Om den Italienska kulturens förhållande till den R om erska.
F ö r s t a D e l e n
som med vidtberömda Pliilos. Facultetens tillstånd
u n d e r inse en de
a f
m a r .
CARL WI L HELM B ÖTTI h ER
E . O . P r o f e s s o r i M o d e rn a L itteraturen L e d a m o t a f K o n g l . V e t. och V itte r b .-S a in h . i Gutlieborg
f ö r P h i l o s o p h i s L a G r a d e n
ito m u icr a t t offentligen försvaras
a f
P E I I R O S C A R K O E R S N E R
a f W o j t m a n l a n d a o c h D a l a L a n d s k a p V i e a r . A p o l o g i s t v i d V e s t t r & s K. T r i r i a l - S c h o l a
p å G u s t a v i a n s k a L ä r o s a l e n d. 124 O c t . 1 8 4 0 p. v. t. t. m.
U P S A L A
W a h l s t r ö m & C. I 0 4 U,
ZL
D e t är en lika allmän som stor villfarelse att anse den ny-italienska bildningen vara blott ock bart en afk om ling a f den R om erska, ock en afkomling, från
*denna m er eller mindre vanslägtad. Rom är gam
m a lt, m en Ita lie n är dock äldre; ock, långt innan ännu på de sju kullarna vid Tibern någon stad fanns a n la g d , täjfla^e på Italiens jord en inkeinsk kultur
— den E truskiska — med Grekernas i söder ock öster. T ill någon fu ll, nationell utveckling kom vis
serligen icke den gången dcuna ur-italienska kultur.
D e ss brod d b le f afskuren a f Romarnes svärd; men, när en gån g på Rom arnes graf, efter långa tryc
kande tid e r , den länge qväfda åter blomstrade opp, då igenkände man i den nya växten den gamla ro
ten. T ram pad a f seklers k rig, vattnad med ström
mar at b lo d , kade den dock i löndom lefvat sitt tysta lif , ock ur landets innersta bröst sugit sina safter. D erföre sk all det för hvarje djupare forsk
ning visa sig i ett mer ock mer stigande ljus, att, vid den R om erska kulturens undérgång, firade den ursprungligt Italienska icke sin födelse, ulan sin
uppståndelse. D en h ad e sotVil bort hed endomens, sista århundraden: vid C hristendom ens m orgon vak
nade den ur sin långa sö m n , och Ilo m s hela lierr- lighet var då förbigången som en dröm .
Italien var a f ålder hvad det är ännu i d a g , ett konstens land: d ess infödin gar, d e uppfinnings
rika E truskerne, voro föd d e konstnärer. Spår fin- nr.s, att äfven andra a f d ess ur-innevånare tidigt gjort sig kända for sn illets glada lekar. R em arne d erem ot, som med våld hade inym pat sig på den Italienska stam m en, v o r o , och fÖrblefvo till en viss grad alltid 7 för detta land främ lingar. D eras p atrio
tism kunde visserligen gå ända till enthusiasm ; m en den var deck egoistisk t concentrerad inom den fläck a f la n d et, som hette R o m : redan den närmaste cam - pagnan derutom kring var från början en inkräktning.
F o t för fot m åste de eröfra åt sig I ta lie n , på sam ma sätt som de sederm era eröfrade C arthago, d e r , sedan staden längesedan var ö p p n a d , de ytterligare måste tillkäm pa sig gata efter gata. S to lta , herrsk- ly stn a , segerdruckna, med m edvetande a f sin b e stäm m else att en gån g beherrska v e r ld e n , hade de till en början hvarken sinne eller tid fö r fred en s stilla sysselsättn in gar, för V ettenskap och K onst. D e ras utåt sträfvande rigtning aflägsnade dem ännu från allt kontem plationens lugn ; och sönerna a f Mars u pp - funno ej ens något inhem skt namn för Guden m ed lyran. Också äga de för de första fem århundra-
dena a f sin tillvaro så godt som alls ingen L itteratur
h isto r ia ; ty i de Saliska hymnerna, så väl som i de F eseen n in sk a dialogspelen och det A tellanska folk s
d ra m a t, framglim ra ännu spår a f en kulturperiod, vida äld re än deras. D et är först vid pass 2 3 0 år f. C hr. f . , som Hom börjar få en L itteratur, och denna dock ej en ur nationens kärna framsprungen, utan en k o lo n ialväxt, öfverflyttad från Grekland. D et lig g e r n ågot karakteristiskt i den kända omständig
h e te n , att den Rom erska poesiens äldste represen
tant — L ivius A ndronicus — var en frigifven Gre
kisk sla f. A fven hland dennes efterföljare hade både ISaevius och Ennius andats Grekisk barndom sluft; och först h o s den sistnäm nde, a f Cicero och Qvintilianus så h ö g t prisade sk ald en , fram träder, i hredd med Grekisk härm ning, något som man kunde kalla R o
merskt n a tio n clt, och som här egentligen yttrar s ig , utom i valet a f fosterländska äm nen, i Reflexionens opoetiska öfvervigt.
D e t Ur oss alla bekant, till hvilken hög grad a f klassisk förträfflighet Romarnes L itteratur, allt detta oaktadt, under scdnarc förhållanden uppsteg.
A f deras S k ald er, Talare ocli H istorieskrifvare äga vi ännu för våra ögon odödliga m ästerverk, ur hvil- k a , om de ock så, med undantag a f hvad som hörer till S atiren s om råde, hufvudsakligen äro form ade ef
ter Grekiska m önster, dock en anda a f äkta Rom ersk sjelfständigket kommer oss till möte. F orm en var
A
och fö r b le f visserligen h os dem en hufvud sak ; men också hafva de i dennas utbildning till korrekthet och elegans hunnit ett m ästersk ap, hvari de ännu af intet nyare folk öfverträffats. O ch lik v ä l, med allt detta — hvilken kort blom ningsperiod var ej åt den Romerska Litteraturen beskärd! D en firar sina vårdagar under Ciccros k o n su la t, och med Tra
jani död är redan d ess som m ar förbi. D e ss bägge glänsande tid eh v arf, som i våra läroböcker prunka med m etallernas ädlaste nam n, o m slu ta , sam m anlagda, blott ett par m enniskoåldrar, begränsas inom den korta tidrym den a f 1 8 0 år. B evisar ej d e tta , huru föga fast rot den främmande växten hade slagit i Rom ersk jordm ån; huru litet den der var att anse såsom ett alster a f det bildsamma landets egen växt
lig h e t, och mer såsom en yp pig d rifh u sp la n ta , un
der några tiotal a f år skrytsam t uppställd till pryd
nad på F o ru m , till ögonfägnad i Cìesarernas b org?
Och har man väl för d ess korta v arak tigh et, for dess snabba vissning och slutliga fö r fa ll, i främsta rummet att anklaga n ågot annat, än ju st d ess egen brist på san n , egentlig n ationalitet, i fö ren in g med hela den Rom erska national-an d ans, från och med kejsardöm ets b örjan, o h jelp lig t brådskyndaude upp
lösning?
S ed a n , efter republikens f a ll, den gamba Romar- kraften var försvun n en , och folket ej mer kunde eller fick ur sin egen inre natur fritt utveekla s ig ,
var ostrid ig t de skiftande kejsarncs personlighet a f u tom ordentligt slor inflytelse äfvcn på Vettenskap och K o n st, och Tor dessas försummande eller m iss- led nin g drabhgr dc flesta af dem inför H istoriens d o m sto l ett tungt ansvar. Från A ugusti tid är den R om erska L itteratu ren s historia äfven dc Romerska k ejsarn es. P oesien hade nu for en tid blifvit en m odesak. D et började höra till Romersk urbanitet att äga e ller åtm instone hyckla interesse derför. D en g la n s , som hon spridt öfver Augusti h o f , fann ännu ett b lekn ad t återsken vid Trajani, vid H adriani, och de b ä g g e A ntoninernas; men vid dc öfriga Romerska (husarernas d ref för det mesta blott den ytligaste dilettan tism sitt flyktiga fyrverkerispel, oftast utan en g n ista a f sann P oesi. H os en och annan a f de k ejsare, som m est förqväfde så Veltenskapcns som P o esien s a n d a , yttrade sig dock ännu en synnerlig nitälskan för det blott och bart form ella. Så var redan T ib e r iu s, som eljest straffade Vettenskaperna såsom b r o tt, dock ytterst sorgfällig om ett vårdadt och rent sprdk och undvek med ängsligaste nog
grannhet de främmande o rd , som på hans tid hade insm ugit sig i Rotn. D io Cassius om talar, a tt, då kejsarn en gång i en utfardad förordning hade rå
kat bruka ett nytt o rd , kom delta såsom en tung förebråelse fö r honom om natten och aggade så hans Grammatikaliska sam vete, att han genast lät hallo alla språklärda till sitt h of för att fråga dem
Öfver deras m ening. E n a f d e s s a , A tteju s C a p ito , hade då h ofsm id igh et n og fo r att y ttr a , a tt från den stunden sh u lle ifrågavarande o r d , kejsaren till ära, varda upptaget i serm o u rb a n u s, hvarem ot en annan a f dem , M a r c e llu s, som to g saken m era alf- varsam t, förk la rad e, att det väl stod i kejsarens makt att gifva Rom ersk borgarerätt åt p e r s o n e r , men icke åt ord. — A f lika ringa båtnad för den R o merska sjä lso d lin g en , som denna T iberii linguistiska sam vetsöm het, var hans närmaste efterfölja res, C ali
g u la s, afundsjuka envishet att äfven i K on st och Vetfenskap vilja gälla fö r den ypperste. H an är ej den ende a f de Rom erska en våldsh errsk arn e, som på historiens m innespenning visar sig å ena sidan såsom tyrann m ed k ejsarkrona, å andra sidan så
som gäck med lagerkrans. D e , som i vältaligheten vågade uppträda m ed större fram gång än h a n , m å
ste plikta med fäderneslandets eller lifvets förlu st 5
eller räddade de sig endast genom det lägsta sm ic
ker. D e R ättslärdas skrifter borde såsom o tillb ö r
liga och öfverflödiga fo rstö ra s, då han ej erkände någon annan rätt än sin egen m ening. P å samma sätt s o m , 1 7 0 år sed n a re, broderm ördaren Caracalla lät öfver allt efterspana och förbränna A r isto telis verk, så ville äfven Caligula utplåna Ilo m c r i, och under det han åt sin egen od ödligh et b yg gd e tem p el, ville han ur R om s b ib lioth ek er utkasta bildstoderna af V irgilius och Livius. Claudii kejserliga författar
skap h a lp lika litet L itteraturen, som de sköna K o n stern a h ade skäl att glädjas åt N eros artistiska få fä n ga o ch fö r egen prisvinning beräknade anordning a f v ittra täflin gsspel på Capitolium hvart fem te år.
D e n sistn äm n de kejsarens periodiska anfall a f skön- h etssin n e gå i stegrad karrikatur ända till väm jelig- h e t; o c h , oin ännu några a f H ellas Sånggudinnor hade g lö m t sig qvar i R o m , kunde de ej annat än taga till flyk ten , d å , vid återkomsten från de Isth- m iska s p e le n , N ero der h ö ll sitt in tå g , i purpur och g u ld sittande på A ugusti triumfvagn och om- g ifv e n a f sina 1SOO vunna segerkransar. — Så såg d et u t i R om i> 0 år efter Augusti d ö d , och midt u n d er d et att sp r å k e t, såsom sådant, ännu fortfor alt räkna sitt gy ld en e tidehvarf. Längre fram , under en och annan k ejsa re, se vi den Grekiska Litteraturen i R om lcfva o p p , under det att den Rom erska dör u t: d et är k ä lla n , som ännu skickar sin v å g , sedan bäcken uttorkat. — Å te r en tid , och den unga Christna kyrkan börjar förfölja Hcdcntlomen ända in i dess klassiska verk och åt sekterismens sp lit afleda den lärda forskningen. — Med afsky vända vi oss hort från R om i dess djupaste förnedring; inen erkänna m åste v i, att en .«senat och ett fo lk , som med k ry
pande undergifvem het underkastade sig den nyck
fu llaste despotism a f sådana beherrskare, som t. cx.
en V ite lliu s, en D om itianus, en Commodus,*' h ad e upphört att vara värda några bättre. I kejsarenas
p ersonlighet afsp eglad e sig egentligen b lott tidens allmänna förderf. D e skyllra i H istorien endast så
som gradmätare a f dettas dju p, och sjelfve voro de snarare a f detta fo r d e rf ett u ttry c k , än de d ertill voro en orsak. F olk et och Senaten icke b lott tålte dem:
de höjde dem till skyarna ; och m ed sorg se vi från T iberii tid äfven de bättre a f R om s skalder och vältalare förnedra sig och sin konst till nesligt sm ic
ker och afguderi. V alerius M aximus o ch V ellejus Paterculus prisade T ib erius: L ucanus och Seneca höjde silt lo f åt samme N e r o , som sedan afTordrade dem deras lif$ och V eltenskapernas svurne fö r fö l
ja r e , D om itianus, som dock a f Senaten offentligen erkändes vara M inervas so n , b le f ej oberöm d a f S ta tiu s, a f Q uintilianus och M artialis.
Om a lltså , en ligt hvad redan är a n ly d t, R o m , under det första halfva årtusendet a f sin tillv a ro , knappt ägde några S ån ggu dinnor, sedan i h a st, un
der förvandlingen från republik till kejsardespotism och denna sednares första tid er, m edelst Grekisk in
flytelse utvecklar sin Litteratur till den m est stor
artade och fulländade blom ning 5 men dcrpå genast i andcligt afseende så försjunker oeh sam m anfaller, a tt, efter några få s e k le r , det ej ens mer äger qvar ett språk', så må väl fu lla skäl förefinnas till den m isstanke, att Rom erska kulturen aldrig i Italiens ursprungliga nationalkarakter ägd e något sannt rol
la s te , att déu der blott bildade en öfvergån gsperiod,
och att först Cliristendomen och de Germanska fo lk stam m arna löste ur mångåriga bojor den inhemska o d lin g e n , väckte Italiens egna krafter ur deras långa s ö m n , o ch dess skrämda sångfoglar ur deras långa tystn ad .
V i hafva i dessa allmänna drag hufvudsakligcn m åst inskränka oss till Romarncs L ittera tu r. Men a t t , äfven inom de bildande K onsterna, svårligen n ågon sann originalitet kan dem tillerkännas, deruti öfverensstäm m a alla äldre och nyare forskningar.
D e kufvade till en början Etruskernas k onst, och tilleg n a d e sig sedan Grekernas såsom en trophée. Men denna sednare var redan urartad, när Sulla bragte den nied i sitt triumftåg till Rom. Ilvad bäst och skönast här u tfö rd es, skedde också ej a f Romerska, utan a f Grekiska händer. Snart öfvergick den rena sym etrien och den sköna enkelheten uti tung öf- verlastning o ch småaktig praktlek. E fter A ugusti död skiljer sig den bildande Konsten redan väsent
lig t från den ädla Grekiska stilen: efter Iladriani tid sjunker den m er och mer. D en håller, på det hela ta g e n , jemna steg med Romarnes talande K onst, stiger och lallcr med d en , och den enas glänsande tid eh varf räcker ej längre än den andras.
F ör Rom erska kulturens förfall, brådskyndad genom kejsaresätets flyttning till Constantinopel och fulländad m ed det Vest-Romerska rikets fa ll, har ma» velat vältra förnämsta skulden på de inträn
gande B arb arerna, äfvensom man ofta h ör dem an
klagas fo r att under flera århundraden h afva hin
drat och hämmat den nyare Italienska kulturens ut
veckling. Denna b esk ylln ing är i så h ö g grad o- rä tlv is, att vi fastm er i dessa nordiska folkstam m ar med fu llt skal helsa Italiens välgörare och befriare.
En sträng N em esis bvilade öfver Rom . D e t hade u lsp elt sin role. D et hade undergräft sin egen stor
h et: dess rötter voro uppfrätta a f det djupaste sede- fo rd erf, och det remnade soin en utbrunnen vol- k a n , det sjönk genom sin egen ih å lig h et, sprängdes a f sina egna minor. I Rom var B a r b a r ie t långt före B a rb a rern a . D et fanns i sjelfva verket inom stadsportarna intet Rom q var, när dessa der tågade i n5 och det R o m , hvars undergång H istorien upp
tecknat till 4 7 6 år efter Chr. f . , var b lott det gam las vålnad.
A f den siste V est-R om erske k ejsarn, — kejsarn i miniatur — A u g u stu lu s, hade de anryckande nord
folken begärt halfva landet till besittning. N är detta b le f dem vägrad t, to go de det hela. M er än ett tap
pert folk stupade dock på det gigantiska försöket att återupprätta en s ta t, så sjunken som den R om er
ska: de stu p a d e, icke fo r äggen a f Rom arnes v a
p en , men fö r sm ittan a f deras seder. Ilerulerna voro det första o ffret, och ett svärdstygn befriade O doacer från att öfverlefva sitt folk. D ock hade han — ” en rättvis och m ild furste” — säga de
Italien sk e Ilistorieskrifvarne — ”ehuruval, tillä g g a d e , en kättare ocli Barbar”, under trettonårig fred lå tit d e t a rm a , sköflade landet åtminstone få an
das ut efter dess oly ck o r, och såmedelst förbc- red t bättre tider. Kommit hade emedlertid med sina ännu kraftfullare G ölher den prisade Thcodorik — densam m e D iethrich a f Bern (Verona), om hvilkcn den Germ anska Sagan har så mycket att förtälja, o ch h vars m inne ännu sjunges a f fiskarena på F är
öarna. — Ila n s visa, fridsamm a, rättrådiga regering b lc f en balsam för Italiens sår; men äfven Götherna dukade under. E fter föga mer an sextio år var på den p eslsju k a marken äfven denna senfulla stam murk- n a d , sto d åtm instone nu ej längre bi mot Grekernas hala svärd. Hvad O doacer för en bättre sakernas ord n in g hade fÖrberedt, b le f likväl a f de Östgöthi- ska regenterna i ännu större scala fortsatt; och un
d er d e ra s tid se vi en efterglans af Romersk Vetten- skap o ch K onst hvila öfver Italien. B et är ännu ej den nya tidens m orgonljusning; men det är en vacker a fton rod n ad , det är den sista solblicken a f en tid , som man trodde langcsc’n vara nedgången.
C assio d o ru s, B o eth iu s, Ennodius, A rator, Elpidius
— äro alla namn från denna tid , omgifna a f vet
tenskaplig eller vitter glans. A f de förstnämde tven- ncs snille och rådigliet förstod Theodorik länge a tt visligen begagna s ig , om också den cncs slu tliga öde g a f bekräftelse åt det kända omdömet ö fv e r
T heodorik: ”F ö d d Barbar b le f han en sto r Monark;
men den store M onarken b le f , innan han d o g , åler Barbar.” Ä g e r det g ru n d , att T h eod orik ej ens med pennan kunnat skrifva sitt nam n, så har han dock med ära skrifvit det i Italiens lid eb ock er g e
nom sitt nit fö r b ild n in gen , sitt skydd åt Yetteu- skapcrna, sin vård om R om s gamla m innesmär
ken. F ö r Rom och dess ära ägde i allm än het Öst- götherna långt mera h jer la , än Rom arnc sjclfva.
D et är under dessa så kallade Barbarers tid , som vi se sch o lo r öppnas i nästan alla Italiens större städer; som vi i Ilom se lärostolar uppstå fo r Gram
m atik, V ältaligh et och L agkunskap; som vi se sär
skilta väktare, de så kallade Com ites nitentium re
ru m , tillsältas fo r att nattetid bevara R om s konst
skatter; det är under denna tid , som R om s klas
siska författare börja sa m la s, vårdas och från fläc
karna a f kopisters råa okunnighet kritiskt renas g e
nom cn V e tiu s, en A g o r iu s, en B asiliu s, en M avor
tius ni. fl. Så är den äldste Codcx a f V ir g iliu s , det beröm da m an u scrip t, som nu utgör M cdiceiska B ibliothekets förnäm sta p ryd n ad , ett arbete från denna tid, med anacliGretisk flit utfördt a f Rufius A pronianus i Rom. — I R aven n a, i P a v ia , i V ero n a, stå än id a g portiker, aquedueter, palalser, uppbygda a f G ötherna, och fördelaktigt vittnande om deras egna konststräf- vanden. T ill den grad oförtjent har H istorien på
tryckt hela denna folkstam stäm peln a f rå vandalism.
H vad man i detta afseendc velat påbörda Ost- g ö th e r n a , drabbar deremot 1 fullt mått dels V cst- g ö th e r n a , dels den Grekiska kejsarns roflystna härar, som nu kom m o att återkräfva Italien, såsom en dem tillh ö r ig provins. Hunnernas och Vandalernas härj
nin gar Uro knappt att jemfora med dessa Grekers, som slu ta d e med att på Italiens jord utrota icke b lo tt Ö stg ö th ern a , men äfven allt det g od a, hvars frön d e sse der hade utsått. Med samma v å ld , som de från H adriani m ausolée — det nuvarande Castel San A n g e lo — slungade ner på fienden de sköna m arm orstod erna, plundrade de öfverallt Italien på d ess dyrbaraste fornlem ningar, och plundrade såsom äkta k ä n n a r e , borttogo det värderikaste, som kunde u p p letas i scu lp tu r, i vaser, i gemmer, och kunde knappt mätta sin snikenhet efter guld, silfver och bronz. E fter den sista varan var deras lystnad så s to r , alt sjelfva Pantheon måste släppa till sitt bronztak. D et var en oblidkelig vedergällningsrätt, som här sent, men strängt, utkräfdes. Grekland tog sitt tillb a k a , och A drias vågor återbtiro en ansenlig d el a f livad de fordom öfverfört. Men säkert är, att likaså ord n ande, upprätthållande, lifvande, som OstgöthemaT i Italien hade uppträdt, likaså omhvälf- v a n d e , förstöran de, m ördande, uppträdde efter dem sönerna a f Grekland.
T ill lycka för det arma Italien var folkomsätt- ningen i Europa nu som lifligast. Den nya tiden
var stadd på sin m orgonvan d ring, o cli a lla vägar gingu till R o m . Snart fo li den shöna h a llo n i ar
marna på ett nytt f o lk , d e r å a , men ta p p ra , stolta, frisinnade L ongobarderna. D et var ej b lo tt en väl
d ig krigarsvärm , som här koin till a n fa ll: det var en h el n a tion , m ä n , q v in n or, g u b b ar, b a r n , som här kom att söka ett nytt fädernesland. F rån denna stund räkne vi Italiens rätta föryngring. D en kunde endast tillvägabringas genom inym pning på den gam la förbildade stammen a f ett så kärnfriskt n atu rfo lk , som detta. U nder 2 0 0 -å r ig besittning a f det lan d , hvaråt de snart gåfvo sitt eget namn — och som då omfattade vida m e r, än det nuvarande Lom bar- diet — införlifvades L ongobarderna fu llk om lig t med återstoden a f Italiens uräldsta fo lk g ren a r, o ch b il
dade med dem p lan tsk olan för hela det n y a , frukt
bärande Italien. Ä fven när längre fram makten ur deras hand öfvergick i F ran k ern as, fortfor dock deras en gång vunna in flytelse på Italien s regenera
tio n , och ända in de sista tiderna se vi öfverallt dera s ättlingar i sp e tse n , när fråga varit om den Italienska odlingens h ögsta interessen. E n h elt ny kraftutveckling tog med dem sin början. T y sk red
lig h e t, T ysk flit, T y sk t välstånd fram trädde snart italieniseradt. D et är i synnerhet m ed elfte århun
d ra d et, som för Italien s bildningshistoria ett nytt tid eh varf begynner. L uften är nu likasom re n sa d , och man märker på h ela organism ens sprittande lif-
iig k e t , att ett nytt blod genom ström m ar dess ådror.
L on gob ard erne och de m ed dem följande Sach- sarne äro nu fuilkom ligt naturaliserade. Ö stgö- th erne hade velat upprätta det gam la: Longobar
derne derem ot grundläde idel nytt. Ö stgötherne hade sö k t b esvärja de fordna R om anie till lif igen: hos L ongob arderna b le f ordet Ilo m a re ett skymfnamn;
o c h , u nder det den Romerska raccn, genom äfven p h y sisk t förlorad fortplantningskraft, gick sin sjelf- d öd t ill m ö tes, framträdde småningom ur L ongo- b ardernas inforlifning med Italiens u rfo lk , ett n y tt, ett g la d t , ett lefvaude slä g te, med ännu oförstörd h älsa i s e d e r , med öppet öga för naturen, m edfödt sinn e fo r K on sten , m ed sorglös njutning a f stun
den o c h friska förhoppningar för framtiden. R o m a n ie hade försvunnit. Italien arn e trädde fram.
V i känne detta fo lk , som man vanligen så o- riktigt anser för b lo tt förskämda Rom are. N ågot R om erskt hafva de ii sig — det är sannt; — de äro gifna /or//idyrkar(e? och redan deras yttre h åll
n in g förråder ett arf af Romerska anspråk; men el
j e s t , till sjeltva kärnan af sin karakter, huru him- m elsvidt skiljde från de stoiska verldseröfrarne, huru nära derem ot i m ycket beslägtade med de gamla E truskerna, t. ex. i deras kärlek for m u sik, deras anlag för K onst i allm änhet, deras merkantila åhåga o. s. v. IIvem vet e j? hvilken h ög role Qvinnan städse sp elat i det nya Ita lie n , och ihågkomm er ej
d erv id , huru h os Etruskerna m ödrarnas slägtnauin bestäm de sön ern as! — Italiens natur är s je lf en vek, klem ande m o d er, och liar uppkallat sönerna efter sig. P å henne brås Italicnarne vida mer än någonsin R om a n ie det gjorde. D en ytterst brokiga om väx
lin gen i klim atförhållanden och vegetation afpräglar sig likasom om edelbart i innevånarnas m ångfalldigt nyancerade m uuicipalkarakterer och lokallyn nen, som ofta förete en bestäm d sk iftn in g , någon gång rentaf en fiendtlig m o tsa ts, ej b lott em ellan de olika stä
d ern a , men inom de olika qvarteren a f samma stad, d e olika byarna vid foten a f ett o ch sam m a b erg.
Denna olikh et finner ett nytt uttryck i de mång- falid iga d ia le k ter, i hvilka språket sö n d erfa ller, sin s
em ellan a f så afgjord sk iljak tigh et, att t. ex. T assos G erusalem m e L ib e ra ta utgifvits i tryckt öfversättning på icke m indre än nio särskilta Italienska dialek
t e r , och på flera a f d e s s a , såsom den V enetiansk a, den B ergam asciska och C alab resisk a, i flera olika upplagor. U tom dessa nio kan man uppräkna ytter
ligare sex hufvudm undarter, som alla hafva i tryck sin särskilta L itteratu r5 och bland dessa fem ton huf- vuddialckter grenar sig åter ensam t den Toskanska i sex bestäm da u nd erafd elnin gar, som hvar fö r sig äga sin traditionella folks-litteratur. I alla dessa m undarter lig g er onekligen ett R om ersk t elem en t5 m en d er lig g er o ck så , vid sidan a f d etta , ett ännu ä ld r e, ett ur^italienskt, och dessa tvenne elem enter