Försök till Psalmer. Bokutgåva

Full text

(1)

Försök till Psalmer

Bokutgåva

Stenhammar och Palmblad, Upsala 1812.

Till Mina Hulda, Älskade Föräldrar!

Åt Eder dessa enkla ljud, Som tala om den milda Gud, Som I mig lärden nämna, Hwars kärlek i mitt unga bröst, Flöt från Ert hjerta och Er röst Åt Er will jag dem lämna:

Från Eder deras ursprung kom.

Till Eder må de wända om.

E. G.

* * * I.

Julpsalm.

Melodien N:o 120.

På låga strån man lade Dig, O Jesu, himlens Förste!

Och menniskor ej kände Dig;

Fastän Du är den störste.

Du bådades af stjernors gång, Dig prisade blott Änglars sång;

Af werlden Du ej spordes.

*

I Dig, Du späda barn! är lagdt Allt menskors hopp om lyda.

Hur underbar är Herrans magt I den vi magtlös tyda!

Men så Han will tillkännage, Att werld och död och helfwete För helig oskuld wisa.

*

Med barnsligt sinne tog Du an Det kall, hwartill Du waldes.

I armas hyddor man Dig fann, Med syndare Du dwaldes.

Dig låg om hjertat, Helige!

Att ej ett får borttappadt se, Af dem Dig anförtroddes.

(2)

*

Du mild, af hjertat ödmjuk war.

Ditt ord gaf ro i själen.

För alla samma tröst Du bar, För konungen, för trälen:

Ett hopp, En tro, En mildrik Far, Och hwem botfärdigt hjerta bar Förlåtelse, försoning.

*

Du tålig war till smädlig död, Ja, intill korsets pina!

Ett lam, Du dig åt bödlar böd, Du häddes af de Dina.

Nu i Ditt helga, milda namn

Böjs hwarje knä, och himlens hamn Åt menskor Du förwärfwat.

*

För Dig ej synden hade band, Och grafwen icke stängsel, Förgängelsen ej någon tand, Och helfwetet ej fängsel.

Din seger ewigt wittne bär Att den, som ren och helig är, Är ock allena mägtig.

*

Befästa oss uti Din tro, Din lära, Ditt exempel!

Din anda låt i hjertat bo Och gör det till Ditt tempel!

Att wi åt Gud, som du det böd, Må säga, så i lif som död, Ske, Fader, blott Din wilje!

____

II.

PåskPsalm.

Melod. N:o 172.

Du segren oss förkunnar.

Du oss förlossat har.

Dig prise wåra munnar O Jesu, wårt försvar!

Du dödens udd har krossat, Och grafwens bommar lossat, Och lifwet fört derut.

*

(3)

I djupet nedergången Du bröt helvetes port.

Dess magt Du lade fången:

Du, Herre! har det gjort.

Hwad ondt kan öwerfalla Oss mer? Du lefwer. Alla Wi lefwe uti Dig.

*

Ej mer oss willor trycka, Ej mer wårt lefnadslopp Förgår förutan lycka, Att slutas utan hopp.

Se, mörkret skingras! Grafwen Upplåts. Med segrens glafwen Står lifwets Förste der!

*

Han träder ut i ära;

Och werlden fylls af ljus.

Dess strålar hugnad bära I sjelfwa dödens hus.

Fröjd är i Änglars boning, På jorden fröjd, försoning Och ett odödligt hopp.

*

Han har förwärfwat lifwet Åt menskors arma slägt.

Det i Hans hand war gifwet, Af nåd Han det oss räckt.

Han wille döden bära, Att Han oss måtte lära Att lefwa och att dö.

*

Ej grafwen oss förskräcker:

Den war Din bädd också.

Din milda hand oss räcker;

Fast djupt wi hwila må.

Den Dig i alla skiften I lifwet följt, ur griften Upptages i Din famn.

*

En lär oss lefwa, lida Som Du och dö Din död!

Låt oss Din hjelp få bida, I kampen war wårt stöd!

Blott den som delar striden

(4)

Skall dela segren, friden Och himlens ro med Dig.

*

En gång när som den bräcker, Den sista morgonwäckt, Och Du Din hand utsträcker Att dömma jordens slägt:

Ack låt oss mild Dig finna!

Då wärdes Dig påminna, Wi hoppats uppå Dig!

____

III.

PingstPsalm.

Melod. N:o 312.

Hugswalare! Jag längtar Allena efter Dig.

Mitt hjerta häftigt trängtar Och will ej stilla sig.

*

Kom Helga, milda, Anda, Sänk Dig uti mitt bröst!

Ack, låt mitt hopp ej stranda, Låt mig ej utan tröst!

*

Att själens stormar lugna, Det är för Dig helt lätt, Att lisa, hela, hugna Wet Du allena rätt.

*

Ja! om blott qwal uppwälla Ur hjertats störda grund;

Utur Din nådekälla En droppa gör mig sund.

*

Som balsam uppå såren, Du gjuts i sorgset sinn’;

Som solens sken om våren Du går i hjertat in.

*

I hälsans böljor twagen Till Dig ser själen opp;

Och som en ros i hagen Upprinner himmelskt hopp.

(5)

*

Den sälle Dig besitter, Och hugnas af Din wård, Är döden sjelf ej bitter Och grafwen icke hård.

*

Hans ljus ej nånsin skymmer, Hans himmel jämt är blid, Och ängslan och bekymmer Ej komma honom wid.

*

Kom derför milda, ljufwa Utdelare af ro!

Kom himlablida dufwa, Och hos mig bygg och bo!

*

Fritt må då döden ila Att slita lifwets garn.

Uti Din himmel hwila Sig skall Ditt trötta barn.

____

IV.

MidsommarsPsalm.

Melod. N:o 205.

Hur ljuf och blid Är sommarns tid, Då den på himlen träder!

Liksom en brud, I högtidsskrud,

Sig werlden åter kläder.

Allt wäsende Tycks Herran se,

Och i hans ljus sig gläder.

*

Löst ur sitt band, Kring skuggrik strand, Den ljumma wåg sig sträcker.

Sin rena knopp Mot ljuset opp

Den späda blomman räcker, Och fogelns ljud

Att prisa Gud

Hwar morgon djuren wäcker.

*

(6)

En fläkt af fröjd, I djup, i höjd,

I allt sig, Herre, sprider!

Från Dig den kom.

Den wänder om

Till Dig, då året skrider.

Men i dens bröst Din son förlöst, Den lefwer alla tider.

____

V.

SkördePsalm.

Melod. N:o 209.

I nåd Du Herre! på oss tänkt.

Din rikdom jorden hyser.

Den frukt uti dess sköt wi sänkt I gyllne mognad lyser.

Wälsignelse Blott Du kan ge!

Din högra hand Åt wåra land

Har gifwit korn och kärna.

*

Det böjda ax fälls för wår fot;

Så wi för dödens glafwen.

Wår skörd tar ladan wäl emot;

Och skördemannen grafwen.

Kanske besår, Om många år, En odlare, Owetande,

Den torfwa, som oss höljer.

*

Hwem wet af hwem wår teg då träs?

Hwad wårt war äga andra.

Den jord wi ägde äger oss, Och främlingar der wandra.

Men Herre! Du Skall, liksom nu, Ock låta då Din sol uppgå,

Och skörden pryda jorden.

*

(7)

Allt werdsligt flyr, förgår så fort;

Ej må wi derför sörja.

I lifwet wi Din godhet sport:

I döden wi den spörja.

Ty den på Dig Förlitar sig, Af död ej rörd, Skall, som Din skörd, Till Dina hyddor samlas.

____

VI.

KrigsPsalm Melod. N:o 94.

I striden rope wi till Dig;

Du wärdes oss bönhöra!

Se, fienderna rusta sig Och wilja oss förgöra.

Ej Herre! wi förmå ett grand, Om Du ej på oss tänker.

Förgäfwes wäpnar sig den hand, Som Du ej styrka skänker.

*

Ett ringa tal wi äre blott Och fienden förskräcklig.

Men den Du, Herre! unnar godt, Hans magt är wäl tillräcklig.

Det ofta Dig behagat har, Att genom ringa skaror, Din Trohet göra uppenbar;

Och seger följt på faror.

*

Du gaf, o Gud! oss detta land.

Här wi Ditt tempel byggde.

Din hand oss emot owäns hand Beskärmade och skyggde.

Ej främlingar wår arfdel gif Och wåra fäders grafwar, Och wåra makars dyra lif, Och wåra barn till slafwar!

*

Tänk dock uppå de förra år, Och på de gamla tider!

Dig trodde wi. Wår nåd war swår:

Du stridde wåra strider.

Du Gustaf Wasa halp den stund

(8)

Han träldomen förstörde.

Och säker öfwer hafwets grund Din smorda Carl du förde.

*

Förgät oss nu ej, Gud, med ett!

Wår synd Dig från oss slutit.

För Christi skull Du har tillgett Den ångrande, som brutit.

Fräls oss från bojor och från band Du, wår fötröstan worden!

Att ej till spott blir Swea land, Bland folken uppå jorden!

*

Du, Herre, mild, långmodig är Af trohet stor, och nådig;

Förbarmande Du lika är, Som hämnande, rättrådig.

Se mild oss till! Hör Du wår röst!

Då fiender oss trycka.

Wår Konung sköld war för hans bröst, I rådslag war hans lycka!

*

Men skulle den bedra wårt mod.

Will Du oss icke skona.

Må, Fader! då wårt sista blod Ditt folk med Dig försona!

Så öppne sig då dödens dörr!

Det finns, bland dina sälle, För män, som walde döden förr Än träldom, ock ett ställe.

____

VII.

SegerPsalm.

Melod. N:o 91.

Förtälja will jag, Gud, Din nåd Din magt, Ditt underbara råd, Intill min sista timma!

Den stolte har Du nederlagt, Förkrossat öfwerdådets magt, Och låtit Dig förnimma.

På det att werlden skulle se Att aldrig Du will öfwerge Det folk, som endast uppå Dig I lif och död förlåter sig.

Pris, lof ske wåra fäders Gud!

(9)

Hans tempel fylls af fröjdeljud, Halleluja!

Halleluja!

*

Han kom att bryta landets wärn, Wår owän, och med blodigt jern Oss träldom föreskrifwa.

Hans magt war wäldig, stort hans hopp.

Han blef dock störtad i sitt lopp;

Och måste låta blifwa.

Du hörde wåra rop, o Gud!

Din Ängel förde Dina bud:

Än will jag för de trognas skull Ej störta Sweas thron omkull.

Ty prisande wi tacke Dig, O Fader! mild ewinnerlig.

Halleluja!

Halleluja!

*

Du wirkar med osynlig hand De menniskliga ödens band, Alswäldige! i höjden.

Dock stoftet far i öfwerdåd Och tänker ej det är Ditt råd, Då uti sorg wänds fröjden.

Wäl stiger den förmätne opp Och famnar werlden med sitt hopp, Men bäst man honom blomstra ser Hans rum är icke funnet mer;

Och den förtryckte, frälst och glad, Får höja sången i hans stad.

Halleluja!

Halleluja!

*

Bewara oss för öfwermod!

Att ej, fast nu Du är oss god, Wi röna må Din tuktan.

Ett blott står fast i fröjd som nöd Och bryts ej i den bleka död:

Det är, o Gud, Din fruktan!

Lär oss den lämna wåra barn!

Då skola inga farors garn Dem fälla, utan såsom wi, På fäders jord, wäl arm, men fri, De skola i Din hägnad bo,

(10)

Och sist få skåda den de tro.

Halleluja!

Halleluja!

____

VIII.

För en Mor.

Melod. N:o 210.

Det låg inwid mitt hjerta.

Det närdes af mitt blod.

Jag födde det med smärta;

Och är nu wid godt mod.

Dig, Jesu! jag det gifwer, Att hos mitt barn Du blifwer, Och tar det sist till Dig.

*

Sjelf i en moders armar Du hwilat, ja på strån!

Och den som dig förbarmar War menniskones Son;

På det i lifwets knoppning Må äga en förhoppning Hwar en af qwinna född.

*

Du wet hwad det will säga Att ge wärnlösa tröst, Förbarmandet att äga Uti en moders bröst:

Hon willigt går i döden.

Du gjort det. Mensko-öden Dem känner Du helt wäl.

*

Låt denna späda blomma Få wäxa i ditt skygd, Bli fröjd för Dina fromma, Och bära frukt till dygd!

Det barn, som fadren gläder Och ärar modren, träder Ock en gång gladt för Dig.

____

IX.

För en Mor.

Melod. N:o 64.

Så snart for då min fröjd sin kos!

Så sorgetimman ilar!

(11)

Och bleknadt, som en bruten ros, Mitt barn på båren hwilar!

O Jesu! Du, som tröst beskär, Se mildt till den förkrossad är, Och will på himlen klaga.

*

Allsingen såsom du förmår Hugswala den som lider, Rätt föra den som willsegår, Och styrka den som strider.

Omger mig natt ur dödens hus, En enda stråle af Ditt ljus Kan grafwen sjelf förklara.

*

Jag wet, jag wet att det är rätt, Hwad Du med mig will göra.

Ej känner jag det bästa sätt Att mina öden föra.

Men lär mig älska Ditt behag, Och uppehåll den själ, som swag Och rof för ängslan, bäfwar.

*

De sorgefulla är Du god, Och wäl bekant med smärtan.

Du offrade Ditt eget blod Att trösta menskors hjertan.

Den lidande Du drar till Dig, Och jag wälsigna will den stig, Som mig till Dig kan föra.

*

Jag wet Du är en bättre far, Än någon uppå jorden,

Och att den som Du till Dig tar, Hans lott är lycklig worden.

Hwi skulle jag afwundas då Den oskuldsfulla, som fick gå Till Dig i rätta hemmet?

*

En dag Du rör ock wid den graf, Som bådas stoft omgifwer.

Du då den telning nu bröts af Föräldrar återgifwer.

Så kärlek är! Den smärta ger, Men äfwen genom tårar ler, Och hopp har än i grafwen.

(12)

____

X.

Barnslig Kärlek.

Späda dagars minne!

Du uti mitt sinne Ofta går igen.

I, hwars wård mig hägnat, I, hwars blick mig fägnat, Och mig gläder än, Fostrare! mitt hjerta beder Frid af himlen öfwer eder.

*

Dem mig skyddat, skydda!

Herre! deras hydda, Hägne mildt din hand!

Ej i lifwets öden, Icke efter döden, Gifs så heligt band,

Som det barn med fader enar, Och med menskor Gud förenar.

____

XI.

MorgonPsalm.

på en Söndag.

Melod. N:o 79.

Hur härlig, Gud, Din sol uppgår, Att all natur sig fröjda får Och i Ditt ljus förnöjes!

Hur löses ej all mödas twång!

Och blott en enig, stilla sång Till Dig från jorden höjes.

All menighet, i trones hopp, Till Dina gårdar träder opp, Hwart hjerta till Dig böjes.

Du är, Du är, O Gud oss när!

*

Som wällust ifrån blomstrens ring, En stilla andakt rundt omkring Uppstiger att Dig dyrka.

Ja, Dig förkunnar, Herre Gud!

Allt hwad som anda har och ljud, Och werlden är Din kyrka.

Och luft och ljus och berg och flod Och menskohjertats glada mod

(13)

Den samma lära yrka:

En Gud och Far Allt wäsen har.

*

Skall jag då ensam wara stum?

Nej, uppgå i de helga rum Jag will och se Din ära!

Skön är Din himmel och Din jord Men långt mer härligt dock Ditt ord, Som själen ro kan lära.

Dig nalkas jag i Jesu namn.

Förtag min skuld, slut ej din famn!

Och låt mitt hjerta bära Mig wittnesbörd Att jag är hörd!

*

Ty jorden, hwad som är derpå, Skall störtas, himlen skall förgå, Med alla stjernors skara;

Men ej Ditt ord och Ditt förbund, Som warit har till denna stund, Och skall för ewigt wara.

Lär mig då akta på Din lag!

Att på den stora sabbatsdag, Då jag för dom skall swara, För Jesu skuld

Du är mig huld.

____

XII.

AftonPsalm.

Melod. N:o 40.

Allt går till ro.

Ett stilla bo,

Der hwilan rår, är jorden.

Hwem wakar än?

Från himmelen

Din Ängel sänd är worden.

Han wakar för de fromma wäl, Att ej till kropp ej heller själ Dem fienden förderfwar.

*

Ej murars wakt, Ej werldens magt

Kan skydda den Dig saknar.

(14)

Den somnar sött, Som nåd har mött

Af Dig, och glad han waknar.

Om wärnlös, ibland willdjurs hot, Han hwilade wid afgrunds fot, Ej ondt kan honom röra.

*

O Herre war Ock mitt förswar!

Då hwila mig omslutit.

Jag wet Du will Mig gifwa till

Hwad jag mot Dig har brutit.

Ett mildrikt hjerta, Gud, Du bär Mot menskors barn! Wår broder är Din son och Du wår fader.

*

Snart tiden far Af wåra dar,

Och icke länge räcker;

Och hastigt är Den sista när,

Hwars morgondag ej bräcker.

Gör mig beredd! Att när Du will Mig kalla, nöjd jag hörer till, Och hamnar i Din glädje.

____

XIII.

De fattiges Psalm.

Melod. N:o 52.

Ej gull och rikedom jag har.

Min lott är ringa worden.

Men jag i himlen har en Far, Om ingen wän på jorden.

Han ser min wandel från sin höjd, Och hwad han ger jag tager nöjd.

Hans tröst wäl hos mig blifwer, Om allt mig öfwergifwer.

*

Hwar sol, som uppgår, Herre! spår Att du will Dig förbarma,

Och morgonstjernan, som uppstår, Ger hoppet åt den arma.

Du kläder liljorna i prakt.

(15)

Åt allt hwad rörs, med Faders magt, Du dagligt föda mäter;

Och mig ock ej förgäter.

*

Du håll min hand till nyttigt werk!

Fastän jag sent får somna.

Och mina swaga krafter stärk, När som de wilja domna!

Den arbetssamma är Du blid.

Än såg jag icke någon tid, Hans barn gå efter brödet Och klaga uppå ödet.

*

Jag wet Du will ej pröfwa mig Mer än som jag kan bära.

Ack, nödens wäg och brottets stig, De gå hwarannan nära!

Men swigtar jag, jag fattar Dig:

Din trohet är ewinnerlig.

Du älskar den Du pröfwar.

Och wet hwem Du bedröfwar.

*

Ty denna sorgens tid förgår, Och ewig är ej smärtan.

För Christi skull jag glad uppstår Den dag Du dömmer hjertan.

Så will jag till den stilla ort, Med hopp, på lifwets stråt gå fort, Tills fälld är wandringsstafwen, Och det är ro, i grafwen.

____

XIV.

För en Yngling.

Melod. N:o 417. i Häffnerska Choral-Boken.

O Gud! i mina unga dagar, Låt mig förkunna få Din nåd, Städs gå den wäg, som Dig behagar, Och akta uppå Dina råd.

War än, o Gud! min ungdoms stöd, Gör mig till Din i lif och död!

*

Ditt är allt hwad jag war och blifwer, Och hwad jag är jag är i Dig.

Du mina dagars längd uppskrifwer,

(16)

Och wet blott när de sluta sig.

Din är, o Herre! lifwets brunn, Och döden går ock från Din mun.

*

Jag föll; Din hand har mig upprättat.

Jag staplade; Du war min staf.

Jag led; men Du har bördan lättat.

Jag gläddes; och Du glädjen gaf.

Och stod än grafwen för min fot Du toge der mig ock emot.

*

Du sjelf mig, Fader! welat föra.

Din nådes rikedom jag sport.

Hwad kan, o Gud, min swaghet göra, Att wedergälla hwad Du gjort.

Gif lif, gif död, som Du det will.

Ditt barn, o Herre! hör Dig till.

*

I bästa fars och moders armar Den späda redde Du en hamn.

Då lärde jag Du Dig förbarmar, Och att en Faders är Ditt namn, Och att Din Son Du utgett har, Emedan jag Dig kär ock war.

*

Ibland ett folk jag skådat dagen, På hwilket Du bewist Din magt.

Dess ban blef af Din hand uppdragen, Din nåd Du hade det tillsagt.

Du war i fädernas bedrift, Och tideböckerna Din skrift.

*

Wälgerningar Du blott föröfwat På mig allt intill detta nu.

Och om mig motgång hafwer pröfwat, Så var den pröfwande dock Du.

Hwi må då Hopp ej glädja mig?

Ty hoppet, Gud! är ock från Dig.

*

Wäl sörjer jag, då jag betraktar Hur ofta jag förgätit Dig:

Hur jag så sällan på Dig aktar, Och Du så ofta tänkt på mig.

Jag måste fälla tårar då,

(17)

Och längtar till min Fader gå.

*

Ty det jag wet och derpå bygger, Att ingen wäldighet och magt Mig skiljer ifrån den som skygger Mig med sin godhets milda makt, Och för sin Sons skull låfwat har För ångerfulla bli en Far.

*

Så lämnar jag då mina öden, Förbarmare! uti Ditt wal.

Med Dig är lust i sjelfwa nöden Och utan Dig i lyckan qwal.

I Dig jag all förhoppning fäst, Som ensam wet hwad gagnar bäst.

*

Will du beskära werklig lycka, Lär mig rätt njuta hwad Du gett!

Men skola nöd och sorg mig trycka, Jag tager ock hwad Du berett.

Då böj mig ned – och trösta blott Dem som mitt hjertas kärlek fått!

____

XV.

DödsPsalm.

Melod. N:o 366.

Den swaga wekan tärs allt mer, Och icke ljus, ej wärma ger.

Min lifskraft flyr. Jag är så matt.

Min sol går ned, och det är natt.

*

Mig redes i ett stilla bo.

Djupt ner, en säng för ostörd ro;

Der jag ej hörer wäktaren, Och alla dagar gå som en.

*

Wälkommen, dunkla, tysta graf!

Jord! tag igen hwad du mig gaf!

Odödeliga själ! wänd om,

Upp till det ljus, hwarfrån Du kom!

*

Försonare! som helgat har

Wårt lif, wår graf, och Gud, dock bar

(18)

Wår skuld och börda. Mensko-wän!

I dödens stund dröj hos mig än!

*

Dess bitterhet Du hafwer sport Och tömt dess kalk, och från den ort, Från hwilken ingen återgått,

Du hafwer segrande uppstått.

*

Allt menskolif Du löst igen, Som warit, är, och blifwer än, Att ingen själ må döden dö;

Fast stoftet windarna förströ.

*

Tag mot den anda, som will fly, O Jesu! gör den skär och ny Och sådan, som den utgått har, Från Din och alla andars far!

*

Wäl tyngs min själ af synders tal.

O Gud! jag känner det med qwal.

Men större är Din nåd ändå.

Hwem kan, o Gud! för Dig bestå?

*

Tillgif! – för mig Din Son ock led!

Förbarmandet Han förde ned Till jorden, och till himlen opp Förkrossades och trognas hopp.

*

I lifwet Du mitt wärn, min staf, Och nu, wid branten af min graf, Min tröst, mitt hopp, Förlossare!

Bryt Du de band, som mig omge!

*

De skola lossas! jag skall se Min Broder och min Frälsare, Den härlighet hos Fadren är – Jag kommer Herre! Du är här.

____

XVI.

BegrafningsPsalm.

Melod. N:o 367.

Wår broder1 griften emottar, Uti den jords förwar,

(19)

Som för de trötta fristad har Och plats för kung och slafwen.

Christus, Guds Son, skall öppna grafwen.

*

Men andan utur stoftet flyr Emot den dag, som gryr;

Der ingen oro mera bryr,

Se’n bräckt är wandringsstafwen.

Christus, Guds Son, skall öppna grafwen.

*

Och denna hydda, denna kropp Står oförgänglig opp.

Det är wår tro! Det är wårt hopp!

Guds Son wardt ock begrafwen.

Christus, Guds Son, har öppnat grafwen.

____

* * * Innehåll.

I. Julpsalm. II. Påskpsalm. III. Pingstpsalm. IV. Midsommarspsalm. V. Skördepsalm. VI. Krigspsalm. VII.

Segerpsalm. VIII. IX. För en Mor. X. Barnslig Kärlek. XI. Morgonpsalm på en Söndag. XII. Aftonpsalm.

XIII. Den Fattiges Psalm. XIV. För en Yngling. XV. Dödspsalm. XVI. Begrafningspsalm.

____

Följande fel täckes Läsaren benäget ändra:

III. Psalmen 5 w. 4 r. står: går hjertat in, l. går i hjertat in.

IV. Ps. 7 w. 1 r. står: Den l. hon.

VII. Ps. 4 w. 6 r. står: Och l. Det.

XII. Ps. 2 w. 8 r. l. afgrunds fot.

XV. Ps. 6 w. 1 r. står: ingen l. igen.

Detta sista fel är i en del exemplar rättadt.

Exemplaret kostar 16 s. Riksgäld häftadt.

Noter 1) (Syster).

(20)

Digitaliserad av Litteraturbanken.

Konverterad av Arkivkopia och publicerad på

https://arkivkopia.se/sak/littbank-GeijerEG_ForsokTillPsalmer.

Filen skapad 2018-12-13 18:28:12.239586

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :