Engelbrektsgatan 3 702 12 ÖREBRO Tel. 019-602 87 00 www.olm.se
Mullhyttans kyrkogård
Knista socken, Lekebergs kommun, Örebro län, Strängnäs stift
Inventering av kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar 2019
Anneli Borg Rapport 2019:02
Texterna samt bilderna i denna rapport har licensierats med Creative Commons licens.
www.creativecommons.se
Texterna i denna rapport är skrivna av Anneli Borg om inget annat anges.
Bilderna i denna rapport är tagna av Anneli Borg om inget annat anges.
INLEDNING ... 5
ADMINISTRATIVA UPPGIFTER ... 5
METOD ... 6
Blanketter och rapporter... 6
Arkiv ... 6
URVALSKRITERIER FÖR SÄRSKILT BEVARANSVÄRDA GRAVVÅRDAR ... 7
KRITERIER ... 7
Gravvårdar av gjutjärn eller med järndetaljer ... 7
Gravvårdar av kalksten ... 7
Konstnärlig utformning ... 7
Tidstypisk och representativ för sin tid ... 7
Gravvårdar med person- eller lokalhistoriskt intresse ... 8
Titlar/Yrkesgrupper ... 8
Ort- och gårdsnamn ... 8
Samhällshistoriskt värde ... 8
ÅTERANVÄNDNING AV GRAVVÅRDAR ... 9
HISTORIK BETRÄFFANDE BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE ... 10
MULLHYTTANS HISTORIA I KORTHET ... 13
MULLHYTTANS KYRKA ... 14
KYRKOGÅRDENS HISTORIA ... 15
KYRKOGÅRDSBESKRIVNING... 20
Mullhyttans kyrkogård ... 20
KVARTERSBESKRIVNING... 22
Kvarter A ... 22
Kvarter B ... 23
Kvarter C... 23
Kvarter D... 25
Kvarter E ... 29
GRAVVÅRDAR ÖVER PERSONER AV LOKALHISTORISKT INTRESSE ... 31
Kvarter A ... 31
Kvarter C... 31
Kvarter D... 31
Kvarter E ... 32
BRISTER OCH ÅTGÄRDER ... 33
Allmänna råd ... 33
Gravvårdar av kalksten ... 33
Smidda eller gjutna gravvårdar ... 34
Gravvårdar av trä ... 34
SLUTORD ... 36
KÄLLOR OCH LITTERATUR ... 37
TRYCKTA KÄLLOR: ... 37
OTRYCKTA KÄLLOR: ... 37
GRAVKARTA ... 38
INLEDNING
Kyrkogårdar och begravningsplatser är ofta anläggningar med en lång historia.
Genom deras framväxt och utveckling över tid utgör de värdefulla kulturmiljöer. Det är av stor vikt att dessa miljöer vårdas och bevaras inför framtiden på ett föredömligt sätt.
En vandring på kyrkogården berättar om lokalbefolkningen och dess lokala historia.
Inskriptioner på gravvårdarna kan berätta om yrken, vilka vittnar om kunskap, näringar och samhällsfunktioner som funnits i trakten, och släkter kan följas bakåt i tiden. Gravvårdar och även kyrkogårdar uppvisar arkitektoniska strömningar och skiftande ideal samt visar på äldre tiders hantverksskicklighet i detaljer som till exempel sten- och gjutjärnsarbeten.
Gravvårdarna visar även på olika samhällsklassers gravskick vilket är av stor vikt att värna om. Särskilt värdefull är den äldre indelningen i köpta och allmänna gravar.
För gemene man kan det troligtvis vara lättare att förstå det kulturhistoriska värdet av de praktfulla och storskaliga gravvårdarna men lika viktigt är det att slå vakt om de mindre och anspråkslösa gravvårdarna då även de kan ha ett lika högt kulturhistoriskt värde.
Det är inte bara gravvårdarna som utgör viktiga komponenter i kyrkogårdsmiljön utan även andra element såsom gravplatsernas växtlighet, träd, murar, grindar,
beläggning etc. Detta är något man bör väga in vid dagens förändringar som genomförs för att underlätta den praktiska skötseln av kyrkogården.
ADMINISTRATIVA UPPGIFTER
ÖLM diarienummer: 2016.230.119
Dokumentation: Örebro läns museum
Tidpunkt för arbetenas utförande: Under våren och sommaren har representanter från Örebro läns museum genomfört fältarbetet av kyrkogårdsinventeringen, rapporten har sedan sammanställts under hösten 2019.
METOD
På uppdrag av Knista församling har Örebro läns museum genom Anneli Borg utfört inventeringen samt gjort de kulturhistoriska bedömningarna av de utpekade
gravvårdarna.
För att säkert veta att rätt gravvård inventerades hade undertecknade med sig i fält församlingens information från gravregistret samt gravkartor.
Blanketter och rapporter
De gravvårdar som bedömts ha ett kulturhistoriskt värde har dokumenterats med hjälp av en inventeringsblankett samt fotograferats. I den efterföljande rapporten redovisas varje grav på en blankett med fotografi. Blanketten innehåller dessutom gravvårdens gravplatsnummer, kvarter, inskription, titel, material, form, stil, skador och
kulturhistoriskt värde med urvalskriterium.
Förutom ovanstående ges en översiktlig beskrivning över begravningsskicket i Sverige, en kort beskrivning av Mullhyttans lokalhistoria och kyrkogårdens historiska bakgrund där en beskrivning av kvarteren ingår. Sist i rapporten samlas samtliga blanketter med gravvårdar som bedömts vara av kulturhistoriskt värde.
Vid bedömning av kulturhistoriska objekt behöver man i regel ett tidsperspektiv på några decennier. Kulturmiljövården brukar därför avstå från att ta ställning till objekt som är yngre än ca 30 år. Undertecknad har därför inte inventerat gravvårdar som är yngre än 1980. Av denna anledning har likaså utvidgningen från 1979 ej ingått i inventeringen.
Inventeringen levereras till Kyrkogårdsförvaltningen dels i pappersform, dels på ett USB-minne. En Pdf kommer att tillställas Länsstyrelsen i Örebro län samt Strängnäs stift. Rapporten finns också tillgänglig på Örebro läns museums hemsida.
https://www.olm.se/vi-hjalper-till/byggnadsvard/tidigare-projekt-och- rapporter/rapporter.html
I rapporten avser begreppet gravvård den synliga gravanordningen med t.ex.
omgärdning, växtlighet, ytmaterial, skulptur, sten, kors osv.
Arkiv
Inför inventeringsarbetet har vi gått igenom Örebro läns museums arkiv samt använt litteratur och andra inventeringar som underlag.
URVALSKRITERIER FÖR SÄRSKILT BEVARANSVÄRDA GRAVVÅRDAR Kriterier
Följande urvalskriterier har använts vid kyrkogårdsinventeringen vid Kvistbro kyrkogård för att peka ut särskilt bevaransvärda gravvårdar:
Gravvårdar av gjutjärn eller med järndetaljer
Gravvårdar av kalksten
Gravvårdar med speciell konstnärlig utformning
Gravvårdar med tidstypisk och/eller representativ utformning
Gravvårdar med titel/titlar
Gravplatser av person- och bygds-/ortshistoriskt intresse
Gravvårdar före år 1900
Gravvårdar med samhällshistoriskt intresse
Gravvårdar av gjutjärn eller med järndetaljer
I urvalet har samtliga gravvårdar med järndetaljer t.ex. staket och kors av gjutjärn, tagits med som kulturhistoriskt värdefulla.
Gravvårdar av kalksten
Samtliga gravvårdar av kalksten har tagits med i inventeringen på grund av materialets historia och betydelse i länet. Kalksten har sedan medeltiden brutits i
Bergslagen för att främst användas vid järnframställningen vid Bergslagens hyttor men även som mursten.
Under 1900-talets början fick kalkstenen ett stort uppsving när den rena naturstenen kom på modet.1 På kyrkogården finns gravvårdar bevarade från sent 1700-tal t o m tidigt 1900-tal. Även mindre bemedlade lät tillverka gravvårdar i kalksten dock inte lika konstnärligt utformade men med samma typ av grundbearbetning.
Gravvårdarna är i varierat skick, flertalet stenar är olyckligtvis så hårt åtgångna att de särdrag som utmärker stenarna, håller på att försvinna. Stil, ornamentik, symboler och stenhuggeritekniker är ett antal gemensamma drag som förenar ett flertal stenar från olika kyrkogårdar runt om i länet. Gravvårdarna i kalksten är en viktig del av det konstnärliga industrihistoriska kulturarvet i länet.
Konstnärlig utformning
Kriteriet konstnärlig utformning inkluderar både gravvårdar med hantverksmässigt utförande och s.k. ”katalogstenar” som är mer arbetade än medeltalet.
Tidstypisk och representativ för sin tid
I inventeringen har ett antal gravstenar valts ut som tidstypiska eller representativa för sin tid. Syftet är att belysa variationen i stil från olika tidsperioder och även att visa att utformningen av en gravvård var beroende av vilka ekonomiska resurser som stod till buds.
Gravvårdar med person- eller lokalhistoriskt intresse
Inhämtade av information gällande personhistoriskt värdefulla gravvårdar har bland annat skett muntligt vid vandring på kyrkogården. I rapporten har lämnad information även hämtats från lokalhistoriska böcker.
Titlar/Yrkesgrupper
Inventering av gravstenar och deras inskriptioner ger inblickar i bygdens historia.
Gravstenarna berättar om vilka människor som levt och verkat i trakten och ger
information om samhällets näringar vid olika tidpunkter i historien. Yrken kommer och går då samhället förändras och ett antal titlar som finns representerade på
kyrkogården förekommer inte längre. En annan aspekt är att yrkena talar om
klasstillhörighet och social status. Det kan därför vara av stort intresse att uppgifter om yrke och år dokumenteras. Man bör dock ta i beaktande att äldre bevarade
gravstenar vanligtvis tillhört dem som hade råd att skaffa sig en gravanordning.
Ort- och gårdsnamn
Flertalet gravvårdar har orts-, by- eller gårdsnamn. På grund av det höga antalet har inte samtliga tagits med på enskilda blanketter. Gravvårdarna är bevaransvärda och bidrar med värdefull information om bygdens historia.
Samhällshistoriskt värde
Titel eller inskription som berättar om historiska skeenden som påverkat samhället t.ex. Spanska sjukan.
ÅTERANVÄNDNING AV GRAVVÅRDAR
I dag är tankar om hushållning och återanvändning av naturens resurser högaktuella.
Centrala gravvårdskommittén tog 1998 (uppdaterad 2007) fram en skrift,
”Gravvårdar - allmänna råd för bevarande och återanvändning”, som belyser möjligheterna till detta, råd för att värna, bevara och återanvända gravvårdarna på kyrkogårdarna. Återanvändning av gravanordningar och gravstenar uppfattas av många som en svår fråga. Det förekommer i Sverige och är på vissa håll en sed men på andra håll en helt främmande företeelse.
Det är av stor betydelse att strukturen bevaras och att gravvårdar återanvänds i den mån detta är lämpligt. Flertalet gravvårdar har en gravsten som inte är lämplig att omarbeta, och där det kulturhistoriska värdet riskerar att påverkas enskilt eller i den miljö/det sammanhang den är placerad i. Att hålla kyrkogården ”levande” är både relevant och möjligt. Goda exempel finns på kyrkogårdar där exempelvis stenramar i ett välbevarat kvarter återanvänts för askgravar eller där befintliga och kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar kompletterats med en mindre liggande gravsten.
Rekommendationer angående enskilda gravvårdar saknas i de flesta fall utan bedöms från fall till fall. Mullhyttans kyrkogård har kulturhistoriska gravvårdar som går att återanvända. Inför beslut om återanvändning kontaktas Länsstyrelsen i Örebro Län alternativt Örebro Läns Museum. Kyrkogården som helhet utgör ett historiskt
dokument och var åtgärd eller förändring kräver att en diskussion förs.
En kulturhistoriskt värdefull gravvård med krattad sand och stenram som går att
återanvända, kvarter 4 på Ramsbergs gamla kyrkogård.
HISTORIK BETRÄFFANDE BEGRAVNINGSSKICKET I SVERIGE
Källor: Kyrkogårdens gröna kulturarv, Kyrkogårdsinventeringar av Hille kyrkogård, Gästrikland, Misterhults kyrkogård, Linköping stift och Norra kyrkogården, Askersund.
En kyrkogård skiljer sig från en begravningsplats på så sätt att den ligger i direkt anslutning till en kyrkobyggnad. Vanligt förekommande är att en begravningsplats rymmer ett kapell inom sitt område.
I förhistorisk tid varierade gravskicket mellan brandgravar och jordbegravningar.
Kristendomens införande innebar bland annat att bränning av kroppar förbjöds.
Länge begravdes människor i närheten av sina hem, men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt större utsträckning kring kyrkorna. Kyrkogården delades upp i olika områden, först mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. Den medeltida begravningsplatsen bestod troligtvis av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen fanns i form av stenkors, tumbor och hällar. Enklare människors gravar kunde markeras av en liten kulle eller av ett träkors. Välbärgade människor begravdes redan under medeltiden även inne i kyrkan.
Under 1600-talet var det kyrkorummet, fristående gravkor, inredda gravrum m.m.
som utgjorde platsen för de välbärgades gravar medan gemene man begravdes på kyrkogården. Vanligt var att kyrkogården omgärdades av träbalkar med spåntak. I mitten av 1700-talet kom ett kungligt påbud om att kyrkogårdsmuren, eller
bogårdsmuren som den då kallades, skulle vara uppförd av gråsten utan bruk, kallmurad. I början av 1800-talet tillät man att de murades med kalkbruk om de täcktes med tak. Reformationen innebar på flera sätt en förändrad syn på det som hörde kyrkan till men rent praktiskt genomfördes inga omvälvande förändringar på kyrkogårdarna under 1700-talet.
Före 1800-talet var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan, medan vanligt folk begravdes på anonyma allmänningar kring kyrkan. Under 1700- talets slut tilltog protesterna mot begravningar i kyrkan då det ansågs smitto
spridande, ohygieniskt och orsakade stort obehag, framför allt sommartid. I början av 1800-talet genomdrevs en författning som krävde trädplanteringar och striktare planer på nyanlagda kyrkogårdar. År 1815 förbjöds begravningar inne i städer och byar, begravningsplatserna skulle anläggas utanför tätorterna. Dessa bestämmelser kan ses som ett resultat av den debatt som förts under 1700-talet.
De nya kyrkogårdarna var symmetriskt uppbyggda med gångar, kvarter och trädalléer. Trädplanteringar var ett viktigt inslag och framförallt på de nyanlagda kyrkogårdarna där det tillämpades en stram parkkaraktär. Landsortens kyrkogårdar var emellertid fortfarande enkla med sparsam vegetation, möjligtvis hade en
trädkrans planterats.
Mot slutet av 1800-talet hade kyrkogårdarna utvecklats till det utseende som vi idag förknippar med en äldre kyrkogård. Fler planteringar hade anlagts samt lummiga
alléträd, hängträd och vintergröna häckar. Vid denna tid blomstrade även
stenindustrin och gjuteriverksamheten, nya metoder underlättade bearbetningen av hårdare sten som granit och diabas vilket bidrog till att gravvårdarna började
massproduceras. Med nya förutsättningar förändrades även gravstenarnas dekor, från sparsam till rikligt ornamenterad med tydlig symbolik. De vanligtvis höga vårdarna av granit, marmor, och kalksten samt järnstaket, gjutjärnsurnor och gjutjärnskors är karaktäristiska för slutet av 1800-talet.
Kyrkogårdar och begravningsplatser indelades i olika områden, dels där den dödes familj fick köpa gravplats, dels områden som var kostnadsfria. Dessa senare områden kallades vanligtvis allmänna linjen, s.k. linjegravar. Här begravdes människor i den ordning de avled. Detta sätt att begrava ansågs vara mycket fördelaktigt eftersom gamla gravar åter kunde öppnas när kyrkogården var fullbelagd. Följden av detta blev att stora grupper i samhället, de fattiga och anonyma, förblev anonyma även efter döden. Begravningssättet med linjegravar förekom ända in på 1960-talet.
Under 1800-talets senare del blev det allt vanligare för samhällets arbetare och medelklass att skaffa sig egen gravplats och påkostade gravvårdar. Samtidigt blev de förmögnas gravvårdar allt mer exklusiva. Parallellt med den strikt anlagda
kyrkogården började man mot slutet av 1800-talet anlägga kyrkogårdar med en mindre stram utformning, inspirationen hämtades från den engelska parkens friare former och landskap.
Skogskyrkogårdar, som i Sverige blev populära under 1900-talets första hälft, kan sägas ha utvecklats från den friare parkkyrkogården. Vid 1900-talets mitt anlades kyrkogårdar med en större anpassning till den lokala topografin och de lokala växtförhållandena. Under 1900-talet accelererade massproduktionen av gravstenar och strängare utformningsbestämmelser ledde till att gravvårdarnas variationsrikedom efterhand försvann. Även vegetationens utformning blev enklare. Stora gräsmattor
En välbevarad rad med allmänna linjegravar i kvarter 5 på Södra kyrkogården, Lindesberg.
med enkla rygghäckar blev vanliga istället för grusgravar och olika
häckarrangemang. Träden är dock fortfarande dominerande på kyrkogårdarna.
Skogskyrkogårdarna däremot har en variationsrikedom i formspråk och vegetation, trots att gravstenarna liknar dem på övriga kyrkogårdar.
Gravkvarteren från 1950- och 60-talen kännetecknas av kraven på rationell skötsel och enhetlig utformning. Detta har bidragit till nästan identiskt lika gravvårdar stående i rad med rygghäckar mellan raderna. Gångar såddes igen för att ingå i den
allmänna gräsytan, arbetskrävande häckarrangemang eller kantstenar runt vårdarna togs bort och alléträd gallrades ut.
De senaste årtiondena har de stränga reglerna för gravvårdarnas utformning mjukats upp och gett ett större utrymme för personligt formspråk.
Under 2010-talet har efterfrågan på askgravplatser kraftigt ökat och efterfrågan på traditionella gravar minskat. Tillväxten av minneslundar har varit liten under samma period.
MULLHYTTANS HISTORIA I KORTHET
Källor: Estrid, Esbjörnson, Ölm 2003. Värt att se i Örebro län – en vägvisare i natur och kultur i Tiveden, Närke och Bergslagen. Louise, Anshelm, Karakterisering av kyrkogårdarna i Mullhyttan respektive Kvistbro, Knista församling, Strängnäs stift, 2014. Wikipedia.
Orten Mullhyttan ligger vid foten av södra Kilsbergen där det tidigare funnits en omfattande järnhantering.
År 1642 anlades en hytta vid ån som rinner genom Mullhyttan. Hyttan utökades väsentligt i början av 1800-talet och drevs fram till 1870. Det har funnits flera andra näringar längs vattendraget så som tre kvarnar, sågar, spånhyvel, garveri, färgeri, tegelbruk och mekanisk verkstad.
Svartåbanan fick en järnvägsstation i Mullhyttan 1896 (nedlagd1985) och kom att ha en betydande roll i ortens utveckling till ett lokalt bygdecentrum med handel, hantverk och småindustrier. Den ökande befolkningen i Kvistbro sockens bergslagsdel hade långt till kyrkan i Kvistbro och en önskan om ett kapell uppstod. I januari 1926
bildades Mullhyttans kapellförsamling och i november samma år köpte föreningen en centralt belägen tomt. Med hjälp av många frivilliga krafter uppfördes här Mullhyttans kapell, invigt 18 december 1927.
MULLHYTTANS KYRKA
Källa: Örebro läns museum, Kulturhistorisk karakterisering och bedömning, 2005-2006, av Mullhyttans kyrka, Kvistbro socken, Strängnäs stift, Lekebergs kommun, Örebro län, Närke.
Mullhyttans kyrka är centralt placerad längs landsvägen i Mullhyttans samhälle.
Kyrkan är en av de yngre kyrkobyggnaderna i Örebro län. Med hjälp av en
kapellförening och många frivilliga krafter uppfördes 1926-27 ett kapell i Mullhyttan efter ritningar av arkitekt K. Martin Westerberg, Stockholm, där man utgick från ett halvfärdigt bostadshus som fanns på tomten. Den vita reveterade träbyggnaden med vinkelbyggt entréparti har en takryttare på sadeltaket, som ger byggnaden dess kyrkliga karaktär. Inuti finns förutom kyrksal även en församlingssal, som kan öppnas mot kyrksalen, samt kök och liknande utrymmen. Det breda kyrkorummet med
tredelat tak har ett invändigt smalare och lägre kor, flankerat av sakristia och förråd. I koret finns tre glasmålningar, den mellersta från 1927. Ovanför korväggen finns en målning av dekorationsmålaren bror Drake af Hagelsrum.
Kyrkan genomgick en invändig renovering 1958 av samme arkitekt, K. Martin Westerberg, varvid kyrkorummet fick sitt nuvarande utseende och sin nuvarande färgsättning. Denna renovering är typisk för sin tid men även karaktäristisk för denne arkitekt, som under några decenniers tid ledde många kyrkorenoveringar i länet.
Därefter har endast smärre åtgärder utförts, t.ex. komplettering av belysning 1986.
Vidare har bl.a. ett nytt altare tillkommit.
Öster om kyrkan finns en sluten klockstapel.
KYRKOGÅRDENS HISTORIA
Källor: Örebro läns museums arkiv, Muntligt och mail ledes av församlingens personal, Johnny Rinaldo, vaktmästare, samt av Agneta Sigbjörnsson, kyrkogårdsförvaltning.
Svartå J112-64-8, Häradsekonomiska kartan 1864-67. Källa: www.lantmateriet.se
1927 Mullhyttans kapell invigs 18 december.
På bilden kan man se att kyrkogården inhägnas av ett nätstaket. Entrén ser ut att ha grindstolpar av huggen sten och liknar de som i dag finns kvar vid kyrkogårdens entré i väster. Odaterad bild, men troligtvis tagen i början av 1930-talet, lånad av Johnny Rinaldo, vaktmästare Knista församling.
1930 Kyrkogården invigdes av domprost Otto Norberg. Klockstapeln uppfördes till samma tillfälle. (Kyrkogårdens togs i bruk 24 augusti och klockstapeln 14 september.)
Troligtvis är bilden tagen vid invigningen av kyrkogården 1930. Odaterad bild lånad av Johnny Rinaldo, vaktmästare Knista församling.
På bilden kan man se att nätstaketet finns kvar. Här har även en planterad häck och en trädrad innanför den växt upp. Bilden är tagen enligt källa 1957 av fotograf Knut Borg, Örebro läns museum.
Bild daterad 1939. Bilden visar att kvarter A, C, D och E har tagits i bruk. Arkivbild Örebro läns museum.
Bild daterad 1953. Bilden visar hur samtliga kvarter tagits i bruk. Kvarter A, C, mittersta och södra delen av kvarter D samt kvarter E består främst av grus/sandgravar med stenramar. Östra delen av kvarter D består av linjegravar flera av dem finns kvar än i dag. Bild Örebro läns museum.
Västanås J133-10E1h57. Ekonomiska kartan 1955, Källa: www.lantmateriet.se
Bild daterad 1960. Här kan man se hur gångarna i kvarter D är igenlagda och kvarteret har fått en sammanhängande gräsyta. På bilden kan man se att det tidigare även funnits en trädrad längs med ytterkanten i väster. Bild Örebro läns museum.
1962 Kyrkogårdsmuren, en bred bearbetad kallmurad stenmur, uppfördes mot landsvägen i norr. Grindar i svart smide krönta av kors.
1968 En ny bod uppfördes vid kyrkogården och ersatte en äldre som revs. Ej uppförd på exakt samma ställe.
Bild över kvarter D tagen från nordväst. Observera att det funnits en häck mellan de yttre raderna med linjegravar. Bild Örebro läns museum, troligtvis från 1974.
1979 Kyrkogården utvidgas åt öster.
2002 Minneslund anlades på utvidgningen i öster och invigdes en 8 september samma år.
2004 Kyrkans entréparti i norr byggdes till.
2016 Beslut från länsstyrelsen på ansökt tillstånd för att plantera en ny häck av Tuja på den östra och en del av den södra delen av kyrkogården som ersättning för ett tidigare plank. För att den nyplanterade häcken ska kunna växa och utvecklas behöver fem skogslindar tas bort. Lindarna har betydande stomskador och är angripna av lövträdskräfta. Häcken var på plats i maj 2017.
KYRKOGÅRDSBESKRIVNING Mullhyttans kyrkogård
Mullhyttans kyrka som är öst-västligt orienterad är placerad på den äldsta delen av kyrkogården, i dess nordvästra del.
Kyrkogården omgärdas i norr av en bred bearbetad kallmurad stenmur som är indragen vid kyrkans huvudentré i norr. I väster består avgränsningen av en nyplanterad häck, i söder en hög tujahäck samt i öster av en planterad häck som delar av den äldre delen av kyrkogården mot utvidgningen i öster.
Huvudentré i norr med indraget parti. Till höger, pargrind av smide krönta med kors.
I norr, innanför muren finns en trädrad av lindar, i öster en trädrad av björkar med både äldre och nyplanterade träd. Höga pelartujor är planterade i några av
kvarteren, troligtvis planterade på en gravvård. I kvarter D finns några granar planterade.
Det finns fyra entréer till kyrkogården, två i norr, en i nordöst och en i nordväst.
Huvudentrén i norr, i axel med kyrkans port, har inga separata grindstolpar utan markeras av en överliggare på var sida ovanpå muren. Grinden, en pargrind av svart smide krönt med kors, är fästa direkt i muren. Entrén i nordöst leder in till
utvidgningen från 1979. Den är lik huvudentrén med undantag av att muren ej är indragen. Entrén i väster har fint huggna grindstolpar av granit med rakt avfasat krön med en sentida pargrind av svartmålat järn. Entrén i söder, sydväst, har grovt huggna grindstolpar av granit med en enkel pargrind av nät i ramar av järn. Från
utvidgningen i öster finns i norr och söder en passage genom häcken in till den äldre delen av kyrkogården.
Grind i väster med fint huggna grindstolpar av granit. På sidorna av grindstolparna finns en ten kvar, fäste för tidigare nätstaket.
Den äldre delen av kyrkogården är uppdelad i fem kvarter och skiljs åt av rätvinkliga asfalterade gångar. Gångsystemet har tidigare varit mer omfattande, se flygbilder på sidan 17, och då belagda med grus. Övriga ytor är bevuxna med gräs.
Öster om kyrkan finns en sluten klockstapel klädd med locklistpanel och målad med falu rödfärg.
Taket, ett tälttak, är klätt med spån och kröns av ett kors.
I kyrkogårdens ytterkant, i sydöst, finns en
ekonomibyggnad.
KVARTERSBESKRIVNING Kvarter A
Kvarter är beläget längs muren i norr och längs häcken i öst och söder. Samtliga gravvårdar är placerade i en rad med framsidan ut mot kyrkogården. Här finns
gravvårdar från 1930-, 40- och 50-tal, men även senare stenar har tillkommit. Främst familjegravar men även enskilda gravvårdar förekommer, då främst i söder. I östra delen av kvarteret finns två grusgravar med stenram bevarade.
Kvarter A i öst och väst. I öster finns två av kyrkogårdens bevarade grusgravar med stenram.
Kulturhistoriskt värde
Kvarteret har relativt många av sina ursprungliga gravar kvar. De större
familjegravarna finns på norra och östra sidan med låga breda gravvårdar som troligtvis tidigare varit försedda med stenramar var av två är bevarade. Flera av kvarterets gravvårdar är upptagna i inventeringen som kulturhistoriskt värdefulla.
Rekommendationer
För att bevara kvarterets karaktär bör nya gravvårdar anpassas till kvarterets befintliga vårdar vad gäller storlek, form och material.
Återlämnade gravvårdar, som ej är upptagna i inventeringen, kan med fördel återanvändas inom kvarteret.
Samtliga grusgravar med stenram i kvarteret bör bevaras på ursprunglig plats.
Gravnr. 64-65 med stenram kan återanvändas i sin helhet med stenram och grus. Man kan även återanvända graven som askgravplats. Utformningen bör då ske i samråd med länsstyrelsen.
Kvarter B
Kvarter B är kyrkogårdens minsta kvarter och är beläget direkt norr om kyrkan. Här finns endast fyra gravvårdar, tre liggande och en stående, samtliga från 1950-talet.
Kvarter B från nordöst.
Kulturhistoriskt värde
Kvarteret är väl sammanhållet med främst liggande gravvårdar från 1950-talet.
Samtlig gravvårdar i kvarteret är upptagna som kulturhistoriskt värdefulla i inventeringen.
Rekommendationer
För att behålla kvarterets karaktär bör nya gravvårdar vara liggande och anpassas till kvarterens övriga vårdar vad gäller storlek, material och form.
Kvarter C
Kvarter C är beläget öster om kyrkan och omgärdas i alla väderstäck av asfalterade gångar. Gravvårdarna i ytterkant är vända ut mot gångarna i norr, öst och väst. I övrigt är gravraderan placerade i nordsydlig riktning. Gravvårdarna i kvarteret är främst från 1930-, 1940- och 1950-talet och och varierar i storlek och form, men även några senare tillkomna gravvårdar förekommer.
I kvarterets nordöstra hörn finns en klockstapel, och i anslutning till den en service station. I kvarterets nordvästra hörn står en hög pelartuja planterad, troligtvis planterad på en tidigare grav.
Kvarter C från sydväst.
Kulturhistoriskt värde
Kvarteret har relativt många av sina ursprungliga gravvårdar kvar vilka varierar i form och storlek. Viktiga att bevara är gravvårdarna från 1930-talet och 1940-talet, den tid då utformningen av gravvårdar fortfarande hade en större variationsrikedom än 1950-1970-talet. Grav nr.62 har en för kyrkogården ovanlig omgärdning med låga stenstolpar i vartdera hörn med fyrkantiga, svartmålade järn där emellan.
Rekommendationer
För att bevara kvarterets karaktär bör nya gravvårdar anpassas till kvarterets befintliga vårdar, från 1930-talet fram till ca 1970-talet, vad gäller storlek, form och material. Om antalet stenar av den oregelbundet utformade typen från senare delen av 1900-talet och 2000-talet ökar i kvarteret kommer dess ursprungliga karaktär förvanskas.
Återlämnade gravvårdar, som ej är upptagna i inventeringen, kan med fördel återanvändas inom kvarteret.
In zoomad del av flygbild från 1953, innan renoveringen 1958 då sakristian förses med separat ingång genom en tillbyggnad på kyrkans södra sida. På bilden kan man se att många av gravvårdarna ursprungligen varit sand/grusgravar med omgärdande stenram eller en planterad låg häck. Bilden visar även att kyrkogården ursprungligen hade ett mer omfattande gångsystem än i dag. Bild, Örebro läns museum.
Kvarter D
Kvarter D är beläget söder om kyrkan och är kyrkogårdens största kvarter, en i dag sammanhängande gräsyta med gravrader i nordsydlig riktning. Kvarteret sträcker sig från gången i öster fram till kyrkogårdens avgränsande häck i väster.
Här finns, i kvarterets östra del, kyrkogårdens största område av linjegravar. En av dem, grav nummer 625, är kyrkogårdens äldsta gravvård, den första grav man gravsatte i. Troligt är att det ursprungligen varit flera rader med linjegravar med de äldsta längst i öster, se äldre bild ovan. I övrigt består kvarteret främst av
familjegravar med breda låga stenar som tidigare varit försedda med grus/sand och stenram, se bild ovan från 1953.
Kvarteret omgärdas av asfalterade gångar med undantag i väster där en lägre häck är planterad. Gången mellan kvarter A och D slutar några meter innan häcken i väster.
Flera granar är planterade i kvarteret, de har tillkommit på senare tid vid olika tillfällen. I kvarterets nordöstra hörn står en hög pelartuja planterad, troligtvis planterad på en tidigare grav. I närheten av sakristian finns ett äldre gullregn.
En servicestation finns på kvarterets södra sida, ungefär i mitten av kvarteret. Den är ej inhägnad utan står helt öppen.
Övre bild. Kvarter D från kyrkogårdens sydöstra hörn. Här kan man se linjegravarna
i förgrunden. Bild Vänersborgs museum, fotograf Runo Grolander.
Nedre bild. Kvarter D 2019.Ett fåtal av de vitmålade träkorsen finns kvar i dag.
Kulturhistoriskt värde
Kvarter D har många av sina ursprungliga gravvårdar kvar. Indelningen av
köpegravar och allmänna linjen är fortfarande avläsbar med linjegravar i östra delen och köpegravar i västra delen. Köpegravarna är flest i antal och är från 1930-talet och fram till 1970-talet. Linjegravaran är från 1930-talet fram till 1960-tal.
Rekommendationer
Samtliga linjegravar bör bevaras på ursprunglig plats, även de som inte är upptagna i inventeringen.
Samtliga grusgravar med stenram i kvarteret bör bevaras på ursprunglig plats. De som ej är upptagna med titel eller personhistoriskt värde i
inventeringen kan återanvändas i sin helhet med stenram och grus. Man kan även återanvända graven som askgravplats. Utformningen bör då ske i samråd med länsstyrelsen.
Kontrasten i kvarteret med familjegravar och linjegravar bör bevaras.
För att inte skapa luckor i kvarteret kan återlämnade gravplatser och gravvårdar, som ej är upptagna i inventeringen, med fördel återanvändas.
För att bevara kvarterets karaktär bör nya gravvårdar anpassas till kvarterets befintliga vårdar vad gäller storlek, form och material.
Kyrkogårdens äldsta gravvård, grav nummer 625, bör ej tas bort utan bevaras på ursprunglig plats.
De senare tillkomna servicestationerna kan med fördel ges en mer medveten gestaltning, en traditionell utformning med omgärdande häck och eventuellt markbeläggning av kalksten.
Den asfalterade gången på södra sidan om kvarter D har ett abrupt avslut i sydväst. Man skulle med fördel kunna dra den på nytt genom kvarter D, där det tidigare funnits en gång, fram till gången vid entrén i väster. Ett annat alternativ är att lägga ingen en bit och dra den fram till närmaste entrén i söder.Bild till vänster. Kvarter D från kyrkogårdens sydvästra hörn.
Bild Vänersborgs museum, fotograf Runo Grolander.
Bild nedan. Kvarter D 2019.
Flertalet av gravvårdarna på bilden ovan finns kvar men de flesta sandgravar är igenlagda och stenramarna bortplockade.
Kvarter E
Kvarter E är beläget väster om kyrkan och består av en smal gräsyta längs muren i norr samt en större kvadratisk yta på andra sidan gången från kyrkan sett.
Längs muren är gravvårdarna placerade i en rad med framsidan ut mot kyrkogården och i den större delen av kvarteret ligger gravvårdarna i ytterkant vända ut mot gångarna. Inne i kvarteret ligger raderna i östvästlig riktning.
Till stor del består gravvårdarna i kvarter E av låga breda familjegravar. Kvarteret är ett av de kvarter som tidigt togs i anspråk, se bild från 1939 på sidan 17. Här finns en av kyrkogårdens två något högre gravvårdar, ej höga generellt sett, utan endast i jämförelse med övriga gravstenar på kyrkogården. Den gravstenen, grav nummer 65- 66 avviker både i form samt utförande från övriga stenar i kvarteret.
En mindre servicestation finns längs med häcken i väster. Den är ej inhägnad utan står helt öppen.
På bild till vänster från 1946 kan man se ett mer omfattande gångsystem i kvarter E belagt med grus. Källa: Lindebilder
Bild nedan, kvarter E längs med muren i norr.
Kulturhistoriskt Värde
Kvarteret som var ett av de som tidigt togs i bruk har flera av sina ursprungliga
gravvårdar kvar. Gravvårdarna varierar något i utformning men består främst av låga breda stenar.
Grav nr. 65-66 är en av få lite högre gravstenar på kyrkogården och den enda med ett större hantverksmässigt värde. Gravvården är av granit med en infälld relief i marmor föreställande en ”gråterska”. Utmärker sig gör även en stor familjegrav omgärdad av stenstolpar med dekorativt utformad kätting.
Rekommendationer
För att bevara kvarterets karaktär bör nya gravvårdar anpassas till kvarterets befintliga vårdar vad gäller storlek, form och material.
Gravvård 65-66 är den enda gravvård på kyrkogården, utpekad i
inventeringen, med ett högt hantverksmässigt värde. Stenen bör ej tas bort utan bevaras på ursprunglig plats.
Den senare tillkomna servicestationen är något utspridd. Önskvärt är att man placerar stolpen med vaser och vattenkannor närmre vattenkranen. Den kan även med fördel ges en mer medveten gestaltning, en traditionell utformning med omgärdande häck.
Kvarter E från nordöst.
GRAVVÅRDAR ÖVER PERSONER AV LOKALHISTORISKT INTRESSE
Nedanstående gravvårdar är endast ett urval av personer av lokalhistoriskt intresse.
För att kunna belysa gravvårdar med personhistoriskt värde är vi beroende av hjälp från personer med lokalhistorisk kunskap. Muntliga uppgifter har förmedlats genom en kyrkogårdsvandring med personer från Mullhyttans hembygdsförbund samt flera andra intresserade personer från bygden i Mullhyttan och Svartå.
Kvarter A
Gravplats 1-2
Gunhild Reinhold, 1899-1987, var lärarinna i gamla skolan i Mullhyttan och arbetade där i ca 30-40 år.
Kvarter C
Gravplats 20 b
Evan Jakobsson, 1900-1970, var ett original i Mullhyttan och kallades ”Träskägg”.
Gravplats 45-46
Alfred Kjellander, 1855-1936, var skollärare i Mullhyttan.
Kvarter D
Gravplats 2
Sigrid Gustavsson, 1903-1985, var lärarinna i Mullhyttan. Hon bodde vid Sixtorp.
Gravplats 142-143
Jöns Jönsson, 1881-1971, körde bud med häst och vagn, han var snäll och lät barnen åka med. Jöns körde även kistor från hemmen till kyrkan för begravning, klädde då vagnen med tyg.
Gravplats 213-214
Samuel Nilsson, 1896-1952, hade järnbutik i Mullhyttan. Han startade Mullhyttans idrottsförening på 1930-talet, startade även skytteföreningen och ordnade med resor.
Han var engagerad i IOGT.
Gravplats 271-272
Frans Norberg skänkte pengar till en blomfond till kyrkan. Fonden delar ut blommor till äldre före jul.
Gravplats 275-276
Axel Johansson, 1885-1975, var engagerad i uppförandet av Mullhyttans kyrka.
Kvarter E
Nils Pettersson, 1909-1959, drev en ICA-anknuten butik ”Nils Pettersons Specerier” i Mullhyttan. Han blev den 11 november 1959 ihjälskjuten av föreståndaren till Konsum butiken i Mullhyttan. Bakgrunden till mordet tros vara konkurrensavund.
BRISTER OCH ÅTGÄRDER
Vid inventeringsarbetet på Mullhyttans kyrkogård har inga större skador på
gravvårdarna uppdagats. På kyrkogården finns ej några gravvårdar av kalksten eller gjutjärn. Dessa material var främst vanligt förekommande fram till 1930-talet. I kvarter D finns fyra kors av trä, samtliga, vilket är föredömligt utan skador efter trimmer.
Allmänna råd
Vid skötsel på kyrkogården bör man vara aktsam om samtlig gravvårdar. På flera gravvårdar/stenar, främst de som saknar plantering, är det vanligt förekommande med mekaniska skador, troligtvis av gräsklippare eller annat fordon samt
grästrimmer. På liggande gravstenar kan det förekomma avtryck från däck vilket troligtvis beror på att man kört över dem med gräsklipparen.
Exempel på andra skador är avslagna hörn på gravstenar, vanligtvis på liggande och liggande med snedställd framsida. Troligt är att man kommit för nära och kört emot med gräsklipparen eller annat fordon man använder på kyrkogården. Vid skötsel på kyrkogården vid tex gräsklippning är det viktigt att man inte kör för nära eller kör över gravvårdarna.
Vid grästrimning är det viktigt att inte går så nära gravvården att tråden i trimmern går emot gravvården. Trimmern kan vara så kraftfull att den ristar ränder i stenen.
Detta är främst viktigt att beakta när vården är tillverkad av en porösare stensort som kalksten, sandsten och marmor. Träkors är den typ av gravvård som är mest ömtålig och får snabbt skador av allt för närgående trimmer.
Gravvårdar av kalksten
Gravvårdarna åldras och det är skillnad på olika stensorters motståndskraft.
Kalkstenen är en sedimentär bergart med en porös sammansättning. Skikten har olika hårdhet så skadorna uppstår därför selektivt i svaga zoner med sprickor, skiktning och vittring. Den synliga skadan är oftast ett resultat av flera samverkande
nedbrytningsfaktorer.
Kalkstenen är känslig i samband med att den blir fuktig under höst- och vintertid. När vatten som trängt in i stenen fryser spränger den sönder stenen. Andra skadeorsaker kan vara att utfällningar sker i form av salt som spränger sönder stenen. Vittring kan även ske kemiskt genom reaktion på grund av föroreningar i luft och regn.
De gravvårdar av kalksten som är kulturhistoriskt värdefulla bör så snart som möjligt få någon form av skydd, exempelvis i form av en huv av trä ,skyddsbeslag av plåt, blyplåt eller kopparplåt. Som ett nästa steg bör en konservator eller sakkunnig konsulteras för lämplig åtgärd. I ett antal fall behövs akuta insatser för att rädda gravvården.
Bilderna ovan visar på olika skador som flera av gravvårdar av kalksten kan ha. Vittring, skador efter frostsprängning, sprickor, gått av vid provdragning för gravstenssäkerhet m.m.
Vid eventuell prövning av gravstenssäkerhet bör man ej dra i gravvårdar tillverkade av kalksten. Som nämnts tidigare är dessa porösa och kan gå av vid en dragning. Ett alternativ till denna åtgärd bör tas fram.
Smidda eller gjutna gravvårdar
Rost är kanske den vanligaste skadan på gjutjärn. Där olika delar av järn fogats samman, vid borrhål eller där järnet befinner sig vid eller i närheten av mark ökar risken för rost. Sättningsskador är en annan orsak till skada, ofta i samband med tjällossning. Gjutet järn är sprödare än det smidda och kan gå av eller skadas på annat sätt.
Obehandlat gjutjärn kan behållas ommålat men kräver då rostskyddsbehandling av något slag. Målat gjutjärn borstas rent från rost, grundmålas två gånger med
blymönja samt slutstryks två gånger med linoljefärg. Ett alternativ till blymönja kan vara järnmönja alternativt Introtekniks färg- och rostskyddssystem.
Gamla lagningar utgör ett tidsdokument och bör inte röras/åtgärdas. Trasiga delar kan lödas alternativt svetsas samman, vilken metod som används är beroende av järnets kondition. Innan åtgärd konsulteras alltid sakkunnig alternativt en konservator.
Gravvårdar av trä
Trä är ett förgängligt material som åldras. Träet grånar med tiden och viss
sprickbildning är naturligt. Att man väljer trä som material till en gravvård i dag, kan nog sägas vara ett medvetet val, där man kanske önskar att korset bryts ned och återgår till jorden. När det gäller äldre gravvårdar av trä, var det snarare ett alternativ för den som inte hade råd med något annat. Att fortfarande kunna avläsa dessa gravmarkörer är av socialhistoriskt värde.
En rekommendation är att man så långt det är möjligt bevarar trägravvårdarna genom att olja in dem (rå linolja) eller måla dem. Vid färgbortfall och behov av underhåll bör målade träkors skrapas. Därefter grundas korset med linoljefärg som spätts med ca 40% balsamterpentin varefter det strykes med två lager linoljefärg.
Bevaka namnplattan som riskerar att lossna. För att bevara denna äldre typ av gravmarkörer kan man, när träet inte håller ihop längre, låta tillverka en kopia, en s.k. replik. Gör den nya gravvården exakt lika den befintliga vad gäller material (kärnfuru), form, storlek och bemålning. Var uppmärksam på detaljer som fasningar i ändträet, vilket är av stor betydelse, både för utseende som för vattenavrinning. Flytta över befintlig namnplatta och fäst lika tidigare utförande. Dekorativt utformade originalkors bör bevaras.
På Riksantikvarieämbetets (RAÄ) webbplats, www.raa.se, kan skriften ”Vård av gravstenar” laddas ned kostnadsfritt. Skriften berör både olika skador, förbyggande åtgärder, rengöring etc.
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/504/9789172096721.pdf?sequence
=5
SLUTORD
Mullhyttans kyrkogård är en relativt ung kyrkogård som invigdes och togs i bruk i augusti 1930. På grund av den unga åldern finns många ursprungliga gravvårdar kvar vilka ger oss möjligheten att på ett pedagogiskt sätt följa kyrkogårdens utveckling och hur den tagits i bruk. Man kan även avläsa sociala skillnader mellan de olika områdena för Allmänna linjen, ”linjegravar”, och familjegravar.
Titlarna på Mullhyttans kyrkogård speglar näringarna i trakten runt Mullhyttan och Svartå under mitten av 1900-talet. Av de titlar som finns kvar i dag är Hemmansägare den vanligaste titeln men det finns även titlar som Köpman, Skräddarmästare,
Kyrkovaktmästare, Fabrikör, Skomakarmästare, Urmakarmästare, Sjöman, Målare, Hyttarbetare, Vällare, Masmästare, Bergsman, Bagarmästare m.fl. Samtliga titlar är bevaransvärda och berättar tillsammans olika delar av bygdens historia.
Det är mycket vanligt med orts- och/eller gårdsnamn på kyrkogårdens gravvårdar.
Om en gravvård tas bort är det önskvärt att orts- och gårdsnamn nedtecknas då mindre orter och gårdar försvinner.
Att en kyrkogård förändras över tid är naturligt. Det är dock viktigt i den långsiktiga förvaltningen att man är uppmärksam på att bevara kyrkogårdens karaktär. Att förvalta kyrkogårdens kulturarv och karaktär är inte bara ett sätt att levandegöra det kulturarv som en kyrkogård utgör utan bidrar även till att platsen blir ett attraktivt besöksmål.
Inventeringen av kulturhistoriskt värdefulla gravvårdar är avsedd att användas som ett hjälpmedel vid upprättande av en vård- och underhållsplan för kyrkogården. Örebro läns museum är gärna med som diskussionspart vid planering eller förändringar av kyrkogården. Som stöd i det fortsatta arbetet med kyrkogården används med fördel även Centrala Gravvårdskommitténs skrift: ”Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar”.
KÄLLOR OCH LITTERATUR
Tryckta källor:
Bucht, Eivor, m.fl (1992) Kyrkogårdens gröna kulturarv, Stad och Land 103, 1992.
Movium SLU, Alnarp
Borgström, Hans (1968) Stenhandboken , 2:a upplagan.
Stockholm, Sveriges Stenindustri Förbund
Centrala gravvårdskommittén Gravvårdar - Allmänna råd för bevarade och återanvändning, 1998
Centrala gravvårdskommittén, Handbok för kulturhistorisk inventering, bevarande och återanvändning av gravanordningar, 2007
Esbjörnson, Estrid, Kyrkor i Örebro län – en vägledning till Svenska kyrkans kyrkobyggnader, 2000
Herjulfsdotter, R. (2012) Kulturhistorisk undersökning 2012, Gravanordningar av gjutjärn. På uppdrag av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
Örebro läns museum, Rapport 2016:03, Gravvårdar av gjutjärn,Bergslagens kontrakt, Västerås stift. 2015-2016.
Otryckta källor:
Örebro läns museums arkiv
Inlånade bilder av vaktmästaren Johnny Rinaldo, Knista församling.
Lindebilder Lantmäteriet
GRAVKARTA
Karta från Knista församling.
