Dominikanerna etablerar sig i Visby Yrwing, Hugo Fornvännen 78, 261-268 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_261 Ingår i: samla.raa.se

(1)

Dominikanerna etablerar sig i Visby Yrwing, Hugo

Fornvännen 78, 261-268

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_261

Ingår i: samla.raa.se

(2)

Dominikanerna etablerar sig i Visby

Av Hugo Yrwing

Yrwing, H. 1984. Dominikanerna etablerar sig i Visby. (The Dominican friars settle in Visby.) Fornvännen 78. Stockholm.

It has been generally accepted that the Dominican friars, on settling in Visby in 1228 or 1229, took över an unfmished church, the "middle church", on the site of St Nicholas' church.

It has recently been claimed, however, that they did not arrive at the site until some time after 1250. The author maintains that the date 1225 for a consecration of St. Mary's (the present Visby Cathédral) must refer to the consecration of the present chancel, which is stylistically related to the "middle church" of St. Nicholas. Hence the Dominicans can have taken över from the German merchants of Visby the unfmished church of St. Nicholas in 1228 or 1229. The formål agreement may have been reached in Liibeck.

Hugo Yrwing, östra Vallgatan 39, S-22361 Lund, Sweden.

Ett tecken på Visbys betydelse är att tiggar- m u n k a r n a tidigt flyttade in, liksom de gjorde i Lybeck. Till Lybeck kom franciskanerna först. De var på plats 1225, medan dominika- n e r n a kom två år senare, dvs. 1227. Domini- kankonventet fick då överta det danska borg- o m r å d e t i norra delen av Werder, sedan bor- gen raserats efter segern vid Bornhöved över V a l d e m a r Sejr. Eftersom slaget utkämpades på M a r i a M a g d a l e n a d a g e n grundades klos- tret till hennes ära (Die Chroniken der deutschen Städte X I X s. 307). G r u n d a n d e t har tydligen föregåtts av kontakter mellan staden och orden. Det dominikankonvent, som kom till Lybeck 1227, visste var det skulle slå sig ned. D e t s a m m a var förhållandet med francis- k a n e r n a , när de anlände till Lybeck 1225. De s t a r t a d e enligt D e t m a r sitt kyrkobygge sam- m a år. (Die Bau- und Kunstdenkmäler Lii- becks IV s. 35).

Till Visby måste dominikanerna ha kommit något av åren 1228 eller 1229. (Yrwing

1978 s. 201 s p . l ; G a l l é n 1946 s. 37, 47 f.) Den 13/9 1230 riktade påven en bulla till domini-

kankonventet på Gotland. Då var orden tydligen redan etablerad i Visby (Yrwing 1978 ibid.).

Från år 1228 s t a m m a r dominikanordens äldsta bevarade regler (Denifle 1885 s. 221 nr 23). I dem ingår som regel nr 23 " D e conven- tu m i t t e n d o " , dvs. " O m utsändande av kon- v e n t " , ett för Visbys del då aktuellt stadgan- d e . Enligt n ä m n d a "constitutio" kunde ett dominikankonvent endast sändas ut för att g r u n d a ett nytt kloster med generalkapitlets tillstånd, och det måste vidare bestå av tolv- m u n k a r samt en prior och en lektor, även kallad doktor. Detta har betydelse för tillkomsten av nya dominikankloster. N ä r ett dominikankonvent infinner sig på ett nytt verksamhetsfält, är det inte en tillfällighet.

Det är omsorgsfullt förberett. Den plats, till vilken konventet sändes, måste i förväg ha försäkrat orden, att utrymme för dess kloster- anläggning skulle ställas till förfogande, så att m a n genast kunde sätta igång med bygget. I fcirsta hand behövde man mat- och sovsal s a m t kvrka.

Fornvännen 78 11983)

(3)

262 H. Yrwing

M a n h a r tänkt sig att dominikanerna vid sin ankomst till Visby fick överta ett äldre ofull- b o r d a t kyrkobygge. E. Bohrn, som lett gräv- ningar på klosterplatsen, menar emellertid, att så inte kan vara fallet. (Bohrn & Westlund

1977 s. 95 If.) Vid tiden för dominikankon- ventets ankomst eller kort dessförinnan hade nämligen en mindre kyrka uppförts just på den plats, d ä r St. Nicolairuinen reser sig i v å r a d a g a r . Den bestod av ett kvadratiskt kor med absid. Absidkoret kan eventuellt ha varit anslutet till ett långhus av trä. Denna kyrka, av Bohrn kallad (s. 107) "absidkyrkan", har enligt hans uppfattning byggts omkring 1230.

På 1240-talet skall så ett långhus av sten med västtorn ha fogats till absidkoret. Denna nya kyrka b e n ä m n e r Bohrn "mellankyrkan".

Bygget skall emellertid ha avbrutits genom en eldsvåda i början av 1250-talet. Med "mel- l a n k y r k a n " kan dominikanerna inte ha haft något att göra, eftersom den var planerad med västtorn och deras kyrkor saknade torn (ibidem s. 96 f, 107). Följaktligen kan vi inte veta något om var dominikanerna haft sitt tillhåll löre branden. Först efter den, dvs. en bit in på 1250-talet, kan de ha övertagit "mel- l a n k y r k a n " och flyttat över till den plats, där d e r a s kloster sedan byggdes.

ö v e r t y g a n d e är att absidkoret inte hör s a m m a n med mellankyrkan (ibidem s. 90 sp.

2). Dess g r u n d v a l a r far anses visa, att den planerades med ett västtorn, vars östmur avsetts ha sin grund inne i kyrkan. Tornets konstruktion blir i a n n a t fall orimlig. Man r ä k n a r därför med att dess östmur avsetts vila på två pelare inne i kyrkan, liksom fallet är m e d tornet i S:t Lars.

Bohrn har undersökt de pelargrunder, som då kan k o m m a ifråga och som bevarats.

Dessa pelargrunder kan, säger han, tänkas ha p l a n e r a t s att bära pelare av liknande art som de, vilka bär u p p tornet i S:t Lars (ibidem s.

25 sp. 2). H a n finner också att "grunderna till absidkyrkans kor visar, att detta i stora drag var gestaltat som Drottens kor" samt att det även företer likheter med koret i S:t Lars.

Något överraskande s u m m e r a r han så: " P å grundval av dessa likheter hävdas, att absidkyrkans kor planlagts och uppförts samtidigt med dessa kyrkors kor, dvs. under 1200-talets

a n d r a fjärdedel" (ibidem s. 90 sp. 2). Detta verkar inte nödvändigt och torde inte heller v a r a antagligt. T r o t s stor respekt för den sak- lighet oeh kunnighet, som Bohrn ådagalagt i sina undersökningar av Visbys ruinkyrkor, är det svårt att acceptera hans datering av den s.k. mellankyrkan. I konsthistorisk litteratur tillgriper m a n gärna kvartsekel, när man tids- placerar Gotlands medeltidskyrkor. Det torde bero på den osäkerhet man bör vara medveten om, när m a n rör sig enbart med jämföran- de arkitekturundersökingar. E. Lundberg var medveten d ä r o m och ett yttrande av honom, avseende s å d a n a dateringar, där man saknar stöd av historiska uppgifter, är värt att citera.

H a n skriver: " T y v ä r r är det icke möjligt att erhålla en bestämd datering av kyrkobyggna- d e r n a genom konsthistoriska jämförelser.

Därtill är deras typ alltför a l l m ä n . " (Lund- berg 1934 s. 28.) Detta medgivande är av vikt från vetenskaplig synpunkt.

Låt oss då först gå tillbaka till ett par äldre konsthistorikers dateringar av S:t Nicolaikyr- kan. E. L u n d b e r g daterar S:t Nicolai "absid- k y r k a " , dvs. den äldsta kyrkan på platsen, till ca 1225 (ibidem s. 65). Dominikanernas kyrkobygge d a t e r a r han till 1230-talet (Lund- berg 1940, s. 447 sp. 1). J . Roosval finner d ä r e m o t absidkyrkan byggd omkr. 1200 samt långhuset omkr. 1227 (Roosval 1950 s. 58).

Det rör sig om så väsentliga skillnader i dateringen, att m a n har behov av någon saklig g r u n d . Vi h a r ovan tillskrivit dominikanernas konstitution från år 1228 om utsändande av- konvent betydelse lör tillkomsten av nya dominikankloster såtillvida, att de inte gärna kan ha g r u n d a t s utan föregående kontakter med den stad, dit orden avsåg att sända ett konvent. M a n måste ha säkrat sig vederbö- r a n d e myndigheters välvilliga inställning liksom lämplig plats för det planerade kloster- bygget. Detta bör ha varit nödvändigt med hänsyn till att ett utsänt konvent bestod av- fjorton personer, och dessa fjorton måste ha behövt veta, var och hur de skulle finna sig till r ä t t a i en helt ny miljö.

Bohrn m e n a r att dominikanerna, när de kom till Visby, slog sig ned på ett för oss helt okänt ställe i Visby, vilket de sedan inte läm- nat, förrän de i s a m b a n d med mellankyrkans

Förmännen 78 11983)

(4)

Dominikanerna etablerar sig i Visby 263

b r a n d u n d e r första hälften av 1250-talet fick tillfälle att flytta över till den plats, där de sedan h a d e sitt tillhåll. Det betyder, att de u n d e r omkring 25 år skulle ha saknat kyrka och klosterbyggnader, som kan ha tillhört d e m . N ä r franciskanerna ungefär fem år senare kom till Visby, hade de tydligen av borger- skapet redan anvisats det område vid nuva- r a n d e Stora Torget, d ä r de byggde sitt kloster. M a n kan inte gärna tänka sig, att domini- k a n e r n a varit mindre förutseende. Det av franciskanerna några år senare utnyttjade o m r å d e t , torde ha varit disponibelt, även när d o m i n i k a n e r n a kom till Visby. År 1230 var de dessutom redan så etablerade i Visby, att påvestolen kunde räkna med dem lör sina syften.

Ett a n n a t faktum, som Bohrn anser obestrid- ligt och bygger sin uppfattning på, är att Ma- riakyrkans östra tvärskepp varit " n ä r m a s t e "

förebild för S:t Nicolai mellankyrka. Som stöd å b e r o p a r Bohrn, att E. Lundberg (Lundberg

1940 s. 432) och efter honom G. Svahnström (Lagerlöf & Svahnström 1973 s. 74) daterar d e t t a östparti till 1230-talet och tillfogar, att S v a h n s t r ö m 1976 till och med var benägen att förlägga det "till 1240-talet". Bohrn menar att mellankyrkan uppförts samtidigt med detta östparti, i synnerhet eftersom samma sten- h u g g a r m ä s t a r e uppenbarligen varit verksam- m a vid bägge byggena (Bohrn & Westlund

1977 s. 95 sp. I).

G. Svahnströms definitiva uppfattning föreligger sedan 1978 i hans verk om Visby d o m k y r k a . D ä r heter det: "Det är inte möjligt att ange några exakta årtal lör Mariakyrkans nya östparti, men det är troligt, att det hör h e m m a i 1200-talets a n d r a fjärdedel"

(Svahnström 1978 s. 148 sp. 2). H ä r vidkän- ner Svahnström en osäkerhet, som han tydligen var främmande för 1976. Bohms datering av S:t Nicolai mellankyrka står och fäller med S v a h n s t r ö m s datering av S:ta Marias östpar- ti. Vi övergår därför till frågan om detta öst- partis datering.

J. Roosval d a t e r a d e ursprungligen S:ta Ma- rias östparti till 1230-talet (Roosval 1911 s.

121) liksom E. Lundberg. I "Revision av got-

ländska d a t e r i n g a r " har han emellertid änd- rat uppfattning (Roosval 1934 s. 130 (l). Han förklarar där, att han förut inte vågat datera korbygget tidigare än omkring 1240 på g r u n d v a l av att dess stenskulptur är likartad den i M a g d e b u r g s domkyrka, vars kor inte ansågs ha blivit färdigt förrän 1231. Likheter- na syntes honom förutsätta samma sten- a r b e t a r e . Tidsbestämningen för Magdeburg- korct visade sig emellertid oriktig, då den stenskulptur, vilken stämde överens med den i Visby Mariakyrka, fanns på pelare, som tyska konsthistoriker daterade till en period i M a g d e b u r g d o m e n s byggnadshistoria, som omfattade åren 1209-1212. H. Giessen häv- d a r vidare, att ett långt uppehåll i

Magdeburgbygget förekommit under åren 1212-1220. (Giessen 1924s.9ff.).

År 1934 anser Roosval, att Mariakyrkans nya kor med de två åttkantiga hörntornen byggts efter 1212. Det gamla absidkoret stod u n d e r tiden kvar och fungerade som lörut.

N ä r yttertaket var färdigt, har altaret flyttats till det nya koret och absiden med tillhörande ö s t m u r rivits. Däri ligger anledningen till konsekrationen 1225. I Den gotländske ciceronen heter det så, att den fjärde byggnadsperioden avslutades " m e d en stor förlängning åt öster g e n o m invigningen 1225" (Roosval 1950 s.

54). Roosval hade därmed nått fram till insik- ten, att S:ta Marias invigning 1225 hade betydelse för kyrkans byggnadshistoria.

F r å g a n om s a m b a n d e t mellan stenskulpturen i M a g d e b u r g d o m c n och S:ta Marias öst- parti har kommit att spela en alltför stor roll.

Den tyske konsthistorikern Hans T h u m m l e r har, enligt G. Svahnström " p å ett övertygan- de s ä t t " , påvisat s a m m a n h a n g mellan nämn- d a skulptur i Mariakyrkan oeh i cistercienser- nas klosterkyrka i Marienfeld (Thiimmler

1967 s. 89; Svahnström 1978 s. 146, 151), och Sten Karling har för sin d d också betonat d e t t a s a m b a n d med den rhenländska skulptu- ren ( K a r l i n g 1942 s. 35 ff.).

Visserligen finns det ingenting, som hind- rar, att någon form av samband existerar mellan stenskulpturen i Magdeburgdomcn och M a r i a k y r k a n s östparti, ty arbetet på do- men framskred efter grundläggningen 1209 sakta och med avbrott under de första årtion-

Fomvämien 78 119831

(5)

264 H . Yrwing

d e n a , varför stenarbetare i Magdeburg kan ha sökt sig till Rhentrakterna och därifrån kommit till Visby. E. Schubert räknar med att m a n i M a g d e b u r g under det äldsta byggnadsskedet haft utom en inhemsk b y g g m ä s t a r e möjligen även en rhenländsk, en westfalisk och en fransk (Schubert 1975 s. 27 sp. 2). Uppenbarligen ligger dock för Maria- kyrkans del s a m b a n d e t med den rhenländska stenskulpturen n ä r m a s t till hands. Därige- nom s a k n a r vi någon till decennium preciser- b a r d a t e r i n g av Mariakyrkans östparti från arkitekturhistorisk synpunkt. Den högtidliga konsekrationen av S:ta Maria framstår i stäl- let som den enda fasta hållpunkten för dateringen av östpartiet.

E. L u n d b e r g har under inflytande av J . Roosvals nya uppfattning av östpartiets till- komst tydligen också insett dess betydelse för invigningen 1225. O m östpartiet förklarar han, att det är "rikt utbildat i tysk, närmare bestämt rhenländsk övergångsstil", och där- på tillfogar han: " K y r k a n invigdes efter korbygget 1225" ( L u n d b e r g 1962 s. 24). Därmed h a r h a n således övergivit sin ovan n ä m n d a uppfattning. Så har däremot G. Svahnström inte gjort. H a n vänder sig i stället mot uppfattningen, att 1190 års Mariakyrka skulle haft en till tvärskeppet direktansluten absid och å b e r o p a r grävningsundersökningar

1974—1975, vilka han dock erkänner vara "för b e g r ä n s a d e " , för att de skulle kunna betrak- tas a n n a t än som " p r e l i m i n ä r a " (Svahnström

1978 s. 121 ff.), men sammanfattningsvis finner han det oaktat, att "ett viktigt resultat u p p n å t t s , nämligen att "ingen absid anslutit direkt till t v ä r s k e p p e t . . . i den mån tolkning- en av de påträffade murresterna är riktig"

(ibidem s. 122 sp. 1 f ) . "Det viktiga resulta- t e t " måste rimligtvis anstå, tills det visat sig vara riktigt, men det kan under inga omstän- digheter r u b b a det faktum, att S:ta Maria på g r u n d av någon viktig förändring invigts av- biskop Bengt i Linköping 1225, som vi skall se i det följande.

Samtidigt h ä v d a r Svahnström, att invigningen 1225 har sin förklaring i att kyrkan då ä n d r a t " s t a t u s " , eftersom den som jag hävda- de 1940, blivit församlingskyrka av andra

o r d n i n g e n . Detta är emellertid en förhastad slutsats. Sådan statusförändring för nämligen enligt kanonisk rätt inte med sig någon invig- ningsskyldighet. Biskopskonsekration av en tidigare biskopsinvigd kyrka kan inte före- k o m m a utom i händelse av sådan orsak, som hävt en tidigare invigning (se nedan).

Svahnström tillgriper dessutom en regel, som han själv torde vara upphovsman till.

Den innebär att så snart en gotländsk medel- tidskyrka stod färdig, började man "omedel- b a r t " planera en ny och större. Till denna regel anknyter han så: " D e t var därför helt enligt reglerna, när m a n i Mariakyrkan börja- de planera för ett nytt östparti, innan ännu m i n n e t av biskop Bengts invigning hunnit förblekna". Hela det gamla koret revs och ersattes med ett nytt tvärskepp öster om det g a m l a och ett stort i öster rakt avslutat kor, vartill slutligen fogades de två östtornen, (ibi- d e m s. 142). H a n finner dock, som ovan påpe- kats, att det är omöjligt "att ange några exakta å r t a l " för östpartiet men hävdar samtidigt, att det är troligt, " a t t det hör h e m m a i 1200- talets a n d r a fjärdedel" (ibidem s. 148 sp. 2).

Ett u n d e r 1200-talets a n d r a fjärdedel nybyggt korparti skulle med nödvändighet krävt en ny konsekration av kyrkan för att den rituellt sett skulle kunna tagas i bruk igen. Någon sådan finns dock ingenstädes omtalad, och den är inte ens antaglig, ty det som motiverade 1225 års biskopsinvigning var just, att kyrkans nya kor d å krävde konsekration för att kunna tagas i bruk. Vi måste därför ta upp vad den kanoniska rätten stadgar om kyrkoinvigning.

I n n e b ö r d e n i invigningsceremonien var, att kyrkan genom den skulle skänkas en "helig- h e t " av bestående art. Sådan "sanktifiering"

var nödvändig för att mässläsning och altar- tjänst skulle kunna förekomma i den. Den högtidliga biskopsinvigningen eller konsekrationen kunde inte heller upprepas utom i fall, d å den hävts, genom att kyrkan förorenats.

S å d a n förorening ansågs ha skett, om d r å p , blodsutgjutelse eller utgjutdse av mänsklig säd förekommit i kyrkan samt om icke-döpt eller bannlyst person bisatts eller begravts d ä r . Invigningen betraktades då som tillf al-

Fomvämun 78 11983)

(6)

ligt hävd, varför en "reconciliatio" krävdes, dvs. en förnyelse av den gamla invigningen.

Vid sidan av den högtidliga biskopsinvigningen, konsekrationen, fanns en lägre form, benediction. Den skedde vanligen genom en a v biskopen delegerad präst, när konsekration inte ansågs nödvändig eller biskop av- n å g o n anledning var förhindrad. Kapell invigdes dock i regel genom sådan benediction.

Konsekrationen, som måste utföras av biskop, tillgick så, att han med den heliga chris- m a n , dvs. den av biskopen en gång om året invigda smörjdse, som användes vid speciellt viktiga vigningar, tecknade tolv kors på kyrkans väggar med början bakom högaltaret, varvid han u p p r e p a d e invigningsformeln, avslutad med n a m n e t på det helgon, till vars ä r a kyrkan invigdes. Vid benediction stänkte den delegerade prästen endast vigvatten på v ä g g a r n a (Hinschius 1888 § 216 T , s. 326 ff.).

Benediction hindrade inte, att konsekration k u n d e ske senare, om någon liturgisk viktig förändring skett. Däremot kunde inte, som S v a h n s t r ö m m e n a r (Lagerlöf & Svahnström 1973 s. 47) en förändring i kyrkans status förorsaka ny invigning. Den "helighet", som en kyrka förlänades genom konsekration, var nämligen oförstörbar, bortsett från de fall, n ä r kyrkorum eller kyrkogård förorenats. Då krävdes emellertid endast reconciliatio "för a t t återställa den tillfälligt hävda sankti- fieringen" (Hinschius 1888 § 216, s. 326 ff.).

Detta har betydelse för Mariakyrkan och dess byggnadshistoria. Den invigning som g å t t före konsekrationen 1225, har varit en benediktion, förmodligen utförd av en delegerad präst. De i Visby bosatta tyska köpmän- nen tog 1225 det första steget mot att bilda ett eget samhälle i Visby. Biskop Bengts brev- konstituerar för d e m rätt att bilda en egen interparokial församling vid Mariakyrkan med bibehållande av de rättigheter, som till- kom p r ä s t e r n a i de församlingar, d ä r de hade sin bostad. Mariakyrkan blev på så sätt en a n d r a rangens församlingskyrka för de i Vis- by bosatta tyska köpmännen. De hade då låtit bygga om och till kyrkan, för att den skulle m o t s v a r a sin nya ställning (Yrwing 1940 s.

221-254; 1978 s. 178, 196; 1980 s. 51 ff.).

M a r i a k y r k a n hade ursprungligen tagits i bruk som kapell för den i Visby existerande

"gilda c o m m u n i s " , d.v.s. som gilleskyrka.

Antalet inflyttade tyska köpmän var antagligen 1190 ä n n u begränsat. 1190 års Mariakyr- ka h a r ansetts ha haft ett direktanslutet, tämligen oansenligt absidkor, vilket ifråga- satts av Svahnström, som vi ovan sett.

G e n o m benediktion hade den blivit delaktig av den heliga kraft, som gjorde den använd- b a r för mässläsning och altartjänst. Endast g e n o m en från liturgisk synpunkt viktig för- ä n d r i n g kunde den sedan komma ifråga för konsekration. En sådan förändring inträffade, n ä r kyrkan fick ett nytt kor, varvid altaret har m å s t flyttas. Därmed förelåg skäl lör biskopskonsekration.

J . Roosval har haft blick för detta, när han i Revision av gotländska dateringar (1934 s. 132) sedan han tidigare (1911 s. 121) förlagt det nya koret till 1230-talet, ändrat uppfattning d ä r o m . Är 1934 finner han, att det nya koret byggts, m e d a n det gamla absidkoret stått kvar u n d e r bygget. N ä r så yttertaket var fär- digt, har altaret flyttats och absiden med till- h ö r a n d e ö s t m u r rivits. " D e n n a ur liturgisk s y n p u n k t viktiga å t g ä r d " har varit orsak till invigningen 1225. I Den gotländske ciceronen (Roosval 1950 s. 54) förklarar han den fjärde byggnadsperioden avslutad med "en stor för- längning åt öster". Lundberg, som först an- såg det nya koret ha byggts "icke långt efter invigningen 1225" (Lundberg 1940 s. 431), h a r som vi ovan sett, gått över till Roosvals uppfattning ( L u n d b e r g 1962 s. 24). Deras tidigare uppfattning berodde på sammankopp- lingen med byggnadshyttan i Magdeburg.

Svahnström ansluter sig däremot till den äldre uppfattningen om Mariakyrkans öst- parti och förlägger det nya korbygget till

1200-talets a n d r a fjärdedel. Hans motivering därför är inte bärkraftig. Den statuslöränd- ring, som skett 1225 i kyrkans ställning moti- verar inte någon biskopskonsekration. Före

1232 fanns det vidare två kyrkoherdar vid M a r i a k y r k a n (Yrwing 1940 s. 255-91; 1980 s.

5 ff.). I n k o m s t e r n a h a r 1225 eller kort däref- ter delats i två " m e d i e t a t e s " för försörjning av de b å d a plebanerna. Det var således i sam- b a n d med d e n n a nyordning av S:ta Marias

Fornvännen 78 (1983)

(7)

266 H. Yrwing

ställning i Visby, som man under 1220-talets första hälft lät bygga kyrkans nya östparti.

Det är u n d e r ovan skildrade omständigheter inte möjligt att åberopa Mariakyrkans öst- parti som skäl för att förlägga planeringen av S:t Nicolai mellankyrka efter dominikanernas a n k o m s t till Visby. Allt tyder på att grund- läggningen av d e n n a kyrka ligger före deras a n k o m s t . Av Mariakyrkans östparti kan en- d a s t Brudportalpartiet höra till tiden närmast efter 1225, men det innebär endast ett fullföl- j a n d e av det 1225 invigda östpartiet ifråga om den södra tvärskeppsgaveln. Därmed nådde d e n n a ombyggnad sin avslutning (Svahn- ström 1978 s. 148 sp. 2).

U n d e r bygget av Nicolai mellankyrka har en b r a n d brutit ut, antagligen en ställnings- b r a n d , eventuellt en brand i ett långhus av trä, om ett s å d a n t varit anknutet till absiden (Bohrn 1977 s. 96). Bohrn har konstaterat, att d e n n a b r a n d endast lämnat spår efter sig på mellankyrkan, dels utvändigt på nordmuren, dels invändigt på långhusets norra och södra väggar (ibidem s. 96). Mellankyrkans väggar torde vid b r a n d e n ha uppförts till nästan av- sedd höjd. Däremot synes Bohrn inte anse det möjligt att yttra sig om hur långt bygget av västtornet framskridit. Det torde till och med v a r a osäkert, om det över huvud taget börjat uppföras på de grundvalar, som lagts. Orsa- ken därtill måste i så fall vara dominikanerna.

N ä r b r a n d e n inträffade, kan inte heller när- m a r e fastställas.

Bohrn anser sig det oaktat kunna datera mellankyrkans långhus genom jämförelser även med a n d r a medeltidskyrkor i Visby.

Därvid tar han i synnerhet fasta på att mellankyrkan har s.k. tvåfönstergrupper. Sådana förekommer också i S:ta Karins äldsta vägg- partier, vilka dateras till omkring 1250 (ibi- d e m s. 96 f ) . Bohrn reserverar sig visserligen genom att framhålla, att dessa fönstergrupper kan ha kommit till " s p o n t a n t " eller som följd av " e n gemensam inspirationskälla" och er- känner, att det inte kan avgöras, vilken av kyrkorna som har prioritet till dem, men vid- håller att b r a n d e n inträffat under 1250-talets första hälft, detta närmast baserat på studier av likheter i byggnadernas arkitektur (ibidem

s. 96 f ) . Samtidigt fasthåller Bohrn naturligtvis vid tesen, att dominikanerna inte kan ha övertagit mellankyrkan förrän vid mitten av

1200-talet, d.v.s. efter branden.

Vi h a r ovan hävdat att dateringen av Ma- riakyrkans östparti till 1200-talets andra fjär- dedel inte kan vara riktig, ö s t p a r t i e t stod klart för invigning 1225. Bohrn menar också, som vi ovan sett, att S:t Nicolai mellankyrka byggts samtidigt med S:ta Marias östparti.

D ä r m e d framstår det som klart, a t t mellankyrkan d å byggts under 1220-talet och att den något av åren 1228 eller 1229 övertagits av d o m i n i k a n e r n a och färdigbyggts av dem.

V a d beträffar S:ta Karins ovan n ä m n d a m u r p a r t i e r med tvåfönstergrupper, kan dessa, om de är ursprungliga, inte vara från mitten av 1200-talet utan sannolikt från 1230- talets senare hälft. G r å m u n k a r n a kan inte ha dröjt med att sätta igång sitt kyrkobygge till 1200-talets mitt. Bortsett därifrån bör vi nog med Bohrn tänka oss, att tvåfönstergrupper- na kommit till " s p o n t a n t " eller som följd av- en gemensam inspirationskälla. Då bör S:t Nicolai mellankyrka ha prioritet till dem.

M e d sådan prioritet räknar också E. Lund- berg ( L u n d b e r g 1940 s. 446 sp. 2; 1962 s. 52).

Vi kan således inte finna, att Bohrn skulle ha visat, att avbrottet i mellankyrkobygget inte skulle k u n n a ligga så långt tillbaka i tiden, att d o m i n i k a n e r n a kan ha övertagit det, när de kom till Visby.

Eftersom absidkyrkan måste ha fungerat som helgedom, måste den ha haft en skyddspa- tron, till vars ä r a den invigts. Allt tyder på att det från början varit S:t Nicolaus. Även domi- n i k a n e r n a tillägnade gärna detta helgon sina kyrkor. Så beskyddade S:t Nicolaus domini- kanerklostrens kyrkor i Helsingborg, Helsing- ör, O d e n s e och Arhus (Jörgensen 1909 s. 210 not 4).

Absidkoret har byggts i en dimension, som tyder på att det planerats som kor till ett kapell, och det bör med ett anknutet mindre långhus av trä ha fungerat som ett Nicolaika- pell för ett S:t Nicolaigille. Vi vet att ett så- d a n t gille existerat under 1200-talet, tack vare en bevarad sigillstamp, förvarad i Gotlands fornsal. Den h a r daterats till tiden 1250-1350

(8)

och d å snarast förra delen av denna tidsrymd (Rasmusson 1950 s. 40). Sigillbilden förestäl- ler S:t Nicolaus, klädd som biskop. Omskrif- ten lyder: "Sigillum confraternitatis Sancti Nicholay in G o t l a n d i a " , d.v.s. S:t Nicolai b r ö d r a s k a p s på Gotland sigill. Den avslutas med en större och sju mindre stjärnor, vilka Wallin tolkat som föreställande solen och polstjärnan j ä m t e Karlavagnen (Wallin 1747 s. 123). Redan ordet "confraternitas" visar, att det rör sig om ett världsligt gille, och stjärnorna röjer, att det bör vara ett gille för sjöfarare — skeppare, fjärrhanddsdrivande k ö p m ä n och sjömän — vilka i Visby ägnat S:t Nicolaus, de sjöfarandes beskyddare, kult.

S:t Nicolai dyrkan hade från den bysantins- ka Orienten kommit till Västeuropa. Kulten fick s n a b b spridning, sedan relikerna 1087 av- italienska köpmän förts från M y r a i Lycien till Bari i Syditalien. Frän Italien spreds den över Frankrike, Nederländerna och Tyskro- merska riket till Norden. Legenden berättar att S:t Nicolaus r ä d d a t sjömän från skepps- brott och att han förmått köpmän att undsät- ta h u n g r a n d e med spannmål. Runt om i E u r o p a s städer växte S:t Nicolaigillen upp och ett växande antal kyrkor invigdes till h a n s ä r a . De flesta S:t Nicolaigillena hade dock inte egna kapell utan nöjde sig med a l t a r e n i städernas kyrkor. (Meissen 1931 s.

126 IT.).

Särskilt intressant är i detta s a m m a n h a n g , att k ö p m ä n n e n i några av 1200-talets tyska städer, som deltog i östersjöhandeln och hade förbindelser med Visby, tidigt låtit bygga S:t Nicolaikapell i sina hemstäder. Så hade köp- m ä n n e n i M u n s t e r redan omkring 1170 byggt ett S:t Nicolaikapell i sin stad (ibidem s. 149 nr 963). I H a m b u r g utbad sig köpmännen år 1195 av greve Adolf III rätt att bygga sig ett S:t Nicolaikapell på en tomt belägen intill den plats, d ä r handelsskeppen lade till {Schleswig- Holstein- Lauenburgische Regesten und Urkunden nr

195, 196). I Soest uppförde slesvigfararnas gille i slutet av 1100-talet ett kapell åt S:t Nicolaus. Enligt traditionen skall det ha byggts med ett handelsskepp som förebild (Dehio 1969 s. 539).

N ä r Smolenskfördragets text 1229 förelades för Köpmanssällskapet i Visby var både

M u n s t e r och Soest representerade med var- d e r a två representanter. Särskilt intresse har därför, vad H. Thiimmler säger om samban- det mellan mellankyrkan S:t Nicolai i Visby och Miinsterkyrkorna S:t Ludgeri och S:t Ser- vatii: " D a m i t erhält der Ursprungsbau von St Nicolai die Gestalt einer Hallenkirche mit Stiitzenwechsel von der Art, die ftir die An- fange des Hallenkirchenbaues in Westfalen charakteristisch ist. Es sei nur an die Hallen g e b u n d e n e r O r d n u n g von St Ludgeri und Servatii in M u n s t e r erinnert." (Thiimmler 1956 s. 306.) S:t Nicolai m d l a n k y r k a s bygg- m ä s t a r e har tydligen haft anknytning till westfalisk kyrkoarkitektur av just den art, som förekommer i de två Miinsterkyrkorna.

M e d a n Roosval daterar S:t Nicolai absid- kyrka till omkring 1200, anser E. Lundberg att S:t Nicolai m d l a n k y r k a s arkitektur "synes giva vid h a n d e n att bygget utförts i anslut- ning till ombyggnaden av Mariakyrkans k o r " , vilket han dock då daterar till 1230-talet m e n 1962 ä n d r a d e till att det invigts 1225, liksom Roosval förut hävdat. Denna datering till 1225 måste, som vi ovan hävdat, accepte- ras. Även Bohrn m e n a r att S:t Nicolai byggts i a n s l u t n i n g till ombyggnaden av S:ta Marias kor. Skillnaden är då endast, att det i stället m å s t e ha skett under 1220-talet. Bygget kan naturligtvis ha pågått även under åren när- mast efter 1225 utan att ha hunnit avslutas, innan dominikanerna kom till Visby.

S:t Nicolaikapellen i Munster, Soest och H a m b u r g byggdes alla under 1100-talets se- n a r e hälft. Säkerligen har köpmännen i Vis- by, som var hänvisade till långa och farliga sjöfärder, ägnat S:t Nicolaus, sjöfararnas spe- ciella helgon, kult. Så har då antagligen i synnerhet varit fallet med de västtyska köp- m ä n n e n och skepparna, medan de gotländska hellre höll sig till S:t Clemens och S:t Olof.

Ett tyskt S:t Nicolaigille har funnits i Visby, och det har förmodligen byggt helgonet ett kapell d ä r liksom köpmännen i Munster, Soest och H a m b u r g gjort. Det kan sedan ha blivit aktuellt att bygga ut kapellet till en gillcskyrka i s a m b a n d med att de tyska Vis- b y k ö p m ä n n e n lät bygga om Mariakyrkans östparti för att förvandla S:ta Maria till en speciell tysk församlingskyrka med cn inter-

Fomvännen 78 (1983)

(9)

268 H. Yrwing

parokial menighet. Som följd av biskop Bengts privilegiebrev för Mariakyrkan 1225 bands emellertid de tyska gästerna vid S:ta Maria, genom att skepparna på handelsskep- pen ålades att som förut erlägga sina "elemo- sina" till kyrkan vid hot om kyrkostraff, om någon gjorde försök att beröva den dessa all- mosor.

Förutsättningar för en ny tysk gilleskyrka i Visby torde därför inte längre ha funnits.

Bannlysning hotade den som inte fogade sig i fråga om allmosorna till Mariakyrkan. Dessa var också förutsättning för det dubbelpleba- nat, som i samband med eller kort efter invig- ningen inrättades vid Mariakyrkan, genom att dess inkomster delades i tvenne "medieta- tes", d.v.s. hälfter (Yrwing 1940 s. 285-91;

1980 s. 52 f ) . Det är förklarligt, om ett S:t Nicolaigille i denna situation överlämnat sitt kyrkobygge till dominikanerna. överenskom- melse därom kan ha skett i Lybeck.

Referenser

Die Bau- nnd Kunstdenkmäler der freien und Hanse- stadt Lubeck IV. 1928. Liibeck.

Bohrn, E. & Westlund, P. O. 1977. S Nicolaus och S (.'lemens. Sveriges kyrkor vol. 169. Stockholm.

Die Cbroniken der deutschen Städte XIX. 1884. Leipzig.

Dchio, G. I9S6. Handbuch der deulschen Kunstdenkmäler. N.F.

Westfalen. Miinchen - Berlin.

Denifle, H. Die Constituticmen des Prediger-Ordens vom Jahre 1228. Archiv jur Litteratur- und Kirchengeschichte

des Mittelalters. Bd. I. 188'). Berlin.

Gallén, J. 1946. La province de Dacie de 1'ordre des jréres précheurs. Helsingfors.

Giessen, H. Der dom zu Magdeburg. Deutsche Bauten. Bd.

I. 1924. Burg bei Magdeburg.

Hinschius, H. 1888. Syslem des katolischen Kirchenrechts IV.

Berlin.

Jörgensen, K. 1909. Helgendyrkelse i Danmark. Kwhenhavn.

Karling, S. 1942. Riga domkyrka och mästaren från Köln. Konsthistorisk tidskrift. Slockholm.

Lagerlöf, K. & Svahnström, G. 1973. Gollands kyrkor.

Slockholm 1973.

Lundberg, K. 1934. Kyrkoruinerna och domkyrkan. Sven- ska fornminnesplatser 22.

— 1940 Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden. Stock- holm.

— 1962. Kyrkoruinerna och domkyrkan. (2:a uppl.) Svenska fornminnesplatser 22.

Meissen, K. 1931. Nikolauskull und Nikolausbrauch im Abendlande. Diisscldorl.

Rasmusson, N. L. 1950. Fem medeltida gillessigill. Got- ländskt arkiv. Visby.

Roosval, J. 1911. Die Kirchen Gotlands. Stockholm.

— 1934. Revision av gotländska dateringar. Fornvännen.

Stockholm.

— 1950. Den gotländske ciceronen. Slockholm.

Schleswig-Holstetn-Lauenburgische Regesten und Urkunden, her- ausgegeben von P. Hasse. 1886. Hamburg- Leipzig.

Svahnström, G. 1978. Visby domkyrka. Sveriges kyrkor vol.

175. Stockholm.

Schubert, K. 1975. Der Magdeburger Dom. Wien - Köln.

Thiimmler, H. 1956. St. Nicolai in Visby. Gedenkschrifl Ernst Galt. Miinchen - Berlin.

— 1967. Die /.isterzienserkirche Marienleld in Westfalen und ihr Kinfluss auf die Marienkirche in Visby und die Zisterzienserkirche in Värnhem. Nordisk medeltid.

Konsthistoriska studier tillägnade Armin Tuulse. Stock- holm.

Wallin, G. 1747. Golhländska samlingar. Uppsala.

Yrwing, H. 1940. Golland under äldre medeltid. Studier i baltisk-hanseatisk historia. Lund 1940.

— 1978. Gollands medellid. Visby 1978.

— 1980. De s.k. köpmanskyrkorna. Fornvännen. Stock- holm.