Välkomna!
Vad roligt att se att ni alla har kommit hit den här viktiga dagen.
Mitt namn är Carl-Johan Schiller och jag är ordförande sedan den första januari i Kultur- och Fritidsnämnden på Lidingö.
Hur börjar man ett tal om Raoul Wallenberg? Hur ska man sätta ord på det som var hans vardag eller den insats Wallenberg har gjort för så många tusentals människor i Europa? Det går nog inte att sätta ord på det. Jag kan i alla fall inte hitta orden som gör hans insats rättvisa.
Det var 70 år sedan som Auschwitz befriades. 70 år sedan som ett tyranni i Europa ersattes med ett annat. Historien i vår del av världen, Europa är inte fläckfri. Det är något som vi i Sverige, ett land skonat från de senaste stora krigen ofta glömmer.
Kanske är det därför det kan kännas så svårt och så långt borta för oss själva att göra något i vårt samhälle. Vi hör berättelser om tragedier och hjältar. Men hur ser vårt samhälle ut idag?
Det är givetvis inte som det var i Europa på 30 och 40-talet men visst finns det problem. I söndags gick det grekiska folket till val. Partiet Gyllene gryning, ett nynazistiskt parti blev tredje störst i parlamentetet och här hemma i Sverige biter sig segregationen fast och ställer olika grupper mot varandra. Nyligen riktade FN hård kritik mot vårt land för den ökningen vi kan se av hatbrott, islamofobi och antisemitism. Historien upprepar sig, åtminstone delvis. I tider av kriser då blir vi misstänksamma mot varandra och nationalism och protektionism presenteras som ett svar på problem som i själva verket bäst löses genom mer handel mellan nationer, mer möten mellan människor och mer mod.
För att förstå samtiden måste vi titta i bakspegeln. Vi svenskar har varit förskonade från krig under många år och därför blir debatten kring EU, engagemang i och för andra länder ibland något ensidig. När vi pratar om EU hamnar vi ofta i diket där vi kritiserar böjen på gurkan eller flyttcirkusen mellan Strasbourg och Bryssel. Raoul Wallenberg tänkte inte så. När han såg något som är så grundläggande fel som nazismen agerade han istället för att haka upp sig på små detaljer och låta dessa detaljer stå i vägen för att handla rätt och riktigt.
Behöver vi en Raoul Wallenberg i Sverige idag? Ja, som en inspiratör. Men det jag tror att vi verkligen behöver göra det är att hitta den lilla Raoul Wallenbergaren som finns inom oss alla. Det behövs hjältar på våra arbetsplatser, i våra skolor och i fotbollsklubben eller var man nu befinner sig i samhället. En ensam aktör kan göra mycket. Det har Raoul Wallenberg visat oss. Men vi alla kan göra så oändligt mycket mer om vi drar åt samma håll.
Det hela sammanfattas med civilkurage. Civilkurage i det lilla och i det stora. Jag tror faktiskt att det är vad Raoul Wallenberg förväntar sig av oss och det är hans arv till Lidingö. Ett arv som förpliktigar.
Jag hoppas, och jag kommer arbeta för att vi den 27:e januari nästa år när vi träffas här har fått nyhetsrapporter som är betydligt bättre än dem som jag inledde med att tala om. Min uppmaning till oss alla är att bli en del i det arbetet. Låt oss engagera oss i och för våra medmänniskor och titta inte bort. Det krävs så otroligt lite för att vi människor ska välja en väg av hat och misstänksamhet istället för mod och nyfikenhet. Det har historien lärt oss tillräckligt många gånger. Jag tycker att vi borde ha fattat det vi det här laget.
Jag föreslår att vi nu avslutar med att hålla en tyst minut för alla dom som föll offer för den tyranni som hade ett hårt grepp kring stora delar av Europa för 70 år sedan. Tack.
