Vendeltida redskapsdepåer i södra Jämtlands län

(1)

Institutionen för arkeologi och antik historia

Vendeltida redskapsdepåer i södra Jämtlands län

Margareta Sehlin

Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2020 Handledare: Gustaf Svedjemo Campus Gotland

(2)

Abstract

Sehlin, M. 2020. Vendeltida redskapsdepåer i södra Jämtlands län.

Sehlin, M. 2020. Depositions of tools and weapons from the Vendel Period, found in southern Jämtland.

In the southern part of the county of Jämtland seven rich finds of iron artefacts from the Vendel Period have been found. These finds contain similar sets of hunting weapons and tools of iron and they are all found close to lakes or river banks in the hunting ground area. In most cases no human bones or grave structures have been found in connection with the finds. The combination of artefacts is similar to combinations found in hunting ground graves in Dalarna and Norway.

Therefore, archaeologists have discussed whether the finds in Jämtland should be classified as graves or hoards. The purpose of this thesis is to widen the discussion. An important point of departure has been to refrain from classifying the archaeological material in advance as graves or hoards, as sacred or profane, or as anything else, since such assumptions risk leading to circular reasoning. The analysis and discussion in the thesis are inspired by practice theory and focus on how actions performed can reflect people's relationships. Symbolism and beliefs, or what people thought, are of secondary importance.

The results suggest that the finds of iron artefacts discussed in this thesis can be considered remains of ritualised activities. These activities may have been performed for a variety of rea- sons. For the moment, it may be fruitful to shift the focus from the classification problem to a discussion where these rich finds of iron artefacts are considered in a broader context. The results also suggest that these iron artefacts were deposited in the ground during a time when there was an increase in the construction of trapping pit systems in Jämtland. The rich finds of iron artefacts may well reflect changes taking place in the organisation of the surrounding com- munity as a result of the increasing importance of hunting.

Nyckelord: depåfynd, grav, Jämtland, Härjedalen, vendeltid Keywords: deposition, grave, vendel period

Kandidatuppsats i arkeologi 15 hp Handledare: Gustaf Svedjemo Ventilerad och godkänd 2020-06-15

Institutionen för arkeologi och antik historia

Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden

(3)

Innehåll

1. Inledning... 5

1.1. Introduktion ... 5

1.2. Syfte och frågeställningar ... 5

1.3. Metod ... 5

2. Teori och begrepp ... 6

2.1. Begreppen grav och depå – ordvalets betydelse ... 6

2.2. Handlingsteori ... 7

3. Det geografiska området och tidsperioden ... 9

3.1. Jämtlands län – geografiska förhållanden ... 9

3.2. Mittskandinavien under järnåldern – ett gränsland, och en del av världen ... 9

4. Forskningshistorik ... 11

4.1. Diskussioner som har berört redskapsdepåerna ... 11

5. Redskapsdepåer och gravar ... 12

5.1. Den senast funna redskapsdepån i södra Jämtlands län ... 14

5.1.1. Lillbörtnan – RAÄ Åsarne 172, Jämtland ... 14

5.2. Tidigare funna redskapsdepåer i södra Jämtlands län ... 14

5.2.1. Kesudalen – RAÄ Storsjö 93:1, Härjedalen ... 15

5.2.2. Nordösttjärn (Ränningstjärn) – RAÄ Tännäs 278:1, Härjedalen ... 15

5.2.3. Rönnåsvadet – RAÄ Lillhärdal 5:1, Härjedalen ... 15

5.2.4. Krankmårtenhögen, anläggning 54 – RAÄ Storsjö 9:1, Härjedalen ... 16

5.2.5. Näsuddsholmen – RAÄ Storsjö 30:1, Härjedalen ... 16

5.2.6. Drocksjön – RAÄ Ängersjö 153:1, Hälsingland ... 16

6. Analys och resultat ... 18

6.1. Ritualiserade handlingar ... 18

6.2. Relationer och förändringar ... 19

6.3. Nedläggning av järn och nedläggning i vatten ... 20

6.4. Miljö och synlighet ... 20

6.5. Processer och handlingssekvenser ... 21

6.5.1. Horndepositioner ... 21

6.5.2. Skärvsten och stenartefakter – stenåldersboplatser eller ceremonirester? ... 22

6.6. Redskapsdepåer, fångstmarksgravar och människoben ... 22

6.7. Fler tecken på eld – kol och glödskal ... 23

6.8. Drocksjön avviker ... 23

(4)

6.9. Resultat ... 24

7. Slutdiskussion... 25

7.1. Gravar, depåer, eller något annat? ... 25

7.2. Redskapsdepåerna i sin samtid ... 26

7.3. Om uppsatsarbetet och teorivalet – några blickar framåt... 26

8. Referenser... 28

8.1. Litteratur ... 28

8.2. Opublicerat material ... 32

8.3. Webbplatser ... 32

Bilaga 1: Tabeller ... 33

Bilaga 2: Bilder på järnföremål ... 36

(5)

1. Inledning

1.1. Introduktion

I södra Jämtlands län har sju redskapsrika fynd från sen folkvandringstid och tidig vendeltid hittats i trakter som låg utanför järnålderns kända jordbruksbygd. Fynden har hittats nära vattendrag och de innehåller snarlika uppsättningar av främst verktyg, pilspetsar och i några fall eneggade kortsvärd, allt av järn och åtminstone delvis utsatt för eld. Föremålskombinationerna påminner om föremålskombinationer i fångstmarksgravar i Dalarna och i Norge. I de fall under- sökningar har utförts har det dock sällan framkommit människoben eller gravkonstruktioner i anslutning till de redskapsrika fynden i Jämtland. Arkeologer har därför diskuterat om de här fyndplatserna bör föras till gruppen fångstmarksgravar eller ses som depåfynd.

I den här uppsatsen fortsätter diskussionen och de redskapsrika fynden i Jämtland betraktas utifrån de senaste decenniernas tankar om vad begrepp som grav och depå kan betyda. Perspek- tivet är delvis handlingsteoretiskt.

Fokus ligger tidsmässigt på 500–700-talen efter Kristi födelse. Geografiskt ligger tyngdpunkten längs övre Ljungans lopp i södra Jämtlands län, med utblickar mot skeenden i övriga Mittskandinavien och norra Europa.

1.2. Syfte och frågeställningar

De redskapsrika fynd som diskuteras i den här uppsatsen utgör en viktig del av det arkeologiska källmaterial som finns att tillgå för den som vill förstå den yngre järnåldern i södra Norrland.

Genom att föra in synsätt och teorier som har varit mindre vanliga runt den här fyndgruppen vill jag försöka bidra till en mer mångfacetterad bild av dåtidens människor och den tid de levde i.

Uppsatsen kretsar kring följande frågor:

• Hur kan de redskapsrika fynden i södra Jämtlands län tolkas utifrån senare tiders diskussioner om problem med begreppen grav och depå? Bör fynden betraktas som gravar, depåer eller något annat?

• Hur kan de redskapsrika fynden förstås i förhållande till sin samtid?

1.3. Metod

För att försöka besvara uppsatsens frågeställningar kommer jag att utgå från sju redskapsrika fyndplatser i södra Jämtlands län. Dessa fyndplatser har tidigare diskuterats som en enhetlig grupp. Fyndplatserna identifierar jag via den litteratur där de tidigare har diskuterats. Ytterligare information om fynden hämtar jag från bland annat grävrapporter och Fornsök. För att förstå de tidigare förda diskussionerna sammanställer jag också information om övriga gravar och depåfynd som har jämförts med de fyndplatser som diskuteras i uppsatsen.

Den information som jag samlar in kommer jag att försöka betrakta ur ett perspektiv som inspireras av handlingsteori eftersom det ger en ingång till ett förutsättningslöst förhållningssätt som också kan kontrasteras mot tidigare förda diskussioner. Jag kommer också att utifrån den handlingsteoretiska synvinkeln försöka passa in fyndgruppen i de skeenden som utspelar sig vid den tid som fynden kan dateras till.

(6)

2. Teori och begrepp

2.1. Begreppen grav och depå – ordvalets betydelse

En av uppsatsens frågeställningar handlar om begreppen grav och depå vars definitioner i vissa fall ställer till problem. Problemet runt dessa begrepp kan brytas ner i två delar. Det handlar dels om hur fornlämningar registreras i fornlämningsregistret, dels om vilken innebörd männi- skor lägger i själva begreppen. I uppsatsen handlar det främst om det senare. För att det ska gå att diskutera fynden måste de benämnas på något sätt. I det här avsnittet redovisar jag vilka definitioner som finns och varför jag inledningsvis väljer att benämna fynden på det sätt som jag gör.

Enligt Riksantikvarieämbetets lämningstyplista är ett depåfynd ”en fyndplats för ett eller flera föremål som kan antas ha medvetet lagts ner på platsen” (Riksantikvarieämbetet 2018:

17). I normalt svenskt språkbruk är definitionen ofta något snävare. En depå kan vara ett upplagt förråd, och kan då ses som en tillfällig förvaringsplats (SAOL 2015). Den här senare tolkningen av begreppet depå kan ibland anas i texter som arkeologer producerar om registrerade depåfynd.

När det gäller gravar saknas en tydlig definition i lämningstyplistan. Det finns dock en traditionell antikvarisk definition som säger att en grav är en plats där det finns människoben.

Om benen är brända måste det finnas minst tre fragment människoben för att platsen ska betraktas som grav (Appelgren och Renck 2007: 37). Ett problem med den här definitionen av grav är att människoben kan förekomma på platser som inte brukar betraktas som gravar, och att anläggningar som har tolkats som gravar kan visa sig vara tomma på mänskliga kvarlevor.

För en forntidsmänniska som rörde sig i en föreställningsvärld som var väsensskild från vår nutida världsuppfattning kan hanteringen av mänskliga kvarlevor ha inneburit något helt annat än vad det gör för oss (Herschend 2009: 34, 49–55). De senaste decennierna har diskussionerna runt problemen med begreppet grav, och om begreppsdefinitioner i allmänhet, tagit fart. Bland andra har Anders Kaliff (t.ex. 2004) diskuterat begreppet grav. Kaliff menar att slentrianmäss- iga ordval kan innebära att förutfattade meningar med tillhörande associationskedjor förs in i diskussionerna, vilket då leder till cirkelresonemang och att fornlämningar tolkas på ogenom- tänkta sätt. Det finns därför ett värde i att använda sig av neutrala begrepp när fornlämningar benämns och diskuteras.

I uppsatsen väljer jag att diskutera de aktuella redskapsrika fynden som om de vore en enhetlig grupp, trots att det vid vissa av dem har hittats små mängder människoben, vid andra inte. Fynden har sedan tidigare diskuterats som en enhetlig grupp och det är dessa tidigare diskussioner som är upphov till en av uppsatsens frågeställningar. Eftersom de flesta av de här diskuterade fyndplatserna saknar konstruktioner som stensättningar går det inte att som gemensam benämning använda neutrala beskrivande ord som anläggning eller konstruktion. Jag kommer istället att benämna fyndgruppen som redskapsdepåer, enligt den definition av depåfynd som finns i Riksantikvarieämbetets lämningstyplista, och därmed som en plats där föremål medvetet har lagts i eller på jorden. Det innebär dock inte att jag i förväg tar ställning till om det var en människas död, eller något annat, som var den primära anledningen till att föremålen i depåerna lades i eller på jorden.

(7)

2.2. Handlingsteori

Den som vill diskutera redskapsdepåerna och de snarlika fångstmarksgravarna utan att låsa in sig alltför hårt i förutfattade meningar kan försöka betrakta dem ur ett handlingsteoretiskt perspektiv. Den handlingsteori som används i arkeologiska sammanhang bottnar ofta i sociologen Pierre Bourdieus arbeten från 1970-talet till början av 2000-talet. Det handlingsteoretiska ram- verket är stort och mångfacetterat. Där ryms en rad speciella begrepp och verktyg som delvis färgas av eller kan kombineras med flera angränsande teoretiska inriktningar, som fenomenologi (Broady 1991: 206–209).

För att förstå vad handlingsteori kan innebära inom arkeologin har jag bland annat lutat mig mot verk av Åsa Berggren (t.ex. 2010). Berggren har undersökt hur Bourdieus handlingsteori kan kombineras med Catherine Bells ritualiseringsbegrepp, bland annat i samband med våt- marksdepositioner från bronsåldern. Istället för att betrakta våtmarksdepositionerna som offer och diskutera tolkningar utifrån tro och religion har Berggren fokuserat på handlingarna och genom dem sett människors relationer och sociala organisation (Berggren 2010: 104, 376–377).

Jag tänker mig att ett liknande angreppssätt kan vara fruktbart även för uppsatsens svårklassi- ficerade redskapsdepåer. Att förklara och använda alla delar inom handlingsteorin fullt ut i en c-uppsats är däremot inte möjligt, utrymmet är alltför begränsat. Nedan presenteras kortfattat ett urval handlingsteoretiska idéer som belyser något av det perspektiv ur vilket uppsatsens redskapsdepåer kommer att betraktas.

Den som använder handlingsteori tar ingenting för givet och delar aldrig i förväg in spåren efter handlingarna i olika fack, som i grav eller depå. På så sätt går det att undvika cirkelresonemang (Berggren 2010: 104). Vidare ses handlingar som meningsskapande, inte som menings- bärande. Det innebär att handlingsteoretikern inte lägger någon symbolisk innebörd i de handlingar som utförs. Det intressanta är istället att exempelvis försöka se vilka relationer som skapas i och med att handlingar utförs. En handling skapar något och blir meningsfull först när den utförs. Vad den utförda handlingen betyder varierar från person till person, beroende på personens tidigare erfarenheter och på den aktuella situationen. De personer som utför handlingarna behöver inte vara medvetna om någon speciell innebörd eller betydelse i handlingarnas utförande. Inom en grupp människor finns det däremot en gemensam medvetenhet om vilka handlingar som bör utföras i vissa situationer, och hur de bör utföras (Berggren 2010: 110–111, 374–375).

När vissa handlingar börjar upprepas och utföras på formbundna sätt, det sätt som mer eller mindre undermedvetet anses som rätt sätt att utföra handlingarna på, kan man tala om ritualiserade handlingar. Alla typer av handlingar kan ritualiseras, även vardagliga (Berggren 2010:

114–116). De ritualiserade handlingarna är i sig inget uttryck för någon kollektiv världsbild eller sociala regler. När ritualiserade handlingar utförs skapas istället relationer, förhållanden mellan människor, ting, platser och annat. Eftersom människorna som deltar i ritualen är nå- gorlunda överens om hur själva ritualen ska utförs samtidigt som de kan tolka innebörden i ritualen på olika sätt, eller inte alls, kan människor enas och samlas runt ritualen även om de har olika åsikter, olika samhällsställning eller på andra sätt skiljer sig åt. Olika former av för- hållanden kan på så sätt byggas upp mellan människor, maktrelationer kan skapas och upprätt- hållas och ritualiseringen kan då ses som ett maktspel där deltagarna kan spela med drag som motstånd, samtycke och dominans (Berggren 2010: 125–129). Bell framhåller dock att det inte enbart är ritualen som samlar och enar människorna. Det krävs att de har något mer gemensamt sedan tidigare, som någon form av relation eller gemensamma intressen (Bell 2009: 222).

Eftersom platsen ingår i de relationer som skapas eller upprätthålls när handlingar utförs ses det som viktigt att studera den omgivande miljön. Miljön påverkar hur deltagarna uppfattar situationen när ritualen utförs. Platsen i sig påverkar därför vilken betydelse ritualens deltagare lägger i de handlingar som utförs. I miljön ingår färger, lukter, ljud, ljus och vattenrörelser som alla kan ändras med årstidernas växlingar och ge distinkta karaktärer åt den valda platsen (Berg- gren 2010: 26, 156–163). Tanken att människors upplevelser av sin omgivning påverkar deras handlingar och sociala samspel kommer från det fenomenologiska tankegods som inspirerade Bourdieu. Den som utför en fenomenologisk studie försöker bland annat beskriva hur enskilda

(8)

platser kan upplevas. Inom fenomenologin framhålls att upplevelserna är individuella och på- verkas av den enskilda människans tidigare erfarenheter (Tilley 2008: 272). En självklar kritik mot fenomenologi i arkeologiska sammanhang är att vi inte kan veta vad enskilda dåtida män- niskor verkligen upplevde eftersom nutidsmänniskor varken vet vilka erfarenheter dåtidsmän- niskorna gjort eller exakt hur deras omgivning såg ut (Johnson 2020: 138–139). Fenomenologi är ändå intressant som ”hjälpteori”, till exempel i samband med handlingsteori, eftersom fenomenologin onekligen ger möjlighet till fler infallsvinklar och på så sätt kan bidra till en fylligare bild av dåtidsmänniskornas tillvaro.

(9)

3. Det geografiska området och tidsperioden

3.1. Jämtlands län – geografiska förhållanden

Jämtland kan referera antingen till ett landskap eller till ett län. Jämtlands län ligger i södra Norrland längs gränsen mot Norge och består idag huvudsakligen av landskapen Jämtland och Härjedalen. Mindre delar av angränsande landskap ingår också i Jämtlands län, till exempel Hälsingland där det i uppsatsen nämnda Drocksjöfyndet ligger. På den norska sidan om riks- gränsen ligger Tröndelag fylke. Fågelvägen är det relativt nära från västra Jämtland till den norska kusten, exempelvis är det endast 13 mil mellan Trondheimsfjorden och Storsjön i Här- jedalen.

Länet inramas av låg- och högfjäll i väster och norr. Vidsträckta skogsområden tar vid mot öster och sydöst. Från nordväst rinner flera älvar åt sydöst mot den svenska kusten i Ångerman- land, Medelpad och Hälsingland. Mitt i Jämtland ligger Storsjöbygden runt Storsjön som är Sveriges femte största sjö, 293 meter över havet. Runt Storsjön och i älvdalarna ut mot den svenska kusten är klimatet mildare och jordmånen mer lämplig för jordbruk än i övriga delar av länet.

Härjedalen ligger söder om landskapet Jämtland men har vanligen ett kärvare klimat. Här- jedalen är Sveriges högst belägna landskap och de varma atlantvindar som bidrar till ett relativt milt klimat runt Storsjöbygden mitt i Jämtland får inte samma inverkan i Härjedalen, där vin- darna hindras av höga fjäll i väst.

Även i Härjedalen finns en sjö som heter Storsjön. Den är betydligt mindre än Storsjön i Jämtland och ligger högre, 565 meter över havet. Genom Storsjön i norra Härjedalen rinner älven Ljungan som också passerar landskapet Jämtlands södra delar, på väg ut mot älvmyn- ningen strax söder om dagens Sundsvall i Medelpad. Söder om och parallellt med Ljungan rinner Ljusnan som har sitt utlopp vid Hälsingekusten.

Jämtlands län är i nutid en del av Mittskandinavien, en icke-officiell region som sträcker sig från den norska till den svenska kusten, från Tröndelagen i väst till Västernorrlands län i öst. Ibland räknas även Hedland och Opplands fylken samt Dalarnas och Gävleborgs län in i Mittskandinavien.

3.2. Mittskandinavien under järnåldern – ett gränsland, och en del av världen

Mittskandinavien ses ofta som ett gränsland där kulturer från norr och söder har mötts och levt sida vid sida, eller blandade med varandra. Här märks både de sydskandiviska kulturerna och de nordliga arktiska kulturerna, ofta i samspel med varandra (Baudou 1995: 52–53; Bergstøl 2008: 134; Myhre 2003: 60; Zachrisson 1997: 218–219).

Den som vill förstå vad som händer i Mittskandinavien under järnåldern måste också se Skandinavien som en del av den europeiska kontinenten, som en del av världen. På europeisk nivå har tiden från 500 f.Kr. till 500 e.Kr. beskrivits som en intensivt samhällsbyggande tid då kontakterna runt jorden ökade. Nya insikter i naturkunskap och skriftsystem underlättade cent- raliserad administration och gav nya förutsättningar för handel och samverkan (Wiman 2017:

172–174). Mängden varor som kom till Norden från andra områden började också öka århund- radena f.Kr. Fyndens spridning antyder att en rad större centralbygder började uppstå i Skandi- navien vid samma tid, framförallt i de södra delarna, för Sveriges del upp till Mälardalen, men även i Medelpad och Hälsingland längre norrut (Burenhult 1999: 178–185). I Norge märks förändringarna åtminstone upp till Tröndelagen (Hagen 1983: 288–291).

(10)

I Mittskandinavien uppstod centralbygderna i de jordbrukssamhällen som under romersk järnålder hade börjat etableras inom Mittskandinaviens bördigaste områden, främst längs de svenska kusterna och älvdalarna, vid Trondheimsfjorden i Tröndelagen och senare också runt Storsjöbygden i Jämtland. Dessa jordbrukssamhällen har stora likheter med jordbruksbygderna i Syd- och Västskandinavien. (Ramqvist 2012: 34)

Människor har funnits i Mittskandinaviens inland sedan inlandsisen smälte bort. Utanför jordbruksbygderna finns dock få funna boplatser från just järnåldern (Hemmendorff 2002:

7−13, 21–22). Däremot finns det gravar, fångstgropar och andra fynd som visar att människor har rört sig inom hela Mittskandinavien även under järnåldern. Mycket tyder på att de resurser som fanns utanför jordbruksbygderna alltmer togs i bruk, eller togs i bruk på nya sätt, när han- deln ökade under järnåldern och det krävdes större tillgång till varor (t.ex. Hennius 2018:

1352−1353). Bland annat började alltfler fångstgropar anläggas 400–500 e.Kr. För Jämtlands del fortsatte sedan anläggningstakten att öka under ytterligare 500 år (Hennius 2020: 11–13).

Jämtland var också ett av Skandinaviens större järnproduktionsområden 200–600 e.Kr. För- modligen var järnproduktionen så stor att det rörde sig om överskottsproduktion. Järnprodukt- ionen i Jämtland antas ha minskat under 600-talet samtidigt som den ökade i Dalarna och Häl- singland (Magnusson 1986: 311–312). Järnproduktionen var stor även i Tröndelagen, runt Trondheimsfjorden och upp mot fjällen på gränsen mot dagens Sverige. (Hemmendorff 2002:

15; Rundberget 2005: 66–67)

Övergången till ett mer bofast leverne med mer odling och boskapsskötsel i Mittskandina- vien under just järnåldern har satts i samband med ökade handelskontakter. Medelpad kan ha varit knutpunkt för kontakter i både nord-sydlig och västlig riktning. Kontakterna med omvärl- den kan ha påverkat både världsbild och livsstil. Det är möjligt att människorna på gårdarna vid Medelpads och Ångermanlands kuster utvecklades till en elit som efterfrågade pälsverk, järn och andra resurser som människor i inlandet kunde förse dem med. Dessa resurser kunde kust- borna använda både för egen del och som handelsvaror, som betalningsmedel eller som gåvor då de skapade och upprätthöll allianser med andra människogrupper, till exempel med männi- skor i Sydskandinaviens centralbygder. Kontrollen över skinn- och järnvaror kan på så sätt ha blivit ett maktmedel (Ramqvist 2012: 38–41). Det här kan ha inneburit samhällsförändringar som påverkade livet även utanför jordbruksbygderna.

Fångstmarksgravar har setts som landmärken vid knutpunkter utanför järnålderns jord- bruksbebyggelse, knutpunkter som funktionsmässigt kan jämställas med större centralplatser i Skandinavien och sättas i samband med bland annat handel utanför jordbruksbygden, eller i gränslandet mellan jordbruksbygd och fångstmarksområden. Exempelvis skulle gravarna vid Hormunden i Dalarna och Krankmårtenhögen i Härjedalen kunna visa på sådana knutpunkter (Lindgren 2019: 50–64).

(11)

4. Forskningshistorik

4.1. Diskussioner som har berört redskapsdepåerna

Den äldre litteraturen om redskapsdepåerna handlar främst om föremålens klassificering och likheter med andra fynd (t.ex. Hvarfner 1962). Redskapsdepåerna kopplades också tidigt samman med jakt, skinnvaruhandel och eventuellt järnutvinning. Synen på människorna som rörde sig i de trakter där depåfynden ligger har däremot varierat. Några menar att människorna troligen kom utifrån, exempelvis från Storsjöbygden, Dalarna eller Norge. De kan då ha varit kolo- nisatörer (t.ex. Liedgren 1987) eller kommit till området för att jaga (Hallström 1945). Andra menar att det har funnits en lokal fångstbefolkning i området (t.ex. Ambrosiani, Iregren, Lahti- perä 1984), andra menar att de snarare har varit lokala bönder (Hvarfner 1958).

Jan Sundström väckte frågan om huruvida redskapsdepåerna bör betraktas som gravar (Sundström 1987: 75, 89; 1989b: 25). Sundström jämför redskapsdepåerna med fångstmarks- gravar i Dalarna och för dem till en kulturmiljö som representeras av fångstmarksgravar i Da- larna, Norge och Hälsingland (Sundström 1989b: 26, 29). Efter Sundströms diskussion har red- skapsdepåerna ofta kommit att betraktas som just gravar, bland andra av Birgit Arrhenius (1993) i fallet med Drocksjöfyndet. Även Stig Welinder väljer att betrakta redskapsdepåerna som gravar, även om han anser att de samtidigt kan ha fungerat som platser för andra rituella handlingar (Welinder 2008: 72–74).

(12)

5. Redskapsdepåer och gravar

I det här kapitlet presenteras de sju redskapsdepåer som står i centrum i uppsatsen. Redskaps- depåerna samt ett antal gravar och depåfynd som tidigare har jämförts med redskapsdepåerna finns också sammanställda i två tabeller i Bilaga 1. Bilder på föremålen i redskapsdepåerna finns i Bilaga 2. På sidan 13 finns en karta över redskapsdepåernas och övriga nämnda fynd- platsers geografiska läge.

Urvalet redskapsdepåer motsvarar de redskapsdepåer som tidigare har diskuterats som en enhetlig grupp. Tidigare har arkeologer baserat urvalet av redskapsdepåer främst på likheter mellan föremål och föremålskombinationer samt en datering till i huvudsak vendeltid. Hänsyn har också tagits till den geografiska närheten mellan fynden.

Redskapsdepåerna har huvudsakligen hittats av privatpersoner, flera av dem för länge sedan. De flesta av dem är därför bristfälligt undersökta och knapphändigt dokumenterade. För en av redskapsdepåerna känner vi inte ens till den exakta fyndplatsen. Flera av fyndplatserna har dessutom skadats vid markarbeten eller eroderat sönder vid uppdämda vattendrag. Först i och med fyndet i Lillbörtnan 2010 blev en någorlunda oskadad redskapsdepå undersökt och dokumenterad med moderna metoder. En annan omständighet är att redskapsdepåerna är svåra att upptäcka. De är därför lätta att förbise vid inventeringar, särskilt i tät skog. I Jämtlands inland och fjälltrakter är inventeringsarbetet dessutom fortfarande ojämnt utfört. Sedan 1940-talet har stränder inventerats i samband med sjö- och älvregleringar (Jamtli utan årtal). Kompletterande inventeringar både vid och utanför stränder har gjorts i omgångar. På sina håll kan dock områ- den runt vattendrag fortfarande vara mer noggrant inventerade än övriga markområden, vilket innebär att koncentrationen av fornlämningar längs stränder kan ge en felaktig bild av de verk- liga förhållandena. Det går inte att utesluta att okända redskapsdepåer förkommer i andra mil- jöer än längs vattendrag.

Vidare kan små föremål och föremål av organiskt material ha förintats under tidens gång.

Även sådana föremål kan ha varit värdefulla och viktiga i sammanhanget. Det är därför möjligt att alltför stor vikt läggs vid de diskuterade järnföremålen.

Slutligen måste hänsyn tas till den barrskogsmiljö där flertalet av redskapsdepåerna har hittats. Jordmånen ökar mycket sakta i Norrlands barrskogar. Jordlagren blir därför tunna och lagerföljderna kan bli svåra att särskilja. Fynd från olika tidsperioder kan med andra ord före- komma på samma nivå och felaktigt ge sken av att vara samtida (Willemark 1989: 110).

(13)

Figur 1. Redskapsdepåer samt jämförbara gravar och depåfynd som berörs i uppsatsen. Kartan baseras på öppna data i form av kartorna N2000 från Kartverket i Norge samt Översiktskartan från Lantmäteriet i Sverige.

(14)

5.1. Den senast funna redskapsdepån i södra Jämtlands län

5.1.1. Lillbörtnan – RAÄ Åsarne 172, Jämtland (depåfynd)

2010 hittade en privatperson en spjutspets vid sitt fritidshus vid sjön Lillbörtnen. 2012 under- söktes en yta på 7,5 kvadratmeter på platsen (Jönsson 2017: 13). Speciellt för fyndet i Lillbört- nan är att järnföremålen delvis överlappades av en horndeposition.

Redskapsdepån låg på en skogbeklädd udde, cirka 10 meter från stranden på norra sidan av sjön Lillbörtnen, nära övergången till Börtnessjön, som ligger 446 meter över havet. Lillbörtnen genomflödas av älven Ljungan. (Jönsson 2017: 1, 3)

Sammanlagt återfanns fjorton järnföremål bestående av två spjutspetsar, två pilspetsar, två knivar, hammare, yxa, sax, trekantsformigt eggverktyg, två sylar/prylar, möjligt eldstål och en sölja. Flera av föremålen har glödskal. Den sammanvägda dateringen har fastställts till tidig vendeltid, sent 500- eller tidigt 600-tal. Den spjutspets som markägaren fann skiljer sig från de övriga föremålen. Dels anses den hålla högre tillverkningsteknisk kvalitet, dels har den bedömts som något äldre. Jämförbara spjutspetsar har daterats till romersk järnålder. Bland annat har ett likartat fynd från Dalarna ansetts vara från yngre romersk järnålder eller folkvandringstid, mot- svarande 300–400-tal. (Jönsson 2017: 8, bilaga 3)

Järnföremålen låg direkt under torven eller i ytan på det underliggande blekjordslagret inom ett kvadratmeterstort område. De såg ut att ha deponerats direkt på den dåtida markytan. Däre- mot var järnföremålen så välbevarade att rapportskrivaren misstänker att de kan ha täckts av ett tunt lager jord eller torv. I botten av torvlagret fanns ett kollager, 1–3 cm tjockt, som rapportskrivaren tolkar som rester av äldre skogsbränder. Det förekom inga tecken på kremering på platsen. (Jönsson 2017: 5, bilaga 1)

Alldeles intill och delvis inom samma område som järnföremålen fanns en deposition av 2,7 kg brända och fragmenterade horndelar och bitar av skallben. Horn- och benbitarna låg blandade med mörk jord, kol och sot och hade grävts ner och delvis blivit blandade både med blekjorden och med kollagret i botten av torvlagret. Hornlagret var som djupast, 15 cm, intill en större sten. I övrigt var lagret 5–10 cm tjockt. Rapportskrivaren ser det som sannolikt att horn- och benbitarna deponerats antingen samtidigt med eller senare än järnföremålen. (Jönsson 2017: 5)

Endast en mindre del horn har gått att artbestämma och då till älg. Troligen rör det sig om en enda älgtjur som fälldes mellan sensommaren och tidig vinter och vars horn deponerades när det var nyfällt. Depositionen liknar depositioner på andra platser i Härjedalen, till exempel i Fotingen, Krankmårtenhögen, Smalnäset och Övre Grundsjön (Magnell 2013: 5–9). Det går inte att avgöra om hornen i Lillbörtnan har slagits sönder avsiktligen eller om de har brutits ner spontant med tiden. (Magnell 2013: 11)

Spår efter någon form av konstruktion av sten eller trä gick inte att identifiera vid utgräv- ningen. Däremot fanns fyra friliggande stenar, upp till en halv meter breda. (Jönsson 2017: 6, bilaga 1)

På flera platser i blekjordslagret förekom små fläckar av rödockra, bland annat under lagret med horn- och benbitar. Rödockran gick inte att tillvarata. Rapportskrivaren konstaterar att röd- ockra ofta användes under stenåldern och kan inte utesluta att det rör sig om lämningar från stenåldern även i det här fallet (Jönsson 2017: 6).

Längs Ljungan, där Lillbörtnan ligger, har flera fornlämningar återfunnits, bland annat flera fångstmarksgravar, förromerska Krankmårtenhögen med gravar och en redskapsdepå, samt Näsuddsholmens redskapsdepå, alla vid Storsjön drygt tre mil uppströms Lillbörtnan. Fotingen med gravar och horndepositioner ligger en dryg mil nedströms Lillbörtnan. (Jönsson 2017: 3)

200 meter nordväst om fyndplatsen finns fyra fångstgropar vid älven, 500 meter åt norr finns ytterligare fyra gropar. Det finns också många gropar i liknande system mellan Fotingen och Storsjön, längs Ljungan eller högre upp i terrängen. Dessa gropar är odaterade men mot- svarande gropar är vanligen från järnåldern, medeltiden eller nyare (Jönsson 2017: 3). Ensam- liggande gropar som inte ingår i system skulle dock kunna vara gropar där kol eller tjära har framställts (Hennius 2018: 1352).

5.2. Tidigare funna redskapsdepåer i södra Jämtlands län

(15)

5.2.1. Kesudalen – RAÄ Storsjö 93:1, Härjedalen (plats med tradition)

Fynd från Kesudalen lämnades in av privatpersoner till museet i Funäsdalen i två omgångar i slutet av 1800-talet. Fyndomständigheterna är oklara men föremålen ska ha legat samlade i närheten av en fäbodvall i Kesudalen (Hvarfner 1962: 152–153). Kesudalen omger Kesusjön, 788 meter över havet, i ett biflöde till den övre delen av Ljungan, lite mindre än en mil från fjällmassivet Helags. Genom Kesudalen går Jämt-Norge-vägen som är känd sedan medeltiden men som troligen är betydligt äldre. I fyndet ingick ett eneggat vendeltida svärd, två knivar, en rasp, en grov fil, en tvåflikig skafthålsyxa samt en tväreggad holkyxa. Harald Hvarfner har sett likheter både med fynd från Transtrand i Dalarna och med fynd från Norge. Skafthålsyxor av samma typ har hittats på flera håll i Jämtlands län (Hvarfner 1952: 122–124; Linnér 1977: 42;

Sundström 1989b: 28). Raspen och holkyxan har rester av glödskal. Det lär även ha ingått två fyrkantiga flintbitar och ett okänt antal järnbitar i fyndet (Linnér 1977: 42; Sundström 1989b:

26). Hvarfner daterar fyndet till sent 700-tal (Hvarfner 1962: 162). Eftersom den exakta fyndplatsen är okänd har den aldrig grävts ut. Fyndet omnämns dock i inventeringsboken för RAÄ Storsjö 93:1 i Fornsök. De oklara fyndsomständigheterna runt redskapsdepån från Kesudalen drar ner värdet av fyndet men det är ändå intressant att ha med i diskussionen. Särskilt med tanke på att fyndplatsen kan ha legat i närheten av en färdväg och i ett område där det numera finns en fäbodvall, vilket säger något om den miljö där depån hittades.

5.2.2. Nordösttjärn (Ränningstjärn) – RAÄ Tännäs 278:1, Härjedalen (depåfynd) 1913 hittades nitton järnföremål på krönet av en 0,5 m hög moränudde mot sydsydväst vid en tjärn några kilometer nordöst om Rändingsvallen, ibland omnämnd som Ränningsvallen, i Tän- näs socken. Fyndplatsens omgivning består idag av myr- och skogsmark med tall och björk.

Föremålen låg bland kol och aska vid en cirka 1 x 2 m stor och 0,25 m hög sten. På och intill stenen fanns brända benbitar och spår av eld. Benen lär ha skickats till Uppsala för analys. Det är oklart vilket resultat det gav. Fynden bestod av ett eneggat svärd, tre pilspetsar, tre knivar, tre eggverktyg av typen hyveljärn/skrapa, två obestämda järnföremål, bågspänne, sax, holkyxa, eldstål, tång av hovtångstyp, hammare och en ornerad rasp. Vissa av föremålen hade glödskal.

Kjell Linnér lokaliserade den exakta fyndplatsen 1989 (Inventeringsboken för RAÄ Tän- näs 278:1; Hvarfner 1962: 152; Linnér 1977: 42–43; Linnér 1993: 232; Sundström 1989b: 26).

Före 1989 ansågs fyndplatsen ha legat vid Ränningstjärn, vilket visade sig vara fel. Fyndplatsen ligger norr om en annan tjärn, Nordösttjärn, i samma område. Nordösttjärn rinner ut i ån Rånden som mynnar i Ljusnan (Linnér 1993: 230). Linnér anser att udden där fyndplatsen ligger är lämplig som färdväg över ån och myrmarkerna i närheten (Linnér 1993: 233).

Harald Hvarfner daterar fynden till 700-tal (Hvarfner 1962: 162). Inga Serning daterar fynden till 600-tal och ser likheter med en grav i Kvien i Dalarna (Serning 1962: 59).

5.2.3. Rönnåsvadet – RAÄ Lillhärdal 5:1, Härjedalen (depåfynd)

1955 hittades arton välbevarade järnföremål vid ett vägarbete 150 m från vadstället Rönnås–

vadet i Lillhärdal. Fyndplatsen ligger på södra kanten av slutet av en moränås, omedelbart norr om Härjeån. Fyndet består av två eneggade kortsvärd, två knivar, en lansspets, åtta pilspetsar, holkyxa och rasp. Föremålen har glödskal (Inventeringsboken för RAÄ Lillhärdal 5:1; Sund- ström 1989b: 26) och låg strax under vegetationsskiktet. Harald Hvarfner daterar fyndet till 600–700-tal (Hvarfner 1958: 154). Enligt kartan i Fornsök går den medeltida pilgrimsleden Romboleden i närheten av fyndplatsen.

Knivarna har lång omböjd tånge som Hvarfner känner igen från västra och södra Skandi- navien. Lansspetsar liknande den på fyndplatsen har också hittats i När på Gotland och i Vals- gärde i Uppland. Föremålen håller jämn och hög kvalitet och har få tecken på slitage. Föremåls- kombinationen som sådan är vanlig främst i Norge. Hvarfner anser det som troligast att före- målen har tillhört en lokal bonde eftersom föremålen är sådana som kan användas vid jakt och träbearbetning. (Hvarfner 1958: 154)

(16)

5.2.4. Krankmårtenhögen, anläggning 54 – RAÄ Storsjö 9:1, Härjedalen (grav- och boplatsområde)

När gravfältet Krankmårtenhögen vid Storsjön i övre Ljungans lopp grävdes ut 1963 hittades en rad järnföremål en bit från gravfältet. I inventeringsboken i Fornsök beskrivs platsen som skogsmark på krönet och sluttningen av en grusrygg invid en strand. En boplats med stenål- derskaraktär förmodas ligga under gravfältet. Eftersom depåfyndet hittades först vid utgräv- ningen finns det inte omnämnt i inventeringsboken. Järnföremålen låg inom ett begränsat om- råde på strandvallens krön, mellan stenar i ett kollager och ytligt under torven. Fyndet innehöll en blå glaspärla med vita våglinjer, ett eldskadat flintstycke, kvartsitavslag, sex brända ben samt tretton järnföremål, varav några hade glödskal. Järnföremålen bestod av en spjutspets, åtta pilspetsar, en holkyxa, tre knivar samt järnfragment (Inventeringsboken för RAÄ Storsjö 9:1;

Ambrosiani, Iregren och Lahtiperä 1984: 29, 41; Sundström 1989b: 26, 28). 1984 daterade Björn Ambrosiani fyndet till troligen 600-tal. Dateringen grundas dels på jämförelser mellan yxan och knivarna och fynd i båtgravarna i Vendel och Valsgärde, dels på att pärlans typ anses tillhöra tiden runt år 700 (Ambrosiani, Iregren och Lahtiperä 1984: 54).

Själva gravfältet vid Krankmårtenhögen anses vara anlagt mellan 200 f.Kr. och 200 e.Kr.

(Ambrosiani, Iregren och Lahtiperä 1984: 56–58). På gravfältets stensättningar fanns stora mängder ben och horn av främst älg och ren (Ambrosiani, Iregren och Lahtiperä 1984: 42, 60).

Benen och hornen har troligen placerats på stensättningarna långt efter det att stensättningarna byggdes. De äldsta hornen är obrända och dateras till mellan 90 f.Kr. och 580 e.Kr. Därtill finns brända hornfragment som låg i kol. Kolet dateras till 780–1220 e.Kr. (Jönsson 2012: 126–127).

5.2.5. Näsuddsholmen – RAÄ Storsjö 30:1, Härjedalen (depåfynd)

Under 1970-talet hittades ytterligare ett depåfynd vid Storsjön i Ljungans lopp. Fyndplatsen låg på en holme cirka 5 km väster om Krankmårtenhögen. Samme person hade på en och samma plats vid upprepade tillfällen funnit föremål som spolats ut på stranden eller låg strax under torven vid strandkanten på Näsuddsholmen. Totalt rör det sig om elva föremål, varav nio är av järn. Dessa fördelar sig på två spjutspetsar, två holkyxor, fyra till fem knivar och en sölja med torne. Därtill fanns två ovala eldslagningsstenar, den ena av kvartsit, den andra av sandsten.

Några av järnföremålen har rester av glödskal. Fyndet tolkas som möjligen något äldre än de övriga depåfynden i gruppen, kanske nedlagda cirka 500 e.Kr. Strax ovan föremålen, 0,15 m under markytan, fanns ett tunt kolskikt. Klas-Göran Selinge som besiktigade platsen 1974 fann inga spår av ben eller anläggningar. Han håller det därför som sannolikt att det inte rör sig om ett gravfynd. Han hittade skärvsten i torven och tolkade detta som tecken på en stenålders- boplats. Det fanns också kol i torven. (Inventeringsboken för RAÄ Storsjö 30:1; Selinge 1974;

Sundström 1989b: 21–28)

5.2.6. Drocksjön – RAÄ Ängersjö 153:1, Hälsingland (grav- och boplats-område) I samband med att en yta på 60 x 20 meter banades av med grävmaskin intill sjön Drocksjön i Ängersjö socken 1980 hittades det hittills rikaste fyndet i gruppen. I samband med markarbetet hade en del föremål spridits ut på den avbanade ytan. Totalt återfanns fyrtiotre välbevarade föremål av järn. De flesta låg på en begränsad yta nära kanten av en låg och svårt skadad sten- sättning. Vidare hittades bearbetat horn/ben, tjugotvå flintbitar samt en bit av ett skifferbryne.

Bland järnföremålen märks vapen som svärd, pil- och spjutspetsar lämpliga för jakt, samt red- skap för finsmide och bearbetning av trä eller horn. I stensättningen fanns ett brandlager som innehöll brända människoben. Totalt tillvaratogs två deciliter ben på fyndplatsen varav en del har konstaterats vara människoben. Kol från brandlagret har daterats till 505 +–85 e.Kr.

Drocksjön ligger i ett vattensystem som har förbindelse med Ljusnan. Genom socknen anges en äldre färdled gå (Sundström 1987: 75, 79, 85, 87–88; 1989b: 23–29). Vid en kontroll på kartan i Fornsök ligger dock Kårböle där den kända Kårböleleden passerade mer än två mil från fyndplatsen. Möjligen avses en annan färdväg i Sundströms text. Terrängen på fyndplatsen slut- tar måttligt mot sydöst och är idag beväxt med tall, björksly och blåbärsris (Inventeringsboken

(17)

för RAÄ Ängersjö 153:1). Inga framträdande terrängformationer anges vara synliga vid fyndplatsen. En liten udde finns 180 meter åt norr (Sundström 1987: 79).

Benen på fyndplatsen kommer från en man och har daterats till cirka 650 e.Kr., vilket över- ensstämmer med åldern på flera av järnföremålen. En huggkniv (eneggat kortsvärd eller scramasax) är damsaskerad och av mycket hög kvalitet. Liknande huggknivar har hittats i Norge (Arrhenius 1993: 192). Birgit Arrhenius anser att flera av föremålen är guldsmedsverktyg (Arr- henius 1993). Järnföremålen har en glödskalsyta som innehåller hematit, magnetit och wüstit.

Glödskalet har därför troligen bildats vid en temperatur på 1 000 °C. Vissa verktyg har spår efter slitage, andra ser helt oanvända ut och har inte ens slipats (Arrhenius 1993: 193).

På fyndplatsen fanns också skörbränd sten samt kvartsavslag. Skärvsten fanns bland annat under stenpackningen. Platsen är därför registrerad som stenåldersboplats (Sundström 1987:

84–85). Kol från platsen har daterats till nära 6000 f.Kr. (Sundström 1987: 88).

(18)

6. Analys och resultat

6.1. Ritualiserade handlingar

Redskapsdepåerna i Jämtland har alla daterats till sen folkvandringstid–vendeltid. En mer exakt datering är svår att precisera eftersom dateringarna i stort bygger på föremålens utseende. Ingen vet hur länge föremålen var i bruk innan de lades i eller på jorden. Fynden skulle i teorin kunna vara mer eller mindre samtida, nedlagda inom en och samma generation. De kan också ha lagts ner under en period på drygt 200 år.

Ser man till föremålen och till fyndplatserna, i den mån de är kända och undersökta, är likheterna mellan redskapsdepåerna mycket stora. I samtliga redskapsdepåer finns både vapen och verktyg av järn. Vapnen kan vara svärd, spjutspetsar och pilspetsar och de har alla ansetts kopplade till jakt snarare än till strid (Hvarfner 1962: 152). Svärd har hittats i fyra av de sju depåerna. I samtliga fall rör det sig om eneggade kortsvärd som ibland kan benämnas som huggknivar eller vapenknivar (Linnér 1977: 6; Sundström 1987: 93–94).

Verktygen är genomgående lämpliga för hantverk som smide, bearbetning av trä, horn eller ben. Förutom i fallet med Drocksjöfyndet kan verktygen också ses som personliga vardagsföre- mål, praktiska att alltid bära med sig, särskilt för den som jagar (Hvarfner 1962: 152–153). Inget av fynden innehåller jordbruksredskap. Vidare förekommer få smycken och dräktdetaljer. Spe- ciellt Drocksjöfyndet avviker med sin höga kvalitet. Svärdet är damaskerat och vissa av före- målen verkar helt oanvända (Klockhoff 1987: 138; Arrhenius 1993: 192–193). Även föremålen i Rönnåsvadet sägs hålla genomgående hög kvalitet och vara relativt oslitna (Hvarfner 1958:

154). I Lillbörtnan håller en av spjutspetsarna särskilt hög kvalitet (Jönsson 2017: 8). Några speciella iakttagelser om föremålens kvalitet nämns inte för övriga redskapsdepåer. Skicket på dessa föremål kan i vissa fall göra det svårare att bedöma den ursprungliga kvaliteten och eventuellt slitage.

Så vitt det är känt har föremålen på de olika fyndplatserna genomgående legat relativt ytligt och samlade inom en begränsad yta. I Lillbörtnan, som framstår som det minst skadade och grundligast utgrävda och dokumenterade fyndet, såg föremålen ut att ha lagts något utspridda direkt på den dåtida markytan. Flertalet av föremålen verkar vara vända så att de pekar åt i stort sett samma håll, mot norr, med tänkta skaft riktade ungefär mot söder (Jönsson 2017: 5, bilaga 1).

Fyndplatserna ligger i strandnära lägen, ibland på en udde, ibland nära övergången till en annan sjö eller vid ett vadställe. Fyra redskapsdepåer ligger i västra, övre, delen av Ljungan som från Storsjön i Härjedalen har kontakt med den gamla Jämt-Norgevägen. Den östra, nedre, delen av Ljungan, ut mot kusten, har setts som möjlig transportled för det järn som producerades runt Storsjöbygden under järnåldern (Ramqvist 2005: 4, 18). Tre redskapsdepåer ligger i vattensystem som har kontakt med Ljusnan. Rönnåsvadet ligger längs den gamla Rombo-leden.

Drocksjön sägs också ligga längs en färdväg mellan södra Skandinavien och Trondheim. Det är dock oklart om den uppgiften stämmer. Vattenleder och färdleder till lands kan ses som en gemensam nämnare för redskapsdepåerna.

Alla dessa likheter kan knappast vara en slump. Människor verkar ha valt att upprepade gånger, inom en relativt begränsad tidsperiod, lägga ner samma typer av föremål på likartade platser. Likheterna framstår som ett slags mönster som skulle kunna tolkas som formbundenhet, och eventuellt som ritualiserade handlingar, till skillnad från mönster efter vardagliga rutiner (Berggren 2010: 113–123). Jag gör här inget försök att visa att det verkligen rör sig om strate- giska ritualer, utan gör enbart ett hypotetiskt antagande att det skulle kunna vara så, och utgår från det, utan att klassificera handlingarna som sakrala eller profana.

(19)

6.2. Relationer och förändringar

Genom ritualiserade handlingar kan ett slags konsensus etableras mellan individer och grupper av individer. På så sätt kan relationer definieras och upprätthållas människor emellan (Berggren 2010: 127–128). När redskapsdepåerna började anläggas längs vattendragen i södra Jämtland var de ett helt nytt fenomen inom området, ett förändrat handlande. De förändrade handlings- mönstren skulle då kunna tolkas som att det sker någon form av förändring i de sociala relation- erna i södra Jämtland. Frågan är vilka förändringar det kan röra sig om.

De föremålskombinationer som är vanliga i redskapsdepåerna är också vanliga i fjällgravar i Norges fångstmarksområden, främst i Hedmark och Oppland, samt i gravar i norra Dalarna (Gollwitzer 1997: 28; Hvarfner 1962: 152). Två gravar har hittats i Tröndelagen i höjd med de svenska redskapsdepåerna och nära den svenska gränsen (Gollwitzer 1997: 29). Andra exempel finns i Tullingsås i norra Jämtland (Rahm 2017), och i Anundsjö i Ångermanland (Viklund och Ödlund 1997; Ramqvist 2014). Tullingsås och Anundsjö ligger flera mil norr och nordöst om Storsjöbygden i Jämtland. Den geografiska tyngdpunkten för typen av föremålskombinationer ligger än så länge betydligt mer västsydväst om Storsjöbygden, in över den norska sidan om nuvarande riksgräns. Om fler redskapsdepåer upptäckts kan tyngdpunkten komma att förskjutas i framtiden.

En enskild redskapsdepå kan innehålla föremål som liknar fynd från olika håll i Norden.

Flera av föremålstyperna betraktas som allmänt förekommande i Norden, vissa är vanligast i Sydskandinavien, andra förekommer mest i Norge. Enstaka paralleller finns också i de Mittskandinaviska kustområdena samt längre norr- och österut (Linnér 1977: 5–24; Jönsson 2017: 8–9). Ett gemensamt drag är att innehållet i en och samma redskapsdepå kan peka på kontakter åt flera olika håll, vilket harmonierar väl med att redskapsdepåerna förmodligen ligger nära färdvägar där många människor, och människornas föremål, av olika anledningar passerade.

Föremålskombinationerna pekar alltså mot ett mer avgränsat geografiskt område, medan de enskilda föremålen pekar mer allmänt, eller mer spretigt åt olika håll. Stig Welinder har fört ett intressant resonemang om redskapsdepåerna och de kontakter som föremålen antyder.

Welinder ser redskapsdepåerna som gravar men utesluter inte att de samtidigt kan ha fungerat som platser för andra rituella handlingar (Welinder 2008: 72). Han har jämfört redskapsdepå- erna med samtida gravar i Storsjöbygden, där det kan ha funnits ett elitsamhälle vid tiden för redskapsdepåernas tillkomst, samt med de gravar i norra Dalarna som jag listar i Bilaga 1, tabell B. Welinder anser att dräktdetaljerna i redskapsdepåerna, det vill säga spänne, sölja, glaspärla och eldslagningsstenar, delvis överensstämmer med föremål i höggravar runt Stor- sjöbygden. Baserat på dräktdetaljerna skulle redskapsdepåernas människor ha kunnat bära samma sorts dräkter som folket runt Storsjöbygden. Samtidigt har den ritual som utförts runt redskapsdepåerna betydligt större likheter med gravarna i norra Dalarna. Welinder ser det som möjligt att redskapsdepåernas människor kom från exempelvis Storsjöbygden men att de kan ha valt att markera någon form av avvikelse, kanske för att markera ett eget territorium, i för- hållande till Storsjöbygdens samhälle, genom att avstå från att bygga höggravar. Istället visade de mer samhörighet med människor i exempelvis Dalarna genom att dela deras ritualer, som bland annat innebar att stora mängder järn i form av en viss föremålskombination brändes och deponerades på speciella platser. Det här skedde i en tid då järnproduktionen minskade i Jämt- land samtidigt som den ökade i Dalarna. Föremålen och handlingarna kan då visa på sociala och ekonomiska processer (Welinder 2008: 72–74; Magnusson 1986: 311–312). Om över- skottsproduktionen av järn försköts till nya områden borde det ha påverkat organisationen runt järnhanteringen. Ändrad organisation kan innebära förändrade relationer som kan avspegla sig i förändrade ritualer. Redskapsdepåernas människor kan mycket väl ha haft nära samröre med människor som utförde samma typ av ritualer i Dalarna och Norge. Föremålen i redskapsdepå- erna kom från olika områden, från när och från fjärran, och skulle kunna visa att människorna i inlandet ingick i en typ av kontaktnät med vida förgreningar.

(20)

6.3

.

Nedläggning av järn och nedläggning i vatten

I alla redskapsdepåer som diskuteras i uppsatsen ingår järnföremål och de ligger alla vid vatten.

Bruket att lägga ner järnföremål har varit vanligt på många håll. Från hela järnåldern finns järn i form av ämnen, vapen och andra föremål nedlagda i gravar och depåer. I Sydskandinavien lades under vikingatiden verktygskistor med snickar- och smidesverktyg i vatten, vid stränder och vadställen, eller på platser med utsikt över vatten (Lund 2006). I Sydskandinavien och på andra platser i Nordeuropa lades vapen i våtmarker och vatten under stora delar av järnåldern (Monikander 2010). Spadformiga ämnesjärn är vanliga under folkvandringstiden i Mittskandi- navien. Depåer med sådana ämnesjärn återfinns i gränsområden mellan skog och bygd, i myrar och gravar (Lindeberg 2009: 191).

Bruket att lägga ner föremål i och vid vatten förekom inte enbart under järnåldern utan under hela forntiden och inom vitt spridda geografiska områden (Berggren 2010: 19–20). I vat- tenmiljöer återfinns en uppsjö av forntida material, allt från stenåldersyxor, praktföremål av guld, lerkärl och träföremål, till djur och människokroppar (Monikander 2010; Hedeager 1999).

De olika nedläggningarna har tolkats på varierande sätt, som offer, statusmarkörer och gräns- markeringar (Berggren 2010: 31). Nedläggningar som anses vara offer har i sin tur klassificerats på olika sätt, dels efter sitt innehåll, som vapenoffer, dels utifrån vilket syfte forskarna anser att de har haft, som fruktbarhetsoffer, dit människokroppar funna i våtmarker har räknats (Moni- kander 2010: 6). Vissa platser har använts under lång tid medan samhället runt platserna för- ändrades och då kan syftet med nedläggningarna ha ändrats med tiden (Zachrisson 2004 se Berggren 2010: 31–32). Lotte Hedeager framhåller att det förmodligen finns en rad olika anledningar till att föremål har lagts i eller nära vatten, och att varje nedläggning bär på sin egen historia (Hedeager 1999: 245). Det går förmodligen inte att dra några generella slutsatser som är tillämpliga i samtliga fall när det gäller så allmänna fenomen som nedläggning av järn, och nedläggning i eller nära vatten.

6.4. Miljö och synlighet

Det inte självklart vad närheten till vatten innebar i ett visst fall. Generellt ger dock platsens miljö färg och rum åt de handlingar som utförs där. Enligt handlingsteorin påverkar miljön hur en rituals deltagare upplever situationen och därmed också vad de utförda handlingarna betyder för de enskilda deltagarna. Miljön kan på så sätt komma att kopplas samman med olika relationer och strukturer i samhället (Berggren 2010: 26, 33, 156–163). Det är därför intressant att undersöka hur miljön runt redskapsdepåerna kan ha tett sig för de forntida människorna.

Tyvärr är uppgifterna i litteraturen knapphändiga om miljön runt redskapsdepåerna. Det som går att säga utifrån den information som jag har haft till hands är att redskapsdepåerna är strandnära men det är inte säkert att den forntida vattennivån var så pass hög att vatten kan ha sköljt över dem. Hänsyn måste tas till att flera av vattendragen idag är uppdämda. Oavsett hur hög vattennivån var borde människorna som lade ner föremålen ha haft utsikt över vattnet.

Eftersom depåerna ligger vid vatten ligger de också lågt i terrängen, ibland i dalgångar, som längs Ljungan. I flera fall ligger det nutida kalfjället enbart någon mil bort, i Kesudalen rör det sig om kilometrar. Träden i den skog som finns i närheten består idag främst av granskog. Hur tät skogen var under vendeltiden och om området runt redskapsdepåerna var öppet eller igen- växt är okänt och därmed också om ritualerna var synliga på avstånd, annat än från vattensidan.

Hur synliga ritualerna var när de utfördes påverkar hur dåtidens människor uppfattade ritualerna. Var handlingarna dolda och utförda i skymundan, eller rörde det sig om handlingar som var synliga vida omkring? Fanns det markeringar ovan jord som visade var handlingarna hade utförts, som visade förbipasserande vad som skett på nedläggningsplatserna? Av litteraturen att döma är det endast i Lillbörtnan och vid Nordösttjärn som det finns stenar som är så pass stora att de kan ha fungerat som markörer. Möjligen kan det ha funnits markeringar av organiskt material men isåfall saknas spår efter dessa.

Det finns inte heller några säkra tecken på att man eldat och bränt järnföremålen exakt på den plats där de lades ner. Endast i Drocksjön finns ett brandlager i en stensättning som skulle

(21)

kunna tyda på att järnföremålen har bränts på platsen (Sundström 1987: 75). Det är dock möjligt att redskapen i depåerna har bränts på en separat plats. Oavsett var järnet brändes kan det glö- dande järnets färgskiftningar ha ingått i ritualen. Om eld användes kan även eld och rök ha förstärkt platsens synlighet då ritualen utfördes.

6.5. Processer och handlingssekvenser

Inom handlings- och ritualiseringsteorierna undersöks handlingsmönster där många aktiviteter kan ingå. En ritual kan tänkas bestå av flera delar som lämnar synliga rester på flera platser.

Det vi ser som en isolerad redskapsdepå eller fångstmarksgrav skulle därför kunna utgöra spår efter aktiviteter som ingår i större och mer komplicerade processer. Det är inte ens säkert att det vi ser är lämningar efter de delar som var viktigast i sådana processer (Berggren 2010: 134). I miljön runt redskapsdepåerna förekommer lämningar som eventuellt skulle kunna sättas i samband med mer omfattande processer. Det rör sig främst om horndepositioner och skärvsten.

6.5.1. Horndepositioner

Horndepositioner finns både i närheten av redskapsdepån vid Krankmårtenhögen och vid den i Lillbörtnan. Om de brända benen som fanns i Nordösttjärn har varit ben- och hornfragment från djur går inte att säga eftersom uppgifterna är alltför vaga och inte helt pålitliga. Även benens ålder är okänd. Benförekomsten i Nordösttjärn är intressant men det går inte att dra några egent- liga slutsatser av den.

I Lillbörtnan ligger horndepositionen tätt intill redskapen. Tyvärr går det inte att avgöra om hornbitarna och järnföremålen i Lillbörtnan deponerades vid ett och samma tillfälle, eller om hornet tillkommit senare (Jönsson 2017: 1, 5). Oavsett om hornet lades ner samtidig med järn- föremålen eller om platsen återanvändes vid en senare tidpunkt, så är det intressant. Om platsen återanvändes är det intressant att fråga sig om människorna som deponerade hornet kan ha känt till att det redan fanns äldre deponerade järnföremål på platsen och om man medvetet återan- vände platsen. I Lillbörtnan finns en sten vid depositionen, som eventuellt kan ha varit rest och därmed synlig och ha fungerat som markör (Jönsson 2017: 6). Även i Nordösttjärn fanns en sten vid benen. Om platserna har återanvänts på ett medvetet sätt kan det ge mer tyngd åt idén om platserna som något mer än enbart gravar/depåer. Om horn och järn är samtida kan hornet ha ingått i en sekvens handlingar som utfördes när redskapsdepåerna kom till.

På Krankmårtenhögens gravfält, 3 mil väster om Lillbörtnan, finns obränt horn med dateringar mellan 90 f.Kr. och 580 e.Kr., samt kol från bränt horn med dateringar mellan 780 och 1220 e.Kr. Horn har troligen deponerats upprepade gånger under en period på flera hundra år, långt efter det att gravarna anlades under förromersk järnålder (Jönsson 2012: 124–127). Även i Fotingen en mil öster om Lillbörtnan finns depositioner med äldre obrända horn (400–650 e.Kr) och depositioner med yngre brända och fragmenterade horn (650–1200 e.Kr.). Det verkar med andra ord ha funnits ett rituellt förfarande som ändrade karaktär under 600-talet då männi- skorna började bränna hornen (Jönsson 2012: 119, 126). Tidsmässigt stämmer det väl med de brända hornbitarna i Lillbörtnan, som kan antas vara nedlagda under 600-talet eller senare.

Depositioner av horn och fragmenterat skalltak av älg eller ren förekommer på flera fångst- marksgravar, från Lappland i norr till Dalarna i söder. Dateringarna, i den mån de har utförts, anges till folkvandringstid-vendeltid (Jönsson 2012: 124–125; Bolin 2001: 6–7). I Hedmark i Norge har bränt älghorn hittats i fyllmassorna i en grop på Skavernodden. Hornet på Skaver- nodden har daterats till tiden romersk järnålder–folkvandringstid, alltså något tidigare än dateringarna för hornen i Sverige. I övrigt är större horndepositioner på gravar ovanliga i Norge (Stene och Viken 2018: 5, 17).

Deposition av brända horn förkommer alltså någorlunda samtidigt med redskapsdeposit- ionerna, men den geografiska spridningen avviker något från redskapsdepåernas föremålskom- binationer som förutom i Jämtland och Dalarna också förekommer i flera gravar i Norge.

(22)

6.5.2. Skärvsten och stenartefakter – stenåldersboplatser eller ceremonirester?

Förutom horndepositioner kan också skärvsten och stenartefakter förekomma i eller nära red- skapsdepåerna. Dessa skärvstensförekomster tolkas ofta som stenåldersboplatser, så som är fallet med förekomsten i Krankmårtenhögen (Ambrosiani, Iregren, Lahtiperä: 29). Skärvstens- förekomster är vanliga längs stränderna i Norrland, men de är sällan daterade. I flera fall före- kommer stenålders- och järnåldersmaterial på samma plats. Förr ansågs sten- och järnmaterialet härstamma från olika tidsperioder men redan i början av 1960-talet anade arkeologerna att sten- och järnteknik användes samtidigt och sida vid sida i Norrland (Jansson 1960: 23–27).

Numera diskuterar arkeologer om de här ”stenåldersboplatserna” i redskapsdepåernas när- het möjligen kan ha varit samtida med redskapsdepåerna och på något sätt höra samman med dessa. En tanke är då att skärvstenar och avslag skulle ha kunnat ingå i de handlingssekvenser som utfördes i samband med att redskapsdepåerna anlades (t.ex. Rahm 2017: 11). En annan tanke är att människorna medvetet valde betydelsefulla platser som hade använts under lång tid. Ytterligare en möjlighet är att människor i alla tider har dragits till samma typer av platser, men varit omedvetna om att platserna använts under årtusenden.

6.6. Redskapsdepåer, fångstmarksgravar och människoben

Redskapsdepåerna betraktats ofta som gravar, och jämförs med fångstmarksgravar i Dalarna och Norge. Fångstmarksgravar är oansenliga gravar som vanligen ligger utanför järnålderns jordbruksbygd, främst i Jämtlands och Dalarnas län samt i Norges fjällområden i Hedmark, Oppland och Tröndelagen (Sundström 1989a: 155; Gollwitzer 1997: 32).

Jan Sundström har jämfört redskapsdepåerna med fångstmarksgravar i Dalarna. Gravarna i Dalarna innehåller samma sorts föremål och föremålskombinationer som redskapsdepåerna.

De ligger också på samma typ av platser i landskapet (Sundström 1989b: 26). Det som främst skiljer gravarna i Dalarna från redskapsdepåerna är att gravarna innehåller mycket små mängder brända människoben i stensättningar (Serning 1962: 43–50).

Sundström menar att föremål som dräktdetaljer, eldslagningsredskap och vissa verktyg kan betraktas som gravgåvor eftersom de är vardagliga och personliga. Det är sådana föremål som brukar förekomma i järnåldersgravar. Sundström menar också att så pass personliga föremål enbart lades ner i gravar. Om det rörde sig om offer skulle det enbart ha kunnat handla om offer åt den gravlagde. Kol, sot, ojämnt glödskal, och i Drocksjöfyndets fall en kombination med en liten mängd människoben, skulle också tyda på att det rör sig om gravar (Sundström 1989b:

26–27). Hur Sundström definierar begreppen grav och depå framgår inte av texten. Möjligen finns en antydan om att en depå enbart innehåller fynd som nedläggaren avser att hämta i framtiden (Sundström 1989b: 27). Som jag förstår det menar Sundström att de stora likheterna mellan redskapsdepåerna och gravarna i Dalarna skulle innebära att även redskapsdepåerna kan ha innehållit människoben och därmed ha varit gravar. Sundström diskuterar inte närmare vad människoben betyder för tolkningen av anläggningen, annat än att redskapsdepåerna bör klas- sificeras som gravar eftersom det eventuellt kan ha funnits människoben i dem.

Brända ben har återfunnits vid tre av redskapsdepåerna, vid Drocksjön, Nordösttjärn (tidigare Ränningstjärn) och Krankmårtenhögen. Eftersom de flesta av redskapsdepåerna är brist- fälligt undersökta är det möjligt att fler redskapsdepåer har innehållit ben som aldrig har hittats.

Ben kan också ha förintats med tiden, särskilt om de har legat ytligt. I Nordösttjärn är mängden ben okänd. Det rör sig troligen om mindre mängder som låg ovanpå och intill en sten. Om det rör sig om djur- eller människoben är okänt. Benen lär ha skickats på analys (Sundström 1989b:

26) men jag har inte kunnat finna något analysresultat. I Drocksjön tillvaratogs totalt 2 dl ben varav åtminstone några ben har identifierats som människoben (Sundström 1987: 87–88). Vid Krankmårtenhögen fanns 6 små brända ben som anges vara djurben (Ambrosiani, Iregren och Lahtiperä 1984: 41). Sundström nämner benen i Krankmårtenhögen i samma sammanhang som benen i Drocksjön och Nordösttjärn och menar att de är indicier på att redskapsdepåerna är gravar. Han har dock avstått från att nämna att benen från Krankmårtenhögen är djurben och

(23)

säger inget som visar att benen i Nordösttjärn verkligen är analyserade (Sundström 1989b:

26, 29).

Numera förekommer kritik mot att platser där det finns människoben automatiskt klassifi- ceras som gravar samtidigt som gravbegreppet som sådant ifrågasätts (t.ex. Kaliff 2004). Män- niskoben förekommer på många platser utöver i traditionella gravar. Brända ben återfinns i skärvstenshögar, i vatten och våtmarker, obrända ben hittas i gropar och brunnar. Det finns troligen en mängd olika orsaker till att människoben och människokroppar har hanterats. Det enda som kan sägas vara en gemensam beröringspunkt är att sammanhanget runt hanterandet av kropparna förmodligen var viktigt (t.ex. Röst 2016: 29, 60).

6.7. Fler tecken på eld – kol och glödskal

I samtliga redskapsdepåer finns föremål som har mer eller mindre bevarat glödskal. Dessa före- mål har alltså utsatts för eld. Vissa av föremålen saknar dock tecken på glödskal (Linnér 1993:

232). Utan att ha sett föremålen i verkligheten är det svårt att avgöra om avsaknaden av glödskal beror på att föremålen aldrig har utsatts för eld, eller om glödskalet med tiden har försvunnit.

Av konserveringsrapporten för föremålen i Lillbörtnan framgår att glödskalet är mycket tunt och ömtåligt. På vissa föremål finns rost under glödskalet och glödskalet har delvis ramlat av (Bohm 2016: t.ex. 1, 5, 16). Det går inte att utesluta att mycket rostiga föremål som idag saknar glödskal, till exempel föremålen från Näsuddsholmen, tidigare har haft glödskalsyta.

Tyvärr har jag hittat analyser av metall och glödskal endast för Drocksjöfyndet, vars smidda järnten har analyserats. Analysen visar att tenen kortvarigt kan ha värmts till 1 000 °C och där- efter hållits i en temperatur på 700 °C i 2–4 timmar. 1 000 °C ligger under den temperatur som järn normalt håller vid smidning. Tenen kan istället ha legat på ett gravbål som snabbt brunnit ut, och sedan legat kvar i bålresterna som hållit tenen varm i några timmar. (Tholander och Blomgren 1987: 142, 151)

Kol förekom tillsammans med föremål i fyra av redskapsdepåerna, se Bilaga 1, tabell A. I samtliga fall har kolet hittats ytligt under torven och antagits höra samman med själva depositionen. Även i Lillbörtnan förekom ett ytligt kolskikt men där har kolskiktet tolkats som rester efter senare skogsbränder (Jönsson 2017: 5). Kjell Linnér har också nämnt att det är vanligt att det förekommer kol från naturliga bränder i olika markhorisonter (Linnér 1993: 232). En fråga som då uppstår är om skogsbränder skulle ha kunnat förekomma på flera av fyndplatserna och om det skulle ha kunnat orsaka glödskal på järnföremålen. Skulle det isåfall kunna vara så att glödskalet inte härrör från medvetna mänskliga handlingar i vissa fall? Klart är att flammorna i en skogsbrand kan komma upp i 1 000 °C, dock under mycket kort tid (Granström 2005: 3). En skogsbrands efterföljande glödbrand kan hålla 400–600 °C (Granström 2005: 11). Skalnings- temperaturen, den temperatur då glödskal bildas, ligger på 550 °C för kolstål (Brennert 1985:

151). Det är dock oklart hur glödskalets sammansättning ser ut på de olika föremålen och hur lång tid de aktuella järnföremålen skulle behöva utsättas för en viss temperatur för att glödskal ska bildas runt hela föremålet. Oklart är också om värmen från en skogsbrand skulle kunna nå ner till järnet om det var täckt med någon centimeter material. Här behövs både fler analyser och mer information. För tillfället förblir frågorna obesvarade.

6.8. Drocksjön avviker

Drocksjöfyndet avviker med sin stora mängd järnföremål, 43 stycken jämfört med 8–18 föremål i de övriga redskapsdepåerna. I Drocksjöfyndet finns dessutom föremål som tydligt är lämpliga för smide av mindre föremål, eventuellt i ädelmetaller, samtidigt som det finns verktyg för material som trä och horn. Svärdet är damaskerat och föremålen kan överlag kopplas till hög status. Några verktyg ser också helt oanvända ut. Dessutom fanns en stensättning med ett brandlager på fyndplatsen (Arrhenius 1993: 191–195). Drocksjöfyndet ligger därtill i en miljö som avviker något jämfört med de övriga redskapsdepåerna. Förutom redskapsdepån vid Rönnås-