FRA-lagen
- en jämförande studie av tre dagstidningars rapportering
om ett riksdagsbeslut
G3-uppsats i Statsvetenskap HT15
Abstract
The objective of this essay is to compare and analyze how three leading Swedish newspapers reported on the debate about the legislation on the expanded rights of the FRA, the National Defence Radio Establishment, to monitor telephone and internet traffic passing through the Swedish boarders. The investigation focuses on the debate during 11- 25 June 2008, which was the week before and after the decision was made in the Swedish Parliament on the 18 June. The essay also follows the debate already from the first government proposal in 2007 in order to distinguish a pattern of how the debate developed in the three newspapers.
The investigation is based on reviews of editorials and some news articles in three newspapers: Aftonbladet – independent social democratic, Dagens Nyheter – independent liberal and Svenska Dagbladet – independent “moderate”.
The essay is conducted as a qualitative textual analysis of these newspapers' reporting during the defined period of time.
One of the most interesting results of my investigation is the fact that those who were in favour of the proposal had so few arguments supporting the Swedish government’s proposal of
implementing the FRA law. Instead, the debate mainly focused upon how surveillance is considered as a threat against citizens’ integrity and less about its importance for the security of the country. The discipline among members of Parliament to follow the official policy of their party was strong and a decisive factor which forced hesitant members of Parliament belonging to the government coalition to most likely vote against their own belief to be able to support the government’s proposal.
The three newspapers used in the investigation were all basically negative to the proposed law. Dagens Nyheter and Svenska Dagbladet gave the debate more attention and also a more
balanced picture than Aftonbladet. A clear pattern of how the debate developed can be distinguished and the debate reached its peak the week before the decision in the Swedish Parliament.
Innehållsförteckning
1. Inledning 1
2.Bakgrund 2
2.1. Försvarets radioanstalt 2
2.2. Socialdemokraterna och FRA-lagen 2001- 2006 3
2.3. Regeringen Reinfeldt och FRA-lagen 2006 - 2009 4
2.4. Den medialiserade politiken 5
3. Syfte 6
4. Frågeställningar 6
5. Studiens föreställningsram 6
5.1. Dagordningsteorin 6
5.2. Demokrati och polyarki 8
5.3.Icke-beslutsteorin 9 5.4. Opinionbildning 9 6. Metod 10 6.1. Kvalitativ textanalys 10 6.2. Mediearkivet 10 7. Resultatredovisning 11
7.1. Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 11
7.2. Vad rapporterade AB, DN och SvD den 11-25 juni 2008? 13
7.3. Vad kännetecknade de tre dagstidningarnas rapportering av FRA-frågan den 11-25 juni 2008? 18
7.4. Kan man se ett mönster hur debatten i de tre dagstidningarna utvecklades 2007-2008 2008? 21
8. Slutsatser och förslag till utökad forskning_ 23
Förkortningar
FRA = Försvarets radioanstalt AB = Aftonbladet DN = Dagens Nyheter SvD = Svenska Dagbladet Dir = direktiv Ds = departementsserie FöU = försvarsutskottet Prop = proposition
Prot = Riksdagens protokoll SFS = Svensk författningssamling SOU = Statens offentliga utredningar
1. Inledning
Terroristattackerna mot USA den 11 september 2001 kom på ett drastiskt sätt att påverka västvärldens syn på både terrorism och övervakning av medborgarna. Redan tidigare hade forskare i Sverige pekat på att olika typer av övervakning och säkerhetsverksamhet berodde på en rädsla för både inre och yttre hot. Sverker Oredsson tar i sin bok Svensk rädsla upp tre olika typer av rädsla och nämner ”Rädsla för yttre fiende, rädsla för politisk extremism
och rädsla för invandrare och flyktingar” (Oredsson 2001, s. 345ff). I Sverige har
Ryssland/Sovjetunionen sedan länge setts som ett yttre hot och kopplat till det var tidigare rädslan för socialism och arbetarrörelse. Rädslan för invandrare går tillbaka till tidigt 1900-tal men har åter aktualiserats i våra dagar (Ibid. s. 345ff). Dessa hot var uppenbarligen påtagliga både för medborgarna och makthavarna i Sverige och Oredsson summerar att ”Bakom varje
säkerhetstjänst ligger rädsla för skilda slag av hot” (Ibid. s.7). Händelserna 2001 intensifierade
övervakningen av medborgarna i västvärlden. Flera länder följde USA:s exempel och
introducerade lagar som ökade kontrollen av medborgarna. Den ökade oron för terrorism och andra hot har kommit att legitimera nya lagar om utökad övervakning. Detta gällde också
Sverige som efter riksdagsvalet 2006 åter igen kom att aktualisera frågan om ökad övervakning i landet.
Hösten 2006 var det val till Sveriges riksdag, som ända sedan 1981 styrts av
minoritetsregeringar. Göran Persson hade lett en socialdemokratisk minoritetsregering i 10 år men nu förlorade han makten till den borgerliga alliansen som bestod av moderaterna,
centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna. Alliansen bildade en majoritetsregering med moderatledaren Fredrik Reinfeldt som statminister och därmed hade det politiska landskapet i Sverige förändrats. Regeringen behövde inte längre söka överenskommelser och kompromisser med andra partier i riksdagen eftersom den nu hade en egen majoritet. Majoriteten var emellertid knapp och frågan var om det skulle räcka för frågor som inte alltid strikt följde blockgränserna (Regeringen). Redan under sitt andra regeringsår och ännu mer under de följande två åren kom just detta att sättas på prov. Regeringen Reinfeldt hade nämligen ärvt en fråga av den tidigare socialdemokratiska regeringen som handlade om den s.k. FRA-lagen, där FRA står för
Försvarets Radioanstalt och som handlade om hur spaning skulle kunna bedrivas på information som passerade Sveriges gränser.
Alliansregeringen kunde nog inte ha förutsett vilken uppmärksamhet FRA-frågan skulle få i media och från allmänheten under beslutsprocessen 2007-2009. Eftersom Sverige tillhör toppnationerna i
världen när det gäller antalet internetanvändare var nog allmänhetens reaktion egentligen inte oväntad och den s.k. bloggosfären reagerade mycket starkt redan från början. Diskussionen fördes i flera medier och var speciellt inför beslutet i riksdagen 2008 mycket intensiv och stundom hätsk bland politiker och inte minst bland engagerade människor från olika grupper i samhället. Kärnan i all diskussion var konflikten mellan kravet på landets säkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Och utgångspunkten var en allmän oro för att
övervakningssamhället blivit alltmer påtagligt. Filosofen Torbjörn Tännsjö gick så långt att han påstod att ”Hela vårt privata rum har öppnats för myndigheternas insyn” och han pekade på en utveckling som innebar att vissa individer var övervakade tidigare men idag är alla övervakade och det sker helt öppet (Tännsjö 2010, s. 13).
2. Bakgrund
Som en bakgrund till min undersökning introduceras här först FRA, den politiska utvecklingen 2001-2009 och synpunkter på den medialiserade politiken.
2.1. Försvarets radioanstalt
FRA är idag en civil myndighet som sorterar under Försvarsdepartementet. Signalspaning och stöd till myndigheter och statligt ägda bolag i informationssäkerhetsarbetet är FRA:s två huvuduppgifter (FRA 2015 a).
FRA:s verksamhet bidrar till att skydda Sverige och svenska intressen. Det sker dels genom att vi ger våra uppdragsgivare unik information om viktiga utländska förhållanden av betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik, dels genom vårt arbete med att stärka informationssäkerheten hos samhällsviktig verksamhet (FRA 2015 b).
Som uppdragsgivare för signalunderrättelseverksamheten nämns regeringen,
regeringskansliet, försvarsmakten, säkerhetspolisen och rikskriminalpolisen (FRA 2015 a). FRA:s verksamhet kräver idag tillstånd och utsätts kontinuerligt för både kontroll och granskning.
2.2. Socialdemokraterna och FRA-lagen 2001-2006
Frågan om en översyn av FRA initierades redan den 6 september 2001 av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, som tillsatte en utredning som skulle granska verksamheten vid FRA ”mot bakgrund av de omfattande säkerhetspolitiska förändringarna under senare år” (Utredningen om översyn av Försvarets radioanstalt 2003). Denna utredning presenterades i mars 2003 sitt betänkande som kallades ”Försvarets radioanstalt – en översyn”. Frågan sköts dock på framtiden då utredningen menade att reglerna för FRA:s verksamhet var så komplicerad att den behövde utredas ytterligare (Ibid. s. 158). Senare samma år den 21 december 2001 och alltså några månader efter terrorattacken mot World Trade Center i USA, gav regeringen direktiv till en särskild utredare som skulle granska myndigheternas förmåga att hantera större terroristattentat och liknande händelser i Sverige (Kommittédirektiv 2001 s. 1). Utredningen som kallades 11 september-utredningen, lämnade sitt betänkande ”Vår beredskap efter den 11
september” till justitiedepartementet i mars 2003 (11 september-utredningen 2001) där man gav
förslag som rörde lagen (SFS 2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet. Ungefär samtidigt lämnade ”Underrättelsedatautredningen” sitt betänkande ”Försvarets underrättelseverksamhet
och säkerhetstjänst, Integritet – Effektivitet” (Underrättelsedatautredningen 2003) som bl.a.
innehöll förslag om ändring av sekretesslagen. (Ibid. s. 34)
Efter dessa utredningar utarbetades det inom försvarsdepartementet en promemoria som kallades ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet” som presenterades av
försvarsministern Leni Björklund 2005 (Försvarsdepartementet 2005, s. 36). Det centrala i Björklunds promemoria var att begreppet försvarsunderrättelseverksamhet ändrades till att avse yttre hot mot landet, oavsett om de är militära eller inte och att området för signalspaning utvidgades till att både trådlös och trådbunden kommunikation skulle få avlyssnas. Förslagen motiverades av en ny säkerhetspolitisk situation med nya hot och risker samt den tekniska utvecklingen (Ibid. s. 37). Förslaget gick på remiss men fick mycket kritik. Datainspektionen tyckte t ex att ”De föreslagna ändringarna synes innebära en långtgående utvidgning i fråga
om svenska myndigheters möjligheter att övervaka och avlyssna enskildas kommunikation”
(datainspektionen 1999). I september 2006 var det riksdagsval och det påverkade förmodligen den socialdemokratiska regeringen att inte ta upp den känsliga frågan om FRA igen.
2.3. Regeringen Reinfeldt och FRA-lagen 2006-2009
Det skulle dröja till efter riksdagsvalet i september 2006 då den nya borgerliga regeringens försvarsminister Mikael Odenberg började driva frågan. Lagrådet yttrade sig i februari 2007 och föreslog tillägg om signalspaningen så att man kunde balansera medborgarnas krav på integritet mot nationens säkerhetsintressen (Försvarsdepartementet 2006 s.174ff). Lagrådet gav
rekommendationer gällande tre av de fyra förslagen till lagändringar. Lagrådet fick en central ställning i FRA-debatten och är en myndighet som på begäran av regeringen eller riksdagen skall yttra sig över lagförslag (SFS 2003:333). Ändringen gällande sekretesslagen hade lagrådet inga invändningar mot (SFS 1980:100). Lagrådet önskade däremot ändra
försvarsunderättelseverksamheten så att individers integritetsrättigheter står i balans mot det allmännas rätt och skyldighet att svara för nationella säkerhetsintressen. Lagrådet föreslog också en lämplig kontrollverksamhet med tillräckliga resurser för att hindra missbruk av all
signalspaning. I lagrådsremissen föreslogs också en teknikneutral reglering av den signalspaning som får göras i försvarsunderrättelseverksamhet (Försvarsdepartementet 2006, s. 170ff).
Den 8 mars 2007 presenterades regeringens proposition ”En anpassad
försvarsunderrättelseverksamhet” som i flera avseenden liknar socialdemokraternas tidigare
förslag men som också skrivits i linje med lagrådets förslag (Ibid. s. 170ff).
Försvarsutskottet behandlade sedan propositionen i juni 2007 och föreslog att propositionen skulle tillstyrkas men att regeringens förslag skulle kompletteras med ytterligare rättssäkerhets- och kontrollmekanismer (Försvarsutskottets betänkande 2007).
Med röstsiffrorna 146-143 godkändes propositionen den 14 juni 2007 men lagförslaget om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet hänvisades till försvarsutskottet för att vila i minst tolv månader. Tre borgerliga riksdagsledamöter profilerade sig genom att öppet deklarera sina tvivel om alliansregeringens proposition. Centerpartisten Frederick Federley avstod från att rösta medan folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg var frånvarande. Utskottets förslag fick majoritet, men eftersom vissa delar i propositionen berörde mänskliga fri- och rättigheter krävdes en kvalificerad majoritet på fem sjättedelar för bifall (Försvarsutskottets betänkande 2007). Lagändringarna i lagarna 2000:130 och 1980:100 bifölls medan
lagändringen som gällde lagen 2003:389 (SFS 2003:389) hänvisades till
”Konstitutionsutskottet” för att pröva om en vilandeförklaring i 12 månader var tillämplig, vilket det visade sig vara. Alla motioner avslogs (Riksdagens protokoll 2006).
Situationen i riksdagen var turbulent när den slutliga omröstningen skulle hållas i juni 2008. Vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna var mot lagförslaget. Partidisciplinen var hård och påtryckningar från partiledningarna ökade trycket mot tveksamma ledamöter (Bergman 2008). Propositionen (Försvarsdepartementet 2006) skulle ha debatterats och beslutats den 17 juni 2008, men voteringen sköts upp en dag och skickades tillbaka till försvarsutskottet den 18 juni 2008 (Riksdagens protokoll 2007) . Utskottet upprepade att lagförslaget kunde antas med vissa integritetsskyddande kompletteringar.Voteringen i riksdagen på kvällen den 18 juni 2008 innebar att utskottets förslag vann med 143 röster mot138. Birgitta Ohlsson(fp) avstod från att rösta. Frederick Federley(c) röstade ja medan Camilla Lindberg(fp) var den enda borgerliga riksdagsledamoten som röstade nej (Försvarsutskottets betänkande 2008 s. 1ff).
Den 18 juni 2008 hade alltså riksdagen beslutat om ett antal lagändringar och en lag som tillsammans och informellt kallades FRA-lagen. Detta innebar att Försvarets radioanstalt kan bedriva signalspaning på kabelburen trafik som passerar Sveriges gränser och därigenom ge information till stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik (Försvarsdepartementet 2006, s.16ff).
Den 1 januari 2009 trädde dels den nya lagen i kraft och dels de förändringar som gjorts i andra lagar (SFS 2008:717).
Den 14 oktober 2009 sa riksdagen ja till den uppdaterade FRA-lagen med 158 röster för och 153 mot de förändringar som regeringen presenterat för att stärka integritetsskyddet i lagen. Frederick Federley(c) och Birgitta Ohlsson(fp) stödde regeringen medan Camilla Lindberg (fp) var ensam om att avstå från att rösta (Försvarsutskottets betänkande 2009).
2.4. Den medialiserade politiken
Enligt Jesper Strömbäck är det ”genom kommunikation och kommunikativa processer som
politik och samhälle formas, förmedlas och förstås” (Strömbäck 2014 s. 227). Sambandet
mellan politik och kommunikation är uppenbart och kommunikation innebär i detta sammanhang massmedier. Alla aktörer som deltar i denna process påverkar och påverkas. Samtidigt har dessa relationer förändrats. Självklarheter som att journalister ställer kritiska frågor och inte låter sig styras av politiska sympatier var inte lika självklart för 50 år sedan. Detta är i sin tur exempel på att pressen och alla massmedier har fått ett ökat inflytande och självständighet (Ibid. s. 227ff). Massmediernas roll i FRA-debatten är intressant eftersom nya medier kom att spela en viktig roll även om de traditionella medierna som teve och pressen
fortfarande är viktiga. Mediernas roll som opinionsbildare i FRA-frågan är tydlig även om all medialisering är en dynamisk men lång process (Ibid. s. 229).
3. Syfte
Uppsatsens syfte är att granska och jämföra tre stora dagstidningars rapportering av debatten kring FRA-lagen veckan före och efter beslutet i riksdagen den 18 juni 2008 d.v.s. den 11-25 juni. För att söka ett mönster i hur debatten utvecklades har också tidningarnas rapportering studerats redan från regeringens första proposition om en förändrad FRA-lag 2007. De tre rikstäckande dagstidningarna som ingår i undersökningen är Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. För att få en fullständigare bild av debatten i pressen har som undantag andra källor använts.
Undersökningen görs som en kvalitativ textanalys av tidningarnas ledarartiklar.
4. Frågeställningar
1. Vad kännetecknade de tre dagstidningarnas rapportering av FRA-frågan den 11-25 juni 2008? 2. Kan man se ett mönster hur debatten i de tre dagstidningarna utvecklades 2007- 2008?
5. Studiens föreställningsram
5.1. Dagordningsteori
Inför riksdagens omröstning om signalspaningslagen i juni 2008 hände något ovanligt i svensk mediedebatt. Det folkliga engagemanget var ovanligt stort och människor gjorde sin röst hörd på nya sätt. Men hur påverkade detta riksdagens ledamöter som skulle ta beslut och hur påverkade det de vanliga medborgarna? För att få en teoretisk bakgrund till min undersökning om några dagstidningars rapportering om beslutsprocessen före och efter riksdagsbeslutet 2008 tyckte jag att det var viktigt att fundera över vem som har störst makt över vilka samhällsfrågor vi tycker är viktiga.
Vem bestämmer dagordningen? Frågan togs upp redan på slutet av 1960-talet och 1972 formulerade de två amerikanska professorerna i journalistik Maxwell McCombs och Donald Shaw den s.k. dagordningsteorin. Den första studien gjordes under presidentkampanjen 1968 då Nixon mötte demokraten Hubert Humphrey och den påvisade sambandet mellan de frågor som nyhetsmedierna tog upp och vad allmänheten tyckte vara de viktigaste samhällsfrågorna. För att
utesluta misstanken att kopplingen mellan journalisternas och allmänhetens agenda var slumpmässig har det gjorts runt 400 forskarstudier om mediernas dagordningsmakt och teorin anses idag som den mest använda inom kommunikationsforskningen. Enligt dagordningsteorin är massmedierna inte särskilt framgångsrika med att påverka människors åsikter, men däremot mycket duktiga på att styra vad människor har åsikter om och det är mediernas
dagordningsmakt. Under tiden som gått sedan 1968 har teorin utvecklats. Först fokuserades studierna på mediernas stora inflytande över vilka frågor allmänheten tycker är viktiga. Senare har forskare också undersökt mediernas inflytande över människornas sätt att se på frågorna som hamnar på agendan. Den senaste fasen i denna forskning om dagordningsmakten tar upp om vilka krafter som påverkar mediernas agenda och som sedan påtagligt påverkar allmänheten (McCombs 2006, s. 10ff).
Dagordningsteorin består enligt Jesper Strömbäck av tre olika delar: allmänhetens dagordning, mediernas dagordning och den politiska dagordningen som på olika sätt påverkar varandra. Allmänhetens dagordning handlar om de frågor som medborgarna tycker är viktiga och mediernas dagordning handlar om vilka frågor som får stort utrymme i medierna medan den politiska dagordningen handlar om vilka frågor som diskuteras i politiska organ av politiska aktörer och därmed är föremål för olika beslutsprocesser. Dagordningsteorin används ofta och många studier har brukat den tillsammans med andra metoder (Strömbäck 2014, s. 99ff). Detta borgar sannolikt för att man med trygghet kan använda den också i jämförelser med andra studier.
Dagordningsteorin delas också upp i två olika nivåer. Den första nivån handlar om det som medierna väljer att rapportera om och vad konsumenten anser är viktigt och relevant. Den första nivån innebär alltså att de frågor som medierna tycker är viktiga för konsumenten också indirekt blir de frågor och ämnen som konsumenten tycker är viktiga.
”Den grundläggande tanken bakom dagordningsteorin är att det finns ett kausalt samband mellan de frågor eller objekt som får mycket uppmärksamhet i medierna, och de frågor eller objekt som medborgarna tycker är viktiga antingen för dem själva eller för samhället” (Ibid. s.
101). Den andra nivån tar upp på vilket sätt medierna beskriver olika ämnen och hur ämnena sedan uppfattas av konsumenten. ”Fokus förflyttades sålunda från olika objekts placeringar på
5.2. Demokrati och polyarki
Den amerikanske forskaren Robert A. Dahl tar också upp dagordningsteorin men i en annan kontext. Han menar att det är ett av flera kriterier för en fungerande demokrati. Dahl ser
demokrati som det ideala målet för ett samhälle medan polyarki är processen eller medlet för att nå demokrati. Han definierar demokrati med följande fem kriterier.
1. Effektivt deltagande handlar om medborgarnas möjligheter till rimliga och lika möjligheter att ha en åsikt och att argumentera för avgörande och beslut.
2. Lika rösträtt vid det slutliga avgörandet betyder att enskilda medborgares röst vid avgörandet måste vara likvärdiga.
3. Upplyst förståelse innebär att det fordras att varje medborgare har möjlighet att få kunskap och information och möjlighet att begrunda vad som är bäst för den enskilde.
4. Kontroll över dagordningen behandlar medborgarnas möjligheter att ta upp de frågor de önskar på dagordningen. Detta innebär att de tre första kriterierna också skall uppfyllas och att gällande regler och lagar alltid kan ändras av medborgarna.
5. Allomfattande medborgarskap utgår från att alla som berörs av ett beslut kan delta i
beslutsprocessen och att de har samma möjligheter och rättigheter som alla andra i de första fyra kriterierna (Dahl 1982 s. 4-11).
När demokrati skall användas i större sammanhang är således de nämnda kriterierna svåra att uppnå och Dahl menar att stater vars utveckling gått mot ett mer demokratiskt statsskick har uppfyllt följande kriterier, som då övergripande kallas polyarki.
1. Valda befattningshavare. 2. Fria och opartiska val. 3. Allmän rösträtt.
4. Rätt att kandidera i val. 5. Yttrandefrihet.
6. Alternativa informationskällor. 7. Församlingsfrihet.
(Dahl 1999 s. 259)
Enligt Dahl är dessa kriterier nödvändiga för en demokratisk process, men han anser inte därmed att de är tillräckliga. Dessa är nödvändiga för att förverkliga de fem kriterierna för
demokrati och att en stat därmed skall kunna kallas demokratisk (Dahl 1982 s. 4-11). Dahls teorier om demokrati och polyarki utgår från att medborgarna har friheten att handla som de vill och att fritt påverka samhällsutvecklingen i en öppen politisk process. Han vänder sig mot tanken att det finns en härskande klass (Dahl 1999 s. 368ff).
5.3. Icke-beslutsteorin
De amerikanska forskarna Bachrach och Baratz presenterade i sin artikel "Maktens två ansikten" (1962) hur makt kan uppfattas på olika sätt. Man ser makten dels som fungerande på en nivå med öppna konflikter med diskussion och beslut och dels genom icke-beslutsfattande som görs för att förhindra att frågor tas upp i en öppen politisk process. De är kritiska mot Robert Dahl och andra forskare som endast ser makten över de viktiga frågorna i en öppen politisk process och menar att besluten också är viktiga uttryck för makt. Bachrach och Baratz ser icke-beslutsteorin som exempel på "den begränsade maktens ansikte". Icke-icke-beslutsteorin innebär alltså att inflytande kan användas för att begränsa öppen diskussion och för att undvika att konflikter blir öppet diskuterade. De pekar på olika former av icke-beslutsfattande när
makthavare t ex försöker avleda politiska utmaningar genom att skicka dem till utredningar eller kommittéer (Bachrach och Baratz 1962, s. 947ff).
5.4. Opinionsbildning
Fri opinionsbildning är en förutsättning för en fungerande demokrati. Den fria
opinionsbildningen omfattar både ”valfrihet och förmågan att kritiskt bedöma sina egna bevekelsegrunder och värderingar” och detta krav gäller både institutioner och individer d.v.s. både media och enskilda medborgare (Maktutredningens huvudrapport 1990, s. 43).
Medierna är aktörer som har sina egna regler men är också på samma gång en arena för andra aktörer. Som arena har media makten att kunna avgöra vem som skall få tillträde och därmed få ut sitt budskap (Ibid. 63). ”Massmedia är huvudvägen ”för den som via opinionsbildning söker påverka politiska beslut” (Ibid. s. 57).
De flesta dagstidningar ingår idag i olika mediaföretag där journalisterna har en relativt stor frihet. Journalisten förväntas i Sverige både granska makthavarna och vara folkets och speciellt de ”röstsvagas” försvarare (Ibid. 60). Den granskande journalisten presenterar inte bara nyheter utan bestämmer också vilken information som läsarna skall få.
6. Metod
6.1. Kvalitativ textanalys
Peter Esaiasson m fl beskriver i ”Metodpraktikan” kvalitativ textanalys som att ta fram det viktiga innehållet genom att noggrant läsa textens delar, helhet och den kontext som ingår. Det som skiljer kvalitativ textanalys från den kvantitativa metoden är att i den kvalitativa söker man efter det centrala i texten, det budskapet som författaren egentligen vill föra fram. Med andra ord så är vissa delar av texten mer viktiga än de andra. Man förväntas alltså kunna ta fram det dolda innehållet i texten, med andra ord det som står ”mellan raderna”, som endast kan tas fram genom noggrann läsning. Enligt filosofen Mats Furberg finns det ett antal frågeställningar man kan använda för att komma fram till det väsentliga i en text, bl.a. vilket som är textens poäng, stöds poängen av det som sägs och vilka premisser vilar slutsatserna på? (Esaiasson 2012, s. 210)
Den kritiskt granskande inriktningen inriktar sig på att reflektera kring texterna man har läst. Idékritik går t ex ut på att bedöma om ett argument lever upp till bestämda normer, alltså om den är rationell eller moralisk. Just i detta fall när jag analyserar artiklarna kring FRA-lagen är många av dem moraliserande då det skrivs mycket om personlig integritet och rätt till privatliv. En annan gren till den kritiskt granskande metoden är ideologikritik, vilket syftar till att
undersöka de sociala, ekonomiska och politiska konflikterna inom samhället som reflekterar vad som står i texten. (Ibid. s. 212).
6.2 Mediearkivet
Alla artiklar jag har använt i uppsatsen har jag hittat genom mediearkivet som är ett digitalt nyhetsarkiv som grundades av Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten men är numera ägt av Retriever Sverige.
Mediearkivet används för att hitta dagstidningar, tidskrifter och affärspress från 1990-talet till idag. Arkivet innehåller artiklar från över 700 svenska dagstidningar, 2300 svenska webbkällor och även 88 000 internationella webbkällor. Vad som har fungerat väldigt bra med mediearkivet är hur lätt det är att specificera och avgränsa sina sökningar, sökmotorn är en simpel funktion och man hittar det man är ute efter väldigt enkelt.
Jag ville t ex ha alla artiklar från Aftonbladet, DN och Svenska Dagbladet om FRA-lagen
och vilka tidningar man ville ha. Sedan sökte jag på hur många artiklar som fanns på varje tidning och även vilken sektion av tidningen artikeln tillhörde vilket var bra då jag främst ville lägga fokus på ledarsidan från dessa tidningar (Mediearkivet A).
7. Resultatredovisning
7.1. Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet
Pressen bevakade FRA-debatten under åren 2007-2009 då saken behandlades i riksdagen. Under perioden varierade dock pressens intresse och jag har därför valt att fokusera på den period då intresset var som störst och flest artiklar skrevs om FRA-lagen i dagspressen vilket alltså var veckan före och efter riksdagsbeslutet den 18 juni 2008. Antalet artiklar var t.ex. fyra gånger större än vid riksdagens beslut i oktober 2009 medan pressens intresse var näst intill obefintligt vid det första riksdagsbeslutet i juni 2007 (Mediearkivet B).
Jag har valt att undersöka de tre nämnda dagstidningarna eftersom de tillhör de allra största i landet, men också framför allt för att de representerar tre olika politiska synsätt. Dessa tre ståndpunkter – socialdemokratisk, liberal och moderat – var dominerande i svensk politik under åren då FRA-lagen diskuterades som mest.
De tre aktuella dagstidningarnas förhållningssätt till politiken beskrivs av tidningarna själva som oberoende och obunden och det för att markera att tidningarna inte är kopplade till något
speciellt politiskt parti eller endast har en lös anknytning. AB är oberoende socialdemokratisk (AB 2015) och SvD är obunden moderat (SvD 2015 a), men båda ägs av den norska
mediekoncernen Schibsted (Schibsted). Oberoende liberala DN ägs av Bonnierkoncernen (Bonnier). För att undersöka de tre tidningarnas åsikter om FRA-lagen har jag studerat tidningarnas ledare och i viss mån också nyhetsartiklar i AB. Tidningen gör inte någon åtskillnad mellan ledare och nyhetsartiklar (AB 2015) och eftersom AB publicerade många artiklar om FRA, men bara en ledarartikel under den aktuella perioden, har jag valt att göra ett bredare urval från AB och även inkludera nyhetsartiklar i min undersökning.
Att kalla AB för oberoende socialdemokratisk är en tolkning av hur tidningens politiska
chefredaktör Karin Pettersson något motsägelsefullt förklarar det på AB:s egen hemsida: ”Vårt
uppdrag är att ge vår syn på samhällsutvecklingen och påverka debatten utifrån
socialdemokratiska värderingar. Vi är oberoende och fristående och har ingen koppling till något parti eller organisation” (AB 2015). AB:s artiklar är i högre grad än övriga tidningar
osignerade och tidningen gör som redan nämnts inte någon åtskillnad mellan ledare och nyhetsartiklar.
SvD påpekar däremot på ledarplats att man är obunden moderat men ”på övriga sidor finns
ingen politisk tendens” (SvD 2015 a). SvD är den enda av de tre tidningarna som tydligt
markerar skillnaden mellan ledarsidorna och den övriga tidningen. Tidningen gör på ledarsidan skillnad mellan olika sorters artiklar: Brännpunkt, Ledarsidan, Kolumnister och Bloggar. Jag har här koncentrerat mig på Ledarsidan, som också i några fall publicerat kolumnisters inlägg. SvD:s ledare är både osignerade och signerade av ledarskribenter eller kolumnister (SvD 2015 b).
DN har inte uttalat samma målsättning som SvD när det gäller ledarsidan men man får lätt intrycket vid läsningen av DN att den ligger nära SvD. På DN:s hemsida kan man läsa att
DN är oberoende, står fri från partier, organisationer och ekonomiska maktsfärer…Oberoende liberal är den mest täckande beteckningen för denna position…”. DN:s ledare är liksom SvD
både osignerade och signerade av ledarskribenter eller kolumnister (DN 2015).
De tre dagstidningarna har alltså olika syn på hur tidningarnas politiska färg skall återspeglas i ledare och vanliga nyhetsartiklar. Med en relativt lös koppling till politiska partier är det tveksamt att kalla de tre tidningarna partipress. AB:s mer genompolitiserade tidning ligger närmare den traditionella partipressen än de två borgerliga tidningarna. Det kan uppfattas som en markering och en orientering bort från partipressen när dagstidningar gör skillnad mellan ledarartiklar och nyhetsartiklar (Maktutredningens huvudrapport 1990, s. 58).
En genomgång av tidningarna visar att DN och SvD gav nästa dubbelt så stort utrymme åt FRA-frågan än vad AB gjorde (Mediearkivet B). De tre dagstidningarna var under den aktuella perioden huvudsakligen negativa till regeringens förslag. För att ändå visa att det fanns röster som försvarade regeringen vill jag nämna två personliga inlägg från moderata företrädare som gjordes 2007 och 2008.
Samma dag som propositionen om FRA-lagen överlämnades till riksdagen den 8 mars 2007, publicerades försvarsminister Mikael Odenbergs artikel ”Tydligt skydd för den enskildes
integritet” (SvD 2007 a). Odenberg ansåg att lagen skulle kunna erbjuda ett skydd för den
personliga integriteten som inte funnits tidigare. Odenberg påpekade att den nya lagen behövdes för att både skydda medborgarnas integritet och landets säkerhet. Någon hotbild
eller något konkret yttre hot presenterade han emellertid inte. Dagen före riksdagsbeslutet 2008 publicerade den moderata riksdagsledamoten Karin Enström ett inlägg i Expressen rubricerat ”FRA-lagen nödvändig i kampen mot terrorn” där hon i princip upprepade samma argument som Odenberg men då med fokus på landets säkerhet (Expr 2008).
Debatten hade alltså redan från början en märklig obalans då dessa inlägg var några av de mycket få försvarstal som framfördes för regeringens politik. Diskussionen om hur det blev så återkommer jag till längre fram.
I den följande genomgången av de tre dagstidningarnas rapportering begränsar jag mig till DN:s och SvD:s ledarartiklar samt AB:s ledar- och nyhetsartiklar. Jag har haft ambitionen att välja artiklar som tar upp de centrala frågorna i FRA-debatten.
7.2. Vad rapporterade AB, DN och SvD den 11-25 juni 2008?
Aftonbladet
AB:s enda ledare om FRA-frågan publicerades den 16 juni 2008 och är skriven av ledarskribenten Eva Franchell. Ledaren visade tydligt var AB stod i FRA-frågan och hade rubriken ”Våga rösta nej”. Artikeln berörde helt kort konsekvenserna av ett ja i riksdagsomröstningen och menade att ”Allt ska kontrolleras i jakten på FRA:s särskilda sökord,
det kan finnas i ett kärleks-sms, i ett klartecken för en hemlig affärsuppgörelse via telefon eller i källskyddat material som mejlas in till en tidning” (AB 2008 a).
Sedan lades all fokus på att det endast behövdes att fyra borgerliga ledamöter röstade med oppositionen för att fälla regeringens förslag och tidningen siktade också direkt in sig på de borgerliga riksdagsmän som offentliggjort sina tvivel. Det påpekades att de tveksamma borgerliga ledamöterna har ett ansvar att rösta efter sitt samvete och inte låta sig övertalas att rösta ja.
AB riktar sig direkt till de tvivlande borgerliga riksdagsmännen:
”Ska det vara så svårt att visa lite civilkurage!” ”Vågar de rösta efter sin övertygelse?”
”De borgerliga ledamöter som egentligen är emot lagen pressas nu hårt för att rösta nej.” ”Vare sig ni smiter eller röstar ja, så kan ni aldrig mer hävda att ni kämpar för integritet och pressfrihet.”
”Låt er inte dras med av den allmänna panikmoralen efter den 11 september.”
Avslutningsvis citeras Thomas Jefferson: ”De som är beredda att ge upp lite frihet för att få lite
säkerhet kommer att förlora båda och förtjäna ingen.”(Ibid)
Vid läsning av andra artiklar i AB dominerar också synpunkterna om hur riksdagsmännen bör rösta och ledarsidans krönikör Robert Aschberg anknyter den 14 juni till ledarartikeln ovan med sin rubrik ”Fyra djärva borgare är vårt lands sista hopp” och avslutningsvis lovar han att de kan bli hjältar och få många röster i kommande val. Han tar också upp en aspekt som
återkommer i AB:s artiklar om Sveriges misstänkta koppling till den amerikanska
säkerhetstjänsten (AB 2008 b). Saken återkommer i en ny ledare dagen för omröstningen med rubriken ”Sverige blir mest extremt” där den amerikanske integritetsexperten Danny O'Brien menade att Sverige skulle bli den enda demokratin med så långtgående lagstiftning (AB 2008 c)
Den 16 juni tog AB i upp två aspekter som återkommer i tidningsdebatten, nämligen
partidisciplinen och personval. I ”Det handlar inte bara om ett knapptryck” citeras statsvetaren Ulf Bjereld som påpekar att partidisciplinen är stark i Sverige. Dessutom har vissa ledamöter blivit invalda genom personval, vilket var fallet för både Annie Johansson(Lööf), Birgitta Ohlsson och Frederick Federley. ”Väljare har kryssat in dem mer för deras åsikters och mindre
för deras partitillhörighets skull.” Båda dessa omständigheter, satte naturligtvis extra tryck på
de enskilda ledamöterna (AB 2008 d).
Dagarna i samband med omröstningen i riksdagen kulminerar AB:s rapportering och speciellt den 18 juni publiceras många artiklar. Även om tidningen två dagar före omröstningen
koncentrerar uppmärksamheten på förslaget och dess konsekvenser kvarstår intrycket att största utrymmet får åsikterna om riksdagsmännens ansvar i frågan och några artiklar om samarbetet mellan svenska och amerikanska säkerhetstjänsten. Den 17 juni publicerar AB den osignerade artikeln ”Hör inte hemma i en demokrati” som pekar på de olika organisationer och
myndigheter som var kritiska mot förslaget. Man nämner Säpo, Post- och Telestyrelsen, Advokatsamfundet, TeliaSonera, Google, Rikspolisstyrelsen och landets ledarskribenter och avslutar ”Den här lagen tillåter massiv, preventiv avlyssning av människor som inte är
omröstningen blir desperata. Kritiken blir aggressivare och skoningslös och Samuel Edquist menar i sin artikel ”Vågar de säga nej?” den 17 juni att Sverige nu börjar likna Kina och USA – ”en rå otyglad kapitalism skyddad av en auktoritär stat” (AB 2008 f).
AB:s artikel dagen efter riksdagsbeslutet är signifikativ och har rubriken Svikare då man åter igen tar fram två av de tveksamma borgerliga ledamöternas röstande. Domen är hård mot Annie Johansson (Lööf) och Frederick Federley för att de röstat ja till signalspaningslagen (AB 2008 g).
AB engagerade sig tydligt på nej-sidan och några artiklar som speglar regeringens
ställningstagande finns inte under den aktuella perioden. Undantaget är en kortfattad artikel –
”Det innebär förslaget” som på ett objektivt sätt presenterar förslaget och dess konsekvenser
(AB 2008 h).
Med utgångspunkt från dagordningsteorins resonemang om mediernas dagordning kan man så här långt konstatera att FRA-frågan fick stort utrymme i pressen. Särskilt i en så komplex fråga som lagförslaget om FRA behövde människor en mer sammanhållen bild och då sökte man gärna ledtrådar i nyhetsmedier. Allmänhetens dagordning i detta sammanhang är vad människor tyckte var viktigt att ta upp medan den politiska dagordningen avser diskussion och beslut i riksdagen (Strömbäck 2014, s. 99ff).
Dagens Nyheter
Den 12 juni fördes debatten fortfarande i en ganska sansad ton och Lisa Bjurwald skriver i sin artikel ”Klockan slår inte 13 ännu att integritetsfrågan skulle må bra av att behandlas mer
nyanserat”, hon fortsätter vidare att ”Vi kan börja med att konstatera att även fredsälskande stater behöver komplement till ”soft power” såsom diplomati. Ett av dessa verktyg är
underrättelseväsendet, där signalspaning ingår” (DN 2008 a). Artikeln är inte bara sansad utan
också en av de mycket få artiklar i mitt material som eftersträvar en mer nyanserad hållning till frågan.
Redan några dagar senare skärper DN tonen i Niklas Ekdals inlägg ”Den som söker finner.” Han kallar lagförslaget för ”denna orwellska kapprustning i kampen för total trygghet” och han tycker det finns en överdriven oro för terrorism i Sverige (DN 2008 b).
Samma dag som AB kommer ut med sin artikel ”Våga rösta nej” heter DN:s ledare Rösta nej, som tar upp sakfrågan men liksom AB understryker man speciellt några centerpolitikers ansvar eftersom de tidigt var kritiska. Man skräder inte orden utan menar att ”imorgon avgör riksdagen
om en svensk myndighet ska ges rätt att avlyssna personer som inte misstänks för något brott.”
Ingreppet i den personliga integriteten saknar alla proportioner. Man tar också upp
partidisciplinens och personvalets betydelse och avslutar artikeln. Alltså, oavsett om krysstunga riksdagsledamöter tänker på sina väljare, sin karriär eller på sitt samvete så blir slutsatsen en och densamma: ”Rösta nej!” (DN 2008 c).
Efter riksdagsmötet den 17 juni talar man om en halv seger men efter beslutet den 18 juni kallar man det en ”Hycklarnas afton”. FRA pekas ut som värre än SÄPO och för politikerna har man bara förakt. Men man kritiserar inte bara den sittande regeringen utan också den föregående socialdemokratiska regeringen och den tidigare försvarsministern moderaten Mikael Odenberg. DN menar t.o.m. att socialdemokraterna har en större skuld än den dåvarande Reinfeldt-regeringen som likväl är huvudmålet för kritiken och man avrundar med att säga att ”Med en sådan arrogans behövs ingen opposition för att fälla en regering.
En sådan regering kan fälla sig själv” (DN 2008 d).
Konflikten mellan riksdagsledamöternas lojalitet till sina väljare och sitt parti tas upp och med det som utgångspunkt menar DN att personval vore bättre och skulle ge
riksdagsledamöterna en större frihet. Regeringen i sin helhet kritiseras och man talar om en
”Regering i kris” (DN 2008 e).
DN har liksom de övriga två tidningarna en negativ syn på FRA-lagen, men visar i några ledare en viss förståelse för sina meningsmotståndare. Misstroendet för politiker är ett återkommande tema liksom hotet mot medborgarnas integritet.
Tidigare refererades till Jesper Strömbäcks synpunkter på hur journalisternas roll förändrats (Strömbäck 2014, s. 227). Och att journalister under den aktuella perioden 2008 var
självständiga och kritiska var uppenbart, men kanske var det en överraskning att t ex DN:s journalister så tydligt valde en egen linje och i stort var lika negativa till lagförslaget som socialdemokratiska AB.
Svenska Dagbladet
SvD tar i en artikel den 12 juni upp några ovanliga och intressanta infallsvinklar. I en osignerad artikel kallad ”Likheten mellan hökar och pacifister” ställer man frågan om vi har råd med principer eller om pragmatism är att föredra. Man pekar på att dessa två förhållningssätt kan stå närmare varandra än man först kan föreställa sig. SvD frågar ”Befinner vi oss i ett läge där hotet
från gränsöverskridande terrorism och brottslighet trumfar ut lyxen av att hålla sig med principer?” men tidningen menar också att detta är en avvägning och att det finns tecken på att
vi överdrivet faran med terrorismen. SvD fortsätter ”Överreagerar vi? Motsvarar hotets tyngd
det vi betalar?” Dessutom menar artikeln att pacifisten och höken kan ha mer gemensamt än
vad de själva vill tro. ”Pacifistens hårdnackade motstånd mot krig är lika naivt och omänskligt
som hökens ständiga krav på att vi ska ”ta ansvar” för allt hemskt som skulle kunna hända.”
Man får intrycket att tidningen inte bara ensidigt vill propagera för nej-sidan utan försöker lyfta fram hur svår och komplicerad frågan är. Och liksom så många andra ledarartiklar under den aktuella perioden mynnar ledaren ut i en uppmaning till riksdagsmännen att rösta efter sin övertygelse (SvD 2008 a).
Med en dag kvar till riksdagens omröstning kallas den föreslagna lagen Lex Orwell med
anspelningar på Orwells bok 1984 och ett fiktivt övervakningssamhälle. SvD skruvar upp tonen i en artikel som lyder ”En mur av tystnad möter Lex Orwells kritiker” med underrubriken
”Övervakningssamhället, En dag kvar” SvD:s ledarskribent Patrick Krassén tar i artikeln upp en
av de viktigaste aspekterna i hela FRA-saken: ”Vem är det egentligen som försvarar Lex
Orwell?” Han menar att det saknas välmotiverade argument och att det inte räcker med att
regeringen har stöd i riksdagen. Många kritiker känner enligt Krassén som om de debatterar med en ”närmast osynlig motpart och i ödesmättade formuleringar talar han om att den tysta och
ansiktslösa makten får fälla avgörandet” (SvD 2008 b).
SvD:s ledarskribent Sanna Rayman ställer den 18 juni 2008 frågan ”Ska vi planera för evigt
solsken?… i en stat där solen alltid skiner vore det inga problem att låta staten spana loss
heller. Men vi kan inte ha lagar som förutsätter evigt solsken på en fläckfri stat.” (SvD 2008 c).
SvD har liksom de övriga tidningarna en negativ syn på FRA-lagen, men som enda tidning visar tidningen en viss förståelse för sina meningsmotståndare. Ett återkommande tema är
misstroendet för politiker som sviker och böjer sig för partilojaliteten. Politikerna anklagas också för att överge sina ideologiska rötter och SvD pekar på lagen som integritetskränkande
(SvD 2008 f).
Strömbäck påpekar betydelsen av att journalister inte förvanskar eller överdriver i sin
rapportering (Strömbäck 2014, s. 129). Med det som utgångspunkt kan man konstatera att SvD:s journalister visserligen är kritiska men att de på samma gång ansträngt sig i att ge en mer
nyanserad bild av lagförslaget.
7.3. Vad kännetecknade de tre dagstidningarnas rapportering av FRA-frågan
den 11-25 juni 2008?
Med referens till föregående avsnitt summeras och analyseras här de tre dagstidningarnas rapportering av FRA-debatten under den angivna tidsperioden.
Min undersökning är inriktad på att studera ledarartiklar men eftersom AB, som tidigare nämnts, endast publicerade en ledarartikel om FRA-lagen under den aktuella tidsperioden den 11-25 juni 2008 och eftersom AB inte gör någon åtskillnad mellan ledare och nyhetsartiklar, har jag också undersökt nyhetsartiklar i AB som tar upp FRA-frågan.
Antalet ledarartiklar fördelade sig så att SvD publicerade 12, DN 9 och AB endast 1 medan antalet nyhetsartiklar fördelade sig enligt följande: DN 30, SvD 27 och AB 15.
AB gav alltså inte saken lika stort utrymme och hade bara hälften så många artiklar som de andra tidningarna och endast en ledare. Denna begränsade bevakning kan vara förvånande när det gäller socialdemokratins största tidning men det är förmodligen i linje med vad som kan förväntas av en kvällstidning (Mediearkivet B).
I princip alla ledarartiklar inklusive nyhetsartiklar från AB var under den aktuella tidsperioden negativa till den föreslagna FRA-lagen och det gäller framför allt AB. De övriga två tidningarna hade en negativ grundinställning men presenterade en djupare analys av ämnet. Likheterna är stora mellan DN och SvD, men SvD fördjupade sig mer i ämnet och tog upp fler sidor av saken. De enda artiklar som är neutrala/objektiva är de artiklar som relativt kortfattat beskriver FRA-lagen.
Frågan kvarstår varför tidningarnas rapportering var så färgad av nej-sidans synpunkter och varför saken fick så stort utrymme i pressen. Kanske ville man rapportera om det stora folkliga
engagemanget i frågan och det märkliga i att så många ungdomar hade starka åsikter. Kanske var journalisterna påverkade av att källor kunde vara hotade om FRA-lagen infördes. Det har inte alltid gått att få en klar bild av vilka journalister som har skrivit ledarartiklarna eftersom dessa ibland är osignerade. Däremot förekommer det att signerade ledare ibland skrivs av krönikörer och kolumnister som regelbundet återkommer i tidningen under eget namn. Robert Aschbergs artikel den 14 juni 2008 framstår som ett av de skarpaste inläggen mot lagförslaget där han använder ett tufft språkbruk och kallar sina meningsmotståndare ”borgerliga
snackpåsar” (AB 2008 b).
Detta illustrerar på ett intressant sätt dagordningsteorins uppdelning i en allmänhetens och en mediernas dagordning. Allmänheten i form av IT-medvetna ungdomar och andra politiskt intresserade reagerade tydligt mot lagförslaget och parallellt skrev pressen många artiklar under en relativt kort period i samband med omröstningen i riksdagen i juni 2008.
Argumenten för lagen är inte många. DN och SvD som i huvudsak är negativa pekar på att terrorhoten mot Sverige ökar och att en signalspaningslag skulle ge möjligheter att förhindra attentat i Sverige. Man menar att FRA-lagen både skulle skydda mot inre och yttre hot. Sverige skulle i en föränderlig värld få ett bättre skydd och människors fri- och rättigheter samt
integritet skulle kunna stärkas. Någon går så långt att man påstår att lagen skulle innebära ett skydd för medborgarnas integritet som inte funnits tidigare. Hotet från den internationella brottsligheten var också ett skäl för en ökad övervakning.
Om man kombinerar positiva och negativa åsikter som framförs av DN och SvD ger det en mer nyanserad bild. Tidningarna menar också att principer kanske ibland måste vika för politisk pragmatism.
Argumenten mot lagen är uppenbara. De pekar på riskerna för inskränkningar i den personliga integriteten och riskerna för ett övervakningssamhälle, där man inte vet hur myndigheterna kommer att använda all information de får om medborgarna. Man är orolig för att
rättssäkerheten i Sverige skall undergrävas och kopplingen till amerikanska NSA är speciellt oroande. Man menar också att terrorism och andra konkreta hot mot Sveriges säkerhet saknas och ser därför inte det som ett argument för lagens införande. Man ser lagen som ett hot mot demokratiska rättigheter och Sveriges demokrati. Ju närmare man kom omröstningen den 18 juni 2008 ju högre blev tonläget och ledarredaktionerna drog sig inte för att använda ordval
som att Sverige var mest extremt i världen och hotade att bli en rå otyglad kapitalism skyddad av en auktoritär stat även om det också varnades för panikmoral som förekommit efter den 11 september 2001. Raden av negativa remissinstanser gås igenom och hoten mot pressfriheten tas också upp.
Kritiken ansåg att alliansregeringen fortsatte en politik som påbörjats av den
socialdemokratiska regeringen. Lagförslaget sett i kombination med den pågående
IT-utvecklingen sågs som integritetens stora hot. Riksdagsmän sågs som svikare, aningslösa och okunniga. De uppfattades som alltför partilojala och anklagades för att ha övergett sina ideologiska rötter.
Tidningarna har i stort samma negativa hållning till sakfrågan. Ju närmare man kommer omröstningen fokuserar alla tre tidningarna mer och mer på de tveksamma borgerliga ledamöterna.
Skillnaderna är tydliga mellan kvällstidningen och de två dagstidningarna. AB ger saken mindre utrymme, använder ett enklare språk och fördjupar sig inte heller i frågan. Omvänt ger DN och SvD en mer nyanserad bild av saken och framför allt ges saken ett dubbelt så stort utrymme i tidningarna.
Man kan dela upp tidningarna rapportering i två delar: - sakfrågan
- det partipolitiska spelet kring omröstningen i riksdagen
Sakfrågan fick som nämnts i slutfasen inför den avgörande omröstningen mindre utrymme. AB tar upp det i en separat artikel dagarna före omröstningen medan de andra tidningarna tar upp olika sidor av den föreslagna lagen i något fler artiklar. Man återkommer ofta till yttryck som övervakningssamhälle, rättssäkerhet, integritet, konsekvenser, FRA och NSA, som är den amerikanska motsvarigheten National Security Agency samt brittiska GCHQ – Government Communications Headquarters.
Det partipolitiska spelet inför omröstningen tar störst utrymme i tidningarnas bevakning. I särklass störst fokus får de borgerliga politiker som var tveksamma om hur de skulle rösta eftersom deras röster i slutänden kunde avgöra frågan. Politikernas brist på kunskaper och deras bristande lojalitet mot väljare, parti och egna ideal tas upp. Det sägs att politikernas egna
skulle ge riksdagsledamöterna en större frihet. Samma tidning kritiserade regeringen och talade om en ”Regering i kris” (DN 2008 f). I detta avsnitt återkommer ord som partipiska, ideal och lojalitet.
Journalisterna iAB, DN och SvD representerar olika politiska åsikter men är liksom majoriteten av sina kolleger i hela Sverige eniga om att medborgarnas integritet var hotad om FRA-lagen röstades igenom. I de artiklar jag läst och analyserat i det empiriska materialet är det inte någon journalist som reservationslöst stöder lagförslaget. Det beror sannolikt också på att journalister var oroade för att käll- och meddelarskyddet var i fara. Oberoende av journalisternas lojalitet mot tidningarnas officiella politiska färg delar de här en kritisk åsikt och då är det inte förvånande att debatten blir ensidig. Uppenbarligen tillät speciellt de borgerliga tidningarna sina journalister att förespråka en linje som mer följde journalisternas egen övertygelse än tidningarnas officiella åsikter. Detta kan ses som ett exempel på att ägare av stora dagstidningar i Sverige låter sina journalister granska makthavarna i en stor och kontroversiell samhällsfråga (Maktutredningen 1990 s. 60).
Man kan också fråga sig varför borgerliga tidningar som stödde regeringen kunde vara så kritiska mot lagförslaget. En anledning kan vara att förslaget uppfattades som lika mycket kopplat till den förra socialdemokratiska regeringen som till den sittande regeringen och därför var lättare att kritisera. En annan möjlig orsak till att kritik mot förslaget kommer från borgerliga tidningar är att man här ser en möjlighet att påverka. En borgerlig regering lyssnar hellre på en borgerlig press än oppositionens kritik. Dessutom kan man tänka sig att det fanns en förhoppning att liberal kritik som värnar om individens fri- och rättigheter skulle få gehör hos en liberal-konservativ regering.
7.4. Kan man se ett mönster hur debatten i de tre dagstidningarna
utvecklades 2007- 2008?
Den 8 mars 2007 då propositionen om FRA-lagen överlämnades till riksdagen, publicerade som tidigare nämnts försvarsminister Mikael Odenberg artikeln ”Tydligt skydd för den enskildes
integritet” (SvD 2007 a), där han menade att lagen är viktig för att skydda medborgarnas
integritet – ett skydd som hittills inte varit skyddat i lag. Odenberg gjorde emellertid också en koppling mellan yttre och inre hot då han skriver att man genom att stödja alliansens förvars- och utrikespolitik också försvarar medborgarnas fri- och rättigheter. I denna argumentering
ansåg hans motståndare att han inte bara representerade alliansregeringen utan fortsatte den politik som tidigare justitieministern Thomas Bodström och socialdemokraterna fört. Artikeln startade diskussionen om FRA-lagen och blev sedan en förebild för dem som argumenterade för lagens införande. Under våren 2007 följer en rad artiklar i tidningar som representerar både höger och vänster i politiken och gemensamt för dem är att de ser lagförslaget som ett hot mot både demokratin och människors integritet (DN 2007). Debatten som handlar om yttre hot är inte lika intensiv i början och det berodde nog på att argument kunde lättare bemötas av regeringen som menade att meningsmotståndarna inte förstod saken och helt enkelt påstods ha fel.
FRA-debatten intensifierades gradvis under perioden från sommaren 2007 – sommaren 2008. Hösten 2007 avgick emellertid Mikael Odenberg den 5 september (SvD 2007 b). Odenberg var den främste försvararen av lagförslaget och hans avgång påverkade som tidigare nämnts debatten. Varken hans efterträdare Sten Tolgfors eller någon annan politiker i alliansen tog Odenbergs roll som försvarare av FRA-lagen.
Debatten ges sedan stort utrymme i tidningarnas ledarsidor i maj 2008, då det bara är ungefär en månad kvar tills riksdagen skall rösta om förslaget. Ju närmare man kommer omröstningen ju desperatare blir motståndarna på landets ledarsidor. I de tre dagstidningar jag studerat ber man i juni tveksamma riksdagsmän att rösta nej.
Perioden den 11-25 juni 2008 präglas av enighet bland de tre aktuella dagstidningarna då de samstämmigt vände sig emot den föreslagna signalspaningslagen. Saken fick stor
uppmärksamhet i tidningarna. Trots pressens och många andras oro för ett
övervakningssamhälle röstade riksdagen ja till lagen. Dagarna efter präglades av besvikelse och den var speciellt riktad mot de ledamöter som tvekade men till slut ändå röstade för förslaget. AB:s artikel den 19 juni hade rubriken ”Svikare”. Redan dagarna efter omröstningen började saken försvinna från tidningarnas spalter.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att debatten både om yttre och inre hot diskuterades intensivt under mars-april 2007 efter att propositionen presenterats, sedan blir tidningarnas ledarsidor allt aktivare under det dryga år som förslaget är bordlagt för att sedan blomma ut i en intensiv diskussion veckorna innan förslaget togs i riksdagen i juni 2008.
Debatten handlade hela tiden om två frågor, dels avvägningen mellan säkerhet och personlig integritet och dels otydligheten i beskrivningen av det yttre hotet. Kritiken avseende hotet mot den personliga integriteten är närmast desperat i juni 2008 medan kritiken av det yttre hotet mera har karaktären av att vara aggressiv för att sedan under de sista dagarna före omröstningen också bli desperat.
Debatten fördes framför allt av nej-sidan medan regeringen och de som stödde lagförslaget i stort avstod från att bemöta kritiken. Förmodligen var detta från regeringens sida ett uttryck för politisk pragmatism. Dessutom låg den borgerliga regeringen och socialdemokraterna ganska nära varandra i frågan och ansåg förmodligen att landets intresse borde gå före medborgarnas integritet och de ideal om mänskliga rättigheter som man kan spåra i både socialdemokratiskt och liberalt tänkande. Regeringens hållning tas också upp inom ramen för icke-beslutsteorin.
8. Slutsatser och förslag till utökad forskning
Analysen av de tre dagstidningarnas artiklar har inneburit att jag i linje med den kvalitativa textanalysens riktlinjer ”noggrant läst textens delar, helhet och den kontext som ingår.” (Esaiasson 2012 s. 210). I sökandet efter ett centralt budskap har jag konstaterat att de tre dagstidningarna trots olika politisk färg hade i stort sätt samma åsikt. Det fanns en skillnad i nyanser då AB var strikt negativ medan de två borgerliga tidningarna i ett fåtal artiklar redovisade vissa åsikter som kunde tolkas som mer positiva till lagförslaget.
Medierna är som tidigare nämnts både aktörer och en arena för andra aktörer. I vårt samhälle kan man påverka utvecklingen genom att delta i samhällsdebatten men framför allt genom att sätta den politiska agendan.
En av anledningarna till att jag tyckt att dagordningsteorin är intressant i samband med FRA-lagens tillkomst, är att saken orsakade ett ovanligt starkt engagemang hos olika grupper i det svenska samhället. Detta engagemang visade sig på såväl sociala medier, radio, TV och inte minst bland dagstidningarna.
Men vilka var mest drivande i debatten om det nya lagförslaget? I min uppsats har jag påvisat att pressens engagemang koncentrerade sig till veckan före och efter riksdagens omröstning i juni 2008. Uppenbarligen följdes riksdagens behandling av saken men dagstidningarnas
ställningstagande och urval av information fick stor uppmärksamhet. Detta är, som jag redan framhållit, helt i linje med dagordningsteorin att medierna har makt att påverka allmänheten om vilka samhällsfrågor som är viktiga.
Maxwell McCombs tar emellertid också upp dagordningsteorins andra nivå och den handlar om mediernas möjligheter att påverka människors sätt att se på frågorna som kommer upp på
agendan. I det avseendet hade dagstidningarna säkert en betydande möjlighet att påverka läsarna eftersom de tillsammans med andra medier hade i stort samma negativa hållning till
lagförslaget.
Forskningen har också tagit upp vilka krafter som påverkar mediernas agenda och i det
sambandet har det varit intressant att konstatera att svenska journalister fick stor frihet och t.o.m. kunde ha en egen agenda som inte alltid sammanföll med tidningarnas officiella politiska
hållning. Detta förhållande att journalisterna självständigt kan påverka den egna tidningens dagordning förutsätter att de arbetar i ett öppet demokratiskt samhälle med fria medier. Sedan kan man naturligtvis fråga sig i vilken utsträckning journalisterna skall kunna påverka dagordningen. Journalisternas arbete är en viktig del i en demokrati men är de själva föremål för en rimlig kontroll? Maktutredningen pekade redan 1990 på detta problem och tyckte att ”Med tanke på massmedias centrala position i dagens samhällsliv är det mest anmärkningsvärda frånvaron av en aktiv och nyskapande massmediekritik” (Maktutredningens huvudrapport 1990 s. 71).
I FRA-debatten kan man få intrycket att journalisterna åtminstone delvis satt agendan med utgångspunkt från sin egen situation och de hot de såg mot källornas anonymitet.
Som jag pekat på i min uppsats målade journalister upp scenarier där riksdagsmän och den då borgerliga regeringen som röstade för lagförslaget, skulle drabbas hårt vid kommande val. I verkligheten glömdes saken snart bort och några veckor efter riksdagens avgörande
omröstning var den inte längre aktuell och i valet 2010 omvaldes den borgerliga regeringen. Uppenbarligen fick pressens kampanj mot FRA-lagen inte den folkliga förankring man hoppats på. Media hade satt dagordningen men både allmäntheten och speciellt politikerna valde sen att följa en annan agenda.
Robert A Dahl ser demokrati som det ideala målet för all samhällsutveckling. Av de fem
kriterier som enligt honom är en förutsättning för en fungerande demokrati kan i sammanhanget speciellt effektivt deltagande och kontrollen över dagordningen framhållas. FRA-frågan var till sin natur komplicerad och krävde ett verkligt engagemang och just ett effektivt deltagande för
att man skulle förstå dess innebörd.
Dagordningsteorin har redan berörts med utgångspunkt från McCombs och Shaws resonemang men Dahl understryker också att en fungerande dagordning kräver att andra kriterier i hans definition uppfylls, såsom deltagande, rösträtt och förståelse. Processen mot demokrati dvs polyarki kräver enligt Dahl mer, som t ex alternativa informationskällor. Säkert fanns det under den aktuella perioden inte bara dagspress som diskuterade och informerade men frågan är om det samtidigt fanns källor som representerade tillräckligt många olika åsikter, som man kan förvänta sig i en levande demokrati. I det begränsade material som jag undersökt var så inte fallet utan där hade de tre tidningarna nästan samma åsikter oberoende av sina annars tydliga allmänpolitiska åsikter.
Dahl framhåller polyarki som vägen mot ett politiskt ideal som han kallar demokrati. En viktig del av en demokrati är att det finns förutsättningar för en fri och öppen debatt som leder fram till beslut. Barach och Baratz menar att detta är en ofullständig bild av hur makt utövas i samhället och pekar i sin icke-beslutsteori på att när frågor undertrycks eller förhindras att tas upp till öppen diskussion är detta också en slags maktutövning.
I anslutning till detta kan man reflektera över hur regeringen Reinfeldt hanterade FRA-frågan. Som tidigare påpekats var kritiken mot lagförslaget massiv och jag har fått gå utanför tidsramen för min uppsats för att hitta två tydliga inlägg som argumenterade för lagen, nämligen
moderaterna Odenbergs och Enströms artiklar. Vad berodde då regeringens tystnad på? Var det ett uttryck för det som Barach och Baratz kallade icke-beslut? Med tanke på att Göran Perssons tidigare regering kunnat ta upp frågan utan någon större medial reaktion kanske regeringen Reinfeldt trodde att förslaget skulle kunna drivas igenom utan några större uppmärksamhet. Det som talar för en tillämpning av icke-beslutsteorin är dock de borgerliga partiernas sätt att förhålla sig till de av sina ledamöter som tvekade. Partipiskan användes och de tveksamma borgerliga riksdagsledamöterna utsattes för en hård press att rätta in sig i ledet och rösta på förslaget. Detta syftade sannolikt också till att undvika en öppen debatt om lagförslaget. De nämnda ledamöterna utsattes dock också för pressens uppmärksamhet och
nej-sidan pressade dem hårt. Lagförslaget godkändes i riksdagen men regeringens försök att undvika en öppen diskussion misslyckades.
Regeringens låga profil i den mediala debatten och försöken att kväva en öppen diskussion inom de borgerliga partierna visar på likheter med ett icke-beslut.
på att förklara dess innehåll och istället publicerades agitatoriska artiklar som i hög utsträckning attackerade alliansregeringen och enskilda riksdagsledamöter. En viktig samhällsfråga fick inte den seriösa uppmärksamhet den hade förtjänat och regeringen undvek i stor utsträckning att bemöta kritiken. Denna ovilja från de borgerliga partiernas sida är väl värd att ytterligare undersöka liksom hur frågan behandlats i andra medier än pressen.
9. Referenser
Litteratur
Bergman, Lisa (2008). Fokus. Spelet om FRA, nr. 38, s. 20-31
Bachrach, Peter & Baratz, Morton (1962). Two faces of Power. The American Political Science
Review, 56, s. 947-952
Dahl, Robert (1999). Demokratin och dess antagonister. Stockholm: Ordfront och DemokratiAkademin.
Dahl, Robert (1983). Dilemmas of Pluralist Democracy. New Haven and London: Yale University Press
Esaiasson, Peter m fl (2012). Metodpraktikan. Stockholm: Norstedts Juridik Merriam, Sharan (1994). Fallstudien som forskningsmetod. Lund: Studentlitteratur McCombs, Maxell (2006). Makten över dagordningen – om medierna, politiken
och opinionsbildningen. Stockholm: SNS Förlag
Oredsson, Sverker (2001). Svensk rädsla: offentlig fruktan i Sverige under 1900-
talets första hälft. Lund: Nordic Academic Press
Strömbäck, Jesper (2014). Makt, medier och samhälle. En introduktion till politisk
kommunikation. Lund: Studentlitteratur AB
Tännsjö, Torbjörn (2010). Privatliv. Stockholm: Fri Tanke förlag
Elektroniska källor
Bonnier http://www.bonnier.se/foretag-varumarken/ Hämtad: 2015-07-25 FRA 2015 a FRA www.fra.se/verksamhet.4.html Hämtad: 2015-07-25 FRA 2015 b FRA www.fra.se/omfra.6.html Hämtad: 2015-07-25SVT, 2015 Svt www.svt.se/rapport/2008.08.09 Hämtad: 2015-05-20 AB 2015 Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/ledare/ Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 a Aftonbladet, 2008-06-16, Franchell, Eva
”Våga säga nej”
www.aftonbladet.se/ledare/article11439630.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 b Aftonbladet, 2008-06-14, Aschberg, Robert
”Fyra djärva borgare är vårt lands sista hopp”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/robertaschberg/article11437354.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 c Aftonbladet, 2008-06-16, Österberg, Tobias
”Sverige blir mest extremt i världen”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11440195.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 d Aftonbladet, 2008-06-16, Melén, Johanna
”Det handlar inte bara om ett knapptryck”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11440195.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 e Aftonbladet, 2008-06-17, Melén, Johanna
”Hör inte hemma i en demokrati”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11440195.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 f Aftonbladet, 2008-06-17, Edquist, Samuel
”Vågar de säga nej?”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article11439759.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 g Aftonbladet, 2008-06-19, Ljungqvist, Rickard, Kudinoff, Ted
”Svikare”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/fralagen/article11460835.ab Hämtad: 2015-07-25
AB 2008 h Aftonbladet, 2008-06-16, Osignerad
”Det innebär förslaget”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11438704.ab Hämtad: 2015-07-25
DN 2015 Dagens Nyheter, 2008-02-28, Osignerad
”Om Dagens Nyheter”
http://www.dn.se/diverse/diverse-hem/om-dagens-nyheter/ Hämtad: 2015-07-25
DN 2008 a Dagens Nyheter, 2008-06-12, Bjurwald, Lisa
”Klockan står inte 13 ännu”
http://www.dn.se/arkiv/ledare/lisa-bjurwald-klockan-slar-inte-13-annu Hämtad: 2015-07-25
DN 2008 b Dagens Nyheter, 2008-06-14, Ekdal, Niklas
”Den som söker finner”
http://www.dn.se/ledare/signerat/den-som-soker-finner/ Hämtad: 2015-07-25
DN 2008 c Dagens Nyheter, 2008-06-17, Osignerad
”Rösta nej!”
http://www.dn.se/ledare/rosta-nej/ Hämtad: 2015-07-25
DN 2008 d Dagens Nyheter, 2008-06-18, Osignerad
”Hycklarnas afton”
http://www.dn.se/ledare/hycklarnas-afton/ Hämtad: 2015-07-25
DN 2008 e Dagens Nyheter, 2008-06-25, Osignerad
”Regering i kris”
http://www.dn.se/ledare/regering-i-kris/ Hämtad: 2015-07-25
DN 2007 Dagens Nyheter, 2007-01-11, Osignerad
"Försvarsministern satsar på att bygga en kontrollstat"
http://www.dn.se/debatt/forsvarsministern-satsar-pa-att-bygga-en-kontrollstat/ Hämtad: 2015-07-25
