Strandparken är anlagd ovanpå en soptipp
Jo, så är det. Inte en hemlighet. Men inte heller väl känt.
Vi visste det inte. Hur fick vi reda på det?
I december 2018 behandlade kommunfullmäktige ett medborgarförslag om att flytta husbilscampingen från sitt nuvarande läge jämte Resecentrum till Strandparken. Kommunledningsförvaltningen rekommenderade fullmäktige att avslå förslaget med nedan motivering (bild från beslutsförslaget som förelades fullmäktige):
Inte bara är Strandparken anlagd på en soptipp – åtgärder krävs. Vi frågade miljöfolket på kommunen vad det kan vara för åtgärder. Saken är inte utredd.
Som exempel gavs att ytskiktet kan behöva tätas så att regn- och smältvatten inte lakar ur tippens innehåll.
Soptippen hette ”Elverket” och det är så den benämns i Länsstyrelsens handlingar över inventerade nedlagda deponier. När det handlar om picnic, rekreation och uppträdanden så heter platsen ”Strandparken”. Men är spörsmålet det avfall som finns under barnfamiljernas filtar, så blir namnet istället
”Elverket”. Praktiskt, eller hur?
2003 inventerades nedlagda deponier i kommunen. Då skrev kommunens tjänstemän så här:
Härlig inställning till miljö man hade. Under knappt 10 års tid styrde man alltså inte bara hushållsavfall, utan även industri- och riskavfall, rakt ut i havet. Sen täcktes området med massor.
Riskklassningen blev 2. På en skala där 1 är högst. Från samma dokument som ovan:
Vi vet inte riktigt när Strandparken anlades. Förmodligen på 1980-talet. En upprustning gjordes dock 2009. Dagvattenledningen som tidigare var förlagd i rör under parken och vidare en bra bit ut i viken, var då i dåligt skick. Denna ledning tar en stor del av stadens dagvatten. Den sista delen byttes då ut mot den ”kanal”
som kan beskådas i parken idag. Ni vet, det där dyngdiket som helt enkelt ser sjukt ut när man betraktar det.
Det fanns en poäng med att ha rör genom den gamla deponin. Dagvattnet kom då inte i kontakt med omgivande massor, som skulle kunna vara förorenade från deponin. Men under Elvy Söderströms regim gällde ingen försiktighetsprincip, som bekant. Och ett dike är bra mycket billigare än ett stort rör. Så ett dike blev det.
Visst är det märkligt att kommunen kan yra om åtgärder? Man har underlåtit att göra något sedan 50-talet och verkar mest vilja tysta hela saken och få problemet att glömmas bort. Och nu närmar vi oss poängen med detta inlägg:
Hur i hela friden kan man anlägga en park för rekreationsändamål ovanpå
en nedlagd soptipp?
Varför gör man det?
En park konserverar. Den förhindrar effektivt krav på exploatering. Den förändrar sakta men säkert invånarnas syn och uppfattning av platsen. Problemet försvinner.
Ja, det politiska och ekonomiska problemet försvinner. Men platsens dolda obehag ligger där det ligger och bubblar bokstavligen upp till ytan. Det senare visar sig i en inventering av möjliga badplatser i Öviksfjärden som gjordes tidigt 2000-tal:
Vi kommer i framtida inlägg visa att metoden att tvätta platser rena i folkmedvetandet, genom att ge dem nya namn och förknippa dem med annat än deras miljögiftiga historia, är satt i system av kommunen. Och vi kommer att beröra varför Övik – denna vackra stad vid havet – trots sitt läge inte har en badplats.
