Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Magisteruppsats 15 hp

Vårterminen 2020

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

En tematisk analys av fyra kvinnors självbiografier

-

Men’s violence against women in intimate relationships

A thematic analysis of four women’s autobiographies

Handledare: Författare:

Daniel Törnqvist Sara Björklund

Emelie Eriksson

UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Magisteruppsats 15 hp Vårterminen 2020

Författare: Sara Björklund och Emelie Eriksson Handledare: Daniel Törnqvist

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer – En tematisk analys av fyra kvinnors självbiografier

Men’s violence against women in intimate relationships – A thematic analysis of four women’s autobiographies

Sammanfattning

Syftet med denna studie är att undersöka hur kvinnor som blivit utsatta för våld av män i nära relationer beskriver sina erfarenheter och hur det kan förklara svårigheten att lämna den våldsamma relationen. Datamaterialet består av fyra kvinnors självbiografier som analyserats utifrån tematisk analysmetod. Resultatet visar på att mäns våld i nära relationer är en komplex problematik som kan ses utifrån olika perspektiv och påverkas av olika faktorer. Det framgick att den våldsform som samtliga kvinnor blev utsatt för var psykiskt våld men det framkom även att det psykiska våldet kombinerades med någon annan form av våld och att de olika våldsformerna förstärkte varandra. Merparten av kvinnorna gav uttryck för beskrivningar som är förenlig med normaliseringsprocessen men resultatet av analysen påvisade att det inte alltid behöver vara så. Det känslomässiga bandet som skapas i relationens inledning har en betydande faktor genom hela relationen och är en förklaring till varför kvinnan stannar kvar i relationen.

Utifrån kvinnornas beskrivningar av det upplevda våldet kan mäns våld mot kvinnor i nära relationer tolkas som ett uttryck för makt, kontroll och dominans över kvinnan.

Nyckelord: våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, erfarenhet, könsmaktsperspektiv, offerskap, normaliseringsprocess

Abstract

The purpose of this study is to investigate how women who have been subjected to violence by men in close relationships describe their experiences and how it can explain the difficulty of leaving the violent relationships. The data material consists of four women's autobiographies that has been analyzed based on a thematic method of analysis. The result shows that men's violence in close relationships is a complex problem that can be seen from different perspectives and influenced by various factors. It emerged that the form of violence that all women were exposed to was psychological violence, but it also emerged that the psychological violence was combined with some other form of violence and that the various forms of violence reinforced each other. Most of the women expressed descriptions that are compatible with the normalization process, but the results of the analysis showed that this does not always have to be the case. The emotional bond that is created in the beginning of the relationship has a significant factor throughout the relationship and is an explanation for why the woman stays in the relationship. Based on women's descriptions of perceived violence, men's violence against women in close relationships can be interpreted as an expression of power, control and dominance over the woman.

Keywords: domestic violence, domestic abuse, intimate partner violence, experience, gender system, victimization, normalization process

Tack

Vi vill först och främst framföra ett tack till vår handledare Daniel Törnqvist som under skrivprocessen väglett och stöttat oss samt alltid varit tillgänglig för frågor och handledning. Vi vill även tacka våra familjer och vänner som genomgående stöttat oss och visat stor förståelse under denna period. Till sist vill vi tacka varandra för en givande arbetsprocess med många intressanta diskussioner och reflektioner som resulterat i att nya perspektiv och ny kunskap inom ämnet erhållits.

Sara och Emelie

Umeå, den 2 juni 2020

Innehållsförteckning

Inledning 7

Introduktion 7

Syfte och frågeställningar 8

Begreppsförklaringar 9

Våldet i nära relationer 9

Offer 9

Förövare 9

Kvinna och man 9

Tidigare forskning 10

Teoretiskt ramverk 12

Könsmaktsperspektivet 12

Det ideala offret 13

Våldets normaliseringsprocess 14

Metod 15

Val av metod 15

Tillvägagångssätt vid litteratursökning 16

Urval av empiri 16

Det empiriska materialet 17

Tematisk analysmetod 17

Etiska principer och reflektioner 18

Förförståelse 19

Ansvarsfördelning 20

Resultat och analys 20

Relationens inledning 21

Våldet i relationen 22

Första våldshandlingen 22

Olika former av våld 24

Våldets gränser flyttas fram 27

Kvinnan och offerskapet 29

Kvinnans ambivalens 29

Skuld 31

Skam 32

Att förhålla sig till våldet 33

Hoppet om att kärleken ska segra 34

Slutsatser 36

Avslutande diskussion 37

Metodreflektion 41

Referenser 43

Inledning

Introduktion

Mäns våld mot kvinnor är ett globalt samhällsproblem som existerar i alla länder, samhällsklasser och kulturer (Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], 2020a). Mörkertalet är stort och detta beror bland annat på att definitionen av vad som utgör en våldshandling varierar mellan världens länder (Johnsson-Latham, 2014). FN definierar våld mot kvinnor som “varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell, psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet” (Johnsson-Latham, 2014, s. 21). Våld mot kvinnor utgör en överträdelse av individens rätt till kroppslig integritet och strider mot de mänskliga rättigheterna (Kvinnofridslinjen, 2020). Var tredje kvinna i världen har utsatts för våld av en man, vilket påvisar att våldet mot kvinnor är ett samhälleligt utbrett fenomen (Amnesty, 2020;

Johnsson-Latham, 2014; Kvinna till kvinna, u.å.; SOU 2005:66). Då kvinnor som grupp utsätts för våld globalt på olika samhälleliga nivåer av gruppen män blir detta ett uttryck för att det handlar om en problematik på strukturell nivå, där våldet mot kvinnor bidrar att rådande samhällsordning fortsätter att legitimeras och att förändring för ett jämlikt samhälle hämmas (Kvinna till kvinna, 2020).

Den mest förekommande formen av mäns våld mot kvinnor är i nära relationer då kvinnan har eller har haft en relation med mannen som utövar våld mot henne. Den vanligaste platsen som kvinnan utsätts för våld av en man i är i hemmet. Denna form av våldshandling benämns som våld i nära relationer och innefattar psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, materiellt och sexuellt våld (NCK, 2020a). Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2020) visar att en femtedel av de misshandelsbrott som anmäldes i Sverige under år 2019 definieras som våld i nära relationer och 31 procent av dessa var kvinnor över 18 år som blivit utsatt för våld av sin partner (BRÅ, 2020).

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer har historiskt betraktas som en privat angelägenhet och inte ansetts vara ett allvarligt problem (NCK, 2020b; Ray, 2018). Mannens rätt att bruka våld mot sin hustru begränsades år 1734 då våldet inte fick vara så grovt att hon skadades allvarligt eller miste livet. Det övriga våld som mannen utövade begränsades inte då detta ansågs vara disciplinering av kvinnan. Mannen kunde legalt utöva våld mot sin fru fram till år 1864 då även detta blev olagligt (SOU 2015:55). Under den senare delen av 1900-talet kom våld i nära relationer inte längre att betraktas som en privat angelägenhet utan som en politisk och sedan dess har ett flertal lagar stiftats i syfte att kriminalisera mäns våld mot kvinnor (Boëthius, 2016;

NCK, 2020b; SOU 2015:55). Sverige var det första landet i världen som år 1965 kriminaliserade våldtäkt inom äktenskapet (SOU 2015:55). Drygt 20 år senare, år 1982 beslutades att kvinnomisshandel skulle falla under allmänt åtal, vilket innebär att anmälan inte måste göras av den våldsutsatta kvinnan utan kunde nu även göras av vittnen eller andra som känner till våldet (BRÅ, 2008). År 1998 infördes grov kvinnofridskränkning i Brottsbalken som

en del av kvinnofridsreformen och Sverige blev ett av få länder i världen som kom att ha en speciell lagstiftning avseende mäns våld mot kvinnor i nära relationer (SOU 2015:55).

Den uppmärksamhet som mäns våld mot kvinnor fått har resulterat i att insatser genomförts med avsikten att stärka och förändra regelverk, riktlinjer och handlingsplaner inom myndigheter och organisationer i syfte att stödja kvinnor som utsatts för mäns våld i nära relationer. Trots detta är den internationella och nationella okunskapen stor inom ämnet och ingenting tyder på att mäns våld mot kvinnor minskar. Det efterfrågas därför reformer som säkerställer kvinnors grundläggande rättigheter att skyddas från att utsättas för våld av män (Johnsson-Latham, 2014).

Inom socialt arbete kan socionomer i sin profession komma att möta och arbeta med våldsutsatta kvinnor och utifrån detta är det relevant att belysa kvinnors upplevelser av våld i nära relationer. Socialtjänstlagen (SFS 2001:453, kap. 5, 11 §) redogör för att socialtjänsten har ett särskilt ansvar för att bistå kvinnor som har erfarenhet av våld i nära relationer. Vidare kan en socionom även komma att träffa män som utövat våld mot kvinnor i nära relationer.

Bemötandet är av stor betydelse och genom att besitta en djupare kunskap inom ämnet våld i nära relationer kan den enskilda socionomen utifrån förståelse om våldet och våldets utveckling ge kvinnan eller mannen det stöd och hjälp denne är i behov av (Johansson & Herz, 2016).

Kvinnors erfarenheter av våld är viktiga att studera i syfte att erhålla kunskap om våld i nära relationer eftersom att alla individers egen historia och upplevelser är unika i sitt slag. Genom att studera kvinnors egna beskrivningar av det upplevda våldet är det möjligt att förvärva en djupare förståelse för hur mannens våld utvecklas och uttrycks, hur våldet påverkar kvinnan, hur dynamiken mellan kvinnan och mannen ser ut och varför det är svårt för kvinnan att lämna en våldsam relation. Denna studie ämnar bidra till skapandet av ytterligare kunskap inom ämnet mäns våld mot kvinnor i nära relationer som utgör ett vedertaget samhälleligt problem. Detta genom att utifrån kvinnors subjektiva erfarenheter finna utmärkande mönster i materialet som resulterar i djupare förståelse och kunskap inom ämnet. Att framföra kvinnors erfarenheter och unika upplevelser av våld i nära relationer och analysera dessa utifrån olika vetenskapliga teoretiska perspektiv bidrar till att kunskapen inom det specifika ämnet växer. Det är även intressant att utifrån andra studiers resultat undersöka om det finns mönster avseende likheter och skillnader samt vilken kunskap denna studie kan bidra till inom ämnet. Har andra forskare funnit samband som bekräftar resultatet eller kommer denna studie att påvisa ett resultat med mönster som avviker från vad tidigare studier belyst?

Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka och analysera kvinnors upplevelser av att ha blivit utsatta för våld av män i nära relationer. Utifrån detta lyder frågeställningarna:

• Vad kännetecknar kvinnornas beskrivningar och erfarenheter av våld i nära relationer?

• Hur kan beskrivningarna av dessa upplevelser förklara att det är svårt att lämna den våldsamma relationen?

Begreppsförklaringar

Våldet i nära relationer

Per Isdal (2001) definierar våld som varje handling som riktas mot någon annan person och att denna handling skadar, skrämmer eller kränker och får den andra personen att avstå från eller göra något den inte vill.

Begreppet våld i nära relationer innefattas av olika former av våld:

• Fysiskt våld kan avse exempelvis knuffar, fasthållning, sparkar, slag och användning av slagvapen.

• Psykiskt våld omfattar hot, kontroll, isolering, degraderande beteende, utåtagerande och emotionellt våld.

• Sexuellt våld avser allt från sexuella trakasserier, påtryckning att ha sex eller andra sexuella handlingar till våldtäkt.

• Ekonomiskt våld innebär bland annat att kontrollera sin partners ekonomiska tillgångar.

• Materiellt våld avser att slå i dörrar, väggar eller att krossa och förstöra föremål som exempelvis möbler och kläder (Isdal, 2001).

Offer

Offer definieras som en person som utsatts för ett brott (Nationalencyklopedin [NE], 2020).

Kvinnor som utsatts för våld i nära relationer av män kan komma att benämnas som offer.

Förövare

Nationalencyklopedin (2020). definierar förövare som en person som utfört i ett angivet brott (NE, 2020). Begreppet förövare kommer i detta arbete att omfatta den man som utsatt en kvinna han har eller har haft en relation med och utsatt henne för våld.

Kvinna och man

Kvinna respektive man kommer att användas i denna studie. Vi har valt att avgränsa oss till de två biologiska könen. Vi är dock medvetna om att begreppet kön innefattar fler könsidentiteter.

Tidigare forskning

Våld i nära relationer är ett ämnesområde som är välbeforskat och omfattande, både nationellt och internationellt, vilket visar på ämnets komplexitet, relevans och utbredda globala problematik utifrån en strukturell-, grupp- och individnivå. Den tidigare forskningen påvisar att ämnet studerats utifrån olika perspektiv med både kvantitativ, kvalitativ och mixad forskningsmetod. I detta avsnitt presenteras en svensk doktorsavhandling och sex stycken internationella kvalitativa studier.

Den svenska avhandlingen “Från himlen rakt ner i helvetet – Från uppbrott till rättsprocess vid mäns våld mot kvinnor i nära relationer” av Scheffer Lindgren (2009) ämnade att ge en djupare förståelse och kunskap om våldsutsatta kvinnors uppbrotts- och rättsprocess. Resultatet påvisade att uppbrott från en våldsam relation är en komplex och långdragen process som bland annat påverkas av kvinnans känslomässiga band till mannen och kvinnans rädsla, vilket både kan vara en anledning att lämna mannen men även vara en anledning att stanna kvar i relationen.

Kvinnan gör även flera försök att lämna den våldsamma relationen men detta uppbrott är möjligt först när rädslan är större än det känslomässiga bandet till förövaren. Våldet har stor påverkan på det psykiska måendet och många kvinnor uppvisar en komplex form av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Kvinnorna uppgav att våldet resulterat i bland annat rädsla, osäkerhet, skam och skuld vilket bidragit till psykosomatiska symtom och psykiska stressreaktioner i form av ångest och depression, trots att majoriteten av kvinnorna uppgav att de i grunden har en stark självkänsla (Scheffer Lindgren, 2009).

Kelmendi (2015) genomförde en studie därintervjuer utfördes med kvinnor som utsatts för våld i nära relationer i Kosovo. Studiens resultat påvisade bland annat att ekonomiska förutsättningar är en riskfaktor på grund av att det medför en ökad sårbarhet då våldssituationen ofta förvärras när kvinnan är ekonomiskt beroende av sin man. Kvinnan anses även förhålla sig till och uppföra sig i enlighet med den rådande normativa föreställningen om den kvinnliga könsrollen.

Avviker kvinnan från könsrollen tolkas detta som respektlöshet mot sin man och hans manlighet, mannen brukar våld mot kvinnan för att bestraffa kvinnan och återupprätta sin manlighet. Kvinnans agerande medför att hon anses vara ansvarig för våldet hon utsätts för.

Resultatet visade även på att den patriarkala strukturen som genomsyrar det kosovanska samhället medför att kvinnor, under hela sina liv, systematiskt diskrimineras då mäns våld av kvinnor indirekt stöds. Våld i nära relationer är utbrett och våldet används som ett medel i syfte att reglera relationen mellan män och kvinnor (Kelmendi, 2015). Liknande resultat visas i studien av Adjei (2016) som genomförde fokusgrupp- och enskilda intervjuer med män från Ghana som utövat våld mot kvinnor i nära relationer. Det framkom att maskulinitet i sig inte är den utlösande faktorn för våld men att männen var rädda för att inte leva upp till det manliga idealet, att ses som svaga och inte besitta den normativa manliga styrkan att kontrollera sina fruar och därmed uppfattas som omanliga av andra män och av samhället. Det finns en uppfattning om att kvinnan ska vara undergiven sin man och inte utmana honom, om kvinnan inte uppvisar ett undergivet beteende tolkas detta som en överträdelse mot den könsnormativa

ordningen. Mannen använder våld i syfte att erhålla och upprätthålla sin makt över kvinnan i relationen och det anses vara ett legitimt medel att utöva våld om kvinnan exempelvis utmanat könsmaktsordningen. Våldet kan därmed även förstås som ett sätt för mannen att trygga sin manlighet i enlighet med det manliga idealet (Adjei, 2016).

Män har, enligt en studie av Lelaurain, Fonte, Aim, Khatmi, Decarsin, Lo Monaco &

Apostolidis (2018), en skyldighet att under alla omständigheter hävda och upprätthålla sin manlighet. I studien deltog franska män och kvinnor som utifrån vinjetter och frågeformulär intervjuades. Resultatet påvisade en tydlig ambivalens bland deltagarna då de å ena sidan fördömde mäns våld mot kvinnor i nära relationer men å andra sidan kunde motivera för användningen av våldet och därmed legitimera det. Vissa deltagare uttryckte att män är våldsamma av naturen och att detta våldsamma beteende är bortom deras kontroll (Lelaurain et al., 2018). Även i denna studie diskuterade deltagarna kring att våld är ett legitimt medel för mannen att nyttja i syfte att återställa hans ära, makt och manlighet (jmf Adjei, 2016). Denna föreställning är vanlig för att motivera mäns våld mot kvinnor i patriarkalt starka samhällsstrukturer (Lelaurain et al., 2018).

En skotsk studie genomfördes av Cavanagh (2003) där kvinnor intervjuades om sina upplevelser av våld i nära relationer. Majoriteten av kvinnorna var gifta eller sammanboende med män som utövade våld mot dem. En stor del av kvinnorna uppgav att relationen var bra och att de ville att relationen skulle fortsätta men uttryckte en önskan om att våldet skulle upphöra. Kvinnornas beskrivningar av våldet och våldsförloppet varierade och många kvinnor hade svårigheter att definiera tidigare våldssituationer de upplevt som våld och det framkom att definitionen förändrades över tid. Utmärkande i studiens resultat var kvinnornas agerande i syfte att skydda sig själva och bevara relationen men även användningen av olika strategier i syfte att stoppa eller minska våldet. Kvinnorna uttryckte en motstridighet att berätta om våldet i relationen för andra då våldet gav upphov till starka skamkänslor och genom att berätta för andra om situationen blev våldet verkligt. I enlighet med den kvinnliga könsnormen förväntas kvinnor ta ansvar för och vårda sina kärleksrelationer, utifrån detta framfördes att det fanns en önskan om att upprätthålla en yttre fasad om att kvinnorna själva och relationen var positiv och välfungerande trots att verkligheten var den motsatta. Kvinnorna upplevde inte alltid våldet som ett problem utan snarare som en del av relationen och kvinnorna utvecklade olika strategier i syfte att minska och undvika våldet. Exempel på dessa strategier är att kvinnan anpassade sitt tonfall och kroppsspråk efter mannens humör eller att hon gav efter för hans önskemål. En annan riskfylld metod var att konfrontera mannen fysiskt och/eller muntligt vilket medförde att våldet kunde upphöra tillfälligt men även bli värre. Många kvinnor valde att lämna förhållandet, något som bidrog till att våldet minskade under en tid men trots detta valde majoriteten av kvinnorna att gå tillbaka till mannen på grund av det känslomässiga bandet till varandra och en önskan om att få en välfungerande relation fri från våld (Cavanagh, 2003).

En studie med fokusgruppsintervjuer bestående av män och kvinnor från Argentina, Finland, Italien, Nigeria, Uganda, Uruguay och Sri Lanka visade på att föreställningen är att våldsutövaren är en man och våldsoffret är en kvinna (Holmila, Beccaria, Ibanga, Graham, Hettige, Magri, Munné, Plant, Rolando & Tumwesigye, 2014). Resultatet som presenterades

var att kvinnan har ett ansvar att förebygga att våldsamma situationer uppstår och ska inte provocera mannen men gör hon det ändå och detta resulterar i att mannen tar till fysiskt våld, uppfattas våldet som en logisk och acceptabel reaktion (Holmila et al., 2014). En del fokusgrupper menade att våld är ett legitimt medel för män att bruka i syfte att upprätthålla sin dominans över kvinnor, vilket är ett uttryck för den patriarkala strukturen, något som även nämns i ovanstående studier (jmf Adjei, 2016; Lelaurain et al., 2018). Alkoholkonsumtion anses vara en stor riskfaktor för mäns våld i nära relationer men uppfattas även som en förmildrande omständighet för mannen då det förklarar och ursäktar mannens våldsamma beteende. Kvinnan har även ett ansvar att skydda själv och mannen i våldsamma situationer och när hon är berusad förlorar hon denna förmåga (Holmila et al., 2014).

Alkoholkonsumtion, och droganvändning, ansågs inte vara en avgörande riskfaktor enligt en studie avseende norska kvinnor som utsatts för våld i nära relationer (Vatnar & Bjørkly, 2008).

Majoriteten av kvinnorna uppgav att det inte fanns några alkohol- eller drogproblem i relationen men resultatet påvisade att kvinnors alkoholanvändning kunde öka risken för att utsättas för fysiskt och sexuellt våld av sin partner. Studiens resultat visade även på att många kvinnor kände sig ansvariga och skyldiga för mannens våld. Mer än hälften av kvinnorna uppgav att de använde någon form av strategi för att förhindra eller förmildra våldet. Den mest effektiva strategin var att anpassa sig efter mannen och lyda honom (Vatnar & Bjørkly, 2008).

Teoretiskt ramverk

I detta avsnitt redovisas det teoretiska ramverk som används vid analys av kvinnors upplevelse av att ha blivit utsatta för mäns våld i nära relationer; vad som kännetecknar kvinnornas beskrivningar och hur dessa beskrivningar kan förklara varför det är svårt att lämna den våldsamma relationen. Det teoretiska ramverket valdes ut baserat på dess relevans till studiens syfte och frågeställningar. Könsmaktsperspektivet förklarar mäns våld mot kvinnor utifrån ett könat perspektiv. Teorin om det ideala offret redogörs på en övergripande nivå och avser vad som är utmärkande för offerskapet. Svårigheten att lämna en våldsam relation kan förklaras och förstås med hjälp av våldets normaliseringsprocess.

Könsmaktsperspektivet

Könsmaktsperspektivet är ett begrepp som belyser att det finns en strukturell ojämlikhet mellan könen och att mäns våld mot kvinnor är ett medel för att upprätthålla mäns överordnade position i relation till kvinnor i samhället (Gottzén, 2014). Våldet kan inte ses som en enskild handling utan är ett uttryck för de patriarkala maktstrukturer som systematiskt kontrollerar och förtrycker kvinnor. Män anses vara mer värda än kvinnor i och med att männen framställs som normen och kvinnan som det avvikande könet, vilket bidrar till att mannen ges tolkningsföreträde (Johnsson-Latham, 2014). Den patriarkala samhällsstrukturen som råder tillåter det manliga våldet att upprätthållas och fortsätts att ges legitimitet på en samhällelig nivå.

Könsmaktsperspektivet kan även förklara våldsutövande av män mot kvinnor på en relationell nivå. I ett heteronormativt förhållande är våld ett medel för mannen att använda sig av för att upprätthålla sin överordnade position och kontroll över kvinnan i relationen. Våld är ett uttryck som tillskrivs den normativa manligheten och är ett socialt konstruerat könat fenomen. De samhälleliga föreställningar som finns kopplat till kön används för att förstå och förklara mäns våld mot kvinnor (Gottzén, 2014).

Det ideala offret

Nils Christie (2001) var en kriminolog som utvecklade teorin om det ideala offret. Det centrala i teorin är att de samhälleliga normerna avgör vem som accepteras som ett brottsoffer och inte.

Offret behöver därmed uppfylla följande fem kriterier för att uppnå legitim offerstatus:

• Offret ska vara svagt.

• Offret ska ägna sig åt en anständig aktivitet.

• Offret ska befinna sig på en lämplig plats.

• Förövaren ska vara okänd för offret.

• Förövaren ska vara i överläge och beskrivas på ett negativt sätt (Christie, 2001).

Kvinnor som utsätts för våld i nära relationer kan med andra ord inte erhålla legitim offerstatus då kriterierna inte är möjliga att uppfyllas främst på grund av att gärningspersonen inte är okänd för henne. Vidare innehar mannen tolkningsföreträde av våldssituationen och det finns en föreställning om att kvinnan ”förtjänat det” om hon på något sätt har motsatt sig och förargat mannen (Christie, 2001).

Christies (2001) teori återspeglar de stereotypa föreställningar som finns om respektive kön.

Kvinnan framställs som svag, underlägsen och passiv medan mannen framställs som stark, dominant och våldsam (Christie, 2001). De könade föreställningarna medför att kvinnan lättare ses som offer då offerskapet överensstämmer med de tillskrivna kvinnliga egenskaperna jämfört med de manliga (Christie, 2001; Kullberg, Herz, Fäldt & Skillmark, 2012). Problematiken med den samhälleliga föreställningen om det ideala offret är att det leder till fortsatt ojämställdhet mellan könen då kvinnan tvingas fortsätta att underordna sig mannen för att kunna ses som ett offer (Christie, 2001).

Christie (2001) menar att det ideala offret inte kan existera utan den ideala förövaren och vice versa (Christie, 2001). Förövaren framställs som en man och detta kan förklaras utifrån den stereotypa föreställning som finns av män och manlighet, något som medför att mannen överensstämmer med bilden av den ideala förövaren (Christie, 2001; Kullberg, et al., 2012).

Offret och förövaren innehar inga likheter alls då de anses vara varandras motpoler. Relationen mellan offret och förövaren är avgörande för huruvida förövaren anses vara idealiskt eller inte, vilket medför att män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer inte anses vara idealiska förövare då de har en relation till offren (Christie, 2001; Kullberg, et al., 2012).

Våldets normaliseringsprocess

Normaliseringsprocessen beskrivs av Gudrun Nordborg (2014) som en process där våldet blir en naturlig del av vardagen och medför att våldets gränser förskjuts för kvinnan och mannen då positiva handlingar förstoras och våldet förminskas över tid. Kvinnan och mannen utvecklar parallellt med varandra olika strategier: kvinnan anpassar sig efter mannen för att minska eller undkomma våldet och mannen använder våldet för att kontrollera och utöva makt över kvinnan.

Våldet kan ta sig uttryck på olika sätt men det är främst det känslomässiga våldet som sätter de djupaste spåren hos kvinnan. Våld och hot om våld kan riktas mot exempelvis kvinnans anhöriga, värdesaker eller husdjur. Normaliseringsprocessen kan förklara varför kvinnan har svårt att bryta upp från den våldsamma relationen och följande inslag anses vara utmärkande för denna process (Nordborg, 2018):

• Från uppvaktning till kontroll och isolering – Mannen är ofta väldigt charmig, utåtriktad och omtänksam mot kvinnan när andra är närvarande men kan vara kontrollerande och aggressiv när de är ensam med varandra. Kontrollen tar sig uttryck i att kvinnans tid och kontakter med andra begränsas. Mannen nedvärderar hennes familj och vänner samt att han nästintill alltid är närvarande när kvinnan träffar andra vilket medför att han ges möjlighet att kontrollera kvinnans verklighetsbild. Den fysiska och psykiska isoleringen resulterar i att mannen kan dominera kvinnan känslomässigt. Våldet i kombination med andra former av kontroll förstärker varandra, exempelvis om mannen är ekonomiskt starkare innehar han makten att begränsa hennes livsrum (Nordborg, 2014).

• Växlingar mellan våld och värme – Mannens våldshandling följs av en period av ömhet och omtänksamhet vilket inger hopp hos kvinnan, att mannen ska uppvisa samma positiva egenskaper som under uppvaktningsfasen. Växlingar mellan våld och värme förstärker de känslomässiga banden mellan kvinnan och mannen, något som är vanligt i situationer som präglas av makt. Vidare skapas starka band när individer genomgår kriser tillsammans då ytterligare känslor investeras i relationen, vilket medför att hopp om förändring av mannens våldsamma beteende växer hos kvinnan (Nordborg, 2014).

• Krympande självkänsla och ansvarsförskjutning – Kvinnans självkänsla förminskas av mannens kritik och nedvärderingar av henne då kritiken är väldigt personlig, exempelvis att kvinnan är en dålig partner, mamma och nedvärderar hennes utseende. Mannen förskjuter ansvaret till kvinnan och motiverar våldet utifrån kvinnans tillkortakommanden och kvinnan får på så sätt skulden för våldet. Skulden blir lättare för kvinnan att hantera än att inse sin utsatthet för våldet i relationen. Kvinnan anpassar sig successivt till mannens verklighetsbild och värderingar kopplat till respektive kön, vilket bidrar till att våldet internaliseras hos kvinnan (Nordborg, 2014).

• Erotisering av våld och makt – Mannen kan även kontrollera kvinnans sexualitet vilket leder till att hon inte längre har bestämmanderätt över sin egen kropp. Kvinnan kan

motvilligt gå med på sex i syfte att undvika våld. Våld och passion samspelar med varandra, vilket kan bidra till att mannen blir sexuellt stimulerad då våldet ger honom makten att kontrollera kvinnan och resultera i att det uppstår en drivkraft att fortsätta utöva våld mot kvinnan. Mannen vill äga kvinnan, erotisering i kombination med svartsjuka förklarar varför mannen inte vill släppa taget om henne. Kvinnans passivitet är en strategi i syfte att undvika våldet och kvinnan kan långt efteråt komma till insikt om att de sexuella akterna i själva verket var en våldtäkt, ett uttryck för mannens makt (Nordborg, 2014.).

Metod

I detta avsnitt redogörs för studiens metodologiska utgångspunkter vilket avser val av datainsamlingsmetod, tillvägagångssätt vid sökning av litteratur, urval av empiri och en presentation av det empiriska materialet. Därefter redovisas val av analysmetod och hur analysprocessen genomförts, etiska principer och reflektioner samt studiens arbetsfördelning.

Val av metod

Denna studie ämnar utgå från en kvalitativ ansats då det avsedda datamaterialet består av fyra stycken självbiografier som beskriver det våld som kvinnorna blivit utsatta för i nära relationer.

Detta material ger förutsättningar för att kunna besvara studiens syfte och frågeställningar.

Kvalitativ metod ger möjlighet att via dokument i form av självbiografier, erhålla en djupare kunskap om kvinnors upplevelser, tankar och känslor avseende det specifika ämnet; mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Metoden möjliggör att förståelse och kunskap erhålls om vad som kännetecknar detta våld och vad som gör det svårt för kvinnan att lämna relationen (Bryman, 2018).

Valet av självbiografier grundas i att en stor del av den tidigare forskningen består av kvalitativa intervjuer med kvinnor som upplevt våld i nära relationer och kunskapen har därmed skapats och erhållits utifrån ett samhällsvetenskapligt syfte (Adjei, 2016; Bryman, 2018; Cavanagh, 2003; Holmila et al., 2014; Kelmendi, 2015; Lelaurain et al., 2018; Vatnar & Bjørkly, 2008). Självbiografier fyller därför en kunskapslucka i och med att empirin inte skapats utifrån forskarens intresse och har därav inte påverkat empirins innehåll och riktning (Bryman. 2018).

Vid användning av självbiografier är fyra bedömningskriterier avgörande gällande dess kvalitet:

• Autenticitet – Författaren ska vara den riktiga skaparen av materialet.

• Trovärdighet – Återger materialet författarens sanna tankar och känslor?

• Meningsfullhet – Är materialet tydligt och begripligt?

• Representativitet – Materialet ska vara typiskt när det gäller den kategori det tillhör (Bryman, 2018).

Ett av våra urvalskriterier avseende självbiografierna var att boken skulle vara skriven av den våldsutsatta kvinnan själv, vilket vi redogör för mer utförligt senare i detta avsnitt. Vi har inte några skäl att ifrågasätta att den livsberättelse som kvinnan redogör för är något annat än hennes egna upplevelser, tankar och känslor om våldet. Det samtliga materialet bedöms vara tydligt och begripligt samt kategoriskt för mäns våld i nära relationer (Bryman, 2018).

Tillvägagångssätt vid litteratursökning

Den vetenskapliga litteraturen och annan relevant litteratur som använts i studien har sökts, lånats och/eller erhållits via Umeå universitetsbibliotek. Rapporter, utredningar och statistik från exempelvis Sveriges regering, statliga myndigheter och olika organisationer har sökts via Internet och sökmotorn Google.

Samtliga vetenskapliga artiklar, förutom en studie som hittades via en studentuppsats, söktes via Umeå universitetsbibliotek och databasen SocIndex utifrån följande sökord: domestic violence, domestic abuse, intimate partner violence, qualitative, descriptive, interview, female victim och expression. Kriterier fanns att artiklarna skulle vara granskade peer-review, att fullständiga texter skulle finnas tillgängliga online och att artiklarna blivit publicerade under 2000-talet. Ett 20-tal artiklar valdes inledningsvis ut baserat på rubrik och abstract. En genomläsning av samtliga artiklar resulterade slutligen i sex stycken artiklar som var relevanta utifrån denna studies syfte och frågeställningar. Den svenska avhandlingen hittades via Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, där författaren omnämns som en av forskarna i kunskapsbanken.

Urval av empiri

Självbiografierna söktes via den nationella databasen för bibliotek, LIBRIS; och sökorden som användes var: kvinnomisshandel, våld i nära relationer, biografi och självbiografiska skildringar. Dessa sökord resulterade i totalt 78 stycken olika självbiografier. Ett målinriktat urval gjordes därefter utifrån följande kriterier: 1) Självbiografin ska skildra ett heterosexuellt förhållande där kvinnan blivit utsatt för våld av en manlig förövare. 2) Självbiografin ska vara relevant i förhållande till studiens syfte och frågeställningar. 3) Självbiografin ska vara skriven av den utsatta kvinnan och inte ha någon medförfattare. 4) Självbiografin ska ge en fyllig beskrivning av kvinnans upplevelse av våldet. 5) Självbiografin ska vara skriven på svenska för att undvika att betydande formuleringar riskerar att gå förlorad vid översättning. Därefter nyttjades ytterligare ett urval, bekvämlighetsurval, då vi kontrollerade vilka böcker som fanns tillgängliga för utlån vid Umeå universitetsbibliotek. Detta resulterade i att fyra självbiografier

valdes ut och dess omfång varierade mellan 173 och 271 sidor, vilket vi anser är en lagom mängd utifrån tidsram och studiens omfång (Bryman, 2018).

Det empiriska materialet

“Jag har inte berättat allt!” beskriver livet med det fysiska, psykiska och sexuella våld som Jessie blev utsatt för under 16 års tid av sin före detta man Micke. Jessie träffade den äldre Micke när hon var 16 år gammal och våldet påbörjades tidigt i relationen. Tillsammans fick de tre söner tillsammans som bevittnade det våld som hon utsattes för. Jessie arbetade heltid och hon umgicks mest med familjen, sina föräldrar och syskon. Avslutningsvis beskriver Jessie hur hon slutligen tog sig ur den våldsamma relationen (Andersson, 2011).

“Helvetet jag kallade kärlek” är en självbiografi där Lena beskriver hur hon som nyskild tvåbarnsmamma träffade Peter. Lena började i ett tidigt skede i relationen med Peter att utsättas för främst psykiskt våld, men även visst fysiskt våld, som kom att pågå under fem års tid. Lena hade ett bra jobb och många vänner men det våld som hon utsattes för av Peter förändrade henne som person och påverkade hennes livsrum. Lena kommer slutligen till insikt om att hon måste lämna Peter då den våldsamma relationen är destruktiv (Bivner, 2018).

“En vacker dag lämnar jag honom” handlar om Marias liv tillsammans med sin före detta man Erik. Maria var 28 år gammal, levde ett lyckligt familjeliv med make och två barn när hon träffade den yngre mannen, Erik. Flera år efter Maria och Eriks första möte inleder de ett förhållande som inte uppskattades av Marias närstående. Hon hade ett bra jobb och en stor umgängeskrets med många vänner och bekanta. Maria blev misshandlad för första gången kort efter att de flyttat in tillsammans och detta blev början på många år av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld innan hon slutligen anmälde Erik och lämnade honom (Blomqvist, 2014).

“Det ska bli ett sant nöje att döda dig” är Magdalenas självbiografi som skildrar det fysiska och psykiska våld som hon blev utsatt för under den treåriga relationen tillsammans med Jorma.

Hon var 17 år när hon träffade Jorma, flyttade omgående in hos honom och intog rollen som hemmafru. Magdalena blev gravid tidigt i relationen och paret gifte sig. Magdalenas sociala nätverk krympte successivt i takt med att Jormas våld och kontrollbehov blev större. De olika formerna av våld förekom regelbundet och eskalerade med tiden vilket resulterade i rädsla för att Jorma skulle döda henne. Magdalena redogör för hur det gick till när hon lämnade den våldsamma relationen och att familj och vänner hade en stor betydelse i denna process (Graaf, 2006).

Tematisk analysmetod

I studien har vi använt oss av en tematisk analysmetod. Vid genomläsning av materialet uppmärksammade vi liknande mönster i kvinnornas beskrivningar av det upplevda våldet och

därav uppkom tanken om att tematisk analys skulle vara en lämplig analysmetod. Tematisk analysmetod kännetecknas av att materialet struktureras, organiseras och presenteras utifrån olika teman som författaren uppmärksammat i datamaterialet under analysprocessen.

Författaren bör speciellt uppmärksamma exempelvis likheter och skillnader, upprepningar och metaforer då detta kan resultera i olika teman (Lindgren, 2014; Ryan & Bernard, 2003).

Den tematiska analysprocessen består enligt Vaismoradi, Turunen och Bondas (2013) av följande steg:

• Genomläsning av det insamlade materialet.

• Kodning av det som uppfattas vara utmärkande i materialet.

• Sökning efter teman genom att kategorisera liknande koder med varandra.

• Granska teman genom att kontrollera att temana överensstämmer med koderna och det som uttrycks i materialet.

• Teman definieras och namnges utifrån dess innehåll.

• Skriva rapporten innebär att resultatet av analysen skriftligen presenteras.

De fyra kvinnornas självbiografier lästes först igenom grundligt på var sitt håll och markering av intressanta beskrivningar gjordes först under den andra genomläsningen, i enlighet med Vaismoradi et al.’s (2013) två första steg. Markeringen av koderna resulterade i att liknande mönster uppfattades och det var då som tanken om att tematisk analys skulle vara en lämplig analysmetod uppstod. Därefter träffades vi och gick tillsammans igenom det vi uppmärksammat och markerat i varje självbiografi, vilket medförde att vissa koder försvann och att andra tillkom beroende på dess relevans till studiens syfte och frågeställningar. Liknande koder kategoriserades tillsammans och resulterade i att olika teman uppstod. Varje tema granskades sedan genom att vi diskuterade huruvida temat var tillräckligt beskrivande för det som kvinnorna gav uttryck för (Vaismoradi et al., 2013).

Den första tematiseringen av koderna resulterade i 15 stycken olika teman men dessa kom att revideras och reduceras efter vidare diskussioner, tolkningar och omläsning av utvalda delar av självbiografierna. Det centrala har varit att presentera det som kvinnorna tydligt gav uttryck för men även ta fasta vid det latenta som uppmärksammades i materialet och om det var relevant i förhållande till studiens syfte. Analysprocessen resulterade slutligen i sex olika huvudteman som presenteras i kommande avsnitt: “Relationens inledning”, “Våldet i relationen”, “Våldets gränser flyttas fram”, “Kvinnan och offerskapet”, “Att förhålla sig till våldet” och “Hoppet om att kärleken ska segra”. Huvudtemana: “Våldet i relationen” och “Kvinnan och offerskapet”

innehåller följande underteman: “Första våldshandlingen” och “Olika former av våld”

respektive “Kvinnans ambivalens”, “Skuld” och “Skam” (Vaismoradi et al., 2013).

Etiska principer och reflektioner

Vetenskapsrådet (2017) anger att hänsyn ska tas till fyra etiska principer vid forskning:

1) Informationskravet innebär att deltagandet bygger på frivillighet och deltagarna kan avbryta sin medverkan om de önskar. Deltagarna ska informeras om forskningens syfte och genomförande.

2) Samtyckeskravet betyder att deltagarna måste ge sitt samtycke till medverkan.

3) Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om studiens deltagare ska behandlas med största möjliga konfidentialitet, vilket innebär att deltagarna bör avidentifieras. Materialet ska även förvaras på ett sådant sätt att obehöriga ej kan ta del av det.

4) Nyttjandekravet handlar om att de uppgifter som samlas in om deltagarna endast får användas i syfte för forskningens ändamål (Vetenskapsrådet, 2017).

Studiens material består av publicerade självbiografier vilket anses vara offentliga dokument som allmänheten fritt kan ta del av (Bryman, 2018). Utifrån informations- och samtyckeskravet var det inte relevant att ta kontakt med författarna och informera om att deras livsberättelser kommer att användas i forskningssyfte. Det är inte heller möjligt att uppfylla kravet på konfidentialitet då författarna använder sina riktiga namn och avidentifiering blir därmed inte aktuellt. Nyttjandekravet går inte heller att uppfylla men vi har haft i åtanke om att självbiografierna inte skapats i syfte att undersökas och analyseras utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Vi kan inte garantera att författarna och förövarna inte kan komma ta skada av denna studie då författarna använder sina riktiga namn och en förövare omnämns med sitt rätta namn. Detta är något som vi beaktat vid hantering, tolkning och analys av materialet. Det har därför varit viktigt för oss att löpande referera till det ursprungliga materialet och inte ta det ur sin kontext. Vi har utifrån detta och med respekt för författarna därför valt att inte att förändra förövarnas namn (Vetenskapsrådet, 2017).

Förförståelse

Den förförståelse som vi besitter påverkar hela forskningsprocessen, detta innefattar allt ifrån studiens syfte och frågeställningar, forskningsmetod, analysmetod och dess slutsatser (Bryman, 2018). Det är betydande att författare till en studie är medveten om sin subjektiva förförståelse och att det därmed inte är möjligt att vara helt objektiv. Vi har därför under hela processen reflekterat över vår egna förförståelse och hur denna kan komma att påverka studiens slutgiltiga resultat (Bryman, 2018). Vår förförståelse påverkas bland annat av vår profession som socionomer, andra akademiska studier inom ämnet, egna uppfattningar och påverkan av samhälleliga föreställningar avseende mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Under hela processen har vi regelbundet reflekterat och diskuterat över hur vår förförståelse har kunnat påverka och färgat denna studie.

Författarnas förförståelse i form av kunskap, tankar och känslor behöver inte nödvändigtvis vara något negativt då detta kan användas som en tillgång vid tolkning och förståelse av materialet (Patel & Davidson, 2011). Vår förförståelse har varit en fördel då ämnet: mäns våld

mot kvinnor i nära relationer, är en samhällsfråga som ligger oss båda nära hjärtat. Den förförståelse som respektive författare till denna studie besitter har resulterat i reflektioner och diskussioner utifrån olika perspektiv. Då författarnas förförståelse påverkar studien är det av stor vikt att redogöra för läsaren på vilket sätt förförståelsen kan komma att påverka studien (Patel & Davidson, 2011).

Ansvarsfördelning

Denna magisteruppsats har präglats av ett nära samarbete oss författare emellan då det varit av stor vikt att studien ska vara väl förankrat hos oss båda samt att en tydlig röd tråd ska löpa genom arbetet. Studiens inledande avsnitt innehållandes bland annat introduktion, syfte och frågeställningar ansvarar vi båda för gemensamt då dessa delar är grundläggande för studien.

Även texterna avseende studiens relevans, problemformulering, det empiriska materialet, förförståelse och förslag på vidare forskning har författats tillsammans. Vi har genomgående och regelbundet fört diskussioner kring avgränsning och hur texterna ska formuleras.

De fyra självbiografierna har vi läst enskilt och den inledande kodningen utfördes individuellt.

Emelie ansvarade främst för avsnittet tidigare forskning samt första delen av metodavsnittet vilket avser val av metod, tillvägagångssätt vid litteratursökning och urval av empiri. Sara ansvarade främst för det teoretiska ramverket samt den andra delen av metodavsnittet innehållandes tematisk analysmetod samt etiska principer och reflektioner. Under hela arbetsprocessen har vi läst, diskuterat, kommenterat och korrigerat varandras texter. Hela analysprocessen och avsnitten resultat och analys, slutsatser, diskussion samt metodreflektion genomfördes och författades tillsammans och vi innehar ett gemensamt ansvar för dessa centrala delar. Det nära samarbetet med kontinuerliga diskussioner och reflektioner har bidragit till ökad kunskap om ämnet utifrån olika perspektiv. Detta har drivit studiens arbetsprocess framåt och resulterat i ett enhetligt arbete.

Resultat och analys

I detta avsnitt redogörs för resultatet av analysen som genomförts utifrån det teoretiska ramverket samt vad tidigare forskning påvisat i relation till vad som framkommit i denna studie.

Resultat och analys av de fyra kvinnornas självbiografier kommer i detta avsnitt att presenteras utifrån de mest centrala och betydelsefulla teman som framkom i relation till studiens syfte och frågeställningar. Det framkom tydliga mönster i kvinnornas beskrivelser av våld men även utmärkande skillnader. Analysen av kvinnornas upplevelse av våld i nära relationer resulterade i sex huvudteman: “Relationens inledning”, “Våldet i relationen”, “Våldets gränser flyttas fram”, “Kvinnan och offerskapet”, “Att förhålla sig till våldet” och “Hoppet om att kärleken ska segra”. Huvudtemana: “Våldet i relationen” och “Kvinnan och offerskapet” innehåller följande underteman: “Första våldshandlingen” och “Olika former av våld” respektive

“Kvinnans ambivalens”, “Skuld” och “Skam”.

Relationens inledning

Resultatet visade på att inledningen av en våldsam relation kan se olika ut och de flesta kvinnorna uppgav att relationen inledningsvis kännetecknades av kärlek, värme och uppvaktning. Det känslomässiga bandet och den uppfattning som kvinnan får av mannen under denna period präglar utvecklingen av den fortsatta relationen.

Kvinnornas beskrivningar om sina tankar och känslor avseende respektive man vid relationens inledning är varierande (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006).

Magdalena hade trånat efter Jorma under en längre tid och beskrev honom och hennes intentioner på följande sätt:

”Han var 186 centimeter lång och 95 kilo tung och en kopia av Dolph Lundgren [...]

Närmare den stora kärleken kunde man inte komma. Han var tystlåten och mystisk, en riktig gentleman som inte plockade blommor i rabatterna eller splittade notan på lokalsyltan. Han var rena drömmen – inte bara för mig utan också för många andra.

[…] jag hade i min enfald bestämt mig för att han skulle snärjas, att det var honom och ingen annan jag skulle ha. Jag skulle bli hans krönta drottning, men han var inte lättflirtad.”

(Graaf, 2006, s. 27–28) För Maria var det tvärt om, i hennes fall var det Erik som hade riktat in sig på henne under en längre tid. “Han sa: >>Jag är singel och har väntat i tio år på dig, och dig ska jag ha!<< Jag kände mig utvald och otroligt uppskattad av de orden. Jag föll som en fura och lät mig förföras, det var underbart att få vara så eftertraktad” (Blomqvist, 2014, s. 26). Erik beskrivs vidare av Maria:

”Erik var helt i min smak. Utseendemässigt var han helt perfekt. Han var muskulös och vältränad på ett sådant sätt att många kommenterade hans kropp. […] Han var charmerande och hade någonting vilt och farligt i sin blick. […] Han uppvaktade mig på ett sätt som ingen annan man hade gjort tidigare i mitt liv.”

(Blomqvist, 2014, s. 32) Lena Bivner (2018) berättar att det inte var kärlek vid första ögonkastet vid första mötet med Peter: “Han var lång och smal, håret var mörkt med gråa stänk i. Han hade fina bruna ögon och ett charmigt leende. [...] Han verkade trevlig, men det slog inte gnistor” (s. 13). Några veckor senare skildrar Lena relationen till Peter på följande sätt:

”Det gjorde nästan ont i mig när jag var med honom. Hans leende, hans fina bruna ögon som tittade djupt in i mina. Hans sätt att ta på mig och viljan att ha mig nära skapade ett omänskligt kärleksrus som dunkade i kroppen. Jag fick inte nog av att

titta på Peter och bara tanken på att det inte skulle vara han och jag fick blodet att isa i ådrorna.”

(Bivner, 2018, s. 16)

Gemensamt för Magdalena, Maria och Lena är att de känslor och tankar som uttrycks resulterade i att känslomässiga band uppstod till männen, vilket är grundläggande för relationens existens (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Cavanagh, 2003; Graaf, 2006; Scheffer Lindgren, 2009). Kvinnorna beskriver männen på ett liknande sätt med positiva inre- och yttre attribut. Dessa tre kvinnor beskrev att de blev sedda och uppvaktade av männen och uttryckte starka känslor av bland annat åtrå, lyckorus och kärlek (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Uppvaktningsfasen i början av relationen är en viktig beståndsdel enligt normaliseringsprocessen och kännetecknas av att mannen är charmig, utåtriktad och uppvaktar kvinnan. Under denna fas visar mannen sina bästa och mest positiva egenskaper vilket medför att denna föreställning blir kvinnans upplevda referensram av vem mannen är (Nordborg, 2014).

Jessie Anderssons (2011) beskrivning av sin upplevelse av inledningen av relationen med Micke skiljer sig från de andra kvinnornas beskrivningar: ” […] så fort jag träffade Micke tog han makten över mig och jag blev ganska rädd för honom redan från början av vårt förhållande”

(s. 49). Jessie uttrycker rädsla och underlägsenhet i relation till Micke. Det framgår inte att det fanns något känslomässigt band eller en fas där hon upplevde att hon blev uppvaktad och Micke beskrivs inte utifrån positiva attribut. Jessies skildring av relationens inledning är förenlig med Christies (2001) beskrivning av det ideala kvinnliga offret som bland annat framställs som svag och underlägsen i förhållande till mannen som stark och dominant. Scheffer Lindgrens (2009) avhandling påvisar att rädsla är en betydande faktor till att kvinnan stannar kvar i relationen och kan därmed förklara varför Jessie inte lämnade relationen trots att det känslomässiga bandet till Micke saknades.

Våldet i relationen

I detta tema redogörs för hur våldet tog sig uttryck i relationerna, från de första våldshandlingarna som kvinnorna utsattes för till vilka former av våld som utvecklades och förekom frekvent i relationerna. Resultatet påvisar bland annat att en kombination av olika former av våld var mest förekommande.

Första våldshandlingen

Den första våldshandlingen anger början på den normalisering av våldet som kan komma att utveckla sig i relationen (Nordborg, 2014). Maria, Magdalena och Lena beskriver tydligt att den första våldshandlingen uppstod plötsligt och oväntat, det fanns inga tecken eller varningssignaler på det våld som de skulle komma att utsättas för av männen (Bivner, 2018;

Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Maria och Magdalenas beskrivningar av den första våldshandlingen var av fysisk karaktär och inträffade några månader in i relationen när respektive par flyttat in tillsammans (Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Maria beskriver första gången hon utsattes för våld av Erik:

”Ett par månader efter att vi blivit ett par, och tre veckor efter att vi flyttat ihop i vårt drömhus, misshandlade han mig första gången. Allt gick väldigt fort och jag förstod ingenting. Jag satt på golvet framför den öppna spisen och drack en drink.

Vi diskuterade något och Erik blev plötsligt arg. Han rusade fram och tog tag i mitt hår och drog mig över vardagsrumsgolvet. Vi skrek, bråkade och han sparkade på mig. Han stod lutad över mig, ögonen var iskalla och det kändes som att han hatade mig.”

(Blomqvist, 2014, s. 33) Det finns liknande mönster i Magdalenas upplevelse av den första våldshandlingen, som även den ägde rum efter att hon och Jorma blivit sammanboende:

”Jag smög försiktigt in i sovrummet för att ge honom en godnattpuss. Men jag hann inte mer än tända lampan förrän jag kände hur någon ryckte tag i min tröja bakifrån.

I nästa sekund tog han ett nytt och lika fast grepp om min nacke och kastade mig ut i hallen samtidigt som han skrek: ’Din satans smutsiga hora!’ Jag försökte kravla mig in i ett hörn medan jag bönföll honom att sluta. Då tog han tag i mig igen och lyfte upp mig i ett strypgrepp så att jag hängde där och dinglade som en trasdocka samtidigt som han slog mitt huvud mot väggen gång på gång på gång och talade om för mig vilket fnask jag var som hade varit ensam med Uffe.”

(Graaf, 2006, s. 39) Lena gav inte uttryck för att hon uppfattade första gången hon utsattes för våld men utifrån hennes berättelse uppstod denna situation några veckor in i relationen och den kan tolkas som våld av psykisk karaktär:

”Peter stelnade till. [...] ‘Du är konstig’, sa han surt. ‘Vadå, är det så konstigt att jag inte vill hångla utanför jobbet? Och varför måste vi hångla framför mina kollegor?

Det går ju lika bra att göra det några meter bort.’ ‘Du vet nog’, sa han och började gå mot tåget, utan att säga hej då.”

(Bivner, 2018, s. 18) Jessie, Maria och Magdalena anger när den första våldshandlingen inträffade och att den var av fysisk karaktär. Det fysiska våldet är konkret och är därmed mer utmärkande jämfört med det psykiska våldet som är mer diffust och möjliggör att den formen av våld kan smyga sig in i relationen. Lena uttryckte inte själv vilken som var den första våldshandlingen, utan detta var något som synliggjordes utifrån hennes berättelse (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006;

Isdal, 2001; Nordborg, 2014). Tre av kvinnorna återberättar att respektive man därefter återgick till att vara den varma, snälla och omtänksamma man som uppvisades under uppvaktningsfasen.

Detta första händelseförlopp innehållandes växlingar mellan värme och våld är ett utmärkande uttryck för normaliseringsprocessen, som redogörs för mer ingående senare i analysen (Nordborg, 2014). Citaten ovan visar på att första våldshandlingen varit av främst fysisk men även av psykisk karaktär. Jessie Andersson (2011) beskriver ” […] redan vid första smällen som jag fick av honom så tog han bort de få känslor jag hade för honom” (s. 173). Denna beskrivning utmärker sig då det känslomässiga bandet utgör en funktion som förbinder kvinnan till relationen och mannen (Cavanagh, 2003; Scheffer Lindgren, 2009).

Normaliseringsprocessen innebär att våldet normaliseras och det känslomässiga bandet är en av de grundläggande inslagen som krävs för att denna process ska bli möjlig. Tolkningen av Jessies citat är att hon inte upplevde det känslomässiga band som normaliseringsprocessen kräver men att hon inte vågade lämna relationen på grund av rädsla för Micke (Andersson, 2011; Nordborg, 2014; Scheffer Lindgren, 2009).

Olika former av våld

Fysiskt våld

Samtliga fyra kvinnor redogör för flertalet händelser där de blivit utsatta för någon form av fysiskt våld av männen de hade en relation tillsammans med. Jessies beskrivning är ett exempel på det fysiska våld Micke utsatte henne för:

”[…] hur han sparkade, slog mig i timmar, hur han kunde dra i mitt hår så jag trodde att huvudet skulle av, hur han älskade när jag grät för att smällarna gjorde mer ont när man var blöt i ansiktet.”

(Andersson, 2011, s. 10) Lena återberättar en våldsam situation där det fysiska våldet uttrycktes på ett annat sätt:

”Tyst lutade han sig över sängen, han tog tag i min ena arm. Smärtan fick mig att skrika till. Skräckslagen försökte jag skaka bort honom, men han ville inte ge sig.

Han vred och slet medan han skrek hur vidrig jag var och att jag skulle försvinna.

[...] Jag försökte hålla emot, men Peter var mycket starkare, och med förskräckelse såg jag hur nära trappavsatsen vi var. Nu behövdes inte mycket mer än en liten knuff för att jag skulle falla handlöst. Och så, den lilla knuffen som behövdes gjorde sitt. Jag föll.”

(Bivner, 2018, s. 167–168) Kvinnornas beskrivningar av sina upplevelser av fysiskt våld i relationerna kan förstås som ett uttryck för den makt och kontroll av kvinnan som mannen utövar och besitter (Johnsson- Latham, 2014; Nordborg, 2018). Deltagarna i Lelaurain et al.’s (2018) studie uttryckte att män är våldsamma av naturen, vilket inte är förenligt med könsmaktsperspektivet som menar att

mäns våld mot kvinnor är ett resultat av patriarkala samhällsstrukturer som legitimerar mäns våldsutövning mot kvinnor (Gottzén, 2014; Lelaurain et al., 2018).

Psykiskt våld

I kvinnornas beskrivningar av våldet framgår att samtliga blivit utsatta för någon form av psykiskt våld i form av exempelvis nedvärdering av kvinnan, direkta eller indirekta hot mot kvinnan själv eller hennes anhöriga samt nedbrytning i form av bland annat störd nattsömn (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Alla kvinnor, förutom Lena, mottog dödshot från mannen om kvinnan lämnade relationen eller försökte påkalla hjälp från utomstående personer (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Denna våldsform är därmed ett effektivt sätt för mannen att kontrollera, förtrycka och utöva makt över kvinnan (Adjei, 2016; Gottzén, 2014; Johnsson-Latham, 2014). Magdalena berättar att det psykiska våldet kunde utspelas på följande sätt:

”[…] för om det var någonting som Jorma gärna vräkte ur sig när han var rasande så var det direkta hot mot min familj. […] Han kunde också säga att han skulle se till att två araber våldtog min syster Hannah och hällde saltsyra på hennes nakna kropp efteråt. Men mest djävulsk var han ändå när han med len röst sa: ’Ska du inte pussa lite extra på Isak? Vem vet, du kanske inte kommer att vakna imorgon bitti…’”

(Graaf, 2006, s. 63) Jessie Andersson (2011) beskrev en händelse där Micke uttryckte ”Hon är sexigare än du och har allt en man vill ha, medan du är en fet liten äcklig kvinna med en mycket ful rumpa och du ska vara glad att du har en man över huvud taget” (s. 43). Detta citat är ett tydligt uttryck på att mannen kan utöva psykiskt våld i syfte att förminska kvinnan och hennes självkänsla genom att nedvärdera kvinnan på olika sätt, exempelvis att kritisera hennes utseende och egenskaper (Nordborg, 2014).

Sexuellt våld

Alla kvinnor uttrycker att männens sexuella behov var en central komponent i relationen och att det förväntades av dem att alltid ställa upp och vara tillgänglig för olika former av sexuellt umgänge med männen (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Ett exempel på detta är det Magdalena beskriver: ”Jag fick ständigt höra hur oduglig jag var, ja, vad jag var för slags fru. Jag måste ställa upp vare sig jag ville eller inte […]” (Graaf, 2006, s.

53). Jessie redogör för hur det sexuella våldet successivt utvecklades till en allt grövre form med sadistiska drag:

”Med tiden började Micke även skada mitt underliv mer och mer, han kunde stoppa in vad som helst och hur som helst, han njöt helt enkelt av att se mig lida. Han njöt av att se mig ha ont, han älskade när jag bad honom att sluta, för då fick han inse hur stor makt han hade över mig, makt över det han hatade mest i den här världen, kvinnor! […] Egentligen kunde jag knappt sitta efter att han tvingat mig att ha sex med honom men där satt jag och skrek på toaletten, för jag kunde knappt röra vid mitt underliv, så ont gjorde det.”

(Andersson, 2011, s. 38)

Sexuellt våld är ytterligare ett sätt för mannen att utöva makt och kontroll över kvinnan (Gottzén, 2014). Detta kan resultera i att kvinnan inte längre besitter rätten att bestämma över sin egen kropp och sexualitet, vilket ovanstående citat påvisar. Den våldsutsatta kvinnan kan motvilligt ge samtycke till sexuellt umgänge som en strategi i syfte att undvika kommande våldshandlingar (Nordborg, 2014). Kvinnornas upplevelser av denna form av våld visar att våldet grundas i mannens behov av makt och kontroll över kvinnan, vilket kan stimulera mannen sexuellt och resultera i att våldet återupprepas (Andersson, 2011; Bivner, 2018;

Blomqvist, 2014; Graaf, 2006; Nordborg, 2014).

Materiellt våld

Lena, Maria och Magdalena berättar i respektive självbiografi om olika händelser där männen utövat materiellt våld i hemmet genom att ha sönder exempelvis porslin och möbler (Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Graaf, 2006). Maria beskriver en händelse som skiljer sig åt från de andra kvinnornas: “Han slet ner en tavla från väggen, en tavla som han visste betydde väldigt mycket för mig, och den kastade han ut i dammen ute på tomten” (Blomqvist, 2014, s. 83). Det materiella våld som Lena och Magdalena blivit utsatta för kan förstås som en könad styrkedemonstration i syfte att skrämma kvinnan men även som en varning till kvinnan om vad mannen kan göra mot henne om hon inte underkastar sig honom (Bivner, 2018; Graaf, 2006;

Kullberg, et al., 2012). Citatet av Maria visar på att det materiella våldets intention var att skada henne känslomässigt, vilket kan förstås som att Erik utövar psykiskt våld genom att ha sönder och förstöra ett föremål som har ett känslomässigt värde för Maria (Blomqvist, 2014; Nordborg, 2014).

Ekonomiskt våld

Denna form av våld förekommer och synliggörs minst i kvinnornas berättelser. Lena beskriver flera situationer och perioder där Peter levde på hennes ekonomiska tillgångar, vilket kan definieras som ekonomiskt våld. Jessie är den enda av kvinnorna som tydligt uttryckt att hon blivit utsatt för en form av ekonomiskt våld (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014;

Graaf, 2006). Jessie beskriver upplevelsen av det ekonomiska våldet på följande vis:

”Han har skuldsatt mig för alla dessa bilar och motorcyklar han har haft, han bytte bil stup i kvarten och om jag säger att han har haft minst 100 bilar så ljuger jag inte.

[…] Det var jag som fick ta lån och dessutom fick jag betala de lånen själv, jag fick aldrig en spänn av honom, nej då. Jag ansökte om bostadsbidrag, pengar som han fick in på sitt konto men gav mig aldrig en krona till hyran.”

(Andersson, 2011, s. 81) Ekonomiskt våld är ett sätt för mannen att kontrollera kvinnans ekonomiska tillgångar i syfte att erhålla makt och behålla sin överordnade position till kvinnan i relationen, något som kan komma att begränsa hennes livsrum (Gottzén, 2014; Nordborg, 2014). Studien av Kelmendi (2015) påvisade att en riskfaktor för våld i nära relationer är att vara ekonomiskt beroende av sin man (Kelmendi, 2015). Jessies beskrivning visar på det motsatta, då hon var den ekonomiskt starka parten i relationen och Micke nyttjade ekonomiskt våld i syfte att utöva makt och kontroll över henne (jmf Gottzén, 2014; Nordborg, 2014).

Resultatet av kvinnornas respektive livsberättelser visar på att det våld som utövas av män i nära relationer kan ta sig olika uttryck i form av fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och ekonomiskt våld, men syftet är detsamma, att kontrollera och utöva makt över kvinnan (Andersson, 2011; Bivner, 2018; Blomqvist, 2014; Gottzén, 2014; Graaf, 2006; Isdal, 2001).

Dessa varierande beskrivningar av våldet och våldsförloppet påvisades även i Cavanaghs (2003) studie om våldsutsatta kvinnors upplevelse av våld i nära relationer (Cavanagh, 2003).

Kvinnornas redogörelser vittnar om att det inte är ovanligt att kvinnan utsätts för olika former av våld, exempelvis en kombination av fysiskt och psykiskt våld, vilket medför att de olika våldsformerna samspelar och förstärker varandra (Nordborg, 2014). Kvinnornas beskrivningar av det upplevda våldet uttrycks på ett sätt som överensstämmer med hur våldet förklaras utifrån de patriarkala strukturerna där mannens makt och kontroll över kvinnan är det centrala. Våldet legitimeras och blir ett medel för män att använda i syfte att erhålla och bibehålla sin överordnade position över kvinnan (Adjei, 2016; Gottzén, 2014; Holmila et al., 2014;

Kelmendi, 2015; Lelaurain et al., 2018). Våldsutövning anses vara en typisk manlig egenskap då män bland annat framställs som dominanta, starka och våldsamma (Christie, 2001; Gottzén, 2014). Deltagarna i Lelaurain et al.’s (2018) studie fördömde dels mäns våld mot kvinnor i nära relationer men ansåg samtidigt att män har en skyldighet att hävda och upprätthålla sin manlighet under alla omständigheter (Lelaurain et al., 2018). Detta visar på hur djupt rotade de patriarkala strukturerna som genomsyrar samhället är, där mannen är norm och är det styrande könet (Gottzén, 2014).

Våldets gränser flyttas fram

Resultatet av analysen visar på att våldets gränser med tiden successivt flyttades fram och medförde att definitionen av våld förändrades vilket är utmärkande för normaliseringsprocessen. Det framkom även att förövarnas alkoholkonsumtion bidrog till att våldets gränser försköts.