JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH ••

JOURNAL OF SWEDISH ANTIQUARIAN RESEARCH

2018:1

Förkomna runstenar i Vimmerby och Rumskulla, Småland

Av Roger Wikell, Magnus Källström och Michael Dahlin

Wikell, R., Källström, M. & Dahlin, M., 2018. Förkomna runstenar i Vimmerby och Rumskulla, Småland. (Lost runestones from Vimmerby and Rumskulla, Små- land.) Fornvännen 112. Stockholm.

The corpus edition Sveriges runinskrifter mentions no rune stones from Sevede härad in Småland province. As this paper shows though, there are several early accounts of at least three rune stones in the area that have been lost. The best recorded ones are two stones in Vimmerby church, of which one was depicted by N.M. Mandelgren in 1848. This stone was probably originally a part of an 11th cen- tury grave monument. A reconstruction of the runic text shows that the memorial was devoted to a woman and that the Virgin Mary (or possibly Saint Michael) was invoked to aid her soul.

Roger Wikell, Sjöbergsvägen 50, SE–148 96 Sorunda roger@wikell.se

Magnus Källström, Riksantikvarieämbetet, Box 1114, SE–621 22 Visby magnus.kallstrom@raa.se

Michael Dahlin, Stickvägen 5, SE–593 97 Blankaholm arkeologen@telia.com

Den idylliska småstaden Vimmerby i Sevede hä- rad, nordöstra Småland, kan vid en första anblick framstå som en avkrok, belägen som den är fyra mil innanför kusten. Sanningen är dock att byg- den har haft ett fördelaktigt geografiskt läge. Vim- merby låg som ett nav mellan väsentliga färdvä- gar. I nord-sydlig riktning sträcker sig en ås, sedan gammalt känd som »Kungsvägen». Från Vimmer- by och vidare mot sydost leder ytterligare en ås ned mot kusten och stadens gamla utskeppnings- hamn vid Figeholm i Misterhult. Sist men inte minst rinner Stångån norrut genom bygden och knyter samman området med Östergötland.

Vimmerby med omland utkristalliserar sig ti- digt som en rik bygd (Dahlin 2011). Från romar- tiden finns ett tiotal vapengravar, varav en exklu- siv med guldring, mångfärgad svärdspärla och på- kostad sköldbuckla vid Lilla Vi i Djursdala (Dah- lin & Therus 2013). Fornlämningsbilden under

denna tid är rätt spridd, men under den yngre järnåldern kan vi tydligt se att området konsoli- deras. Centralt i häradet börjar man årtiondena kring år 800 att anlägga gravfältet i Gästgivare- hagen i Vimmerby. Det är två mer eller mindre sammanhängande gravfält (Vimmerby 68:1 och 106:1) med över 300 synliga gravar bestående av högar tillsammans med runda, kvadratiska och skeppsformade stensättningar samt treuddar.

Gravfältet har ett av Sveriges största bestånd av skeppsformade stensättningar: 35 stycken (Nils- son 2008). Tydligen var det viktigt att betona skepp och sjöfart. Från Vimmerby till Figeholm är det fem mil längs den nämnda åsen. Den har varit en navelsträng mellan bygden och den sedan medeltiden belagda hamnen. Hamnen är sanno- likt äldre än så.

1898 undersökte Hans Hansson 140 av dessa

gravar. Han var en flitig pionjär inom arkeologin

i nordöstra Småland. Bland de rika fynden märks tio ovala spännbucklor, fyra runda spännen, fyra likarmade spännen, sex ringspännen, fyra arm- ringar, en nyckel (allt av brons), ett kufiskt silver- mynt, 400 pärlor av olika material och flera vikt- lod (Sigvallius 1997). Inte långt från det mäktiga gravfältet har det påträffats ett silvermynt präg- lat för Knut den store 1016–1035 (SHM 22406).

Även ett djurhuvudformat spänne, ett av få fynd utanför Gotland, kommer härifrån (Carlsson 1983, s. 182). Förmodligen markerar gravfälten platsen för Vimmerby stads föregångare, en centralort med vidsträckta kontakter. De ligger blott 500 meter från Vimmerby kyrka.

Staden ligger på en höjd med utsikt över Stång- ån och bron vid vägskälet. Läget är centralt i byg- den. Bredvid kyrkan finns även en numera be- byggd plats som kallades Kampen. Här utspelade sig lekar och spel under medeltiden och senare.

Sannolikt låg här en viktig marknadsplats innan staden grundades. I likhet med andra centralplat- ser har förmodligen det vikingatida Vimmerby samlat funktioner för marknad, rättskipning och ritual. Låg det en stormannagård här?

Runt Vimmerby finns flera mindre bebyggelse- koncentrationer, som ger sig till känna genom spe- ciella ortnamn och en rikedom på fornlämningar från hela järnåldern. Frödinge, Södra Vi och Tuna utmärker sig. Pollenanalytiska studier från om- rådet vittnar om bygder med omfattande betes- drift och odling (Åkesson 2013). Vimmerbys kom- munikativa läge tillsammans med förekomsten av depåer med ämnesjärn och slaggvarpar berät- tar kanske var rikedomarna kom ifrån. Till detta måste vi förutsätta en mentalitet och vilja hos den forntida människan: hon ville följa med sin samtid. Vimmerby var således inte en isolerad av- krok i mörkaste Småland.

Sammantaget har vi en gedigen järnåldersbygd i Sevede härad. Det är därför något av en gåta att häradet verkar sakna runstenar. I södra Sverige är det vanligt med runmonument i rika järnål- dersbygder. Sevede är omgivet av fornlämnings- rika områden med runstenar. De närmaste gran- narna, som Aspeland, Handbörd, Kinda och Tjust härader, har alla runinskrifter. Men Sevede an- sluter till smålandskusten, och på andra sidan Kalmar sund ligger det runstensrika Öland med 150 kända runstenar (ÖlR; SRDB). Och längre

norrut ligger Östergötland med långt över 400 registrerade runfynd (ÖgR; SRDB). Västerut är det inte långt till smålanden Vedbo och Njudung som har ett 70-tal runstenar (SmR; Agertz &

Varenius 2002). Det borde alltså finnas runste- nar i Sevede härad, vilket det faktiskt också gör.

De vikingatida Sevedeborna har inte velat vara sämre än sina grannar utan har även de uppfört runmonument. Den skenbara frånvaron i Sevede har sin förklaring i en anmärkningsvärd forsk- ningshistorik.

Tre förkomna runstenar

Frånvaron av runstenar i Sevede beror på en forskningslucka. Av okända skäl förbisåg Ragnar Kinander tre förkomna runstenar när han 1935–

61 gav ut Smålands runinskrifter (SmR) som en del av verket Sveriges runinskrifter. Sedan dess har om- rådet framstått som en vit fläck på spridningskar- torna.

Redan i Rannsakningarna 1667 beskrivs två runstenar vid Vimmerby kyrka av kyrkoherden Olaus Sunonis. Uppgifterna refereras även av Johan Peringskiöld (i F.h. 1, lägg 24, s. 3), och stenarna har efter honom upptagits som nr 1284 och 1285 i J.G. Liljegrens Runurkunder (1833, s. 142): »I kyr- kan, 2:ne runstenar anmärkte». Magnus Gabriel Crælius beskriver de båda stenarna och deras be- lägenhet år 1774. Vid mitten av 1800-talet ritar Nils Månsson Mandelgren av en sten från Vim- merby (fig. 1–2). Dessutom har han avbildat yt- terligare en runsten vid Rumskulla, 15 km väster om Vimmerby. På hans miljöbild över kvarndam- men i Rumskulla syns en tydlig runsten, om än skissartat återgiven (fig. 5).

Runstenarna i Vimmerby försvann förmodli- gen under 1800-talets senare hälft, sannolikt då den medeltida kyrkan byggdes om år 1865. Det är därför förklarligt att Sevede härad har lyst med sin frånvaro i runstenssammanhang. Men desto märkligare blir forskningssituationen när dessa äldre uppgifter och Mandelgrens teckningar har publicerats flera gånger i modern tid utan att run- stenarna har uppmärksammats av forskningen.

På 1930-talet publicerade Björn Helmfrid två ar-

tiklar där runstenarna i Vimmerby nämns. Först

i Västerviks-Tidningens julnummer för 1935 (s. 12

f), därefter i artikeln »Östsmålands runinskrif-

ter» i Meddelanden från Kalmar läns fornminnes-

Roger Wikell et al.

Fig. 1. N. M. Mandelgrens konceptritning av runste- nen in Vimmerby kyrka från 1948. Foto: Mandel- grenska samlingen, Lunds universitet. —N. M.

Mandelgren’s original drawing of the runestone in Vimmerby church from 1848.

Fig. 2. Mandelgrens renritning av runstenen i Vim- merby kyrka. Foto: Mandelgrenska samlingen, Lunds universitet. —Mandelgren’s fair drawing of the rune- stone in Vimmerby church.

förening år 1937. I det senare arbetet återger Helm- frid allting Rannsakningarna har att säga angå- ende Vimmerbystenarna. Även i ett opublicerat arbete som han tillställde Riksantikvarieämbetet 1936 och som nu förvaras i ATA återges samma uppgifter (Helmfrid 1936). När Ragnar Kinan- der 1961 publicerade den andra delen av Små- lands runinskrifter, där runinskrifterna i Kalmar län behandlas, verkar dessa uppgifter ha glömts bort. Mandelgrens bilder av runstenen vid kyr- kan publicerades för första gången i en bok om Vimmerby kyrka (Bergström 1975, s. 119). Nyli- gen har runstenarna från Vimmerby åter kom- mit i tryck i en bok om stadens historia (Johans- son 2015, s. 30). Runstenen vid Rumskulla upp- märksammades som en »sensation» i Vimmerby tidnings julnummer 1962 (Johansson 1962, s. 16 f). Rannsakningarna för Sevede härad utgavs i bokform av Vitterhetsakademien först år 1992

(Stahre & Ståhle 1992). Trots god publicering under lång tid nådde inte kännedomen om in- skrifterna ut till runforskningen eller det arkeo- logiska fältet.

Sven Kask, lokal hembygdsforskare, insåg att runstenarna inte var kända utanför Vimmerby.

Han tipsade då oss. Vi vill med dessa rader åter lyfta fram de äldre uppgifterna samt Mandel- grens fina teckningar. Det är snart 170 år sedan Mandelgren for på sin forskningsresa i Sevede härad. I dag förvaras hans rika material på Lunds universitet. Det är inte första gången fynd görs i arkiv eller äldre litteratur när det gäller runstenar (se t.ex. Källström 2008, 2012; Owe 2009). Kan det dölja sig fler runstenar i Mandelgrens anteck- ningar, som består av 100 000 folioark? Vi har dessutom ännu en flitig fornforskare i Sevede.

Under 1800-talets första hälft besökte Johan

Haquin Wallman området flera gånger (Nicklas-

9

Förkomna runstenar …

son 2011). Att gå igenom Wallmans omfattande brevväxling ligger utanför ramen för denna ar- tikel. Förhoppningsvis kan där finnas fler upp- gifter.

I Rannsakningarna år 1667 får vi veta föl- jande om runstenarnas placering och utseende (efter Stahre & Ståhle 1992, s. 183):

Sunnan för kyrckedörarna liggia, 2 grå- stenar: en, wid almenna kyrckedören, der folcket mäst ingår, wid pass 2 alna longh på öffre ändan, kan man som Nogast see itt lijtet kors, och vti brädderna på stenen synes fuller hafwa warit Runabookstäffwer; Men äre så förnötte, att man af dem kan ingen Rättelse fåå: den andra som ligger fram för Chor döran, som man stiger in vppå, är mindre, wid pass halff annar aln longh, der synes klart itt större kors, och j wijkarna, på korset, öffwer och vnder, synas som orma- huffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i många wincklar; kringh om korset i Brädderna på stenen, står wäl Runabookstäffwer, hwilcka sombliga synas, och sombliga synas intet, och kan ingen dem vtleeta, vtan den som är wäl waan läsa Runska.

När Magnus Gabriel Crӕlius år 1774 (s. 49) be- rättar om runstenarna har den ena flyttats (om det nu inte rör sig om en tredje runsten?):

Wid Wimmerby Kyrkodör är äfwen en [run- sten]; likaså en wid Kyrko-boden på sistnäm- nde ställe, på hwilken är uthuggen en slingrad orm; men runorna äro utnötte.

År 1848 besöker Mandelgren kyrkan och ritar av den ena runstenen. I hans reseberättelse för det- ta år (s. 33) omnämns den endast kort som »En runsten» utan närmare lägesbeskrivning. Den andra stenen är tydligen förkommen eller för- bisedd. Mandelgren har först gjort en fältskiss som han senare har renritat. Av teckningen fram- går att stenen är 96 cm lång. Fotstycket saknas så stenen har varit längre. Det är oklart vilken av de två stenarna från Rannsakningarna som Mandel- gren egentligen har avbildat. Dimensionerna och den rika ornamentiken stämmer bäst med be- skrivningen av den som 1667 ska ha legat vid kor-

dörren. Men denna sten uppges då ha ett större kors, vilket ju inte har någon motsvarighet på teckningarna. Det är därför inte uteslutet att det faktiskt kan handla om en tredje sten. Teckning- arna återges i fig. 1 och fig. 2 (båda tillhör serie 4 Bilder kyrkor i hans samling).

Det är förargligt att runstenarna är förkom- na, men tack vare Mandelgrens teckningar har vi ändå viktig information.

Läsning och tolkning

Inskriften på Vimmerbystenen kan efter Man- delgrens två teckningar återges på följande sätt:

...sbirfu × kuþur × sina × fuþaaiaibiauk × sanlam... | 5 10 15 20 25 30 karn

35

Runa 2 ser ut som en stupad r -runa, men det kan också ha rört sig om b -runa som varit skadad i toppen. Runa 3 i är svagare tecknad och över hu- vudstaven finns en vinkelformad figur, som troli- gen markerar en skada. På renritningen är båda dessa linjer streckade. 12 ^s har liksom 29 ^s bak- vänd form. I 20 a är bistaven streckad på koncept- ritningen, men inte på renritningen. Runorna 21–25 iaibi är alla streckade och alltså osäkra.

Efter 27 u är ett större avstånd till nästa runa. Ett större avstånd finns även mellan 33 a och 34 m . Efter den sistnämnda runan finns på skissen ett par svaga svårbedömda linjer, som inte har med- tagits på renritningen. På båda teckningarna fort- sätter runslingan ett långt stycke nedtill brott- kanten utan att några runor har avbildats. Troli- gen har inskriften här varit helt bortnött. De sista runorna 35–38 karn är placerade lodrätt på ste- nens mittyta och ska läsas uppifrån och ned.

Inskriften har av allt att döma varit nött och Mandelgren har uppenbarligen förbisett en del bistavar samt missuppfattat ett och annat tecken.

Det råder dock inget tvivel om att den första runan k i ^kuþur × ^sina är felläst för m ^m och att run- följden bör uppfattas som mōður sīna »sin mo- der». På samma sätt är det mycket troligt att fud fuþ egentligen har varit kud kuþ eller gud guþ och att den följande ^a -runan (a) är ett felläst kryssformigt skiljetecken (×). Därefter har Man- delgren en runföljd aIaI‡I aiaibi , som säkerligen

̣̣ ̣

Roger Wikell et al.

har varit hIal‡I hialbi , en restitution som bara förutsätter några bortnötta bistavar. Det följande ordet är helt tydligt auk d.v.s. ›och›. I 29–33 sanla behöver man bara lägga till en bistav till vänster i toppen av runa 32 l för att få santa sankta, vilket bör ha följts av ett namn, antingen Marīa eller Mikael. Formen sankta används nämligen även framför ärkeängelns namn i de senvikingatida run- inskrifterna ( santa mikal G 203, ^santa • ^migael DR 212 m.fl.). På runstenen DR 398 Øster Larsker 2 på Bornholm förekommer Maria och Mikael ock- så i en och samma böneformel: kristr : hialbi : sialu : hans : auk : sata : mikel : auk : sata : maria : »Krist hjälpe hans själ, och Sankt Mikael och Sankta Maria.»

Denna del av inskriften kan alltså med stor sannolikhet rekonstrueras på följande sätt:

... × (m)uþur × sina × (g)uþ (× h)ia(l)bi auk × san(t)a m...

..., mōður sīna. Guð hialpi ok santa M[arīa]/

M[ikael] ...

»..., sin moder. Gud hjälpe och Sankta Maria (el. Sankt Mikael) ...»

Runorna 1–6 ...sbirfu måste återge ett kvinno- namn, där den avslutande u -runan antingen visar att det har böjts som en feminin ō-stam eller haft svag böjning (d.v.s. ändelsen -a i nominativ). Om man antar att det är någorlunda korrekt läst är det frestande att tänka sig ett samband med fågel- beteckningen fsv. spirver, sparver m. ›sparv›. Ett mansnamn Spǫrr bildat till (fvn.) spǫrr m. ›sparv›

är känt från en dansk runsten (nom. [ spaur ] DR 115 Randers 1) och det är möjligen också belagt i Södermanland (gen. sbars Sö 151; se Peterson 2007, s. 203.) Under 1300-talet förekommer ett mansnamn fsv. Spirv, Spørv sporadiskt i Öster- götland, Södermanland och Närke och det är också känt som binamn under 1300- och 1400- talen och då bl.a. i Småland (SMPs). Teoretiskt skulle runföljden sbirfu kunna svara mot en fem- inin bildning till detta namn, alltså ett runsv.

*Spirva. Man kan här bl.a. jämföra med kvinno- namnet fvn. Mæva, som är bildat till mansnam- net Már, identiskt med substantivet már ’mås’

(Lind 1905–15, sp. 778; Janzén 1947, s. 57). Efter- som ordet innehåller ett gammalt /w/ (jfr t.ex. got.

sparwa, eng. sparrow) hade man dock i en vikinga-

tida runskrift väntat en skrivning med ^u och inte f . Ytterligare en invändning är att de kvinnor som nämns på runstenarna ytterst sällan eller aldrig brukar bära namn av binamnskaraktär.

Det är därför mer tilltalande att anta en mind- re felläsning i runföljden. Med tanke på att Man- delgren i ordet Guð har läst ^f i stället för ^k eller ^g är det mycket möjligt att samma felläsning även kan förekomma i personnamnet. Vi får i så fall en runföljd ...sbir(k)u eller ...sbir(g)u . Runan mellan b och r har uppenbarligen varit skadad och det är därför fullt möjligt att det kan ha rört sig om ett namn med efterleden -borg(a). Förleden kan i så fall t.ex. ha varit det vanliga Ās- och namnet i sin helhet ha motsvarat det fvn. Ásbiǫrg (Lind 1905–

15, sp. 63). Detta namn är visserligen inte tidigare belagt på svenskt område, men båda namnlederna är välkända och det kan utan problem även ha funnits här. Mer än så kanske man inte ska spe- kulera över namnet på Vimmerbystenen utifrån vad vi i dag vet om inskriften.

Den avslutande runföljden karn på stenens mitt- yta är förbryllande, eftersom den tycks ha stått helt isolerad från den övriga texten. Möjligen ska man även här tänka på ett personnamn. Ett snar- likt mansnamn, skrivet karna (ack.), finns faktiskt belagt på en östgötsk runsten (Ög 67), men ty- värr är denna runföljd mångtydig. Enligt Lena Peterson (2007, s. 147) kan det bl.a. röra sig om ett namn Kārni, vilket hon tolkar som en »[a]v- ledning till (fvn.) kárn m. […] ’ett slags fågel’?».

Hon hänvisar också till det fornvästnordiska binamnet Kárn, som är belagt en gång 1387 och som har identifierats med samma ord (se Lind 1920–21, sp. 190). Ett Karn är även känt som skan- dinaviskt personnamn i en rysk källa från 911 (se Melnikova 2004, s. 16 m. ref.). Teoretiskt skulle runföljden karn på Vimmerbystenen kunna åter- ge ett motsvarande personnamn, men mer än en möjlighet kan det för närvarande inte bli.

Inskriften är intressant genom att den har inne-

hållit en åkallan av antingen jungfru Maria eller

av ärkeängeln Mikael. Jungfru Maria går i de vi-

kingatida runinskrifterna ofta under beteckning-

en Guðs mōði R »Guds moder» (se t.ex. Williams

1996, s. 78 ff.), men ibland nämns hon uttryckli-

gen vid namn. Så är fallet på ett runstensfrag-

ment från Köpings kyrka på Öland, där texten

lyder: ...uk × santa × mari × auk × sant... »… och

11

Förkomna runstenar …

Sankta Maria och sankt(a) ..» (Owe 2002, s. 83, nr 30). På en runristad bronsamulett från Köpings- vik finner man också hennes namn i en skydds- formel avsedd för en kvinna: kristr auk santa maria biargi þi

oluf »Krist och Sankta Maria må frälsa dig, Oluv!» (Gustavson 2016, s. 76 f.). Ytterligare exempel finns i ett antal senvikingatida runin- skrifter i sten (Vg 105, Vg 122, U 558, DR 398).

Mikaels namn är i de vikingatida runinskrifterna främst knutet till runstenar på Bornholm (DR 212, DR 380, DR 398, DR 399, DR 402), men det förekommer även i Uppland (U 478) och på Got- land (G 203).

Kulturhistorisk utblick

Den vid första anblicken oläsliga runinskriften går alltså att tyda med god sannolikhet. I det följande tar vi fasta på följande punkter i en kulturhisto- risk diskussion: stenens form, ristningens orna- mentik, stenmaterialet och inskriftens innehåll.

Sammantaget kan sociala nätverk skönjas.

Med all sannolikhet har stenarna ingått i krist- na gravmonument, så kallade eskilstunakistor (Lindqvist 1915). Formen på stenen med dess rundade profil ser inte naturlig ut: den påminner om en valvbåge och är förmodligen formgiven av människohand. Antagligen har en mjukare sten- sort än granit använts, som skiffer eller kalksten, vilket mycket väl kan beskrivas som »gråstenar»

enligt Rannsakningarna. Ornamentiken är rik och överflödande. På den avbildade stenen fylls hela ytan av slingor. På den andra och mindre stenen fanns ett större kors. Båda stenarna kan ha ingått i en och samma gravvård, då det är vanligt med olikstora stenar i ändarna på eskilstunakistor (Ljung 2016).

Ornamentiken är Urnesstil, som i regel känne- tecknas av ett linjeskönt flätverk av många små spänstiga slingor, ofta beskrivande cirklar, som fångar större rundjur, ormar eller drakar. Redan i Rannsakningarna ges en impressionistisk be- skrivning: »öffwer och vnder, synas som orma- huffwud, hwilckas stiärtar kasta sigh i många wincklar». Ornamentiken kan klassificeras ännu närmare utifrån att drakhuvudet har konvex pan- na. Urnestilen dateras till den sena vikingatiden efter 1050 (Gräslund 2006). Stilen är vanlig på tidigkristna gravhällar och tidiga stavkyrkor. Typ- exemplet är förstås Urnes i Norge. Men brott-

stycken av äldre stavkyrkor med Urnesornamen- tik har hittats i stenkyrkor, till exempel i Hemse på Gotland (Ekhoff 1914–16). Stenkyrkorna har ersatt äldre stavkyrkor av trä. De tidigkristna gravvårdarna har stått på kyrkogårdarna kring stavkyrkorna. Bästa exemplet är kanske Köpings kyrka på Öland, där rika fynd av ristade stenar gjordes när kyrkan revs år 1805. Förmodligen var Vimmerby inget undantag.

I norr ligger Östergötland som är rikt före- trätt när det gäller tidigkristna gravhällar (Hed- vall & Menander 2009; Ljung 2016). Här består de av ljusgrå kalksten. Ornamentiken är företrä- desvis Urnesstil, men utan den sirliga linjeförin- gen. Slingor och band är i regel breda och jämn- tjocka. Inte sällan är den runbärande slingan lika bred som de ornamentala. Ornamentiken ger ett grovt och kompakt intryck, vilket är väsensskilt från Mandelgrens teckning.

Blickar vi i stället mot Öland finner vi flera exempel på gravhällar som uppvisar en identisk ornamentik med Vimmerby (ÖlR; Jansson 1954;

1982; Owe 2002). Vackra exempel som Öl 26 och Öl 27 Sandby kyrka, Öl 4 Resmo kyrka (fig. 3) och Öl 19 Hulterstads kyrka (fig. 4) kan anföras, där många smala slingor går över stora ytor, ibland så att de helt dominerar intrycket. Run- ristaren tar ut svängarna vilket ger minnesvården ett luftigt och livligt intryck. Likheterna är slåen- de. Även Vimmerbystenens inskrift har parallel- ler med Öland. Omnämnandet av Sankta Maria finns också, som vi har sett ovan, belagt från den vikingatida handelsplatsen Köpingsvik med Kö- pings kyrka på Öland. Vid Köpings kyrka har ett 70-tal fragment hittats, vilket tyder på en när- mast yrkesmässig tillverkning av tidigkristna grav- monument (Jansson 1954; Owe 2002; Boström 2007; Kitzler Åhfeldt 2009; Ljung 2016). Och vi vet ju inte vad som finns i murverket på de kyrkor som står kvar.

Likheterna mellan Vimmerby och Öland är

tydliga och det är ingen djärv tanke att orterna

har stått i nära förbindelse med varandra. Från

Figeholm över Kalmar sund till Köpingsvik är

avståndet 55 km. Det framstår som självklart att

inspirationen till runstenen i Vimmerby är häm-

tad från Öland. Vi vet inte om en lokal runristare

från Sevede har utfört den eller om en runmäs-

tare från Öland har besökt Vimmerby. Inskrift,

Roger Wikell et al.

Fig. 3. Runstenen Öl 4 från Resmo kyrka, Öland.

Foto: Sven B. F. Jansson, ATA. —The rune-stone Öl 2 from Resmo church, Öland.

ornamentik och en formhuggen sten (läs kalk- sten) kan tyda på att minnesmärket är tillverkat på Öland. Stenen i Vimmerby skulle då vara im- porterad. Långväga transporter av runstenar är kända från andra håll, t.ex. U 414 Norrsunda kyr- ka, Uppland, där en sten enligt sin egen inskrip- tion har hämtats från Gotland.

Här bör också anföras två med Vimmerbyste- nen snarlika, men tyvärr förkomna stenar: Sm 150 och 151 i Mörlunda kyrka i grannhäradet Aspe- land. Dessa har diskuterats i termer av eskilstuna- kistor (Lindqvist 1915, s. 64; Neill & Lundberg 1994, s. 151). Sm 150 har välvt krön och Sm 151 har ytan täckt av smala och sirliga slingor. Enligt

Fig. 4. Den försvunna Öl 19 från Hulterstads kyrka, land. Träsnitt i F.h. 8, Kungliga biblioteket. Foto:

ungliga Biblioteket. Jfr. fig. 4–5 i Peter Pentz artikel, . 20 i detta häfte. —The lost Öl 19 from Hulterstad hurch, Öland.

Ö K s c

Wallman är den senare tillverkad av glimmer- skiffer (SmR s. 306). Vimmerbys »gråstenar» be- höver således inte vara gjorda i grå kalksten utan kan bestå av lokalt förekommande glimmerskif- fer. Det vore i så fall troligt att stenarna tillver- kats lokalt av en runmästare inkallad från Öland.

Om det nu inte var så att smålänningarna själva tog med sig lämpliga stenar i glimmerskiffer till Öland? Avståndet mellan Mörlunda och Vim- merby till Köpingsvik är tur och retur 150 respek- tive 200 km.

Det synes stå klart att nordöstra Småland har

stått i nära förbindelse med Öland. Men huruvi-

da runristare har farit, eller stenämnen har fors-

13

Förkomna runstenar …

Fig. 5. Mandelgrens teckning 1847 av en äldre avbildning av Rumskulla prästgård med en i övrigt okänd run- sten. Foto: Mandelgrenska samlingen, Lunds universitet. —Mandelgren’s drawing of an earlier depiction of Rumskulla rectory including an otherwise unrecorded runestone.

lats, över Kalmarsund, vet vi inte så länge vi en- bart har gamla teckningar att tillgå. Vi får hop- pas att återfynd och nya fynd kan bringa klarhet.

Rumskulla

Runstenen i Rumskulla är något av ett mysteri- um. Den avtecknas som sagt 1847 i en land- skapsvy av Mandelgren (fig. 5). Han anger att han kopierat en tidigare bild, men inte vem som gjort denna. En ledtråd finner vi möjligen i Götiska förbundets grundare Jacob Adlerbeths handlingar. Han låter nämligen skicka en konst- när till Rumskulla kyrka för att dokumentera kyrkan och dess interiör eftersom byggnaden skall rivas (liksom han skickar C.S. Graffman till Lofta i Norra Tjusts härad; Nicklasson 2010).

Kanske är det denne konstnär som målat förla- gan?

År 1962 skriver Einar Johansson en kort ar- tikel om bilden i Vimmerby tidnings julläsning.

Han säger att den som upptäckte teckningen är fil. mag. Oscar Ekholm i Lund. Mandelgrenska samlingen förvaras på Konsthistoriska Institu- tionen vid Lunds universitet. Upptäckten be- skrivs som en sensation. Det är anmärkningsvärt att runstenen inte nämns i Rannsakningarna

1667 eller av Crӕlius 1774. Fanns runstenen där då eller är den bara en förskönande detalj utan förankring i verkligheten? Har konstnären hit- tat på runstenen? De gamla fornforskarna gillade sitt ämne. Varför skulle de fara med osan- ning?

På bilden ser vi en lutande runsten med en runslinga längs kanterna och ett centralt place- rat kors. Få av runorna är läsliga och inga ord kan urskiljas. Bilden är blott en skiss. Avgjort är det- ta en vanlig runsten i tämligen enkelt utförande som så många andra runstenar i Småland. Ste- nen stod enligt bilden intill en mindre träbro vid kvarn-dammen med tillhörande kvarn. Platsen finns kvar i dag om än något förändrad nedanför Rums-kulla kyrka. Träbron är ersatt av en sten- bro. Ligger kanske runstenen i den nya bron?

Fornminnesregistret

Runstenarna har nu registrerats i Riksantik- varie-ämbetets fornminnesregister och erhållit följan-de signum: Vimmerby 789 och Rumskulla 315.

Roger Wikell et al.

Referenser

Agertz, J. & Varenius, L., (red.). 2002. Om runstenar i Jönköpings län. Småländska kulturbilder. Medde- landen från Jönköpings läns hembygdsförbund och Stiftelsen Jönköpings läns museum 71. Värnamo.

Bergström, N., 1975. Vimmerby kyrka. Vimmerby.

Boström, R., 2007. Anteckningar om Köpingsvik och Ölands kyrkor. Fornvännen 102.

Carlsson, A., 1983. Djurhuvudformiga spännen och got- ländsk vikingatid. Stockholm studies in Archaeolo- gy 5. Stockholm.

Crӕlius, M.G., 1774. Försök till ett landskaps beskrifning, uti en berättelse om Tuna läns, Sefwedes och Aspelands häraders fögderi uti Calmar höfdinge döme af samma fögderies häradsfogde. Kalmar.

Dahlin, M., 2011. Enstöriga nybyggare eller produkti- va bönder? En studie av den äldre järnåldern i nordöstra Småland. Alexandersson, K. et al. (red.).

Forntid längs Ostkusten 2. Blankaholmsseminariet 2010.

Västerviks Museum.

Dahlin, M. & Therus, J., 2013. Lilla Vi – En studie av en järnåldersbygd. Vimmerby museum.

DR + nr = Nummer i Danmarks runeindskrifter ved Lis Jacobsen & Erik Moltke under medvirkning af Anders Bæksted & Karl Martin Nielsen. Text. At- las. Registre. 1941–42. Köpenhamn.

Ekhoff, E., 1914–16. Svenska stavkyrkor jämte iakttagelser över de norska samt en redogörelse för i Danmark och Eng- land kända lämningar av stavkonstruktioner. KVHAA.

Stockholm.

F.h. 1–10 = Peringskiöld, J., Monumenta Sveo-Gothorum 1–10 (handskrift i KB).

G + nr = runinskrift publicerad i Gotlands runinskrifter.

Granskade och tolkade av Elias Wessén, Sven B.F.

Jansson och Elisabeth Svärdström. 1–2. Sveriges runinskrifter 11–12. 1962–78. Stockholm.

Gräslund, A-S., 2006. Dating the Swedish Viking-Age rune stones on stylistic grounds. Stoklund, M. et al. (red.). Runes and their secrets. Studies in runology.

Köpenhamn.

Gustavson, H., 2016. Två runristade kopparamuletter från Solberga, Köpingsvik (Öl Fv1976;96A och Öl Fv1976;96B). Futhark. International Journal of Runic Studies 7. Oslo.

Hansson, H., 1898. Graffält från järnåldern i Wimmer- byorten. Bidrag till arkeologisk topografi. Medde- landen. Kalmar läns fornminnesförening 1. Kalmar.

Hedvall, R. & Menander, H., 2009. Inventering av ti- digkristna gravmonument i Linköpings stift. Riksantik- varieämbetet. Linköping.

Helmfrid, B., 1935. Gurstens-stenen och andra runinskrif- ter i Norra Kalmar län. Västerviks-Tidningen julnummer.

– 1936. Kalmar läns runinskrifter. En översikt av de hit- tills uppnådda resultaten. Opublicerad rapport i ATA (dnr 1925/1936).

– 1937. Östsmålands runinskrifter. Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening 25. Kalmar.

Jansson, S.B.F., 1954. Om runstensfynden vid Köping på Öland. Fornvännen 49.

– 1982. Runstensfyndet på Mörbylånga kyrkogård.

Kalmar län. Meddelanden från Kalmar läns fornminnes- och hembygdsförbund och Stiftelsen Kalmar Läns Museum 62. Kalmar.

Janzén, A., 1947. De fornvästnordiska personnamnen.

Janzén, A. (red.). Personnamn. Nordisk kultur 7.

Köpenhamn–Oslo–Stockholm.

Johansson, D., 2015. Vimmerby stads historia 1350–1799.

Vimmerby.

Johansson, E., 1962. Kring ett Rumskullamotiv. Vimmer- by tidning julläsning. Vimmerby.

Kitzler Åhfeldt, L., 2009. The rune stone fragments at Köpingsvik, Öland. Regner, E. (red.). From Ephesos to Dalecarlia: Reflections on body, space and time in medieval and early Europe. Statens historiska museum.

Stockholm.

Källström, M., 2008. En tidigare okänd österledsfarare från Rasbo – till tolkningen av inskriften på Frötu- nastenen U 1003. Fornvännen 103.

– 2012. Två arkivfunna runstenar från Uppsalatrak- ten. Fornvännen 107.

Liljegren, J.G., 1833. Run-urkunder. Aftryck för Run-Forsk- ningens Vänner. Stockholm.

Lind, E.H., 1905–15. Norsk-isländska dopnamn ock finger- ade namn från medeltiden. Uppsala–Leipzig.

– 1920–21. Norsk-isländska personbinamn från medelti- den. Uppsala.

Lindqvist, S., 1915. Den helige Eskils biskopsdöme. Några arkeologiska vittnesbörd om den kristna kyrkans första organisation inom mellersta Sverige. Stockholm.

Ljung, C., 2016. Under runristad häll. Tidigkristna grav- monument i 1000-talets Sverige. Stockholm Studies in Archaeology 67. Stockholm.

Mandelgren, N.M., 1848. Reseberättelse 1848. (Hand- skrift i ATA.)

Mandelgrenska samlingen, Folklivsarkivet med Skånes musiksamlingar, Lunds universitet. folklivsarkivet.

lu.se/ samlingar/ mandelgrenska-samlingen/

Melnikova, E., 2004. The lists of Old Norse personal names in the Russian-Byzantine treaties of the tenth century. Studia anthroponymica Scandinavica 22. Upp- sala.

Neill, T. & Lundberg, S., 1994. Förnyad diskussion om

»Eskilstunakistorna». Fornvännen 89.

Nicklasson, P., 2010. Byggnadsarkeologi på 1820-talet.

Exemplet Lofta kyrka i Småland. Fornvännen 105.

– 2011. Att aldrig vandra vill. Johan Haquin Wallman, Sveriges förste arkeolog. Acta Archaeologica Lunden- sia, Series in Quarto 31. Lund.

Nilsson, H., 2008. Kartering och skötselplan för två grav- fält i Gästgivarehagen, RAÄ 68:1 och 106:1, Vimmerby kommun och socken, Småland. Mörbylånga.

Owe, J., 2002. Runfynden vid Köpings kyrka. Bro.

– 2009. Runsten från Näle Mellangård i Vallentuna – ett arkivfynd. Fornvännen 104.

15

Förkomna runstenar …

Peterson, L., 2007. Nordiskt runnamnslexikon. 5. rev. utg.

Uppsala.

Sigvallius, B., 1997. Brandgravar med nitar och spikar.

Åkerlund, A. et al. (red.). Till Gunborg. Arkeologiska samtal. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Sm + nr = Nummer i SmR.

SMPs = Samlingar till Sveriges medeltida personnamn.

Institutet för språk och folkminnen. Uppsala.

SmR = Smålands runinskrifter. Granskade och tolkade av Ragnar Kinander. Sveriges runinskrifter 4. 1935–

61. Stockholm.

SRDB = Samnordisk runtextdatabas, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. www.runfo- rum.nordiska.uu.se/srd

Stahre, N-G. & Ståhle, C.I., 1992. Rannsakningar efter antikviteter. 3. Småland, Blekinge, Halland, Skåne.

KVHAA. Stockholm.

Sö + nr = Nummer i Södermanlands runinskrifter.

Granskade och tolkade av Erik Brate och Elias Wessén. Sveriges runinskrifter 3. 1924–36. Stock- holm.

U + nr = Nummer i Upplands runinskrifter. Granskade

och tolkade av Elias Wessén och Sven B. F. Jansson.

1 – 4. Sveriges runinskrifter 6–9. 1940–58. Stock- holm.

Vg + nr = Nummer i Västergötlands runinskrifter. Grans- kade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström. Sveriges runinskrifter 5. 1940–70. Stock- holm.

Williams, H., 1996. Maria i Sverige på 1000-talet. Brodd, S-E. & Härdelin, A. (red.). Maria i Sverige under tusen år 1. Skellefteå.

Åkesson, C., 2013. Pollen analytical and landscape recon- struction study at Lake Storsjön, southern Sweden, over the last 2000 years. Dissertations in Geology at Lund University 360. Lund.

Ög + nr = Nummer i ÖgR.

ÖgR = Östergötlands runinskrifter. Granskade och tolka- de av Erik Brate. Sveriges runinskrifter 2. 1911–18.

Stockholm.

Öl + nr = Nummer i ÖlR.

ÖlR = Ölands runinskrifter. Granskade och tolkade av Sven Söderberg och Erik Brate. Sveriges runin- skrifter 1. 1900–06. Stockholm.

Roger Wikell et al.

Summary

Sevede härad in Kalmar County in the province of Småland has long been a white spot on distri- bution maps of Viking Period rune stones. Ac- cording to several early accounts, though, there were at least two rune stones at Vimmerby Church in the 17th and 18th centuries. For some reason they are not mentioned in the corpus edi- tion Smålands runinskrifter. Two largely over- looked drawings by N.M. Mandelgren show that at least one of these stones survived in the mid- 19th century. The inscription was apparently quite worn, but from Mandelgren’s depiction it is possible to reconstruct part of the text as “…, his/her (or: their) mother. God and Saint Mary (or: Saint Michael) help…”

Judging from the drawing this stone can be dated to AD 1050–1100. The outline shape of the stone and the rich decoration indicate that it originally formed a part of a burial monument of a type that is known from Öland and other parts of Småland.

A third rune stone from the same härad is also

known from the collections of Mandelgren. It is

included in a drawing of Rumskulla rectory that

he copied in 1847 (unknown from whom). Accord-

ing to this depiction the stone stood next to the

road near a bridge and carried a portal-shaped

rune ribbon and a Christian cross. The drawing is

sketchy, and so it is not possible to say anything

about the inscription or to determine whether

this was a real Viking Period rune stone or not.