• No results found

ZL CARL WILHELM BÖTTIhER

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "ZL CARL WILHELM BÖTTIhER"

Copied!
18
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Om den Italienska kulturens förhållande till den R om erska.

F ö r s t a D e l e n

som med vidtberömda Pliilos. Facultetens tillstånd

u n d e r inse en de

a f

m a r .

CARL WI L HELM B ÖTTI h ER

E . O . P r o f e s s o r i M o d e rn a L itteraturen L e d a m o t a f K o n g l . V e t. och V itte r b .-S a in h . i Gutlieborg

f ö r P h i l o s o p h i s L a G r a d e n

ito m u icr a t t offentligen försvaras

a f

P E I I R O S C A R K O E R S N E R

a f W o j t m a n l a n d a o c h D a l a L a n d s k a p V i e a r . A p o l o g i s t v i d V e s t t r & s K. T r i r i a l - S c h o l a

p å G u s t a v i a n s k a L ä r o s a l e n d. 124 O c t . 1 8 4 0 p. v. t. t. m.

U P S A L A

W a h l s t r ö m & C. I 0 4 U,

ZL

(2)
(3)

D e t är en lika allmän som stor villfarelse att anse den ny-italienska bildningen vara blott ock bart en afk om ling a f den R om erska, ock en afkomling, från

*denna m er eller mindre vanslägtad. Rom är gam­

m a lt, m en Ita lie n är dock äldre; ock, långt innan ännu på de sju kullarna vid Tibern någon stad fanns a n la g d , täjfla^e på Italiens jord en inkeinsk kultur

— den E truskiska — med Grekernas i söder ock öster. T ill någon fu ll, nationell utveckling kom vis­

serligen icke den gången dcuna ur-italienska kultur.

D e ss brod d b le f afskuren a f Romarnes svärd; men, när en gån g på Rom arnes graf, efter långa tryc­

kande tid e r , den länge qväfda åter blomstrade opp, då igenkände man i den nya växten den gamla ro­

ten. T ram pad a f seklers k rig, vattnad med ström­

mar at b lo d , kade den dock i löndom lefvat sitt tysta lif , ock ur landets innersta bröst sugit sina safter. D erföre sk all det för hvarje djupare forsk­

ning visa sig i ett mer ock mer stigande ljus, att, vid den R om erska kulturens undérgång, firade den ursprungligt Italienska icke sin födelse, ulan sin

(4)

uppståndelse. D en h ad e sotVil bort hed endomens, sista århundraden: vid C hristendom ens m orgon vak­

nade den ur sin långa sö m n , och Ilo m s hela lierr- lighet var då förbigången som en dröm .

Italien var a f ålder hvad det är ännu i d a g , ett konstens land: d ess infödin gar, d e uppfinnings­

rika E truskerne, voro föd d e konstnärer. Spår fin- nr.s, att äfven andra a f d ess ur-innevånare tidigt gjort sig kända for sn illets glada lekar. R em arne d erem ot, som med våld hade inym pat sig på den Italienska stam m en, v o r o , och fÖrblefvo till en viss grad alltid 7 för detta land främ lingar. D eras p atrio­

tism kunde visserligen gå ända till enthusiasm ; m en den var deck egoistisk t concentrerad inom den fläck a f la n d et, som hette R o m : redan den närmaste cam - pagnan derutom kring var från början en inkräktning.

F o t för fot m åste de eröfra åt sig I ta lie n , på sam ­ ma sätt som de sederm era eröfrade C arthago, d e r , sedan staden längesedan var ö p p n a d , de ytterligare måste tillkäm pa sig gata efter gata. S to lta , herrsk- ly stn a , segerdruckna, med m edvetande a f sin b e ­ stäm m else att en gån g beherrska v e r ld e n , hade de till en början hvarken sinne eller tid fö r fred en s stilla sysselsättn in gar, för V ettenskap och K onst. D e ­ ras utåt sträfvande rigtning aflägsnade dem ännu från allt kontem plationens lugn ; och sönerna a f Mars u pp - funno ej ens något inhem skt namn för Guden m ed lyran. Också äga de för de första fem århundra-

(5)

dena a f sin tillvaro så godt som alls ingen L itteratur­

h isto r ia ; ty i de Saliska hymnerna, så väl som i de F eseen n in sk a dialogspelen och det A tellanska folk s­

d ra m a t, framglim ra ännu spår a f en kulturperiod, vida äld re än deras. D et är först vid pass 2 3 0 år f. C hr. f . , som Hom börjar få en L itteratur, och denna dock ej en ur nationens kärna framsprungen, utan en k o lo n ialväxt, öfverflyttad från Grekland. D et lig g e r n ågot karakteristiskt i den kända omständig­

h e te n , att den Rom erska poesiens äldste represen­

tant — L ivius A ndronicus — var en frigifven Gre­

kisk sla f. A fven hland dennes efterföljare hade både ISaevius och Ennius andats Grekisk barndom sluft; och först h o s den sistnäm nde, a f Cicero och Qvintilianus så h ö g t prisade sk ald en , fram träder, i hredd med Grekisk härm ning, något som man kunde kalla R o­

merskt n a tio n clt, och som här egentligen yttrar s ig , utom i valet a f fosterländska äm nen, i Reflexionens opoetiska öfvervigt.

D e t Ur oss alla bekant, till hvilken hög grad a f klassisk förträfflighet Romarnes L itteratur, allt detta oaktadt, under scdnarc förhållanden uppsteg.

A f deras S k ald er, Talare ocli H istorieskrifvare äga vi ännu för våra ögon odödliga m ästerverk, ur hvil- k a , om de ock så, med undantag a f hvad som hörer till S atiren s om råde, hufvudsakligen äro form ade ef­

ter Grekiska m önster, dock en anda a f äkta Rom ersk sjelfständigket kommer oss till möte. F orm en var

(6)

A

och fö r b le f visserligen h os dem en hufvud sak ; men också hafva de i dennas utbildning till korrekthet och elegans hunnit ett m ästersk ap, hvari de ännu af intet nyare folk öfverträffats. O ch lik v ä l, med allt detta — hvilken kort blom ningsperiod var ej åt den Romerska Litteraturen beskärd! D en firar sina vårdagar under Ciccros k o n su la t, och med Tra­

jani död är redan d ess som m ar förbi. D e ss bägge glänsande tid eh v arf, som i våra läroböcker prunka med m etallernas ädlaste nam n, o m slu ta , sam m anlagda, blott ett par m enniskoåldrar, begränsas inom den korta tidrym den a f 1 8 0 år. B evisar ej d e tta , huru föga fast rot den främmande växten hade slagit i Rom ersk jordm ån; huru litet den der var att anse såsom ett alster a f det bildsamma landets egen växt­

lig h e t, och mer såsom en yp pig d rifh u sp la n ta , un­

der några tiotal a f år skrytsam t uppställd till pryd­

nad på F o ru m , till ögonfägnad i Cìesarernas b org?

Och har man väl för d ess korta v arak tigh et, for dess snabba vissning och slutliga fö r fa ll, i främsta rummet att anklaga n ågot annat, än ju st d ess egen brist på san n , egentlig n ationalitet, i fö ren in g med hela den Rom erska national-an d ans, från och med kejsardöm ets b örjan, o h jelp lig t brådskyndaude upp­

lösning?

S ed a n , efter republikens f a ll, den gamba Romar- kraften var försvun n en , och folket ej mer kunde eller fick ur sin egen inre natur fritt utveekla s ig ,

(7)

var ostrid ig t de skiftande kejsarncs personlighet a f u tom ordentligt slor inflytelse äfvcn på Vettenskap och K o n st, och Tor dessas försummande eller m iss- led nin g drabhgr dc flesta af dem inför H istoriens d o m sto l ett tungt ansvar. Från A ugusti tid är den R om erska L itteratu ren s historia äfven dc Romerska k ejsarn es. P oesien hade nu for en tid blifvit en m odesak. D et började höra till Romersk urbanitet att äga e ller åtm instone hyckla interesse derför. D en g la n s , som hon spridt öfver Augusti h o f , fann ännu ett b lekn ad t återsken vid Trajani, vid H adriani, och de b ä g g e A ntoninernas; men vid dc öfriga Romerska (husarernas d ref för det mesta blott den ytligaste dilettan tism sitt flyktiga fyrverkerispel, oftast utan en g n ista a f sann P oesi. H os en och annan a f de k ejsare, som m est förqväfde så Veltenskapcns som P o esien s a n d a , yttrade sig dock ännu en synnerlig nitälskan för det blott och bart form ella. Så var redan T ib e r iu s, som eljest straffade Vettenskaperna såsom b r o tt, dock ytterst sorgfällig om ett vårdadt och rent sprdk och undvek med ängsligaste nog­

grannhet de främmande o rd , som på hans tid hade insm ugit sig i Rotn. D io Cassius om talar, a tt, då kejsarn en gång i en utfardad förordning hade rå­

kat bruka ett nytt o rd , kom delta såsom en tung förebråelse fö r honom om natten och aggade så hans Grammatikaliska sam vete, att han genast lät hallo alla språklärda till sitt h of för att fråga dem

(8)

Öfver deras m ening. E n a f d e s s a , A tteju s C a p ito , hade då h ofsm id igh et n og fo r att y ttr a , a tt från den stunden sh u lle ifrågavarande o r d , kejsaren till ära, varda upptaget i serm o u rb a n u s, hvarem ot en annan a f dem , M a r c e llu s, som to g saken m era alf- varsam t, förk la rad e, att det väl stod i kejsarens makt att gifva Rom ersk borgarerätt åt p e r s o n e r , men icke åt ord. — A f lika ringa båtnad för den R o ­ merska sjä lso d lin g en , som denna T iberii linguistiska sam vetsöm het, var hans närmaste efterfölja res, C ali­

g u la s, afundsjuka envishet att äfven i K on st och Vetfenskap vilja gälla fö r den ypperste. H an är ej den ende a f de Rom erska en våldsh errsk arn e, som på historiens m innespenning visar sig å ena sidan såsom tyrann m ed k ejsarkrona, å andra sidan så­

som gäck med lagerkrans. D e , som i vältaligheten vågade uppträda m ed större fram gång än h a n , m å­

ste plikta med fäderneslandets eller lifvets förlu st 5

eller räddade de sig endast genom det lägsta sm ic­

ker. D e R ättslärdas skrifter borde såsom o tillb ö r­

liga och öfverflödiga fo rstö ra s, då han ej erkände någon annan rätt än sin egen m ening. P å samma sätt s o m , 1 7 0 år sed n a re, broderm ördaren Caracalla lät öfver allt efterspana och förbränna A r isto telis verk, så ville äfven Caligula utplåna Ilo m c r i, och under det han åt sin egen od ödligh et b yg gd e tem p el, ville han ur R om s b ib lioth ek er utkasta bildstoderna af V irgilius och Livius. Claudii kejserliga författar­

(9)

skap h a lp lika litet L itteraturen, som de sköna K o n ­ stern a h ade skäl att glädjas åt N eros artistiska få ­ fä n ga o ch fö r egen prisvinning beräknade anordning a f v ittra täflin gsspel på Capitolium hvart fem te år.

D e n sistn äm n de kejsarens periodiska anfall a f skön- h etssin n e gå i stegrad karrikatur ända till väm jelig- h e t; o c h , oin ännu några a f H ellas Sånggudinnor hade g lö m t sig qvar i R o m , kunde de ej annat än taga till flyk ten , d å , vid återkomsten från de Isth- m iska s p e le n , N ero der h ö ll sitt in tå g , i purpur och g u ld sittande på A ugusti triumfvagn och om- g ifv e n a f sina 1SOO vunna segerkransar. — Så såg d et u t i R om i> 0 år efter Augusti d ö d , och midt u n d er d et att sp r å k e t, såsom sådant, ännu fortfor alt räkna sitt gy ld en e tidehvarf. Längre fram , under en och annan k ejsa re, se vi den Grekiska Litteraturen i R om lcfva o p p , under det att den Rom erska dör u t: d et är k ä lla n , som ännu skickar sin v å g , sedan bäcken uttorkat. — Å te r en tid , och den unga Christna kyrkan börjar förfölja Hcdcntlomen ända in i dess klassiska verk och åt sekterismens sp lit afleda den lärda forskningen. — Med afsky vända vi oss hort från R om i dess djupaste förnedring; inen erkänna m åste v i, att en .«senat och ett fo lk , som med k ry­

pande undergifvem het underkastade sig den nyck­

fu llaste despotism a f sådana beherrskare, som t. cx.

en V ite lliu s, en D om itianus, en Commodus,*' h ad e upphört att vara värda några bättre. I kejsarenas

(10)

p ersonlighet afsp eglad e sig egentligen b lott tidens allmänna förderf. D e skyllra i H istorien endast så­

som gradmätare a f dettas dju p, och sjelfve voro de snarare a f detta fo r d e rf ett u ttry c k , än de d ertill voro en orsak. F olk et och Senaten icke b lott tålte dem:

de höjde dem till skyarna ; och m ed sorg se vi från T iberii tid äfven de bättre a f R om s skalder och vältalare förnedra sig och sin konst till nesligt sm ic­

ker och afguderi. V alerius M aximus o ch V ellejus Paterculus prisade T ib erius: L ucanus och Seneca höjde silt lo f åt samme N e r o , som sedan afTordrade dem deras lif$ och V eltenskapernas svurne fö r fö l­

ja r e , D om itianus, som dock a f Senaten offentligen erkändes vara M inervas so n , b le f ej oberöm d a f S ta tiu s, a f Q uintilianus och M artialis.

Om a lltså , en ligt hvad redan är a n ly d t, R o m , under det första halfva årtusendet a f sin tillv a ro , knappt ägde några S ån ggu dinnor, sedan i h a st, un­

der förvandlingen från republik till kejsardespotism och denna sednares första tid er, m edelst Grekisk in­

flytelse utvecklar sin Litteratur till den m est stor­

artade och fulländade blom ning 5 men dcrpå genast i andcligt afseende så försjunker oeh sam m anfaller, a tt, efter några få s e k le r , det ej ens mer äger qvar ett språk', så må väl fu lla skäl förefinnas till den m isstanke, att Rom erska kulturen aldrig i Italiens ursprungliga nationalkarakter ägd e något sannt rol­

la s te , att déu der blott bildade en öfvergån gsperiod,

(11)

och att först Cliristendomen och de Germanska fo lk ­ stam m arna löste ur mångåriga bojor den inhemska o d lin g e n , väckte Italiens egna krafter ur deras långa s ö m n , o ch dess skrämda sångfoglar ur deras långa tystn ad .

V i hafva i dessa allmänna drag hufvudsakligcn m åst inskränka oss till Romarncs L ittera tu r. Men a t t , äfven inom de bildande K onsterna, svårligen n ågon sann originalitet kan dem tillerkännas, deruti öfverensstäm m a alla äldre och nyare forskningar.

D e kufvade till en början Etruskernas k onst, och tilleg n a d e sig sedan Grekernas såsom en trophée. Men denna sednare var redan urartad, när Sulla bragte den nied i sitt triumftåg till Rom. Ilvad bäst och skönast här u tfö rd es, skedde också ej a f Romerska, utan a f Grekiska händer. Snart öfvergick den rena sym etrien och den sköna enkelheten uti tung öf- verlastning o ch småaktig praktlek. E fter A ugusti död skiljer sig den bildande Konsten redan väsent­

lig t från den ädla Grekiska stilen: efter Iladriani tid sjunker den m er och mer. D en håller, på det hela ta g e n , jemna steg med Romarnes talande K onst, stiger och lallcr med d en , och den enas glänsande tid eh varf räcker ej längre än den andras.

F ör Rom erska kulturens förfall, brådskyndad genom kejsaresätets flyttning till Constantinopel och fulländad m ed det Vest-Romerska rikets fa ll, har ma» velat vältra förnämsta skulden på de inträn­

(12)

gande B arb arerna, äfvensom man ofta h ör dem an­

klagas fo r att under flera århundraden h afva hin­

drat och hämmat den nyare Italienska kulturens ut­

veckling. Denna b esk ylln ing är i så h ö g grad o- rä tlv is, att vi fastm er i dessa nordiska folkstam m ar med fu llt skal helsa Italiens välgörare och befriare.

En sträng N em esis bvilade öfver Rom . D e t hade u lsp elt sin role. D et hade undergräft sin egen stor­

h et: dess rötter voro uppfrätta a f det djupaste sede- fo rd erf, och det remnade soin en utbrunnen vol- k a n , det sjönk genom sin egen ih å lig h et, sprängdes a f sina egna minor. I Rom var B a r b a r ie t långt före B a rb a rern a . D et fanns i sjelfva verket inom stadsportarna intet Rom q var, när dessa der tågade i n5 och det R o m , hvars undergång H istorien upp­

tecknat till 4 7 6 år efter Chr. f . , var b lott det gam ­ las vålnad.

A f den siste V est-R om erske k ejsarn, — kejsarn i miniatur — A u g u stu lu s, hade de anryckande nord­

folken begärt halfva landet till besittning. N är detta b le f dem vägrad t, to go de det hela. M er än ett tap­

pert folk stupade dock på det gigantiska försöket att återupprätta en s ta t, så sjunken som den R om er­

ska: de stu p a d e, icke fo r äggen a f Rom arnes v a­

p en , men fö r sm ittan a f deras seder. Ilerulerna voro det första o ffret, och ett svärdstygn befriade O doacer från att öfverlefva sitt folk. D ock hade han — ” en rättvis och m ild furste” — säga de

(13)

Italien sk e Ilistorieskrifvarne — ”ehuruval, tillä g g a d e , en kättare ocli Barbar”, under trettonårig fred lå tit d e t a rm a , sköflade landet åtminstone få an­

das ut efter dess oly ck o r, och såmedelst förbc- red t bättre tider. Kommit hade emedlertid med sina ännu kraftfullare G ölher den prisade Thcodorik — densam m e D iethrich a f Bern (Verona), om hvilkcn den Germ anska Sagan har så mycket att förtälja, o ch h vars m inne ännu sjunges a f fiskarena på F är­

öarna. — Ila n s visa, fridsamm a, rättrådiga regering b lc f en balsam för Italiens sår; men äfven Götherna dukade under. E fter föga mer an sextio år var på den p eslsju k a marken äfven denna senfulla stam murk- n a d , sto d åtm instone nu ej längre bi mot Grekernas hala svärd. Hvad O doacer för en bättre sakernas ord n in g hade fÖrberedt, b le f likväl a f de Östgöthi- ska regenterna i ännu större scala fortsatt; och un­

d er d e ra s tid se vi en efterglans af Romersk Vetten- skap o ch K onst hvila öfver Italien. B et är ännu ej den nya tidens m orgonljusning; men det är en vacker a fton rod n ad , det är den sista solblicken a f en tid , som man trodde langcsc’n vara nedgången.

C assio d o ru s, B o eth iu s, Ennodius, A rator, Elpidius

— äro alla namn från denna tid , omgifna a f vet­

tenskaplig eller vitter glans. A f de förstnämde tven- ncs snille och rådigliet förstod Theodorik länge a tt visligen begagna s ig , om också den cncs slu tliga öde g a f bekräftelse åt det kända omdömet ö fv e r

(14)

T heodorik: ”F ö d d Barbar b le f han en sto r Monark;

men den store M onarken b le f , innan han d o g , åler Barbar.” Ä g e r det g ru n d , att T h eod orik ej ens med pennan kunnat skrifva sitt nam n, så har han dock med ära skrifvit det i Italiens lid eb ock er g e­

nom sitt nit fö r b ild n in gen , sitt skydd åt Yetteu- skapcrna, sin vård om R om s gamla m innesmär­

ken. F ö r Rom och dess ära ägde i allm än het Öst- götherna långt mera h jer la , än Rom arnc sjclfva.

D et är under dessa så kallade Barbarers tid , som vi se sch o lo r öppnas i nästan alla Italiens större städer; som vi i Ilom se lärostolar uppstå fo r Gram­

m atik, V ältaligh et och L agkunskap; som vi se sär­

skilta väktare, de så kallade Com ites nitentium re­

ru m , tillsältas fo r att nattetid bevara R om s konst­

skatter; det är under denna tid , som R om s klas­

siska författare börja sa m la s, vårdas och från fläc­

karna a f kopisters råa okunnighet kritiskt renas g e­

nom cn V e tiu s, en A g o r iu s, en B asiliu s, en M avor­

tius ni. fl. Så är den äldste Codcx a f V ir g iliu s , det beröm da m an u scrip t, som nu utgör M cdiceiska B ibliothekets förnäm sta p ryd n ad , ett arbete från denna tid, med anacliGretisk flit utfördt a f Rufius A pronianus i Rom. — I R aven n a, i P a v ia , i V ero n a, stå än id a g portiker, aquedueter, palalser, uppbygda a f G ötherna, och fördelaktigt vittnande om deras egna konststräf- vanden. T ill den grad oförtjent har H istorien på­

tryckt hela denna folkstam stäm peln a f rå vandalism.

(15)

H vad man i detta afseendc velat påbörda Ost- g ö th e r n a , drabbar deremot 1 fullt mått dels V cst- g ö th e r n a , dels den Grekiska kejsarns roflystna härar, som nu kom m o att återkräfva Italien, såsom en dem tillh ö r ig provins. Hunnernas och Vandalernas härj­

nin gar Uro knappt att jemfora med dessa Grekers, som slu ta d e med att på Italiens jord utrota icke b lo tt Ö stg ö th ern a , men äfven allt det g od a, hvars frön d e sse der hade utsått. Med samma v å ld , som de från H adriani m ausolée — det nuvarande Castel San A n g e lo — slungade ner på fienden de sköna m arm orstod erna, plundrade de öfverallt Italien på d ess dyrbaraste fornlem ningar, och plundrade såsom äkta k ä n n a r e , borttogo det värderikaste, som kunde u p p letas i scu lp tu r, i vaser, i gemmer, och kunde knappt mätta sin snikenhet efter guld, silfver och bronz. E fter den sista varan var deras lystnad så s to r , alt sjelfva Pantheon måste släppa till sitt bronztak. D et var en oblidkelig vedergällningsrätt, som här sent, men strängt, utkräfdes. Grekland tog sitt tillb a k a , och A drias vågor återbtiro en ansenlig d el a f livad de fordom öfverfört. Men säkert är, att likaså ord n ande, upprätthållande, lifvande, som OstgöthemaT i Italien hade uppträdt, likaså omhvälf- v a n d e , förstöran de, m ördande, uppträdde efter dem sönerna a f Grekland.

T ill lycka för det arma Italien var folkomsätt- ningen i Europa nu som lifligast. Den nya tiden

(16)

var stadd på sin m orgonvan d ring, o cli a lla vägar gingu till R o m . Snart fo li den shöna h a llo n i ar­

marna på ett nytt f o lk , d e r å a , men ta p p ra , stolta, frisinnade L ongobarderna. D et var ej b lo tt en väl­

d ig krigarsvärm , som här koin till a n fa ll: det var en h el n a tion , m ä n , q v in n or, g u b b ar, b a r n , som här kom att söka ett nytt fädernesland. F rån denna stund räkne vi Italiens rätta föryngring. D en kunde endast tillvägabringas genom inym pning på den gam la förbildade stammen a f ett så kärnfriskt n atu rfo lk , som detta. U nder 2 0 0 -å r ig besittning a f det lan d , hvaråt de snart gåfvo sitt eget namn — och som då omfattade vida m e r, än det nuvarande Lom bar- diet — införlifvades L ongobarderna fu llk om lig t med återstoden a f Italiens uräldsta fo lk g ren a r, o ch b il­

dade med dem p lan tsk olan för hela det n y a , frukt­

bärande Italien. Ä fven när längre fram makten ur deras hand öfvergick i F ran k ern as, fortfor dock deras en gång vunna in flytelse på Italien s regenera­

tio n , och ända in de sista tiderna se vi öfverallt dera s ättlingar i sp e tse n , när fråga varit om den Italienska odlingens h ögsta interessen. E n h elt ny kraftutveckling tog med dem sin början. T y sk red­

lig h e t, T ysk flit, T y sk t välstånd fram trädde snart italieniseradt. D et är i synnerhet m ed elfte århun­

d ra d et, som för Italien s bildningshistoria ett nytt tid eh varf begynner. L uften är nu likasom re n sa d , och man märker på h ela organism ens sprittande lif-

(17)

iig k e t , att ett nytt blod genom ström m ar dess ådror.

L on gob ard erne och de m ed dem följande Sach- sarne äro nu fuilkom ligt naturaliserade. Ö stgö- th erne hade velat upprätta det gam la: Longobar­

derne derem ot grundläde idel nytt. Ö stgötherne hade sö k t b esvärja de fordna R om anie till lif igen: hos L ongob arderna b le f ordet Ilo m a re ett skymfnamn;

o c h , u nder det den Romerska raccn, genom äfven p h y sisk t förlorad fortplantningskraft, gick sin sjelf- d öd t ill m ö tes, framträdde småningom ur L ongo- b ardernas inforlifning med Italiens u rfo lk , ett n y tt, ett g la d t , ett lefvaude slä g te, med ännu oförstörd h älsa i s e d e r , med öppet öga för naturen, m edfödt sinn e fo r K on sten , m ed sorglös njutning a f stun­

den o c h friska förhoppningar för framtiden. R o ­ m a n ie hade försvunnit. Italien arn e trädde fram.

V i känne detta fo lk , som man vanligen så o- riktigt anser för b lo tt förskämda Rom are. N ågot R om erskt hafva de ii sig — det är sannt; — de äro gifna /or//idyrkar(e? och redan deras yttre h åll­

n in g förråder ett arf af Romerska anspråk; men el­

j e s t , till sjeltva kärnan af sin karakter, huru him- m elsvidt skiljde från de stoiska verldseröfrarne, huru nära derem ot i m ycket beslägtade med de gamla E truskerna, t. ex. i deras kärlek for m u sik, deras anlag för K onst i allm änhet, deras merkantila åhåga o. s. v. IIvem vet e j? hvilken h ög role Qvinnan städse sp elat i det nya Ita lie n , och ihågkomm er ej

(18)

d erv id , huru h os Etruskerna m ödrarnas slägtnauin bestäm de sön ern as! — Italiens natur är s je lf en vek, klem ande m o d er, och liar uppkallat sönerna efter sig. P å henne brås Italicnarne vida mer än någonsin R om a n ie det gjorde. D en ytterst brokiga om väx­

lin gen i klim atförhållanden och vegetation afpräglar sig likasom om edelbart i innevånarnas m ångfalldigt nyancerade m uuicipalkarakterer och lokallyn nen, som ofta förete en bestäm d sk iftn in g , någon gång rentaf en fiendtlig m o tsa ts, ej b lott em ellan de olika stä­

d ern a , men inom de olika qvarteren a f samma stad, d e olika byarna vid foten a f ett o ch sam m a b erg.

Denna olikh et finner ett nytt uttryck i de mång- falid iga d ia le k ter, i hvilka språket sö n d erfa ller, sin s­

em ellan a f så afgjord sk iljak tigh et, att t. ex. T assos G erusalem m e L ib e ra ta utgifvits i tryckt öfversättning på icke m indre än nio särskilta Italienska dialek­

t e r , och på flera a f d e s s a , såsom den V enetiansk a, den B ergam asciska och C alab resisk a, i flera olika upplagor. U tom dessa nio kan man uppräkna ytter­

ligare sex hufvudm undarter, som alla hafva i tryck sin särskilta L itteratu r5 och bland dessa fem ton huf- vuddialckter grenar sig åter ensam t den Toskanska i sex bestäm da u nd erafd elnin gar, som hvar fö r sig äga sin traditionella folks-litteratur. I alla dessa m undarter lig g er onekligen ett R om ersk t elem en t5 m en d er lig g er o ck så , vid sidan a f d etta , ett ännu ä ld r e, ett ur^italienskt, och dessa tvenne elem enter

References

Related documents

Bauman (2002) menar att vi lever i episoder vilket till viss del bekräftas av de re- spondenter som anser att man kan ha flera olika identiteter men detta kan vara för att de

Ilter (2014, s.489) betonar i sin undersökning där denne studerar elevers motivation och resultat inom ett ämnesområde i anslutning till detta att vikten av verkliga

D erpå med Balduin li 11 mönstring skrider Folk Iran

[r]

Genom SAKs nära kontakter med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter å ena sidan och myndigheter (inte minst det för funktionsnedsatta människor

SAK skulle inrikta sig på hjälp inom hälsoområdet, och eftersom praktiskt taget all internationell hjälp dittills hade gått till projekt bland de afghanska flyktingarna i

[r]

[r]