Hella Schulze Arkeologiska enheten
Skurkvarnar i Dovreviken vid Borgholm
Rolf Nilsson från Ölandsbladet förevisas skurkvarnen av Hella Schulze. Foto fr SSV, Håkan Nilsson, KLM
Arkeologisk förundersökning hösten 2003
Borgholm 11:1, Borgholms sn, Borgholms kn, Öland
RAPPORT
Arkeologisk förundersökning
Landskap: Öland Kommun: Borgholm
Socken: Borgholm Fastighet: Borgholm 11:1 Fornl. nr: Oregistrerad
Utförd 2003 10 01 - - 09 av Hella Schulze (2,5 dgr) Ekonomiskt kartblad 5H 1a Borgholm (550)
X 6306 530 Y 1553 300
Uppdragsgivare: Blå Rör Markbolag AB, Gert-Ove Pettersson, Box 30, 360 51 Hovmantorp. Entreprenad: Vägverket Produktion.
Dokumentation
Fynd: Kalkstensbitar, i Borgholms stadsmuseum, utställning om kalkstenshanteringen på Öland
Foto: 9 färgbilder klistade på ark, i arkiv (E 74 732:1-9) 4 digitala bilder, Du74:1-4
Situationsplan, skala: 1:500 (Metria)
Plan, skala: -
Profil, skala: -
Inledning
Vid denna förundersökning inför anläggande av en damm, en våtmark, påträffades en närmast hel och två, kanske tre, söndergrävda skurkvarnar. Det är äldre anord- ningar för att medelst sand, vatten och rörelse slipa kalksten. Kalkstenar lades i ring, en trästång vid en stolpe i mitten drogs runt av hästar eller oxar, och sten- överliggare på stången slipade stenen. Det fina slipdammet från stenarna blev lig- gande som kalkstenslera längsmed de allt slätare stenarna varvid så småningom en skurlersring bildades. Var det röd kalksten blev ringen rödrosa, var den grå blev också ringen grå. Även bitar från slipade stenar som gått sönder ingår i avfallet från hanteringen. Metoden att slipa kalksten, företrädesvis till golvsten, har an- vänts från tidig medeltid till ca 1900.
På våren hade, inom området där Blå rörs stugby låg och vilket nu skulle exploa- teras för bostäder, en särskild arkeologisk utredning gjorts. Den visade att förutom ett par härdar var det som påträffades av antikvariskt intresse ett par lämningar efter stenslipning intill det blivande bostadsområdets nordvästra hörn. Här skulle på kommunal mark anläggas en våtmark, ett utjämningsmagasin, vilket skulle komma att beröra ett okänt antal skurkvarnar. Länsstyrelsen Kalmar län beslutade därför om att en arkeologisk förundersökning skulle utföras. För kostnaden svara- de Blå Rör Markbolag AB.
Syfte
Ändamålet med förundersökningen var från början att se skurlersringarnas ut- bredning inom den yta som ska exploateras, få en ritad profil av en genomskär- ning av en sådan ring samt att genom ytplockning se om fynd av annat slag än
Datum 2007 10 09 KLM obj nr 03/28
KLM dnr 33-715-03 Lst dnr 431-10941-03
jfr 431-14183-02
slipade kalkstensbitar fanns. Dessutom om något fanns som kunde tyda på kon- struktioner (stolphål) eller om borttappade föremål fanns i skurleran som skulle kunna visa när verksamheten pågick.
Kort om öländsk stenslipning
Traditionen att bearbeta den öländska kalkstenen är forntida, med exempel som stenkistor av hällar, fornborgarna, föremål som t ex kalkstenspärlor i järnålders- gravar samt runstenarna. Sedan medeltid har skurad (slipad) sten exporterats från ön. Den tidigast kända skurkvarnen anses vara den (eller snarare de) som påträf- fats i samband med arkeologiska undersökningar i Köpingsvik på 1970-talet, där också slipad golvsten fanns. Den torde kunna dateras till början eller mitten av 1200-talet (Schulze 2004, s 194). Stenhantering i hantverksmässig form var en av näringarna på ön förutom jordbruk, fiske, handel och diverse hantverk, speciellt på nordvästra Öland där kalkstenen var av god kvalitet men jordbruksmarken sämre. Den gamla genuina benämningen för en häst- eller oxdragen slipanordning eller skurvandring var ”skurkvarn” (Göransson 1988, s 239). Den senare uppträ- dande nordöländska uppfinningen, från mitten av 1800-talet när man tog vinden till hjälp, var (väder)skurverket. Många skurverk stod runt 1900 på rad i flera små hamnar på norra Öland men idag finns endast det i Jordhamn kvar.
Beskrivning av området vid Dovreviken
Området här som skulle exploateras för bostäder kallades ett tag för Blå rör (efter stugbyns namn) men för att inte blanda ihop det med själva fornlämningen Blå rör, RAÄ 19, och fritidsstugorna intill denna, beslutade kommunen 2007 om ett nytt namn. Bostadsområdet heter nu Dovreviken, efter den lilla badvik som av allmänheten sedan länge haft detta namn efter en på 1950-talet utanför viken strandad norsk skuta med namnet Dovre. Marken, som ligger 1-5 m ö h, tillhör den nordöstra delen av Borgholms stadsäga och har tidigare utgjort en del av Kol- stad bys utmark vid Kalmarsund. Markslaget utgörs av grus och vittrad lerskiffer men just i själva Dovreviken – därför är den populär som badplats – går ett stråk in av fin sand. På kartor från början av 1800-talet går viken något längre in och innanför den ligger ett närmast runt kärr benämnt Skurkvarnskärr (Schulze 2003, s 10). På samma karta har udden öster om viken namnet Skurkvarnsudden och om- rådet i sydväst ”Skurqwarnsslätt”.
Fig 1. Utdrag ur 1940-talets Ekonomiska karta, bladet Borgholm.
Där järnvägen gick finns idag en gång- och cykelväg. Norr uppåt på kartan. Undersökningsområdet vid UO, röd markering nordost om Skurkvarnskärret. Sk 1:10 000.
Området för den blivande närmast U-formade våtmarken ligger utanför och allde- les nordväst om raderna med blivande hustomter. I norr gränsar Sjöstugevägen som från Sjöstugeområdet går till fornlämningsområdet Blå rör. Alldeles norr om detta börjar badplatsen. Området för våtmarken har säkert från början varit slätt men bestod nu i södra delen av tippade massor då marken sedan lång tid fyllts ut med sådant material då det varit kommunens tipp för byggrester och jord. Vissa sankare partier var fortfarande kvar vid KLM:s besiktning vintern 2002/03 i sam- band med utredningen (a a, karta s 12), och hela denna del som låg runt 1-2 m ö h bör ha utgjort en igenslammad och igenväxande havsvik. Vegetationen bestod av riklig slyväxt, träd och gräs.
Metod
Förundersökningen gjordes i form av schaktning med grävmaskin inom den utsta- kade yta där våtmarken skulle anläggas. Med utgångspunkt från de diken i norr utmed den lilla vägen som går här och där skurleran först upptäcktes, urgrävdes i den norra delen ca 1 000 m2 ner till steril sand alternativt till de släntdjup som be- hövdes. I den resterande delen, i söder, grävdes endast 7-8 provschakt, 5-10 m långa. En del grävdes genom tippade massor ner till naturlig marknivå.
Den bäst bevarade skurkvarnen fotodokumenterades, beskrevs och mättes in på situationsplanen/arbetsplanen för våtmarken. Under hand hade överenskommits med Länsstyrelsen, kommunen och Blå Rör Markbolag AB att den skulle få ligga kvar intakt och förundersökningen avbröts då. Våtmarken skulle flyttas ett litet stycke åt väster alternativt utökas något åt söder för att fortfarande hålla samma volym vatten. Så skedde och skurkvarnen täcktes med fin matjord och såddes in med gräs. Sänkan i mitten bibehölls så att formen av en halv ring ska kunna ses.
De övriga 2-3 ringarna dokumenterades endast med foto och inskissning av läge på planen. Två bitar slipad sten tillvaratogs, ett par bitar har även tillförts Borg- holm stadsmuseum som har en utställning om öländsk stenhantering.
Fig 2-3. Översikter av område sett från väster, norra delen t v, södra t h. Där tas den hela skur- lersringen tas fram. I dikeskanten på bilden t h den som framkom vid utredningen, rakt fram en annan alternativt dess fortsättning. Foto H Schulze.
Undersökningsresultat, tolkning och datering
Den yta som våtmarksdammen skulle uppta utgjorde ca 5 000 m2. Formen är som ett U eller snarare en hårt ihopklämd hästsko – den har alltså en smal landtunga bevarad i mitten från nordöst. Landtungan ligger 1,9 m ö h, dammens botten efter schaktningen 1,59 m ö h (som senare sannolikt sänktes till planens angivna 0,75).
Avbaningen visade att skurkvarnar och skurlera endast fanns i den norra delen av våtmarksområdet. Provschakten i den södra delen visade endast igenfyllt kärr, säkerligen det som en gång var just det gamla Skurkvarnskärret. Detta har senare grundat igen och på 1950-talet, när Borgholms kommun köpt marken, har sank- området täckts över. Anläggandet av våtmarken idag kan alltså ses som ett slags återskapande.
Endast hälften av den så gott som hela (?) skurlersringen avbanades. Över den östra halvan finns mylla, gräs och sly. Sannolikt har ringens östra kant skadats av den äldre kommunala dagvattenledning som finns där (N-S). Ringen har haft en diameter på ca 18 m och en inre bredd om ca 5 m. Själva slipbanan, där stenarna legat i sanden och skurleran, har därigenom varit 4-6 m bred. Dess höjd över om- givande sand var 0,3-0,5 m (en höjd delvis beroende på avbaningens djup). Ring- en består av ren skurlera vari här och var fanns enstaka bitar av slipade stenar som gått sönder. Speciellt i den kompakta norra delen fanns många bitar, den södra delen var något mer diffus och något myllblandad (fig 4). I utkanten av ringen i söder låg här och var meterstora klattar med skurlera, liksom även ner mot kanten av Skurkvarnskärret vilket låg endast 4-5 m från ringen. De kan vara från rengö- rande av stenar som är överliggare eller dylikt. I norr sågs inga sådana rester, tro- ligen för att avbaningen gjordes något för djup här. Partiet i ringens mitt var ut- fyllt med organiskt mörkt material, troligen efter senare växtlighet eller material som en gång samlades här om marken kanske tidvis stått under vatten viss period om året.
Vad gäller de andra inte så hela ringarna, kunde en ses i diket som går utmed Sjöstugevägens södra sida – det var den som upptäcktes i samband med utred- ningen – och en utmed dammens norra kant (väster om den brunn som sattes här) samt en i landtungans och dammens nordöstra kant. Den sistnämnda kan möjligen vara densamma som den förstnämnda.
Inga andra fynd än slipade kalkstensbitar påträffades och någon säker datering har därigenom inte varit möjlig att få. Som det redan har framhållits i rapporten för
Fig 4, t v: Översikt av skurlersringen framta- gen. Den norra delen är något högre och mer välbevarad. Flata gropar av kalkstenslera i bildens nederdel, d v s mot kärret. Dovreviken i bakgrunden. Fr SSV, foto HS.
Fig 5, ovan: Översikt av ringen mot ett av ny- byggnadsområdet i söder. Där maskinen står börjar den i modern tid utfyllda sänkan som utgjort Skurkvarnskärret. Fr NNO, foto HS.
utredningen bör dock skurkvarnarna ha anlagts och varit i drift ett bra tag före 1830 eftersom Kolstad utmarks lagaskifteskarta från detta år upptar de tre namn som omtalas ovan, vilket borde betyda att verksamheten varit etablerad och nam- nen inarbetade. De kan vara från 1600-talet när arbetena på Borgholm slott syssel- satte en stor del av befolkningen i trakten, eller från 1700-talet när efterfrågan på öländsk sten var mycket stor, bl a till återuppbyggnadsarbetena i London efter 1666 års brand (Wilson 1996, s 93).
I varje fall bör det ha varit en bra plats att anlägga skurkvarnar på, här fanns sand liksom ett kärr att ta vatten ifrån. Till slipningen fick man ha sött vatten (geolog Jan Mikaelsson muntl). I Dovreviken kunde man gå in med små båtar, kanske för att lasta om till större längre ut. Troligen ligger flera ringar kvar under det som idag är väg och gräsbeväxt område av badplatsen. Någon ring har inte kunnat upp- täckas, i samband med utredningen, på udden som kallades Skurkvarnsudden – den marken var alltför grusig och blockrik.
Hella Schulze antikvarie
Referenslitteratur:
Göransson, Sölve, 1988: Skurverk och stenslipning i Källa socken. Källa, en sockenbeskrivning. Red B Palm. Borgholm – och här anförd litteratur av samme författare.
Killig, Fr, 1933: Ölands kalksten. Acta Oelandica V.
-“- 1935: Öländska slipverk och skurkvarnar. Tekniska museets årsbok.
Wilson, Eva, 1996: Ölandssten i Christopher Wrens London. Fornvännen 1996/2.
Schulze, Hella, 2003: Strandnära tomter vid Blå rör, Borgholm. Rapport arkeolo- gisk utredning, Kalmar läns museum.
Schulze, Hella, 2004: Köpingsvik på Öland – 30 undersökningar 1970-1994.
Rapport 2004:2, Kalmar läns museum. Kalmar.
Slipade kalkstensfragment som plockats från lerringens ovansidor och området intill. Foto Håkan Nilsson.
Nils I Löfgrens ofta avbildade teckning från 1817 av kvinnor på norra Öland arbetandes med sten- slipning vid en skurkvarn driven av fyra hästar. Orig i K. Vitterhetsakademien, Stockholm.
