att de kunde skapa annorlunda vänskapsrelationer än andra män (Goedecke 2018). Trots att Goedeckes studie skiljer sig från vad jag ämnar göra finns det trots allt flera beröringspunkter, dels i det feministiska fokuset, dels i att även hennes studie är fokuserad på Sverige.

4 Icke-etnografisk forskning om kvinnlig vänskap

Det finns några historiska verk om kvinnlig vänskap och hur vänskap gått från att förstås som en relation som bara var tillgänglig för män till att bli en relation som främst associeras med kvinnor och femininitet. Marilyn Yalom och Theresa Donovan Brown beskriver hur kvinnlig vänskap förr var något omöjligt men att kvinnor har förändrat bilden av vänskap genom åren.

De förklarar även hur konceptet kvinnlig vänskap och hur vi förstår det idag kan kopplas samman med de stora sociala och kulturella rörelser som definierat den mänskliga historien (Yalom & Donovan Brown 2015). Hur vi förstår vänskap är alltså inte bara nära knutet till hur vi förstått och förstår kvinnor rent generellt, utan även till hur samhället ser ut och är organiserat. Även Eva Österberg har gjort en historisk överblick av vänskap, dock inte exklusivt om kvinnlig vänskap. Hon fastställer att vänskap brukade vara en relation som bara kunde existera mellan fria och jämbördiga män men att det idag har förändrats (Österberg 2007). Här är det inte bara det karakteristiskt kvinnliga som hindrar kvinnorna från att ha vänner, utan det är även deras position i samhället. Båda böckerna menar att kvinnlig vänskap möjliggjorts genom att kvinnor börjat ses som intellektuella så väl som fria individer, vilket i sin tur hänger samman med att kvinnan fått en högre status i samhället.

Etnografisk forskning om kvinnlig vänskap

De fält där merparten av forskningen om vänskap rent generellt och kvinnlig vänskap mer specifikt gjorts är inom sociologi, antropologi, etnologi samt andra forskare som arbetar med etnografisk metod. Det är även inom dessa fält som den levda erfarenheten av vänskap fått stå i fokus. Den etnografiska forskningen om vänskap kan delas upp i två kategorier, där en del fokuserar på barn och tonåringar medan den andra fokuserar på vuxna kvinnor.

I boken The Company She Keeps beskriver sociologen Valerie Hey hur vänskap mellan flickor osynliggjorts genom historien. Hey förklarar att det är en relation som tenderar att ses som sekundär i förhållande till exempelvis heterosexuella relationer och därför osynliggörs inte bara i samhället utan även i forskningen. Representationer av vänskap har även romantiserats, politiserats och förenklats så till den grad att den inte längre kan ses som representativ för den verkliga vänskapen som förekommer mellan flickor (Hey 1997: 6). Enligt detta finns det ett behov av att studera vänskapen som den upplevs och inte bara dessa vilseledande representationer. Antropologen Fanny Ambjörnsson är ett annat exempel på någon som studerat vänskap bland unga, i sin bok I en klass för sig undersöker hon vänskap bland tonårstjejer och hur den relaterar till processen att bli ett normativt feminint subjekt. De relationer de har med andra tjejer visar sig vara centrala i skapandet av det normativa feminina heterosexuella

5 subjektet/objektet (Ambjörnsson 2003: 126). Samtidigt som vänskap bland unga tjejer alltså ses som sekundär gentemot heterosexuella relationer spelar den trots allt en viktig roll i möjliggörandet av dessa relationer.

Inom den etnografiska forskningen som gjorts om vänskap bland vuxna kvinnor har det främsta fokuset legat på hur och var som vänskapen görs. Jennifer Coates skriver i Women Talk om hur språket och konversationer är centrala för den kvinnliga vänskapen eftersom det är genom detta som kvinnor kan dela erfarenheter och finna stöd hos andra kvinnor. Genom att använda diskussionen eller dialogen som ett medium kan kvinnor tillsammans konstruera den ideala femininiteten och även hjälpa varandra navigera inom den feminina sfären (Coates 1996). Även bland vuxna kvinnor är vänskapen något produktivt som är en betydelsefull del i skapandet och upprätthållandet av den ideala femininiteten. Karen Walker har intervjuat män och kvinnor ur arbetarklassen och kommer då fram till att kvinnor lägger ett stort fokus på att dela med sig av känslor när de diskuterar vänskap mer generellt men vid frågor om specifika vänner tycktes de dock inte alls göra det i lika stor utsträckning som männen. Slutligen konstaterar hon att benägenheten att dela känslor med vänner högst sannolikt hänger samman med klasstillhörigheten (Walker 1994). Det tycks alltså finnas skillnader mellan den idé många kvinnor har om vänskap och hur den sedan faktiskt ser ut. Britta Lundgren har studerat vänskap i en svensk kontext genom intervjuer med fokus på hur och var vänskap görs i Den ofullkomliga vänskapen, där bland annat köket nämns som en betydelsefull plats för informella möten mellan kvinnor och därmed som ett av den kvinnliga vänskapens viktigaste rum (Lundgren 1995). Det är alltså inte bara samtalen kvinnor emellan som ansetts ha betydelse för skapandet av vänskapsrelationer utan även rummen där dessa samtal har ägt rum.

Det som saknas inom forskningen om kvinnlig vänskap, utöver bara mer forskning, är mer studier fokuserade på en svensk kontext och hur kvinnlig vänskap upplevs inom denna.

Teoretiska perspektiv

Analysen kommer att byggas utifrån ett feministiskt ramverk som alla de olika teoretiska ingångarna kommer att förhålla sig till. Det feministiska perspektivet kommer kunna belysa hur vänskapen görs och formas i relation till normer och maktstrukturer. Studien baseras även på en fenomenologisk utgångspunkt med syfte att undersöka hur personer som identifierar sig som kvinnor upplever sina vänskapsrelationer till andra kvinnor Fokuset på den levda erfarenheten kommer att fungera som ett övergripande teoretiskt ramverk för hela studien. Det fenomenologiska angreppsättet innebär ett fokus på den levda erfarenheten samt den levda

6 kroppen likväl som hur våra handlingar kommer att forma vår kropp och vår omvärld (Ahmed 2006: 2). Detta gör fenomenologin passande att applicera i och med att syftet är att undersöka hur vänskapen upplevs och erfars av intervjupersonerna.

I och med att alla mina intervjuer är fokuserade inte bara på en specifik händelse utan snarare upplevelsen av en relation över tid kommer jag att använda mig av begreppet livslinjer/livsscheman för att kunna skapa en förståelse för hur vänskapsrelationen förhåller sig till mina intervjupersoners åldrande och liv. Livslinjer är ett slags livsschema och dessa begränsas av kulturella förväntningar på hur vi ska åldras och organisera våra liv. Det är en sammanslagning av Halberstams begrepp life schedules och Ahmeds the straight line (Ambjörnsson & Jönsson 2010: 7). Utifrån teorin om livsscheman kommer vi att kunna skapa en förståelse för hur vänskapen som relation skapas och levs längs med dessa livslinjer och likväl påverkas av de kulturella förväntningar som finns på de individer som ingår dessa relationer. Halberstam menar att det finns ett behov för oss att skapa mening i våra liv och att vi gör detta genom att hålla oss till vissa livsscheman. Dessa scheman är konstruerade så att de avspeglar de normer och föreställningar som präglar det samhälle de existerar i. En av de mest framstående normer som präglar dessa scheman är heteronormativiteten, en kvinna förväntas passera vissa förutbestämda hållplatser vid vissa tidpunkter i sitt liv för att kunna följa dessa scheman. Dessa rör sig bland annat om att etablera ett heterosexuellt förhållande och bilda familj, vid rätt tidpunkt i livet (Halberstam 2005). Det här svarar mot mitt feministiska perspektiv och syfte att visa på just hur upplevelsen av vänskap kommer att påverkas inte bara av de involverade individerna utan även av kulturella förväntningar och normer.

Vidare kommer jag även att använda mig av Sara Ahmeds Queer Phenomenology. Ahmed förklarar att det finns olika linjer som vi kan följa och att det är genom att göra detta som våra kroppar orienteras i världen. Följer vi en viss linje kommer den att leda oss fram till vissa saker men bort från andra. Linjerna kommer även att föra oss samman med andra som följer samma linje som vi gör (Ahmed 2006: 14–15). Likt livslinjen och livsschemat handlar det alltså om att följa vissa förutbestämda vägar genom livet och på så vis nå fram till en viss plats. Men vilka linjer vi kommer att följa och vad vi kommer nå fram till avgörs inte bara av vad som finns framför oss utan även vad som ligger bakom (Ahmed 2006: 56). Dessutom avgör valet av linjer som sagt vilka vi kommer att färdas med, de människor som vi blir vänner med behöver inte nödvändigtvis färdas på exakt samma linjer men deras väg behöver åtminstone korsa vår vid något tillfälle för att vi ens ska kunna träffas och bli vänner. Precis som att linjerna vi följer kan

7 föra oss samman med människor kan de även föra oss bort från andra, de vi träffar på vägen kan även hjälpa oss fatta beslut om vilka vägar vi ska ta i framtiden.

För att ytterligare kunna bygga vidare på den betydelse som det moderna samhället har för hur vi idag kommit att organisera våra relationer samt våra liv kommer jag att applicera det Jeffrey Weeks beskriver i boken The World We Have Won. Weeks förklarar där hur det håller på att ske en demokratisering av våra vardagsliv och genom att vi uppmärksammar det kan vi se de möjligheter som detta medför (Weeks 2007). Bland annat har vår traditionella förståelse av livscykeln, genom vilken individen passerar från födsel och barndom fram till vuxenlivet, äktenskap, barnalstring och slutligen ålderdom kommit att förändras. De tidigare så väletablerade kategorierna är nu inte längre lika tydligt definierade, utan det har istället utvecklats alternativa livsstilar och åldrandet har förskjutits. Vi behöver därför använda oss av ett livsloppsperspektiv genom vilket vi kan förstå de många temporala och sociala kontexter samt historiska och sociala förhållanden som individer kommer att förhålla sig till när de navigerar genom livet (Weeks 2007: 119–21). Gemensamt för de teoretiker jag nämnt än så länge är att de menar att hur vi organiserar våra liv och vårt åldrande inte bara är en individuell process utan att det sker i relation till exempelvis normer, förväntningar och andra individer.

För att ytterligare kunna visa på hur olika maktstrukturer kommer att påverka hur vi skapar, formar och upplever vänskaper kommer jag även att använda mig av olika kapitalformer. Detta för att ännu mer kunna förklara den innebörd som vänskaper får, men även för att kunna bygga vidare på en förståelse av upplevelsen av vänskaper. Jag kommer främst att diskutera vänskapens förhållande till kulturellt och socialt kapital, men även ekonomiskt kapital. Det kommer jag att göra genom att använda mig av Beverley Skeggs, Jeffrey Weeks samt Liz Spencer och Ray Pahl. Kapitalteorin har utvecklats av Pierre Bourdieu som en del i en klassteori som grundar sig på kapitalrörelser i det sociala rummet. Strukturen på rummet kommer avgöras av hur olika kapital är fördelade, kapitalen kommer även kunna fungera stärkande och generera makt till innehavaren. Det sociala kapitalet är ett kapital som kommer ur olika förbindelser och grupptillhörigheter (Bourdieu 1987: 4), det kommer alltså kunna alstras genom relationer (Skeggs 1997: 21). Därför är det ett passande begrepp att applicera på vänskapsrelationer eftersom det kan bidra till en förståelse av vad som kan komma ur dessa relationer och ge en större förståelse för innebörden av att ha sådana relationer.

Weeks menar dock att det sociala kapitalet ofta har ansetts knyta personer samman i starka men smalt avgränsade solidariteter och att det funnits få tecken på att det kan fungera genom att skapa svagare men bredare solidariteter. Detta har kommit att påverka främst kvinnor negativt

8 i och med att deras möjligheter att bygga sociala nätverk ofta varit mycket begränsade och ofta inte sträckt sig bortom familjen (Weeks 2007: 31–32). Samtidigt menar Weeks att i och med att den traditionella familjen förlorat i status behöver vi se de nya former av socialt kapital så väl som emotionella och kulturella resurser som uppstår (Weeks 2007: 172). Kvinnor bygger andra former av nätverk idag och rör sig annorlunda i samhället jämfört med tidigare. Därför finns det en poäng i att försöka reda ut vilka former av sociala band likväl som vilka kulturella och emotionella resurser som uppstår ur detta. Det går att finna exempel på inbäddade former av socialt kapital, sociala nätverk, resurser och stöd i våra vardagliga erfarenheter (Weeks 2007:

172). Detta gör det till ett passande koncept att applicera på vänskaper mellan kvinnor som är en relation som ofta tar plats i en vardaglig kontext.

Även Spencer och Pahl förhåller sig till Bourdieus förklaring av kapital som en resurs som kan ge ägaren fördelar och hur samhället knyts samman av sociala band (Spencer & Pahl 2006:

250n82). Vänskaper mellan kvinnor är inte det vi främst kommer att koppla till socialt kapital, men Spencer och Pahl kritiserar vår traditionella förståelse av socialt kapital som något främst kopplat till formella engagemang snarare än informella personliga förhållanden (Spencer &

Pahl 2006: 206). Detta öppnar upp för att socialt kapital mycket väl kan finnas i vänskaper mellan kvinnor. Vidare använder de sig av Robert Putnams förståelse av socialt kapital. Trots att Spencer och Pahl ställer sig kritiska mot många av Putnams argument, bland annat att det sociala kapitalet framställs som något enkelt mätbart och som gynnar samhället vilket de menar inte måste vara fallet (Spencer & Pahl 2006: 26). De tar dock fasta på den betydelse av personliga förhållanden i alstrandet av socialt kapital som han beskriver (Spencer & Pahl 2006:

250-51n82), vilket gör det relevant att applicera på mitt material.

Det kulturella kapitalet däremot kommer i tre olika former. Jag kommer främst att använda mig av kulturellt kapital som ett förkroppsligat kapital, det innebär långvariga mentala och kroppsliga dispositioner (Skeggs 1997: 20). I kombination med de orienteringar jag kommer att använda mig av skulle det kulturella kapitalet kunna förstås som att det inkluderar inte bara var kropparna kommer att orientera sig utan även hur de kommer att göra detta. En anledning till att det är passande att diskutera kulturellt kapital i förhållande till vänskap är för att vi enligt Spencer och Pahl ofta är ytterst medvetna om betydelsen av kulturellt kapital och kulturella resurser i skapandet av vänskaper, men även för att vi ofta känner oss mer bekväma med att vara vän med personer som delar vår status och livsstil (Spencer & Pahl 2006: 170). Det kulturella kapitalet kommer således att spela en betydelsefull roll när det kommer till vilka vi anser att vi kan bli vän med. Genom att arbeta med de olika kapitalformerna kommer jag att

9 kunna återknyta till det feministiska perspektivet och mitt fokus på hur normer och strukturer kommer att påverka och forma vänskaperna.

Metod och material

I ett försök att inte bara fånga vår förståelse av vänskap utan den faktiskt levda erfarenheten och upplevelsen av den har jag valt att arbeta med etnografisk metod och mer specifikt med intervjuer. I och med att mitt mål med det insamlande materialet är att kunna analysera det med hjälp av ett fenomenologiskt angreppsätt är intervjuer en passande insamlingsmetod (Englander 2012: 14). Jag låter på så vis mitt teoretiska angreppssätt även influera min metod.

Etnografi

Jag har valt att arbeta med etnografisk metod och intervjuer, för att kunna studera kvinnlig vänskap från ett feministiskt perspektiv och kritiskt granska den roll den spelar i vårt vardagsliv och våra erfarenheter. Enligt Dána-Ain Davis och Christa Craven är målet för den som arbetar med feministisk etnografi är att skapa bidrag till den feministiska kunskapen (Davis & Craven.

2016: 56). Etnografisk forskning är ursprungligen en manligt centrerad metod, främst gjort av män, om män och för män, vilket flertalet feministiska forskare strävar efter att förändra genom att med hjälp av en etnografisk metod söka kvinnors perspektiv (Davis & Craven. 2016: 10).

Den största skillnaden i att arbeta etnografiskt i ett feministiskt syfte är att du då utgår från en genusanalys och sedan undersöker alla maktaspekter i de sociala interaktioner som kommer ur det (Davis & Craven. 2016: 9). Eftersom alla involverade i kvinnlig vänskap i någon mån är, somliga mer än andra, negativt påverkade av maktstrukturer i samhället är det ytterst lämpligt att använda en feministisk etnografisk metod för att fullt ut kunna förstå upplevelsen av kvinnlig vänskap.

En av det stora frågorna har varit huruvida en som forskare bör studera en för denne främmande grupp eller en grupp som denne redan är en del av, samt om positionen som en outsider i gruppen skulle garantera en mer objektiv förståelse av det som studeras eller inte (Davis &

Craven. 2016: 60). Även om jag inte studerar en tydligt definierad grupp med klara gränser utan snarare en stor och komplex grupp som inte nödvändigtvis ens ser sig själva som en grupp, positionerar jag mig fortfarande som en insider baserat på att min närvaro i den gruppen aldrig skulle komma att ifrågasättas samt att jag har en obegränsad tillgång till den. Samtidigt menar jag att storleken och komplexiteten på gruppen omöjliggör att någon kan vara antingen en outsider eller en insider. Charlotte Aull Davies förklarar att även om en delad social status kan vara hjälpsam garanterar den inte en större förståelse, jämlikhet eller öppenhet för den delen

10 (Davies 2008: 111). Dikotomin mellan insider och outsider har kritiserats för att vara förenklande i och med att den förutsätter likheter och skillnader som kanske inte alls existerar (Davis & Craven 2016: 60). Jag erkänner att det kan finnas ett antal likheter mellan mig och mina deltagare i studien men att det även kan vara lika många skillnader. Dessa kan komma att påverka resultaten av studien men inte nödvändigtvis negativt. Dessutom finns det problem med att tala om kvinnor som en universell grupp. Detta eftersom vi alla bär på så olika erfarenenheter, samtidigt som faktorer som ras, klass och sexualitet med flera begränsar och till viss del avgör vad vi någonsin kan komma att uppleva. Det finns likväl många likheter mellan kvinnors upplevelser och både dessa likheter och olikheter kan vi bara finna om vi faktiskt lyfter fram kvinnors individuella erfarenheter och upplevelser (Young 1990: 182). Jag vill poängtera att jag inte på något vis vill reproducera en bild av kvinnor som en homogen grupp utan tvärtom är det genom att lyfta fram erfarenheter hos de individuella kvinnorna jag har intervjuat till denna studie som jag hoppas finna både likheter och skillnader och visa på en diversitet i upplevelser och erfarenheter.

Huruvida objektivitet är något som faktiskt kan uppnås överhuvudtaget är ytterligare en viktig fråga, Davis och Craven menar att all forskning är subjektiv genom att vi som gör den alltid kommer att påverka dess utkomst genom exempelvis de frågor som vi väljer att ställa till vårt material (Davis & Craven 2016: 60). Alla forskare är antingen sammankopplade med eller rent av del av det objekt de studerar (Davies 2008: 3). Min studie och de frågor som jag ställer är utformade av mig, mina intressen och mina erfarenheter och därför kan den aldrig komma att bli objektiv, men det är heller inget som jag strävar efter att den ska bli.

Jag har även valt att bygga många av de frågor jag ställt under intervjuerna på mina egna erfarenheter av vänskap med andra kvinnor, som en slags autoetnografisk utgångspunkt. Att inkludera egna erfarenheter snarare än att inta en objektiv position är ytterligare ett sätt att implementera den feministiska etnografin. Det autoetnografiska är en specifik form av reflexivitet där jaget möter det kollektiva. Den etnografiska forskaren blir både producenten samt en del av produkten (Davis & Craven 2016: 134). Hellre än att förkasta min egen kunskap i detta område använder jag mig av den för att skapa en djupare förståelse inom detta ämne. Jag har alltså strävat efter att finna någon slags balans där jag inkluderar mina erfarenheter utan att låta dessa begränsa vad informanterna kan ta upp under intervjuerna.

Det finns även ett behov av att jag ser till min egen persona i all forskning samt diskuterar den betydelse som min egen identitet har på det arbete som jag utför (Davis & Craven 2016: 82).

Det gäller alltså inte bara den inverkan som min egen förförståelse har utan även hur jag som

11 person och de maktförhållanden som gäller vid intervjun kommer att spela in i materialet. Det är viktigt att se till de sociala förhållanden som gäller vid tillfället för intervjun, både de kontextuella och de i förhållandet mellan den som genomför intervjun och den som intervjuas (Davies 2008: 110). Majoriteten av intervjuerna genomfördes heller inte i det fysiska rummet på grund av den rådande covid-19-pandemin, vilket märkbart förändrade det sociala förhållandet mellan mig och mina intervjudeltagare. Bland annat genom att det naturliga småprat som tenderar att inleda och avsluta en intervju till stor del gick förlorat. En fördel var dock att det tillät mina intervjudeltagare att genomföra intervjuerna i bekvämligheten i sina egna hem utan min fysiska närvaro som eventuellt störde tillvaron, något som kan medföra en ökad trygghet i intervjusituationen.

Intervjuer

För att kunna svara mot syftet i studien har jag under hösten/vintern 2020/21 genomfört intervjuer med sju personer som alla identifierar sig som kvinnor. Dessa har jag funnit genom annonser i olika grupper på Facebook samt genom bekanta, trots detta var jag inte närmare bekant med någon sedan tidigare. Det viktigaste att tänka på vid urvalet till en intervjustudie av detta slag är givetvis att finna personer med en typ av erfarenheter som motsvarar temat för studien (Englander 2012: 19). I det här fallet inte var vidare svårt utan det räckte med att jag sökte personer som identifierade sig som kvinnor, detta i och med att även upplevelsen av att sakna vänner exempelvis också är en upplevelse av kvinnlig vänskap. Personerna är i åldern 25 till 68 år. I och med den rådande covid-19-pandemin har merparten av intervjuerna skett antingen via zoom eller telefon, undantaget är en som skedde fysiskt på ett café i centrala Uppsala eftersom intervjupersonen själv föredrog detta. Även om begränsningarna att träffa folk och de digitala hjälpmedlen skapat en stor förändring under intervjuprocessen har de även skapat möjligheten för mig att intervjua personer från en större del av landet än jag annars kunnat och på så vis kunde jag skapa en bredare representation. Majoriteten har levt i eller i angränsning till en större stad i hela eller delar av sitt liv, medan några levt på landsbygden. Jag har aktivt sökt personer som inte alla lever i stora städer för att jag vill se om det eventuellt finns skillnader i möjligheterna att skapa vänskapsrelationer beroende på det geografiska läget.

Samtliga identifierar som hemmahörande i medelklassen även om vissa uppger att de kommer från en arbetarbakgrund, alla har studerat eller studerar för närvarande vid universitet eller folkhögskola. En anledning till att alla mina deltagare kommer ur medelklassen kan vara för att medelklassen tenderar att vara mer benägna att använda sig av begreppet vänskap för att beskriva relationer till andra personer (Spencer & Pahl 2006: 168–69). Därför skulle det kunna

12 vara så att den formulering som jag använt mig av under sökprocessen främst lockade personer ur medelklassen. Alla som deltagit i studien är vita. Fem av de som deltagit identifierar sig som heterosexuella och två som bisexuella. Två är vid tidpunkten för intervjuerna i förhållanden medan resten lever som singlar.

Intervjuerna har varit semistrukturerade och har alla varat i ungefär en timme och har spelats in antingen direkt på Zoom eller min telefon. Eftersom syftet med studien är att arbeta utifrån ett fenomenologiskt perspektiv och studera den levda erfarenheten av vänskap har jag utformat de frågor jag ställt till mina deltagare i studien för att svara mot detta. Meningen med intervjuerna är att få en beskrivning av fenomenet och därför måste frågorna formuleras utifrån detta så att intervjupersonerna får beskriva sina egna upplevelser (Englander 2012: 25). Detta för att det är viktigt att inte bara addera ett fenomenologiskt perspektiv i analysen utan låta det genomsyra hela mitt arbete så att jag får fram ett material som motsvarar mitt syfte.

Etnografiska intervjuer tenderar att vara mer som en dialog mellan forskaren och deltagaren än en ensidig utfrågning (Davis & Craven 2016: 86–87). Enligt Marjorie DeVault finns det även ett behov av att intervjuaren deltar aktivt i samtalet med den som intervjuas så att de tillsammans kan konstruera utförligare svar på de frågor som kan vara svåra att besvara annars (DeVault 1990: 100). Som tidigare nämnts är det inte alla gånger lätt att finna ord som kan beskriva de upplevelser en kan tänkas ha, därför är det av betydelse att jag som intervjuare intar en aktiv roll så att vi tillsammans kan besvara frågorna för att inte riskera att svar går förlorade. Frågorna som ställs bör vara öppna och forskaren gör bäst i att uppmuntra deltagaren till att göra utvikningar för att på så sätt kunna fånga upp det som är viktigast för den som intervjuas (Davis

& Craven 2016: 86–87), samt förhindra att intervjun präglas allt för mycket av mina egna föreställningar (Davies 2008: 106). Det är även mycket viktigt att öppna upp dessa teman och på så vis skapa utrymme för intervjudeltagarna att faktiskt kunna återge upplevelser hämtade från deras verkliga liv (DeVault 1990: 99). För att kunna uppnå detta har jag till mina intervjuer utformat en mindmap innehållande de teman som jag anser relevanta att diskutera i förhållande till vänskap. Dessa teman har varit centrerade kring bland annat hur personernas vänskapsrelationer ser ut idag och hur detta har förändrats genom livet, upplevelser av hierarkier och makt inom vänskap samt var och hur en vänskapsrelation uppstår och upprätthålls. Mindmapen har sedan utgjort underlaget för alla de intervjuer som jag genomfört och de frågor jag ställt men den har främst varit något som jag har tittat på under intervjuerna.

Jag ville inte att min förståelse av vänskap skulle influera mina deltagare allt för mycket och hindra dem från att ta upp sådant som de fann betydelsefullt. Etnografen är dock den som

13 konstruerar sin studie och på så vis blir denne alltid del av sitt material (Davies 2008: 5). Även om jag försöker att inte låta min förförståelse påverka allt för mycket så är studien utformad av mig och kommer återspegla det.

Det finns dock begränsningar i möjligheterna att genom intervjuer söka kvinnliga perspektiv och erfarenheter, det för att det kan vara svårt att diskutera kvinnors upplevelser i intervjuer i och med att det språk vi har reflekterar manliga upplevelser som kan vara svårförenliga med kvinnors levda verklighet. Därför måste extra uppmärksamhet läggas på språket i alla feministiska projekt (DeVault 1990: 96–7). Det kan alltså sägas handla om att inte bara skapa ett utrymme för utan även ett uttryck för kvinnliga perspektiv, eftersom båda är något som saknats tidigare.

Kodning

För att göra transkriberings- och sedermera analysprocessen effektivare har jag valt att inte transkribera hela intervjuerna. Ett alternativ är att enbart anteckna ned de partier som kan komma att vara betydelsefulla och som sedan kan transkriberas ordagrant och de avsnitt som räcker att enbart summera (Thomsson 2010: 145–46). Jag har tagit mig an detta genom att lyssna igenom intervjuerna medan jag samtidigt antecknat ned samtalsämne samt tidpunkt under intervjun. Inledningsvis gjorde jag inte någon bedömning kring vad som kunde tänkas vara relevant eller inte. Detta för att jag dels ville avvakta tills jag hade gått igenom allt mitt material, dels för att jag inte ville riskera att göra missbedömningar kring relevans och på så vis senare i processen inte återvända till delar av materialet. Jag har sedan kunnat jämföra dessa översikter med varandra för att finna de teman som återkommer i samtalen. Jag har följt Meghan Copes råd om att bygga teman genom att först sammanfatta allt det insamlade materialet för att sedan söka teman i allt material snarare än i enskilda intervjuer (Cope 2010: 448). Jag har sedan enkelt kunnat gå tillbaka till intervjuerna tack vare mina sammanfattningar och då kunnat transkribera relevanta delar ordagrant samt summerat andra noggrannare. En risk med det här angreppsättet kan vara att potentiellt betydelsefulla partier kan missas i processen, den risken har jag försökt begränsa genom att trots allt vara noggrann i mina sammanfattningar samt även återvända till partier vars relevans jag eventuellt känt mig osäker kring för att säkerställa att inget viktigt gått förlorat.

I den här processen har jag försökt att inte bara fokusera på vad som har sagts utan även vad som inte har sagts samt hur saker sägs. DeVault beskriver att ett sätt att hantera den problematik som kan uppstå när kvinnor ska beskriva sina upplevelser med ett bristfälligt språk är att sedan under kodningen av materialet leta efter de tillfällen där intervjudeltagaren stöter på svårigheter

14 i att hitta ord för att förklara upplevelser. Det för att finna de upplevelser som det saknas passande ord för att beskriva och som då kan innebära att de är unikt kvinnliga upplevelser (DeVault 1990: 102). Det här är något som jag haft med mig under transkriberingsprocessen och jag har i mina sammanfattningar gjort noteringar vid de tillfällen där det uppstått problem med att sätta ord på en upplevelse eller erfarenhet. Jag har även valt att anteckna ned olika former av känslouttryck för att komplettera det som sagts i intervjuerna.

Disposition

Kapitlen har formats efter de teman som framkommit i analysen. Det inledande kapitlet fokuserar på hur vänskapen kan komma att se ut i olika delar av våra liv, med start i tonåren för att sedan gå vidare i kronologisk ordning. I kapitel två kommer jag att diskutera mer kring hur vänskaperna relaterar till strukturer i samhället. I kapitel tre kommer fokuset att ligga på de mer problematiska aspekterna av vänskap och hur mina intervjudeltagare upplever och navigerar sig genom dessa, samt vanligaste sättet att avsluta en vänskap. Avslutningsvis kommer det sedan en sammanfattade slutdiskussion.

15

Kapitel 1 – Vänskap och tid

I detta inledande kapitel kommer jag att undersöka vänskapens roll och betydelse genom livet, från barndomen till ålderdomen ur ett kronologiskt perspektiv. Detta för att belysa de temporala aspekterna av vänskap och hur de kan komma att påverka upplevelsen av vänskapen.

Vänskapen löper genom hela våra liv som något konstant i förhållande till det övriga livets föränderliga natur (Coates 1996: 16). Jag vill visa på det konstanta i vänskapen och hur den kan följa oss genom hela livet, men även på att detta inte innebär att vänskapen och upplevelsen av den är något statiskt utan att den likväl är ständigt föränderlig och på den komplexitet som detta ger relationen.

En skildring av vänskaper i tonåren

Under mina intervjuer är tonåren en period som mina intervjudeltagare ständigt återkommit till i sina beskrivningar av vänskaper. Det tycks som att det var en betydelsefull period samtidigt som upplevelserna av vänskap då är minnen som alla jag har intervjuat bär med sig än idag.

Därför kommer jag i det här avsnittet att göra ett nedslag i tonårsvänskaperna. Inledningsvis kommer jag att se hur vännerna kommer att utgöra en del i processen att bli vuxen, sedan kommer olika former av gemenskapspraktiker mellan tjejkompisar att diskuteras.

Ebba: När jag pratar med mina föräldrar då är jag ju ett barn, men när jag pratar med mina kompisar då är jag ju en individ liksom.

Beatrice: Förr var mina föräldrar bara mina föräldrar jag såg som, inte som personer, inte som jag såg mina vänner som personer […]

Både Ebba och Beatrice, som idag är i 20-årsåldern, beskriver hur de genom sina vänskapsrelationer dels själva kunnat bli, dels tillåtit sina vänner att bli något bortom vad de blir i förhållande till sin familj. Att vänskaper kommit att spela en så central roll i tonåren kan bero på att vi då går från att vara barn till att börja bli mer vuxna. För att vi ska kunna uppfattas som vuxna krävs det att vi frigör oss från våra föräldrar (Ambjörnsson & Bromseth 2010: 206).

Det finns alltså en koppling mellan tid, förväntningar på att bli vuxen och vänskap där vännerna öppnar upp för ett blivande utanför familjen vid en viss tidpunkt i livet. Vuxenblivandet öppnar upp för att skapa nya nätverk och det är där som vännerna tar vid. Goedecke beskriver hur vänskapen kommer att uppfattas som väldigt viktig i barndom, tonår och tidiga vuxenåren.

Detta för att vännerna erbjuder alternativa förebilder i processen att växa upp (Goedecke 2018:

73). Precis som både Ebba och Beatrice beskriver blir vännerna en väg ut ur deras familjeförhållanden och ett steg i att bli något annat. Jeffrey Weeks tillskriver nämligen

16 vänskapen möjligheten att utveckla och skapa nya nätverk av intimitet, åtaganden och engagemang baserat på ett eget val, ett visst mått av jämlikhet (Weeks 2007: 180). Inom vänskapsrelationerna inryms en frigörelse från föräldrarna och en möjlighet att skapa relationer som bygger mer på jämlikhet än de som inryms i familjen och dess maktförhållanden. Precis som Ebba och Beatrice uttrycker blir de och deras vänner sina egna personer och individer inom sina vänskaper, något som kommer att göra vänskapen central i den här perioden av livet.

Vänskapen och vännerna handlar inte bara om att bygga nätverk, utan vännerna erbjuder även ett utrymme för utforskande av vem du är och vem du vill bli (Weeks 2007: 180). På så vis får vänskapen även en rumslig aspekt, där det inte bara handlar om vänskapen som relation och vilken tid den sker vid utan även det utrymme som vänskapen ger plats för. Vänskapen erbjuder Ebba och Beatrice att se vilka de egentligen är och vilka som de kan komma att bli, egna personer eller individer. För tonårstjejer kommer den homosociala gemenskapen att bli en central källa till trygghet, meningsskapande och spegling (Ambjörnsson 2003: 127–28). Det är alltså inom denna gemenskap som utforskandet kommer att ske. Cornelia och Elvira beskriver båda hur de var del av kompisgäng i tonåren och under högstadietiden, något som Cornelia menar är normalt för den tiden i livet. Lina Lundström beskriver vänskaper genom att tala om olika former av interaktionsutrymmen, för att dessa ska kunna existera krävs det att det finns gränser för gruppen. Gränserna kommer att skapa både inkludering och exkludering, en förutsättning för att gruppen och det här utrymmet ska kunna finnas (Lundström 2020: 17–18).

Det går att förstå som att det utrymme för trygghet, meningsskapande, spegling, görandet av kvinnokroppen samt för att utforska vem du är och vem du vill bli behöver avgränsas och begränsas, något som sker i skapandet av gruppen.

Cornelia: När du är tonåring träffar du alltid samma människor, ni bara hänger och… och det är bra en normal del av tonårslivet. Du vet… dom blir din familj du bara är med dom hela tiden.

När Cornelia beskriver sin tillvaro med sitt kompisgäng är tiden de tillbringar tillsammans central. De umgås hela tiden och genom det kommer de att bli hennes familj. Gränserna mellan familj och vänner har för unga personer kommit att luckras upp och de tillbringar ofta mer tid med vänner än med familjen (Weeks 2007: 178). Det är den villkorslösa kärleken, den dagliga kontakten och det ekonomiska och känslomässiga stöd som vännerna erbjuder som gör att vi kan koppla samman dem med familjebegreppet (Adeniji 2008: 200–01). De gränser som finns för den grupp som Cornelia beskriver kan alltså delvis förstås som baserade på den tid som hon tillbringar tillsammans med sina vänner. Det är genom den tid de tillbringar tillsammans som

17 de bygger rummet för sin vänskap. Den tid som Cornelia ägnar åt att umgås med sina vänner är även det som ligger bakom upplevelsen av vännerna som hennes familj. Det är genom tiden de tillbringar tillsammans som vännerna kommer att inta rollen som en primär relation i hennes liv. Att vännerna kan komma att uppfattas som familjemedlemmar snarare än bara vänner antyder även att det finns en flexibilitet i relationen som leder till att vännerna kan komma att anta rollen av andra relationer vid vissa tillfällen i våra liv.

Det kan därför vara mer användbart att se familjen utifrån sociala praktiker och inte en statisk institution som vi antingen är del av eller inte. Familj är något vi gör och är en aktiv process som bättre beskrivs genom mänsklig interaktion. Genom att se familjen så här fokuserar vi mer på vardagliga aktiviteter med nära och kära och mindre på vår förståelse av familjen som något som har fixerade gränser (Weeks 2007: 181). För Cornelia tycks tiden hon tillbringar med sina vänner vara det som gör att hon kommer att se sina vänner som sin familj. Hon träffar alltid samma personer och hon är tillsammans med dem hela tiden, genom detta blir de hennes familj.

Om familjegörandet handlar mycket om sociala praktiker och vem vi kommer att rikta dessa mot, kan tillbringandet av tid vara en sådan praktik som kommer att kunna förflytta människor från att vara bara vänner till att även bli din familj. Hur vi gör familj är samtidigt nära sammankopplat till hur vi gör genus och sexualitet exempelvis (Weeks 2007: 182). Där ett frigörande från familjen och skapandet av vännerna som en familj kan förstås som en del i att bli inte bara en vuxen, men en vuxen kvinna.

Cornelia: Tonåren är väldigt formativa skulle jag säga, för du har många ”firsts”

och om du delar ett ”first” med någon blir det ett väldigt nära band för du är väldigt utsatt när du är tonåring du vet, du har din första kyss, blir kär för första gången, du har sex för första gången och jag tror att allt det, du ser ful ut, du vet du har massa finnar och sånt och det är en känslig tid. Jag tror att ha nära vänner vid den tiden verkligen kan… det kan verkligen skapa ett band för livet för ni känner verkligen varandra, ni har sett allt det här och jag tror verkligen att det är möjligt att skapa kontakter för livet under den tiden, definitivt.

Cornelia beskriver tonåren som formativa i det att hon under den perioden gick igenom många saker eller upplevde många saker för första gången. Samtidigt som hon även påpekar att delandet av dessa nya upplevelser kommer att kunna skapa ett väldigt nära band. Upplevelserna formar alltså inte bara henne själv utan även hennes relation till sina vänner och det band som finns mellan dem. Om vi förstår vänskapen som ett rum för utforskande och för blivande skulle Cornelias beskrivning kunna förstås som att det rummet som vänskapen kommer att kunna bli

18 även blir till genom att det finns en plats för och ett behov av en sådan plats att existera. Vänner förser en med ett nätverk av stöd, vilket vi framför allt är i behov av i perioder av stora och snabba förändringar. De tenderar att blomstra som mest och växa sig starka i perioder där identiteter splittras eller undermineras, vid påtaglig förändring eller vid vändpunkter i livet (Weeks 2007: 179). Som Cornelia beskriver upplevde hon stora förändringar i tonåren samtidigt som hon upplevde en stor utsatthet som ett resultat av alla förändringar, kroppsliga och andra.

Ahmed förklarar att vid tillfällen då vi inte vet vem vi är så kommer vi att uppleva en känsla av desorientering (Ahmed 2006: 20). Att vara i ett blivande skulle i viss mån kunna förstås som att vi inte riktigt vet vem vi är, eller ännu hellre vem vi kommer att bli. Det kan förklara behovet av att ha vänskapen som en plats för detta blivande och det stöd som vännerna kommer att kunna erbjuda under dessa perioder. Att då orientera sig mot ett sådant utrymme kan då minska upplevelsen av desorientering och utsatthet som Cornelia beskriver, eftersom det då finns en given plats för blivandet att ske på.

Samtidigt som Cornelia poängterar vännernas betydelse där och då menar hon även att det öppnar upp för att verkligen lära känna varandra och knyta kontakter för livet för att de går igenom den här upplevelsen tillsammans. Ahmed förklarar att linjerna vi följer även fungerar som ett slags inriktning eller hur vi inordnar vår kropp bland andra. Det är när vi inordnat våra kroppar som utrymmet kommer anta dess form och förlänga våra kroppar och dess omfång (Ahmed 2006: 15). Detta att vi inordnar vår kropp bland andra kroppar är centralt i hur vi förhåller oss till våra vänner och upplever denna vänskap i och med att vännerna till stor del kommer att utgöra dessa andra. Det kan främst vara relevant i övergången från tonår till vuxen i och med att den perioden kretsar mycket kring att finna sin väg i livet och den framtid som en vill ha. Även platsen där vänskapen utspelar sig har visat sig vara betydelsefull både för vilka vi kommer att bli vän med men även för hur vänskapen kommer att upplevas. Men upplevelsen av att vara del i en grupp eller ett tjejgäng behöver heller inte alltid vara en positiv sådan, Elvira beskriver hur det förekom mycket drama och hur alla inte behandlade varandra väl i den grupp som hon var del av, vilket även Beatrice lyfter när hon ser tillbaka på sina vänskaper i tonåren.

Beatrice: I högstadiet då var det ju ofta att tjejer var taskiga mot varandra och snackade skit om varandra och det kunde ganska lätt bli lite så att vi tycker såhär och vi gör det här, att det blir väldigt såhär att alla tycker och tänker likadant annars så funkar det inte. Men så är det ju inte, det är aldrig att alla tycker likadant, det bröt ihop ganska snabbt för folk känner sig, jag vet inte men folk känner sig utanför eller tycker att någon annan sticker ut. […] Jo men det känns

19 liksom lite att om man inte följer vissa regler ja då blir man exkluderad, eller då är det ingen poäng att umgås med dom. I högstadiet var det verkligen så. Det kändes inte som att det var så himla accepterat att alla var olika och så, utan det fanns liksom ett sätt att va.

Att vänskapen skulle vara en plats att utforska vem du är och vem du vill bli framgår i citatet ovan där en process av att bli något tillsammans med sina vänner beskrivs. Att tillsammans skapa en gruppidentitet som medlemmarna sedan kan välja att anta genom att vara på ett visst sätt blir en form av kollektivt blivande som möjliggörs genom relationen de har till varandra och det utrymme som detta skapar. Vännerna ger dig även möjligheten att bygga ett nätverk kring en konstruerad homogenitet (Weeks 2007: 180). Konstruerande av homogeniteten som Beatrice beskriver som kontrollerande och exkluderade av de som inte klarade av eller vägrade vara på rätt sätt. Men det var inte bara något som skapade en tillhörighet som andra kunde se utan som även var något de kunde enas kring och ett projekt som i sig skapade en tillhörighet, konstruerandet av homogeniteten som Weeks talar om blir en gruppaktivitet. Det blir även ett slags kollektivt disciplinerande av de kroppar som befinner sig i detta utrymme, att forma och förändra kvinnokroppen blir en gemensam aktivitet som de kan samlas kring. Vänskapen kan ge emotionellt och materiellt stöd men bekräftar även en identitet och en tillhörighet (Weeks 2007: 180). I Lundströms studie kunde hon se hur barnen skapade kollektiva identiteter för att på så vis kunna inkludera och exkludera personer (Lundström 2020: 79). Konstruerandet av homogeniteten blir ett slags gränsdragande och kommer att kunna bekräfta en tillhörighet om du är del av den. Det sker mycket bokstavligt i citatet ovan där det materiella och det emotionella dessutom används för att skapa en identitet och en tillhörighet tillsammans i gruppen, både mellan varandra men som även kan uppfattas utifrån.

Lundström menar att vi behöver se vänskap som ett kulturellt iscensättande och att det ligger hårt arbete bakom detta iscensättande. Vänskap och dess iscensättande påverkas av social makt bland annat genom processer av inkludering och exkludering (Lundström 2020). Att hela tiden förhålla sig till de regleringar som finns för vänskapen som utrymme att ta plats i och den homogenitet som råder där, kommer att kräva arbete från de som är involverade i vänskapen.

Men det kommer även att ligga ett arbete bakom att tillsammans inom gruppen kontrollera så att dessa regler efterföljs samt att dra gränserna för vem som kommer att inkluderas och exkluderas. Vänskapen är en form av relation som till stor del saknar formella regleringar, men det innebär inte att den skulle vara fri och oövervakad. I själva verket präglas den till stor del av sociala så väl som moraliska skyldigheter, vilka i sin tur bestäms av den kontext som

20 vänskapen tar plats i (Allan 1989). Beatrice beskrivning av att det fanns ett sätt att vara på och hur den som inte följde detta exkluderades ur gruppen kan förstås som att den vänskapen och den grupptillhörigheten präglades av vissa skyldigheten och regler. Dessa riktlinjer för hur en skulle vara fungerar som gränser för gruppens varande och avgör vem som kommer att inkluderas och vem som kommer att exkluderas.

Dessutom blir det upp till gruppens medlemmar själva att kontrollera så att dessa följs och att exkludera de som inte följer de satta reglerna, vilket i sig blir en sorts övervakning av gruppens medlemmar. Utrymmen kommer att förlänga vissa kroppar men inte lämna något utrymme över för andra (Ahmed 2006: 11). I det här fallet kan det handla om att de som följer reglerna i gruppen utifrån det ramverk som finns och använder utrymmet för att utforska vem en är och vem en vill bli, kan uppleva att utrymmet förlänger dennes kropp. Men för Beatrice tycks upplevelsen snarare vara att hennes kropp begränsades och hindrades från detta förlängande och för de som exkluderades fanns helt enkelt inget utrymme alls. Vilka kroppar som kommer att förlängas i det rum som vänskapen utgör kan sägas vara beroende av den kontext som vänskapen tar plats i och de skyldigheter som den medför. Men det kommer även att avgöras av de gränser för utrymmet som satts upp av gruppens medlemmar och kropparna behöver hålla sig inom dessa gränser, upplevelsen av begränsningar blir ett resultat av en kollision med dessa gränser.

Det är inte bara kvinnoblivandet som är en viktig del av tjejgemenskapen, för att kunna definiera dig som heterosexuell krävs det att dina relationer till personer av samma kön organiseras och regleras inom ett tydligt avgränsat och urskiljbart vänskapskollektiv (Ambjörnsson 2003: 137).

Det krävs alltså att det finns urskiljbara gränser för gemenskapen, inte bara för att kunna avgöra vem som ska inkluderas och vem som ska exkluderas. Gränserna behövs även för att kunna definiera dig som heterosexuell. Projektet att skapa en homogenitet i gruppen och tvingandet av gruppens medlemmar att vara på samma sätt kan förstås som en del i den avgränsning och urskiljbarhet som Ambjörnsson beskriver som nödvändig för att du sedan ska kunna definieras som heterosexuell. Som Beatrice beskriver det upplevdes det som problematiskt om en upplevde en känsla av utanförskap eller att någon stack ut, vilket visar på behovet av homogenitet i gruppen och att genom det hålla gruppens gränser intakta.

Skeggs förklarar att kvinnor rör sig genom heterosexualiseringsprocesser (Skeggs 1997: 190).

Fanny Ambjörnsson drar slutsatsen även att vänskapen mellan unga tjejer inte bara är en betydelsefull social relation utan att den även är en viktig del i skapandet av det normativa heterosexuella subjektet/objektet (Ambjörnsson 2003: 126). Dessutom är det inom

21 tjejgemenskapen som det praktiseras fram ett görande av kvinnokroppen (Ambjörnsson 2003:

167). Att ha vänner i tonåren skulle alltså kunna förstås som ett medel för att navigera sig genom dessa heterosexualiseringsprocesser och en process av att bli både ett objekt och ett subjekt.

Young beskriver att kvinnor både ser sina kroppar som objekt och en kapacitet på samma gång (Young 2005: 35). Kvinnokroppen är alltså dubbelfacetterad i det att den både förväntas bli ett objekt, ett subjekt och en resurs som kan användas. Samtidigt som vännerna blir ett stöd för Cornelia i tonåren och när hon navigerar sig fram i livet kommer vännerna även att vara en viktig del för henne i skapandet av det normativa objektet/subjektet. Att både subjekt och objekt inkluderas här är intressant för att det då innefattar både ens eget orienterande i världen men även andras orienterande mot en. Vårt medvetande är hela tiden riktat mot olika objekt (Ahmed 2006: 2), något som här innebär att bli ett normativt heterosexuellt subjekt/objekt är att du både ska rikta ditt eget medvetande mot olika objekt samtidigt som andra gör detsamma mot dig. Det kan sägas utgöra grundförhållandet till hur du kommer att uppleva världen både som subjekt och objekt. Det objekt du förväntas bli är inte heller vad som helst utan ett tillgängligt objekt för ett heterosexuellt begär. En viktig del i processen att bli kvinna skulle då kunna vara att även bli ett objekt som ska finnas inom räckhåll för män. För att du ska kunna finnas inom räckhåll krävs det att du befinner dig på rätt plats vid rätt tidpunkt annars kommer ingen att kunna nå dig eller rikta sitt medvetande mot dig. Utrymmet för att komma på vem en är och då ännu viktigare vem en ska komma att bli, kan förstås som att ha som slutmål att alla medlemmar ska bli dessa normativa heterosexuella subjekt/objekt.

En skildring av vuxna kvinnors vänskaper

I det här avsnittet kommer jag att lämna tonårsvänskaperna och förflytta mig in i vuxenlivet.

Från vad jag kunnat urskilja i mitt material är övergången från tonåring till vuxen en brytpunkt i hur vi erfar och prioriterar relationer med våra vänner. Inledningsvis kommer jag att diskutera hur upplevelsen av att bli äldre och mogna kommer att påverka hur vi upplever vänskaper. Jag kommer även att diskutera andra aspekter av betydelsen av vänskapens temporalitet och rumslighet och hur det påverkar upplevelser av vänskap mellan kvinnor. När Ebba beskriver sin upplevelse av hur hennes vänskaper har förändrats under livet betonar hon hur hennes och vännernas åldrande har legat till grund för denna förändring.

Ebba: Jag tror att ju äldre man blir desto, alltså det är ju sånthär man hör, det är en sån viktig grej att prioritera sina vänskaper typ och faktiskt lägga kraft på dom människorna man vill hålla kvar i sitt liv. Eh... Och jag har den turen att dom kompisarna, särskild dom jag lärde känna när jag var, ah när jag började på

22 gymnasiet, vi… vi kan... ah folk kan flytta, flytta till Australien ett år och

komma tillbaks och det känns som att ingen tid har gått överhuvudtaget. Eh...

och det skulle jag väl säga är det som jag har känt har ändrats […].

För Ebba har det faktum att hon blivit äldre och idag är i 20-års åldern medfört att hon nu känner att det är viktigare att lägga sin energi på de vänskaper som hon verkligen vill ha i sitt liv och att prioritera sina vänskaper annorlunda. En betydande anledning till att vi kommer att uppleva vänskaper annorlunda som vuxen jämfört med när vi är barn, är att vänskap tar tid (Coates 1996: 19), vilket jag menar kan förstås på många olika vis. Det tar tid att utveckla bra och meningsfulla relationer till andra individer och vänskapen skulle då vara som bäst efter en längre tid i och med att den då fått tid att växa sig stark och blomstra. Det som kommer att upplevas som bekant för oss är ett resultat av hur vi bebor världen och vad som kommer att kännas bekant är inte bara ett resultat av att vi befinner oss i det men vår närvaro och våra handlingar kommer att forma det bekanta (Ahmed 2006: 7). Att bebo världen och att låta saker bli förtrogna för oss genom vår närvaro och våra handlingar är i sig något som tar tid. Ebba beskriver hur vänner nu kan flytta i väg under ett år eller så och när de kommer tillbaka känns det som att ingen tid passerat, vilket kan förstås som att det finns en så väl etablerad familjaritet där att den tiden isär inte påverkar vänskapen nämnvärt.

Men att vänskaper blir bättre över tid skulle även utifrån Ebba kunna förstås som att hon även har en annan förståelse av vänskap nu som formats med tiden. En förståelse som gör att hon prioriterar och håller kvar vid de personer som hon verkligen vill ha i sitt liv och inte vid de andra. Jag vill även lägga till ytterligare en aspekt, nämligen hur mycket tid vi kan tillbringa med vänner. Detta för att tid och tillgänglighet är något som nämns i flera av mina intervjuer när vi diskuterat skillnaden mellan vänskaper i barndom samt tonår och de vi har som vuxna.

Cornelia beskriver bland annat i föregående avsnitt hur hon var del i ett kompisgäng i tonåren som umgicks hela tiden. Även Ebba lyfter senare under intervjun återigen fram de mer temporala aspekterna av vänskap och hur de spelar en avgörande roll i upplevelsen av vänskap i vuxen ålder.

Ebba: […] när jag var yngre var det de här konstanta, man sågs i skolan varje dag när man gick på lågstadiet och man gick hem efter skolan och umgicks liksom hela hela tiden.. Eh.. och jag känner inte.. Jag vet inte om det behovet har ändrats eller om det är för att man har blivit vuxen och man har andra

prioriteringar eller relationer som man bygger på som gör att man klarar sig själv på ett annat sätt känns det som. Men att när man väl träffar sina kompisar

23 så är det mycket mera ehm.. koncentrerat på nåt sätt. Det är viktigare dom

kanske färre gångerna man träffas, jämfört med när man var liten och sågs varje dag i princip.

När vänskapen tidigare präglades av att ses konstant, varje dag i skolan men sedan även efter skolan. Detta möjliggjordes av skolan som en given arena för vänskapen att ta plats, genom den platsen blev att ses varje dag något naturligt. I ungdomen är skolan en betydelsefull plats för att starta och upprätthålla vänskapsrelationer, vänskaper blir på så vis nära knutna till vardagslivet och kräver mindre arbete och engagemang (Coates 1996: 19). Den vuxna vänskapen präglas snarare av att inte kunna spendera lika mycket tid tillsammans men när en väl ses blir umgänget mer koncentrerat. Samtidigt som platsen för det vardagliga umgänget har försvunnit för Ebba, menar hon att den minskade tiden hon nu tillbringar med sina vänner har att göra med ett förändrat behov hos henne eller att hon nu har andra prioriteringar. Vänskapens temporalitet och varande i tid och rum har förändrats, för i och med att det rum för det konstanta umgänget har försvunnit, förändras även utformandet av vänskapen. Den nu mer begränsade tiden för att umgås beskrivs som att de tillfällen som vännerna ses, är mer kvalitativa och mer koncentrerade, just eftersom de är mer sällsynta. I barndomen och tonåren tenderar vänskapen att vara närmare knuten till våra vardagsliv, vi går till skolan varje dag och där träffar vi även våra vänner. Detta kan till viss del följa oss in i vuxenlivet men vid den punkten brukar det ske en förändring och vänskaperna kommer då att kräva mer arbete för att upprätthållas (Coates 1996: 19). Även om det innebär mer arbete för Ebbas del framstår det trots allt som att hon upplever denna förändring som positiv och att de relationer som hon har nu motsvarar det behov av vänskap som hon numer har.

Som jag diskuterade i det föregående avsnittet är en del i att bli vuxen att frigöra sig från sina föräldrar, en frigörelse som vännerna då kunde hjälpa till med. Men en ytterligare del i att bli vuxen kan vara detta steg att sedan när frigörelsen från föräldrarna är klar, sedan till viss del göra sig fri från eller mer självständig från sina vänner. Detta kan vara centralt i varför vännernas betydelse förändras i vuxen ålder kan vara för att vi vid det laget gått igenom processen att bli vuxna. Detta medför att andra relationer än de till vännerna kommer att bli viktigare för att kunna visa att en är normativt vuxen, så som Ebba spekulerar i att det kan beror på att hon nu har andra relationer att arbeta på. Beatrice beskriver likväl hur en stor del i att vänskapen har förändrats för henne som vuxen är för att tiden och platsen för vänskapen har förändrats.