Självständigt arbete på grundnivå
Independent degree project -first cycle
Socialt arbete
Social work
”Sanningen ska göra er fria”
MITTUNIVERSITETET
Institutionen för psykologi och socialt arbete
Examinator: Majen Espvall, Majen.espvall@miun.se Handledare: Birgitta Forsberg, Birgitta.Forsberg@miun.se Författare: Lindha Wintherflykt, liwi1015@student.miun.se Utbildningsprogram: Socionomprogrammet, 210 hp Huvudområde: Socialt arbete
Sammanfattning
Syftet med denna studie var att undersöka hur individer som lämnat eller uteslutits från samfundet Jehovas vittnen och sökt stöd av samhället, upplevt situationen och det stöd de erhållit. Det är en kvalitativ studie baserad på fyra halvstrukturerade intervjuer och en skriftlig redogörelse. Resultatet visar att alla fem respondenterna upplevde tiden runt sin uteslutning som den värsta tiden i deras liv, även om orsaken till det skilde sig åt. De beskrev en låg begriplighet och en låg hanterbarhet av situationen. Följden blev självdestruktivitet och i vissa fall missbruk av medicin och narkotika för att hantera ångesten. Respondenternas upplevelse av bemötandet och hjälpen de erhållit vid hjälpsökande skilde sig åt radikalt. Vilket stöd de önskat var de dock överens om -de hade velat bli lyssnade på, trodda och fått känna att de inte stod ensamma.
Innehållsförteckning
1.0 Inledning………..1
2.0 Syfte och frågeställningar………..2
2.1 Avgränsning………..3
2.2 Ordförklaringar och begreppsförklaringar………3
2.2.1 Signifikanta ord i ett XJV-vokabulär………..3
2.2.2 Sektdefinition………..4 2.2.3 Jehovas vittnen………4 2.2.4 Uteslutning/Avhopp………5 3.0 Kunskapsläget……….6 4.0 Teoretiska perspektiv………..8 4.1 Humanism/existentialism………..8
4.2 Salutogent perspektiv: KASAM………..10
5.0 Metod………..11 5.1 Val av metod………11 5.2 Kvalitetskriterier………..12 5.3 Etiska överväganden………13 5.4 Metodproblem……….13 5.5 Urval………14 5.6 Datainsamling………..14 5.7 Tillvägagångssätt……….14
6.0 Resultat & analys………..15
6.1 Deltagarna………15
6.2 Respondenternas minnen av tiden i samfundet……….…..19
6.3 Avhopp/Uteslutning……….21
6.4 Bemötande vid hjälpsökande………..25
6.4.1 Respondenternas råd till socialarbetare………30
1.0 Inledning
”Om ni var en del av världen skulle världen älska er för att ni tillhörde den. Men nu är ni ingen del av världen, för jag har utvalt er ur världen och därför hatar världen
er.” (Johannes 15:19, bibeln, nwt)
Allvarliga psykiska kriser, tvångsföreställningar, hallucinationer, minnesproblem, panikångest, depression, posttraumatiska stressymptom, disassociativa tillstånd,
att de vid dessa tillfällen varit tvungna att inhämta nya kunskaper för att kunna arbeta på rätt sätt, ställa rätt frågor, samverka med psykiatri och etablera kontakt med extern kompetens inom exempelvis teologi. Utredningen föreslog att, för att information och upplysning skulle göras tillgänglig för berörda organisationer och verksamheter, så borde ett kunskapscentrum upprättas, men ännu idag har inget sådant centrum startats. Margó Ingvarsson, ansvarig för ovan nämnda utredning (SOU, 1998:113) säger att området är känsligt bland annat på grund av att en fjärdedel av riksdagsledamöterna själva är aktiva i riksdagens kristna grupp och det finns en rädsla för att ta reda på när en hängiven tro övergår till psykisk sjukdom
(Gunnarsdotter, 2005).Järvå (2009) tar upp vikten av kunskap för rätt behandling. I utredningen (SOU, 1998:113) påpekas kunskapsbristen som råder såväl inom vård som socialtjänst och påtalar att utan kunskap så handlar behandlare utifrån sin egen förförståelse eller sina fördomar. Det framkommer även att det finns en professionellt förankrad
bedömning att det hos berörda patienter/klienter finns behov som inte tillgodoses av vården och icke helt adekvata resurser inom psykiatri och socialtjänst. Enligt utredningen är det ofta socialkontoret och den enskilde socialsekreteraren som är primärkontakt för många
avhoppare, även för de som behandlas inom psykiatrin då de hänvisats dit av socialtjänsten. (SOU,1998:113) Socionomer som kommer i kontakt med hjälpsökande fd sektmedlemmar behöver således ha en kunskapsbas om vilken kontext dessa individer kommer ifrån för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. Det är uppenbart att problemen som kan drabba en individ som lämnar ett slutet samfund är många och att socialarbetarna, när de träffar på dessa
individer, känner att de saknar kunskap. Hur kommer det sig att man inte forskat på hur dessa individer upplever den hjälp de erhållit och frågar dem vilken hjälp de anser att de skulle behövt? Jag bestämde mig för att ta reda på det.
2.0 Syfte och frågeställningar
Syftet med mitt självständiga arbete är att undersöka hur individer som lämnat eller uteslutits från samfundet Jehovas vittnen och sökt stöd av samhället, upplevt situationen och det stöd de erhållit.
-Vilka upplevelser har respondenterna av livet före, under och efter utträdet?
-Vilket stöd har de erhållit?
2.1 Avgränsning
Ovanstående utredning inbegriper avhoppare från diverse olika samfund och mycket av den forskning som finns pratar generellt om sektavhoppare där Jehovas vittnen mer eller mindre alltid inkluderas. Enligt Nylund (2004) är Jehovas vittnen ett ideologiskt kollektiv och en manipulativ sekt. För att avgränsa mig väljer jag att intervjua före detta Jehovas vittnen eftersom det är ett av de större trossamfunden i Sverige.
2.2 Ordförklaringar och begreppsförklaringar
Under denna punkt förklaras först några ord som ingår i Jehovas vittnens vokabulär och således även används av respondenterna i intervjuerna. Sedan följer en definition av sekt, Jehovas vittnen och uteslutning/avhopp.
2.2.1 Signifikanta ord i ett XJV-vokabulär
Avhoppare/Utesluten -någon som lämnat samfundet frivilligt eller ofrivilligt Avfälling -någon som är öppet kritisk mot samfundet
Dop -en symbolisk handling för att visa att man har överlämnat sitt liv åt Jehova
Förkunnare -någon som predikar, ”knackar dörr”, vilket man börjar med innan man är döpt Harmageddon -kriget på Guds stora dag
Hjälpkällan -en rikstäckande organisation som hjälper människor som vill lämna slutna
rörelser. De som driver Hjälpkällan har själva varit med i dylika samfund.
Jehova -Guds egennamn. I hebreiska skrifterna står det JHVH. De flesta säger Jahve, men
Jehovas vittnen har valt att utläsa det Jehova. Ingen vet längre hur det egentligen uttalades.
Organisationen - medlemmarnas benämning på samfundet
Pionjär -en heltidsförkunnare som oavlönat predikar 70 timmar i månaden (tidigare 90) Restriktioner -en slags tillrättavisning som kan innebär att man förlorar sina ”privilegier”
och exempelvis inte får svara på mötena
Rikets sal -Jehovas vittnens samlingslokal
Sanningen -Jehovas vittnens egen benämning på sin tro
Samvetskris -En bok skriven av Raymond Franz som suttit i ”Styrande kretsen” Styrande kretsen -En samling av åtta män som styr samfundet
Vakna & Vakttornet -tidskrifter utgivna av Sällskapet Vakttornet (Jehovas vittnens egna
litteratur)
Världen -världen utanför organisationen XJV -ett före detta Jehovas vittne
2.2.2 Sektdefinition
Ordet sekt härstammar från latinets se´cta som betyder följe, enligt
Nationalencyklopedin (u.å) och är en religiös grupp som avviker från samhällets religiösa huvudlinjer. Professor Roy Wallis har ställt upp sju kriterier som man ofta utgår ifrån när man ska definiera en sekt. Första kriteriet innebär att medlemskapet är frivilligt och att
medlemskapet förtjänas, inte tilldelas. Det andra kriteriet är att medlemskapet är exklusivt. Man får bara vara med om man förtjänar det och uppfyller man inte gruppens normer så kan man fråntas medlemskapet. Tredje kriteriet innefattar att gruppen ser sig som en elit. De är utvalda och har sanningen. Fjärde kriteriet är att de är i konflikt med den sociala omgivningen. De har värderingar och uppfattningar som står i konflikt med det övriga samhället. Femte kriteriet är att alla inom gruppen är egalitära, vilket innebär att alla i gruppen är jämlika, alla måste bidra. Sjätte kriteriet är att budskapet är etiskt och asketiskt. Exempelvis att allt arbete i gruppen är ideellt och oavlönat. Sjunde och sista kriteriet för att en grupp ska ses som en sekt är att den är totalitär, det vill säga den kräver totalt engagemang från medlemmarna och detaljstyr deras liv (Gustafsson, 1997). Järvå (2009) säger att ordet sekt eller kult har fått en negativ klang och för att kringgå det väljer man ofta i olika sammanhang att benämna liknande samfund för manipulativa rörelser eller nyandliga rörelser. Järvå (2009) själv väljer att använda sig av benämningen auktoritära eller totalitära rörelser. I denna uppsats undviker jag att huvudsakligen använda benämningen sekt även om Jehovas vittnen uppfyller Wallies sju kriterier, men i de fall då respondenterna använder den benämningen så har jag återgivit det utan omskrivningar.
2.2.3 Jehovas vittnen
istället för exempelvis Bibel 2000 (jw.org). Jehovas vittnens organisation är teokratisk, hierarkisk, patriarkal och har bestämda regler för medlemmarna. Följer man inte reglerna så blir man utesluten. De flesta känner till att Jehovas vittnen avhåller sig från blod i såväl mat som i blodtransfusioner och att man inte firar jul eller födelsedagar. Regeln att man inte får tvivla på organisationen är kanhända inte lika känd. Enligt dem är organisationen Guds organisation och den styrs av honom genom dess ledare. Även om man inte kan styra
medlemmarnas tankar så kan man styra deras handlingar. Uttrycker man tvivel blir man kallad till äldstebröderna för förhör. En medlem som upptäcker tvivel hos sin trosfrände måste anmäla det vidare till äldstebröderna för att själv inte begå en synd. Om tvivlaren i förhöret inte ångrar sig så kommer hen att bli utesluten. Att bli utesluten innebär att ingen längre pratar med en, man blir en ”icke människa”. (Liedgren, 2009)
2.2.4 Uteslutning/avhopp
”Efter att meddelandet lästs upp förutsätts att inget Jehovas Vittne längre pratar med
den uteslutne. På så vis avstängs den uteslutne från möjligheten att själv komma till tals och kunna förklara sig för vänner och andra medlemmar. (...) om någon skulle försöka tala med dem efteråt, skulle detta äventyra den personens egen ställning och utsätta också honom eller henne för risken att bli utesluten. De uteslutna blir sålunda effektivt isolerade från Vittnena. ”Locket läggs på” för all vidare diskussion om saken.” (Franz, 1990 s.33)
Jehovas vittnen själva ser sitt handlande som en akt av kärlek. ”När de förstår vilka
konsekvenser deras synd får, kanske de ångrar sig. Dessutom kan goda minnen från tiden när de var nära Jehova och hans folk också bidra till att de vill komma tillbaka. Alla i
församlingen kan visa kärlek baserad på principer genom att undvika kontakt och samtal med den som har blivit utesluten. (1 Kor. 5:11; 2 Joh. 10, 11) Då ställer de sig bakom
tillrättavisningen som Jehova har gett genom de äldste.” (watchtower library, 4/2015) För att
är mellan 100 och 200 Jehovas vittnen i Sverige som frivilligt eller ofrivilligt lämnar organisationen varje år.
3.0 Kunskapsläge
Det är skralt med forskning gällande uteslutna Jehovas vittnens uppfattning om den hjälp de erhållit från samhället. Fokus i olika studier har snarare legat på varför man går med i dylika samfund, varför somliga väljer att lämna och hur individer påverkas. Liedgren (2007) har studerat hur och under vilka omständigheter personer väljer att in- och utträda ur Jehovas vittnen. Hon drar slutsatsen att utträdesprocessen består av olika faser som inte nödvändigtvis sker i kronologisk ordning. En fas handlar om att individen kan uppleva tvivel på grund av brister i ideologin eller höga krav från organisationen, en annan fas kan innebära att individen bejakar intressen utanför organisationen, samtalar om sitt tvivel eller läser kritisk litteratur från avhoppade Jehovas vittnen. Sedan kommer en vändpunktsfas då personen i fråga inte längre kan identifiera sig med sin tidigare uppfattning. Därefter följer olika mer eller mindre medvetna beslutsfattanden som kan, men inte nödvändigtvis kommer att resultera i ett utträde. Efter utträde kan individen komma in i en bearbetningsfas som inbegriper reflektion och så småningom kan hen komma in i ett stadie där hen kan få en distans till sitt liv i rörelsen (Liedgren, 2007). Enligt Hookway och Habibis (2015) kunde man urskilja två orsaker till utträde; den ena som konsekvens av konflikt mellan individen och samfundets doktrin och lära och den andra till följd av en nyfikenhet på den sekulära världen utanför. Enligt studien kunde personer som lämnat organisationen uppleva en identitetsförvirring och hade då ett behov av hitta en ny moralisk kompass att förhålla sig till, vilket medförde att några sökte professionell hjälp medan andra vände sig till självhjälpslitteratur eller hittade andra intressen för att bilda sig en ny identitet (Hookwaay och Habibis, 2015). Frisk (2017) delar in
upplevelsen av att lämna rörelsen i tre olika teman; faktorer som påverkar upplevelsen att vara en före detta medlem, (som inbegriper att förlora kontakten med familjemedlemmar och vänner), processen att bli en före detta medlem (faktorer som spelar in, såsom tvivel och att inte känna sig hemma i gruppen eller har familjemedlemmar som lämnat gruppen) och sista temat är den psykologiska inverkan det har att växa upp inom en kontroversiell
enskild diagnos täcker in den spännvidd av problem som kan drabba en människa som lämnar en sekt. Även han delar in processen av att lämna i olika faser; chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen, i enlighet med kristeorin (Cullberg, 2009). Han menar att det i behandlande arbete är viktigt att identifiera vilken fas klienten befinner sig i för att ha någon möjlighet att möta sin klient där den befinner sig.
Järvå (2009) tar även upp olika misstag man som terapeut/socialarbetare kan göra i möte med sin klient, såsom att leta i det förflutna och söka anledningen till varför någon gått med i rörelsen. Det finns ingen gemensam nämnare till varför någon söker sig till en sekt, menar han. Ett annat misstag, om man stöter på en tonåring som lämnat Jehovas vittnen skulle, enligt Järvå, kunna vara att tro att det är en vanlig tonårskonflikt som går att lösa med exempelvis familjeterapi. Man behöver vara medveten om att om familjen är kvar i rörelsen så kommer de i nio fall av tio att ta avstånd från barnet. Man bör inte bagatellisera problemet genom att tro att det är en tillfällig, övergående familjekris. Järvå (2009) anser även att man bör ha i åtanke att klienten har en helt annan världsbild än vad man själv har. Om individen exempelvis pratar om demoner som förklaring på sin ångest så bör man ha i åtanke att demoner är en vanlig förklaringsmodell i den värld hen kommer ifrån och inte nödvändigtvis ett tecken på psykos. Somliga har betraktats som psykotiska och blivit behandlade därefter trots att de bara skulle behövt höra att man tror på hens upplevelser och att reaktionen är fullständigt normal baserat på vad hen varit med om. Johansson (2009) betonar vikten av att våga fråga. Hon menar att en sådan enkel sak som att ställa frågan ”Är du med i, eller har du lämnat någon grupp eller församling?” kan få en patient eller klient, som annars kanske inte skulle nämnt något, att öppna upp sig. Hon nämner även vikten av att vara lyhörd, visa intresse och medkänsla och ta reda på saker man inte förstår -öka sin kompetens om gruppen. Att bekräfta och visa acceptans, så att individen upplever att den får finnas till och att hens känslor och tankar är förståeliga utifrån situationen. Swartling (2009) säger att kunskapen om sektproblematiken är alldeles för dålig och menar att klienterna måste få mötas av kunskap och förståelse om de ska kunna bli hjälpta. Hon hävdar att man måste börja med
sektproblematiken om en patient/klient varit med i en sekt, för annars lägger det ett lock över alla andra eventuella problem.
samfundet Jehovas vittnen och Frisk (2017) delar in upplevelsen av att lämna rörelsen i tre olika teman. Järvå (2009) menar att det finns misstag man som terapeut eller socialarbetare kan göra i möte med en individ som lämnat ett slutet samfund och Swartling (2009) säger att kunskapen om sektproblematiken är alldeles för dålig. Hon menar att man måste börja med sektproblematiken för att det inte ska lägga ett lock över andra eventuella problem (Swartling, 2009). Detta bär jag med mig i min fortsatta undersökning av hur mina respondenter upplevt sin uteslutning och samhällets stöd därefter.
4.0 Teoretiska perspektiv
Härnäst kommer jag presentera de teorier jag har valt, existentialism/humanism och KASAM som är ett salutogent perspektiv.
4.1 Humanism/existentialism
Humanismen har sitt ursprung i det antika Grekland genom Sokrates och i Kina, med filosofen Kung Fu Tzu, mera känd som Konfucius. Dess grundläggande tankar inbegriper kritiskt självständigt tänkande. Att tänka självständigt och inte blint acceptera auktoriteter då de ofta i första hand ser till sina egna intressen. Det mänskliga värdet har enligt humanismen sin grund i den mänskliga personligheten och människan bör basera alla sina värden på livets helighet. Humanism skulle kunna sammanfattas med att alla människor föds fria, varje människa är unik och alla människor har samma värde. FN har förankrat humanismen i konventionerna om mänskliga rättigheter (2016).
Enligt Payne (2014) handlar existentialism om hur människor upplever det faktum att de lever, har en existens. Fokus ligger på människans förmåga att skaffa sig personlig makt att kontrollera sina liv och förändra de idéer som styr hur de lever sina liv. Ursprungligen var humanismen påverkad av fenomenologi som är ett filosofiskt och sociologiskt idésystem som handlar om att vår förståelse av världen är beroende av hur föremål och skeenden framträder, hur vi tolkar dem och hur vi bearbetar vår varseblivning i tanken. Fenomenet självt påverkar givetvis, men hur vi uppfattar det kan vara viktigare än verkligheten för hur vi agerar.
om sig själva är hållbara och viktiga. Beteenden förklaras inte på något linjärt sätt inom humanismen. Man startar inte med människors problem, använder sin kunskap för att få förståelse för bakomliggande orsaker och sedan föreslår en teknik för förändring som
undanröjer problemet. Man ska som praktiker istället vara flexibel och acceptera att alla slags reaktioner på olika situationer är acceptabla och möjliga -olika faktorer samspelar med varandra på olika sätt som vi inte fullt ut kan förstå. En humanistisk praktik har som syfte att hjälpa människor att hitta sätt att leva så att de kan vara trygga i de sociala situationer de är delaktiga i och med de beslut de fattat. Problem är en naturlig del av människans villkor och målet med humanistisk praktik är inte problemlösning. (Payne, 2014) Stärker man istället människors emotionella och fysiska trygghet så kan de reagera ändamålsenligt på olika situationer i livet. Fokus ligger därmed inte på brister hos människor och deras sociala omgivning utan erbjuder en positiv syn på mänskligheten och de situationer de är en del av. I enlighet med många österländska idéer så menar humanismen att verkligheten är föränderlig och att livet ständigt är i ett blivande tillstånd. Det är inte möjligt att uppnå något slutgiltigt tillstånd. Genom att bryta ner saker och ting i små begrepp tappar man det större perspektivet och då minskar vår förståelse för balansen av saker som händer i livet. (Payne, 2014) Utifrån humanistiska ideal ska människor betraktas som helheter som samspelar med sin omgivning och man respekterar deras tolkningar och uppfattningar av deras egna upplevelser. Detta stämmer väl överens med många teorier för socialt arbete, men med större tyngdpunkt på jämlikhet mellan praktiker och klient. Genuint intresse och god kontakt med klienten är grundläggande, vilket man uppnår genom att behandla dem med värme och acceptans. (Payne, 2014)
Existentialismen grundades av Sören Kierkegaard på 1800-talet och vidareutvecklades senare av Jean-Paul Sartre. Existentialismens sex nyckelbegrepp är; existens, frihet, val, ångest, autentiskt/inautentiskt liv och ansvar. Enligt Sartre (1986) så skapar människan sig själv genom sina val. Att inte välja är också att välja. Man är själv ansvarig för sina val och vad man gör av sitt liv. Väljer man inte själv så gör någon annan det åt en. Att leva autentiskt innebär i stort sett att leva sitt liv på sina egna villkor. Att göra valet att lämna ett slutet samfund eller att aktivt välja att inte gå tillbaka, trots att man är medveten om
kunskap utifrån den andres perspektiv och bör därmed inte heller ha några förhandsförväntningar om hur en människa är eller ska vara.
4.2 Salutogent perspektiv: KASAM
Under 60- och 70-talet utvecklade Aaron Antonovsky det salutogena tänkandet och grundade begreppet Känsla Av SAMmanhang: KASAM som omfattar tre begrepp:
begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Kort förklarat: Begriplighet innebär att det som inträffat är begripligt, inte slumpmässigt och oförklarligt utan både inre och yttre stimuli upplevs förutsägbara och strukturerade -begripliga. Hanterbarhet innebär att man upplever att man klarar av att hantera situationen, man är inget offer utan har de resurser som krävs. Meningsfullhet innebär att man ser en mening i det som händer och känner att det
fortsättningsvis är värt att investera sitt engagemang i livets utmaningar. Antonovsky säger att man kan ha olika grader av KASAM, förenklat, en glidande skala från svag till stark.
Antonovsky (2005) talar om tre olika stressorer som påverkar vårt välmående: 1. Kroniska stressorer
2. Viktiga livshändelser 3. Vardagliga problem
De kroniska stressorerna är saker som påverkar en under en lång tid, som mobbing, långdragen sjukdom och så vidare. En individ med stark KASAM hanterar det genom att ta en dag i taget medan en person med svag KASAM fokuserar på lidandet och problemen som orsakas av stressen. Livshändelsestressorer är sådant vi kan drabbas av så som uppsägning, skilsmässa eller dödsfall. Vad dessa och de händelser som följer gör, är att skapa spänning. Det som är avgörande för om följderna av en sådan händelse kommer vara skadliga, neutrala eller hälsobringande är hur stark KASAM den individen som upplever händelsen har, säger Antonovsky (2005). Vardagliga problem inbegriper saker som inte påverkar vår situation långsiktigt, exempelvis mindre olyckor, enstaka konflikter eller stressiga dagar. Här spelar inte graden av KASAM in på samma sätt.
menar att en person med rigid KASAM tror sig veta allt och att allt går att lösa, men när verkligheten så småningom tränger sig på så blir man väldigt skakad och kan inte hantera förändringen. Enocksson (2009) menar att det kan upplevas som meningsfullt att vara med i en sekt. Man får svar på livets alla frågor, man har gemenskap med likasinnade och man får bekräftelse och en känsla av att livet har en mening. En sekt som gör anspråk på att ha de absoluta svaren ”Sanningen” ger inget utrymme för förändring eller tvivel, vilket innebär en rigid KASAM, men likväl, en känsla av sammanhang. Även Antonovsky (2005) tar upp djupt religiösa människor som exempel på individer med rigid KASAM. Men han menar att sant troende personer som har en stark snarare än rigid KASAM inte är några robotar och även om man har anslutit sig till grundläggande principer och bestämda regler så finns det utrymme för individuell autonomi inom de strategier som används. När det större systemet förbjuder sådan autonomi så kommer en sådan individs KASAM antingen bli rigid eller så kommer
förändringen inte att tolereras.
5.0 Metod
I följande avsnitt kommer jag presentera hur jag metodologiskt gått tillväga för att undersöka före detta Jehovas vittnens upplevelse av sitt avhopp och samhällets stöd, i
samband med det. Inledningsvis presenterar jag den tolkande ansats jag kommer använda mig av, hermeneutik. Därefter diskuterar jag kvalitetskriterier, etiska överväganden, urval,
datainsamling och tillvägagångssätt.
5.1 Val av metod
Undersökningsmetoden jag har valt är kvalitativa halvstruktureradeintervjuer
(Widerberg, 2002). Då studiens syfte är att undersöka upplevelsen av att söka hjälp i en värld man tidigare inte velat vara en del av, har jag valt en hermeneutisk ansats. Termen
hermeneutik sägs härstamma från Hermes, gudarnas sändebud i den grekiska mytologin, vars uppgift var att förmedla och översätta gudarnas budskap till människorna. Hermeneutik betyder översätta, att tolka, klargöra och förtydliga. (Widerberg, 2002) Hermeneutiken menar att någon objektiv verklighet inte finns, utan består av innebörder som måste tolkas för att förstås. (Ödman, 2016) En uteslutning för ett Jehovas vittne innebär att omvälvande
undersökning ska kunna skapa en bättre förståelse för den process det innebär att lämna allt man känner till och börja på nytt i en ny värld, alternativt återvända till en värld man tagit avstånd ifrån -och vilken hjälp man kan tänkas behöva.
5.2 Kvalitetskriterier
Inom kvalitativ forskning blir det svårt att prata om begrepp som validitet och
reliabilitet då resultatet inte är mätbart. Såväl Bryman (2018) som Ahrne och Svensson (2016) pratar istället om trovärdighet. För att göra en kvalitativ uppsats trovärdig så krävs
transparens. Transparens eller genomskinlighet innebär att man tydliggör sin
forskningsprocess så pass att läsaren kan ta del av hur författaren har resonerat kring sina metodval vilket ska kunna kritiseras och diskuteras. Man bör visa att man är medveten om sin forskningsdesigns svagheter istället för att försöka dölja dem.
Kvalitativ forskning innebär att man ser saker ur olika vinklar och noterar vad som skiljer sig åt, snarare än att finna en otvetydig sanning. Därför har jag reflekterat kring teorier och svar under hela arbetet och försökt se på det ur olika perspektiv.
Ett annat begrepp som Ahrne och Svensson (2016) tar upp för att öka en studies trovärdighet är återkoppling till fältet, vilket innebär att man återkommer till individerna som deltagit i studien för att få en indikation på om de kan relatera och känna igen det forskaren sett. Då tidsutrymmet omöjliggör utskick och respons innan inlämning så kommer
5.3 Etiska överväganden
Etiska principer som man bör ta hänsyn till är informationskravet, att informera de som berörs om forskningsuppgiftens syfte, samtyckeskravet som innebär att deltagarna själva har rätt att bestämma över sin medverkan, konfidentialitetskravet, vilket inbegriper att alla uppgifter i undersökningen ges största möjliga konfidentialitet och nyttjandekravet vilket innebär att uppgifter som insamlats endast får användas för forskningens ändamål.
(Vetenskapsrådet, 2002) Intervjuerna har varit frivilliga och respondenterna har aktivt valt att delta. Deltagarna har anonymiserats och inga uppgifter har sparats. Detta informerades deltagarna om innan intervjun, tillika syftet med mitt självständiga arbete, att de inte behöver svara på mina frågor och att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande.
Jag bär på en förförståelse om den bakgrund som respondenterna kommer ifrån vilket inneburit att jag behövt reflektera mycket noggrant så att min förförståelse inte färgat
analysen. Min förförståelse för ämnet består i att jag själv varit ett döpt Jehovas vittne i 16 år av mitt liv. Jag lämnade samfundet för 12 år sedan. Jag vet vad det innebar att vara med; livsstilen, tiden man lade på möten och förkunnande, det enorma kontaktnätet, samhörigheten, den villkorade kärleken, balansgången mellan två världar. Jag vet också vad det innebar för mig att bli utesluten. Jag sökte aldrig hjälp ifrån samhället efter min uteslutning, jag räknade med att inga människor utanför samfundet skulle kunna förstå vad det innebar och jag skämdes över att ha varit ett Jehovas vittne.
Hermeneutiken lägger vikt vid språket och menar att det hjälper till att skapa vår värld, då orden alltid har en bakomliggande betydelse. (Ödman, 2016) Att respondenterna inte behövde förklara terminologin, vilket skulle kunna bädda för missförstånd, har underlättat min undersökning. Likväl var det viktigt att jag inte utgick från att jag visste vad
respondenterna menade baserat på min förförståelse, utan var öppen, lyssnade noga och tog till mig vad de berättade utifrån sitt perspektiv.
5.4 Metodproblem
För att hitta respondenter vände jag mig till en sida där man kan få kontakt med före detta Jehovas vittnen. För att få tillgång till den sidan så måste man bli inbjuden och aktivt tacka ja, vilket innebär att man måste haft en umgängeskrets tidigare där andra blivit
andra vill inte vara med i gruppen för att de anser att de lagt den perioden bakom sig och inte längre vill bli förknippade med Jehovas vittnen eller andra uteslutna överhuvudtaget. Personer som vill återvända till församlingen undviker tillika dessa sidor för ökad möjlighet att få återvända. De sistnämnda skulle mest troligt ändå inte söka professionell hjälp där deras bakgrund framkommer. Det finns alltså flera olika kategorier av före detta Jehovas vittnen som jag inte kan nå genom denna sida, vilket man bör ha i åtanke.
5.5 Urval
Mitt urval var målinriktat (Bryman, 2018)så tillvida att jag vände mig till en sida där jag vet att det enbart finns människor som har anknytning till Jehovas vittnen i någon form. De flesta har varit döpta och blivit uteslutna eller själva tagit avstånd. Där finns även individer som aldrig döpt sig och personer som döpt sig men inte formellt lämnat samfundet på grund av rädsla att förlora sin familj. Då responsen inte var så stor som jag hoppades fick jag även använda mig av snöbollsurval och hittade på så vis ännu en respondent.
5.6 Datainsamling
För att försöka förstå världen ur respondenternas perspektiv har jag valt att använda mig av semistrukturerade tematiska intervjuer (se bilaga 1). Det innebär att jag har haft ett antal grundfrågor att utgå ifrån och resonera kring, men intervjuerna har inte varit så uppstyrda som om jag hade utgått ifrån ett strängt frågeformulär. För att få tag på
respondenter gjorde jag en enkät där det framgick hur många som sökt professionell hjälp efter sitt avhopp. Jag valde även att göra ett avsteg från min plan genom att inkludera en skriftlig sammanfattning från en av informanterna som på eget bevåg skrev ned vad han ville berätta -han hade alltså inget frågeformulär att förhålla sig till.
5.7 Tillvägagångssätt
intervju. Jag fick respons från fyra personer som uppgav att de gärna ville ställa upp på en intervju. En av dessa valde att skicka en skriftlig redogörelse. Jag fick tips om ännu en person, som inte är medlem på sidan, som jag kontaktade för intervju. De fyra intervjuerna
genomfördes som videosamtal på Zoom, samtalen spelades in och transkriberades relativt omgående. Jag har i transkriberingen av intervjuerna valt att inkludera ”ljud” så som eh, äh, hmm och långa pauser då jag upplevde att det tydliggjorde känslan i respondenternas svar på mina frågor.De fyra samtalens längd varierade från 44 minuter till 61 minuter. Jag inledde samtalet med en kort genomgång av de etiska principerna och syftet med min undersökning. Jag informerade även respondenterna om att även jag har varit ett Jehovas vittne men jag berättade ingenting om min bakgrund i övrigt eller egna erfarenheter.
6.0 Resultat & analys
I detta avsnitt börjar jag med en presentation av respondenterna där deras bakgrund presenteras och även hur det gick till när de uteslöts ur samfundet och var de sökt stöd. Namnen på deltagarna är fingerade. Därpå följer en analys av deras minnen av tiden i samfundet, avhoppet/uteslutningen, upplevelsen av bemötandet då de sökte hjälp, följt av de råd respondenterna vill ge till socialarbetare. Slutligen kommer en sammanfattning av resultatet.
6.1 Deltagarna
Jenny, 31. Utbildad snickare, jobbar fackligt på heltid. Född in i Jehovas vittnen.
upptåg, bland annat idén att lämna organisationen. Jenny hade byggt upp ett nätverk av vänner utanför samfundet redan innan hon lämnade.
Jenny har haft kontakt med BUP och med socialtjänsten. Hennes erfarenhet är att de har mycket lite insikt i vad det innebär att lämna en sekt.
Johanna, 51. Jobbar inom socialpsykiatrin och läser psykologi på universitetet.
Johannas farmor var ett Jehovas vittne när Johanna föddes. Hennes pappa döpte sig när hon var liten och mamman döpte sig när Johanna var i tio års åldern. Johanna själv döpte sig när hon var 14. Anledningen till dop uppger hon vara en blandning av tro på Jehova och skräck för Harmageddon, men framförallt för att det är det steg man ska ta vid den tidpunkten. Johanna beskriver sin familjs status i församlingen som att de var föredömen som ofta framträdde på sammankomster, pappan hade tal i olika församlingar och hon själv blev pionjär. Kontaktnätet och umgängeskretsen var stor. Johanna var 18 när hon blev utesluten eller lämnade organisationen. Gränserna är suddiga och hon kan inte riktigt svara på om hon blev utesluten eller själv tog avstånd.
Johanna har sökt professionell hjälp i omgångar men känt sig negligerad när hon tagit upp sin uppväxt inom och uteslutning från Jehovas vittnen, såväl hos socialtjänsten som hos psykiatrin.
Johan, 46. Utbildad sjuksköterska, arbetar inom krisberedskap och krishantering.
Född in i JV. Hans familj och stora delar av hans släkt och ett stort gäng andra Jehovas vittnen flyttade till en liten ort för att starta en ny församling i sann nybyggaranda, när han var tre år. Efter cirka tre år blev den församlingen nedlagd på grund av konflikter inom församlingen och släkten. Johan döpte sig när han var i sjuttonårsåldern, han minns inte exakt. Vad han minns är att han hade tvivlat ända sedan tio-elva års ålder och funderat på om det var ett liv han själv skulle valt om han inte varit uppvuxen i det. Johan säger att han inte kan minnas någon stark tro eller hängivenhet eller att det skulle varit ett livsval av hela hjärtat och hjärnan som fick honom att fatta beslutet, utan snarare att han inte såg det som ett alternativ att lämna och då hade det varit konstigt att vara kvar utan att döpa sig. Det var den väg som skulle vandras på något sätt, säger han. Johan funderar lite över om han tog avstånd eller blev utesluten men kommer fram till att han rent formellt blev utesluten efter att han tackat nej till ett ”stöd-studie” som äldstebröderna erbjöd honom. Johan hade läst till sjuksköterska och hade en affär med en gift kvinna på sin arbetsplats. Johan kontaktade själv äldstebröderna och berättade om det och fick då bara restriktioner eftersom det inte var ett öppet förhållande. I den perioden så började Johan läsa ”avfällingslitteratur” och ett halvår senare så kontaktade han äldstebröderna igen och sa att han fortsatt träffa kvinnan och att han hade tvivel på läran. Då ringde de upp honom och sa att deras bedömning var att han behövde ett andligt studium för att stärka tron och att om han tackade nej så skulle han komma att bli utesluten. De gav honom en vecka att tänka på saken. Johan tackade nej och blev därmed utesluten ur
samfundet. Johan har idag ingen kontakt med sin pappa som är kvar i samfundet.
Johan hamnade efter sin uteslutning i ett tablettmissbruk. Det var lätt, eftersom han jobbade som sjuksköterska, berättar han. Han säger att det som var värst för honom var att förlora sin tro. Han började att ta tabletter för att minska sin ångest och kunna sova. Efter några år sökte han hjälp för sitt missbruk i en självhjälpsgrupp som arbetade utefter
jag vet från andra sammanhang att det finns en dålig kunskap om vad det är som är speciellt med att växa upp inom en sekt och vad det ger för dysfunktionalitet.
Jonas, 48. Jobbar som tekniker inom industri. Föräldrarna började studera bibeln med
Jehovas vittnen när Jonas var 3-4 år. Jonas säger att han inte minns när han döpte sig, men att han nog var femton eller sexton. Han lät döpa sig för att alla han umgicks med gjorde det. Det var ju inget jag var intresserad av egentligen, säger han, jag har aldrig trott på det där. Jonas förklarar att han levde ett slags dubbelliv där de ungdomar han umgicks med i församlingen festade mycket och hamnade på ”förhör” hos äldstebröderna med jämna mellanrum. Jonas minns inte riktigt när han blev utesluten, men han tror att han var arton eller nitton. Han vet inte heller någon specifik anledning till att han blev utesluten, men det var väl festandet säger han. Jag träffade ju tjejer, tillägger han, det kanske var det. Tiden runt uteslutningen minns Jonas som turbulent. Han minns inte riktigt var han bodde, men han tror att han bodde hemma den sista tiden. Jonas säger att allt var kaos. Hans föräldrar tyckte att det var det värsta som kunde hända, att det var väldigt problematiskt för dem, men att det handlade mest om prestige, kände Jonas. Det handlade aldrig så mycket om en själv, utan mer om deras status i församlingen, säger Jonas. Samtidigt så var det ju den umgängeskrets, den ”familj” man hade, säger han och tillägger att det på så sätt blev väldigt turbulent när de helt plötsligt inte fanns där. Jonas säger att tiden efter uteslutningen så var ingenting begripligt, allt var kaos och han festade mycket och blev självdestruktiv. Ett år efter sin uteslutning skadade han sig själv allvarligt och bestämde sig därefter för att gå tillbaka. I ett år behövde han gå på mötena innan han blev återupptagen. Väl tillbaka försökte han tänka att det var bättre där, men kände efter en tid att det inte fungerade, att han hade gjort rätt som hade lämnat första gången. Cirka ett år efter sin återupptagning blev han utesluten på nytt. Det var lättare att lämna andra gången trots att föräldrarna blev lika upprörda, säger Jonas. Den gången lämnade Jonas samfundet Jehovas vittnen för gott. Då var han 22-23 år gammal. Jonas föräldrar och syster är kvar i samfundet.
Jonas sökte aldrig någon hjälp i samband med sin uteslutning, men upplever själv att han har mått väldigt dåligt till och från hela livet. I februari 2020 mådde Jonas oerhört dåligt och sökte då, på inrådan av sin före detta flickvän, hjälp hos företagets beteendevetare som sa att det var traumarelaterat och mer än hon kunde hantera, hänvisade honom till
och återkommer till att han har mycket att jobba med men att han är väldigt glad att han äntligen förstår varför han har mått så dåligt hela livet. Jonas föräldrar och syster är kvar i församlingen och Jonas har idag en viss kontakt med dem.
Johannes, 37 år. Jobbar som tekniker på ett säkerhetsföretag. Mailade mig en kort
sammanfattning som jag här återger i korthet: Johannes lämnade samfundet Jehovas vittnen för cirka fem år sedan i samband med att han lämnade sin dåvarande fru. De har två barn tillsammans. Johannes är uppvuxen i en församling med mellan 80-100 förkunnare. Han skriver att alla var ”döds-seriösa”. Satan, demoner och Harmageddon var konstant
närvarande. Klasskamrater skulle förintas och så vidare… Inte jättesunt för ett högkänsligt barn, anser han. Johannes har haft ångest och sökte hjälp för det redan i 20-årsåldern. Han säger att psykologen försökte förmå honom att förstå att det var pressen från Jehovas vittnen som han inte klarade av, men det gav honom panik och han gick inte dit mer, för det är ju så Satan jobbar, trodde man, skriver han. Då han har haft problem med ångest sedan dess så har han sökt hjälp sporadiskt under årens lopp och Jehovas vittnen har alltid kommit på tal, skriver han, men att han alltid försökte framlägga det som något positivt. Med dop, fru och barn så har det varit för komplicerat att lämna, skriver han vidare. Efter en olycka 2014 fick han opiater som för första gången tog bort hans ångest och han blev snabbt beroende efter skilsmässan, berättar han vidare. I fem år levde han som narkoman utan att någon märkte det, jobbade heltid, hade barnen varannan vecka, tills det blev en överdos, skriver han. Då fick han kontakt med socialtjänsten. Johannes skriver att han numera går på en mottagning och får Subutex mot beroendet. Man är inte räddad från galenskapen för att man hoppar av, utan då börjar allvaret och som ett Jehovas vittne så vill man ju aldrig vara till besvär eller ta för sig med resurser, anser Johannes, så man isolerar sig med skuld och skam oavsett om man lyckats kurera sig från tron. Johannes skriver att myndigheterna alltid har försökt väcka honom att söka andra alternativ, men de vet inte hur de ska handskas med någon som är 100% säker på att man själv och barnen kommer förintas i Harmageddon.
6.2 Respondenternas minnen av tiden i samfundet
kontakt med sina föräldrar och upplevde att föräldrahemmet var en plats där de kunde vara sig själva. De pratar även om vikten av grundläggande tillit, självständighet och initiativförmåga vid identitetsskapande och att vuxenblivandets tid innebär stora förhoppningar och en känsla av stark optimism. För barn till Jehovas vittnen är ramarna så snäva och gränserna för vad som är tillåtet så rigida att det inte finns någon möjlighet att experimentera sig fram till vem man är. För uteslutna barn till Jehovas vittnen klipps familjebanden och föräldrahemmet blir en plats där de inte är välkomna om de vill vara sig själva. Om man förkastas för att man vill skapa sig en egen identitet så kan jag föreställa mig att det är svårt att ta sig an framtiden med de stora förhoppningar och den starka optimism, som Sorbring m.fl (2016) pratar om och det är föga förvånande att respondenterna i min studie beskriver sin uppväxt i negativa ordalag. Respondenterna i min undersökning har mestadels negativa minnen av sin tid i samfundet. Gemensamt är att de kände sig instängda och övervakade, de fick inte umgås med människor utanför samfundet under sin uppväxt. En av respondenterna minns sin tidiga barndom som en bra tid med kompisar, trygghet, ramar och ett sammanhang, men nämner även att han i tonåren upplevde ett hyckleri och en kärlekslöshet med hårda krav och stränga regler. Tre av dem säger att det som var positivt var gemenskapen, att de hade vänner och att man tog hand om varandra inom församlingen. Johannes beskriver en tid av ångest och att rädslan för demoner och Harmageddon ständigt var närvarande.
”Jag mådde ju inte bra. Alls. Alltså, det är ju så jävla mycket sådär psykisk terror och… psykisk misshandel. Speciellt för ett barn att hela tiden behöva tänka rätta saker, man får inte ens tänka fel tankar och… jamen jag tyckte att det var, jag tyckte att det var
jättejobbigt och man mår väldigt, väldigt dåligt över det.” (Jenny 2020)
”Jag kände det nog mest som att det var negativt. Tycker jag. För att det va… äh. Jag har väl aldrig varit troende överhuvudtaget. Och jag har aldrig tyckt att det har varit
liksom… aldrig varit intressant… och det har ju varit liksom en sån här… man har alltid känt sig utanför. På ett sätt. I… I samhället. Eftersom man inte… ville det där.” (Jonas 2020)
Jonas återkommer flera gånger under min intervju till att han kände sig utanför
en svag version av social exkludering, eller utanförskap. Jehovas vittnen exkluderar sig själva från samhället, men det sker främst på ett mentalt plan och är inte nödvändigtvis uppenbart för andra. Om man lämnar samfundet så vet man fortfarande hur man ska bete sig i ”världen”, men många vet inte hur de ska göra för att bli en del av den ”på riktigt”.
6.3 Avhopp/Uteslutning
Enligt Hookway och Habibis (2015) kunde man urskilja två orsaker till utträde; den ena som konsekvens av konflikt mellan individen och samfundets doktrin och lära och den andra till följd av en nyfikenhet på den sekulära världen utanför och Liedgren (2007) pratar om olika faser. En fas handlar om tvivel på grund av brister i ideologin eller höga krav från organisationen, en annan fas innebär att individen bejakar intressen utanför organisationen, samtalar om sitt tvivel eller läser kritisk litteratur från avhoppade Jehovas vittnen. Sedan kommer en vändpunktsfas då personen i fråga inte längre kan identifiera sig med sin tidigare uppfattning. Därefter följer olika mer eller mindre medvetna beslutsfattanden som kan resultera i ett utträde. Efter utträde kan individen komma in i en bearbetningsfas som inbegriper reflektion och så småningom kan hen komma in i ett stadie där hen kan få en distans till sitt liv i rörelsen.
Respondenternas orsak till utträde verkar ofta ha varit en kombination av nyfikenhet på den sekulära världen och en konflikt med samfundets doktrin i olika grad, i enlighet med Hookway och Habibis (2015). Utifrån respondenternas svar kan man utläsa att de verkar ha befunnit sig i flera av de olika faser som Liedgren (2007) beskriver, men olika länge och vid olika skeenden i utträdesprocessen. Johanna beskriver hur hon försökte leva upp till de höga kraven men inte orkade och gjorde val som ledde till uteslutning, Johan berättar om att han hade tvivel redan innan han döpte sig och han berättar att han så småningom läste
”avfällingslitteratur”. Jenny bejakade intressen utanför samfundet och skaffade sig ett nätverk utanför, redan innan avhoppet. Vändpunktsfasen verkar också den inträda vid helt olika tidpunkter för respondenterna. Jonas menar att han aldrig trodde överhuvudtaget och säger sig ha lagt bort sin jv-identitet långt innan uteslutningen. För Johan så kom vändpunkten när han läste Samvetskris (Franz, 1990):
verkligen det här att… Jamen jv, det var Sanningen, det var verkligheten, och även om jag hade tvivlat… få… det där svart på vitt, också de där lögnerna, undanhållandet, fegheten i det! Ja det kan ja säga, att när jag sitter och berättar om det såhär, att det väcker en ilska hos mig. Men då var det mest ångestladdat (…) jag blev så berörd när jag läste Samvetskris, det var att den var skriven på ett sådant ödmjukt och varmt sätt. För hade den varit skriven på… på ett sätt som var hårt eller onyanserat eller fördömande så hade jag inte tagit till mig utav den, men den var skriven på ett sånt mjukt sätt så den gick rätt in i hjärtat på mig. Jag kände att jag tyckte om honom, när jag läste den.” (Johan, 2020)
Enocksson (2009) skriver, precis som Antonovsky (2005) när han pratar om rigid KASAM, att det kan upplevas som meningsfullt att vara med i en sekt. Man får svar på livets alla frågor, man har gemenskap med likasinnade och man får bekräftelse och en känsla av att livet har en mening. Det som kan hända när man hamnar utanför det sammanhang som man tidigare upplevt som meningsfullt berättar Viktor Frankl (i Enocksson, 2009), en psykiater som varit fånge i koncentrationsläger, är att de fångar som inte kunde uppleva meningsfullhet i tillvaron sjönk ned i djup apati och dog. Att ha ett hopp var det som höll modet uppe och motiverade dem att kämpa vidare. (Enocksson, 2009) Respondenterna i min undersökning var alla uppväxta inom samfundet, döpte sig när de var mellan 14 och 17 år gamla och fyra av dem blev uteslutna mellan två till fem år efter sitt dop. Allesamman upplevde tiden runt sin uteslutning som turbulent och uttryckte det som den värsta tiden i deras liv. Jenny, Johanna och Jonas upplevde att familjesituationen som uppstod var det värsta med uteslutningen, medan Johan ansåg att förlusten av tron var det som kändes värst. Gemensamt för de tre förstnämnda var att de bodde hemma vid tidpunkten för uteslutningen. Både Jenny och Johanna blev utkastade hemifrån, medan Jonas bodde kvar hemma en tid. Alla tre beskriver den tiden som kaos. Johan befann sig i ett sammanhang där han hade nytt jobb i en ny stad, men även han mådde dåligt och hamnade i ett tablettmissbruk för att orka hantera tillvaron.
”Det jag led mest utav, tror jag ändå var, att jag förlorade min Gud, jag förlorade min tro. Det var mest omtumlande för mig. (…) Jag var en person som sökte mer frihet än
”Det jobbigaste var ju hur ensam man var. Jag hade ju två stycken saker som var jobbiga liksom. Jag tror inte att alla kastar ut sina barn. Eh, så den biten… var ju jobbig för att jag verkligen stod på backen liksom. Men om man tar bort den biten så var det ju liksom att, jag fick ju inte träffa mina småsyskon. Jag är äldst av sex syskon. Hade ju ganska små småsyskon också, jag längtade efter och gjorde allt för att jag ville, för att få träffa dem… och fick smyga med det.” (Johanna, 2020)
Tre av mina respondenter lämnade samfundet redan i tonåren, några få år efter att de hade låtit döpa sig. Hur kommer det sig att man väljer att döpa sig när man vet
konsekvenserna av en uteslutning? Liedgren (2009) förklarar att det redan vid inträdet i organisationen klargörs att man går miste om den närhet och vänskap man funnit hos de andra medlemmarna vid ett eventuellt utträde. Hon förklarar vidare att, även om man vet om det, så blir det för många, svårt att överblicka konsekvenserna av det förrän man befinner sig mitt uppe i det. Jenny bekräftar detta då hon berättar om ett tillfälle i sina tidiga tonår då hon var ute i tjänsten med sin kusin och de mötte en kvinna som uttryckte sig fördömande om Jehovas vittnens princip att vända sina barn ryggen om de inte ville vara kvar i tron. Jenny säger att hon, trots att hon var väl medveten om vad en uteslutning innebar, minns hur hon tänkte att
”det är inte sant, vad pratar hon om, det är klart att våra föräldrar skulle ha kontakt med oss!”. Jenny förklarar att idén kändes surrealistisk, det var väl klart att deras föräldrar alltid
skulle vilja ha en relation med dem…
Jag frågade respondenterna hur de hanterade sin uteslutning och allesamman svarade i olika ordalag att de ”stängde av” eller ”var på flykt från känslor”. Tre av dem säger att de festade mycket och på olika sätt blev självdestruktiva.
”Nej, det var totalt kaos. (…) Alltså jag blev ju mera såhär… självskadande beteende på något sätt. Så att det blev, det blev ju bara… Kaos.” (Jonas, 2020)
Järvå (2009) menar att ingen enskild diagnos täcker in den spännvidd av problem som kan drabba en människa som lämnar en sekt och räknar upp diverse olika problem, bland annat allvarliga psykiska kriser, minnesproblem, panikångest, depression, posttraumatiska stressymptom, psykosomatiska symptom, sömnrubbningar och mardrömmar, svårighet att lita på någon, rädsla för närhet, svårigheter med jagidentiteten och socialfobi. Respondenternas berättelser bekräftar detta. Johan och Johannes hamnade i missbruk för att dämpa sin ångest, Jonas har lidit av depression och självskadebeteende, Johanna har gjort upprepade
självmordsförsök och Jenny säger att hon drabbades av yrsel och illamående och trodde det var något fysiskt fel i huvudet, tills en läkare konstaterade att hon mådde psykiskt dåligt och behövde någon att prata med. Jenny säger att hon inte tror på demoner längre, ändå ligger den rädslan djupt och hon är mörkrädd och har svårt att sova ensam. Johanna säger att hon har varit rädd för demoner och nu i och med corona och andra världshändelser så kan hon fortfarande, över 30 år senare, känna ”tänk om de har rätt”.
Att tillvaron där och då varken kändes begriplig eller hanterbar är de eniga om.
Antonovsky (2005) menar att hög hanterbarhet är starkt beroende av hög begriplighet, det vill säga när man ställs inför olika krav så måste man ha en klar bild av vad kraven består i, för en upplevelse av att man har resurser för att kunna bemästra situationen. Om man lever i en värld som man upplever som kaotisk och oförutsägbar blir det svårt att tro att man kan klara sig bra, säger han vidare. Respondenterna beskriver hur de från en dag till en annan avskars från sin familj, sina vänner och i ett fall även från sitt jobb, och ”kastades ut” i en värld som i deras verklighet är styrd av Satan som kommer göra allt i sin makt för att hålla dem borta från Sanningen. ”Den kristne aposteln Petrus varnade: ’Var på er vakt. Er motståndare, Djävulen,
går omkring som ett rytande lejon och söker någon att uppsluka.’ (1 Petrus 5:8) (…) Var övertygad om att Satan finns. Han är skoningslös och grym. Han är starkare än vi. Spring därför och ta skydd hos någon som är ännu starkare. ’Jehovas namn är ett starkt torn. Dit in skyndar den rättfärdige och får beskydd.’ (Ordspråken 18:10)" (Vakttornet, 2012)
Johan berättar att han läste ett citat som fastnade hos honom, som gick ut på att ”Det
är inte mörkret där ute som skrämmer mig, det är mörkret härinne” och kände starkt att ”det inte är värre ute i världen, för det är så otroligt mörkt inne i samfundet, både känslomässigt och mentalt”. Johan säger att han aldrig har ångrat att han lämnat, eller längtat tillbaka, men
återvände till samfundet en tid, men kände att det inte fungerade i längden. Respondenterna är eniga om att de inte vill tillbaka. På frågan om vad som är det bästa med att inte vara ett Jehovas vittne längre svarar de enhetligt: Friheten. De räknade upp olika varianter av frihet; att göra vad man har lust till, att få känna vilka känslor man vill, att få ha åsikter, tycka och tänka vad man vill.
”Att jag är fri. Att jag kan göra vad jag vill så länge jag inte kränker liksom, bryter mot lagen eller gör en annan människa illa, har jag möjligheten att göra vad jag vill. Jag behöver liksom inte följa massa regler och ah, det är nog det största och att mitt sinne är fritt typ. Min hjärna är min egen.” (Jenny, 2020)
”Friheten på många plan. Tänka fritt, att eh, göra saker utan att få dåligt samvete. Ah, men det är friheten. Att vara jag liksom.” (Johan, 2020)
Sartre (1986) menar att människan är dömd till frihet, våra liv är inte mer än de val vi gör -att inte välja är också ett val. Att bli medveten om detta kan ge upphov till ångest, säger han, men den ångesten är inget annat än ett temporärt verktyg för att komma till insikt om att livet är ett projekt och det är vi själva som styr våra liv. Detta är existentialismens kärna, enligt Sartre (1986) och målet är att leva ett autentiskt liv, vilket innebär att man gör det man tror på, inte det andra förväntar av en. Människor som lämnar eller blir uteslutna ur ett slutet samfund, en totalitär organisation, en sekt och väljer att inte återvända, har onekligen gjort ett livsomvälvande val. Ett val som får konsekvenser. Men om man ska tro Sartre (1986) så är det den enda vägen till ett autentiskt liv.
6.4 Bemötande vid hjälpsökande
måste klara sig själv, för hon upplever att ingen förstår något ändå. Johanna försökte vid ett flertal tillfällen få gehör för vad hon ansåg var det bakomliggande problemet, men kände sig negligerad. Johan sökte hjälp och känner att han kom till en väldigt bra terapeut som kunde hjälpa honom till nya insikter om sig själv. Jonas som försökt sopa sin bakgrund under mattan, har mått väldigt dåligt till och från i hela sitt liv och sökte hjälp först i februari i år. Han är mycket nöjd med sin terapeut som han upplever visar stor förståelse och har erfarenhet av Jehovas vittnen sedan tidigare.
Järvå (2007) säger att ett misstag man skulle kunna begå, om man stöter på en tonåring som lämnat Jehovas vittnen skulle kunna vara att tro att det är en vanlig
tonårskonflikt som går att lösa med familjeterapi (…) man bör inte bagatellisera problemet genom att tro att det är en tillfällig, övergående familjekris, menar han. Jenny kontaktade socialtjänsten när hon och hennes kusin bestämt sig för att lämna samfundet och Johanna sökte sig dit när hon inte fick bo kvar hemma. Båda uppger att de blev bemötta med oförståelse.
”Vi hade möte med en socialsekreterare där, en kvinna som… alltså hon förstod verkligen INTE överhuvudtaget. Alltså vi förklarade flera gånger att det finns en risk att våra föräldrar kommer kasta ut oss, det finns en risk att vi inte kommer kunna bo kvar hemma och det enda hon sa var att ”det kan ju inte stämma, så funkar det ju inte.” (Jenny, 2020)
”Nä jag fick ingen hjälp. De hade ingen förståelse för det där inte. De trodde väl att
det var någon slags upprorisk ungdom såklart som inte ville följa föräldrarnas regler. Så det var ju bara att de tyckte att jag skulle åka hem.” (Johanna, 2020)
Jenny, som lämnade samfundet för 15 år sedan, fick även kontakt med BUP. Hur och varför minns hon inte, allt var så kaotiskt, men kanske berodde det på att hon behövde åka in och magpumpas en gång, säger hon. Hon upplevde hela situationen som konstig, för ”de
fattade ingenting och jag visste inte riktigt heller vad jag gjorde där, de förstod inte mig och jag förstod inte vad de pratade om eftersom de trodde att allt var frid och fröjd och att det var mig det var något fel på” säger hon. Vid ett senare tillfälle när Jenny var i 20-års åldern sökte
var helt fantastisk. Hon kände till Jehovas vittnen och hade haft flera patienter som lämnat samfundet, ”många har en uppfattning om Jehovas vittnen, men de har ingen aning om vad
det innebär, men hon hade det, det var som att hon visste vad jag varit med om” säger Jenny.
Swartling (2009) säger att kunskapen om sektproblematiken är alldeles för dålig och menar att klienterna måste få mötas av kunskap och förståelse om de ska kunna bli hjälpta. Hon hävdar att man måste börja med sektproblematiken om en patient/klient varit med i en sekt, för annars lägger det ett lock över alla andra eventuella problem. Järvå (2007) säger att somliga har betraktats som psykotiska och blivit behandlade därefter trots att de bara skulle behövt höra att man tror på hens upplevelser och att reaktionen är fullständigt normal baserat på vad hen varit med om. Enligt Payne (2014) menar humanismen att genuint intresse och god kontakt med klienten är grundläggande, vilket man uppnår genom att behandla dem med värme och acceptans.
Johanna, som lämnade samfundet för 33 år sedan, berättar att hon sökt hjälp i omgångar och alltid tagit upp sin bakgrund i Jehovas vittnen när hon skulle berätta om sig själv, men menar att det negligerats och då har hon känt att det inte var viktigt. Johanna säger att hon kom till en punkt då hon inte ville leva längre och lades in på sjukhus efter upprepade självmordsförsök. De ansåg att hon var för sjuk för terapi och gav henne bara mediciner. Så småningom flyttades hon till en annan psykiatri-mottagning och i terapin ville hon gå grundligt tillväga och började med att berätta om sin uppväxt som ett Jehovas vittne, varpå hon fick responsen ”men att man har växt upp som ett Jehovas vittne gör ju inte att man mår
dåligt”. Johanna säger att bemötandet fick henne att känna sig onormal som mådde dåligt på
grund av sin bakgrund och hade de känslorna. Johanna säger att det hade varit bättre om de hade sagt ’det här har jag faktiskt ingen kunskap om, men nu gör vi såhär och såhär’. Johanna säger att tack vare att de var så blasé och ignorerade hennes upplevelse och hon inte fick någon validering, så tog det 25 år innan hon började må bättre. Så småningom kom Johanna till en kurator där hon kände sig sedd och upplevde att hon fick bearbeta det hon ville i sitt egna samtal. Johanna säger att hon har utvecklat bipolaritet och äter medicin för det. Johanna läser numera psykologi på universitetet och jobbar inom socialpsykiatrin.
Johannes, som lämnade samfundet för fem år sedan, och efter en olycka blev beroende av opiater och sedan dess har levt i missbruk, berättar att han numera går på en mottagning och får Subutex mot beroendet. Där finns all hjälp med terapi, krishjälp och så vidare, alla samtal kretsar om hur jag ska kunna hitta en vardag där jag kan hantera uteslutning och bygga upp en ny identitet, skriver han. Johannes skriver att det lutar åt att han burit på
posttraumatiskt stressyndrom sedan tidig ålder. Johannes skriver att även om myndigheterna försöker, så vet de inte hur de ska hantera någon som är 100% säker på att hen själv och barnen kommer förintas i Harmageddon.
Johan, som lämnade samfundet för 24 år sedan, och då började missbruka tabletter, sökte först hjälp för sitt missbruk i en självhjälpsgrupp, men sökte senare även stöd hos en terapeut. Johan är mycket nöjd med stödet han fått. Han upplever att terapeuten var erfaren och kunde ta till sig det Johan berättade, även om det tog tid för honom att förstå att det finns fenomen som särskiljer uppväxten i en familj inom Jehovas vittnen från hur det är att växa upp i en ”vanlig” familj. Johan säger att terapeuten fick honom att förstå att även om han lämnat en sekt och den regelboken, så var strukturen i honom själv uppbyggd på det ”så jag
levde i min egen lilla sekt på något vis”. Johan säger att han tidigare levde med självcensur,
eftersom det hos Jehovas vittnen inte bara är handlingar som är rätt eller fel, utan även vad man tänker är rätt eller fel, känslor är rätt eller fel. Jag fick hjälp att sluta självcensurera mig och acceptera och beskriva mina känslor, istället för att värdera dem, förklarar Johan. ”Jag
slutade ha dåligt samvete utifrån känslor jag bar på, och det gjorde livet mycket, mycket mer behagligt att leva” sammanfattar Johan vad han anser att kontakten med terapeuten gett
honom. Johan har vidareutbildat sig inom krishantering.
Jonas, som lämnade samfundet för 30 år sedan, menar att han lade av sig jv-identiteten redan innan uteslutningen, men säger att hans tid i Jehovas vittnen har påverkat hela livet. Jonas säger att han aldrig har mått bra utan livet har varit ”upp och ner-upp och ner-upp och
ner”, han har varit väldigt deprimerad, men i bakhuvudet vetat vad orsaken var, säger han. En
person i Jonas närhet påtalade att han skulle behöva någon att prata med och vid 48 års ålder bestämde sig Jonas för att söka hjälp. När jag frågar varför han inte sökte hjälp efter
uteslutningen (då han tidigare beskrivit att allt blev kaos) svarar han ”det vet jag inte, jag…
slag i saken och börjat i terapi. Jonas berättar att han upplever hjälpen ”superbra,
jätte-jättebra”. Han säger att hans terapeut förstår att problemen är väldigt komplexa och att
terapeuten visar stor förståelse och har gett honom många verktyg för att kunna hantera sin vardag. Jonas berättar att han fått diagnosen c-ptsd och behandlas med emdr (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) som är en form av traumabehandling.
Om man jämför Johan, 46 som döpte sig vid 17 års ålder och lämnade Jehovas vittnen vid 22 års ålder med Jonas, 48 som döpte sig vid 15-16 års ålder och blev utesluten när han var 18-19 så kan man se vissa skillnader. Johan hamnade snabbt i ett missbruk men kom relativt tidigt in i sin bearbetningsfas i samband med att han sökte hjälp för sitt missbruk. Jonas däremot, valde att tro att ”det ordnar sig” och började inte bearbeta sitt mående förrän nyligen. Johan och Jonas hanterade sin uteslutning på olika sätt, vilket kanhända återspeglas i deras självbild.När jag frågar Johan hur han ser på sig själv idag svarar han ” På ett sätt ser
jag på mig själv som jag alltid har gjort, jag har alltid sett mig som, eller varit en nyfiken person… det är jag fortfarande och det är en styrka jag har, nyfikenheten, prestigelösheten, viljan att se verkligheten som det är. Att inte låtsas. Ju längre jag har levt, desto bättre har jag varit på att leva ett liv och förhålla mig till livet utan att låtsas (…) jag känner att jag är en person i ett sammanhang idag, ett sammanhang jag trivs i.” Jonas svar på samma fråga var:
”ja… (lång tystnad) Bra fråga. (lång tystnad) eh… (tystnad) Det… eftersom jag ändå går i
terapi nu så är det ju ganska mycket så här… Det är väldigt mycket så här som… Eh… Jag lär känna om mig själv. Nu. Så att ja… Hur jag ser på mig… Jag vet inte hur jag ska svara på den frågan faktiskt.” Humanistiska modeller säger att människors uppfattning om sig själva är
hållbara och viktiga. (Payne, 2014) Jonas som varit utesluten i över 30 år, säger att det är mycket han lär känna om sig själv nu, då han börjat i terapi och har svårt att svara på hur han ser på sig själv. Johan som varit utesluten nästan lika länge, men kom in i bearbetningsfasen tidigt, har en klar bild av vem han är. Jag föreställer mig att en person som kommit in i bearbetningsfasen tidigt, lär känna sig själv och sina styrkor snabbare än en individ som lever sitt liv ”på flykt” från det förflutna.
tidpunkten runt uteslutningen var kaos. En påtaglig skillnad består i att Jenny beskriver sin status i församlingen som ”det svarta fåret” och redan innan sin uteslutning hade hon skaffat sig ett nätverk utanför samfundet, som stöttade henne efter avhoppet. Johanna beskriver sin status i församlingen som hög. Hon hade ett stort nätverk i samfundet men efter uteslutningen hamnade hon på gatan och upplevde en stark ensamhet. Antonovsky (2005) säger att om begripligheten är hög i kombination med låg hanterbarhet, så leder det till ett starkt tryck mot förändring, detsamma gäller för låg hanterbarhet i kombination med låg begriplighet. I vilken riktningen det kommer gå bestäms av känslan av meningsfullhet, menar han. Om man tror att man förstår de problem man ställs inför och verkligen är engagerad, så kan man ha en stark motivation att söka efter resurser, och man kommer inte ge upp förrän man har hittat dem. Men utan den motivationen så kan man sluta reagera på stimuli och världen kommer då snart upplevas som obegriplig, man drivs inte heller längre att söka efter resurser (Antonovsky, 2005). Jag tänker att avsaknaden av ett nätverk utanför samfundet sammantaget med
oförståelse då hon sökte hjälp, minskade känslan av meningsfullhet för Johanna medan Jenny hade jobb och vänner som hon kunde prata med, vilket skapade en känsla av meningsfullhet, även om det professionella stödet uteblev.
6.4.1 Respondenternas råd till socialarbetare
Jag ställde frågan till respondenterna vilka råd de vill ge till en socialarbetare som träffar på en person som berättar att hen blivit utesluten från Jehovas vittnen.
Respondenternas råd stämmer väl överens med humanismen som har som syfte att hjälpa människor att hitta sätt ett leva så att de kan vara trygga i de sociala situationer som de är delaktiga i om med de beslut de har fattat. Humanismen säger även att man bör respektera människors tolkningar och uppfattningar av deras egna upplevelser (Payne, 2014). Järvå (2007) säger att somliga bara skulle behöva höra att man tror på hens upplevelser och att reaktionen är fullständigt normal baserat på vad hen varit med om. Härnäst presenterar jag en sammanfattning av råden:
”Att ge sig tid att lyssna och inte värdera, för att skapa någon form av förtroende i relationen. Så lyssna utan att värdera för mycket, utan visa verkligen att du finns och är beredd att lyssna, inte en gång utan flera gånger, för att signalera ’du är inte ensam… och trots att jag inte förstår allt du har varit med om så finns jag här som ett stöd.’ Så.” (Johan,
•
Tipsa om de nätverk som finns, såsom Hjälpkällan, där man kan få kontakt med människor som har varit i samma situation. Där kan man som socionom också lära sig mer om vad det innebär att lämna en sekt.•
Mer kunskap. Sätt dig in i vad det innebär att ha varit med i ett slutet samfund, en sekt.•
Var öppen med att du inte förstår fullt ut, för det går ändå inte att förstå exakt om man inte varit i samma situation, men visa att ”vi finns här, vi lyssnar och det finns människor som är intresserade av att hjälpa dig, som har en liknande erfarenhet.”•
Ta reda på vad den här sekten innebär och vilken skada den kan göra på barn.•
Döm inte. När det kommer en person som varit ett Jehovas vittne, eller någon som ingått i en annan totalitär rörelse, ta deras ord på allvar, hur konstigt det än låter. Om de pratar om att de är dödsdömda, så vet att det inte är någon överdrift. För den människan är det högst verkligt att de ska dö i Harmageddon.•
Förstå vilket stort steg denna individ tagit för att ens söka hjälp eftersom det egentligen är tabu i den värld de kommer ifrån.•
Förstå att personen framför dig upplever att hen befinner sig i en helt ny värld som hen inte förstår sig på, oavsett hur världsvan hen framstår.•
Var medveten om att det kanske finns mycket tankar och känslor som den här personen upplever som hen aldrig vågar yppa.•
Förstå att alla är olika. Bara för att man har mött en utesluten betyder det inte att nästa har samma upplevelse av sin tid som Jehovas vittne eller av sin uteslutning.•
Erbjud terapi.”När människor som kommer och ber om hjälp, inte bara kanske den här situationen nu, utan det handlar ju liksom om att få hjälp att komma över… De lever med så många olika känslor… Dels att de känner att de är helt nya i en värld som de inte begriper och förstår sig på, det är ett nytt språk man måste lära sig nya moralkoder, måste lära sig så mycket, måste få kontakt med människor, andra människor, komma bli en del av samhället. Känna sig som en del av samhället. För människan kanske har svårt att vända sig till samhället för det första, för det är ju tabu liksom i… i ”Sanningen” om man säger, till psykolog eller socialen eller någonting. De här människorna kan ju oftast ingenting vare sig från politik eller
