bestämning av glykos

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.

Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

DIABETES

Nummer

1

Obs.! Nyadress, se sidan IS

XA 8082 Swx

Skydda» mol Iju», fuktighet och varme ENOAST FOR URINSOCKERANALYS

8'ukianv po baksidan M-73

100 cm

TES-TAPE®

Urinsockertest

snabb|enkel|pålitlig

bestämning av glykos

i urinen

Eli Lilly and Company Indianapolis 6, Indiana, U.S.A.

GeneraldistributörförSverige

ApoteksvarucentralenVitrum Stockholm 12

0.5401

Ansvarig utgivare:

Riksdagsledamoten Nancy Eriksson

Redaktör : Jur. kand, och socionom Äke Roos

Redaktion, expedition och annonskontor : Skönviksvägen 292

Bandhagen Telefon 08/47 87 92 Postgiro 50 07 75

Medicinska medarbetare : Docent, med. dr Gunnar Engleson

Kyrkogatan 17, Lund Med. dr Alb. Grönberg Styrmansgatan 2, Vänersborg

Prenumerationspris : 8 : — kr. pr år

T ryck : Lindgrens Tryckeri, Katrineholm

Svenska Diabete sförbundet : Skönviksvägen 292

Bandhagen Telefon 08/47 87 92 Kontrollgirokonto 90 09 01

Ordförande : Riksdagsledamoten Fru Nancy Eriksson Roslagsgatan 11, Stockholm Va Telefon 32 02 32

Kassaförvaltare : Byråchef Arne Loken Storbergsgatan 11, Hägersten Telefon 08/46 58 26

DIABETES

Organ för Svenska Diabetesförbundet Nummer 1, febr. 1967, årgång 17

Innehåll :

Diabeteskongressen, av Nancy Eriksson ... 3 Vad min sockersjuka har lärt

mig... 4 Upprop ... 7 Den sjätte internationella dia-

beteskongressen ... 8 Diabetiker hjälper varandra

med injektioner, av Åke Roos... 10 Från våra medlemmar... 11 Lyckadinstruktionskurs i Nor-

danede ... 12

»Man bör inte byta insulin om patienten mår bra» ... 13 Rune Sandberg ur tiden .... 14 Diabetikersökerbrevkontakter 14 Följ med till Italien i år ... . 16 Semesterhem för husmödrar i

Nordanede... 18 Fira påsk i Nordanede... 19 Från våra föreningar... 21 Diabetesförbundets lokalföre­

ningar ... 27

CLINITEST-

för pålitlig uppskattning av socker i urin.

För varje dag lär sig ett ständigt ökande antal diabetiker i Sve­

rige att regelbunden Clinitest kontroll är en säker grund för den rätta skötseln av deras sockersjuka.

Agent för Sverige:

*) Varumärke Ames Company ^médäG«.bora

Division of Miles Laboratories Lid Stora Badhusgatan SO GöteborgC.Tel. 17 6840

DIABETES nr 1, 1967

Dia beteskong ressen

I

Den förstaIDF-kongressen hölls 1952 i Leyden, Holland, och var en blygsam träff. 1955 i Cam­ bridge, England, var det fortfa­ rande en liten familjär krets av engelsmän, holländare, tyskar, någ­ ra skandinaver och belgare. Düs­ seldorf 1958 hade ett betydligt större deltagarantal mendominera­ des helt av tyskarna själva. Kon­

gressen i Geneve däremot blev en imponerande, storartad kongress medstadens och statens hela veten­

skapliga stöd. Amerikanarna del­ tog också flitigt vid sidan om européer från de flesta länder.

1964 i Toronto slogalla rekord och var även i jämförelse med andra vetenskapligaochmedicinskakon­

gresser en jättetillställning med närmare 2.000 deltagare.

Kongresser i IDF:s regi ordnas av lekmän, men arrangemangen har främst vetenskaplig syftning.

Att i Stockholmtauppnågot slags tävlan med Toronto i fråga om storlek och flotta anordningar är inte vår mening, men vi syftar till att göra kongressen kanske ännu

mer »het» — med brännande nytt stoff — än mer djärv i målsätt­ ningen för likaberättigande för diabetiker i samhället.

Kongresspråken är engelska, franskaoch tyska, men ingen skan­ dinav från våra förbund kommer att hindras av bristande språkkun­

nighet från att ta del i lekmanna- programmet, då allt tolkas till svenska. Liksom vid tidigare kon­ gresser i andra länder kan man vänta, att värdlandetdeltar i myc­

ket stort antal.

Kring en internationell kongress är det en spänningsfylld atmosfär, somtjusar. Gästerna kommer från okända förhållanden, och ändå är man självklart nära dem och kän­ ner gemenskap — samma intresse har dragit samman folk från hela jordklotet. Oftager kontakten un­ der ett par kongressdagar livs­

variga intryck, kanske vänner för lång tid. Jag hoppas, att för­

bundets medlemmar begagnar en chans, som aldrig kommer igen, att i det egna landet möta världens främsta diabetesforskare och värl­

dens mest intresserade diabetes­

läkare.

Vi återger här en sammanfattning av en artikel i Kiwanis Magazine, författad av John I. Murphy. Sam­

mandraget har tidigare publice­

rats i Det Bästa, nr 7, 1966.

Vad min sockersjuka har lärt mig

JN ären av mina vännerfick höra att jag hade sockersjuka — vilket satte punkt för min bana som tra­ fikpilot — gavhan inte uttryck åt något deltagande. Han saistället:

»Det är antagligen det bästa som kunde hända dig.»

Jag fick behärska mig för att inte klappa till honom. Vadbegrep väl han? Han hade sin hälsa och sitt arbete i behåll. Jag var 33 och jag kunde bara en sak : flyga. Jag hade gått direkt från college till marinflyget, och efter krigsslutet hade jag helt enkelt bytt uniform och börjat flyga för Trans World Airlines. Jag hade inga bekymmer för framtiden. Alla mina vänner var också piloter, flygningen var vårt liv och vårt huvudsakliga samtalsämne. Jag tyckte jag var lycklig, för jag var hemmastadd i den värld därjag levde och trivdes med den.

Under alla dessa år undergick jag täta hälsokontroller och klara­ de dem med glans. Bolaget ford­

rade en hälsokontroll om året och luftfartsmyndigheterna en varje halvår. Jag stod kvar i marinfly­

gets reserv och jag tog den ena läkarundersökningen på vintern och den andra på sommareninnan jag började min repetitionsövning.

Efter den läkarundersökning 1953 som skulle komma att förändra hela mittliv, lyckönskade tjänste- läkarenmig : »Omalla piloter höll sig iså god form, skulle vi inte ha några problem.»

Men samma dag, just som jag skulle gå hemifrån för att flyga min vanliga tur till Chicago, ring­ detelefonen. Det varläkaren. »Det finns en möjlighet att vi måste ut­

färda flygförbud för dig», sa han,

»urinprovet visade sockeröver­

skott.»

Jag förstod inte vad han talade om, och det sa jag också. »Det kan betyda diabetes — sockersjuka», förklarade han. »Men det troliga är attdu hartagit för mycket soc­ ker på gröten i morse.» Han ville emellertid att jag skulle komma upp för ytterligareprov.Dessa be­

kräftade den ursprungliga diagno­

sen.Jag hade socker.

För läkaren var den saken tyd­ ligen lika enkel och klar som en

färdplan var för mig. Men jag väg­

rade att godta hans diagnos och sprang från den ena läkaren till den andra. Det måste föreligga ett misstag av någotslag, sade jag mig.

Men det gjorde det förstås inte.

Jag inhämtade attdiabetes är en funktionsrubbning hos bukspott­

körteln; den producerar otillräck­

ligt med insulin, det hormon som möjliggör för kroppen att förbrän­ na eller lagra socker. För detta finns ingen bot. Diabetes är inte någon ovanligsjukdom,men detär heller ingen banal åkomma. Folk dör alltjämt av sockersjuka och inte så få diabetiker blir synska­

dade. Jag fick ju också veta att sjukdomen oftast kan hållas i schack medinsulininjektioner,men i mitt fall var detta tröst för ett tigerhjärta. En trafikpilot som är beroende av insulin får sittcertifi- kat indraget.

Att veta sanningen var en sak, att acceptera den var en helt an­ nan, särskilt som jag inte kände mig sjuk på något sätt. Jag var ju också en lika bra flygare dagen efter den där läkarundersökningen som dagen föreden. Jag sade mig attjag helt enkelt intehade rådatt varasockersjuk. Jaghade tre barn, och villan var högt intecknad. Jag förtjänade 15.000 dollar om året som flygare och jag kunde inget annat yrke. Jag skulle minsann hålla diet ordentligt och fortsätta med att flyga.

Efter någraveckorfickjag mina första besvär. Jag var törstig näs­ tan jämt. Jag var hungrig också och åten massa,mengickändå ner från 84 kilo till 70. Jag började bli allvarligt bekymrad nu och lite rädd.Jag sökte en känd sockerspe­

cialist, och han ordinerade insulin.

»Jag kan intetainsulin», invän­ dejag. »Om jag gördet, misterjag mitt jobb.» Hans svar gav mig en sådan chock attmittsunda förnuft börjadevakna. »Ni får bestämma er. Vilketdera vill ni behålla, job­ bet— eller livet?»

Ett par minuter senare hade jag gått med påatt lägga in mig på det sjukhus specialisten rekommende­

rade.Sedan tvangjag mig att ringa upp bolaget. Det var en fruktans­

värd självövervinnelse, för samta­ let måste resultera i flygförbud.

Jag lovade i alla fall mig själv att det bara var tillfälligt. Jag skulle besegra sockersjukan. Jag fick stanna på sjukhuset i tio dar, un­ dergick en del prov och kontroll­

prov och släpptes till sist med en dietlista och en insulinordination.

Flygbolaget erbjöd mig en plats som flygklarerare, men lönen var mindre änhälftenav vad jag hade tjänat som pilot,så jagtackade nej.

Eftersom jag intekunde tänka mig att arbeta i någon annan bransch envisades jag att söka jobb som flygare. Men det fanns inga — för mig.

Till sist var det en granne som föreslog att jag skulle säljalivför­

säkringar. Det visadesiggå mycket bra, men jag intalade mig att det beroddepå rena turen, för jagville känna mig som pilot och inte som försäljare. Jag visste att flygbola­ get skulle hålla jobbet öppet för mig itreår och jag intalade mig att forskareundertiden skulle komma med någon radikalbot för diabetes, eller att nya prov skulleavslöja att diagnosen varitfelaktig. Så en dag fick jag erbjudande om ett klare- rarjobb i Bombay, och slog till.

Även om jag inte fick flyga, kän­ des det skönt att vara tillbaka i flygbranschen.

Året i Indien skullebli ett vik­ tigt mellanspel i mitt liv. Det var bara tre plan i veckan att klarera, så jag kunde ta det med ro- Vår våning vette ut mot Arabiska ha­

vet, och det kanhända att utsikten bidrog till att ge migett nytt per­

spektiv på tillvaron. Jag hade tid att tänka, att spela golf, att lära känna minanärmastepå nytt. Jag insåg hurlycklig jag kunde skatta mig för attjaglevde och kändemig frisk,även om jag var beroendeav insulin.

När vi kom hem till Staterna igen for jag till Joslin-kliniken i Boston som är vida berömdför sin behandling avdiabetiker.Där fick jag lära mig konsten att leva som diabetiker, både i fysisktoch psy­ kiskt avseende. Som läkare hade jag dr Elliott P. Joslin, klinikens grundare. Innan han gick bort 1962vid92 års ålder hadehan för­

modligen skött flera diabetiker än någon annan läkare i världen.

Joslin-kliniken har blivit kallad ett »medicinskt motell», men i själ­ vaverket är denenmedicinskläro­ anstalt för patienter. Det hålls fö­ reläsningar där man får lära sig förstådiabetes och dess behandling.

Man har tillfälle att diskutera sin sjukdom medsinläkare två gånger om dagen. Vid det laget var mitt dagsbehov av insulin uppei 54 en­

heter och jag fick lära mig ta dem

»i förbifarten».

Läkarna förklarar att om man noga följer den föreskrivna dieten och tar den rätta insulindosen dag ut och dag in, så kan man i de flesta fallföra ettnormalt livutan

komplikationer. De understryker att sådana tragedier som blindhet och kallbrand (båda resultat av sockersjukans inverkan på blod­

kärlen), liksom också dödsfall till följd av sockersjuka, i regel kan förebyggas. Patienten får lära sig att själv utföra enkla urinprovsom visar om han ska fortsätta medsin insulindos eller om han ska öka eller minska den. Jag lärde mig snart känna igen de första symto­ men — darrning och svettning — på hotande insulinchock. Tillstån­

det orsakas av att sockerhalten i blodet blir för låg därför attman harätit för lite, dröjt för längemed att äta efter en insulinspruta eller utstått någon ovanlig kroppsan­

strängning. När jag väl lärt mig känna igen varningssignalerna kunde jagalltid förebygga chocken genom att ta en sockerbit, dricka ett glas apelsinsaft eller äta en av de karameller som jag alltid går medi fickan.

När jag skrevs ut från kliniken hade jag acceperat min situation.

Jag försökte inte göra någon hem­ lighet av att jagvardiabetiker och gick målmedvetet in för att skapa mig en ny levnadsbana. Jag börja­ de sälja livförsäkringar igen och utökade verksamheten med andra försäkringsformer. Nu visste jag vad jag ville.Jag ville bli bolagets stjärnförsäljare. I konkurrens med 2.500 kolleger »erövrade jag ti­ teln».

Detär inte lättatt vara diabeti­

ker.För attkunnaföra ett fullvär­

digt, verksamt liv krävs deten hel del självdisciplin. Jag måste abso­ lut ta mitt insulinvarje morgon och jag måste äta på ganska bestäm­

datider. Jag kan varierakosten en

hel del, men jag måste hålla reda på ungefär hur mycket kolhydra­ ter, protein och fett jag får i mig.

Om jag blir förkyld eller råkar ut för någon annan i och för sig oskyldig infektion måstejag ta sär­ skilda provför att fastställa even­ tuella verkningar på min socker­

omsättning. Det göratt små åkom­

mor blir behandlade innan de hin­

ner utveckla sig till större sådana.

Om jag är uppe sent en kväll, måste jag lägga mig tidigt kvällen därpå, annars blir jag onormalt trött.

Men dessalevnadsvanor har va­ rit mig tillhjälp i mitt arbete. Jag befordrades snart nog till avdel­

ningschef. Nu har jag ansvaretför utbildning och handledning av 100 försäljare. På över tio år har jag inte försummat en enda arbetsdag.

Det säger sig självt attjag skulle tycka det vore skönt att slippa ta sprutor. Men jag har lärt mig att sköta mig rationellt. Det är ingen överdriftatt påstå att jag inte har varit sjuk en dag sedan jag blev diabetiker. Jag slipper ifrån för­

kylningar och andra vanliga åkom­

mor som jag tidigare fick min be­ skärda del av. Jag har mig själv under kontroll liksom jag förr hade mitt flygplan under kontroll, och jag tillstår gärnaattjagär stolt över det.

Jag måste finnamig i tanken att mina barn är bärare av ett diabe- tesanlag somde fått från mig. Dis­

positionen för sockersjuka är ärft­

lig. Min hustru och jag vet inte om vårabarn kommer att fådiabetes.

Vihoppas attde inteska göra det.

Och vi hoppas att inte heller våra barnbarn ska få diabetes. Dessvärre talar sannolikheten för att något

Upprop

Har ni bilder från riksstäm­

mor, gärna gamla från de för­

sta åren, från barnkoloniverk- samhet eller från kamratträf­

far och Nordanede, så sänd dem till Diabetesförbundet.

Erik Rydell i Borås har givit uppslaget och själv lämnat många bilder, som kan kom­ pletteras och ställas till före­ ningarnas förfogande vid mö­

ten. Har ni fotografier av kän­ da förbundsmedlemmar, av Thérèse Sandin, Börjesson, Norberg, Karl ErikBergström och andra,som speladeen stor roll i början, är dessa mycket värdefulla för förbundets ar­ kiv. 1968 blir förbundet25 år och mycket har hänt, somkan belysas med text ochbilder och bli värt att visa.

eller några av dem kommer att drabbas. Ändå tror jag inte att mina barn oroar sig. De serju själ­ va dagligen ett levande bevis för att man kan föra en normal och lycklig tillvaro trots att man har diabetes. De har också sett att en skenbar motgångkan visa sig i själ­ va verket vara en välsignelse.

Min sjukdom har skänktmigny förmåga att glädjas åt livet, åt mina anhöriga och mina vänner, åt ett hårt dagsverke, en solig mor­ gon, en aftonpromenad. Till slut var den ändå det bästa som kunde händamig.

Den sjätte internationella d ia beteskongressen

Som flertalet läsare förmodligen redan vet, kommer den internatio­

nella diabetesfederationens sjätte stora kongress att hållas i Stock­ holm den 30 juli—4 augusti i år.

Det blir en mycket imponerande kongress med vetenskapsmän och diabetesspecialister från nästan hela världen.

Presidentför kongressen ärpro­

fessor Rolf Luft, Karolinska sjuk­

huset, Stockholm, och generalsek­

reterare doktor Bo Andersson, Sö­ dersjukhuset, Stockholm.

Kongressen tar sin början kl. 10

Professor Rolf Luft

söndagen den 30 juli med inskriv­ ning av deltagarna vid kongress­

byrån i Folkets hus i Stockholm, dit kongressen är förlagd. Det hög­

tidliga öppnandet sker i Konsert­ huset på eftermiddagen samma dag.

Deltagarnakommerattbestå av dels läkare, dels lekmän från dia- betesorganisationerna i olika län­ der. I utskottet för lekmän är Sv.

Diabetesförbundetsordf., riksdags­

ledamoten Nancy Eriksson ord­ förande.

Läkarnas program

De vetenskapliga sammanträdena för läkarna börjar på förmidda­ gen den 31 juli och pågår t. o.m.

förmiddagen den 4 augusti. Deras program väntas omfatta 18 estrad­

diskussioner, 9 föreläsningar och omkring 110 korta anföranden.

Eftersom inslagen är så många, av­

verkas varje dag tre vetenskapliga programpunkter på samma gång, varför deltagarna måste välja vad de vill delta i.

Huvudämnen i det vetenskap­ liga programmet blir bl. a. Insuli­

nets verkningsmekanism, Spontan­ diabeteshos djur,Cellmembranens ämnesomsättning och Definition av och kriterier på prediabetes.

Två av de vetenskapliga samman­

trädena kommer att ägnas åt de allra nyaste och ännu inte offent- 8

Dr Bo Andersson

liggjorda forskningsresultat, som kan föreligga.

Lekmännen

Samtidigt med de vetenskapliga sammanträdena anordnas samman­

träden för lekmannadeltagarna.

Vid dessa sammanträdens början varje dag ges en sammanfattning av föregående dags vetenskapliga program. I övrigt skall lekmanna- sammanträdena rymma estraddis­

kussioner och föreläsningar om bl. a. Diabetes, ärftlighet, frukt­

samhet, havandeskap och preven­

tivmedel,Vårdaväldre diabetiker, Diabetiker och körkort, Diabeti­ ker och motion, Tandvård för dia­ betiker och Diabetikerns utbild­

ning och anställning.

För såväl läkare som lekmän rymmer programmet dessutom så­ dant som kvällsutflykt till Drott-

ningsholmsteatern och bankett med dans i Stadshuset. Dessa pro­ grampunkter är avsedda även för anhöriga till kongressdeltagarna.

För deltagarnasanhöriga anord­

nas dessutom ett särskilt turist­ program, som omfattar Ängbåts- resa till Saltsjöbaden, Tur genom Gamla stan med besök på Slottet, i Storkyrkan och Riddarholmskyr- kan, Bussutflykt till Uppsala, Be­

sök på Skansen och Wasamuseet samt utflykter till Waldemarsud- de, Millesgården och Gripsholms slott m.m.

Tre kongresspråk

De officiellt kongresspråken blir engelska, franska och tyska, och samtliga föreläsningar och anfö­

randen simultantolkas mellan des­

sa språk. Vid lekmannadeltagarnas sammanträden sker dessutom över­ sättning till svenska.

I anslutning till kongressen an­ ordnas i Folkets hus en utställning av artiklar med anknytning till diabetes och diabetiker.

Ett särskilt postkontor skall in­

rättas i Folkets hus, och en speci­

ellkongressstämpelkommeratt an­

vändas på alla brev, som postas där.

Å. R.

Prenumerera på

DIABETES

9

Diabetiker hjälper

varandra med

injektioner

Ett mycket intressantinitiativhar tagits av Blekingeläns sockersjuke­

förening. Efter framställning från kuratorn vid centrallasarettet i Karlskrona har föreningen beslu­

tat, att medlemmar i denna vid behov skall bistå äldre diabetiker i derashemmed insulininjektioner.

— Många gamla diabetiker, som kommer hem efter att ha fått sin insulindoseringinställd på lasaret­ tet, kan inte själva ge sig injektio­ ner, omtalar Yngve Stranke, ord­

förande i Blekingeföreningen. En­ bart i Karlskrona har vi cirka 150 hemsamariter, som bistår gamla människor, men endast två av dem kan ge insulininjektioner. Om des­

satvå blir sjuka elleravannan an­

ledning inte tjänstgör, kommer våra gamla diabetiker i en svår situation.

Hemmafruar rycker ut

I december i fjol beslutade Ble­ kingeföreningen därför att hjälpa till påså sätt, att fyrayngre med­

lemmar i föreningen — samtliga

hemmafruar — skall stå till för­

fogande vid behov. Defyra fruar­

na är anmälda på socialbyrån i Karlskrona, som kallar på dem, när man behöver deras hjälp.

Arbetet består som sagt av att ge insulininjektioner, men dessut­ om skall de fyra tillreda ett fru­ kostmål åt de äldre diabetikerna.

För sitt arbete får fruarna sam­ ma ersättning som utgår till hem­ samariterna.

—- överläkaren Nils Andersson vid lasarettet i Karlskrona har ställt sig mycket positiv till denna hjälpform, säger hr Stranke, och själva har vi enbart goda erfaren­ heter hittills av den.

Trots allt ett provisorium

Arrangemanget får dock ses som ett provisorium. För att lösa pro­

blemetpå lång sikt har man näm­ ligen föreslagit socialnämnden att anordna en kursiinjektionsteknik för ett tiotal ordinarie hemsama­ riter.

Herr Stranke hoppas emellertid att andra lokalföreningar i landet skall gripa inochhjälpa på samma sätt som Blekingeföreningen. Med all säkerhet är problemet med en­ samma äldre diabetikers injektio­ ner aktuellt på många håll i landet.

Blekingeinitiativet bör upp­ märksammas av samtliga diabetes- föreningar.

Åke Roos

Annonsera i

DIABETES

FRÅN VÅRA MEDLEMMAR

Diabetikerna behöver

bättre

upplysning om

självkontroll

Man germånga intressanta före­

drag och upplysningar beträffande diabetes, men de skulle, i mitt tycke, kompletteras med en viktig upplysning— upplysningen kring vilkamöjligheter endiabetikerhar till självkontroll.

Man poängterar vikten av re­ gelbundna läkarkontroller, exem­

pelvis var fjortonde dag, men tar ej upp den lika viktiga kontinuer­ liga kontrollen mellan läkarbesö­

ken som en diabetiker själv kan utföra. Med tämligen billiga rea- genstabletter, som finns på samt­ liga apotek, kan en sockersjuk på ett par minuter mäta

1) mängden av socker i urinen 2) förekomsten av ketonkrop-

par (»aceton») i urinen 3) förekomsten av äggvita

Dessa tre mått, som är mycket lätta att få, ger den sockersjuke den information han behöver för att kunna hålla sig i god form.De två första, mängden socker och förekomsten av ketonkroppar, ger den viktigaste informationen, då man kan parera ogynnsamma vär­ den genom lämplig skötsel — exempelvis lättare mat, mer mo­

tion etc.

Givetvis ersätter aldrig själv­ kontrollen läkarbesöken. Men många gånger kan antalet läkar­ besök nedbringas, då den socker­

sjuke har en bättre översikt över sin egen sjukdom. I varje enskilt fall förutsättes det att diabetikern och dennes läkare utbyter infor­ mation om självkontrollens möj­ ligheter och resultat, ty varje dia­ betesfall kan sägas vara unikt.

Fördelarna med en dylik själv­ kontroll är nästan givna: större välbefinnande, möjlighet att pare­

ra ogynnsamma fluktuationer,mi­

nimal risk för comaanfall, möjlig­ heter att förebygga följdsjukdo- mar, större säkerhetskänsla (gäller speciellt föräldrar till sockersjuka barn), ev. färre läkarkontroller, lättheten att ta dessa prov (ca 2 minuters arbete).

Med självkontroll följer en stör­

re kännedom och medvetenhet om sjukdomen hos diabetikern. Detta brukar iblandanföras som ennack­

del. Problemet gäller väl iallmän­

het inte vuxna, ty de vuxna som vill ta del av fördelarnakan också bära en större medvetenhetom sin sjukdom. Problemet berör närmast, föräldrar med sockersjuka barn.

De föräldrar, som helt accepterat sjukdomen och vilkas attitydertill

11