Sjölander-Vihlanders räknebok.
Den ene a f författarne h a r i n:r 35 a f denna t i d n i n g infört ett längre »Svar» på m i n recen- s i o n af n ä m d a bok.
Förf. börjar sitt svar »med v e m o d » . H a n s känslor äro sårade. Detta är h e l t n a t u r l i g t , enär j a g g j o r t några graverande anmärkningar
m o t h a n s bok. A f dessa känslor h a r h a n lå- t i t förleda sig t i l l en del häftiga och sarkastiska u t t r y c k . För ett upprepande och bemötande af dessa s k a l l j a g förskona läsaren. Jag an- håller i stället att få säga några o r d i sak.
Förf. påstår, att j a g fällt »allmänna och ab- s t r a k t a omdömen, som j a g icke g r u n d a t på speciella anmärkningar». Erkännes delvis. Jag h a r i recensionen fällt sex allmänna omdömen o m b o k e n . F e m afse bokens förtjenster, och för d e m h a r j a g i c k e anfört bevis. E n l i g t förf:s egen s l u t l e d n i n g s k o l a alltså dessa omdömen f a l l a s o m såpbubblor. Det sjette l y d e r så:
»Det pedagogiskt-metodiska i b o k e n är på mån- ga ställen s y n n e r l i g e n k l e n t och oredigt.» T i l l bevis för detta o m d ö m e h a r j a g u p p t a g i t en hel spalt i t i d n i n g e n . Några af dessa bevis h a r förf. sökt häfva. Låtom oss undersöka dessa!
Förf. påstår, att h a n g j o r t h v a d j a g i recen- s i o n e n f o r d r a t , nämligen »först lärt barnen u p p f a t t a o l i k a slags delar samt deras förhål- lande inbördes o c h sedan u r lagen för hela tals beteckning låtit b a r n e n själfva härleda de- larnes beteckning», o c h h a n hänvisar t i l l sid.
4 7 — 5 1 (2:dra häftet), s i d . 6—11 (3:dje häft.).
Jag förmodar, att förf. godkänner den peda- gogiskt-psykologiska regeln, att det n y a , som m a n v i l l lära barnet, s k a l l a n k n y t a s t i l l det, som förut finnes i barnets medvetande. N u är decimalbråks beteckning, trots förf:s påstående, icke alls l i k allmänna bråks b e t e c k n i n g , men så m y c k e t mera l i k hela tals. ( D e n n a sats t a r f v a r intet bevis inför denna t i d n i n g s läsare.) Det enda p s y k o l o g i s k t r i k t i g a är därföre att a n k n y t a lära om decimalbråks beteckning t i l l läran o m hela tals beteckning. För detta ända- mål fordras e m e l l e r t i d , att b a r n e n först lära att u p p f a t t a tiondedelar och deras förhållande t i l l entalen, därnäst h u n d r a d e l a r o c h deras för- hållande t i l l tiondedelarne o. s. v. H u f v u d v i k t e n ligger således på delarnas förhållande inbördes.
H u r u hafva förf. gjort?
Medgifves genast, att förf. i de ofvan an- förda exemplen lärt b a r n e n uppfatta o l i k a de- lar, m e n att de därigenom förberedt decimal- bråks beteckning, bestrides på det bestämdaste.
I a l l a dessa exempel få b a r n e n nämligen lära att uppfatta o l i k a delars förhållande t i l l det hela, m e n icke i ett enda exempel delarnas för- hållande inbördes. Läran o m decimalbråks be- t e c k n i n g börjar därföre ( o c h den måsie så en- ligt förf:s metod) m e d en naken anvisning, som l y d e r så här: »I stället för X kr. skrifver man 1,25 kr., då såsom d u ser nämnaren är bortkastad», och själfva klämmen i fråga o m beteckningen har fatt den b l y g s a m m a plat- sen a f två anmärkningar m e d p e t i t s t i l : »Den regeln, att h v a r j e enhet u t i t a l s o r t e n t i l l höger är tiondedelen a f h v a r j e enhet u t i t a l s o r t e n när- mast t i l l vänster, gäller både hela t a l och deci- malbråk, t . ex.» etc. o c h : »Tiotalssystemet, som användes för h e l a t a l , h a r således tillämp- ning äfven på decimalbråk.»
Men icke nog härmed. Dessa regler få bar- nen t i l l lifs, innan de lärt uppfatta delarnas förhållande inbördes, således i n n a n de hafva något, af h v i l k e t reglerna k u n n a abstraheras.
Ett sådant tillvägagående är det, som förf.
k a l l a »åskådlighet och sträng planmässighet».
»Intet exempel finnes för att klargöra, att t. ex. 0,i af ett t a l är l i k a m e d 0 , i ggr talet», sade j a g i recensionen. Förf. hänvisar t i l l ex.
312—326. I det första a f dessa exempel på- står förf., att 0,i a f 40 k r . är l i k a m e d 0,i ggr 40 kr. A l l a de öfriga äro detta alldeles lika. . O m m a n påstår en sak, h a r m a n således en- l i g t förf. klargjort densamma.
P å förf:s fråga, o m ej a l l a sakexempel äro k o n k r e t a , svarar j a g ett bestämdt nej. Den, som vet, h u r u a b s t r a k t i o n i allmänhet tillgår, vet också, att ett sakexempel k a n v a r a ganska abstrakt, trots den omständigheten, att det är ett sakexempel. D e n närmare utredningen af detta förhållande är för v i d l y f t i g att upptaga här.
K o m m e r så anmärkningen angående förts sätt att taga 256.7,se ar. »Denna anmärk- s n i n g visar», säger förf., »dels att j a g icke med k l a r u p p f a t t n i n g och i s a m m a n h a n g studerat lärobokskommitténs betänkande eller förf:s räk-
bok, dels a t t j a g är i n k o n s e k v e n t , enär j a g här k l a n d r a t ett förfaringssätt, s o m j a g b e p r i s a t v i d hela tal». S v a r : D e n n a anmärkning v i s a r
1) a t t j a g studerat b å d a ;
2) a t t lärobokskommittén i denna p u n k t icke träffat det enklaste o c h mest p r a k t i s k a sättet ( m i n k o r t a bevisföring i recensionen är alldeles tillräcklig för att ådagalägga sanningen a f m i t t påstående);
3) att s a m m a m e t o d icke.alltid är lämplig både i h e l a t a l o c h decimalbråk, och att j a g således icke alls är i n k o n s e k v e n t ;
i) a t t en författare a l d r i g m å i n b i l l a sig, a t t h a n k a n få k r y p a b a k o m lärobokskommitténs rygg.
T i l l s l u t b l o t t ett par o r d angående min a n o n y m i t e t . Jag begagnar s i g n a t u r icke af nå- gon s o m helst f r u k t a n för ansvar, u t a n på det att läsarne må t v i n g a s att fästa sig uteslutande v i d de skäl j a g anför för m i n a påståenden.
Sätter m a n u t ett n a m n , händer lätt, a t t m e d detta följer en del föreställningar, s o m i c k e höra t i l l den ifrågavarande saken. Jag anser m i g därföre fortfarande böra t e c k n a m i g
Fr.
