UPPSALA UNIVERSITET Institutionen för Neurovetenskap Fysioterapeutprogrammet
Examensarbete 15 poäng, grundnivå
Fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att möta kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer
Physiotherapists’ experiences of meeting women who have been subject of intimate partner violence
Författare Handledare
Ashkriz, Elnaz Zetterberg, Hedvig
Billman, Edvin Universitetsadjunkt och doktorand
Redovisad 01/21
Sammanfattning
Bakgrund
Världshälsoorganisationen (WHO) klassar våld i nära relationer som ett folkhälsoproblem. Även om både män och kvinnor är utsatta så är det främst kvinnor som utsätts för den här typen av våld och enligt Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) är kvinnor nästan tre gånger mer utsatta än män. Hälso- och sjukvården behöver utveckla sitt arbete för att upptäcka våldsutsatta patienter men det finns begränsad forskning om hur fysioterapeuter arbetar med detta ämne.
Syfte
Att utforska fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att möta kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation.
Metod
I studien användes en kvalitativ design med en semistrukturerad intervjuguide. Sex fysioterapeuter, som samtliga arbetade på antingen privat eller offentlig vårdcentral inom primärvården i Region Uppsala, intervjuades.
Resultat
Deltagarnas erfarenheter varierade i stor grad. Ingen av deltagarna ställde frågan om
våldsutsatthet som en standardiserad fråga vid nybesök. Tvärtom uttryckte flera att de upplevde sig behöva skapa en relation med patienten innan de kunde ställa frågan. Deltagarna tog till olika åtgärder vid våldsutsatthet, framförallt hänvisade de vidare till kurator och/eller gav vidare information om kvinnofridslinjen. Samtliga upplevde ett behov av djupare kunskap och förståelse om ämnet.
Konklusion
Mer praktisk och teoretisk kunskap samt medvetenhet hos fysioterapeuter behövs för att de ska kunna arbeta mer effektivt med kvinnor som utsätts för våld i nära relation.
Nyckelord
Physiotherapist, primary care, intimate partner violence, qualitative method
Abstract
Background
The World Health Organization (WHO) classifies intimate partner violence as a global health problem. Even if both men and women are affected, data from National Centre for Knowledge on Men’s Violence against Women (NCK) shows that almost three times more women than men have been affected. The Swedish health care needs to improve on how they work on finding these patients but there is little research of how physiotherapists work regarding this matter.
Objective
To explore how physiotherapists investigate and examine female patients who are or have been a victim of intimate partner violence.
Methods
This survey used a qualitative method with a semi structured interview guide. Six interviews were carried through with physiotherapists who worked in Uppsala’s primary care, either in public or private health centers.
Results
The survey showed various experiences within the partakers. None of the physiotherapists asked about intimate partner violence as a standardized question at all new visits. On the contrary, several informants expressed that they felt a need to create a relationship with the patients before asking such questions. The physiotherapist took different actions when detecting intimate partner violence; mainly referring the patients to a curator and/or giving information of the women’s peace line. All partakers felt the need of a deeper knowledge and understanding of this issue.
Conclusion
Physiotherapists need more awareness as well as practical and theoretical knowledge to be able to work more efficiently with women that are affected by intimate partner violence.
Keywords
Physiotherapist, primary care, intimate partner violence, qualitative method
Författarnas tack
Vi vill tacka vår handledare Hedvig Zetterberg för fint mentorskap och stort engagemang. Vi vill även rikta ett tack till alla de deltagare som valde att ställa upp och som hjälpte oss att genomföra denna studie.
Innehållsförteckning
Bakgrund ...1
Våld i nära relationer ...1
Läget i världen ...1
Särskilt utsatta kvinnor ...2
Olika typer av våld ...2
Tidigare studier kring fysioterapeuter och arbetet kring våld i nära relationer ...2
Nationellt centrum för kvinnofrid och nationella rutiner ...3
Kompetensluckor inom fysioterapin ...4
Problemformulering...4
Syfte och frågeställningar ...5
Metod ...5
Design ...5
Datainsamlingsmetoder ...6
Genomförande ...6
Databearbetning...7
Etiska överväganden ...9
Resultat ...9
Utbildning och kompetens ... 11
Erfarenhet ... 12
Arbetsplatsen ... 13
Att fråga ... 13
Åtgärder vid våldsutsatthet ... 14
Relevans och angelägenhet ... 15
Svårigheter ... 15
Underlättande faktorer ... 16
Diskussion ... 17
Resultatsammanfattning... 17
Resultatdiskussion ... 18
Metoddiskussion ... 21 Konklusion... 22 Referenslista ... 23 Bilaga 1 – Intervjuguide
Bilaga 2 – Semistrukturerad intervjuguide Bilaga 3 – Mejl till verksamhetschefer Bilaga 4 – Mejl till fysioterapeuter
1
Bakgrund
Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem. Medan media främst uppmärksammar våldsbrott såsom överfallsvåldtäkter och misshandel som begåtts av för offret en okänd
gärningsman, så sker majoriteten av våld i nära relationer i det egna hemmet. Mäns omfattande våld mot kvinnor - det dolda våldet - är ett allvarligt hot mot kvinnors samt barns liv och hälsa (1). Trots att både män och kvinnor blir utsatta för våld av en partner så är kvinnor särskilt utsatta. Rapporter från Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) visar att 14% av alla kvinnor och 5% av alla män någon gång blivit utsatt för våld av en aktuell eller tidigare partner i vuxen ålder (2). Nationellt centrum för kvinnofrid är ett samarbete mellan Akademiska Sjukhuset och Uppsala Universitet som på uppdrag av regeringen arbetar för att höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor.
Våld i nära relationer
Denna studie syftar till att undersöka och fokusera på det våld som män utsätter sina nära kvinnliga anhöriga för, det som på engelska faller under paraplybegreppet intimate partner violence (IPV) och hädanefter hänvisas till i denna text som våld i nära relationer. Våld i nära relationer kan innefatta våld mot både män och kvinnor, men denna studie fokuserar på våld mot kvinnor.
Läget i världen
Problemets magnitud är så pass omfattande att WHO klassar våld i nära relationer som ett folkhälsoproblem (3). Många av dessa utsatta kvinnor söker ofta hjälp i vården, både inom akutsjukvård och primärvård, men är ofta förtegna om sin situation vilket försvårar arbetet för vårdgivare att upptäcka dessa kvinnors situation i tid. Istället söker de ofta hjälp för de skador eller konsekvenser som våldet orsakat. Trots att många kvinnor också tvingas söka akutvård för sina skador så finns det många andra kvinnor som kan söka hjälp för subakuta problem såsom exempelvis depression, ångest, magproblem, yrsel, muskuloskeletal smärta med mera (2,4).
2 Våld i nära relationer klassas som ett folkhälsoproblem men studier indikerar att det finns vissa brister i hur man upptäcker dessa patienter inom vården (2). Många av dessa vårdgivare agerar ofta som en första vårdinstans för dessa patienter, exempelvis fysioterapeuter och psykologer.
Därför har vården ett stort ansvar i att upptäcka dessa kvinnor för att ge dem den adekvata vård de förtjänar och behöver. Trots det visar studier att det finns brister i vårdens rutiner och i arbetet att upptäcka dessa patienter - nationellt som internationellt (5,6).
Särskilt utsatta kvinnor
Våld i nära relationer drabbar kvinnor i alla åldrar. Trots det har många studier valt att rikta sig till yngre kvinnor (5,6). Därför kan man spekulera kring om äldre kvinnor och andra
marginaliserade kvinnor är särskilt utsatta då många vårdgivare kanske missar dessa patienter på grund av förutfattade meningar. Studier visar också att det finns många egenupplevda hinder bland äldre kvinnor när det kommer till att söka hjälp mot våld. Till exempel skuldkänslor, maktlöshet eller tron på att våldet enbart är temporärt (7–9).
Andra grupper som är särskilt utsatta är kvinnor med invandrarbakgrund (vissa kan vara offer för hedersrelaterat våld samt ha bristande kunskap om sina rättigheter i Sverige), gravida kvinnor, kvinnor med psykiska och fysiska funktionsvariationer samt HBTQ-personer (2,10).
Olika typer av våld
Det finns flera olika typer av våld. Våldet kan ta uttryck som bland annat emotionellt,
psykologiskt, fysiskt, sexuellt eller ekonomiskt våld (11). Bhandari et al. (11) visade att både det psykologiska och det emotionella våldet (84%) var mycket vanligare och att det emotionella våldet nästan var dubbelt så vanligt som det fysiska (43%). Detta kan vara en indikator på att det är viktigt för fysioterapeuter att ha en bred kompetens som innefattar fler områden än det
biomedicinska.
Tidigare studier kring fysioterapeuter och arbetet kring våld i nära relationer
Forskningen kring fysioterapi och våld i nära relationer är begränsad. Clark et al. (12) undersökte hur fysioterapeuter upptäckte och hanterade våldsutsatta kvinnor i klinisk miljö i USA. Studien
3 konstaterade att våld mot kvinnor är ett samhälls- och folkhälsoproblem som utöver att orsaka stort lidande hos de drabbade, också kostar samhället enorma summor pengar. Undersökningen av Clark et al. visar också på att det finns kunskapsluckor i hur man ska gå vidare efter man identifierat en våldsutsatt kvinna. De vanligaste åtgärderna som fysioterapeuterna tog till vid upptäckt våldsutsatthet var hänvisning till kvinnojourer samt rådgivande instanser. Andra åtgärder var exempelvis att kontakta sin chef, kontakta patientens läkare eller att dokumentera skadorna.
Många av de studier som genomförts är dock väldigt daterade och det finns ett behov av nyare forskning inom detta område. Rapporter från NCK visade att den första nationella
kartläggningen av arbetet inom landstingen rörande omhändertagandet av våldsutsatta kvinnor gjordes av Rikskvinnocentrum år 1997 (4). Denna kartläggning synliggjorde stora variationer över landet gällande både rutiner för upptäckande av våldsutsatthet samt för omhändertagande och behandling. Få landsting hade vid tillfället standardiserade åtgärder och rutiner men flera landsting var aktiva med att ta fram dessa. En senare uppföljning år 2005 visade på förbättringar då nästan alla landsting hade lyckats ta fram övergripande dokument, men trots det kunde vården som en våldsutsatt kvinna mottog skifta väldigt i kvalité beroende på var i Sverige hon sökte vård.
Nationellt centrum för kvinnofrid och nationella rutiner
I Sverige arbetar Nationellt centrum för kvinnofrid för att kontinuerligt höja kunskapen om våld i nära relationer. De erbjuder utbildningar som vänder sig till bland annat vårdgivare för att höja kompetensen hos hälso- och sjukvården. De anser också att samhället har ett ansvar i att hjälpa dessa kvinnor och att detta arbete bör genomföras med hjälp av Socialtjänsten. Vidare skriver de att hälso- och sjukvården samt rättsväsendet har ett ansvar i att upptäcka och förebygga våld samt ge stöd och hjälp till de som behöver (13).
Socialstyrelsen som är Sveriges kunskapsmyndighet för vård och omsorg har särskilda bestämmelser för hur hälso- och sjukvården ska hantera patienter som misstänks vara
våldsutsatta. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer ska vårdgivare vid misstanke om våldsutsatthet se till att i enrum fråga patienten om orsaken till symtomen eller tecknen som patienten uppvisar. Om misstanke om våld kvarstår efter detta
4 samtal har vårdgivaren till skyldighet att ta reda på om det eventuellt finns barn i familjen och i sådant fall göra en anmälan till socialtjänsten. Vidare ska vårdgivaren informera om de
möjligheter till stöd och vård som finns att hämta från både hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten och frivilligorganisationer (14). Hälso- och sjukvård är ansvariga för att se till att personalen har tillräckligt med kunskap om våld för att kunna ge vård av god kvalité samt för att kunna omsätta kunskaperna i det kliniska arbetet (14).
Kompetensluckor inom fysioterapin
Våld i nära relationer är ett stigmatiserat ämne där många myter lever kvar och förhindrar att hjälp når ut i tid. Begränsad forskning kring vårdpersonalens hantering av dessa frågor gör att det finns ett behov av att utforska detta ämne ytterligare, framförallt för att få kunskap om hur
fysioterapeuter jobbar kliniskt i sitt bemötande av dessa patienter. Då fysioterapeuter många gånger fungerar som en första vårdinstans för patienter kan man anse att det är av hög relevans för dem att ha gedigen kunskap inom detta område för att de ska kunna upptäcka dessa patienter i tid. I ett sätt att försöka jobba för kompetensutveckling inom detta område har
examensordningen i högskoleförordningen ändrats sedan 2018 för en rad utbildningar, däribland fysioterapeututbildningen. Den nya ändringen har inneburit att kunskap om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer utgör en obligatorisk del i undervisningen (15). Så sent som 2019 publicerades dock en omfattande artikel i det svenska fackförbundets medlemstidning för fysioterapeuter där författarna lyfter bristen på forskning samt kunskap inom detta område för fysioterapeuter (2). Artikeln belyser att det finns stora brister i hur fysioterapeuter hanterar denna patientgrupp då det finns kunskapsluckor kring detta ämne. Andra studier hänvisar till att ämnet är svårt att ta upp och upplevs som privat vilket kan vara en förklarande faktor till
stigmatiseringen (12).
Problemformulering
Våld i nära relationer är ett stigmatiserat ämne som inte alla fysioterapeuter vet hur de ska hantera i sin yrkesutövning. Studier har visat att det är ett ämne som är känsligt och som kan upplevas privat, vilket troligen bidrar till de försvårande omständigheterna (12). Begränsad forskning kring fysioterapeuters upplevelser av våld i nära relationer i sina möten med patienter
5 gör denna studie högst relevant och nyttig (2). Utsatta kvinnor behöver upptäckas i tid och
vården har ett stort ansvar i detta arbete. Detta är också varför denna studie riktar sig till fysioterapeuter verksamma inom primärvården: för att dessa fysioterapeuter oftast är de första som möter patienterna vilket gör att det är av särskilt intresse att undersöka just deras
upplevelser.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att utforska fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter kring att möta kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relationer.
Frågeställningar:
• Hur undersöker fysioterapeuter om kvinnor utsätts för våld i nära relationer och hur de agerar utefter det?
• Vilka upplevelser och erfarenheter har fysioterapeuter av att arbeta med våldsutsatta kvinnor?
Metod
Design
För att få en djupare förståelse kring fysioterapeuters syn och upplevelse av detta kliniska arbete användes en kvalitativ design med fokus på intervjuer. En kvalitativ ansats ger möjlighet till en djupare förståelse av ett fenomen än vad som fås vid en kvantitativ ansats där standardiserade enkäter ofta används. Kvalitativ design ger stor möjlighet till förståelse av erfarenheter och upplevelser vilket vi anser saknas inom ämnet. (16)
Urval
Ett bekvämlighetsurval användes för att hitta de sex fysioterapeuter som intervjuades (16).
Urvalet av informanter gjordes i Region Uppsala där kontakt togs med olika vårdcentraler, både privata och offentliga. På grund av det rådande läget i vården i och med Coronapandemin hölls intervjuerna över videosamtalsprogrammet Zoom.
6 De ursprungliga inklusionskriterierna var följande: informanterna skulle vara legitimerade
fysioterapeuter samt ha varit yrkesverksamma inom primärvården i minst två år. De skulle även arbeta inom Region Uppsala, kunna läsa, tala och förstå svenska, samt kunna delta i intervju via Zoom eller per telefon. Den sjätte och sista informanten som valdes var en manlig fysioterapeut med mindre än två års erfarenhet. Författarna valde att inkludera honom i studien och resonerade att det var värdefullt att få ett manligt perspektiv. Vidare resonerade de att det gick att hålla god kvalité på intervjun och att frågorna gick att svara på även om deltagaren var mindre erfaren än vad de ursprungliga inklusionskriterierna krävde.
Datainsamlingsmetoder
Deltagarna i studien intervjuades utifrån en semistrukturerad intervjuguide där hela samtalet spelades in (bilaga 2) (16). Samtliga deltagare intervjuades utifrån samma intervjuguide där frågorna kretsade kring fysioterapeuternas upplevelser och erfarenheter av att arbeta kring våld i nära relationer samt hur de agerade i sitt arbete vid misstanke om våld. Frågorna rörde
exempelvis hur fysioterapeuten gick vidare om misstanke om våldsutsatthet fanns och vilka typer av frågor fysioterapeuten ställde för att säkerställa misstankar om våld.
För att inte begränsa den intervjuades berättelse användes öppna frågor där personen själv fick utveckla fritt kring frågorna. Författarna var huvudansvariga för tre intervjuer vardera, och då en inte var ansvarig var personen observatör samt medhjälpare och kunde därför också ställa
eventuella följdfrågor vid behov. Följdfrågorna kunde därför skilja sig från person till person.
Genomförande
En anhållan skickades till förvaltningsdirektören för Nära vård och hälsa. Efter godkännandet av denna genomfördes två testintervjuer med fysioterapeuter som var verksamma inom
primärvården. Syftet med dessa testintervjuer var att fånga upp eventuella brister samt kontrollera och säkerhetsställa den interna validiteten i frågeguiden. Detta var också ett bra tillfälle för att undersöka hur lång tid intervjuerna tog vilket förenklade planeringsarbetet inför de riktiga intervjuerna. Intervjuguiden ansågs hålla god kvalité och behölls därför i sin ursprungliga form. Data från dessa testintervjuer är inte inkluderat i det slutliga resultatet av denna studie.
7 Efter intervjuguidens kvalité försäkrats skickades ett informationsmejl till totalt 15 berörda chefer med en förfrågan om att få genomföra studien samt undersöka möjligheten om det kunde ske under arbetstid. Efter godkännande från åtta chefer skickades förfrågan om deltagande i studien till berörda medarbetare(bilaga 4). Fysioterapeuterna som visade intresse för detta kontaktade själva författarna via mejl. Sex fysioterapeuter kontaktade författarna och samtliga intervjuades och deltog därmed i studien.
Intervjuerna genomfördes under arbetstid via Zoom. Båda författarna närvarade under samtliga intervjuer som alla pågick i cirka 20–30 minuter var. Intervjuerna spelades in samt
transkriberades vid senare tillfälle av båda författarna. Inga namn eller arbetsplatser redovisades i transkriberingarna för att säkerställa deltagarnas anonymitet. Författarna hade också full kontroll över datainsamlingen, då de ansvarade för transkripten och sparade dessa på deras egna datorer.
Databearbetning
För att besvara frågeställningarna användes en semistrukturerad intervjuguide med ett begränsat antal öppna frågor. Data bearbetades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys där all data analyserats stegvis (16). Det första steget var att transkribera intervjuerna. Detta arbete delades upp så att varje författare ansvarade för ungefär lika stor mängd av materialet.
Transkriberingarna kontrollerades sedan av både den ansvariga författaren samt den andra författaren. Transkriberingarna började sedan att bearbetas genom att bilda kondenserade
meningsenheter (tabell 1). De kondenserade meningsenheterna innehöll all ursprunglig data men förkortades där det var möjligt. Vidare skapades koder av de kondenserade meningsenheterna.
En kod är en abstraktion av den ursprungliga texten och en kondenserad meningsenhet kunde resultera i flera koder. Den ena författaren arbetade sedan med att sortera samtliga koder i kategorier som ansågs innehålla liknande koder. En stor del av tiden lades på att försöka hitta samband och likheter mellan de olika koderna. När författaren slutligen bestämt sig för lämpliga kategorier och underkategorier så kontrollerades materialet i sin helhet av både den andra författaren samt av handledare. Detta innebar att materialet även fick genomgå
forskartriangulering vilket höjer kvalitén och trovärdigheten (16). Koderna bildade ursprungligen 9 kategorier och 30 underkategorier. Efter forskartriangulering resulterade det slutliga materialet i 9 kategorier och 20 underkategorier.
8 Författarna reflekterade även i vilken grad deras förförståelse påverkade studien och
databearbetningen i sin helhet. Detta gjordes exempelvis genom att koder som skapade osäkerhet hos antingen ena eller båda författarna diskuterades sinsemellan författarna för att gemensamt besluta om en tolkning som uppfattades som mest sanningsenlig. Författarna är medvetna om att dem de är (till exempel kön, utbildning, kunskap) kan ha påverkat den slutliga tolkningen av materialet. (16)
Tabell 1 - Exempel på analysprocessen.
Meningsenhet Kondenserad meningsenhet
Kod Underkategori Kategori Asså, jag är ju
väldigt eh, eftersom jag inte ställer frågan i vanliga besök så är det svårt att säga men absolut, jag har mött patienter och kanske flera nu när man är mer öppen för det kanske, på senare år, så att ehm, svårt att säga nån statistik men de e de e ju de e ju vanligare än vad man tror. (A)
Det är svårt att säga då jag inte ställer frågan vid varje besök, men jag upplever att jag möter fler nu eftersom jag kanske är mer öppen för det. Jag har svårt att uppskatta hur många, men det är vanligare än vad man tror.
Öppenhet gör att fler upptäcks
Ingen koll på hur vanligt det är
Vanligare än man tror
Erfarenhet av att möta
våldsutsatta patienter
Erfarenhet
Ah, jag brukar kuratorn då brukar jag hänvisa till åh, och så, ah och informera om kvinnofridcentrum men rent
sjukgymnastiskt vet jag inte vad jag ska göra riktigt så, behandlingsmässigt.
Asså då får man ju ta till, kolla vad det är för funktioner som är nedsatta bara. Jag har ju ingen sån här psykologisk utbildning. Jag vet inte om det ingår lite mer nuförtiden, ingen aning. (B)
Jag brukar hänvisa till kurator och informera om kvinnofridscentrum.
Men rent
sjukgymnastiskt vet jag inte vad jag ska göra. Alltså rent behandlingsmässigt, men då får man se till vilka funktioner som är nedsatta bara. Jag har ju ingen
psykologutbildning.
Hänvisar vidare till kurator
Informerar om NCK
Fokuserar på det patienten sökt för och de funktioner som är nedsatta
Information och hänvisning
Egna åtgärder
Åtgärder vid våldsutsatthet
Osäker kring sjukgymnastiskt behandlingssätt
Har ingen psykologutbildn ing
Kompetens och tilltro till egen förmåga
Grund- och fortbildning
Utbildning
9 Etiska överväganden
Deltagandet i studien var frivilligt och samtliga fysioterapeuter fick information om att all data behandlades konfidentiellt. Risken att deltagarna skulle ta skada var låg, eventuellt kunde det vara känsligt för deltagarna att delge sina professionella åsikter och erfarenheter. Ämnet kunde också upplevas något besvärande på grund av dess känsliga karaktär.
Förfrågan om deltagande skedde via mejl. Frågeguiden analyserades och kontrollerades av flera parter (författarpar, handledare) vilket minimerade risken för att frågorna skulle kunna upplevas som kränkande eller stötande. Deltagarna försäkrades också om att deras uppgifter hanterades anonymt då exempelvis namn eller arbetsplats inte skulle nämnas i den slutliga publiceringen.
Studien har ett viktigt syfte då det finns få andra studier om ämnet. Mer kunskap och data behövs för att skapa en större förståelse och vetskap kring hur fysioterapeuter jobbar med dessa frågor.
Det behövs också fler svenska studier då merparten av studierna vi funnit är genomförda utanför Sverige. Denna studies resultat kan ge möjlighet till ökad insikt i hur fysioterapeuter bemöter kvinnor vid misstanke av våldsutsatthet samt vilka åtgärder som kan vara viktiga för att fler fysioterapeuter ska våga fråga och bemöta kvinnor som misstänks vara utsatta för våld i nära relationer. Därför ansågs studiens nytta överväga de risker som fanns med att genomföra studien.
Resultat
Sex fysioterapeuter deltog i studien och samtliga arbetade inom primärvården i Region Uppsala.
Deltagarna presenteras nedanför i tabellform.
Tabell 2 – Deltagarförteckning.
Deltagare Kön Antal år som fysioterapeut
Antal år inom primärvården
Privat eller offentlig arbetsplats
A Kvinna 10 10 Offentlig
B Kvinna 27 10 Privat
C Kvinna 23 19 Privat
D Kvinna 5,5 5 Offentlig
E Kvinna 3 3 Offentlig
F Man > 0,5 > 0,5 Privat
10 Databearbetningen resulterade i 9 huvudkategorier och 20 underkategorier som tillsammans besvarar studiens frågeställningar. Resultatet presenteras nedanför i tabellform. Kategorierna samt underkategorierna beskrivs även i löpande text.
Tabell 3 – Resultat av fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av att möta våldsutsatta kvinnor samt hur de undersöker om våldsutsatthet finns och hur de agerar utefter det.
Kategori Underkategori Kondenserad meningsenhet Utbildning och
kompetens
Grund- och fortbildning Min utbildning består främst av att jag deltagit på föreläsning och fått information från
Rikskvinnocentrumet (NCK) när de besökte min förra arbetsplats (vårdcentral). (C)
Kompetens och tilltro till egen förmåga
Jag har inte haft någon utbildning om detta ämne i mitt yrkesliv, jag har nog en stor kunskapslucka där. (B) Bio-psyko-socialt
arbetssätt
Jag brukar förklara det som att det finns en grundorsak till måendet och att vi ibland fokuserar för mycket på symtomen. (E)
Erfarenhet Erfarenhet av att möta våldsutsatta patienter
Desto mer erfaren jag blivit som fysioterapeut, desto modigare blir jag och får mer vana av att fånga upp signaler som kan antyda våldsutsatthet. (A)
Fysioterapeutens upplevelse av patientens perspektiv
Även om man vet att man är i trygga händer och att sjukvården ska hjälpa så är det nog tufft. Man klär ju av sig och blottar sig på ett sätt. (F)
Arbetsplatsen Kollegor Jag tror vi jobbar bra med personer med psykisk ohälsa.
Däremot har vi inte lyft just våldsutsatthet i hemmet. (C) Rutiner Det är ju bra om alla som jobbar här jobbar någorlunda
lika. (B) Att fråga Standardisering av
frågan
Börja ställa frågan vid alla patientmöten och uttrycka att det är en fråga som ställs till alla precis som vid rökning eller alkoholvanor. Frågan borde vara med i anamnesen så man kan fånga upp fler patienter. (A)
Att endast ställa frågan vid misstanke
Det stämmer, hittar jag något anamnestiskt fynd som tyder på våldsutsatthet så fortsätter jag även där och frågar mer. Men hittar jag något i den fysiska undersökningen så frågar jag absolut mer om det. (F)
Patientmöte Jag kan känna att jag behöver få lite av patientens förtroende för att ställa frågan. (C)
Åtgärder vid våldsutsatthet
Information och hänvisning
Jag brukar hänvisa till kurator och informera om kvinnofridscentrum. (B)
11 Egna åtgärder Den här patienten fortsatte att komma till mig tror jag,
men då höll vi oss endast till det hon sökte för, vi pratade inte om våldet. (C)
Relevans och angelägenhet
För primärvården Det är bra att det lyfts mer och mer, man börjar väl förstå att det fysiska hänger ihop med det psykiska och
primärvården är viktig i att fånga upp dessa patienter som är drabbade. (A)
För fysioterapeuter Sen kan det också bero på tidsbrist: att man prioriterar bort det för att man ligger efter eller har en fullbokad tidbok och man vill bara jobba på så snabbt som möjligt för att hinna det viktigaste. (D)
Svårigheter Att fråga om våldsutsatthet
Jag tycker inte man går superdjupt på hur man ska agera i bemötandet om det händer, det saknar jag och min erfarenhet är att det är svårt att veta hur man ska agera.
(F)
Stigmatiserat ämne Ämnet har länge varit ganska tabubelagt på något sätt och det kan vara en brist hos mig (att man måste känna patienten innan man kan fråga). (B)
Allians med patienten Frågar patienter som jag misstänker. Annars tror jag folk blir stötta och obekväma, då kan man tappa förtroendet till än, det är mer om jag misstänker det. (F)
Underlättande faktorer
Man kan alltid bli bättre och repetera saker ännu mer.
Man kanske skulle diskutera våld mot kvinnor i grupper och hur man konkret hanterar det på ett bättre sätt. (F)
Barn Erfarenhet av
våldsutsatthet när barn är inblandade
Jag har inte varit med om att barn är inblandade i våldsbilden. (C)
Anmälningsplikt När barn är med i bilden så är jag anmälningsskyldig. (A)
Osäkerhet kring rutiner Är inte lika säker där på hur man ska gå vidare där, men jag vet vilka jag ska fråga då, vi har t.ex. BVC på vår vårdcentral och där sker det ofta att barn är inblandade.
(E)
Utbildning och kompetens
Informanterna berättade om deras kunskap samt utbildning och varifrån de fått ta del av dessa, samt vilken kunskap och utbildning de saknar om ämnet.
Grund- och fortbildning
12 De intervjuade var överens om att ämnet knappt berörs under grundutbildningen men majoriteten av fysioterapeuterna hade deltagit i fortbildning efter grundutbildningen. Flera av informanterna var nöjda med utbildningen de fått ta del av via NCK. “Jag kan inte minnas att de va så mycket av det på grundutbildningen[…]” (D). “Jag tror att region Uppsala har som riktlinje att alla ska gå nationellt centrum för kvinnofrid[…]” (E).
Kompetens och tilltro till egen förmåga
Många av fysioterapeuterna uttryckte att de inte hade tillräcklig kompetens om ämnet. “Jag känner att jag inte riktigt har den kompetensen[…]” (B).
Bio-psyko-socialt arbetssätt
Flera av deltagarna betonade vikten av ett bio-psyko-socialt arbetssätt och en av
fysioterapeuterna beskrev att detta arbetssätt främjar arbetet med att upptäcka våldsutsatta kvinnor. “Man pratar ju alltid om det här biopsykosociala och det stämmer ju liksom och då hinner man fånga in såna här saker bättre än kanske andra yrkeskategorier.” (F).
Erfarenhet
Informanterna hade olika erfarenheter av att möta våldsutsatta kvinnor.
Erfarenhet av att möta våldsutsatta patienter
Erfarenheterna av att möta våldsutsatta skiljer sig åt mellan deltagarna. Tre av informanterna upplevde att de har begränsad erfarenhet av att möta våldsutsatta. Flera fysioterapeuter uppgav också att patienterna ofta sökte för något helt annat och en utav dem hade erfarenhet av en patient som återkommande sökte vård för diffusa fysiska besvär. En informant uppskattade antalet våldsutsatta kvinnor till 1–2 per halvår och en annan deltagare uttryckte att många troligtvis inte upptäckts om frågan inte ställs. Flera av deltagarna upplevde också att tidigare våldsutsatthet är vanligare än nuvarande våldsutsatthet. “Jag upplever att jag kanske inte träffar dem personerna så ofta[…]” (C). “Ja det var någon som sökte hela tiden för återkommande, det var ju liksom magbesvär, ryggbesvär hit och dit, framåt tillbaka.” (B).
Fysioterapeutens upplevelse av patientens perspektiv
Fysioterapeuterna pratade och reflekterade över patientens perspektiv. En av informanterna menade att patienten inte alltid förstod att de blivit våldsutsatta. “[…]de kan ju vara så att dem
13 inte upplever det egentligen som något våld men efter ett tag så kommer det ändå fram att de är ett slags våld[…]” (A).
Arbetsplatsen
Arbetsplatsens rutiner samt deltagarnas kollegor påverkade enligt informanterna deras eget arbete med våldsutsatthet.
Kollegor
En av fysioterapeuterna tyckte att ämnet var mer aktuellt när det fanns en kollega som hade särskilt ansvar för ämnet på arbetsplatsen. Flera av fysioterapeuterna uttryckte att det hade god kommunikation och samarbete på arbetsplatsen. En av fysioterapeuterna kände sig osäker på hur andra yrkeskategorier jobbar och flera av deltagarna kände sig trygga med att kunna fråga
kollegor när osäkerhet uppstod. “[…]vi diskuterar väldigt mycket det i våra team som vi har med läkare, sjuksköterska, dietist och allt det här.” (F).
Rutiner
Några av deltagarna berättade att det inte fanns några tydliga rutiner eller riktlinjer på
arbetsplatsen. Andra menade att det fanns rutiner men att dem snarare inte efterföljdes. En av fysioterapeuterna berättade att de skapat bra rutiner tack vare kollegorna på arbetsplatsen. “Nej det är någonting vi har utformat själva på egen hand faktiskt.” (D).
Att fråga
Deltagarna berättade mer djupgående om hur de tänkte och agerade för att undersöka om våldsutsatthet fanns.
Standardisering av frågan
Majoriteten av deltagarna såg fördelar med att ställa frågan vid varje nybesök och göra det till en standardiserad fråga. En av deltagarna var mycket nöjd över fysioterapeutkollegor som ställde frågan relativt frekvent vid nybesök. “[…]jag tror faktiskt att vår arbetsplats och vi
fysioterapeuter som jobbar här är ovanligt bra på det faktiskt[…]” (D).
14 Att endast ställa frågan vid misstanke
Flera av informanterna frågade enbart om våldsutsatthet ifall misstanke väcktes. En av
fysioterapeuterna uttryckte att det kunde vara ett problem att enbart fråga vid misstanke. “[…]det kommer inte spontant upp här hos mig om inte jag verkligen frågar och det gör jag ju
uppenbarligen bara när jag verkligen skulle få en känsla[…]” (C).
Patientmöte
Frågorna som ställdes för att undersöka våldsutsatthet varierade i stor grad bland deltagarna i studien. En av fysioterapeuterna frågade i samband med levnadsvanor, en annan frågade mer konkreta frågor om sömn, ångest och rädsla. Flera fysioterapeuter frågade om personens psykiska mående. Flera av deltagarna uppgav också att de först ville skapa en slags allians till patienten innan de frågade om våldsutsatthet och en av deltagarna försökte visa att hen var van vid att ställa frågan. “[…]jag vet att frågan är fri och att man inte ska ta.. men ibland kan jag tycka att jag behöver få lite förtroende för personen, från personen[…]” (C).
Åtgärder vid våldsutsatthet
Fysioterapeuterna använde sig av olika åtgärder när det framkommit att patienten blivit utsatt för våld.
Information och hänvisning
Flera av fysioterapeuterna informerade om Nationellt centrum för kvinnofrid och flera av informanterna hade informationsblad tillgängligt för patienterna på arbetsplatsen. Dessa
informationsblad innehöll kontaktuppgifter med var en som våldsutsatt kvinna kunde vända sig för att få hjälp. Att hänvisa vidare till andra mer kunniga instanser var en annan populär åtgärd som de flesta av fysioterapeuterna valde, majoriteten av dessa hänvisade patienten då till
kuratorn på arbetsplatsen. “[…]dom få gångerna jag har mött patienter som nämner det här så är det ju mer att man har pratat runt omkring det och tipsat om att höra av sig som sagt vidare[…]”
(A).
Egna åtgärder
Det förekom även andra åtgärder bland informanterna. En av fysioterapeuterna berättade att hen försökte stötta våldsdrabbade patienter så gott det gick medan en annan uppgav att det var viktigt
15 att inte släppa iväg patienten för tidigt. Några av deltagarna hade fortsatt patientkontakt efter hänvisning till vidare instanser men valde efteråt att enbart fokusera på den fysiska åkomman som patienten sökt för. “[…]den här kvinnan tror jag fortsatte gå hos mig men då höll vi oss bara till det här andra.” (C).
Relevans och angelägenhet
Under intervjuerna berättade deltagarna om hur viktigt och relevant ämnet upplevs samt hur angeläget det var för fysioterapeuterna att arbeta med dessa frågor.
För primärvården
Två av fysioterapeuterna uppgav att primärvården hade en viktig roll i att upptäcka våldsutsatta kvinnor. “[…]men just att fråga alla det tycker jag på primärvårdsnivå är det är det enda vi kan göra som första steg[…]” (D).
För fysioterapeuter
En av deltagarna berättade att hanteringen av dessa frågor inte var det primära i fysioterapeutens roll. En annan deltagare uttryckte att hen var mer bekväm med att hantera icke-psykologiska aspekter. Under intervjuerna framkom det att några av deltagarna var mycket positiva till denna studie då den lyfter ämnet och ökar intresset hos dem själva. Samtliga deltagare uppgav att ämnet blivit mer aktuellt de senaste åren samt att mer kunskap finns inom området. “Så att det är
jättebra att ni forskar vidare, att man tydliggör det här för då kan man börja jobba mer med det.”
(E).
Svårigheter
Under intervjuerna framkom vissa svårigheter med att hantera ämnet samt våldsutsatta patienter.
Att fråga om våldsutsatthet
Flera av informanterna upplevde att frågan var svår att ställa varav två av deltagarna sa att man bör veta hur man ska hantera svaret innan man ställer frågan. Flera av fysioterapeuterna
berättade att det blir lättare med tiden att ställa frågan. “[…]om man inte är trygg i vad man kan göra med svaret så vågar man inte fråga heller.” (E).
16 Stigmatiserat ämne
Ämnet upplevs ofta som stigmatiserat vilket de flesta fysioterapeuter också uppgav. Bland annat trodde flera av deltagarna att våldet ofta doldes och några uppgav att detta förmodligen berodde på att kvinnor inte får tillräckligt skydd när de anmäler. En av informanterna berättade att kvinnor av annan etnisk bakgrund var särskilt utsatta. “[…]dem vågar ju inte anmäla för att det blir ju värre då, dem får ju inget riktigt skydd.” (B).
Allians med patienten
Flera av informanterna ansåg att man kunde förlora förtroende och tillit genom att ställa frågan för tidigt. Flera av deltagarna uttryckte också att patienterna kunde bli stötta eller upprörda om man inte var försiktig med hur och när man ställde frågan. En av deltagarna uttryckte att patienterna kunde ta illa upp för att de kanske upplevde att fysioterapeuten trodde att de var våldsutsatta när de inte var det och att det då uppfattades förolämpande. “[…]man kan komma på lite fel spår om man väldigt snabbt ställer den frågan ’Har du det tufft där hemma?’” (F).
Underlättande faktorer
Under samtalen listades faktorer som informanterna menade var underlättande för den kliniska och anamnestiska undersökningen. En av deltagarna menade att man måste hitta sitt eget sätt att ställa frågan medan en annan tyckte att tydligare rutiner hade hjälpt till i arbetet för att upptäcka våldsutsatthet. “Ja man måste väl ha nån policy hur man gör då, kanske prata om det, vad som skulle vara lämpligt.” (B).
Barn
Trots att denna studie fokuserade på kvinnors våldsutsatthet var det av intresse att undersöka fysioterapeuternas tankar kring barn och deras inblandning i våldsbilden. Detta för att fysioterapeuter per lag har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa.
Erfarenhet av våldsutsatthet när barn är inblandade
De flesta informanterna hade ingen erfarenhet av att barn var inblandade i våldsbilden. Det framkom att en av fysioterapeuterna aldrig hade tänkt på att barn kunde vara inblandade i våldsutsatthet vilket gjorde att fysioterapeuten kände sig självkritiskt. Flera av deltagarna hade
17 heller aldrig frågat om det fanns barn med i våldsbilden. “Nej vi har inte pratat om några barn, eller jag har liksom helt bara glömt bort barnen, hemskt av mig, har inte tänkt på det.” (B).
Anmälningsplikt
Det framkom att majoriteten av deltagarna kände till anmälningsplikten när minderåriga är inblandade. “[…]dem under 18 då är det ju såklart då är man ju anmälningsskyldig[…]” (F).
Osäkerhet kring rutiner
Flera av deltagarna uppgav att det fanns osäkerhet kring rutiner och tillvägagångssätt när barn är inblandade i våldsbilden. En annan andel av fysioterapeuterna upplevde också denna osäkerhet men kände sig trygga i att de visste vart de kunde vända sig för att få mer information. “Men det sker ju och där är jag inte lika säker på hur man går vidare. Men där har jag ju också att jag vet vilka jag ska fråga då.” (E).
Diskussion
Resultatsammanfattning
Alla fysioterapeuter frågade om våldsutsatthet när de misstänkte det. Ingen hade alltså frågan som en standardiserad fråga i deras anamnes, även om vissa var mer vana vid att ställa frågan än andra. Medan några av deltagarna kunde ställa frågan vid nybesök om de misstänkte
våldsutsatthet så uttryckte andra att de inte kände sig bekväma med att göra det utan väntade tills de hunnit skapa en relation till patienten. Vissa av fysioterapeuterna missade även att fråga om barn fanns i hemmet hos den våldsdrabbade.
Resultatet visade att de tillfrågade fysioterapeuterna hade blandad erfarenhet av att arbeta med våldsutsatta kvinnor. Flera av fysioterapeuterna som deltog i studien hade begränsad erfarenhet av att möta våldsutsatta kvinnor men samtliga uppgav att det var vanligare än man trodde.
Deltagarna upplevde att då de mött våldsutsatta kvinnor så sökte de primärt för något annat, exempelvis diffusa besvär. De åtgärder som togs till var framför allt att ge information samt att hänvisa vidare till andra instanser, främst kurator. Ämnet visade sig upplevas som svårt och alla uttryckte att de upplevde någon form av kompetensbrist hos sig själva. Flera uttryckte också att detta ämne inte var en primär angelägenhet för dem som fysioterapeuter.
18 Resultatdiskussion
Flera deltagare uttryckte att frågan inte primärt upplevdes som fysioterapeutens huvudansvar och att man antog att ens arbete rörande denna fråga inte var det viktigaste då det kanske var mer naturligt för exempelvis psykologer, kuratorer och läkare att hantera denna fråga. Man skulle dock kunna argumentera för att fysioterapeuter har en särskilt bra möjlighet för att upptäcka och jobba med dessa kvinnor. I socialstyrelsens handbok om våld beskrivs vårdgivarens ansvar i arbetet för våldsutsatta kvinnor. De skriver bland annat att varje vårdgivare ska fastställa de rutiner som behövs för att kunna utveckla samt bedriva en hög kvalité i arbetet med våldsutsatta och barn som bevittnat våld (17). En fysioterapeut berättade att hen hade mer tid till sitt
förfogande vid patientmöten än exempelvis läkarna på arbetsplatsen. Detta ger en bättre förutsättning för att hinna fråga och undersöka eventuell våldsutsatthet. Ballan och Freyer (18) skrev att det var troligt att vårdgivare, däribland fysioterapeuter, mötte många patienter som var drabbade av våld i nära relationer då de behandlar kroniska och/eller icke akuta besvär. Vidare skrev de att fysioterapeuter har ett professionellt ansvar att se på patienten och hennes behov mer holistiskt. Trots att fysioterapeuters huvuduppgift är att fokusera på de kroppsliga besvären så bör de enligt World Confederation for Physical Therapy också vara uppmärksamma och se till patientens psykologiska, emotionella och sociala hälsa. (18)
En faktor som möjligen påverkar fysioterapeuters (och troligen vissa andra professioners) inställning är okunskap. Man skulle kunna argumentera för att vi som samhälle har ett
gemensamt ansvar för att synliggöra och uppmärksamma våld i nära relationer och då det kan ta lång tid innan en kvinna vågar dela med sig av sin våldsutsatthet så är det viktigt att vi alla aktivt jobbar för detta. Alla deltagare uttryckte någon form av osäkerhet rörande aspekter av detta arbete, oavsett om det var hur man går vidare med en orosanmälan eller hur den egna
fysioterapeutiska behandlingen bör fortsätta. Det som blir tydligt är att fysioterapeuterna önskar och behöver mer vägledning, diskussion och kunskap om ämnet. Detta ansvar ligger hos de ansvariga på arbetsplatsen, oavsett om det är verksamhetschefen eller en ansvarig medarbetare.
Studien synliggör behovet av fortsatt arbete kring dessa frågor och tydliggörande av fysioterapeutens roll i detta arbete.
19 Resultatet visar också att fysioterapeuterna undersöker våldsutsatthet på olika sätt. Flera uppger att de känner att de behöver skapa en allians med patienten och få hennes tillit innan de kan fråga, vilket då innebar att de vanligen inte ställde frågan vid ett första besök. Andra beskrev att de frågade när de misstänkte våldsutsatthet, antingen då de hittat anamnestiska fynd eller fysiska tecken som indikerade att det kunde föreligga våldsutsatthet. Majoriteten hade alltså inte en standardfråga om våldsutsatthet i anamnesen. 1996 genomförde Freund et al. (19) en 20 månader lång intervention där syftet var att ta reda på hur effektiv en screeningfråga om våld i hemmet är.
Alla nya patienter fick fylla i ett frågeformulär där en av frågorna lyfte om patienten någon gång blivit utsatt för antingen fysiskt eller psykiskt våld. 58 av 495 (11,6%) kvinnor svarade ja på frågan. Siffran är något lägre än hos andra studier men visar ändå på att våldsutsatthet
förekommer hos patienter som söker sig till primärvården. Genom att standardisera frågan kan fler våldsutsatta kvinnor fångas upp och man kan därför fundera över varför de flesta deltagare i denna studie inte valde att ha frågan som en standardiserad fråga i anamnesen. Man kan också fundera på vad det kan bero på och om det behövs mer kunskapsspridning och diskussion om ämnet för att fysioterapeuter och alla vårdutövare ska förstå att detta är allas angelägenhet.
Mycket bottnar troligen i att ämnet fortfarande upplevs som ett svårt och stigmatiserat ämne.
Enligt NCK (20) har mäns våld mot kvinnor en historia av att betraktas som en privat
angelägenhet vilket i sin tur har påverkat möjligheterna att påverka och arbeta mot våldet på en politisk nivå.
Flera av informanterna uttryckte att det är enkelt att ställa frågan, men svårare att veta vad man ska göra med svaret. Brist på erfarenhet gör det svårt att ta sig över det första upplevda hindret som gör att det svårt att fråga. Deltagare D beskrev att det blev lättare att fråga med tiden och att det endast upplevdes svårt de första gångerna.
Vidare hade deltagarna olika sätt att agera om de upptäckte våldsutsatthet. Alla hänvisade vidare till framförallt kurator och/eller gav information om kvinnofridslinjen. Vissa ställde följdfrågor, höll kvar patienten vid osäkerhet och fortsatte den fysioterapeutiska behandlingen. Det uttrycktes osäkerhet kring hur man egentligen skulle gå vidare med den egna behandlingen vid
våldsutsatthet och där valde flera att istället fokusera på det fysiska problem som patienten sökt hjälp för. Det fanns en önskan om kompetensutveckling och vidare diskussion hos flera av informanterna. Då denna studie fokuserat på fysioterapeuters upplevelser och erfarenheter av
20 kvinnors våldsutsatthet så har intervjuerna varit utformade utifrån detta perspektiv. Men våldet gällande män har även kommit upp under ett par intervjuer. Deltagare B reflekterade att för att kunna jobba mer jämställt så måste hen även uppmärksamma män i detta anseende. Två deltagare nämnde också att negativa normer och stereotyper gör att männen förbises. Några ställde även frågan om våldsutsatthet till män men en deltagare uttryckte att hen då var osäker på hur man gick vidare om män var våldsutsatta. Samtidigt visar en omfattande studie publicerad av NCK under 2014 (21) att vuxna kvinnor var överlägset mer drabbade av sexuellt- och psykiskt våld medan män var mer drabbade av fysiskt våld. Vid fysiskt våld beror siffrorna till stor del på vem förövaren är. Cirka 14% av kvinnorna och cirka 5% av männen hade blivit utsatta för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld av en vid våldstillfället aktuell eller tidigare partner.
Kvinnor blir alltså i högre utsträckning drabbad av våld av en närstående medan männen främst utsätts för våld av för dem okända personer. Detta skulle kunna indikera att kvinnor är mer utsatta för repetitivt våld, och då inom en nära relation.
Deltagare E uppgav ingen förändring gällande prevalensen av våldsutsatta kvinnor till följd av Coronapandemin men misstänkte att det skulle ske en ökning längre fram. Roesch et al. (22) menar att social distansering medför att våld mot kvinnor i hemmet ökar och enligt en
polisavdelning i Hubei, Kina hade våldet i februari 2020 tredubblats i jämförelse med samma månad föregående år. Enligt studien uppskattades 90% av tredubblingen vara på grund av Coronapandemin. Därför är det sannolikt att man kan komma att se en ökning av våldsdrabbade kvinnor som söker sig till primärvården. Sánchez et al. (23) som studerat sambandet mellan Coronapandemin och våld i hemmet betonar vikten av utbildning samt träning för hälso- och sjukvårdspersonalen. Författarna menar att dessa yrkeskategorier är särskilt viktiga i arbetet för att upptäcka våldsutsatta.
Denna studie belyser ett behov av vidare kompetensutveckling för fysioterapeuter med fokus på teoretiska samt praktiska kunskaper. Då WHO klassar våld i nära relationer som ett
samhällsproblem så är det av yttersta vikt för fysioterapeuter och primärvårdens alla
yrkesgrupper att gemensamt arbeta för att upptäcka dessa utsatta kvinnor. Enligt Ballan och Freyer (18) är kvinnor som är utsatta för våld i nära relation överrepresenterade bland patienter
21 med muskuloskeletala besvär. Det gör att fysioterapeuter har en särskild möjlighet till att
upptäcka och hjälpa dessa kvinnor.
Metoddiskussion
Av de sex deltagarna var endast en man. Han hade begränsad erfarenhet som fysioterapeut då han endast varit yrkesverksam i några månader, jämfört med de mer erfarna kvinnliga
deltagarna. Frågan uppstod till varför fler män inte visat intresse för denna fråga? Vår ansökan skickades till över ett tiotal vårdcentraler där sannolikheten är stor att ett flertal män arbetar.
Detta speglar möjligen en viktig del av problematiken: att engagera män i denna viktiga fråga.
Hur engagerar man män i det förebyggande arbetet kring kvinnlig våldsutsatthet? Man kan argumentera för att det är viktigt att detta är av högsta relevans för alla yrkesverksamma
fysioterapeuter så att patienter som kommer till antingen kvinnlig eller manlig fysioterapeut får likvärdig vård. Som tidigare nämnts så är våldsutsatthet allas angelägenhet och det är viktigt att även manliga fysioterapeuter inser att de har en roll att bära.
Författarna upplevde att en etisk aspekt var att ämnets känsliga karaktär bidrog till att vissa av deltagarna upplevde sig som sämre på grund hur de arbetade med våldsutsatthet. Då var det viktigt som intervjuare att poängtera att studiens syfte endast var att lära sig mer om ämnet.
Studien är genomförd utifrån en kvalitativ design med ett bekvämlighetsurval. Detta innebar att totalt 15 vårdcentraler, både privata och offentliga, behövde kontaktas tills de sex deltagarna som tackade ja hittades. Alla intervjuer genomfördes genom Zoom vilket gjorde att intervjuerna höll god kvalité i tider då Coronapandemin annars kunde ha försvårat arbetet mycket.
Den kvalitativa metodens styrkor var bland annat att två testintervjuer kunde genomföras innan de sex planerade intervjuerna, vilket gjorde intervjuguiden mer komplett och ökade dess
trovärdighet. Författarna ställde också följdfrågor och anpassade dessa utifrån vem som intervjuades, vilket i sin tur gjorde det slutgiltiga materialet mer innehållsrikt. En annan styrka som ökade trovärdigheten var att forskartriangulering användes. Forskartriangulering ledde till att antalet kategorier och underkategorier minskade vilket gjorde att resultatet blev mer koncist och kärnfullt. Deltagarna arbetade också inom olika geografiska områden inom region Uppsala
22 vilket i sin tur ger en viss socioekonomisk variation som resulterar i att studien får en starkare överförbarhet.
Den kvalitativa metoden innehöll också svagheter som påverkade studiens trovärdighet. Under intervjuprocessen kunde följdfrågorna som ställdes skilja sig åt beroende på vem som ställde dem, men även beroende av vem som intervjuades. Detta anser författarna vara både en styrka och en svaghet. Följdfrågorna påverkade troligen resultatet i högsta grad då all information som insamlas beror av de frågor som ställs och hur de utformas. Även om författarna försökt hålla en neutral inställning under intervjuerna så kan man undra om deltagarna upplevde att det fanns särskilda svar som värderades högre. Möjligen kan detta ha påverkat hur de svarade på frågorna med oro för hur de skulle uppfattas. En annan faktor som kan tänkas påverka trovärdigheten var att intervjuerna genomfördes via Zoom. Att intervjuerna genomfördes på distans behöver
nödvändigtvis inte vara en svaghet, men det kan ändå ha påverkat slutresultatet. Slutligen kan det nämnas att majoriteten av deltagarna var kvinnor, vilket gör att överförbarheten av studiens resultat är begränsad. Trots detta går det att argumentera för att det finns en viss överförbarhet då deltagarna, med deras stora variation rörande yrkeserfarenheter och arbetsplatser, uttryckte liknande erfarenhet och osäkerhet kring ämnet.
Konklusion
Sammanfattningsvis kan man se att denna studies resultat indikerat att fysioterapeuter arbetar och tänker olika kring våld i nära relationer. Frågan upplevs olika prioriterad av deltagarna men det finns en önskan om kompetensutveckling och vidare diskussion. Det blir dock en utmaning för vården att kompetensutveckla vårdpersonalen inom detta viktiga ämne och detta arbete kommer ta lång tid.
Denna studie har givit en värdefull insikt i fysioterapeuters arbete och syn kring våld i nära relationer. Förhoppningsvis kan den lägga en grund för vidare arbete och studier men framförallt öka medvetenheten om varför detta ämne är och bör vara en prioriterad fråga för alla
yrkeskategorier inom primärvården, däribland fysioterapeuter. Fler studier krävs för att få fullständig klarhet i hur fysioterapeuter jobbar med dessa frågor samt insikt i hur övrig personal jobbar med frågan.
23
Referenslista
1. Eliasson M. Mäns våld mot kvinnor. Vol. 1997. Falun: Natur och Kultur;
2. Fysioterapeuters ansvar för patienter utsatta för våld i nära relation. 5. 2019(5):36–41.
3. Women’s health and rights: 25 years of progress? [Internet]. World Health Organization.
[citerad 26 mars 2020]. Tillgänglig vid: https://www.who.int/news-room/detail/08-03-2020- women-s-health-and-rights-25-years-of-progress
4. UPPSALAMODELLEN - Att möta våldsutsatta kvinnor inom hälso- och sjukvården.
Uppsala: Nationellt centrum för kvinnofrid; 2017. Report No.: NCK-rapport 2017:1.
5. Knight L, Hester M. Domestic violence and mental health in older adults. International Review of Psychiatry. 02 september 2016;28(5):464–74.
6. McGarry J, Simpson C, Hinchliff‐Smith K. The impact of domestic abuse for older women:
a review of the literature. Health & Social Care in the Community. 2011;19(1):3–14.
7. Sleutel MR. Women’s experiences of abuse: a review of qualitative research. Issues Ment Health Nurs. december 1998;19(6):525–39.
8. Beaulaurier RL, Seff LR, Newman FL. Barriers to help-seeking for older women who experience intimate partner violence: a descriptive model. J Women Aging. 2008;20(3–
4):231–48.
9. Beaulaurier RL, Seff LR, Newman FL, Dunlop BD. Internal barriers to help seeking for middle-aged and older women who experience intimate partner violence. J Elder Abuse Negl. 2005;17(3):53–74.
10. Sundström M. Våld mot hbtq-personer – en forsknings- och kunskapsöversikt Redovisning av regeringsuppdrag i Regleringsbrev för budgetåret 2017 avseende Uppsala universitet [Internet]. Nationellt centrum för kvinnofrid; 2017 [citerad 30 mars 2020] s. 74. Tillgänglig vid: https://www.nck.uu.se/kunskapsbanken/nck-s-publikationer/
11. Bhandari M, Dosanjh S, Tornetta P, Matthews D, Violence Against Women Health Research Collaborative. Musculoskeletal manifestations of physical abuse after intimate partner violence. J Trauma. december 2006;61(6):1473–9.
12. Clark TJ, McKenna LS, Jewell MJ. Physical therapists’ recognition of battered women in clinical settings. Phys Ther. januari 1996;76(1):12–8; discussion 18-19.
13. En introduktionskurs om Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer [Internet].
Nationellt centrum för kvinnofrid. 2020 [citerad 02 april 2020]. Tillgänglig vid:
https://webbkursomvald.se/?page_id=191
14. Senaste version av SOSFS 2014:4 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer [Internet]. Socialstyrelsen. [citerad 02 april 2020]. Tillgänglig vid:
24 https://www.socialstyrelsen.se/regler-och-riktlinjer/foreskrifter-och-allmanna-
rad/konsoliderade-foreskrifter/20144-om-vald-i-nara-relationer/
15. Regeringskansliet R och. Kunskap om mäns våld mot kvinnor obligatoriskt i jurist- och läkarutbildningarna [Internet]. Regeringskansliet. Regeringen och Regeringskansliet; 2017 [citerad 30 mars 2020]. Tillgänglig vid:
https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/03/kunskap-om-mans-vald-mot- kvinnor-obligatoriskt-i-jurist--och-lakarutbildningarna/
16. Lundman B, Hällgren Graneheim U. Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso-och sjukvård. 2:3. Monica Granskär, Birgitta Höglund-Nielsen, redaktörer. Vol. 2012. Lund:
Studentlitteratur AB; 2014.
17. Våld - Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer. :188.
18. Ballan MS, Freyer M. Addressing intimate partner violence with female patients with chronic physical disabilities: the role of physical therapists. Disabil Rehabil. 16 september 2019;1–6.
19. Freund KM, Bak SM, Blackhall L. Identifying domestic violence in primary care practice. J Gen Intern Med. januari 1996;11(1):44–6.
20. Haraldsdotter Y. Våld som privat eller politisk fråga - Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) - Uppsala universitet [Internet]. Uppsala universitet; [citerad 07 december 2020].
Tillgänglig vid: https://nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/mans-vald-mot-kvinnor-ett- globalt-perspektiv/vald-som-privat-eller-politisk-fraga/
21. Heimer G, Andersson T, Lucas S. VÅLD OCH HÄLSA - En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt koppling till hälsa. Uppsala: NCK, Uppsala
Universitet; 2014.
22. Roesch E, Amin A, Gupta J, García-Moreno C. Violence against women during covid-19 pandemic restrictions. BMJ [Internet]. 07 maj 2020 [citerad 19 november 2020];369.
Tillgänglig vid: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7202944/
23. Sánchez OR, Vale DB, Rodrigues L, Surita FG. Violence against women during the COVID-19 pandemic: An integrative review. Int J Gynaecol Obstet. november 2020;151(2):180–7.
Bilaga 1 - Intervjuguide
Frågeområden
Upplevelse kring mäns våld mot kvinnor:
• Arbetet för att upptäcka våldsutsatta kvinnor.
• Egen upplevelse om hur vanligt förekommande det är.
• Upplevelse om ämnet, våga prata med kollegor?
Utbildning:
• Upplevelse kring utbildning om ämnet. Grundutbildningsnivå och högre utbildning.
• Bör något förändras eller utvecklas?
Arbetserfarenhet:
• I vilka situationer som misstanke väcks.
• Vid misstanke, hur bör man agera?
• Egna arbetserfarenheter av ämnet?
Förslag på frågor
• Hur anser du/upplever du att din utbildning kring mäns våld mot kvinnor varit? Antingen på grundutbildningsnivå eller vid vidareutbildning i det yrkesverksamma livet.
• Hur bedriver du ditt arbete för att upptäcka våldsutsatta kvinnor?
• Vad anser du bör förbättras?
• Vilka erfarenheter har du av att arbeta med våldsutsatta kvinnor? (Viktigt med följdfrågor här).
• Hur agerar du om du misstänker att en kvinnlig patient utsätts för våld? / Hur undersöker du om en kvinna utsätts för våld?
Exempel på uppföljningsfrågor
Följdfrågor angående barn: ”Hur tar du reda på om barn är inblandade?”, ”Hur agerar du om barn är inblandade?”
Övriga följdfrågor: “Kan du berätta mer”, “Hur menar du då?”, “Kan du ge ett exempel på vad du menar med _____?”, “Kan du berätta mer om hur du tänkte i den situationen”.
Bilaga 2 - Semistrukturerad intervjuguide 1. Hur gammal är du?
2. Hur länge har du arbetat som fysioterapeut?
3. Hur länge har du varit verksam inom primärvården?
4. Hur upplever du att din utbildning kring mäns våld mot kvinnor varit? Antingen på grundutbildningsnivå och/eller vid vidareutbildning i det yrkesverksamma livet.
5. Hur upplever du arbetet på din arbetsplats för att upptäcka våldsutsatta kvinnor?
a. Anser du att något bör förändras?
6. Hur undersöker du om en kvinna utsätts för våld?
7. Hur agerar du om en kvinnlig patient utsätts för våld?
8. Vilka erfarenheter har du av att arbeta med våldsutsatta kvinnor? (Viktigt med följdfrågor här).
Bilaga 3 - Mejl till verksamhetschefer
Hej!
Vi är två studenter som läser vår sista termin vid Uppsala Universitets fysioterapeutprogram. Nu ska vi genomföra vårt examensarbete och vänder oss därför till er. Vi genomför en kvalitativ studie där vi vill undersöka hur fysioterapeuter i primärvården tänker och arbetar kring våldsutsatta kvinnor. Det är ett viktigt ämne som ofta inte upptäcks av vården, möjligen pga bristande kunskap och rutiner. Tidigare studier har indikerat att det behövs mer forskning och kunskap inom detta område, inte minst för fysioterapeuter som ofta är en första vårdkontakt och som arbetar med screening av dessa patienter. Vi vill lära oss mer om detta ämne och väljer därför att ta kontakt med verksamma fysioterapeuter.
Vi kontakter er för att se om detta är något ni kan ge godkännande till att er personal deltar i? Vi kommer genomföra intervjuer runtom i Region Uppsalas vårdcentraler, där varje intervju
beräknas ta ca 30–45 minuter. Är det möjligt att dessa intervjuer sker på arbetstid?
Vi bifogar även i detta mejl det informationsbrev som ska skickas ut till deltagarna, så att ni har möjlighet att läsa mer om hur intervjuerna ska gå till.
Med vänliga hälsningar,
Edvin Billman och Elnaz Ashkriz
Bilaga 4 - Mejl till fysioterapeuter
Är du intresserad av att delta i en studie om fysioterapeuters upplevelser kring våld i nära relationer?
Vi vill fråga dig om du vill delta i ett forskningsprojekt. I det här dokumentet får du information om projektet och om vad det innebär att delta.
Vad är det för projekt och varför vill ni att jag ska delta?
Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt folkhälsoproblem. En stor del av dessa kvinnor söker sig till akutvård samt primärvård men tidigare studier har visat att flera vårdprofessioner, däribland fysioterapeuter, saknar tillräcklig kunskap och utbildning inom ämnet. Vi vill med denna studie därför undersöka och få insikt i hur verksamma fysioterapeuter upplever detta arbete och hur de hanterar denna patientgrupp.
Denna studie är ett examensarbete vid fysioterapeutprogrammet på Uppsala Universitet.
Ansvarig för studien är institutionen för neurovetenskap, Uppsala Universitet och den genomförs av två studenter, Edvin Billman och Elnaz Ashkriz.
Du har blivit tillfrågad eftersom du jobbar inom Nära vård och hälsa, Region Uppsala.
Hur går studien till?
Om du är intresserad av att delta kommer vi tillsammans överens om en tid att genomföra intervjun. Då träffas vi på din arbetsplats och genomför om möjligt intervjun under arbetstid.
Intervjun beräknas ta ca 30–45 minuter och spelas in. Anteckningar görs utöver detta som stöd.
Möjliga följder och risker med att delta i studien
Deltagandet i denna studie medför inga risker och bör inte upplevas som obehaglig eller liknande.
Däremot kan vissa eventuellt känna att ämnet är besvärande på grund av dess känsliga karaktär.
Skulle du som deltagaren ångra din medverkan under pågående intervju så har du rätt att när som helst avbryta intervjun utan vidare förklaring.
Vad händer med mina uppgifter?
Intervjuerna spelas in och sparas på våra datorer, vardera intervju får en specifik kod för att materialet ska kunna hanteras konfidentiellt och i den slutliga uppsatsen kommer inga namn eller arbetsplatser att nämnas.
