Karmelpredikningar
Karmelpredikningar
Reträtten i Heliga Hjärtas Kloster 1-3 maj 2014
Josef Arbetaren 1 maj
1 Mos 1:26-2:3 eller Kol 3:14-15, 17, 23-24; Ps 90; Matt 13:54-58 Den första dagen av vår reträtt inbjuder oss Herren att glädja oss över
Skapelsens rikedomar tillsammans med honom. Vi får verkligen kalla oss Guds privilegierade barn av två skäl: vi får vara medvetna om att vara skapade till hans avbild och vi får förfoga över allt som finns, det i haven, i luften och det på den fasta marken. Gud sänder också ut oss i det som är hans händers verk med sin välsignelse: ”Och Gud välsignade dem, ”säger de heliga författarna av
Genesis, den Första Moseboken. Vi får alltid röra oss i Guds skapelse under bön och lovsång.
När vi ber ska vi ju inte tänka på oss själva som ensamma. ”Tänk alltid på att göra Honom sällskap när ni ber”, säger ju Teresa (Fullkomlighetens väg).”Och uppfatta er på intet sätt som tomma”, manar hon (ibid). Nej, vi kan aldrig hävda att vi är lämnade ensamma, även om vi, när det är den
Allrahögstes vilja, vissa tider liknar en andlig öken, iskall om natten, glödande het om dagen. Anden är alltid med oss och lever fördold i vårt inre genom sin nåd. Det är dit in, djupast i vår andes helgedom, vi skall bege oss under dessa dagar. Det är genom vår glädje över att vara skapade, önskade, ja eftersökta av Gud, som vi ska få betrakta vår värld i all dess skönhet. Det får vi göra när vi i frihet väljer det. Tänk bara: vad jag än väljer i dag och i morgon och i
övermorgon välsignar Gud det. Det finns blommor i öknen som plötsligt stiger upp ur sanden och sprider ut sina små blad i solens strålar. Vi är som dem!
Vi kan dessa dagar se skapelsens skönhet med trons ögon men akta oss för att fästa oss vid den. ”Ser ni hur den nedgående solen förgyller
trädtopparna?”, frågar Lilla Thérèse. ”Min själ ser ut att lysa upp, därför att den träffas av kärlekens strålar, det är förklaringen”, säger helgonet (Dag för dag, 5 juli). Med henne kan vi upptäcka den ännu större skönheten hos Gud, än den vi kan se i hans skapelse, hur vacker den än är. Kära systrar och bröder: vi är Guds välsignade barn. Välsignade skall vi med glädje upplyfta våra längtande hjärtan till Herren, till honom som drar oss till sig i sin gudomliga kärlek.
Det är därför vi har valt den helige Franciskus’ lovsång till skapelsen som vår tacksägelsehymn, vårt oreserverade ja till livets gåva: ”Tack Gud för allt som finns, tack för alla dina under”, sjunger helgonet. ”Må dag och natt nu lova Gud i samma kör, en enda sång i allt som finns, tack för alla dina under,
Halleluja”. (Cecilia, 38). Så kan allting delta i skapelsens lovsång, allt efter sin förmåga, på den plats som är det given.
Med alla dessa goda ting som Gud gett oss kan vi också skapa och förvalta något själva genom vårt arbete. Med Jesus som följeslagare, vän och lärare, är arbetet inte längre bara det hårda villkoret för att kunna överleva;
inte heller bara följden av Adams synd: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd” (1 Mos 3:19), har Gud ju sagt. Med Jesus vid vår sida har allt arbete blivit en möjlighet att förvalta skapelsens goda gåvor och ge äran åt Gud. Jesus är
”snickarens son” (Matt 13:55), en arbetares son, en man som lär sig ett yrke, utövar det och bidrar till gemenskapens behov. Därför hedrar vi i dag, den första maj, den Helige Josef med en särskild firningsdag. Den helige Josef har blivit vår förebild i det ödmjuka arbetet till Guds ära!
Så väl denna enkelhet passar in på Guds Moder Marias månad som börjar i dag. Josef, Maria och Jesus, ni den heliga familjen, er ber vi i dag som Karmels syskon om enkelheten i allt arbete, att få ha tiden vid Mästarens fötter och älska dessa stunder mer än något annat. Heliga familjen i Nasaret, vi ber om det som var främst i er heliga gemenskap, kärleken. ”Låt oss ha kärleken, eftersom det är det enda hjärtat är till för”, har Lilla Thérèse sagt (Dag för dag, 6 maj). Det är bara det som kan främja bönen, den vi är kallade till. Låt oss börja vår reträtt med det stora förtroende vi kan ha för Gud så att Han kan leda oss vidare på kärlekens vägar. Vi kan ha ett sådant förtroende eftersom Han alltid har följt oss med en Faders kärlek. Amen.
2 maj
S:t Athanasios
Apg 5:34-42; Joh 6:1-15.
Kära Guds älskade,
Det är på grund av Påsken och tack vare Påskens hela skeende som vi nu kan återvända till korset och Herrens fysiska och andliga lidande för vår skull.
Korsets verklighet är lika central för oss kristna som mässans
uppståndelsekaraktär. Därför är fredagen en lika viktig dag som söndagen – de båda dagarna har ett gemensamt budskap, medlidandets och försoningens dubbla budskap. Men söndagen är firningsdagen, tacksägelsedagen,
lovsångsdagen, dagen Gud inbjuder till. Alla sina barn! Gud är inte selektiv.
Människan är selektiv. Hon väljer det som passar henne. Men Gud inbjuder alla. Jag vet att Gud älskar mig. Jag vet att Gud älskar er. Därför firar vi söndagen som den seger som vanns på korset av Jesus. Korset är det fullkomligaste tecknet på Guds oändliga kärlek.
Bespisningsundret i dagens evangelium talar om Guds gränslösa solidaritet med enkla människor, särskilt de fattiga; det talar också om en grundläggande uppgift Kyrkan har, att först tänka på Herrens minsta bröder och systrar och generöst ta vara på varje tillfälle att avstå något för andras skull. Lärjungarna är kallade att bespisa hungrande. De är Herrens tjänare. För oss måste de vara föredömen i tjänande.
På samma sätt som den tjänande handlingen här på jorden
motsvaras av deltagandet i det himmelska gästabudet hos Herren, motsvaras Jesu botande av de sjuka av allas uppståndelse till evigt liv vid tidens
fullbordan. Så är hela Bespisningsundret ett tecken på Guds oändliga godhet och barmhärtighet, hans ofattbara generositet och välvilja. Jesu korslidande är ett botande av hela mänskligheten. Ett enda krävs dock: att människan förstår sin egen nöd och söker räddningen.
På korset ser vi beviset på sanningen i Jesu egna ord: ”det är inte för de friska jag har kommit, utanför de sjuka”. Paulus vittnar om detta när han säger: ”Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande,
eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor 4:
17-18).
Kära systrar och bröder,
Vi har alla en god anledning att meditera över de löften till Herren vi har avlagt, förnyar eller kommer att avlägga, när det är fredag, Herrens
lidandes dag. Karmels löften är en hjälp att leva närmare Jesus. Att ikläda oss Kristus betyder att följa Honom ända in i lidandet, det lidande som med Honom är ett lidande för hela världens frälsning.
Man kan utan vidare säga att vi varje vecka kan fira Triduum sacrum, Herrens tre påskdagar, eukaristin, korsoffret och uppståndelsen. Vad vårt löfte handlar om är ett ”iklädande i Herren Jesus Kristus”. Det är vår kallelse att tillsammans med Jesus stå nära framför allt de minsta av hans bröder och systrar och genom vår tro förmedla hans helande kärlek. Detta stor och viktiga livsuppdrag kan vi bara uppfylla med den Helige Andes hjälp.
S:t Athanasios (295-373) är en trovärdig och pålitlig Herrens
efterföljare genom sitt totala engagemang för Herren själv och hans kyrka. Men han är också ett vittne om sanningen om Jesus. Det var under hans tid andra kristna förnekade Jesu gudom. Men Athanasios förklarade öppet sin tro: Jesus är både Gud och människa i en och samma person. Alltså är hans korslidande Guds lidande för sina älskade barn. Inte bara, som prästen Arius lärde, en helig människas martyrium. Korslidandet är av evighet och ett ännu större under än Bespisningsundret. Det är Guds verk, inte människors verk. Amen.
3 maj
S:t Filippos och S:t Jakob
1 Kor 15:1-8; Joh 14: 6-14
Cecilia 14
Vi har börjat den sista dagen av vår Karmelreträtt som vi började - med
tacksam lovsång till Gud för Skapelsens skönhet. ”Lova Herren i hans kyrka. Han som mitt ibland oss bor. Allt han ger oss. Han skall skapa nya himlar, en ny jord” (Lova Herren, sol och måne, Cecilia, 14).
Franciskus lovsång fångade in allt av mänsklig existens, födelse, liv och död, med en trons förvissning om Guds godhet mot allt han gjort och mot människan som han skapat för hennes egen skull. Anders Frostenssons text (jfr Daniels bok, tillägget om de tre männens lovsång i den brinnande ugnen) som vi har sjungit nu fångar också upp skapelsens eget deltagande i lovsången:
”Lova Herren, hav som brusar, lova Herren blomma, blad och minsta frö.”
Men den har ett avslutande ackord av helt annat slag: ”Han skall skapa nya himlar, en ny jord”. Det är kanske inte det vanligaste ämnet för vår meditation över vårt liv. Det är så oerhört fjärran från vår egen andliga
erfarenhet och berör oss inte på samma sätt som allt som handlar om Jesus och hans liv på denna jord. Vi är tryggast i tron på Honom som är Uppstånden, Han som verkligen är ”vägen, sanningen och livet”, som Jesus inbjuder oss till, enligt de ord som Johannes hört och skrivit ned. Nu känner vi vägen, den är
uppenbarad.
Vilken väg är det? Ja, Jesus säger hela tiden att det är Fadern som sänt honom, sänt honom för att vi privilegierade människor skall lära känna Fadern. Den vägen är det. Den är vi inbjudna att vandra tillsammans.
Det hindrar nu inte att meditationen över det tillkommande, de nya himlarna och den nya jorden, har sin alldeles särskilda plats i vår tro. I
Uppståndelsens ofattbara strålglans får vi se än längre än vårt inres hemliga förening med Gud. Vi får ana Guds stora plan för allt han skapar. Denna nya skapelse är lika avlägsen för oss som Gud skiljer sig från allt skapat genom att Han är helt annorlunda och av annat väsen än det skapade. I sitt gudomliga väsen överskrider han alla kategorier av materiell, andlig och organisk verklighet.
Allt detta som på sina egna villkor kan delta i lovsången: dimma, regn och vind och snö, träd och stenar, bäck och källa, bin och fåglar, måste vara förebilder för det som en gång ska vara den nya och fullbordade
skapelsen.
När vi i vår tro bejakar denna kommande tillvaro, eller som
trosbekännelsen säger i sin sista rad, ”den kommande världens liv”, lovsjunger vi Herren. Vi lovsjunger på ett annat sätt än de tre männen som oskadda rörde sig i den brinnande ugnen, Hananja, Asarja och Mishael (Tillägg till Daniel B:
65), men vi lovsjunger i samma tro på Herrens allmakt, vishet och gudomliga försyn. ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd” (Tillägg till Daniel B:
66), sjunger vi i kör med Guds barn i alla tider, från alla länder och folk, med helgonen och martyrerna, i gemenskap sjunger vi Herrens lov, dag och natt. Vi har valt lovsångens liv, Gud har välsignat vårt val och uppehåller oss på bönens och tystnadens väg med sin nåd. ”Min nåd är allt du behöver”, har Herren sagt till den helige Paulus (2 Kor 12: 9).
I allt skall vi därför ha glädje. Det är med glädje vi skall föra ut evangeliet, säger påven Franciskus. Hur kommer det sig, frågar han, att så många kristna ser ut som om de kom från en begravning? Borde man inte se på dem att de lever i ljuset av Herren Jesu Kristi uppståndelse och hans seger över synd och död?
Inte begär väl Herren för mycket av oss när han ber oss att vittna om Honom – med glädje över hela evangeliets rikedom? Apostlarna Filippos och Jakob vittnade – människor som vi – svaga som vi – krävande som vi. Det var Filippos som inte nöjde sig med Jesu försäkran, ”och vägen dit jag går, den känner ni.” (Joh 14: 4). När Jesus undervisat dem alla igen, säger Filippos:
”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss” (Joh 14: 8). Först är den helige aposteln inte helt nöjd, sedan begär han åter mer. Han är en krävande apostel.
Så mänskligt, inte sant? Hur är det med oss själva? Är vi mer krävande än givande? Jag önskar att jag själv ställde mig den frågan – oftare!
Men nu har vi alla fått Herrens svar när vi firat Påskens stora mysterium. Nu är tiden att gå ut i världen, med de nådegåvor Gud ger oss
genom sin Ande, och vittna om hela evangeliet, från A till O, från inkarnation till
”den kommande världens liv”, nya himlar och en ny jord. Amen.
Cecilia 125, Vi sjunger med Maria 1-6.
