• No results found

Räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende när mänskliga rättigheter hotas

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende när mänskliga rättigheter hotas"

Copied!
90
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Juridiska institutionen Vårterminen 2021

Examensarbete i EU- och processrätt 30 högskolepoäng

Räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende när mänskliga rättigheter hotas

En analys av huruvida mänskliga rättigheter skyddas tillräckligt effektivt vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet om en europeisk

arresteringsorder

The scope of the principle of mutual trust when human rights are being threatened

An analysis of whether human rights during transfers within the European Arrest Warrant obtain a protection that is efficient enough

Författare: Frida Brånebäck

Handledare: Associate Proffessor Eva Storskrubb

(2)
(3)
(4)
(5)

Förkortningar

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de

mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna

EU Europeiska unionen

EU-domstolen Europeiska unionens domstol

EU-stadgan Europeiska unionens stadga om de grund-

läggande rättigheterna

Europadomstolen Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Strasbourg-domstolen)

FEU Fördraget om Europeiska unionen

FEUF Fördraget om Europeiska unionens funk-

tionssätt

Förklaringen till EU-stadgan Förklaringar avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (2007/C 303/02)

Rambeslutet Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om

en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF)

(6)

ii

(7)

Innehållsförteckning

FÖRKORTNINGAR ... I INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... III

1 INLEDNING ... 1

1.1 BAKGRUND ... 1

1.2 SYFTE, FRÅGESTÄLLNING OCH AVGRÄNSNING ... 3

1.3 METOD OCH MATERIAL ... 4

1.4 DISPOSITION ... 5

2 EU-RÄTTENS SKYDD FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ... 6

2.1 INLEDNING ... 6

2.2 EU-STADGAN ... 6

2.3 EKMR ... 8

2.4 GRUNDLÄGGANDE BESTÄMMELSER I FÖRDRAGEN ... 9

2.4.1 EU:s gemensamma värden (artikel 2 FEU) ... 9

2.4.2 Artikel 7.1- och artikel 7.2-förfarandet (artikel 7 FEU) ... 10

3 PRINCIPERNA OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE OCH ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE 11 3.1 INLEDNING ... 11

3.2 RELATIONEN MELLAN PRINCIPERNA OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE OCH ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE ... 12

3.3 PRINCIPEN OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE ... 13

3.4 PRINCIPEN OM ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE ... 13

4 EU:S STRAFFRÄTTSLIGA SAMARBETSOMRÅDE ... 16

4.1 INLEDNING ... 16

4.2 EN HISTORISK TILLBAKABLICK ... 16

4.3 VAD ÄR SYFTET MED EU:S STRAFFRÄTTSLIGA SAMARBETSOMRÅDE? ... 17

5 RAMBESLUTET OM EN EUROPEISK ARRESTERINGSORDER ... 17

5.1 INLEDNING ... 17

5.2 HUR FUNGERAR RAMBESLUTET I PRAKTIKEN? ... 18

5.2.1 Utfärdande och verkställighet ... 18

5.2.2 Behörig rättslig myndighet ... 18

5.2.3 Uppgifter från den utfärdande medlemsstaten ... 19

5.2.4 Tidsfrister ... 19

5.3 HUR KOMMER PRINCIPERNA OM ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE OCH ÖMSESIDIGT FÖRTROENDE TILL UTTRYCK INOM RAMBESLUTET? ... 19

5.4 RAMBESLUTET OCH DESS FÖRHÅLLANDE TILL MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ... 21

6 MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER SOM EN BRYTPUNKT AV PRESUMTIONEN ENLIGT EU-DOMSTOLENS PRAXIS ... 22

6.1 INLEDNING ... 22

6.2 DE FÖRENADE MÅLEN C-404/15 OCH C-659/15PPU(ARANYOSI OCH CĂLDĂRARU):”MÅSTE VI ALLTID LITA PÅ VARANDRA?” ... 23

6.2.1 Bakgrund och tolkningsfrågor ... 23

6.2.2 EU-domstolens förhandsavgörande ... 23

6.2.2.1 Kan förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling begränsa principen om ömsesidigt förtroende? ... 23

6.2.2.2 Tvåstegsförfarandet till skydd för förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling ... 25

6.2.2.3 Uppskov med verkställighet ... 27

6.3 MÅL C-220/18PPU(ML):”NU SÄGER DE DÄR BORTA ATT VI KAN LITA PÅ DEM MÅSTE VI DET BARA FÖR DET?” ... 28

(8)

iv

6.3.1 Bakgrund och tolkningsfrågor ... 28

6.3.2 EU-domstolens förhandsavgörande ... 29

6.3.2.1 Betydelsen av 2017 års rättsmedel ... 29

6.3.2.2 Omfattningen av den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet ... 29

6.3.2.3 Den utfärdande medlemsstatens försäkran ... 30

6.4 MÅL C-216/18PPU(LM):”NU DÅ?KAN VI LITA PÅ VARANDRA LITE MINDRE NU?” ... 31

6.4.1 Bakgrund och tolkningsfrågor ... 31

6.4.2 EU-domstolens förhandsavgörande ... 32

6.4.2.1 Kan rätten till en rättvis rättegång begränsa principen om ömsesidigt förtroende? ... 32

6.4.2.2 Betydelsen av ett artikel 7.1-förfarande gentemot den utfärdande medlemsstaten ... 33

6.5 MÅL C-128/18(DOROBANTU):”KAN VI TA DET EN GÅNG TILLHUR MYCKET VAR VI TVUNGNA ATT LITA PÅ VARANDRA, SA DU?” ... 34

6.5.1 Bakgrund och tolkningsfrågor ... 34

6.5.2 EU-domstolens förhandsavgörande ... 36

6.5.2.1 Är den verkställande medlemsstatens utredningsskyldighet begränsad till uppenbart bristfälliga förhållanden? ... 36

6.5.2.2 Europadomstolens minimikrav mot överväganden som rör principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande ... 36

6.6 DE FÖRENADE MÅLEN C-354/20 OCH C-412/20PPU(LP):”MEN NU!?” ... 37

6.6.1 Bakgrund och tolkningsfrågor ... 37

6.6.2 EU-domstolens förhandsavgörande ... 38

6.6.2.1 Den utfärdande myndighetens ställning som ”utfärdande rättslig myndighet” ... 38

6.6.2.2 Räckvidden av LM mot bakgrund av de senaste utvecklingarna i Polen ... 38

7 EN ANALYS AV RÄTTSLÄGET UTIFRÅN EU-DOMSTOLENS PRAXIS ... 39

7.1 INLEDNING ... 39

7.2 VILKA MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER SKYDDAS VID ÖVERLÄMNINGSFÖRFARANDEN INOM RAMBESLUTET? ... 40

7.2.1 Absoluta rättigheter ... 40

7.2.2 Relativa rättigheter ... 40

7.3 EN ANALYS AV TVÅSTEGSFÖRFARANDET:I VILKEN UTSTRÄCKNING SKYDDAS MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER VID ÖVERLÄMNINGSFÖRFARANDEN INOM RAMBESLUTET? ... 43

7.3.1 Första skedet i tvåstegsförfarandet ... 44

7.3.1.1 Systematiska eller allmänna brister ... 44

7.3.1.2 Är skyddet för de mänskliga rättigheterna avgränsat till systematiska eller allmänna brister? ... 45

7.3.1.3 Brister som uppmärksammats på internationell nivå ... 51

7.3.2 Andra skedet i tvåstegsförfarandet ... 53

7.3.2.1 Den individuella bedömningen ... 53

7.3.2.2 Bevisbördan: Praktiska svårigheter med den individuella bedömningen ... 54

7.3.2.3 Betydelsen av den utfärdande medlemsstatens försäkran ... 54

7.3.2.4 Omfattningen av den individuella bedömningen ... 56

7.3.2.5 När kan den individuella bedömningen åsidosättas? ... 58

7.3.3 Det avslutande (tredje?) skedet: Uppskov med verkställighet ... 60

7.4 SLUTSATS ... 61

8 LÖSNINGSFÖRSLAG AVSEENDE DEN INDIVIDUELLA BEDÖMNINGEN ... 62

8.1 BÖR DEN INDIVIDUELLA BEDÖMNINGEN AVSKAFFAS? ... 62

8.2 BÖR DEN INDIVIDUELLA BEDÖMNINGEN ÄNDRAS? ... 63

8.2.1 Proportionalitetsbaserad bedömning ... 63

8.2.2 Vem ska bevisa vad? ... 64

8.2.3 Bör ett artikel 7.1-förfarande vara tillräckligt för åsidosättande av den individuella bedömningen? ... 65

9 AVSLUTANDE KOMMENTARER ... 66

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ... 69

EU-DOMSTOLEN ... 69

EUROPADOMSTOLEN ... 71

SVENSKA RÄTTSFALL ... 72

EUROPEISKT OFFENTLIGT TRYCK ... 72

ÖVRIGT ... 80

(9)
(10)

vi

(11)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Några år efter andra världskriget lades de första grundbultarna till det som vi idag kallar för EU. På den tiden var tanken med EU inte särskilt komplicerad. Syftet var kort och gott att skapa ekonomisk integration: en gemensam inre marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.1

Med den inre marknaden uppstod emellertid problem. Avskaffandet av inre gränser underlättade inte bara för ekonomiskt samarbete, utan också för gränsöverskridande brottslighet. Den inre marknaden medförde således oönskade effekter i form av fri rörlig- het för brott och kriminella.2

Det är mot den bakgrunden som EU:s straffrättsliga samarbetsområde kom att för- stärkas genom Amsterdam-fördraget år 1999.3 Genom Amsterdam-fördraget infördes ett nytt samarbetsområde inom EU: ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I artikel 3.2 FEU stadgas numera att EU ska innefatta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser där den fria rörligheten garanteras, samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende bland annat bekämpande av brottslighet.4 Ett huvudsyfte med detta område är således att skapa ett straffrättsligt samarbete inom EU.5

EU:s straffrättsliga samarbete bygger på principen om ömsesidigt erkännande (artikel 82.1 FEUF). Principen innebär att en medlemsstat ska erkänna och verkställa domar och beslut som utfärdats av en annan medlemsstat som om de vore inhemska domar eller in- hemska beslut.6

Som en första konkret åtgärd på det straffrättsliga samarbetsområdet avseende principen om ömsesidigt erkännande antogs rambeslutet år 2002 (skäl 6 rambeslutet).

1 Barnard, Peers (2020), s 2.

2 Bergström, Hettne (2014), s 291.

3 Klimek (2015), s 16.

4 Artikel 3.2 FEU kompletteras av artikel 67.1 FEUF om att unionen ska utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna.

5 Bergström, Hettne (2014), s 290; Spencer, Csúri (2020), s 795.

6 KOM(2000) 495 slutlig, s 4.

(12)

2

Rambeslutet reglerar överlämningsförfaranden av misstänkta och dömda personer och innebär att en medlemsstat (den utfärdande medlemsstaten) kan utfärda en europeisk arresteringsorder i syfte att få en annan medlemsstat (den verkställande medlemsstaten) att gripa och sedermera överlämna en eftersökt person för lagföring eller verkställighet av ett fängelsestraff (artikel 1.1 rambeslutet). Den verkställande medlemsstaten blir då skyldig att, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, erkänna och verkställa den utfärdande medlemsstatens europeiska arresteringsorder genom att gripa och sedermera överlämna den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten (artikel 1.2 rambeslutet).

Syftet med principen om ömsesidigt erkännande är att effektivisera medlemsstaternas straffrättsliga samarbete.7 För att det ömsesidiga erkännandet ska bli effektivt förutsätts emellertid att det finns en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna.8 Det är här principen om ömsesidigt förtroende kommer in i bilden. Denna princip innebär att en medlemsstat ska presumera att övriga medlemsstaters rättssystem lever upp till de minimikrav som följer av EU-rätten och då särskilt EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter.9 Inom ramen för rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande medlemsstaten, utom under ”exceptionella omständigheter”, är förhindrad att kontrollera huruvida den utfärdande medlemsstaten i det konkreta överlämningsförfarandet kommer respektera den eftersökta personens mänskliga rättigheter.10

Den stora fördelen med principen om ömsesidigt förtroende är att det ömsesidiga erkännandet inom ramen för rambeslutet blir mer effektivt. Problemet med principen är emellertid att den verkställande medlemsstaten, på grund av bristande kontroll, kan tvingas presumera att den utfärdande medlemsstaten i ett enskilt överlämningsförfarande kommer respektera den eftersökta personens mänskliga rättigheterna; trots att det finns omständigheter som tyder på det motsatta.11 Tillämpningen av rambeslutet riskerar därmed att innefatta en konflikt mellan å ena sidan principen om ömsesidigt förtroende

7 Böse (2015), s 144. Se även skäl 10 rambeslutet.

8 Billing (2020), s 188.

9 EU-domstolens yttrande 2/13, p 192.

10 EU-domstolens yttrande 2/13, p 192.

11 Böse (2015), s 144.

(13)

samt en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter.12

Denna problematik späds på ytterligare av det faktumet att rambeslutet saknar en uttrycklig bestämmelse som medger att den verkställande medlemsstaten har en rätt att undersöka huruvida den utfärdande medlemsstaten kommer iaktta den eftersökta personens mänskliga rättigheter.13 Artikel 1.3 i rambeslutet stadgar visserligen att ram- beslutet inte påverkar skyldigheten att iaktta de mänskliga rättigheter som följer av EU- rätten, men den rättsliga innebörden av denna bestämmelse är oklar.14 Innebär den att den verkställande medlemsstaten, trots principen om ömsesidigt förtroende, kan kontrollera huruvida den utfärdande medlemsstaten kommer respektera den eftersökta personens mänskliga rättigheter?

1.2 Syfte, frågeställning och avgränsning

Syftet med denna uppsats är att analysera räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende inom tillämpningsområdet för rambeslutet när mänskliga rättigheter hotas.

Genom detta syfte kommer följande frågeställning besvaras: Är skyddet för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet tillräckligt effektivt? För att besvara den frågeställningen kommer följande delfrågor besvaras:

1. Kan principen om ömsesidigt förtroende begränsas till skydd för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet? Om denna delfråga besvaras jakande:

2. När kan principen om ömsesidigt förtroende begränsas till skydd för mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet?

3. Vilka mänskliga rättigheter skyddas vid överlämningsförfaranden inom ram- beslutet?

4. I vilken utsträckning skyddas mänskliga rättigheter vid överlämningsför- faranden inom rambeslutet?

12 Anagnostaras (2016), s 1675; Böse (2015), s 136.

13 Billing (2020), s 188.

14 Auke (2020), s 64.

(14)

4

5. Har EU-domstolen i dessa avseenden uppnått en rimlig avvägning mellan å ena sidan en effektiv tillämpning av rambeslutet och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter?

Jag har valt att avgränsa uppsatsen i två avseenden. Den första avgränsningen gäller vilka mänskliga rättigheter som avses. I detta avseende har jag valt att avgränsa uppsatsen till mänskliga rättigheter såsom de kommer till uttryck inom EU-rätten: dels genom EU- stadgan och dels genom EKMR (artikel 6.1 och 6.3 FEU). Dessa rättighetskataloger innefattar en rad olika mänskliga rättigheter, såväl civila som politiska,15 och därför har jag valt att avgränsa uppsatsen till de rättigheter som själva överlämnandet av den misstänkte typiskt sett riskerar att innefatta. Fokus kommer därför riktas mot mänskliga rättigheter som typiskt sett aktualiseras vid såväl frihetsberövande åtgärder som vid rättegångsprocesser såsom exempelvis förbudet mot omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 4 EU-stadgan och artikel 3 EKMR) och rätten till en rättvis rättegång (artikel 47 EU-stadgan och artikel 6 EKMR).

Den andra avgränsningen gäller rambeslutets bestämmelser. Mänskliga rättigheter skyddas nämligen på en rad olika sätt vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet, till exempel genom artiklarna 3, 4, 14 och 19 i rambeslutet. Fokus för denna uppsats är emellertid artikel 1.3 i rambeslutet, vilket innebär att övriga artiklar som skyddar mänskliga rättigheter vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet i stort sett kommer bortses från.

1.3 Metod och material

Metoden för denna uppsats är rättsdogmatik. Detta innebär att frågeställningen kommer besvaras med hjälp av de allmänt accepterade rättskällorna såsom lagstiftning, praxis och doktrin. Av dessa rättskällor utgör lagstiftning och praxis förankrade rättskällor som tillsammans bildar gällande rätt. Dessa kommer därför användas för ett de lege lata- perspektiv. Doktrinen däremot saknar självständig rättslig status och utgör inte i sig självt gällande rätt. Icke desto mindre utgör doktrinen ett utmärkt underlag för att beskriva, analysera och kritisera gällande rätt samt även diskutera fram olika lösningar på de rättsliga problem som identifierats av densamma. Doktrinen kommer därför främst

15 Spaventa (2020), s 245.

(15)

användas för ett de lege ferenda-perspektiv.16 Det ska dock uppmärksammas om att denna uppsats tar sikte på ett EU-rättsligt problem. Materialet för denna uppsats kommer därför huvudsakligen bestå av EU-rättsligt material såsom EU-rättslig lagstiftning, allmänna rättsprinciper17, europarättslig praxis18, skälen19 (som finns angiven i början av den EU- rättsliga lagstiftningen), europeisk doktrin20 och soft law21.

1.4 Disposition

Dispositionen för denna uppsats ser ut enligt följande. I avsnitt 2 redogörs för EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter. Syftet med detta avsnitt är att skapa en grundläggande förståelse för EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter och då särskilt vad det omfattar samt hur och när det aktualiseras. I avsnitt 3 redogörs för principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende. Syftet med detta avsnitt är att skapa en grundläggande förståelse för de båda principerna. I avsnitt 4 redogörs för EU:s straffrättsliga samarbetsområde. Syftet med detta avsnitt att skapa förståelse för syftet med EU:s straffrättsliga samarbete. I avsnitt 5 redogörs för rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Detta avsnitt riktar fokus på hur rambeslutet fungerar i praktiken, men också på hur principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kommer till uttryck inom ramen för rambeslutet. I avsnitt 6 övergår uppsatsen till att redogöra för EU-domstolens praxis avseende räckvidden av principen om ömsesidigt förtroende när mänskliga rättigheter hotas vid överlämningsförfaranden inom rambeslutet. Detta avsnitt fokuserar på fem rättsfall som relativt nyligen meddelats av EU-domstolen. I avsnitt 7 följer en analys och diskussion av rättsläget utifrån den praxis som redogjorts för i förgående avsnitt. Det är inom ramen för detta avsnitt som frågeställningen för uppsatsen

16 Kleinman (2018), s 21 och 27 ff.

17 Vissa allmänna rättsprinciper framgår av fördragen och utgör således primärrätt, se till exempel principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 FEU), proportionalitetsprincipen (artikel 5.4 FEU och artikel 52.1 EU-stadgan) och principen om ömsesidigt erkännande. Vissa andra allmänna rättsprinciper, såsom exempelvis principen om ömsesidigt förtroende, framgår huvudsakligen av EU-domstolens praxis, se Paju (2018), s 69.

18 Med ”europarättslig praxis” avses både EU-domstolens och Europadomstolens praxis.

19 Förklaringen till EU-stadgan kan jämföras som ett slags ”skäl” till EU-stadgan, se inledningen till förklaringen till EU-stadgan: “Även om förklaringen inte i sig har rättslig status, utgör de ett värdefullt tolkningsverktyg avsett att klargöra stadgans bestämmelser”.

20 Med ”europeisk doktrin” avses doktrin som tar sikte på både EU-rätt och EKMR.

21 Med “soft law” menas dokument i form av riktlinjer, koder och liknande dokument publicerade av de EU-rättsliga institutionerna, se Bernitz (2020), s 66; Reichel (2018), s 128.

(16)

6

huvudsakligen kommer bevaras. I avsnitt 8 presenteras egna lösningsförslag som syftar till att lösa några av de problem som identifierats i förgående avsnitt. Slutligen följer en sammanfattande slutsats i avsnitt 9.

2 EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter

2.1 Inledning

Till en början saknades ett skydd för mänskliga rättigheter inom EU.22 Idag är emellertid EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter ett mycket omfattande sådant. I takt med EU:s ökade befogenheter har det dessutom kommit att bli ett mycket betydelsefullt område;

inte minst inom ramen för EU:s straffrättsliga samarbetsområde.23 När man talar om EU- rättens skydd för mänskliga rättigheter är det emellertid viktigt att förstå vad det omfattar samt när och hur det aktualiseras. Syftet med detta avsnitt är att ge en grundläggande förståelse för detta.

2.2 EU-stadgan

EU-stadgan upprättades och ratificerades år 2000.24 Under en period efter ratificeringen var det oklart vilket rättsligt värde EU-stadgan hade,25 men sedan år 2009 står det klart att EU-stadgan har samma rättsliga värde som fördragen (artikel 6.1 FEU). Detta innebär att EU-stadgan, precis som fördragen, utgör primärrätt.26

EU-stadgans bestämmelser riktar sig till två grupper av adressater som är bundna av EU-stadgan i varierande utsträckning. Den första gruppen innefattar EU:s institutioner, organ och byråer. Av fördragen följer att denna grupp adressater är skyldiga att iaktta och respektera de rättigheter som följer av EU-stadgan, oavsett om de agerar inom ramen för EU-rätten (artikel 51.1 EU-stadgan). Detta innebär bland annat att EU-domstolen är skyldig att beakta EU-stadgan när den meddelar förhandsavgöranden avseende rambeslutets bestämmelser.27

22 De Hert (2016), s 106.

23 Spaventa (2020), s 244.

24 Schütze (2020), s 485.

25 Spaventa (2020), s 258.

26 De Hert (2016), s 108.

27 Spaventa (2020), s 261 f.

(17)

Den andra gruppen av adressater innefattar medlemsstaterna. Dessa har, till skillnad från EU:s institutioner, organ och byråer, en skyldig att beakta EU-stadgan endast när de tillämpar EU-rätten (artikel 51.1 EU-stadgan).28 Så är exempelvis fallet när de tillämpar rambeslutet; både som utfärdande och som verkställande medlemsstat.

EU-domstolen har ensam behörighet att meddela förhandsavgörande avseende tolkningen av EU-stadgans bestämmelser (artikel 6.1 FEU och artikel 267 FEUF). EU- domstolen har således en viktig roll när det kommer till utformande av EU-stadgans bestämmelser.29 Den materiella tillämpningen av EU-stadgans bestämmelser är emellertid förbehållen de nationella domstolarna som i sin tur, i enlighet med principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 FEU), är bundna av EU-domstolens praxis.30

EU-stadgan föreskriver om rättigheter av såväl absolut som relativ karaktär.31 Rättigheter av relativ karaktär får begränsas, men dock endast under vissa angivna förutsättningar: av EU-stadgan framgår nämligen att varje begränsning av de rättigheter som följer av EU-stadgan måste vara föreskriven i lag samt vara förenlig med

”kärninnehållet” i den aktuella rättigheten och dessutom, med beaktandet av proportio- nalitetsprincipen, vara nödvändig och faktiskt svara mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter (artikel 52.1 EU-stadgan).

Avslutningsvis ska uppmärksammas om att EU-stadgan innefattar en bestämmelse som är särskilt relevant för syftet med denna uppsats. Av artikel 19.2 EU-stadgan framgår att ingen får avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där denna löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling (non-refoulement; se även skäl 13 rambeslutet med samma lydelse). Denna bestämmelse tar således sikte på bland annat överlämningsförfaranden av dömda och misstänkta personer, vilket innebär att varje överlämningsförfarande inom rambeslutet måste vara förenligt med denna.32

28 Spaventa (2020), s 262.

29 De Hert (2016), s 108.

30 Paju (2018), s 66.

31 Spaventa (2020), s 267.

32 Billing (2020), s 187.

(18)

8 2.3 EKMR

EKMR upprättades år 1950 och ratificerades år 1953. De rättigheter som föreskrivs inom EKMR är bindande för samtliga konventionsstater (artikel 1 EKMR). Europadomstolen har till uppgift att tillförsäkra konventionsstaternas efterlevnad av EKMR och är därmed behörig att pröva alla frågor som rör tolkningen och tillämpningen av EKMR (artikel 32 EKMR). Europadomstolens praxis är bindande för samtliga konventionsstater och alltså inte bara för den konventionsstat som är part i det specifika målet (artikel 46 EKMR).33

Samtliga medlemsstater har ratificerat EKMR. De är således bundna av EKMR och Europadomstolens praxis (artikel 1 och 46 EKMR). EU som union har däremot inte ratificerat EKMR (ännu; se dock artikel 6.2 FEU),34 vilket innebär att EU, till skillnad från medlemsstaterna, inte är bunden av vare sig EKMR eller Europadomstolens praxis – åtminstone inte formellt sett.35 Icke desto mindre ska de rättigheter som följer av EKMR ingå i EU-rätten som allmänna principer (artikel 6.3 FEU). Europadomstolen har således en roll när det gäller utformandet av dessa allmänna principer. Därför är det också högst relevant att referera till Europadomstolens praxis, och inte bara till EU-domstolens, när man talar om EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter.36

Det finns dock en viktig skillnad mellan EKMR och EU-stadgan. Den förra utgör, till skillnad från den senare, inte primärrätt. Detta innebär att EU-stadgans bestämmelser utgör den primära rättskällan när EU:s skydd för de mänskliga rättigheterna aktualiseras och att rättighetsskyddet enligt EKMR kommer i andra hand.37

Trots det nyss anförda har EU-stadgan sitt innehåll till stor del inspirerats av EKMR.38 Samtliga rättigheter som erkänns i EKMR återfinns därför i EU-stadgan.39 Viktigt att uppmärksamma på i detta sammanhang är att EU-stadgans bestämmelser, i den mån de motsvarar de rättigheter som följer av EKMR, ska ha samma innebörd och räckvidd som de rättigheter som följer av EKMR (artikel 52.3 EU-stadgan). Detta innebär att EU- stadgans bestämmelser, i den mån de motsvarar de rättigheter som följer av EKMR, ska

33 Rainey, McCormick, Ovey (2021), s 8 f och 17 ff.

34 Schütze (2020), s 467.

35 Spaventa (2020), s 270; Rainey, McCormick, Ovey (2021), s 13 f. Denna problematik uppmärksammades bland annat i Europadomstolens dom i mål Bosphorus Airways mot Irland, se särskilt p 45–46.

36 Billing (2020), s 187; de Hert (2016), s 108

37 Bergström, Hettne (2014), s 318; Billing (2020), s 187.

38 Europeiska rådet (1999): Ordförandeskapets slutsatser i Köln den 3–4 juni 1999, p 44.

39 Andersson (2018), s 86.

(19)

utformas av ordalydelsen i EKMR, men också av Europadomstolens praxis.40 Dessutom föreskriver EU-stadgan att ingen bestämmelse i stadgan får tolkas som att den inskränker de mänskliga rättigheter som erkänns i EKMR (artikel 53 EU-stadgan). Europadomstolen har därmed inte bara en roll när det gäller utformandet av EU-rättens allmänna principer, utan också när det gäller själva utformandet av EU-stadgans bestämmelser; även om detta sker indirekt.41

2.4 Grundläggande bestämmelser i fördragen 2.4.1 EU:s gemensamma värden (artikel 2 FEU)

I artikel 2 FEU stadgas att unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättig- heterna.42 Respekt för dessa värden utgör ett villkor för en stats tillträde till EU (artikel 49 FEU) och därmed utgör de också en grundläggande förutsättning för att medlemsstaternas rättsliga samarbete ska fungera.43

Artikel 2 FEU anses motivera principen om ömsesidigt förtroende eftersom de värden som anges däri ska forma medlemsstaternas nationella lagstiftning och rättssystem.44 Av detta följer att bristande respekt för mänskliga rättigheter inte bara är problematiskt i sig självt, utan också utgör ett hot mot principen om ömsesidigt förtroende. Därmed finns det flera skäl till varför EU har ett intresse av att upprätthålla och främja de gemensamma värden som följer av artikel 2 FEU.45

EU kan emellertid inte tvinga medlemsstaterna att respektera de gemensamma värden som följer av artikel 2 FEU.46 Artikel 7 FEU föreskriver därför om två olika förfaranden som syftar till att främja de gemensamma värden som fastslås i artikel 2 FEU.47 Dessa

40 Förklaringen till EU-stadgan under avsnittet om artikel 52 EU-stadgan.

41 De Hert (2016), s 108.

42 Betydelsen av mänskliga rättigheter inom EU:s område för frihet, säkerhet och rättvisa förtydligas genom artikel 67.1 FEUF: ”Unionen ska utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna”.

43 Larion (2018), s 160.

44 EU-domstolens yttrande 2/13, p 168.

45 Böse (2015), s 135; Craig (2020), s 34; Larion (2018), s 163.

46 Spaventa (2020), s 253.

47 Det finns även andra EU-rättsliga verktyg som kan aktualiseras när en medlemsstat bryter mot artikel 2 FEU: dels fördragsbrottstalan (artikel 258 FEUF) och dels det så kallade ”rättsstats-verktyget”, se KOM(2014) 158 slutlig.

(20)

10

förfaranden kan var för sig aktualiseras när en medlemsstat systematiskt kränker de värden som anges i artikel 2 FEU.48

2.4.2 Artikel 7.1- och artikel 7.2-förfarandet (artikel 7 FEU)

Artikel 7 FEU innefattar två olika politiska processer som är förbehållna de politiska ledarna som representeras i rådet49 respektive Europeiska rådet50. Artikel 7 FEU utgör således ingen rättslig process.51 Det första förfarandet är ett s.k. artikel 7.1-förfarande.

Detta förfarande innebär att rådet – på förslag av en tredjedel av medlemsstaterna, Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen med en majoritet på fyra femtedelar och efter Europaparlamentets godkännande – får slå fast att det finns en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter de värden som anges i artikel 2 FEU (artikel 7.1 FEU). Artikel 7.1-förfarandet kan således aktualiseras redan när det finns en risk för att en medlemsstat åsidosätter de gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU.52

Det andra förfarandet är ett s.k. artikel 7.2-förfarande. Detta förfarande innebär att Europeiska rådet – på förslag av en tredjedel av medlemsstaterna eller Europeiska kom- missionen och efter Europaparlamentets godkännande – får slå fast att en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de värden som anges i artikel 2 FEU (artikel 7.2 FEU). Artikel 7.2-förfarandet aktualiseras således, till skillnad från artikel 7.1-förfarande, först när en medlemsstats systematiska kränkningar av de gemensamma värden som slås fast i artikel 2 FEU är ett faktum.53

För att ett artikel 7.2-förfarande ska gå igenom krävs det att det Euroepiska rådet

”enhälligt” slår fast att en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de värden som anges i artikel 2 FEU. Det räcker således med att en medlemsstat lämnar veto för att rädda den medlemsstaten som är aktuell för artikel 7.2-förfarandet.54

Ett artikel 7.2-förfarandet har hittills aldrig inletts.55 I december år 2017 aktiverades däremot för första gången någonsin ett artikel 7.1-förfarande. Detta skedde på initiativ av

48 Larion (2018), s 163.

49 Rådet är EU:s huvudsakliga beslutsfattande organ bestående av medlemsstaternas ministrar. Rådet ska inte förväxlas med Europeiska rådet, se fotnot 50 nedan.

50 Europeiska rådets består av medlemsstaternas premiär- och statsministrar och har till uppgift att fastställa EU:s allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar.

51 Konstadinides (2019), s 751.

52 Spaventa (2020), s 254; Larion (2018), s 162 ff.

53 Larion (2018), s 162.

54 Bárd, van Ballegooij (2018), s 360.

55 Per den 4 juni 2021.

(21)

kommissionen som, med anledningen av de polska lagreformerna, hävdade att Polen allvarligt åsidosätter de gemensamma värden som kommer till uttryck i artikel 2 FEU och då specifikt rättsstatens principer.56 I september år 2018 aktiverades artikel 7.1- förfarandet ännu en gång: denna gång på initiativ av Europaparlamentet med anledning av de politiska utvecklingar som på senare år skett i Ungern.57 Även denna kritik grundar sig i bristande respekt mot rättsstaten. Dessa förfaranden mot Polen respektive Ungern pågår än idag.58 Huruvida rådet anser att det finns en klar risk för att Polen respektive Ungern allvarligt och ihållande åsidosätter de värden som anges i artikel 2 FEU återstår därmed att se.

3 Principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende

3.1 Inledning

Principen om ömsesidigt erkännande har kallats för en ”hörnsten” inom EU:s straff- rättsliga samarbetsområde.59 Principen nämns ofta i samband med principen om ömse- sidigt förtroende som, åtminstone historiskt sett, haft en något mer undanskymd roll: den nämns till exempel inte i fördragen och förblev dessutom under en lång tid nästintill helt frånvarande från EU-domstolens praxis.60

På senare år har emellertid en förändring skett. Numera hänvisar EU-domstolen allt som oftast till principen om ömsesidigt förtroende; inte minst i förhållande till ram- beslutets bestämmelser.61 Trots denna ökade uppmärksamhet kvarstår en del oklarheter kring principens innebörd. Denna oklarhet späds på ytterligare av den något dunkla relationen mellan principen om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Syftet med detta avsnitt är därför att klargöra innebörden av de båda principerna.

56 KOM(2017) 835 slutlig.

57 Interinstitutionellt ärende: 2018/0902 (NLE).

58 Per den 4 juni 2021. För status angående rättsstatens principer inom EU, se KOM(2020) 580 slutlig.

59 Se bland annat Europeiska rådet (1999): Ordförandeskapets slutsatser i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, p 33.

60 Cambien (2017), s 93 f.

61 Cambien (2017), s 94.

(22)

12

3.2 Relationen mellan principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende

Det finns olika uppfattningar om relationen mellan principerna om ömsesidigt erkän- nande och ömsesidigt förtroende. Generaladvokaten Bot uttryckte till exempel i sitt förslag till avgörande av mål C-486/14 (Kossowski) att

”ömsesidigt förtroende inte är en förutsättning för att ömsesidigt erkännande ska kunna tillämpas, utan tvärtom en konsekvens som tillämpningen av den principen medför för medlemsstaterna [och att tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande [således innebär] att medlemsstaterna åläggs att visa förtroende för varandra oavsett vilka skillnader som finns mellan deras respektive nationella lagstiftning”.62

En annan ståndpunkt är emellertid att principen om ömsesidigt erkännande bygger på principen om ömsesidigt förtroende, eller med andra ord: att principen om ömsesidigt erkännande förutsätter ömsesidigt förtroende.63 Denna ståndpunkt är enligt min upp- fattning den mest vedertagna eftersom den bland annat vinner stöd av skälen till en rad olika EU-rättsliga regelverk,64 men också av EU-domstolens praxis.65 Relationen mellan principen om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende ska således förstås som att principen om ömsesidigt erkännande förutsätter att det föreligger ett ömsesidigt för- troende mellan medlemsstaterna. I pedagogiskt syfte ska därför inledningsvis redogöras för principen om ömsesidigt erkännande, innan uppsatsen övergår till en redogörelse för principen om ömsesidigt förtroende.

62 Förslag till avgörande av generaladvokat Bot i mål C-486/14 (Kossowski), p 43.

63 Se exempelvis Auke (2019), s 469, Billing (2020), s 188, Maiani, Migliorini (2020), s 12 f och Mitsilegas (2016), s 150.

64 Se till exempel skäl 10 i rambeslutet om att ”[s]ystemet med en europeisk arresteringsorder [som syftar till att genom- föra principen om ömsesidigt erkännande i praktiken] vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna”.

65 Se till exempel de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU (Aranyosi och Căldăraru), p 76, och där angiven praxis: ”Rambeslutet grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, som i sin tur grundar sig på det ömsesidiga förtroende mellan medlemsstaterna”.

(23)

3.3 Principen om ömsesidigt erkännande

I fördragen stadgas numera att EU:s straffrättsliga samarbete bygger på principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden (artikel 82.1 FEUF).66 Principen har således införlivats i fördragen, vilket innebär att den ingår i EU:s primärrätt.

Innebörden av principen om ömsesidigt erkännande är att en medlemsstat ska erkänna och verkställa domar och beslut som utfärdats av en annan medlemsstat som om de vore inhemska domar eller inhemska beslut.67 Härigenom bidrar principen om ömsesidigt erkännande till att domar och beslut meddelade inom EU kan röra sig fritt från en medlemsstat till en annan utan att stöta på hinder (fri rörlighet av domar och beslut).68

Den stora fördelen med principen om ömsesidigt erkännande är att medlemsstaternas rättsliga samarbete underlättas utan att för den sakens skull skapa behovet av harmo- niserad lagstiftning.69 Harmonisering handlar om att skapa gemensamma, enhetliga regler inom EU (artikel 114 FEUF);70 något som inte sällan visat sig vara både en långsam och besvärlig process – ibland till och med en politiskt omöjlig sådan.71 Genom principen om ömsesidigt erkännande minskar emellertid behovet av att skapa gemensam EU-rättslig lagstiftning eftersom medlemsstaterna bara behöver erkänna (acceptera) och erkänna varandras nationella lagstiftning.72

3.4 Principen om ömsesidigt förtroende

EU-domstolen har haft en betydande roll avseende etableringen av principen om ömsesidigt förtroende.73 Principen utvecklades till en början i syfte att underlätta den fria

66 Trots detta utvecklades principen om ömsesidigt erkännande långt före EU:s straffrättsliga samarbetsområde existerade överhuvudtaget i mål 120/78 (Cassis de Dijon). Av målet följer att en medlemsstat måste erkänna övriga medlemsstaters nationella lagstiftning avseende tillverkning av varor, även om dessa regler skiljer sig från den egna medlemsstatens nationella lagstiftning. Målet handlade således om fri rörlighet av varor och det var också i avseende att underlätta densamma som principen om ömsesidigt erkännande utvecklades från första början, se Klimek (2017), s 4 f och Cambien (2017), s 98. Principen har också kommit att spela en central roll för utformandet och upprätthållandet av den inre marknaden, se KOM(1999) 299 final, s 3.

67 KOM(2000) 495 final, s 4.

68 Klimek (2017), s 7.

69 Klimek (2017), s 6 f; KOM(1999) 299 final, s 3.

70 Snell (2020), s 363.

71 Cambien (2017), s 112.

72 Klimek (2017), s 6 f; Mitsilegas (2016), s 149. För en närmare redogörelse av relationen mellan principen om ömsesidigt erkännande och harmonisering, se Auke (2020), s 130 f.

73 Auke (2020), s 79.

(24)

14

rörligheten,74 men generellt sett har EU-domstolens hänvisningar till ömsesidigt förtro- ende i förhållande till den inre marknaden varit relativt få. Desto vanligare är det, framför allt på senare år, att EU-domstolen hänvisar till ömsesidigt förtroende inom EU:s område för frihet, säkerhet och rättvisa; inte minst beträffande EU:s straffrättsliga samarbets- område och då särskilt med avseende på rambeslutets bestämmelser.75

Den exakta innebörden av principen om ömsesidigt förtroende var under en längre tid höjd i dunkel.76 I ett yttrande från år 2014 anförde emellertid EU-domstolen något som i det närmaste framstår som en definition:

”[Principen om ömsesidigt förtroende] innebär, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, anser att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och, särskilt, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten”.77

”När medlemsstaterna tillämpar unionsrätten kan de således, enligt unionsrätten, vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte endast saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar”.78

Utifrån detta ska två viktiga iakttagelser göras. För det första innefattar principen om ömsesidig förtroende en presumtion för att samtliga medlemsstater lever upp till de minimikrav som följer av EU-rättens skydd för mänskliga rättigheter.79 För det andra kan denna presumtion brytas under ”exceptionella omständigheter”. Detta betyder att principen om ömsesidigt förtroende kan begränsas under ”exceptionella omständigheter”

och att den således inte är absolut. Vad som avses med ”exceptionella omständigheter”

74 Några av de allra första rättsfallen som överhuvudtaget nämnde ömsesidigt förtroende handlade om fri rörlighet av varor, eller närmare bestämt om handel av djur, se bland annat EU-domstolens dom i mål 46/76 (Bauhuis) och mål C-5/94 (Hedley Lomas).

75 Cambien (2017), s 96.

76 Auke (2019), s 468; Cambien (2017), s 94.

77 EU-domstolens yttrande 2/13, p 191.

78 EU-domstolens yttrande 2/13, p 192.

79 Prachel (2017), s 82.

(25)

framgår dock inte av EU-domstolens yttrande. Denna fråga har istället blivit föremål för EU-domstolens praxis.

Som anförts ovan i avsnitt 3.2 är den mest vedertagna uppfattningen, enligt min mening, att principen om ömsesidigt erkännande förutsätter att det föreligger ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Härigenom bidrar inte bara principen om ömsesidigt erkännande utan också principen om ömsesidigt förtroende till ett mer effektivt rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna. Enligt EU-domstolen har således såväl principen om ömsesidigt erkännande som principen om ömsesidigt förtroende en grundläggande betydelse inom EU eftersom de båda gör det möjligt att skapa ett område utan gränser.80

Avslutningsvis ska den rättsliga statusen av principen om ömsesidigt förtroende utvecklas något. Som nämnts ovan i avsnitt 3.1 nämns principen om ömsesidigt förtro- ende inte i fördragen överhuvudtaget och därför ingår den inte heller i primärrätten.81 Trots detta nämns principen allt som oftast i både EU-domstolens praxis82 och i EU- rättsliga dokument83. Det står därmed klart att principen är en väletablerad sådan inom EU-rätten. Dessutom möjliggör den, enligt EU-domstolen, ett område utan inre gränser;84 ett mål som slås fast i fördragen (artikel 3.2 FEU och artikel 67 FEUF). Principen i sig utgör således inte primärrätt, men däremot är den nära förknippad med primärrätten och är därför nog så viktig.

80 EU-domstolens yttrande 2/13, p 191; Aranyosi och Căldăraru, p 78. Inom doktrinen råder det emellertid en annan uppfattning. Auke menar till exempel att medlemsstaternas rättsliga samarbete inte nödvändigtvis förutsätter ett ömsesidigt förtroende och att ett rättsligt samarbete således mycket väl kan existera även utan ett ömsesidigt förtroende, även om ett ömsesidigt förtroende givetvis underlättar samarbetet, se Auke (2020), s 12. Vidare menar Xanthopoulou att betydelsen av principen om ömsesidigt erkännande inte ska överskattas; åtminstone inte till nackdel för de mänskliga rättigheterna, se Xanthopoulou (2018), s 504.

81 Prechal (2017), s 78 f.

82 Se exempelvis EU-domstolen dom i de förenade målen C-411/10 och C-439/10 (N.S. m.fl.), mål C-396/11 (Radu), mål C-399/11 (Melloni) och de förenade målen C-404/15 och C-659/15 PPU (Aranyosi och Căldăraru).

83 Se exempelvis KOM(2000) 495 final, s 4 och EU-domstolens yttrande 2/13, p 191–192.

84 EU-domstolens yttrande 2/13, p 191.

(26)

16

4 EU:s straffrättsliga samarbetsområde

4.1 Inledning

Som nämndes i inledningen var syftet med EU från första början att skapa ekonomisk integration genom en gemensam inre marknad med fri rörlighet av varor, tjänster, personer och kapital.85 Vid första anblick är det därför inte helt uppenbart hur EU:s straffrättsliga samarbetsområde kommer in i bilden.86 Syftet med detta avsnitt är att klargöra detta, dels genom att redogöra för den historiska bakgrunden till EU:s straffrättsliga samarbetsområde och dels genom att redogöra för syftet med EU:s straffrättsliga samarbetsområde.

4.2 En historisk tillbakablick

Den första byggstenen till EU:s straffrättsliga samarbete lades år 1992 genom Maastricht- fördraget.87 Genom Maastricht-fördraget rustades EU med en rad olika rättsliga verktyg indelade i tre olika grupper, eller så kallade ”pelare”, varav den tredje pelaren tog sikte på rättsliga och inrikes frågor (Justice and Home Affairs).Inom detta område skapades bland annat ett mellanstatligt samarbete i straffrättsliga frågor.88

Den andra byggstenen till EU:s straffrättsliga samarbetsområde lades år 1997 genom Amsterdam-fördraget.89 Genom Amsterdam-fördraget förstärktes det straffrättsliga samarbetsområdet inom den tredje pelaren genom fastställandet av ett nytt område: ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.90

Den tredje och sista byggstenen till EU:s straffrättsliga samarbetsområde (som det ser ut idag) lades år 2009 i och med Lissabon-fördraget. Genom Lissabon-fördraget fick artikel 3.2 FEU fick sin nuvarande lydelse om att unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten garanteras, samtidigt

85 Barnard, Peers (2020), s 2.

86 Spencer, Csúri (2020), s 793.

87 Maastricht-fördraget undertecknades den 7 februari 1992 och trädde i kraft den 1 november 1993.

88 Craig (2020), s 21 f.

89 Amsterdam-fördraget undertecknades den 2 oktober 1997 och trädde i kraft den 1 maj 1999.

90 Klimek (2015), s 16.

(27)

som lämpliga åtgärder vidtas avseende bland annat förebyggande och bekämpade av brottslighet.91

4.3 Vad är syftet med EU:s straffrättsliga samarbetsområde?

Som anfördes i inledningen förde den inre marknaden med sig oönskade effekter i form av fri rörlighet för brott och kriminella, vilket senare ledde till att EU:s straffrättsliga samarbetsområde växte fram.92 Fri rörlighet för brott och kriminella är nämligen inte enbart problematiskt i sig, utan utgör dessutom ett hot mot avskaffandet av inre gränser.93 EU:s straffrättsliga samarbetsområde ska därför förstås som en konsekvens av de oönskade effekter som den inre marknaden förde med sig.94

Ett syfte med EU:s straffrättsliga samarbetsområde är således att skydda och bevara den fria rörligheten genom att råda bot på det som hotar densamma.95 Av artikel 67.3 FEUF följer dessutom att ”unionen ska verka för att säkerställa en hög säkerhetsnivå genom förebyggande och bekämpande av brottslighet” (kursivering här).96 Ett annat syfte med EU:s straffrättsliga samarbetsområde är således att säkerställa EU:s skydd mot brottslighet.97

5 Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder

5.1 Inledning

I början på 2000-talet skedde många viktiga förändringar inom EU:s straffrättsliga samarbetsområde. På det Europeiska rådets möte i Tammerfors år 1999 diskuterades implementeringen av principen om ömsesidigt erkännande som en viktig åtgärd i syfte

91 Klimek (2015), s 16 fotnot 34. Artikel 3.2 FEU kompletteras av artikel 67.1 FEUF om att unionen ska utgöra ett område med frihet, säkerhet och rättvisa med respekt för de grundläggande rättigheterna.

92 Bergström, Hettne (2014), s 291.

93 För liknande resonemang, se Ostropolski (2015), s 167.

94 Spencer, Csúri (2020), s 794.

95 Billing (2020), s 187; Spencer, Csúri (2020), s 794.

96 Se också artikel 3.2 FEU i sin helhet: ”Unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras, samtidigt som lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt förebyggande och bekämpande av brottslighet”

(kursivering här).

97 Bergström, Hettne (2014), s 290; Bernitz, Kjellgren (2021), s 456.

(28)

18

att underlätta det straffrättsliga samarbetet.98 År 2002 infördes därför rambeslutet som den första konkreta åtgärden avseende implementeringen av principen om ömsesidigt erkännande inom EU:s straffrättsliga samarbetsområde (skäl 6 rambeslutet). År 2004 trädde rambeslutet i kraft. Sedan dess har rambeslutet erbjudit ett snabbt och effektivt verktyg för överlämningsförfaranden av dömda och misstänkta personer inom EU.99

5.2 Hur fungerar rambeslutet i praktiken?

5.2.1 Utfärdande och verkställighet

Enligt rambeslutet kan en medlemsstat utfärda en europeisk arresteringsorder i syfte att få en annan medlemsstat att gripa och sedermera överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av fängelsestraff (artikel 1.1 rambeslutet). En europeisk arresteringsorder får bland annat utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer (artikel 2.1 rambeslutet). En medlemsstat som mottar en europeisk arresteringsorder ska, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, verkställa den utfärdande medlemsstatens arresteringsorder (artikel 1.2 rambeslutet).

Den verkställande medlemsstatens skyldighet att verkställa den utfärdande medlems- statens europeiska arresteringsorder är inte absolut.100 Rambeslutet föreskriver nämligen om tio vägransgrunder: tre obligatoriska och sju icke-obligatoriska (artikel 3 och 4 rambeslutet).101 Dessa vägransgrunder tar sikte på specifika situationer och specifika rättigheter såsom exempelvis ne bis in idem och är således inte tillämpliga i förhållande till mänskliga rättigheter i allmänhet.102

5.2.2 Behörig rättslig myndighet

Det är inte vilken rättslig myndighet som helst som får utfärda respektive verkställa en europeisk arresteringsorder. Utfärdande och verkställighet får endast ske av medlems- staternas behöriga rättsliga myndighet (artikel 6.1 och 6.2 rambeslutet). Medlemsstaterna får dock utse en eller flera centralmyndigheter som får ansvaret över det administrativa översändandet och mottagandet av europeiska arresteringsorder (artikel 7 rambeslutet).

98 Europeiska rådet (1999): Ordförandeskapets slutsatser i Tammerfors den 15–16 oktober 1999, p 33–35.

99 Auke (2020), s 58.

100 Klimek (2017), s 34.

101 Auke (2020), s 58 f.

102 Mancano (2021), s 692 f; Mitsilegas (2016), s 151.

(29)

5.2.3 Uppgifter från den utfärdande medlemsstaten

Den europeiska arresteringsordern ska innehålla vissa uppgifter som finns uppställda i ett enhetligt formulär (artikel 8 rambeslutet). Om den verkställande medlemsstaten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att fatta beslut om överlämnande, ska den verkställande medlemsstaten begära att få nöd- vändiga kompletterande uppgifter, till exempel sådana som rör vägransgrunderna (artikel 15.2 rambeslutet). Den utfärdande medlemsstaten får dessutom när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande medlemsstaten (artikel 15.3 rambeslutet). Vid detta informationsutbyte ska medlemsstaterna respektera och bistå varandra i enlighet med principen om lojalt samarbete (artikel 4.3 FEU).103

5.2.4 Tidsfrister

I syfte att påskynda överlämningsförfarandet föreskriver rambeslutet om vissa tidsfrister som gäller för den verkställande medlemsstatens beslut om verkställighet.104 Ett sådant beslut ska behandlas och verkställas skyndsamt (artikel 17.1 rambeslutet). Därutöver finns det två specifika tidsfrister: en på tio dagar som gäller ifall den eftersökte personen samtycker till överlämnandet (artikel 17.2 rambeslutet) och en på 60 dagar som gäller i övriga fall (artikel 17.3 rambeslutet). När ett beslut om verkställande väl har fattats ska den eftersökte personen överlämnas så snart som möjligt (artikel 23.1 rambeslutet).105

5.3 Hur kommer principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende till uttryck inom rambeslutet?

En viktig utgångspunkt för besvarandet av frågeställningen i denna uppsats är hur principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende kommer till uttryck inom rambeslutet. Som nämndes ovan i avsnitt 3.3 innebär principen om ömsesidigt erkännande att en medlemsstat ska erkänna och verkställa domar och beslut som utfärdats av en annan medlemsstat.106 I praktiken ska emellertid principen förstås som att ge effekt åt en annan medlemsstats domar och beslut.107 Det är således inte förrän den verkställande

103 EU-domstolens dom i mål C-182/15 (Petruhhin), p 42.

104 Auke (2020), s 59.

105 I mål C-237/15 PPU (Lanigan) lyfte EU-domstolen fram vikten av att hålla dessa tidsfrister, se p 60.

106 KOM(2000) 495 slutlig, s 4.

107 KOM(2000) 495 slutlig, s 4; Klimek (2017), s 5 f.

(30)

20

medlemsstaten verkställer den utfärdande medlemsstatens europeiska arresteringsorder som principen om ömsesidigt erkännande får genomslag i praktiken. I förhållande till rambeslutet innebär detta att principen om ömsesidigt erkännande kommer till uttryck först när den verkställande medlemsstaten överlämnar den eftersökta personen till den utfärdande medlemsstaten (artikel 1.2 rambeslutet). Detta innebär också att de vägrans- grunder som följer av rambeslutet innefattar en begränsning av principen om ömsesidigt erkännande.108

Det är något mer oklart hur principen om ömsesidigt förtroende kommer till uttryck inom ramen för rambeslutet. Skäl 10 i rambeslutet stadgar visserligen att systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende, men vad detta innebär i praktiken framgår inte. För att få svar på den frågan ska EU-domstolens yttrande från år 2014 citeras ännu en gång till:

”[Principen om ömsesidigt förtroende innebär att] medlemsstaterna […] saknar rätt att […], förutom i exceptionella fall, […] kontrollera huruvida [en annan] medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar”.109

Av detta följer att en medlemsstat, i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende, som huvudregel är förhindrad att kontrollera huruvida övriga medlemsstater respekterar mänskliga rättigheter.110 I förhållande till rambeslutet innebär detta att principen om ömsesidigt förtroende begränsas när den verkställande medlemsstaten tillåts utreda huruvida den utfärdande medlemsstaten kommer respektera mänskliga rättigheter i det konkreta överlämningsförfarandet.111

Det ska dock uppmärksammas om att principen om ömsesidigt förtroende, till skillnad från principen om ömsesidigt erkännande, saknar självständig rättslig status.112 För att principen om ömsesidigt förtroende ska få rättslig effekt måste den därför tillämpas tillsammans med sekundärrätten.113 Principen utgör således ingen självständig rättslig

108 Klimek (2017), s 34.

109 EU-domstolens yttrande 2/13, p 192.

110 Maiani, Migliorini (2020), s 19.

111 Lazowski (2018), s 18.

112 Auke (2020), s 11.

113 Prechal (2017), s 79

(31)

standard, utan ska snarare förstås som en rättslig guide eller ett rättsligt argument för hur en viss bestämmelse inom sekundrätten ska tillämpas.114

5.4 Rambeslutet och dess förhållande till mänskliga rättigheter

Som nämndes i inledningen kan tillämpningen av rambeslutet innefatta en konflikt mellan å ena sidan principen om ömsesidigt förtroende och å andra sidan skyddet för mänskliga rättigheter.115 Detta betyder emellertid inte att mänskliga rättigheter lämnades helt och hållet åt sidan när rambeslutet antogs. Tvärtom finns det en hel del som tyder på att lagstiftaren haft skyddet för de mänskliga rättigheterna i åtanke när rambeslutet antogs.116

Först och främst föreskriver skäl 10 i rambeslutet att tillämpningen av systemet får avbrytas om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 2 FEU, vilket fastslagits av Europeiska rådet med tillämpning av (nuvarande117) artikel 7.2 FEU. Vidare föreskriver skäl 12 i rambeslutet att rambeslutet respekterar de grundläggande rättigheterna såsom de erkänns i artikel 6 FEU (det vill säga EU-stadgan som primärrätt och EKMR som allmänna principer). Därutöver stadgar skäl 13 att ingen får avvisas, utvisas eller utlämnas till en stat där de löper allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling (non-refoulement;

se även artikel 19.2 EU-stadgan med samma lydelse).

Slutligen stadgar artikel 1.3 i rambeslutet att rambeslutets bestämmelser inte påverkar skyldigheten att iaktta de mänskliga rättigheterna såsom de fastslås i artikel 6 FEU. Som nämndes i inledningen är emellertid den rättsliga innebörden av denna artikel oklar.118 Innebär den att den verkställande medlemsstaten, trots principen om ömsesidigt förtro- ende, kan kontrollera huruvida den utfärdande medlemsstaten kommer respektera den

114 Prechal (2017), s 79. Se exempelvis Radu, p 34: ”Rambeslutet […] syftar […] till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den högra grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna” (kursivering här). Se även Xanthopoulou (2018), s 499, som menar att förtroende ska ses som en ”dynamisk social konstruktion” som, till skillnad från principen om ömsesidigt erkännande, inte kan framtvingas.

115 Anagnostaras (2016), s 1675; Böse (2015), s 136.

116 Se till exempel artiklarna 3, 4, 11, 14, 18 och 19 i rambeslutet som föreskriver om vissa specifika rättigheter för den eftersökte. Det är dock endast artiklarna 3 och 4 som innefattar vägransgrunder.

117 Skäl 10 i rambeslutet hänvisar till dåvarande artikel 7.1 FEU som genom Lissabon-fördraget år 2009 kom att bli nuvarande artikel 7.2 FEU, se Larion (2018), s 162.

118 Auke (2020), s 64.

References

Related documents

Vidare konstaterade MiÖD att ställning ska tas till vilken betydelse principen om familjens enhet får vid bedömningen av den vuxne sonens ansökan om

Ett sätt att utforma konstnärlig forskning skulle kunna vara att låta konstnärer och forskare från olika områden samarbeta i projekt där gängse akademisk struktur och

Detta betyder dock inte att pedagogerna kan bortse från föräldrarnas önskemål och behov utan här visar sig även den interkulturella kompetensen som betydande vilket Lahdenperä

I och med att det förekommer explicita argument för både rättsstats- principen och principen om ömsesidigt förtroende och att det faktiska utfallet inte väger över till fördel

I och med att det förekommer explicita argument för både rättsstatsprincipen och principen om ömsesidigt förtroende och att det faktiska utfallet inte väger över till fördel

Ömsesidigt  förtroende  inkorporerades  ytterligare  i  straffrätten  genom  den   europeiska  arresteringsordern... Flyktingkonventionen  och

Vid bedömning av rekvisitet i NJA 1982 s.589 styrks det att endast ena parten avsiktligen 

Lägg kolfiberväven underst, sedan pappret med kopparsulfat, pappret med natriumklorid (saltbryggan) och till sist magnesiumbandet?. Sätt diodens långa ben mot kolfiberväven och