• No results found

TEXTER SOM INGEN LÄSER

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "TEXTER SOM INGEN LÄSER"

Copied!
88
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

TEXTER SOM INGEN LÄSER

(2)
(3)

NILS CLAESSON

TEXTER SOM INGEN LÄSER

OM SKRIVANDE PÅ KONSTNÄRLIGA HÖGSKOLOR

RAPPORT TILL INSTITUTIONEN FÖR FILM OCH MEDIA VID STOCKHOLMS KONSTNÄRLIGA HÖGSKOLA

(4)

INGÅR I PUBLIKATIONSSERIEN X POSITION SOM NR 13.

ISSN: 2002-603X

© 2020 NILS CLAESSON

GRAFISK FORM & SÄTTNING: CARL EHRENKRONA ISBN: 978-91-88241-14-6

BOKFÖRLAGET RUIN, WWW.RUIN.SE

TRYCK: TIPOGRAFIJA DARDEDZE HOLOGRAFIJA, RIGA, LETTLAND

(5)

INNEHÅLL

INTRODUKTION ... 9

OMVÄRLDSANALYS ... 17

FÖRPAPPRING ... 21

DEN BANALA FÖLJSAMHETEN OCH BEHOVET AV ATT UTBILDA DISSIDENTER ... 25

DYGDEN MOD ... 27

MÄNNISKOR SER SIG SOM VAROR PÅ EN MARKNAD ... 35

KONSTENS FRIHET OCH GRÄNSLÖSHET RETAR ... 37

DEN AKADEMISKA DUMSTRUTEN ... 41

PUBLICERINGSFORMER PÅ SKH: EXPOSITION ... 46

KKH– ATT SKRIVA VARA KONSTENS POSITIVA TANDLÄKARBESÖK ... 51

I STOCKHOLM ÄR ALLT TILLÅTET ... 59

TEXTER SOM INGEN LÄSER ... 63

INSTITUTET FÖR FRAMTIDSSTUDIER SATSAR PÅ ATT SPRIDA SINA FORSKNINGSRESULTAT ... 66

FÖRSLAG PÅ OLIKA METODER OCH ÅTGÄRDER SOM KAN BIDRA TILL ATT SKAPA EN TÄNKANDE OCH SKRIVANDE FORSKNINGSMILJÖ ... 71

FÖRSLAG TILL LÅNGA OCH KORTA KURSER FÖR MEDIA OCH FILM ... 74

EPILOG: HÄR MIN TEXT - ETT FÖRSÖK AV INGELA JOSEFSON ... 79

(6)
(7)

”Jag tror att målet bör vara att skriva väl, men provisoriskt. En färdig text är redan död och begraven”

ur mejl från John Swedenmark

”Varför ska vi bekymra oss om människor inte läser texterna? Ingen kan skriva nuför­

tiden. Inte ens journalistutbildningen.”

anonym chef

”Skrivandet är det okända. Innan man skriver vet man inget om vad man kommer att skriva.”

Marguerite Duras ur Att skriva

(8)
(9)

INTRODUK TION

Detta är en rapport med syfte att komma med förslag på olika grepp och metoder för att skapa ett bättre klimat för att skriva och tänka tillsam- mans på IFM, men även på andra institutioner vid Stockholms konstnärliga högskola. Målet är att förstärka tänkande, läsande, skrivande och dialog som ett led i att bygga en konstnärlig forsknings- miljö. Fokus har lagts på att undersöka skrivandet på masternivå eftersom den utbildningsnivån är forskningsförberedande för den som vill och för att den konstnärliga forskningen är något som är utmärkande för verksamheten på skolan.

Min metod är att föra långa samtal med ansva-

riga för skrivande och tänkande på olika konst-

närliga högskolor, också med personer som under-

visar, forskar, administrerar, men kanske främst

med människor som arbetar med text. Från poe-

ter, dramatiker och författare till teoretiker. De åt-

gärder som rapporten föreslår är på institutions-

nivå, SKH-nivå, Stockholmsnivå och nationell

nivå. Det kan också vara värt att identifiera fy-

siska platser där undervisning och forskning möts

eller har möjligheter att mötas på en konstnärlig

högskola: det är biblioteket och laboratoriet. Här

(10)

10

vill jag hänvisa till en annan text Labbtanken – 12 röster om laboratorium och bibliotek av Nils Claesson och Mirko Lempert

*

. Läs gärna denna rapport tillsammans med Labbtanken.

* 2013, Stockholms dramatiska högskola. Finns att ladda hem:

http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=di- va2%3A1139775&dswid=814

(11)

Går det att tala om konst, film och livets mening med en maskin? Tala med Ingmar om konst (2001), är ett elektroniskt konstverk som kom till i samarbete med programmeraren Rolf Lindgren. Från utställningen CRAC på Liljevalchs konsthall 2000.

Tala med Ingmar om konst Foto: Nils Claesson

(12)

Teckning: Nils Claesson

(13)

I början av 2020 har en dagslång skrivarkurs 73 studenter under några hektiska veckor i januari och februari i grupper mellan två till tio personer.

Det är veckorna innan Covid-19 pandemin bryter ut och nu i skrivandets ögonblick känns det väl- digt länge sedan.

Det var en endagsworkshop som utformades för studenter och yrkesverksamma konstnärer som ville söka en doktorandtjänst. Konceptet var enkelt: alla som anmälde sig till kursen fick vara med. Villkoret var att deltagarna accepterade att stänga av sina mobiltelefoner och arbeta en hel dag utan internet. Allt under dagen skulle ske analogt och syftet var att upprätta en temporär konstnärlig forskningsmiljö och hjälpa deltagarna att slipa på sina doktorandprojekt och forsknings- frågor. På tisdagarna var språket svenska och på fredagarna engelska. Det fanns också ett annat outtalat krav: att alla i rummet skulle dela med sig, delta i samtalet och lyssna på de andra delta- garna och kommentera deras tankar och projekt.

Bland deltagarna i kursen fanns filmregissörer, adjunkter från Konstfack, radioproducenter, dan- sare, manusförfattare, dokumentärfilmare, cirkus- artister med rep som specialitet, poeter, koreogra- fer, dansare, filmare, författare, textilkonstnärer, bildkonstnärer och politiska aktivister från Peru som arbetade med gatuteater och performance.

Majoriteten av kursdeltagarna var kvinnor och

(14)

14

många var invandrare. Diskussionerna visade sig bli generösa när olika konstnärliga discipliner blandades i gruppen. En gissning på varför är att deltagarna inte upplevde sig som konkurrenter och kunde släppa fram sin nyfikenhet.

Fredagarna på engelska blev ofta friare när ing- en som hade engelska som modersmål var med.

Det engelska språket misshandlades och rådbrå- kades och kommunikationen stod på topp. Vissa deltagare kom långväga ifrån. De reste upp från Malmö eller tog flyget från Tallinn eller Lissabon.

Masterstudenterna från Institutet för film och media (IFM) och scenkonst på Stockholms konst- närliga högskola utmärkte sig. De var vana att formulera sig kring sin praktik och hade förmåga att referera till andra konstnärer och forskning.

Satsningen på att skapa en skrivande och tänk- ande grupp studenter verkar ha gett utdelning.

När kurserna var slut skrev jag ett mejl till Maria Hedman Hvitfeldt, prefekt för IFM som gett mig uppdraget att utforma och ge skrivarkursen för blivande doktorander.

”Hej Maria!

(…) Jag ser behov av att föra samtal om forsk-

ning där möjlighet ges att ställa de enklaste frå-

gor. Medvetenheten är låg om hur en får tag på

avhandlingar och doktorsarbeten som finns att ta

del av. Det är svårt att få en överblick av fältet vil-

(15)

ket jag ser som anmärkningsvärt då det finns kring 50 disputerade konstnärliga doktorer i Sverige

*

och att det årligen fördelas ganska stora medel till konstnärlig forskning. Det skulle underlätta för de som söker doktorandtjänster eller söker sig till en konstnärligt forskande praktik om det fanns en sorts guide. Ofta har jag i min kurs fått förklara hur en ska får tag i avhandlingar och att en av grunderna i forskningsmetodiken är att lära sig referera till andra som forskat. (…) Det finns en rädsla att säga fel och att framstå som dum. Det gäller främst de som har en lång yrkesverksam praktik. Jag får intryck av att de inte riktigt litar på sin egen praktiska erfarenhet utan tror att det krävs en sorts teoretisk påhittighet för att dokto- rera. (…) Det finns ett i min mening stort behov av att föra ett öppet samtal kring hela forskningen som fenomen, inte bara på ett förklarande infor- mativt sätt.” Maria HHs svar till mig var att jag fick i uppdrag att undersöka behov och möjlighe- ter till att skapa en mer skrivande och tänkande miljö på IFM. Föreslå olika åtgärder och kurser samt se möjligheter till samarbeten med andra skolor.

* (OBS siffran är fel. Det finns cirka 200 konstnärliga doktorer i Sverige).

Vilket motsvarar 800 års utbildning.

(16)

Övre: Wie man dem toten Hasen die Bilder erklärt / Att förklara konsten för en död hare, performance av Joseph Beuys 1965. © Jospeh Beys / Bildupphovsrätt 2020

Undre: Feldhase eller Porträtt av ung hare från 1502 av Albrecht Dührer.

(17)

OMVÄRLDSANALYS

Att skriva är för många konstnärer som inte är författare en mellanform, en konstnär använder texten i sitt yrke för att förklara vad hen gör: då och då kanske en debattartikel, men det mesta skrivandet handlar om projektbeskrivningar, sti- pendieansökningar och olika förslag till projekt som ska bli någonting annat än bara en text. Skri- vandet blir en övergångsform.

Texten är att jämföra med planritningar till en

byggnad. Den ska ange en film, ett drama eller

konstprojekt. Övergångsformen är intressant då

den speglar hierarkier, värdeskalor och gränsen

för det möjliga att genomföra både konstnärligt,

politiskt och ekonomiskt. Men statusen på en text

är olika: ett filmmanus är otvetydigt en mellan-

form utom i undantagsfall som Ingmar Bergmans

manus till Fanny och Alexander, medan en teater-

pjäs är ett konstverk i sig. Ett drama. Vad som är

konst eller inte är en ständig sak att undersöka,

diskutera och omförhandla. Övergångsformen är

en syster till skissen och modellen. Mellanformen

som fenomen är tydlig inom arkitekturen där det

finns en tradition av pappersarkitektur: av förslag

(18)

18

på byggnader som aldrig kommer att byggas. Ofta formulerade för att provocera fram en diskussion i stil med: – Bygg en skyskrapa mitt i Riddarfjärden.

Skrivandet som övergångsform för konstnärer är idag helt digitaliserat.

De flesta fonder, stiftelser och institutioner som ger stöd till olika konstarter och forsknings- projekt tar nästan uteslutande emot digitalt ifyll- da blanketter. De digitala blanketterna är förhål- landevis lika och brukar vara uppdelade i fält som projektidé, mål, syfte, budget, målgrupp, tidsplan och eventuella samarbetspartners. Plus att konst- nären/projektägaren förväntas ladda upp CV, ex- empel på verk och referenser. De digitala formu- lären som existerar för stöd till olika konstarter är förhållandevis lika de digitala blanketter som används för ansökningar till högre konstnärliga utbildningar. Förmågan att fylla i digitala blanket- ter är avgörande för att kunna ta del av de olika stöd och utbildningsformer som idag existerar i Sverige och Europa. Konstnärerna förhåller sig till de digitala formulären nästan lika maktlösa som bönderna inför väder och klimat. Det går inte att som tidigare rita om blanketterna och skriva dit sina egna rutor och kommentarer.

*

* Konstnären och filmkuratorn Anna Linder sökte på 1990-talet medel för att kurera olika projekt och med hjälp av en linjal och en ny ruta kunde hon genomföra sin ansökan och få stöd! Idag skulle det vara omöjligt.

(19)

Sune Johnssons debutbok Byn med det blå huset bygger på dokumentära fotografier och en litterär text som i halvfiktiv form återskapar livet på den västerbottniska landsbygden, innan avfolkningen tog vid. Den by som Sune Jonsson beskriver finns inte längre då han gör sitt arbete. Texten rekonstruerar en värld med hjälp av fotografier.

Albert och Thea Johansson, Nordmaling kommun, 1956.

(20)

Affisch av Mårten Medbo och Nils Claesson.

(21)

FÖRPAPPRING

Det finns en tendens i både konsternas, stödsys- temens och utbildningsadministrationens värld att de textbaserade formulären med tiden getts en större betydelse. Att mer och mer tid och kraft läggs på dokumentation och kontroll. Att själva den administrativa apparaturen kring de digitala formulären utgör en växande andel av både kon- sternas och utbildningssystemens densitet. Enk- last är det att titta på antalet anställda på Bild- konstnärsnämnden som för tio år sedan var sex personer och idag är bort emot 30 anställda eller att den juridiska avdelningen som hanterar lagar, regelverk men också överklaganden och missnöj- da studenter är den snabbast växande delen av Stockholms universitet.

Den växande byråkratin gäller inte bara konsten och akademin utan samhället i stort, vilket filo- sofen Jonna Bornemark beskriver med begreppet förpappring. Det är en samhällskritik som finns i hennes bok: Det omätbaras renässans: En uppgö­

relse med pedanternas herravälde, från 2018.

Formulären har en tendens att föröka sig. Det

som kallas för NPM (New Public Management)

är ett batteri av metoder för att utvärdera och

(22)

22

styra ett myndighetsmaskineri med ett tänkande lånat från marknaden. Enklast går det att begripa omfattningen av NPM genom att tänka på alla digitala formulär som du som konsument, student eller yrkesutövande måste fylla i för att betygssät- ta en upplevelse, ett framförande eller en produkt.

Också på den betygssättning och utvärdering som lärare får ta del av i anonymiserade kursutvär- deringar. På ett sätt innebär formulärglädjen och den yppiga floran av formler för utvärdering och återkoppling (feedback) en utjämning av relatio- ner i en nationell och internationell gilla-ekonomi.

Det innebär att marknadens logik breder ut sig.

Marknadens logik är att ska skapa en omedelbar

behovs tillfredsställelse. Nöjda kunder. Detta ska-

par ett kortsiktigt tänkande med en gemensam

gilla valuta. Men ett tryck på en gillaknapp eller

att fylla i ett digitalt formulär kan inte ersätta en

förståelse för en komplicerad kunskaps process

där studenter känslomässigt kan gå mellan

ytterlig heter. Att skapa, att vara kreativ är ing-

en enkel linjär transaktion utan är något som en

konstnär under utbildning måste vänja sig vid och

kan beskrivas som att både sitta i och utanför en

berg-och-dal-bana där starka känslor ofta förväx-

las och förblandas. I en skapande process ingår

nästan alltid känslor av förlust, eufori, hopplös-

het, glädje som blandas med meningsfullhet som

i nästa ögonblick uppfattas som meningslöshet.

(23)

Det är just det komplexa i den konstnärliga pro- cessen som gör de konstnärliga högre utbildning- arna så specialiserade och i behov av stora mått av personlig handledning av andra konstnärer i egen- skap av lärare. Det är själva metoden att gå från mun till mun och person till person som skapar en kontinuitet i konstnärligt yrkesutövande.

Därför är synen på studenter och elever som kunder förödande för en högre konstnärlig utbild- ning. En kund i en butik ska alltid ha rätt. En kund i en butik ska bli nöjd med den service som bjuds.

Men att vara student på en konstnärlig högsko-

la är en inbjudan till att bli en aktör och inte en

konsument av varor och tjänster. En konstnärlig

utbildning är också en inbjudan till att pröva sig

själv och bli prövad av sina alster.

(24)

Hur skulle det gå om alla gjorde så? 1993 av Elin Wikström. Verket uppfördes ursprungli- gen på ICA Malmborgs i Malmö 1993, men bilden är tagen då det återuppfördes som en del av utställningen Svensk konceptkonst på Kalmar Konstmuseum, 2010.

Foto: Oscar Guermouche

(25)

DEN BANAL A FÖL JSAMHETEN OCH BEHOVET AV AT T UTBILDA DISSIDENTER

Demokrati bygger på tanken om ett försvar för minoriteter, inte att majoriteten ska styra.

Den fria pressen, organisationsfrihet, akademisk

frihet och lagar som skyddar dessa friheter är själ-

va ryggraden i ett demokratiskt samhälle. Därför

bör det finnas en uttalad målsättning att i den

skrivande och tänkande processen utbilda dissi-

denter. Med dissidentskap menas den tradition av

motstånd mot övermakt och totalitära system som

växte fram i Östeuropa under det kalla kriget där

bildkonst, litteratur, poesi, film, performance och

enskilda modiga människors motstånd spelade en

avgörande roll för att störta ett korrupt och illa

fungerande system. Ett dissidentskap som kom till

uttryck inom olika discipliner genom en ständig

kamp med krafter som ville ha censur och kon-

troll. En kamp som handlade om att både skyd-

da konstens integritet, men också ett försvar för

konsten som sådan: genom sånger, böcker, pjäser,

filmer, utställningar i vardagsrum, fotografier, in-

smugglade konstmagasin, VHS-band, konserter

(26)

26

på omöjliga ställen och performancekonst som infiltrerade vardagliga situationer. På skrivma- skin kopierad litteratur stod i åratal för motstån- det i ett totalitärt system där det fanns en ständig växel verkan inom och utanför de etablerade insti- tutionerna.

I Sverige finns det all anledning att oroa sig för följsamheten i den samlade konstnärs- och fors- karkåren inför nya direktiv kring de digitala for- mulären. Det finns ett hot mot demokratin i det faktum att många anpassar sig för lätt och smidigt efter nya krav och regler från makthavare, även om kraven är skrivna med de finaste intentioner.

Ett demokratiskt samhälle bygger på att det finns intressen som står emot varandra. Att det ständigt pågår en kamp om politik, makt, ekono- mi, inflytande och att ett öppet och fritt demo- kratiskt samtal är samhällets vaccination mot kor- ruption, vanstyre och förfall.

Demokrati är jobbigt eftersom det tvingar

människor att engagera sig i stora frågor.

(27)

DYGDEN MOD

Att utbilda till kritiskt tänkande och en reflekte- rande praktik är något som varit närvarande i de kurser i kunskapsfilosofi och kunskapsreflektion som drivits av Ingela Josefson och Barbro Smeds med flera på IFM, scenkonst och skådespeleri vid SKH och dess föregångare.

I kurserna har tänkare som Hannah Arendt lyfts fram som exempel. Aristoteles tankar om dygden mod används som kurslitteratur och ett moraliskt drama som Antigone aktualiseras 2500 år efter premiärdagen. Det är i mötet mellan prak- tiskt utövande konstnärer, texter och engagerade kursledare som ett klimat av skrivande och tänk- ande uppstår. Kursdeltagare tränas i att ge sina erfarenheter och känslor en språkdräkt. I praktisk kunskapstradition är utgångspunkten att få delta- garna att skriva, inte om forskningsfrågor utan om känslor. Att någonting kliar, känns fel, inte stäm- mer. En sten i strumpan. Det kallas för dilemma­

skrivning. Det kan också vara enkla jämförelser som i sin tur leder till stora frågor. Mårten Medbo som skrivit sin avhandling om Lerbaserad erfaren­

het och språklighet (HDK 2017) började med att

(28)

28

jämföra varför vissa arbeten i lera hade hög status som bildande konst och andra arbeten i lera hade lägre status och sågs som hantverk. Det blev i sin tur utgångspunkten för en doktorsavhandling och fortsatt forskning och experimenterande.

Den praktiska kunskapstraditionens praktik kommer ursprungligen inte från konstens värld, utan från yrkeslivet, främst i ett möte med arbe- tare i vårdsektorn och den grafiska branschen på 1970- och 80-talet. Det radikala i metoden är en uppmaning till yrkesverksamma att förändra sin egen arbetssituation, om de har makten att göra det. Det blir kunskap som förändrar.

Metoderna att få yrkesverksamma människor att ge uttryck för sin kunskap och erfarenhet har i praktiken också visat sig fungera mycket väl på konstnärer som en väg till språket: till ord, läsande, egna tankar och skrivande. Metodernas stora fördel är att den skapar utrymme och tid att ge språk åt något genom dialog i små grupper.

En aktiv dialog där kursdeltagare går i närkamp

med varandras texter och blir lästa. Kurslitteratu-

ren är omsorgsfull och innehåller till exempel en

bok som heter Intuition: några ord om diktning

och vetenskap av Hans Larsson. En bok som ger

ord åt magkänsla, de snabba besluten – en vardag

i många yrken från vård till måleri – men också

tanken.

(29)

Varför ska vissa arbeten i lera få en upphöjd status som fri konst och andra en lägre status som hantverk fast de ser likadana ut? Det var frågor som Mårten Medbo ställde sig och blev en av utgångspunkterna för hans forskning.

Foto: Nils Claesson

(30)

30

Det är bra att understryka att konstnärliga disci- pliner har väldigt olika relationer till text och bild.

Den kanske klaraste gränsen går mellan mimare, dansare och skådespelare. Där mimen och dansen förhåller sig till bild, rytm och flöde förhåller sig skådespelare traditionellt väldigt nära texten på detaljnivå – in i minsta semikolon och komma- tecken. Det skapar fruktbara missförstånd och en konflikt som är lika gammal som scenkonsten.

Inom konstnärliga utbildningar och konstnärlig forskning finns det en ständigt pågående dragkamp mellan ord- och bildmänniskor. I praktiken inne- bär det också att olika lärosäten tolkar ordet forsk- ningsförberedande och ordet dokumentation eller dokumenterar konstnärligt arbete på olika sätt.

Tanken om att utbilda till kritiskt tänkande

och skrivande finns också närvarande i de kurser

som ordnas av Institutionen för skrivande och

tänkande (ITW) vid Bard College som lärare och

forskande personal från IFM, Teater och Scen-

konst kunde ta del av sommaren 2014. Metoder-

na från ITW (Institute for Writing and Thinking)

utgår från tänkandet och skrivandet som en kol-

lektiv, deltagande och frigörande intellektuell pro-

cess. Metoderna hämtar kraft i motståndet som

handling: i intresset för motoffentligheter, motbe-

rättelser och att ge plats för minoriteters och för-

tryckta gruppers röster. Begreppet motoffentlighet

kommer ur analysen att det offentliga rummet och

(31)

Sampson/Simson är ett verk av Chris Burden där en domkraft ställd mot två bärande bal- kar kan störta den byggnad i vilket verket ställs ut. I sitt konstnärskap sökte Chris Burden (1956-2015) efter osäkra och farliga situationer.

© Chris Burden / Bildupphovsrätt 2020

(32)

32

samtalet i ett samhälle domineras av en berättel-

se och att det finns andra förklaringsmodeller och

analyser i omlopp än den rådande. Röster som vill

och behöver komma till tals. Ofta brukar teo-

rier om motoffentlighet kopplas till den italienska

filo sofen och motståndsmannen Antonio Gramsci

och hans teori om hegemoni. I hans analys be-

fäster sig samhällets ordning och den härskande

klassen inte genom våld, utan genom att domi-

nera med sin ideologi som förmedlades genom

samhällets institutioner; staten, familjen, kyrkan,

skolor, universitet och media. Tankar om makt

och motmakt om hegemoni och olika former av

offentlighet är något som inspirerat många poli-

tiska rörelser och inte bara den yttersta vänstern. I

Sverige var liknande tankar bakom framväxten av

fria teatergrupper, radikala tidningar, Folkets Bio

med flera i svenskt 1970 och 80-tal. Institutioner

som fortfarande spelar en roll i svensk film, teater,

konstliv och media. Tillbaka till Bard. Metoderna

som kommer till användning är delvis hämtade

från traditionell skolundervisning och från antro-

posoferna. Kursdeltagarna läser och skriver för

hand i speciella häften. Kursdeltagarna läser tex-

ter och diskuterar dem gemensamt. Datorer och

mobiltelefoner är bortplockade ur sammanhanget

vilket först skapar en känsla av att vara ensam och

naken. Kursdeltagarna skriver i sina egna häften

och tränas i att diskutera, samtala och dela med

(33)

sig. Det är en sorts återgång till skrivandet och läsandet som en kroppslig och rumslig erfarenhet som kan leda en omskakande nytändning av både läsande och skrivande. Att träda ut ur den digitala världen och de elektroniska nätverken blir ock- så paradoxalt nog en frihetshandling. Det går att skriva saker utan maskiner. Det går att tala och se saker utan att digitala kakor och elektroniska känslospröt registrerar allt du gillar, ogillar, läser och inte läser. En befrielse från algoritmer utfor- made att mäta din åtrå och köplust.

En återgång till att skriva för hand aktualise-

rar också skriften som tecken, ljud och bild. Och

kropp. Som material. Dessutom fungerar handen

på det sätt att den minns. Din handstil eller teck-

ningar som du gör tar vid där du senast skrev för

hand ( ) eller tecknade.

(34)

Konstnären Dan Lageryd skapar en ny berättelse om staden Stockholm, om människorna och deras identiteter, genom en närläsning av pizzeriornas menyer, namn och innehåll.

Pizza Moon och är en stor svart kvadrat ur vilken en grå måne med mörka partier träder fram. Månen består av namn på pizzor och pizzerior i Stockholm. Det är över 300 000 tecken som Dan skrivit in från över 505 pizzamenyer. Det blir en sorts konkret poesi som handlar om längtan men också platsens ande:

Pizza Moon © Dan Lageryd

(35)

MÄNNISKOR SER SIG SOM VAROR PÅ EN MARKNAD

Marknadens logik innebär ett förtingligande av

alla mänskliga relationer. Människor beskriver sig

själva och sina nära i ord av varor på en mark-

nad. Det är det som kallas för reifikation. Tydligast

kommer detta till uttryck i olika digitala tjänster,

som används för att söka nya kärleks- och sex-

relationer (Tinder). För konsterna innebär det att

konstnären betraktar sig som ett varumärke, att

ett konstnärskap innebär att bygga och underhålla

sitt varumärke. Det återspeglas i de konstnärliga

utbildningarnas praktik och existens: i dilemmat

huruvida en skola ska vara ett produktionshus för

konstnärliga produkter eller en skola. Det skapar

också ett gnissel i en utbildningssituation mellan

å ena sidan att utveckla studenternas förmåga och

å andra sidan deras behov av att bygga upp sitt

eget varumärke. Världen utanför skolan kallas för

branschen och branschen blir ofta en sorts tredje

gäst i alla sammanhang, en fantom som tycks sväva

i luften. Ibland undrar jag om talet om branschen

är en släkting till Nisse i Hökarängen. För den som

inte vet vem Nisse var kommer här en förklaring.

(36)

36

Nisse i Hökarängen användes länge som en sorts mått på en normaltittare, lyssnare och läsare av media. På SVT, SR och de stora tidningarna trummades budskapet: Fattar Nisse detta? Tänk på Nisse! Nisse måste kunna hänga med! Nu ska Nisse få se! Nisse antogs leva ett normalt liv i sin förort. Ett mer blandat samhälle med en globali- serad medierad värld har skickat iväg Nisse till evig pensionering men ett torg är uppkallat efter honom i Hökarängen.

Nisse har blivit en nisse bland andra nissar.

Gnaget mellan å ena sidan varumärkesbyggnad

och ett öppet forskande konstnärskap gäller ock-

så den konstnärliga praktiken. Jag har varit med

i två kollektiva konstnärliga forskningsprojekt

Performing the Common 2012 och Work­a­work

2017–1019. Båda projekten tillämpade den femi-

nistiska forskningsmetoden Minnesarbete. Kort-

fattat går metoden ut på att grupper av människor

skriver sig fram till en analys. Utgångspunkten är

individuella berättelser. Deltagarna uppmanas att

skriva om sina erfarenheter i tredje person. Målet

är att succesivt bygga upp en gemensam analys

eller karta av värderingar och föreställningar om

världen, som i sin tur kan ligga till grund för en

samhällsanalys och en medvetenhet om den egna

situationen. Forskningsmetoden ligger nära Pablo

Freires frigörande pedagogik. Det har visat sig att

för en grupp med konstnärer där alla är angeläg-

(37)

na om sitt eget varumärke fungerar minnesarbe- te mera katalytiskt: en startmotor för att komma igång med en konstnärlig process, men sedan tar det tvärstopp. Då sätter en annan mekanism in hos konstnärerna: att stänga av samtalet och börja job- ba med de egna projekten. Att göra sin egen grej.

KONSTENS FRIHET OCH GRÄNSLÖSHET RETAR

Konsten eller konsterna står för en stark, omhul-

dad, omskakande och kritisk motkraft i samhäl-

let. I föreställningen om konsten och dess självän-

damålslighet finns föreställningen om något som

inte låter sig begränsas av digitala formulär, mark-

nad, varumärkesbygge eller gillaknappar. Att kon-

sten inte är en hälsokostprodukt framställd för att

människor ska må bra och trivas utan snarare en

alarmklocka, en kanariefågel i en gruva. Ett mått

på samhällets hälsotillstånd i sin helhet. Konsten

står för någonting upphöjt, tidlöst och gränsöver-

skridande. En både andlig och kroppslig dimensi-

on i samhället. Att konsten har en kraft som inte

går att förklara. Det är självklart något som retar

(38)

38

många människor och skapar osäkerhet. Även ibland hos dem som arbetar med administrativa uppgifter med erfarenhet från andra lärosäten på en konstnärlig högskola. Det formella, planupp- fyllande och ängsligt administrativa tar lätt över- hand även på konstnärliga högskolor. Även sko- lor med god ekonomi saknar oömma lokaler för experiment och utställningar. Det är som om den vita kontorskuben med en dator och ett skrivbord är idealet. Det ljusa kontorslandskapet utan vägg- ar eller fasta platser där alla som ingår är utbyt- bara och som idag tillhör normalmöbleringen på många företag och skolor.

Den ambivalens som konsten har som uppdrag att skapa innebär att institutioner för högre konst- närlig utbildning ibland hamnar fel ifråga om ar- betet med att skriva och tänka. I synen på hur skrivandet ska värderas, uppmuntras och komma till tals i undervisningen. I synen på den skrivande konstnären och skrivandets resultat och i synen på det som brukar kallas för teori. Även i synen på konstnärlig forskning. Ibland kan det formule- ras i orden: varför kan vi inte tala om forskning istället? Varför måste vi blanda in konst? Ibland försöker de konsträdda dölja sin rädsla bakom tekniken. Bakom att uppfinna nya maskiner eller redskap. När blev maskiner neutrala?

Det tydligaste exemplet på när konstens vara

konfronteras med ett stelt akademisk tänkande

(39)

har varit när masterstudenter ska examineras. I re-

gel presenterar masterstudenterna ett konstnärligt

arbete som följs av ett textarbete på svenska eller

engelska. Här finns det också en möjlighet att göra

en text på något av de svenska minoritetsspråken,

men det händer nästan aldrig.

(40)

Ur Krigets fasor / Los Desastres de la Guerra. Fransico Goya räknas som den första moderna konstnären i sitt innovativa sätt att skapa spänning mellan text och bild inte olikt musikens sätt att arbeta med kontrapunkt.

(41)

DEN AK ADEMISK A DUMSTRUTEN

Det händer att externa sakkunniga under en exa- mination nästan uteslutande bedömer en texts kva- litet och bärighet och ignorerar konsten. Det beror i regel på att den akademiskt sakkunnige inkallade externa experten känner en osäkerhet inför det konstverk som presenteras, men behärskar texten som uttrycksform och känner sig säkrare i rollen som kritisk läsare av uppsatser. Ibland kan dessa möten mellan akademiker och konstnärliga mas- tersstudenter bli väldigt olyckliga. Olyckliga i den meningen att den konstnärliga mastersstudenten upplever att hens konst helt förbisetts och på detta fått en akademisk dumstrut att sätta på huvudet.

Men ska inte studenter på konstnärliga utbild- ningar tåla kritik, är dessa studenter gjorda av glas? Varför ska konstnärliga studenter behandlas med silkesvantar?

Saken är den att en skola inte vill ha ledsna, be-

svikna och demoraliserade studenter. Kraven som

ställs på konstnärliga studenter är annorlunda än

de som ställs på studenter på exempelvis Tekniska

högskolan eller lärarutbildningen. Konstnärliga

studenter på en högskola förväntas dela med sig av

(42)

42

sin personliga historia, utmana sig själv, sin familj och sina vänner i olika komplicerade konstnärliga processer och gång på gång vidga sina egna grän- ser. Det innebär i regel många timmar av under- visning, handledning men också dialog och kritik kring den egna praktiken. Unga människor som tränas i att vara modiga och ge allt i konstnärliga processer blir också överdrivet känsliga för kri- tik då det upplevs som ett angrepp på deras jag och person. Det behöver utvecklas flera metoder för att ta och ge kritik i forskarutbildningen och på avancerad nivå. Det finns en möjlighet att ut- veckla fungerande kritikkulturer på konstnärliga högskole utbildningar.

Att ta emot och ge kritik är beroende av den

lokala miljön i vilken kritiken ges. Karin Hans-

son har erfarenhet av att forska inom flera fält så

som människa-datorinteraktion, konstsociologi,

konstvetenskap, konstnärlig forskning och hon

arbetar i flera tvärvetenskapliga projekt. Karin

menar att det är viktigt att förstå att olika ve-

tenskapliga discipliner har olika sätt att både ge

och ta kritik. Inom forskningsfält där metoder

och empiri är tydligt avskilt från forskaren och

forskningen är en mer kollektiv process finns väl

utarbetade rutiner för kritik som ofta kan vara

väldigt detaljerad. Inom mer humanistisk och

konstnärligt orienterad forskning är det svårare

att skilja metoden och empirin från forskaren, då

(43)

Honoré Daumier hade ett öga för vad som hände när människor i Paris blev uppfyllda av passion för de stora idealen. Här en teckning som beskriver en litterär diskussion.

(44)

44

detta ibland är samma sak, varför det är svårt att kritisera utan att kritiken också gäller forskarens person. Ofta uttrycks dessa skillnader i kulturella praktiker som uttrycks i estetiska genres. Det kan handla om så banala skillnader som att använda tabeller i en text eller strukturera den enligt en viss modell. Gör man fel så tas detta inte som seriöst och avfärdas. Karin menar att dessa praktiker ock- så är uttryck för forskaren/konstnärens identitet, varför just skrivandet paradoxalt nog kan skapa större hinder för kommunikation för konstnärer som förväntas göra även skrivandet till en helt ny och egen konst. Ett mer transparent, vetenskap- ligt sätt att skriva, som går ut på att förenkla och förtydliga, hotar konstnärens hela identitet (se en utvecklad diskussion om detta i Hansson, Karin.

(2013). Art as Participatory Methodology. Tid-

skrift För Genusvetenskap [Journal for Gender

Studies], no. 1.).

(45)

Le Déjeuner en fourrure / Frukost i päls, 1936 av Méret Oppenheim

© Meret Oppenheim / Bildupphovsrätt 2020

(46)

46

PUBLICERINGSFORMER PÅ SKH:

E XPOSITION

Ord är trubbiga för att beskriva och gestalta en komplex verklighet, en konstupplevelse eller en gestaltad insikt som verkar på alla plan och med alla sinnen. Både ur konstnärens perspektiv och mottagarens. Ofta ligger insikterna i mellanrum- met mellan ord, bild, rörelse, handling, kropp och rum. Ibland i att hastigt glömma bort för att sedan komma ihåg i en fotografisk blixt följd av kallt vatten. Eller i att sköljas ner av minnen och läggas på en stekhäll av ångest. Hur ska detta beskrivas i ord? Går det? Det går att komma nära. Det är därför som filosofin intresserar sig för konsten.

Det antika begreppet katharsis som ungefär be- tyder rening är något som Aristoteles använder i sin poetik för att beskriva vad som händer inne i en betraktare som upplever ett grekiskt drama.

Egentligen försökte han svara på frågan om var-

för det känns bra att uppleva hemska saker på te-

ater? Kant använder sig av det sublima i meningen

gränsöverskridande och omvälvande och jämför

konstupplevelser med naturfenomen som stormar

på havet eller jordbävningar. Begrepp som fötts ur

(47)

språkets kantighet i att kunna fånga in en stark upplevelse.

På SKH finns det en praktik med en expone- ringsyta med flera olika lager av text, bild, ljud och referenser. En gestaltning som kallas för expo­

sition. I engelskan används ordet för att beskriva stora utställningar men också ett narrativ som be- skriver ett fenomen och dess historia och läge. På SKH ingår expositionen i ett tänkande som kan kopplas till konstnärlig forskning och för master- studenterna som visar sina arbeten som expositio- ner ingår det i den forskningsförberedande delen av undervisningen. Expositionsformen tillämpas både på tvåårig masternivå och bland dokto- rander. Expositionen är inte att betrakta som ett färdigt konstverk men att se som en gestaltning rikare än bara text och bild men ändå något som ska visas på en skärm med ljud och med all dess begränsningar i en databurk.

För doktorander på SKH är det idag en re- kommendation att sätta samman expositioner för dokumentationen av det konstnärliga forsknings- projektet. Publiceringsformen för en exposition är webbportalen Research Catalogue.

För den som känner till den rörelse inom kon- sten på 1990-talet som kallades för ”konst i nya media”, så påminner formatet om dåtidens nät- konst och gränssnitt.

Konceptet hänger ihop med en förening som

(48)

48

heter Society for Artistic Research (SAR) som står bakom både Research Catalogues publicerings- system och Journal for Artistic Research (JAR).

Publiceringsstället för självständiga arbeten på grund, avancerad och forskarnivå på SKH är portalen DiVA. DiVA portal är en gemensam söktjänst för forskningspublikationer och stu- dentuppsatser producerade vid 49 lärosäten och forskningsinstitutioner och som administreras av Uppsala universitetsbibliotek.

Det händer också att konstnärer presenterar sin mastersuppstas eller exposition som bok. Mia Engberg är dokumentärfilmare, forskare och dok- torand på SKH. Mia har i dagarna kommit ut med en bok med titeln Den visuella tystnaden – en essä om film. Bakgrunden till boken är ett forsk- ningsprojekt om anti-film som finansierats genom Vetenskapsrådets kommitté för konstnärlig forsk- ning. Mia Engberg redovisade sin forskning i form av en exposition på Research Catalogue men hon nöjde sig inte med det. – Det har med min tidigare bok Belleville Baby att göra. En dag när jag gick förbi ett bibliotek såg jag en ung tjej med en ring i näsan som satt och djupläste i min bok. Eftersom inte många människor har tålamod att gå till Re- search Catalogue och ta del av forskningsresultat så ville jag med en bok kunna föra ett samtal med en större filmintresserad och gärna ung publik.

Därför har jag gett ut boken, säger Mia.

(49)

Mia Engberg skriver om sitt eget filmarbete och forskning kring visuell tystnad men också om sina två filmiska ledstjärnor Marguerite Duras och Derek Jarman. Foto: Sara Mac Key

(50)

50

Boken är välskriven med fina referenser till Mia Engbergs konstnärliga följeslagare i filmens värld, Marguerite Duras och Derek Jarman, sam- tidigt som den bär Mia Engbergs vittnesmål om en sjukdom som drabbar henne under arbetet.

Mia har ett uppfriskande tonfall och jag kan inte

finna annat än sympati med hennes målsättning

att kommunicera med en större publik och tycka

att den är viktig. Viktig inte minst om författa-

ren i fråga är en av staten betald yrkesutövande

konstnär. Konst och forskarutbildningarna spelar

en avgörande roll för produktionen av all sorts

konst i Sverige. Många konstnärer gör sina mest

betydande arbete som studenter eftersom de har

resurser, lugn, tid och stabilitet att avsluta sina

projekt inom ramen för resursstarka konstnärliga

högskolor. Listan kan göras lång på konstnärskap

som rivstartat utifrån en utbildning. Sverige har

kanske de mest generösa och tekniskt avancerade

konstnärliga högre utbildningarna i världen.

(51)

KKH – AT T SKRIVA VAR A KONSTENS POSITIVA TANDL ÄK ARBESÖK

Kungl. konsthögskolan satsar på att skapa skriv- glädje och att integrera skrivandet i den konst- närliga praktiken: att skrivandet inte ska vara en främmande aktivitet.

Men kanske går det att beskriva som ett kon- stens tandläkarbesök. För att få vassa och gnist- rande tänder, att kunna bita ifrån och tala för sig.

KKH bygger upp en skrivande triangel mellan handledare, bibliotekarie och skrivande student i fri konst. All skrivundervisning bygger på indivi- duell handledning. Det finns inga allmänna skriv- kurser. Studenterna har ett år på sig att skriva sin text. Texten ska vara mellan 12–15 sidor lång.

Handledaren är aktiv med att föra en dialog med

studenten om läsande och litteratur. Tillsammans

med bibliotekarien hittas och beställs böcker som

studenten vill läsa. Handledaren försöker utma-

na studentens val av litteratur och läsande med

att föreslå texter och böcker. När väl skrivandet

sätter igång tar handledaren på sig en roll av re-

daktör och ofta korrekturläsare. Det händer att

handledaren cyklar hem till studenter och tar tag

(52)

52

i deras texter. Olika former av skrivande, gärna experimentellt och poetiskt, uppmuntras. Studen- terna uppmanas att skriva in sig i en essäistisk tradition men också att spränga essäns gränser.

Här kan det vara viktigt med en liten utvikning:

en text som publiceras i en bok eller tidskrift är nästan aldrig produkten av en människas arbete.

En text beställs. Den redigeras och skrivs om. Den korrekturläses i flera omgångar. Den kortas. Den får rubriker. Den formges. Inte ens en klassisk roman har en fast form. Den kommer ut i olika upplagor och uppdateras ungefär som en film kan finnas i olika versioner för biografen, konsthallen eller som TV-serie. Texter och böcker är degar som knådas och bakas om hela tiden.

Nyckeln till skrivandet på KKH är personligt

skrivande och handledning. När texterna är kla-

ra blir de lästa av en professor som kommer med

ännu ett lager av kritik. När väl kritiken är mött

publicerar bibliotekarien essäerna på DIVA. Lär-

domen av skrivandet på KKH är att lusten får stå

i centrum och att den blir en del av en följsam

och nogsam individuell handledning. Studenterna

uppmanas att skriva fritt, men att vara konsekven-

ta när de använder noter och referenser. Texterna

blir väldigt olika: från att vara praktiknära till po-

etiska utflykter, politiska manifest och handgjorda

böcker som är konstverk i sig.

(53)

Forskningsfrågorna står inte i centrum utan all- var och lek.

Där i en triangel av bibliotek, redaktörskap och lust trivs skrivandet. Det har också hänt att stu- denter har haft svårt att skriva och då har hand- ledaren kommit med alternativa lösningar på textarbetet. I ett fall uppstod ett samarbete med en konstvetare som intervjuade och skrev om stu- dentens arbete och frågeställningar. Konstnärliga utbildningars skrivande behöver flera lösningar av detta slag för att inte bli produktionshus för teoretisk karaoke och tomma textkalorier. Den som berättar för mig om KKHs sätt att hantera skrivandet med studenterna i fri konst är Emma Kihl. Emma är själv utbildad i fri konst på KKH men har också genomfört forskningsprojekt om A4 formatet med stöd från Vetenskapsrådet.

Emma håller på att doktorera i Litteraturveten- skap vid sidan av jobbet på KKH.

– Det behövs också många flera förebilder av skrivande och tänkande konstnärer. Det som sak- nas på KKH är läsande och kanske en sorts cere- moni när texten är klar, enligt Emma.

På KKH finns det också en fristående kurs vars synsätt på skrivande och böcker också lyckats med att inspirera studenterna: en magisterkurs i Artist Books. Alltså omsorgsfullt och hantverksmässigt framställda böcker som konstnärer gör själva.

Studenterna på fri konst på KKH går en fem-

(54)

54

årig utbildning. Ett tag tillämpade skolan utslag- ningsomgång efter avslutad kandidatutbildning men det skapade för mycket osäkerhet, vantrivsel och en svår situation för både studenter, lärare och professorer. Idag har skolan återgått till en femårig utbildning i fri konst. Det som finns i KKHs verk- samhet är en delvis oskriven tradition från Johan Tobias Sergels tid fram till idag full av oskrivna regler som inte alltid är lätta att förstå men funge- rar. Det är en sorts föreställningsvärld som grundar sig i en annan tidsuppfattning som på ett intuitivt sätt tar hänsyn till konstens långa bågar av lärande och skapande. Av olja, lera, kropp, metall och text.

Det är trögt och långsamt men unikt.

När jag berättar om KKHs sätt att hantera skrivprocesser och handledning för studenter i fri konst märker jag att den praktiken provocerar.

Metoderna som tillämpas på KKH påminner om

att vara redaktör på en konst eller kulturtidning

där människor kommer med bilder, fotografier el-

ler annat som de vill få publicerat och redaktörens

uppgift är att dra text ur människor som i regel

inte är vana att uttrycka sig i text. Det ställer stora

krav på lyhördhet hos en handledare/redaktör och

ska inte förväxlas med daltande utan handlar mer

om respekt för ett konstnärskap i vardande. Möj-

ligen skulle det behövas en utbildning för handle-

dare/redaktörer som arbetar med alla former av

konst och text.

(55)

Texter ur Lars Noréns drama Krig blev ett textkonstverk på trafikskyltar av konstnärs duon FA+, Ingrid Falk och Gustavo Aguerre, 2004.

(56)

56

– Det är bra att understryka att det essäistiska skrivsättet är gångbart och accepterat i den aka- demiska världen, i alla fall i delar av den, liksom i det stora och mångbottnade utbildningssystemet i USA menar professor Kristina Hagström-Ståhl, verksam vid Högskolan för scen och musik och forskningsplattformen PARSE vid Göteborgs uni- versitet. Kristina leder just nu en skrivarkurs för doktorander inom Konstnärliga fakultetens fors- karskola i Göteborg, i vilken hon bland annat vill skapa utrymme för reflektion kring vad en forsk- ningspoetik kan vara. Kursen ges på engelska och svenska och kursens litteraturseminarier tar mes- tadels upp texter från den anglosaxiska världen.

Det går en osynlig mur mellan Stockholm och Göteborg i fråga om textens roll i de konstnär- liga utbildningarna, i det forskningsförberedan- de inslaget i masterutbildningarna i konstnärliga discipliner och i hur avhandlingar ska skrivas.

Akademin Valand och förra prefekten Mick Wil- son, införde regler att en konstnärlig doktors- avhandling ska omfatta minst 130 tryckta sidor text. Det avsätts också medel för bokproduktion.

Det finns liknande regler för text, omfång och akademiskt textarbete på kandidat- och master- nivå i Göteborg. På Institutionen för fotografi vid HDK-Valand spelar essäskrivandet en viktig roll.

Niclas Östlind är lektor och ansvarig för skrivan-

det och tänkandet. Niclas Östlind sammanfattar

(57)

fotografiets ställning som helt beroende av teori- praktiken. När det moderna fotografiet definierar sig själv på 1980- och 1990-talet är det en process där det teoretiska skrivandet och bildgörandet går hand i hand. Det är en process som börjar i USA men speglas i Sverige tio år senare. För fotografi handlar det om en uppgörelse med dokumentär- fotografiets romantiska idéer om autenticitet.

Det är en diskussion som de postmoderna vin- ner genom att bevisa att bilder är konstruktioner, att det går att skapa och förstärka de element som förknippas med autenticitet och dokumentärt fo- tografi helt artificiellt. Exempel från fotografisk bild är den starka influensen i den postmoderna diskursen tillsammans med exempel från arkitek- turen: i bejakandet av stilblandningar, dekorativa och berättande inslag i byggnader som en upp- görelse med modernismens asketiska kult av färg och form. Men också en kritik av modernismens totalitära drag.

Det är genom en kritisk diskussion och skrivande om fotografiska bilder som postmodernismen och kritisk teori går på segertåg i den samtida konsten.

I Sverige med utställningen Implosion på Moder-

na Museet 1987 med Lars Nittve som intendent

(Nittve blev senare museichef). Det följs av andra

utställningar där Lika med (1991) som kureras av

Iréne Berggren blir ”ett välkommet erkännande

(58)

58

av fotografi som konst.”

*

ur Niclas Östlinds kart- läggning av den svenska konstnärliga fotografins genombrott, del av hans konstnärliga doktorsav- handling. Den innehöll ett återuppförande av ut- ställningen tillsammans med Iréne Berggren.

Diskussionen om fotografiet och autenticiteten som en konstruktion gör att Konstfacks institution för fotografi och Index i Stockholm får hegemo- ni i konstvärlden under 1990-talet. Det är då konstvärlden får sin stora teoretiska våg och kon- tinentala filosofer börjar dominera det offentliga samtalet om främst bildkonsten. Texter som publ- iceras i tidskrifter som Kris, Material och Index.

I Göteborg följs det sedan upp av att ledande postmoderna teoretiker med rötter i fotografi byg- ger upp fotoutbildningen i Göteborg (Tuija Lind- ström och Hans Hedberg med flera).

Den postmoderna idétraditionen och dess styr- ka i fotografi gör att skrivarbetet fortfarande är viktigt för fotograferna på Valand, att det handlar om att kunna skriva om sina egna eller andras ar- beten. Det märks att Niclas Östlind har en bak- grund som curator, utställare och publicist. Insti- tutionen för fotografi på Valand arbetar aktivt för att studenternas skrivande ska bli läst. Dels måste studenterna vara klara med sina essäer i december

* https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28442

(59)

år två. Det innebär att studenterna har en termin på sig att korta ner sin text på 25-30 A4 till hälf- ten och få den tryckt. Institutionen för fotografi har också skapar sin egen webbtidning

*

för att publicera texterna. Det finns en vision om att stu- denterna ska bli lästa. Att deras skrivande har en mening utöver att fullfölja kursplaner.

I STOCKHOLM ÄR ALLT TILL ÅTET

Både på Stockholms konstnärliga högskola och KKH är regelverket mera fritt och tolkningsbart.

Det pågår ett ständigt experimenterande med for- mer för publicering, etappseminarium för konst- närliga doktorander men även i titlar och ord.

Ibland går det ut över studenterna.

Konstfack däremot är i process. Forskningen, doktorandutbildningen och masterutbildningen formas om med sikte på att Konstfack ska få egen rätt att examinera doktorer.

Magnus Bärtås är vicerektor och ansvarig för forskningen och leder arbetet med att omforma

* https://ugotphotography.se

(60)

60

tänkandet, skrivandet och den konstnärliga forsk- ningen på Konstfack.

Magnus spelar en viktig roll i den svenska konstnärliga forskningens framväxt främst ge- nom att ha skapat begreppet verkberättelse (som han kopplar ihop med livsberättelse), ett sätt att belysa och knyta ihop ett konstnärsskap.

De konstnärliga doktorandernas utbildning på Konstfack ska bli praktiknära, de är fria att skri- va på svenska, och det pågår ett intensivt arbete med att skriva kursplaner, men också att hitta bra exempel på konstnärer som själva skriver om sin egen praktik. Magnus beskriver hur den kritiska teorin gick sitt segertåg i 1990-talets konstliv och att det då odlades en syn på konstnärer som så vildvuxna och oregerliga att de behövde hjälp av filosofin att ordna upp och strukturera tankarna.

Kritisk teori fick ett övertag gentemot konstnärer-

na, och en outtalad uppfattning om att skriva in

sin praktik i den kritiska teorins språkdräkt upp-

stod. Inom Konstfacks nya, planerade doktorand-

program ska ett skrivande ske på konstnärernas

villkor och grundat i deras erfarenheter av konst-

närligt skapande. Riktigt hur det kommer att se

ut och vilka vägar som texterna tar går inte att

svara på idag. Magnus Bärtås är också en av re-

daktörerna för den svensk-norska tidskriften för

konstnärlig forskning som getts det underfundi-

ga namnet VIS. Vi kommer kort in på frågan om

(61)

varför inte konstpublikationer som VIS eller JAR betalar sina forskare när de publicerar sina omfat- tade kombinationer av texter och bilder. Magnus menar att de som publicerar sig får en möjlighet att få en noggrann sakkunnighetsgranskning (pe- er-review) och kan tillgodogöra sig det.

Det gör samtidigt att deltagande i JAR eller VIS nästan uteslutande är möjligt för konstnärer som antingen är anställda och har forskning som en del av sin tjänstgöring, arbetar i projekt med extern finansiär eller är ekonomiskt oberoende.

Konstnärer med forskarutbildning som är frilans har helt enkelt inte råd att vara med. På många sätt förvandlar det konstnärlig forskning och dess publikationer till en sport med få utövare och en liten publik att jämföra med samlare av dyra vin- flaskor eller samlare av förfilateli...

*

Exempel på konstnärer som skriver: varför inte

Elis Eriksson? Konstnären som blev 100 år och

dyslektisk författare och förnyare av det svens-

ka språket. En politisk och poetisk konstnär som

gick sin helt egna väg.

(62)

Elis Eriksson, från en T-shirt utgiven av Ronnells Antikvariat.

(63)

TE X TER SOM INGEN L ÄSER

Böcker som ingen läser, var namnet på en kväll som Mårten Medbo, Ingela Josefson och jag ar- rangerade på Rönnells antikvariat 2018. Det var ett samtal om konstnärlig forskning och skrivan- de utifrån våra avhandlingar och Ingela Josefsons praktik som lärare och föreläsare i praktisk kun- skap. Det vi ville uppmärksamma var bristen på in- tresse och offentlighet kring konstnärlig forskning och skrivande. Samma sak gäller de konstnärliga högskolornas forskningsveckor i Stockholm som ligger i skiftet mellan januari och februari varje år.

Det är den tid på året då KKH, Konstfack, SKH och Musikhögskolan visar upp sin forskning.

I år renderade det inte en enda kulturartikel i dagspress och inte ett enda reportage i TV eller radio. All den konstnärliga forskning som Stock- holms samlade konstnärliga högskolor presente- rade möttes av en kompakt tystnad.

Bristen på offentlighet kring den konstnärliga

forskningen och den skrivande praktiken gör mil-

jön sårbar. Niclas Östlind var en av arrangörerna

bakom Vetenskapsrådets symposium om konst-

närlig forskning som hölls den 20 november 2019

(64)

64

i Konstfacks lokaler under rubriken Artistic Rese­

arch with Impact.

– Trots att representanter från Sveriges muse- er och att alla stora tidningar var inbjudna var det ingen som kom. Inte en enda, berättar Niclas Östlind.

Tystnaden kring den konstnärliga forskningen och mycket annan forskning kan delvis möjligen förklaras med att hela det akademiska systemet är en sorts planekonomi med ett poängsystem som valuta. Det finns algoritmer och verktyg för att värdera texter och dess inflytande, det kallas för bibliometri, men det verkar saknas mekanismer som premierar offentlig diskussion och kritik. Det är också något som språkvårdaren Magnus Linton beskriver i sin bok Text & Stil: Om konsten att be­

rätta med vetenskap. Det är en bok som vänder sig

till vana skribenter av akademisk text och har det

missionerande syftet att få akademikerna att skriva

begriplig och redig svenska. Magnus Linton är nu-

mera anställd på halvtid av Institutet för framtids-

studier och den andra halvan av sin tid använder

han till att åka runt på högskolor och ge gratis-

kurser i text och stil för akademiker. Finansiering

kommer från Riksbankens jubileumsfond. Magnus

Linton är journalist, publicist och hans bok är full

av praktiska råd och pigga observationer. ”När

man läser vissa forskare i sociala medier och läser

samma persons senaste akademiska artikel ger det

(65)

ibland en känsla av att en snabb och kul hjärna förvandlats till en träskalle, och att det beror ofta just på att den senare texten dränerats på alla tal- språkets levande element.” (sid 58 i Text & stil).

Linton beskriver vasst fallgroparna i den aka- demiska världens skrivande. Boken är pedagogisk och i varje kapitel finns det kokboksmässiga råd om stil. Vad boken egentligen blottlägger är det totala ointresse för ett offentligt samtal som finns inom sfären för det vetenskapliga skrivandet.

Att många forskare och akademiker ägnar en

stor del av sin tid åt att skriva ansökningar för

att få forskningsmedel. Och att det som räknas

inom akademin är publicering i vetenskapliga tid-

skrifter och inte offentliga samtal. Det får gärna

vara tyst kring forskningen eftersom offentlig-

hetens ljus är något som den interna akademiska

poängsättningen inte bryr sig om.

(66)

66

INSTITUTET FÖR FRAMTIDSSTUDIER SATSAR PÅ ATT SPRIDA SINA

FORSKNINGSRESULTAT

Att det går att skapa en offentlighet kring forsk- ning och dess resultat är Institutet för framtids- studier exempel på. Staffan Julén är kommuni- kationschef, forskare och dokumentärfilmare.

Staffan beskriver hur forskningsresultat idag blir nyheter och debattartiklar i tidningar, poddar och övrig media. Institutet för framtidsstudier är ett renodlat forskningsinstitut som knyter forskare till sig från hela världen. På institutet sker det idag en dialog mellan forskare och informatörer. Det skrivs nyhetsbrev där nyheterna är rena forsk- ningsresultat och Staffan Julén säger att det är något som det finns ett ökat intresse för hos press och media i Covid-19 tider.

Stil och språkexperten Magnus Linton från in-

stitutet går också in och handleder och hjälper

forskare att skapa bättre texter. Än en gång visar

det sig att den praktiska kunskapen och hantver-

ket i ett redaktörskap kan frigöra ett tungfotat

textmaterial och förvanda det till en notis eller en

artikel som blir läst.

(67)

Att inte bli läst eller sedd drabbar den konst- närliga forskningen. Det är en sorglig utveckling.

Konst bygger på dialog med samtiden och evighet- en. All konst förutsätter en mottagare. En publik.

På konstnärliga högskolor i den konstnärliga forsk- ningen finns det ännu möjligheten att medvetet ska- pa en dialog med en offentlighet och försöka förnya skrivandet och tänkandet också i att förmedla den konstnärliga forskningens resultat.

Det värsta som kan hända en människa är att bli hängd i tysthet, det skrev Voltaire en gång och det citerade Strindberg på inledningssidan till sin debutroman Röda rummet. I allt skrivande finns det en vilja till kommunikation och samtal. Även poesi är en dialog med en annan människa. Det är svårt att skriva texter utan att föreställa sig en mottagare. Risken med skrivandet på en högskola är att det bara skrivs av studenter och godkänns av lärare för att det tillhör rutinen i en utbild- ningsfabrik.

Det finns en annan förklaringsmodell för tyst-

naden kring konstnärlig forskning än den att den

tar efter den övriga akademiska världens ovilja till

kommunikation. Det är en förklaring som har att

göra med att den konstnärliga forskningen är rela-

tivt ny och att visionen om konstnärlig forskning

i sig är radikal då den på ett grundläggande sätt

omförhandlar den traditionella relationen mellan

den som är upphovsperson till konstnärliga verk

(68)

Eadweard Muybridges studier från slutet av 1800-talet är ett arbete som fortfarande används av animatörer för att förstå hur kroppar i rörelse gestaltas. Filmens historia innehåller växelverkan mellan tekniska experiment och konstnärliga landvinningar.

(69)

och de som har till uppgift att förklara och skriva om alla former av konst.

På många sätt är den konstnärsroll som fortfa- rande råder nu på 2000-talet den passiva konstnä- ren. En konstnär ska ha tålamod och så att säga vänta på att bli uppbjuden, upphöjd och förklarad av en curator, kritiker, mecenat, filmvetare, konst- vetare, musikvetare eller filosof samtidigt som konstnären förväntas vara en skicklig entreprenör.

Den konstnärliga forskningen befäster en konst- närsroll som omförhandlar föreställningar om hur en konstnär ska arbeta både med sin egen konst och med text. Det är självklart att den framkallar oro hos en kår av kritiker, akademiker och produ- center av text som själva ofta lever under knappa villkor. Det kan vara en förklaring.

Adelsö den 5 oktober 2020

Nils Claesson

(70)

70

RAPPORTEN BYGGER PÅ SAMTAL MED:

Karin Hansson disputerad, docent, konstnär och fors- kare; Dmitri Plax dramatiker, poet och producent vid Radioteatern; Bogdan Szyber, konstnär och doktorand;

Carina Reich, konstnär och doktorand; Emma Kihl, konstnär, adjunkt, doktorand i litteraturvetenskap och ansvarig för essäskrivning på Kungl. Konsthögsko- lan; bibliotekschefen vid SKH Olof Halldin och bib- liotekarie Lena Nettelbladt; Alejandro Bonnet, lektor i mimskådespeleri vid SKH; Åsa Andersson, dispute- rad, forskningsadministratör på KKH; Niclas Östlind, disputerad, lektor vid HDK-Valand, Institutionen för fotografi och Pelle Kronestedt lektor; Magnus Bärtås, disputerad, vicerektor på Konstfack; Mårten Medbo, disputerad, lektor i keramik och glas vid Konstfack;

Maria Ben Saad, lektor i mode och avdelningsansvarig för konstnärliga och kontextuella studier vid Beckmans Designhögskola; Kristina Hagström Ståhl, disputerad, professor och ansvarig för skrivkurser för doktorander vid HDK-Valand; Tinna Joné ansvarig för masterpro- grammen vid IFM på SKH; Katarina Eismann, konst- när och handledare på masterprogrammet The Art of Impact; Love Ekenberg, disputerad i flera ämnen, professor i data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet; Staffan Julén, dokumentärfilmare, infor- mationschef och ansvarig för konstnärlig forskning vid Institutet för framtidsstudier; Ingela Josefson, profes- sor, disputerad, har skrivit ett eget tillägg till rapporten.

Samt en mejlväxling med kritikern, poeten, och över-

sättaren John Swedenmark.

(71)

FÖRSL AG PÅ OLIK A METODER OCH ÅTGÄRDER SOM K AN BIDR A TILL AT T SK APA EN TÄNK ANDE OCH SKRIVANDE FORSKNINGSMIL JÖ

nationell nivå

Jag tror att vi ska introducera det norska ordet formidling in i den konstnärliga forskningen.

I Norge betyder det att ta ansvar för att visa, förkla- ra och tydliggöra saker. Det är ett ord som betyder mer än det svenska förmedling eller det engelska mediation. Det kommer ur tankar om folkbildning och kan vara ett sätt att i tanke och handling ta konstnärlig forskning ut ur sin isolation.

Organisera samtal om Tystnaden kring konstnär- lig forskning. Det skulle kunna ske som ett sam- arbete med Vetenskapsrådets kommitté för konst- närlig forskning och Institutet för framtidsstudier, ett forskningsinstitut med ett globalt nätverk.

Många forskare ur andra discipliner är intresse-

rade av konstnärlig forskning, men vet för lite om

fältet.

(72)

72

Skapa en nationell plattform med resurser för den konstnärliga forskningen. Det behövs en lättläst och pedagogisk översikt av fältet. Publicera en bok och en webbsida med en sammanfattande ge- nomgång av alla avhandlingar och teman. Syftet är att ge redskap åt alla som behöver orientera sig i fältet och kanske själva är intresserade av att börja forska. Undvik myndighetsspråk. Utgå från konstnärers och forskares behov.

Inrätta ett system med stipendier för att star- ta forskningsprojekt. Handläggningen ska vara snabb och obyråkratisk och hanteras av praktiker.

Arvode för att publicera texter och expositioner på Research Catalogue, JAR och i VIS. Kan ske i form av stipendier i storleksordningen 35 000 – 50 000 kr.

Instifta ett stipendium för masteruppsatser från

konstnärliga högskolor i hela Sverige. Priset är att

ges ut i bokform.

References

Related documents

Den ”nya produkten” får inte ha någon högre produkt under sig eller någon lägre produkt över sig på ”stegen” dvs produkterna ska stå i storleksordning. Två lika

[r]

Dra raka streck i cirkeln från det ena entalet till det andra, till det

[r]

[r]

[r]

[r]

När båda lagen är klara och har lagt ut sina 10 marker på spelplanen får det första laget slå båda tärningarna.. Laget räknar ut produkten av de två tärningarnas värden, ex