om språk och identitet vid
Humanistiska fakulteten
vid Göteborgs universitet
5 utges av
institutionen för språk och litteraturer göteborgs universitet
Rapport över forskning om språk och identitet vid
Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet
Christiane Andersen
Ingmar Söhrman
© Författarna och Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, 2016
Tryck: Reprocentralen, Campusservice Lorensberg, Göteborgs universitet, Göteborg, 2016
Elektronisk publikation: http://hdl.handle.net/2077/42006 ISBN 978-91-983302-0-5 (tryck)
ISBN 978-91-983302-1-2 (nät) Distribution:
Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet PO Box 200
SE30 405- Göteborg, Sweden publications@sprak.gu.se
0. Bakgrund 7
1. Varför identitetsforskning? 7
1.1. Identitet och språk i samhället 11
1.2. Språk och identitet ur kulturfilosofiskt perspektiv 13 1.3. ”My language, my people”11
- språklig identitet och etnisk identitet 15
2. Forskningsprojekt vid Humanistiska fakulteten
som tangerar språk- och identitetsrelationen 17
2.1. Minoritetsspråk, språkkontakt och identitet 20 2.1.1. Historiska minoriteter och språklig identitet 21 2.1.2. Flerspråkighet (svenska som andraspråkoch olika invandrarspråk) 27
2.2. Språkliga och kulturella identiteter i litteraturen 33
2.3. Sociolekter och identiteter 34
2.4. Vetenskaplig tankestil och språklig identitet 37
3. Förslag till forsknings- och utbildningsstrategier
där språk- och identitetsrelationen framhävs 46
3.1. Satsning på teoretisk och tillämpad språk- och identitetforskning gen-
om nätverksbildning 49
3.2. Utbildningsstrategier för forskarutbildning för att implementera sådan språk- och identitetsforskning som kan möta samhällets akt-
uella utmaningar 50
3.3. Utbildningsstrategier på grund- och avancerad nivå 52
4. Slutsatser och utblick 52
0. B
akgrundPå initiativ av Humanistiska fakultetsstyrelsen vid GU har det under de senaste åren utarbetats strategiska rapporter om ”Med- icinsk humaniora”, ”Digital humaniora” och ”Grön humaniora”
med syft att beskriva hur dessa områden kan förnya humanistisk forskning vid GU genom att presentera möjliga strategier för en satsning på framtida forskning och i anslutning till detta intro- ducera ny akademisk utbildning inom respektive forskningsfält.
Den föreliggande rapporten om språk och identitet och dess rele- vans för humanistisk forskning och utbildning ingår som ytterli- gare ett steg i fakultetsstyrelsens strategiska satsning.
Vi börjar med att kartlägga relationen språk och identitet ur flera forskningsperspektiv för att motivera varför språk- och identitets- forskning skall få ett tydligare utrymme på fakulteten, såväl i form av nya forskningsansatser som i nya utbildningsmönster. Sedan kommer vi att rapportera om redan befintlig forskning på fakulte- ten där språk och identitet är forskningsobjekt eller där språk och/
eller identitet kan inkorporeras. Vi avslutar med att framhäva så- dan grundforskning vid fakulteten som behövs för forskningsfäl- tet språk och identitet och föreslår nya forskningsstrategier och en anpassning av forskarutbildning med språk och identitet i fokus.
11. V
arföridentitetsforskning?
Vi förstår oss själva genom att uppfatta vår omgivning och det an- dra eller de andra (efter begrepp som den spanske filosofen Ortega y Gasset
1lyft fram: contorno, circunstancia, mundo ’omgivning’,
’omständighet’, ’värld’).
Världen som omger oss existerar inte för oss per se utan vi re- agerar på den, vi opponerar mot den i interaktion med den och med andra. Omvärlden, den naturliga och den sociala, är alltså
1 Alla referenser och anmärkningar finns i slutet av rapporten så att läsaren kan kon- centrera sig på det angelägna.
en pragmatisk realitet. Upplevelsen av omvärlden uppstår genom kontakt mellan våra kroppar – i synnerhet med händer (känslor) och mun (språk) – och andra kroppar. Pragmatiken har alltid en taktil (beröringsmässig) och en lokal (rumslig) aspekt och därför också en dynamisk sådan. Att reflektera över våra olika särdrag, vår kunskap och förmåga, våra olika livserfarenheter ger oss möj- ligheten att dela upp vår identitet i flera genom att vid olika till- fällen framhäva det ena särdraget, förmågan eller livsstilen vid ett tillfälle och vid andra särdrag eller egenskaper. Det första språket som ett barn lär sig, är, som forskningen visat, till viss del redan före födseln naturligt nog starkt knutet till den egna identiteten just genom att ge möjlighet att uttrycka sig på och känna trygg- heten i det gemensamma språket. Många kulturmanifestationer i ordets bredaste betydelse utgörs i olika grad av språkliga uttryck.
I det följande talar vi såväl om språk i generisk betydelse och om ett språk i konkret betydelse. I det första fallet är det fråga om hur människans identitet/er/ är knutna till det språkliga uttrycket och i det andra fallet till flerspråkighet, som bibringats oss vid olika skeden i livet.
Att yttra sig på olika språk är ett sätt att skapa en identitet.
Det har människor vetat och använt under århundraden och i alla kulturer. Den portugisiske författaren Fernando Pessoa (1888- 1935) har skrivit både på portugisiska och på engelska. Han har dessutom under olika namn – Alberto Caeiro, Álvaro de Campos och Ricardo Reis – utvecklat olika världsbilder och skilda poe- tiska former beroende på vilket språk han skrev på.
2Andra in- flytelserika författare som Joseph Conrad och August Strindberg har använt flera språk i sin litterära produktion. Bland samtidens svenska författare använder till exempel Theodor Kallifatides sin egen flerspråkighet i skapandet av litterära verk i skilda kontexter.
Intressant är att notera att Dante när han motiverar användning-
en av folkspråken i litterära verk själv skriver detta verk på latin
(De vulgari eloquentia). Varför man väljer ett visst språk är starkt
knutet till den identitet man i en viss situation vill förknippas med.
I Europa är sedan renässansen identitetsforskningen d.v.s. Stu- dia Humanitatis, det humanistiska bildningsprogrammet framför andra. På humanistiska fakulteten studerar vi (även enligt univer- sitets egen hemsida) människan som kulturell varelse också idag:
på hum.gu.se bjuds nya studenter in till studier vid fakulteten:
“Med blick för det mänskliga. Språk, texter, musik, åsikter, vårt sätt att tänka och hur vi ser på världen vi lever i.” Vi kan konsta- tera att kombinationen språk och identitet är ett centralt begrepp i olika bildningsprogram för humanister.
Identiteten (lat. idem ‘detsamma’), människans självreflektion har varit centralt i den filosofiska diskursen sedan antiken. Att definiera identitet som ett distinkt och karaktäristiskt särdrag hos en enskild individ eller en grupp av individer har genom tiderna accepterats först inom filosofin och senare inom psykologin och sociologin (dock tillhör inte de två sistnämnda disciplinerna vår fakultet).
Alla objekt i vår omvärld är individuella d.v.s. de skiljer sig från varandra. För att orientera oss får vi identifiera och klassificera dessa. Sedan länge vet vi ju att människan söker struktur i värl- den med hjälp av olika identifieringskriterier som kan identifiera karaktäristiska särdrag hos andra människor. Redan i Aristoteles’
klassiska retorik framhålls vikten av att studera lyssnarens person-
lighet för att kunna formulera talet optimalt. För att kunna ut-
trycka ”beröm och kritik”
3bör talaren således inte bara väl känna
talets syfte utan också lyssnarens karaktär. Att förstå en samtalspar-
ters identitet är en grundläggande förutsättning för all kommuni-
kation och därmed också för att den mänskliga samlevnaden skall
kunna fungera. För att kunna ta hänsyn till andra medmänniskor
är det nödvändigt att känna och förstå såväl en persons indivi-
duella identitet som den gruppidentitet personen identifierar sig
med för att lösa eller till och med undvika sociala konflikter, men
ofta är medvetenheten om komplexiteten av identitetsskapande särdrag vanligen liten eller rent av bristfällig. Vi styrs flitigt av so- ciala stereotyper och stigman
4. Det finns flera framställningar av faktorer som karaktäriserar människans identitet.
Som personer identifieras vi främst av:
- namn (speciellt tilltal och smeknamn)
- genealogisk bakgrund och förhållanden (första språk(en) …) - ställning och funktion i familjen
- social bakgrund och ekonomiska förhållanden - bostad, vistelseort
- funktion i samhället (yrke, ämbete … ) - ålder och kön
- utseende (kroppsbyggnad, kläder …)
- fysisk och intellektuell förmåga (sjukdomar, språkbruk …) - moraliska egenskaper (uppförande, passioner …)
- ideologi, religion
En enskild individ bär alla dessa karaktäristika inom sig fast vissa
särdrag uppfattar man snabbare än andra, medan andra är svårare
att upptäcka – om man ens gör detta. På grund av dessa särdrags-
raster kan vi tolka den andre (till exempel motparten i ett sam-
tal eller en relation). Det ligger dock i människans natur (givet
den egna bakgrunden) att dra individuella slutsatser och planera
sina handlingar därefter. I princip sker alltid ett urval av identi-
tetssärdrag; och ur ett samhällsperspektiv styrs ett antal av dessa
av politiska, religiösa och ekonomiska intressen. Att lyfta fram
positivt eller negativt laddade särdrag är en vanlig kommunika-
tionsstrategi. Sådana värderande stereotyper bygger vi oftast in i
argumentationen som används för att förmå samtalspartnern att
träffa ett positivt eller negativt beslut för eller emot en person
respektive grupp.
1.1. Identitet och språk i samhället
Den andre eller de andra uppfattar vi alltid selektivt i deras iden- titeter. Vi kan antingen lyfta fram skillnaderna eller det gemen- samma, men om vi betonar skillnaderna blir den andre en främ- ling, medan om vi betonar det gemensamma blir den andre en medmänniska. Vi använder en språklig metafor och säger att ”vi talar deras språk” eller ”vi talar inte deras språk”. Detta illustrerar Rudyard Kipling väl i dikten The Stranger:
The stranger within my gate, He may be true or kind, But he does not talk my talk – I cannot feel his mind.
I princip är i sig varje individs relationer alltid och överallt lika, fast ju större gruppidentiteten blir desto komplexare fungerar också identitetsmekanismerna och avgränsningarna gentemot an- dra grupper. I den moderna europeiska statsbildning har filosofer, historiker, politiker och språkvetare oftast – på gott och ont – försökt att klassificera människor som bor i ett visst territorium som ett folk eller en nation, båda uttrycken med mer eller mindre mytiska konnotationer. Härkomst, territorialitet, religion, lag- stiftning och språk har sedan årtusenden varit starka markörer av olika gruppidentiteter.
5I Europa har sedan andra hälften av 1800 talet språktillhörigheten d.v.s. idén om nationalspråk skapat mer oenighet och konflikt än enande och förståelse.
På europeiska universitet bildades i slutet av 1800 talet ett antal
akademiska forsknings- och utbildningsinstitutioner, som kall-
lades filologier (vilka helt dominerade bland professurerna vid
Göteborgs högskola vid grundandet av denna) och vilka kom att
bli centrala inom den humanistiska bildningen inom och utom
akademin. Vid sidan av den klassiska filologin (latin och antik
grekiska) blev den engelska, romanska och tyska filologin liksom
den nordiska filologin, som värnade om den egna skandinaviska
identiteten, ledande paradigm på de humanistiska fakulteterna.
Vi får dock inte glömma att det humanistiska bildningsprogram- met i Europa hade bildats med en specifik historisk bakgrund – med skapandet av de moderna europeiska staterna som slutade blodigt och förödande med två stora världskrig. De mytiserande och identitetsstiftande tankestrategier om folk och härkomst blev också en (ideologisk) återvändsgränd för nationalistiskt inriktade historiker, litteratur- och kulturvetare liksom filologer. Förutsätt- ningarna för studiet av äldre tid och samtiden har därmed radikalt förändrats.
Nödvändiga paradigmskiften har därför inneburit en stor för- ändring inom alla de humanistiska ämnena och olika forsknings- grenar. Inom språkinstitutionerna har under de sista decennierna forskningen och den akademiska undervisningen ändrat karaktär.
Förutom en förnyelse av väl etablerade forskningstraditioner har tre nya forskningsdiscipliner bildats: sociolingvistiken som foku- serar på språkets roll för individen i det sociala samspelet, den kog- nitiva lingvistiken som förklarar relationen mellan tänkandet och språket, och pragmatiken som sysslar med språket i bruk. Projekt med inriktning mot dessa forskningsfält återspeglar hur identitet och kultur påverkar oss i hur vi använder språket – det egna och de senare inlärda – i vardagens mångfacetterade verklighet.
Den historiska och politiska kontexten d.v.s. den kulturella identiteten reflekteras dessutom i all akademisk forskning och ut- bildning, inte minst vad beträffar språkämnen. Begreppet språk används oftast i vardagen emblematiskt för personer, grupper och dessas karaktäristiska särdrag d.v.s. som uttryck för den individu- ella och/eller gruppidentiteten: till exempel associeras tyska gärna med öl och korv och inte med språket i första hand.
Det är kanske svårare att identifiera sig med språkstudier som
vetenskapliga studier än till exempel med vetenskapsteori eller fi-
losofi. Sistnämnda är ”vetenskap” per se och så är inte fallet för
språkstudier, då många i första hand vill lära sig kommunicera på
ett språk, vilket är skolans uppgift, men det är först på universite-
tet som man kommer i kontakt med språkanalys och kulturanalys och vetenskaplig reflektion över språkliga uttryck. Språkens stig- matiserade roll i samhället har delvis bidragit till det akademiska dilemmat.
1.2. Språk och identitet ur kulturfilosofiskt perspektiv
Gnothi seautón (gr. ’Känn dig själv!’) står det på Apollotemplet i Delphi. Denna centrala tankeprincip i den antika filosofin (med Nosce te ipsum översatt till latin av Cicero
6) kan i vårt samman- hang anses som ett första (europeiska) allvarliga försök att forska om människans identitet ur ett filosofiskt perspektiv. Kulturfilo- sofen Ernst Cassirer menar dock att först med Platon fick maxi- men om människans väsen sin moderna betydelse. Enligt Platon skulle människan nämligen likna en svårbegriplig text som måste uttolkas av filosofin. I den individuella erfarenheten har texten så små bokstäver att den blir oläsbar. Så länge vi inte har en teori om staten (människans samhälle) kan vi inte få en tillfredsställande teori (text) om människan, så Platon.
7Enligt Cassirer som utgår från Platon är staten som idealfall en sorts universal samhällsorga- nism för att ordna och systematisera människors känslor, önsk- ningar och tankesätt där språk, myter, religion, konst, vetenskap och historia ingår. De bildar tillsammans ett system av mänskliga handlingar (ty. Tätigkeiten) och därmed olika sfärer av det mänsk- liga (ty. Menschsein). Cassirer menar att språk, konst, myter och religion inte är isolerade, tillfälliga skapelser utan att de hålls ihop med ett osynligt band (dvs. text enligt Platon). Bakom de otali- ga formerna, gestalter och yttranden, måste vi (på humanistiska fakulteten – anm. av författarna) forska efter grundfunktionerna av språk(en) i de mänskliga samhällena (fr. ’civilisation’, eng. ’ci- vilization’).
8Begreppet myt används nästan aldrig i den nutida svenska forsk-
nings- och utbildningsdiskursen, men det är värt att föreslå denna
teoretiska vinkling, när vi talar om språk och identitet ur kulturfi-
losofiskt perspektiv: Myt – från gr. mythos ’ljud, ord, tal, berättelse och historia’ (lägg märke till att dessa är språkvetenskapliga enhe- ter) – är ett etnologiskt och antropologiskt forskningsfält som vi främst knyter till grekernas, romarnas och germanernas klassiska mytologier. Ändå visar dagens forskning hur vi bygger historiska och kulturella myter på vår identitet och självuppfattning.
Ur ett kulturfilosofiskt perspektiv är myt(er) ett samlingsbegrepp för människans olika sätt att förklara (det vardagliga) livet med hjälp av språket. Myt(er) som ”världstolkning” har en lång tradi- tion i europeisk filosofi och ansågs i antiken vara konstens upp- gift. Ur språk- och identitetsforskningens perspektiv är arbeten från franska kulturfilosoferna Claude Levi-Strauss, i synnerhet hans bok om elementära strukturer i släktförhållanden
9, och Roland Barthes’ arbete om myter i vardagen av stort intresse
10. Dagens myter, som Barthes säger, blandar ihop fakta med historia d.v.s.
fakta blir symboler som dyrkar vardagen. De är inte längre religiöst legitimerade utan fungerar som logotyper för att skapa social sam- manhållning. De säkrar olika maktintressen, men de legitimerar också subkulturer: Händelser i samhällen kan få kultstatus genom mytifiering (med hjälp av språket). I den engelsktalande kulturen är till exempel floden Rhen eller skådespelaren Marilyn Monroe och den amerikanske presidenten J.F. Kennedy redan sådana väl- kända myter, medan Je suis Charlie kommer möjligen först att bli en (fransk/europeisk) myt. I dagens läge, bokstavligen när den här rapporten skrivs, utförs våldsamt grymma krigshandlingar av människor som hävdar att de försvarar sin kulturella identitet där språken används som symbol för den ”rätta idén” – arabiska och turkiska, engelska och ryska o.s.v. Humanistisk forskning bör därför våga mer och söka förklara varför människor vill göra det yttersta (till och med dö) för sin språkliga kulturella identitet.
All kulturforskning (med tonvikt på världens litteraturer och
världens idéhistoria) vid fakulteten är därmed beroende av för-
djupade källstudier i respektive språk. Översättningar (inklusive
källgranskande översättningar av vetenskapliga verk) är ett viktigt arbetsinstrument och en oftast nödvändig källa för forskning och information, men de kan aldrig ersätta originalkällan. Därför bör språkforskning bli ett integrerande forskningsfält mellan bl.a. reli- gionsvetenskap, litteraturvetenskap, historia och filosofi. Det blir en föga övertygande vetenskaplighet om forskning kring islam i t.ex. Tunisien enbart skulle baseras på engelskspråkiga källor och inte på originaltexter på arabiska och franska.
1.3. ”My language, my people”
11- språklig identitet och etnisk identitet
When people ask me [about ethnicity] I say Mexican but, but then they say, “No you’re not. You don’t speak Spanish.” They, they just tease me to get me mad . . . I guess a lot of people think if you don’t speak Spanish you’re not like full Mexican or whatever, but, but I am! I think so. (Vero- nica, a 17-year-old Latina from Los Angeles) 12