Mänskliga rättigheter i Surinam 2007 ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
De politiska och medborgerliga rättigheterna uppmärksammas i Surinam och garanteras i princip i grundlagen. Medvetenheten om ämnesområdet är stor i den centrala förvaltningen i Paramáribo men uttunnas som ringar på vattnet ju längre ut i landet man kommer. Uppföljningen av de centrala internationella konventionerna går långsamt, särskilt när det gäller att omsätta reglerna i inhemsk lag.
De medborgerliga och politiska rättigheterna respekteras i stort. Rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr iakttas i allmänhet, men en
överdriven våldsanvändning av poliser förekommer dessutom kritiseras förhållandena i häkten och fängelser.. Ett moratorium tillämpas och
respekteras beträffande dödsstraff. Rättsystemet är dock otillräckligt uppbyggt och lider av resursbrist. Underlåtenheten att ta upp äldre brott mot mänskliga rättigheter (särskilt sådana som begicks under militärdiktaturerna) får tillskrivas dels resursbrist, dels politiska bedömningar. Rättegången för de s.k.
decembermorden 1982 inleddes under året vilket är ett viktigt steg för att komma till rätta med straffriheten från militärdiktaturen. Yttrande- och tryckfrihet garanteras i grundlagen. Det finns självständiga medier. Förenings- och religionsfrihet respekteras men det civila samhället är svagt utvecklat. De politiska partierna kan verka fritt samtidigt som den demokratiska utvecklingen behöver fördjupas, både till formerna och innehållsmässigt.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna är eftersatta, till stor del beroende på landets ekonomiska situation. Andelen personer i fattigdom är omkring 60 procent och Surinam ligger på 85:e plats (av 177 stater) i FN:s utvecklingsprograms utvecklingsindex (UNDP HRI 2007/08). Den öppna arbetslösheten har minskat något men arbetsmarknaden behöver bli
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
mångsidigare och den informella sektorn reduceras. Hälsovården, särskilt på områden där det krävs specialistkompetens och i de inre regionerna av landet, har stora brister trots viss utbyggnad av hälsostationer. Totala antalet barn i grundskolan har ökat i hela landet men såväl närvaron och kvaliteten på undervisningen är lägre i inlandet. Sett ur ett helhetsperspektiv är det fattigdomsproblematiken och ojämnlikheten i landets olika delar som dominerar bilden av Surinams levnadsstandard.
Kvinnors politiska, ekonomiska och sociala inflytande är fortfarande långt ifrån jämställt med männens. Fattigdomen i landet gör barn särskilt sårbara och arbetet med att omsätta barnkonventionen i inhemsk lag och i praktiken går fortfarande mycket långsamt. Människohandel, barnarbete och arbete under slavliknande förhållanden förekommer. Surinam har en mycket hög grad av etnisk mångfald. Det finns inga tecken på en medveten diskriminering av etniska grupper men två grupper är särskilt utsatta: maruner (ättlingar till slavar som lyckades fly och bildade egna samhällen i Surinams inland) och urfolk.
Dessa grupper bor främst i glest befolkade områden i de inre delarna av landet där samhällsservice och infrastruktur är sämre vid den befolkningstätare kusten. Marunernas och urfolkens rättigheter till land och naturresurser kan, efter ett avgörande till deras fördel i den Inter-amerikanska domstolen för mänskliga rättigheterna, komma att bli en svår fråga för regeringen framöver.
Några få nationella organisationer arbetar med frågor om mänskliga rättigheter och en handfull aktivister försvarar frågorna offentligt. Bilateralt stöd kommer främst från Nederländerna.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-
kommittéer
Surinam har ratificerat följande konventioner:
− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) och det fakultativa protokollet om enskild klagorätt ratificerad 1976
− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) ratificerad 1976
− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD) ratificerad 1984
− Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW) ratificerad 1993. Det fakultativa protokollet om enskild klagorätt har inte undertecknats. Regeringen motiverar
detta med att protokollet inte gör utslagen bindande, vilket är fallet med utslag från den Inter-amerikanska domstolens utslag, varför man anser den amerikanska konventionen vara mer långtgående. Ett antal kvinnorättsorganisationer diskuterar för närvarande.en anslutning med regeringen.
− Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Crual, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr (OPCAT) har inte ratificerats. Regeringen motiverar det med att Surinam är anslutet till den Inter-amerikanska konventionen mot tortyr som är mer långtgående.
− Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC), ratificerades 1993. De två tillhörande protokollen (handel med barn samt barn i väpnade konflikter) undertecknades 2002 men har ännu inte ratificerats.
− Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det tillhörande protokollet från 1967 tillträddes 1978.
− Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har Surinam anslutit sig till. Surinam erkänner artikel 62 som ger
Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter jurisdiktion i alla frågor som rör tolkning eller tillämpning av konventionen.
Surinam har inte anslutit sig till Romstadgan om Internationella brottmålsdomstolen, International Criminal Court (ICC).
Till flertalet av de FN-kommittéer som övervakar de konventioner som Surinam tillhör har man rapporterat, om än med betydande fördröjning. Under året har Surinams tredje rapport om konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor samt deras andra rapport om
barnkonventionen behandlats av respektive kommitté . Ingen av FN:s olika särskilda rapportörer har under de senaste åren besökt Surinam. Surinam motsätter sig inte rapportörernas besök men utfärdar inga inbjudningar. Under 2007 framfördes begäran om besök av FN:s oberoende expert beträffande minoritetsfrågor. Enskilda organisationer för mänskliga rättigheter i Surinam har föreslagit att FN:s särskilde rapportör om rasism bör besöka landet.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Det finns inga rapporter om att politiska mord, avrättningar eller
försvinnanden sanktionerats av statsmakten. Mord och försvinnanden under militärdiktaturen och det s.k. inbördeskriget (1980-92) är ännu inte fullständigt utredda. Grundlagen förbjuder tortyr. Polisens våldsanvändning har minskat
men kritiseras alltjämt. Det finns möjligheter att klaga på polisens bemötande genom att ringa till en särskild jourtelefon.
Genom ”skuldsättning” utnyttjas vissa arbetare, ofta olagliga invandrare, att arbeta under förhållanden som ibland kan betecknas som slaveri.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är i princip tillåtet, men i praktiken tillämpas ett moratorium. Det finns inga kända planer på att införa ett absolut förbud mot dödsstraff, men inte heller planer på att avskaffa moratoriet. Att antalet personer i landet som uttalar sig för dödsstraff ökar beror sannolikt på den ökade brottsligheten i Surinam. .
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna i grundlagen. Detta till trots är situationen i häktena ett särskilt problem: de är överfulla, många
frihetsberövade får sitta längre än lagen tillåter och de intagna vaktas av poliser som saknar utbildning för uppdraget. Fängelseförhållandena är undermåliga även om vissa renoveringar genomförts och ansatser gjorts för utbildning av interner. Ett nytt ungdomshäkte har tagits i bruk under året där förhållandena får betecknas som goda. Planer finns att även bygga ett särskilt
ungdomsfängelse men än så länge avtjänar ungdomar straff i vuxenanstalter.
Grundlagen ger rätt att resa inom landet och utomlands och det finns inga uppgifter om att detta inte skulle respekteras av staten.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Ett självständigt rättsväsende finns i princip, men präglas av ineffektivitet och för få domare. Endast nio domare och två biträdande domare arbetar i landet (behovet anses av juristkåren vara det dubbla). Med stöd från Nederländerna utbildas sju nya domare som förväntas avlägga domared under året. Domare utses på livstid av presidenten, men skall innan dess ha godkänts av ett råd bestående av domare. Rättssystemet bygger på kolonial holländsk rätt och har sedan självständigheten inte utvecklats nämnvärt, vilket innebär att
lagstiftningen i viss mån är förlegad.
Misstänkta brottslingar har rätt till rättshjälp, men advokaterna gör lägger sällan ner ett tillräckligt arbete då offentliga uppdrag är lågt betalda. Det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors tillgång till rättsväsende och inga bevis för att någon etnisk grupp missgynnas.. Straffbarhetsåldern i Surinam är endast tio år, men kommer höjas till tolv år när den nya strafflagen antas.
Den nuvarande justitie- och polisministern har själv en bakgrund inom poliskåren. Sedan han tillträdde i augusti 2005 har arbetet för att avskeda korrupta poliser intensifierats. Den som upplever sig inkorrekt behandlad av en medlem av poliskåren har möjlighet att anmäla detta och fallen utreds. Det finns även planer på att inrätta en ombudsmannainstitution för klagomål mot myndigheternas hantering av enskilda.
Militärdomstolar förekommer, men inga andra extraordinära domstolar.
7. Straffrihet
Mord, försvinnanden och andra misstänkta statssanktionerade brott mot de mänskliga rättigheterna under militärdiktaturerna och det s.k. inbördeskriget (1986-90) har inte utretts, vilket har kritiserats både nationellt och
internationellt Det finns uppskattningar om att upp emot 150 personer mördades eller försvann under denna period, men säkra uppgifter saknas.
Två fall har varit särskilt uppmärksammade. Det ena är de så kallade decembermorden som inträffade 1982 då femton män – välkända och framstående advokater, journalister, fackföreningsmän och militärer – torterades och avrättades i ett fängelse i centrala Paramáribo. Preskriptions- tiden för brotten hävdes år 2000 efter påtryckningar från de efterlevandes familjer och i november 2007 inleddes en rättegång mot 25 personer, inklusive tidigare militärdiktatorn och numera kongressledamoten Desiré (Desi)
Bouterse, för bland annat mord på de femton männen. Inledandet av rättegången har välkomnats av organisationer verksamma för de mänskliga rättigheterna, som dock har kritiserat att brottet tortyr inte ingick i åtalet samt att rättegången sker i militärdomstol. Efter över 25 år av straffrihet för dessa allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna är inledandet av rättegången dock ett stort steg framåt för Surinam.
Det andra uppmärksammade fallet är massakern i byn Moiwana på ett 40-tal civila män, kvinnor och barn, som inträffade 1986 under det s.k. inbördeskriget mellan militärdiktaturen och gerillarörelsen. Surinamska staten dömdes i juni 2005 i den Inter-amerikanska domstolen som ansvarig för massakern och beordrades att betala skadestånd till de överlevande familjerna samt att upprätta en utvecklingsfond för befolkningen i byn Moiwana. En officiell ursäkt har framförts av den nuvarande regeringen, vilket var ytterligare ett av kraven från den Inter-amerikanska domstolen, men händelsen har fortfarande inte blivit utredd av myndigheterna och ingen har ställts inför rätta för
massakern. En polisman som ansvarade för utredningen av fallet mördades 1990, varefter utredningen har legat nere.
Sedan 2004 finns lagstiftning som anger att brott mot de mänskliga rättigheterna inte kan preskriberas.
Det finns inga uppgifter om att straffrihet förekommer för brott begångna under senare år.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrande- och tryckfrihet garanteras i grundlagen. Mötes- och föreningsfrihet respekteras. Demonstrationer är tillåtna och personer får organisera sig i föreningar, inklusive politiska och fackliga föreningar. Religionsfrihet råder.
Det finns självständiga media inklusive digitala medier som uttalar sig kritiskt om regeringens agerande. Däremot saknas en kultur av undersökande journalistik och den kritik som förekommer i media rör bara på ytan av förekommande problem. Vissa förklarar denna form av självcensur med att Surinam är ett litet land där ”alla känner någon”.
Det civila samhället är dåligt utvecklat i landet och det finns inga folkrörelser att tala om förutom fackföreningsrörelsen och politiska partier. Inom facket och de politiska partierna är lojaliteten till den egna gruppen och dess
särintressen starkare än intresset för samhälliga förbättringar som kommer alla till del.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
En ny författning antogs 1987. Enligt den är Surinam en demokratisk republik.
Den ger presidenten en stark ställning, som såväl stats- och regeringschef samt militär överbefälhavare.
Parlamentet, nationalförsamlingen väljs vart femte år i allmänna val (senast 2005). Församlingen har 51 ledamöter. Om två tredjedelar av dessa kan enas om en kandidat väljs denne/a till president, annars väljs presidenten genom enkel majoritet av den så kallade folkkongressen som består av representanter för nationalförsamlingen och av samtliga ledamöter i de regionala och lokala fullmäktigeförsamlingarna. Nationalförsamlingen har i övrigt en svag roll. Det finns till exempel ingen möjlighet att ställa presidenten till svars genom ett riksrättsförfarande. Det finns inget krav på att medlemmar i
nationalförsamlingen inte får vara dömda eller under utredning för brott.
Förutom den forne militärdiktatorn Desi Bouterse sitter även ledaren för djungelkommandot från inbördeskriget, Ronnie Brunswijk, i
nationalförsamlingen samt ett antal andra personer dömda eller misstänkta för allvarliga brott.
Politisk pluralism med flerpartisystem råder. En fungerande opposition finns.
Partierna är uppdelade efter etnisk tillhörighet och lojaliteten med den egna gruppen är stark. Eftersom inget parti har haft möjlighet att få egen majoritet i val till nationalförsamlingen har landet sedan diktaturen styrts av
koalitionsregeringar.
Var fjärde ledamot av den nationella församlingen är kvinna. Tre ministrar (av sjutton) är kvinnor. I den nuvarande regeringen ingår även tre personer från den marginaliserade etniska gruppen maruner.
Det finns inga inskränkningar för den enskilde individen att delta i det offentliga livet, att representeras genom fritt valda företrädare samt att rösta och ställa upp i allmänna val. Det senaste valet hölls år 2005 och bedömdes av internationella övervakare att ha gått korrekt till. Även om fria val har hållits under de senaste två decennierna får Surinams demokrati alltjämt anses vara i en konsolideringsfas. Militären grep senast makten genom en oblodig kupp 1990. Den tidigare militärdiktatorn Desi Bouterse är idag parlamentsledamot och de facto ledare av det största oppositionspartiet. Militären står idag under civilt styre och fungerar så som den förutsätts göra i en demokrati.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor
En stor del, närmare 60 procent, av arbetskraften är offentligt anställd men många har så låga löner att de drygar ut inkomsten genom arbete i den informella sektorn. Anställda i gruvindustrin är, i vart fall när det gäller den dominerande bauxitindustrin, fackligt organiserade och har kollektivavtal.
Arbetstidslagstiftning finns och efterlevs. Arbetsministeriet ser över arbets- miljön på landets arbetsplatser, men har kapacitetsproblem. Löne-
diskriminering av kvinnor är vanlig. Barnarbete förekommer. Mycket svåra arbetsförhållanden förekommer för marginaliserade grupper och olagliga invandrare.
Av Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter har Surinam ratificerat fem stycken:
− Förbud mot tvångsarbete (konventionerna nr 29 och 105). Båda konventionerna ratificerades 1976.
− Förbud mot barnarbete. Konvention nr 182 ratificerades den 12 april 2006, medan konvention 138 ännu ej har ratificerats. Som skäl till det senare anför man att det finns en diskrepans mellan surinamesisk lagstiftning om minimiålder för arbete och konventionen.
− Icke-diskriminering i arbetslivet (konventionerna nr 100 och 111).
Ingen av konventionerna har ratificerats.
− Föreningsfrihet och förhandlingsrätt. Konvention 87 ratificerades 1976 och konvention 98 ratificerades 1996.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Surinam har en nationell hälsoplan för åren 2004-09 med huvudvikt lagd på primärvård och förebyggande vård. I teorin har alla tillgång till fri sjuk- och hälsovård, men i de inre, glest befolkade delarna av landet är tillgången knapphändig. Huvuddelen av sjukhusen i inlandet drivs av en läkarmission;
dessutom har den Islamiska utvecklingsbanken bidragit till 24 hälsostationer i det inre av landet. Inga naturkatastrofer har rapporterats under 2007. Hiv/aids- smittade diskrimineras inom sjukvården och vid anställningsförfaranden.
Program finns för malaria- och tuberkulosbekämpning.
Enligt statistik från Världshälsoorganisationen WHO (2004) motsvarade hälso- sektorn 7,8 procent av BNP. Hälsosektorn utgör 9,7 procent av statens totala budget. Den statliga andelen av de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna i landet var 46 procent.
Förväntad livslängd är 66 år för män och 72 år för kvinnor (WHO 2006).
Spädbarnsdödligheten i Surinam är bland den högsta i regionen (19,2 per 1000) och dödligheten för barn under 5 år hög (39,3 per 1000). För att nå upp till FN:s millenniummål måste dödligheten för såväl spädbarn som barn under 5 år reduceras med över 60 procent till år 2015 (UNICEF 2008).
situationen för krigsveteranerna från inbördeskriget är ett särskilt problem, som hittills fått lite uppmärksamhet och få resurser.. Många av veteraner lider av posttraumatisk stress men får ingen behandling.
12. Rätten till utbildning
Skolplikt råder för barn mellan sju och fjorton år. Grundskolan är obligatorisk och skall vara kostnadsfri. Trots detta tar allmänna skolor inte sällan ut en inskrivningsavgift på motsvarande mellan 70 och 250 kronor. Det förekommer dock ofta pragmatiska lösningar för de barn vars föräldrar inte har råd med avgiften. Skolböcker är gratis men skoluniform är obligatorisk och kostar cirka 20 kronor. Några formella skillnader mellan flickors och pojkars rätt till
utbildning finns inte. I städerna går 80 procent av barnen upp till 12 år i skolan.
I inlandet är andelen skolbarn lägre, ibland så låg som 50 procent, vilket beror dels på resurser och infrastruktur, dels på att vissa barn kan tvingas sluta skolan i förtid för att hjälpa familjen ekonomiskt. Kraven på lärarbehörighet är
dessutom mycket lägre ställda för dem som arbetar i inlandet, kravet är fyra månaders utbildning, att jämföra med fyra års utbildning för lärare i städerna.
Nio av tio surinameser kan läsa, men analfabetismen är dubbelt så hög bland kvinnor som män och för personer i marginaliserade grupper.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Fattigdomen bedöms av många kritiker som det största problemet i Surinam.
Andelen personer i fattigdom anges uppskattas till omkring 60 procent.
Surinam ligger på 85:e plats i UNDP:s utvecklingsindex. Omkring en tiondel av befolkningen är undernärd (UNDP 2007/08).
Ojämlikheterna i levnadsstandard är stora, men inte uppseendeväckande för regionen. Att omkring 60 procent av arbetskraften är offentligt anställd fungerar som ett slags fördelningssystem av statliga medel. Dessutom finns ett grundläggande socialt skyddsnät med bl.a. rätt till pension och sjukvård men statens insatser för att förbättra levnadsstandarden för dem som har det sämst ställt är otillräckliga.
Det finns en stor skillnad i levnadsstandard mellan inlandet och huvudstaden med kustområdena. Detta är inte resultatet av någon medveten diskriminering utan beror på att den statliga infrastrukturen inte klarar av att nå ut med samhällsservice i de glest befolkade och svårgenomträngliga djungelområdena i Surinams inland, där huvudsakligen urfolk och andra minoritetsgrupper såsom maruner lever.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Grundlagen förbjuder diskriminering på grund av kön och kvinnor ska formellt ha tillgång till utbildning, hälsovård och arbete i samma utsträckning som män.
Det finns dock fortfarande lagstiftning som diskriminerar mot kvinnor och trots att några sådana lagar har upphävts är kvinnor rättsliga status ännu inte jämställt med männen.
Jämställdhet möter motstånd på grund av socialt tryck, värderingar och traditioner. Kvinnors politiska och ekonomiska inflytande har förbättrats de senaste två decennierna men könsuppdelad statistik finns nästan inte och gör det svårt att få en heltäckande bild av kvinnors situation. Många kvinnor arbetar i den informella sektorn (till exempel som hembiträden eller med försäljning) och har därmed sällan reglerade arbetsförhållanden. Det finns få kvinnor i beslutsfattande ställning, exempelvis är endast tre av 17 ministrar kvinnor. Var fjärde parlamentariker är kvinna.
Dubbelt så många kvinnor som män är analfabeter. Våld mot kvinnor är vanligt och våldtäkt inom äktenskapet tolereras. En otillräcklig infrastruktur i hälsosektorn gör att kvinnor på landsbygden, huvudsakligen kvinnor från maruner och urfolk, inte alltid har tillgång till preventivmedel, mödravård eller barnavård.
Surinam är både ett mottagar- och ett transitland när det gäller handel med kvinnor och flickor. Lagstiftningen mot människohandel är otillräcklig.
Regeringen fortsatte upplysningskampanjen för att förebygga människohandel även under 2007.
Surinams tredje rapport till kommittén om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor slutbehandlades i början av 2007. Kommittén konstaterade att implementeringen av kvinnors rättigheter i enlighet med konventionen fortfarande går mycket långsamt, särskilt vad gäller harmonisering av inhemsk rätt. Man kritiserade bristen på tillgång till
information och statistik om kvinnors situation och uppmanade regeringen att på ett mer systematiskt sätt föra arbetet framåt för att förbättra kvinnors villkor bl.a. genom att engagera och öka kunskapsnivån på berörda departement och genomföra en allmän upplysningskampanj om kvinnors rättigheter. Regeringen uppmanades särskilt att fördjupa arbetet för att förebygga våld mot kvinnor och människohandel, att minska tonårsaborter, att öka kvinnors deltagande i det politiska livet samt att förbättra villkor för arbetande kvinnor och att minska inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. På samtliga områden uppmanades regeringen att ge särskild hänsyn och prioritet till kvinnor på landsbygden och i de inre delarna av landet, i synnerhet tillhörande folkgruppen maruner och urfolk.
Surinam uppmanades att inkomma med en gemensam fjärde och femte rapport till kommittén i mars 2010.
15. Barnets rättigheter
Surinam undertecknade konventionen om barnets rättigheter 1993 men arbetet med att harmonisera inhemsk rätt med konventionen och att omsätta
rättigheterna i praktiken går fortfarande mycket långsamt. Kunskapen om barns rättigheter är generellt mycket låg och endast mindre resurser avsetts för att aktivt efterleva barnkonventionen. Tillgången till information och statistik kring barns situation är över lag bristfällig.
Barnen drabbas hårt av fattigdom, vilket märks både i form av undernärda barn och gatubarn. Sexuella övergrepp samt kommersiell sexuell exploatering av barn förekommer. Lagen förbjuder sexuellt umgänge med barn under 14 år.
Äktenskapsåldern är 18 år men med föräldrars godkännande medges fortfarande giftermål för barn över 15 år. Barnaga är inte förbjudet.
Barn under 14 år är förbjudna att arbeta annat än i familjejordbruk. Det är dock inte ovanligt att barn från fattiga och barnrika familjer, i synnerhet barn från folkgruppen maruner, måste arbeta. Detta försvårar skolgången; 85 procent av alla arbetande barn har antingen hoppat av skolan eller gått om minst ett år.
Straffbarhetsåldern är endast tio år men kommer att höjas till tolv år när den nya strafflagen antas. I november 2007 öppnades ett ungdomshäkte som har förbättrat situationen för barn och ungdomar i häkte jämfört med tidigare.
Straffen avtjänas dock fortfarande i vuxenfängelser under mycket dåliga förhållanden. Planer finns på att även bygga ett särskilt ungdomsfängelse för barn och ungdomar från hela landet.
Militärtjänstgöringen är frivillig och rekryteringsålder är 18 år.
Surinams andra rapport enligt konventionen om barnets rättigheter slutbehandlades under 2007. Regeringen fick stark kritik för den mycket långsamma takten med att omsätta konventionen till inhemsk lag och kommittén påpekade att flera lagförslag som redan 2000 beskrevs som ”redo att godkännas av nationalförsamlingen” fortfarande inte hade antagits.
Kommittén beklagade bristen på information och statistik om barns situation och uppmanade regeringen att arbeta mer strategiskt för att ta tillvara deras rättigheter enligt konventionen, bland annat genom att återinrätta en nationell kommission för barns rättigheter, att utarbeta en nationell handlingsplan för detta för 2007-2008, att inrätta en ombudsperson för att övervaka
genomförandet av konventionen samt att allokera mer resurser för detta arbete.
Kommittén noterade att problem med tonårsaborter, arrangerade äktenskap, mental hälsa samt missbruk av alkohol och droger på senare tid har ökat snarare än minskat. Regeringen uppmanades att förbjuda barnaga och kollektiva straff i skola, samt att säkerställa obligatorisk anmälan vid våld mot och sexuellt utnyttjande av barn. Det allmänna arbetet med
fattigdomsbekämpning lyftes fram som en förutsättning för att förbättra barnens situation i landet. Kommittén välkomnade den utökade skolplikten och försök att höja nivån på utbildningen men var bekymrad över de stora skillnaderna i närvaro och kvalitet i skolan mellan kusten och inlandet.
Förekomsten av barnarbete, som särskilt drabbar pojkar och maruner, kritiserades. Över lag uppmanades regeringen att omgående revidera lagstiftning som diskriminerar mot flickor generellt samt mot barn med
funktionshinder, med hiv/aids, som tillhör minoritetsgrupper eller som lever i fattigdom.
Surinam ska inkomma med en gemensam tredje och fjärde rapport till kommittén i mars 2010.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Surinam har en stor etnisk mångfald. De etniska grupperna lever till synes sida vid sida utan några påfallande motsättningar. De flesta politiska partier bygger på etnisk samhörighet och lojaliteten med den egna gruppen är mycket stark.
Det finns ingen uttalad eller medveten diskriminering mot folkgrupper men maruner och urfolk, som utgör cirka tio respektive två procent av Surinams befolkning, är ändå särskilt utsatta. Båda grupperna bor främst i de glest befolkade områdena i de inre delarna av landet där samhällsservice och
infrastruktur är sämre än längs den befolkningstätare kusten. Deras möjligheter att delta i samhällslivet begränsas därmed.
Vissa organisationer verksamma för de mänskliga rättigheterna menar att maruner och urfolk inte ges ett tillräckligt starkt skydd i grundlagen och att den olösta frågan om landrättigheter särskilt drabbar dessa grupper. Deras
levnadsvillkor försämras på grund av skogsavverkning och gruvdrift – aktiviteter som många gånger sker olagligt.
Frågan om maruner och urfolkens landrättigheter har länge varit olöst. År 2000 inledde tolv Saramacca-klaner, som tillhör folkgruppen maruner, ett mål mot den surinamesiska staten vid den Inter-amerikanska domstolen för mänskliga rättigheter och hävdade att statens upplåtande av koncession för
skogsavverkning inskränkte deras rättigheter till land och naturtillgångar. I ett interimistiskt beslut 2002 ålades regeringen att stoppa all skogsavverkning i avvaktan på slutligt beslut. I november 2007 avgjordes målet med innebörd att staten dömdes att avgränsa och tillerkänna Saramacca-folket landrättigheter i enlighet med hävd och internationella konventioner samt att betala skadestånd för skador som uppkommit i dessa områden.
Det återstår att se när och hur en sådan avgränsning och tilldelningen av landrättigheter till maruner och urfolk i Surinam kommer att ske. Att
genomföra detta är en stor utmaning för regeringen och kommer att vara en av de viktigaste människorättsfrågorna den närmsta tiden. Sedan valet 2005 ingår ett marunskt parti, A-kombinationen, i regeringskoalitionen och de innehar tre ministerposter. A-kombinationen har bidragit till att beslut om skogs-
avverkning och gruvdrift i de områden som traditionellt bebos av maruner och
urfolk har blivit föremål för en mer utförlig beredning, och förhoppningsvis kan de spela en pådrivande roll i frågan om landrättigheter.
Det finns grupper av olagliga invandrare i Surinam, inte minst från Brasilien och andra grannländer samt från Kina. Genom att de saknar rättslig status är de extra sårbara för utnyttjande i underbetalt arbete och eftersatt arbetsmiljö.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Homosexualitet är inte förbjuden enligt lag, men är endast i låg grad accepterat i samhället. Diskriminering av homosexuella förekommer. Frågan får dock liten uppmärksamhet nationellt.
18 Flyktingars rättigheter
Enligt statistik från FN:s flyktinghögkommissariat (UNHCR) finns nästan inga flyktingar i Surinam. Det finns inte heller några lagar som reglerar
möjligheterna för att få asyl. I praktiken finns det möjlighet att erhålla flyktingstatus i Surinam men det finns inget system för att ta emot flyktingar och under 2007 har inget asylfall rapporterats. Surinameser som flydde till utlandet under militärstyret har kunnat återvända.
19. Funktionshindrades rättigheter
Det finns ingen särskild lagstiftning för personer med funktionshinder, inte heller lagstiftning som påbjuder likabehandling när funktionshindrade söker arbete, bostad eller tillgång till offentlig service och byggnader. Personer med funktionshinder diskrimineras och tillhör en marginaliserad grupp i samhället.
Familjer med handikappade barn har i flera fall bildat nätverk för att på privat väg arbeta för förbättringar och attitydförändring. Surinam skrev under konventionen för personer med handikapp samma dag som den öppnades för undertecknande, den 30 mars 2007.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Oberoende organisationer tillåts bedriva verksamhet i landet. Varken Amnesty International eller Human Rights Watch har uppmärksammat Surinam under senare år, med undantag för enstaka punktinsatser. Organisationen för rättvisa och fred bildades 1989 i protest mot militärdiktaturen och har varit pådrivande för att förmå regeringen att utreda decembermorden och andra brott mot de mänskliga rättigheterna från diktaturen. En annan aktiv organisation är Moiwana ’86 som även bidrar till Amnestys rapportering och gör besök i
häkten och fängelser. Denna organisation, liksom andra, som bevakar
mänskliga rättigheter kan framföra sina synpunkter till regeringen och bedöms som oberoende även från den politiska oppositionen.
Det finns en handfull enskilda organisationer som bevakar olika aspekter av de mänskliga rättigheterna. Tyvärr är kunskapsnivåerna inom organisationerna ibland begränsade. Deras inverkan på opinionsbildningen förefaller ringa.
Försvarare av mänskliga rättigheter kan i regel arbeta utan inblandning eller hot från staten eller andra parter; skärmytslingar har rapporterats från några
storjordbruk och avlägset placerade mindre industrier.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
Nederländerna och USA är de största bilaterala biståndsgivarna och har samarbetsprogram om mänskliga rättigheter, demokrati och god
samhällsstyrning. USA ger särskild prioritet åt människohandel. Den regionala samarbetsorganisationen, Organization of American States (OAS), bedriver projekt för både mänskliga rättigheter och demokrati.
Sverige har inget bilateralt utvecklingssamarbete med Surinam. EU har en delegation i Surinam och EU:s biståndssamarbete inriktas främst på infrastrukturprojekt och institutionsuppbyggnad.
