Renhet och status

Renhet och status

En studie om relationen mellan sjuksköterskeprofessionens

arbete och interna statusfördelning

Författare: Linus Svensson Handledare: Rasmus Ahlstrand Examinator: Ola Agevall Termin: VT20

Abstract

Health care-organizations in Sweden are trying to replace the nursing profession in matters that the nurses are trained to do - which is care-related work – while it is only occasionally due to a lack of nurses. While this is happening, the care-related aspect of the profession is said to be the most appealing quality for people who wish to become nurses; “to make a difference for people in need”. This “pure” quality in a profession is hypothesized by Andrew Abbott (1981) to translate into high internal status within a profession. With this thesis, I aim to explore the relationship between professional status and “pure” work in the nurse-profession: How the “pure” work can be identified and how we can understand it in relation to the “impure” work, why nurses value some nurse specialists higher than others regarding status and how the dichotomy of “pure” and “impure” work affects this

distribution of status within the profession. My chosen theory is based on Andrew Abbotts input to the debate of what constitutes professional status. He argues that if a profession does more professionally relevant work, it gets higher internal status (Abbott 1981). This theory is “only” based on historically strong, “classical” professions, to which I would like to

contribute to by applying the theory to the nurse-profession. In order to do this, I have conducted seven semi-structured interviews and a form to evaluate how nurses’ rate eleven nurse-specialists according to status and how the themes of status are connected to the education and the work of the non-specialized nurse – the theoretically “pure” work.

The non-specialized nurse is trained to have a full picture regarding patients, which includes both medical actions and basic caring needs. This is the nurses’ pure work. The nurses are not trained for the number of administrative tasks that the clinical reality demands, but it is a part of the full picture of the patient. Although it may appear as if it were impure work, calling this impure work is incorrect because of its’ pure qualities as a part of the full picture. The strongest consensus about attributed status is regarding the specialists with the highest and the lowest status. These attributions to status are based on the specific knowledge and the

life-depending work of the specialists, which converge into each other as the same specialists

Keywords

Innehållsförteckning

2.2.1 Relationen mellan sjuksköterska och specialistsjuksköterska 8

2.3 Sjuksköterskans arbete 9

3 Teoretiska utgångspunkter 11

3.1 Profession 11

3.2 Status 12

3.3 Professionell renhet 13

4 Metod och material 14

4.1 Metodologiskt resonemang 14 4.2 Materialinsamling 15 4.2.1 Intervjuer 15 4.2.2 Formulär 16 4.3 Uppsatsens informanter 17 4.4 Urvalsförfarande 18 4.5 Operationalisering 18 4.5.1 Intervjuguide 18

4.5.2 Formulär: Värdering av professioner 19

4.6 Etiska överväganden 22

4.7 Bearbetning av material 24

5 Resultat och Analys 24

5.1 Sjuksköterskan och ”det rena arbetet” 24

5.1.1 Sjuksköterskans förutsättningar och utbildning 24

5.1.2 Utbildningens förberedelse till arbetet 28

5.1.4 Faktorer för arbetsdifferentiering 35

5.1.5 Delegeringen; att förflytta arbetsuppgifter 38

5.2 Statusvärdering av specialister 40

5.2.1 Deskriptiv analys av poängvärderingarna utifrån status 40

5.2.2 Teman för status i specialistinriktningarna 43

6 Slutsatser 52

7 Dikotomiernas kunskapspotential 54

Referenser 56

Bilagor

Bilaga 1 – Intervjuguide

1 Introduktion

1.1

Inledning

Sjuksköterskans profession och arbete har givit och ger upphov till en hel del diskussion. En sådan diskussion kretsar kring om sjuksköterskor kan ersättas med andra professioner för att utföra samma arbete. Sedan 2017 har Sveriges Kommuner och Regioner laborerat med att inkludera andra professioner och yrkesgrupper i den regionala vården för att täcka upp för bristen på sjuksköterskor. Detta har kritiserats, där kritikerna menar att den vetenskapliga grunden för omvårdnaden skulle försvinna om sjuksköterskor ersattes med andra

yrkesgrupper (Clausen 2017, Marteus 2017). Denna kompetensförväxling innefattar även personal som inte är färdigutbildad. Som framgår av en debattartikel från 2019 skriven av Svensk Sjuksköterskeförening har bland annat Akademiska sjukhuset anställt läkare under utbildning för att utför den omvårdnad som sjuksköterskor vanligtvis bedriver. Författarna till artikeln menar att denna rekrytering riskerar att försämra kvalitén på vården och att

vårdskadorna riskerar att bli allt fler eftersom omvårdnadsbehoven inte bedöms av en utbildad sjuksköterska (Upsala Nya Tidning 2019).

Men trots en strukturell undervärdering av sjuksköterskeprofessionen rapporteras det i DN att ansökningarna till sjuksköterskeutbildningarna har ökat med lite mer än en fjärdedel under rådande Corona-pandemi (Letmark 2020). Två anledningar till detta diskuteras i artikeln. Ansökningspåslaget kan antingen vara en panikåtgärd i Corona-krisen, där folk söker ett vårdyrke eftersom det är ett säkert yrke, eller så är den mediala bilden av professionen som ”mitt i hetluften” en attraherande kvalité som lockar folk till utbildning:”Många vill vara med

när det händer och kunna göra skillnad” (ibid). I likhet med Svensk Sjuksköterskeförenings

argument, att en sjuksköterskas arbete borde skötas av en sjuksköterska, så handlar sjuksköterskeprofessionens existens och dess lockande kvalitéer i DN:s artikel om professionens arbete.

Det arbete som ingår i denna beskrivning är det som verksamma sjuksköterskor är utbildade till att utföra och det kan vara dessa kvaliteter av arbetet som lockar folk till att studera till sjuksköterska. Det är även detta som utgör argumentet mot att sjuksköterskor ska bytas ut; ingen annan profession har den kunskap som krävs för att omvårdnaden ska bli så bra som när en sjuksköterska utför den. Omvårdnaden är alltså definierande för sjuksköterskans utbildning och arbete och därmed för deras profession. Inom professionsforskningen kan detta benämnas som sjuksköterskeprofessionens rena arbete (Abbott 1981).

Detta teoretiska angreppssätt inom professionsforskningen är kopplad till den interna och externa statusfördelningens mekanismer; där hög grad av ”rent” arbete ger hög status inom en profession. Tillämpningen av detta angreppssätt är dock främst belagt empiriskt genom studier på läkar- och juristprofessionen och dess specialister som har erhållit hög status av både samhälle och professionsforskningen i ansenlig tid. Eftersom det är en teori som avser förklara hur professioner fördelar status så anser jag att det är viktigt att den också

kompletteras med professioner som inte har erhållit samma typ av status över tid. Sjuksköterskeprofessionen är ett exempel på en sådan profession som av

professionsforskningen har betecknats som en semi-profession; en halv profession gentemot läkarprofessionen (Olofsson & Pettersson 2011:24).

Att testa detta teoretiska angreppssätt på just denna profession blir också viktigt eftersom medellönerna mellan specialistsjuksköterskor inte skiljer sig mycket från varandra: Anestesisjuksköterskor tjänar 36 300 kr/månad (38 100 kr/månad med tillägg), Intensivvårdssjuksköterskor tjänar 36 800 kr/månad (39 500 kr/månad med tillägg), Operationssjuksköterskor tjänar 36 500 kr/månad (38 000 kr/månad med tillägg) medan ”Övriga specialistsjuksköterskor” tjänade 35 400 kr/månad (36 100 kr/månad med tillägg) (Statistiska Centralbyrån u.å). Inkomstskillnaderna mellan specialistsjuksköterskor är små och med detta kan man argumentera emot att statusfördelningen skulle basera sig på skillnaden i lönekuvertet, vilket i detta fall skulle innebära att alla specialister skulle få lika hög status. Jag anser att förklaringen till statusfördelningens mekanik måste sökas någon annanstans och det är därför som Abbotts teori (1981) blir relevant i min uppsats.

samhället. Problemformuleringen utgår alltså ifrån hur sjuksköterskeprofessionens rena arbete påverkar professionens- och specialistsjuksköterskors status.

1.2

Syfte

Syftet med denna uppsats är att undersöka sjuksköterskeprofessionens statusfördelning med utgångspunkt i professionens ”rena” och ”farliga arbete”. Jag ämnar att bidra med mer kunskap om en profession som historiskt sett har erhållit lite uppmärksamhet av

professionsforskningen och hur sjuksköterskeprofessions ”rena” arbete inverkar på en intern statusfördelning mellan specialistsjuksköterskor. Jag ämnar, därmed, att ge ett första bidrag till hur detta teoretiska ingång kan förstås genom välfärdsprofessioner. Genom intervjuer med sjuksköterskor med erfarenhet av arbete på sjukhusavdelningar syftar jag till att få kunskap om hur sjuksköterskor värderar sitt arbete utifrån sin profession och hur de värderar

specialistsjuksköterskor utifrån status. Detta är relevant för att jag ska kunna undersöka till vilken grad sjuksköterskeprofessionens ”rena” arbete korresponderar med den status som specialistsjuksköterskorna får internt i professionen genom sitt specialiserade arbete.

1.3

Forskningsfrågor

Med denna uppsats kommer jag att arbeta utifrån att besvara dessa forskningsfrågor: • Hur kan man identifiera sjuksköterskeprofessionens ”rena” arbete och förstå hur det

förhåller det sig till dess motsatta ”farliga” arbete?

• Varför värderar sjuksköterskor vissa specialistinriktningar högre än andra? • Hur samverkar värderingen av specialistsjuksköterskorna med

sjuksköterskeprofessionens ”rena” arbete?

1.4

Avgränsning

1.5

Disposition

Kapitel 1 till och med 4 – dvs Introduktion, Forskningsöversikt, Teoretiska utgångspunkter och Metod och material ingår i den delen av uppsatsen där jag redogör för hur jag har gått till väga för det jag avser att göra: Hur forskningsfältet ser ut, vilka teoretiska begrepp jag har utgått ifrån och hur jag har tänkt och gått tillväga metodologiskt. Kapitel 5 är Resultat och Analys-kapitlet där mitt material presenteras och teoretiseras. I kapitel 6 binder jag ihop mina argument och presenterar mina slutsatser där jag presenterar svar på mina forskningsfrågor. Kapitel 7 är ett diskussionskapitel där jag argumenterar för ett visst sätt att utföra studier på professioner, baserat på min egen studie, och varför det är fördelaktigt att ta sig an

professioner på detta sätt.

2 Forskningsöversikt

2.1

Professionsforskning

Begreppet ”profession” framhävdes i sociologin av Talcott Parsons som gav professioner en central roll i samhällsutvecklingen och i samhällsteorin. Parsons särskilde professioner och yrkesgrupper från varandra. Parsons menade att professioner var yrkesgrupper som tillämpade vetenskaplig kunskap och metodik för att ta sig an sina arbetsuppgifter och som hade blivit skolade i detta under flera års tid på universitet och högskola. Dessa professioner hade stora möjligheter att forma sina arbetsuppgifter genom sin autonomi, de kom samman i starka yrkesorganisationer och de hade en gemensam föreställning av yrket och vad deras yrke kan göra för klient och samhälle (Olofsson & Petterson 2011:20-21). Detta innebar att yrken som läkare, präster, ingenjörer och jurister kom att bli betraktade som professioner. Dessa

professioner hade prestigefyllda utbildningar som befolkades av medelklassens barn och utövarna kom att erhålla hög social prestige. Denna gruppering av professioner kallas idag för

de klassiska professionerna som erhållit samma professionella status och prestige i samhället

då som nu (exklusive prästyrket) (ibid).

2.1.1 Sjuksköterskorna i professionsforskningen

Sjuksköterskorna hamnade i en kategori för sig i professionsforskningen. Under 1960-talet kategoriserades dem, tillsammans med bland andra lärare och socialarbetare, som en

semi-profession. Semi-professionerna ansågs ha vissa likheter med de klassiska professionerna men

sjuksköterskorna hade vissa professionella likheter med läkarprofessionen; som ansågs vara sjuksköterskeprofessionens överordnade profession1 (ibid:24).

Sjuksköterskorna utbildades först vid sjukhusen eller särskilda sjuksköterskeutbildningar som inte var förankrade i universitet eller högskola. Professionens vetenskapliga anknytning var begränsad till att ta del av befintlig vetenskap, men de tränades inte i att ta fram ny

vetenskaplig kunskap inom området. Sjuksköterskorna tränades istället till att tillämpa avspjälkade arbetsuppgifter från läkarprofessionen - det vill säga att sjuksköterskorna som semi-profession var hierarkiskt underordnade läkarna på sjukhusen och tog order från dem (ibid). Med välfärdssystemets utveckling i Sverige så expanderade vissa ”semi-professioner” kraftigt, bland annat sjuksköterskor, och sjuksköterskeutbildningarna kom succesivt att flytta in i akademin. När sjuksköterskeutbildningarna flyttade in i akademin så skedde ett

”förvetenskapligande” av sjuksköterskornas kognitiva bas. Detta förvetenskapligande grundade sig i det som idag är vårdvetenskapen som akademiskt ämnesområde. När utbildningen av sjuksköterskor akademiserades och grundades i en akademisk vetenskap uppnådde sjuksköterskorna de klassiska kriterierna för att få kallas en profession i likhet med läkarna (ibid:25-26).

2.1.2 Professionell status

Om man frågar sig vad professionell status är så uppstår det för mig en dubbeltolkning av användningen av ”professionell status”. Yrken kan uppnå en professionell status, alltså få en professionell standard, om de uppfyller de kriterier som gäller för professioner – som

sjuksköterskorna fick när deras utbildning akademiserades. Professionell status innebär här att en yrkesgrupp erhåller anseendet som en profession i samhället av samhället (Olofsson & Pettersson 2011:26-27).

Men en annan tolkning av forskningen kring ”professionell status” är mer riktad på att avgöra

vad det är som gör att vissa professioner får ett lågt anseende och varför vissa andra

professioner får ett högt anseende. Syftet med denna forskning är att förstå vilka utmärkande kvalitéer hos professionerna och graden av dessa kvalitéer som gör att vissa professioner får låg och hög status. Inom den amerikanska professionssociologin har fördelningen av

professionell status förklarats genom fyra olika faktorer. Inkomst; kort och gott hur mycket en professionsutövare tjänar och att mer lön ger mer status2. Makt; ju mer makt en profession

har, desto mera status erhåller den. Klientstatus; ju högre social status en professions kunder eller klienter har, desto mer status får professionen som hjälper dem3. Icke-rutinmässigt

arbete; som jag tolkar som att de professioner som i högre grad utför ett icke-rutiniserat arbete

är de professioner som får högre status. Dessa fyra faktorer verkar ha existerat vid sidan av varandra och verkar vara bärande i den kvantitativa professionsforskningen (Abbott 1981). Dubbeltydigheten i detta ligger i att professionell status både kan vara ett tillstånd som en yrkesgrupp når när den uppfyller de kriterier som krävs för att den ska få kallas ”profession”. Men det kan även vara en av flera faktorer som särskiljer existerande professioner från varandra och som ger dem olika anseenden i samhället i relation till varandra. Detta sker på grund av professionernas mätbara karaktäristika i relation till faktorerna: Maktbefogenheter eller andel höginkomsttagare i professionen. Den senaste tolkningen är närmare de olika definitionerna av status där forskningen har varit intresserad av vilka faktorer som professioner värderas utifrån (jrf Abbott 1981).

2.2

Sjuksköterskeprofessionen

Av den tidigare forskningen att döma verkar det föreligga en romantiserad bild av

sjuksköterskan som delas av dem som utövar yrket, de som får vården och de som i framtiden vill komma att utöva yrket. Professionen anses både humanistisk och altruistisk, där vården och bemötandet av patienter är det som lockar mest när individer väljer att studera till sjuksköterska (Powell & Girvan, 1972:310). Denna romantiserade bild fortsätter att fostras i sjuksköterskornas utbildning4 och bland kurs-/programkamrater. Corwin menar att denna bild

är ”Nightingale-inspirerad” där sjuksköterskan beskrivs som en fullblodigt humanistisk person som sätter vårdandet i centrum för alla hennes handlingar (Corwin, 1961). Denna romantiserade bild medföljer sjuksköterskestudenten ut på praktik i den kliniska verkligheten. Men när studenten kommer ut på praktik så möts sjuksköterskestudenten av en verklighet som är i diskrepans mot den bild som sjuksköterskestudenten har med sig från sin utbildning. Sjuksköterskestudenten möts av en klinisk verklighet och en vårdstruktur som hennes utbildning inte har förberett henne för. På sjukhusen finns det hierarkiska strukturer, förtryckande beteende och värderingsdissonanser mellan holistisk vård och organisatorisk

3 Denna faktor tillämpar Gunnar Olofsson på lärarprofessionen, när han menar att lärare drar sig för att arbeta

med barn i utsatta områden, som har en låg social klass, eftersom deras låga statusposition skulle översättas på läraren som arbetar med dem (Eliasson-Lappalainen, Meeuwisse & Panican 2009:83).

4 Diskrepansen mellan utbildning och verklighet är återkommande och nämns i Ebaugh (1988:60), Corwin

effektivitet, baserat på produktivitet, där den senare prioriteras i sjukhusorganisationen (Hoare, 2016). Under tiden som studenten genomgår en ”transitionshock”, övergångschock, upplever sjuksköterskestudenter sig ofta otillräckliga. Detta kan skapa interna konflikter hos individen som förlorar sin kreativa energi, samtidigt som missnöjdheten över yrkesvalet växer (Hoare 2016).

En betydelsefull faktor för att en student ska kunna växla från idealbild och verklighet beskrivs vara genom bemötandet från verkligheten. I mångt som mycket handlar detta om relationen mellan handledare och student, då det är i denna relation som rollsocialiseringen påbörjas. Denna socialisation är problematisk eftersom studenten får dubbla roller på sin praktik. Sjuksköterskestudenten är både sjuksköterska och student samtidigt som

sjuksköterskestudenten måste förlita sig mycket på sin handledare (Wyatt, 1978: 264–265). Wyatt beskriver i sin artikel att handledare åt sjuksköterskestudenten kan variera i olika hierarkiska positioner på sjukhuset där exempelvis läkare, med en hierarkisk topposition, i vissa fall var handledare åt en sjuksköterskestudent. Men enligt Wyatt är det att föredra en handledare med en så liten hierarkisk distans som möjligt mot studenten. Utöver handledares kunskap tillkommer andra lärdomar som studenten tar in under oplanerade former. Studenten kan lära sig av de patienter sjuksköterskestudenten ska lära sig ta hand om samt från hennes kurs-/programstudenter som har praktik på andra avdelningar/vårdgivande

organisationer(ibid:266).

Detta kritiserar Richard Startup och Ann Wilson i sin artikel” New roles for old: The need for

change in nurse socialization” (1992). De menar att rollsocialisationen för sjuksköterskor är

alldeles för heterogen. Socialisationens heterogenitet baserar sig på differensen mellan avdelningarna som studenterna hamnar på, handledarna de får sig tilldelad, personalens bemötande, bilden som organisationerna vill sprida av sig själva och kraven som ställs på studenten. Wilson och Startup menar att detta spelar en väldigt stor roll för hur

rollsocialisationen utformas och hur det definierar studentens framtida yrkesroll. De pekar, i likhet med Wyatt (1978), även på en grov dikotomi mellan utbildning och arbetsliv som anspelar på olika värderingar som hamnar i konflikt med studentens värderingar. Författarna exemplifierar detta genom att påpeka att vården ska baseras på vetenskaplig grund. Detta lär sig studenten i skolbänken men i arbetslivet fostras och socialiseras sjuksköterskestudenten om till arbetslivet där vården istället är baserad på tradition (Startup & Wilson, 1992).

studiekamrater för att definiera sin roll som sjuksköterska. Detta bidrar till heterogeniteten i rollsocialisationen till sjuksköterska (ibid:27-28).

2.2.1 Relationen mellan sjuksköterska och specialistsjuksköterska

Eftersom denna uppsats är intresserad av specialistsjuksköterskor i sin frågeställning är det viktigt att klargöra hur relationen mellan specialistsjuksköterskor och sjuksköterskor ser ut. Jag anser att man borde separera dem när man talar om dem. Vi ska kanske inte se icke-specialiserade sjuksköterskor och icke-specialiserade sjuksköterskor som samma profession; som läkarprofessionen kan ses som. Men utbildningsstrukturen mellan en specialiserad läkare och - sjuksköterska är densamma. Båda utbildningsbanor leder till att studenter först blir icke-specialiserade som de sedan kan bygga på med en specialistinriktning efter eget tycke och smak (Vårdförbundet 2019, SLF u.å)

Detta innebär att utbildningsstrukturen för sjuksköterskor gör alla sjuksköterskor

icke-specialiserade till en början. Dessutom kräver specialistutbildningar den akademiska grunden för en icke-specialiserad sjuksköterska för att en sjuksköterska ska få specialisera sig: Man

måste vara icke-specialiserad sjuksköterska för att kunna bli specialiserad sjuksköterska

(Vårdförbundet 2019). Det gör det även möjligt för specialiserade sjuksköterskor att arbeta som icke-specialiserade sjuksköterskor. Medan detta inte gör dem till samma profession så innebär det ändå att en specialistsjuksköterska har varit en icke-specialiserad sjuksköterska. Med tanke på det krav som finns för att man ska kunna påbörja en specialistutbildning så anser jag att sjuksköterskeprofessionen och specialistprofessionerna är, åtminstone, väldigt

nära varandra ur en professionell synvinkel. Sjuksköterskeprofessionen blir någon typ av ursprungsprofession som professionsutövarna kan stanna i eller lämna; men lämpligheten för

att få ingå den professionen måste ha bevisats om en professionsutövare vill bli

specialistsjuksköterska. Utifrån detta anser jag att det går att jämföra sjuksköterskornas professionella renhet med specialistsjuksköterskans arbete; alla har varit sjuksköterskor en gång i tiden. Den specialiserade sjuksköterskan är en sjuksköterska som är fördjupad i ett visst ämne och med tanke på vad som krävs för att få utbilda sig till en specialiserad sjuksköterska så borde den professionella träningen som icke-specialiserad sjuksköterska vara viktigt för dennes utbildning till specialiserad sjuksköterska. Detta nära förhållande mellan den icke-specialiserade sjuksköterskan och den icke-specialiserade sjuksköterskan gör det rimligt för mig att undersöka sjuksköterskans professionella renhet utifrån en värdering av

2.3

Sjuksköterskans arbete

Sjuksköterskans arbete verkar, som tidigare nämnt, vara underbyggd av en romantisk syn på omvårdnaden. Denna bild härstammar från en tid när vården som vi känner den idag inte var organiserad på samma sätt. Vården var inbäddad i religiösa institutioner där vårdandet var ett religiöst kall. Att vårda en behövande var en religiös plikt i dess högsta altruistiska form. Detta sätt att se på omvårdnaden och det arbete som omvårdnaden innebär har jag tidigare kallat för en romantiserad bild av sjuksköterskans arbete genom ”Nightingale-bilden”; som symboliserar den altruistiska omvårdnaden som ett kall (Corwin 1961). Denna bild av arbetet, som Nightingale-idealet innebär, kom att utmanas när vården bytte institution. Från att vara inbäddad i religiösa institutioner kom vården att byggas in i samhället som en

samhällsfunktion. Vården blev förlagd och utfördes på sjukhus och blev en samhällelig istället för en religiös institution. Detta innebar en koncentrering av olika professioner, som läkare (som förr hade egna praktiker) och sjuksköterskor, men som ställde krav på deras arbete (Corwin 1961). För sjuksköterskornas del innebar det nya arbetsuppgifter. I

”byråkratiseringen av vården”, som Corwin benämnde vårdens steg från kyrka till stat (ibid), skiftade även sjuksköterskornas huvudsakliga arbetsuppgifter på de nyuppkomna sjukhusen: Sjuksköterskornas arbetsuppgifter blev mer administrativa och de belönades för sin

administrativa skicklighet (ibid). Detta går att benämna, menar jag, som den totala motsatsen till den bild av arbetet som det religiösa kallet och Nightingale-idealet står för. Detta gick inte heller obemärkt förbi. Sjukhuset administrativa krav på sjuksköterskorna var helt annorlunda från det som sjuksköterskorna utbildats i eller tränat sig till. Detta menade Corwin påverkade sjuksköterskorna, särskilt ”degree nurses”5 som utvecklade en stark professionssyn, till den

grad att de inte kunde relatera till sjukhusets struktur och arbetssätt. Istället utvecklade sjuksköterskorna en frustration över det nya arbetets utformning (ibid, Corwin 2002). Denna diskrepans i sjuksköterskornas arbete har uppmärksammats flera gånger i den tidigare forskningen och även hur denna diskrepans påverkar sjuksköterskorna. Arbetsuppgifter på sjukhusavdelningar förskjuts mellan professioner. För sjuksköterskornas del innebar detta att arbetsuppgifter som de var tränade till, inom omvårdnad, försköts till undersköterskorna på avdelningen för att de skulle ha tid för att ta sig an det administrativa avdelningsarbetet (Svensson 2019). Denna förskjutning av arbetsuppgifter har dokumenterats flera gånger i den

5 Corwin ger inte mycket information av vad en ”degree nurse” är, men en snabb googling ger det innebörden

tidigare forskningen och benämns ofta i negativa termer. Lu (2008) påpekar diskrepansen mellan utbildning och arbete orsakade negativa hälsoeffekter hos sjuksköterskorna såsom utbrändhet (ibid). Skillnaden mellan utbildning och arbete ska även vara anledningen till att sjuksköterskorna i Ebaughs (1988) material säger upp sig, eller gör en role exit, från sina jobb som sjuksköterskor (Ebaugh 1988:60). Denna diskrepans har ofta benämnts i termer av roll som diskuteras utifrån ord som rolluppfattning (Verschuren & Masselink 1997), rollbeteende (ibid), rolldefinition (Dworkin 2002) och rollutveckling (Currie, Finn & Graham 2010). Här anser jag att man fortfarande kan förstå arbetet genom rollen, eftersom det är arbetet som

definierar sjuksköterskerollen.

Dworkin (2002) benämner detta genom att diskutera sjuksköterskornas svårigheter att definiera sin roll. Sjuksköterskor som Dworkin bedömer som på ”hög nivå” (troligen motsvarande specialistutbildade sjuksköterskor) menar han har svårt att definiera sin roll, eftersom deras arbete går på tvärs mot Nightingale-idealet; det är inte patientkontakten, utan skicklighet och kunskap som är viktigare som specialistsjuksköterska. Sjuksköterskor som Dworkin benämner som varande på ”låg- och mellannivå” (troligen motsvarande ”vanliga” sjuksköterskor) menar Dworkin får svårt att definiera sin roll eftersom utbildningen är hennes enda referensram för att definiera sig själv utifrån. Detta ställer till det när andra yrkesgrupper kan utföra sjuksköterskans arbete och sjuksköterskan kan utföra annat arbete när det är brist på personal; som att tömma papperskorgar exempelvis (ibid). Detta såg även Verschuren & Masselink (1997).

För att försöka mildra svårigheterna att definiera sjuksköterskerollen har vissa insatser gjorts. Currie, Finn & Graham (2010) visade att i försöket att göra sjuksköterskeprofessionen mer attraktiv så har sjuksköterskor fått nya arbetsuppgifter som är tänkta att öka anseendet för yrket; de har fått nya arbetsuppgifter och fler möjligheter för att vidareutbilda sjuksköterskor genom sina anställningar (ibid:946). Men författarna uttrycker en explicit tvekan till dessa förändringars effekt. De nya arbetsuppgifterna som har givits till sjuksköterskorna är inte sådana som är lockande för en sjuksköterska, enligt författarna. De nya arbetsuppgifterna är tekniska, vilket inte passar väl i Nightingalebilden av sjuksköterskan. Även här tar författarna upp diskrepansen mellan utbildning och arbetsliv som redan har ett skört samband, och de spår att utvecklingen av denna sort skulle bidra till mer rollkonflikter och

3 Teoretiska utgångspunkter

3.1

Profession

Definitionen bakom begreppet ”profession” som det används idag (Olofsson & Pettersson 2011:21, se nedan) verkar inte ha förändras mycket sedan Parsons lade fram begreppets första uppsättning av definierade egenskaper för att en yrkesgrupp ska få kallas för profession (ibid:22). Jag kommer att använda mig av en definition av status som Olofsson och Pettersson menar är den ”vanligaste” definitionen av profession i dagens professionsforskning (2011:21). Denna definition innehåller följande kriterier för att en yrkesgrupp ska kallas profession: 1) Att de har en vetenskaplig skolning, 2) Att deras arbetsuppgifter består i att tillämpa

vetenskap eller andra systematiska former av systematiskt vetande för att lösa sina

arbetsuppgifter 3) Att de av samhället har erkänts som rättmätiga utövare av sina kunskaper, färdigheter och arbetsuppgifter, 4) Att yrkesgruppen binds samman av gemensamma normer hur de skall agera visavi varandra, klienterna och samhället och 5) Att yrkesgruppen är organiserad som en yrkessammanslutning som reglerar såväl relationerna mellan yrkesutövarna, inträdet i yrket och relationerna till klienterna (Olofsson & Pettersson 2011:21). Av dessa kriterier anser jag att kriterierna 1, 2 och 4 kan synliggöras i relationen mellan utbildningen och arbetet som utbildningen ska förbereda dem för. Jag kommer därför att använda mig av dessa kriterier för att synliggöra hur sjuksköterskeprofessionens

professionella grund manifesteras, i likhet med en ”klassisk” profession, i den kliniska verkligheten som sjuksköterskor befinner sig i.

Min andra teoretiska ingång till professioner härstammar från ett av Gessers arbeten (2015) där han menar att professioner inte endast borde analyseras utifrån sina professionella kvalitéer utan också från deras positioner i organisationer. Moderna professioner ingår i organisationer och i ett organisatoriskt sammanhang och i den kontexten går det inte, enligt Gesser, att endast analysera professioner baserat på deras kunskap (som annars är

grundläggande för hur professioner tar sig an sin yrkesvardag) utan också genom den makt som organisationen har samt den makt som professionerna får genom sin position i

invändigt i organisationen men även utvändigt mellan organisationer och är, enligt Gesser, en kombination av professionell makt och byråkratisk makt (ibid:310).

Jag kommer att använda mig av Gessers organisatoriska ingång till professioner genom att belysa relationen mellan sjuksköterskornas position och deras profession. Detta är en relevant ingång eftersom denna uppsats studerar sjuksköterskor som arbetar i sjukhusorganisationen vilket gör Gessers ingång till professioner viktigt att teoretisera kring.

3.2

Status

Den sociologiska definitionen av begreppet ”status” definieras av Giddens och Sutton som ”människors ställning i samhället utifrån aktning och prestige som individer är knutna till av andra individer i samhället” (Giddens & Sutton 2017). Denna definition stämmer ganska bra överens med Max Webers definition av status. Weber definierade status som ett effektivt anspråk på social prestige, positiv som negativ, genom (a) en livsstil, (b) en formell utbildning och (c) nedärvd- eller yrkesprestige. Den formella utbildningen kunde enligt Weber alstra status genom dess empiriska träning eller rationella instruktion och korresponderande former av beteende (Weber 1978:305-306). Samma kriterier tillämpas på Webers begrepp

”statusgrupper” som är ett flertal personer i en större grupp som kan göra anspråk på sådan specifik status genom samma kriterier (ibid:306). Denna definition av ”status” och

”statusgrupper” är ganska bred och skulle kunna inkludera allt vad gäller erhållen status hos samhällsklasser eller erhållen status för vissa yrken.

Just vad gäller erhållen status för vissa yrken så kan man jämföra denna redogörelse för status och statusgrupper med professionsbegreppets innehåll. Professionerna gör anspråk på vissa arbetsuppgifter och professionell status genom sin akademiska utbildning och sitt enhetliga sätt att bedriva sitt yrke på baserat på den kunskapen som de erhållit från akademin. Detta ingår i Webers kriterium för status under (b) formell utbildning; där den formella utbildningen alstrade status genom dess empiriska träning vilket kan vara synonymt med den vetenskapliga metodik som Parsons menade var grundläggande för de klassiska professionerna. Även

professionernas rationella instruktion som deras enhetlighet i arbetet – vad man gör och hur man gör det – kan mycket väl vara grundad i en professions gemensamma utbildning och träning till den profession som de ska komma att bli. För mig så blir det väldigt tydligt att Webers beskrivning av status och Parsons definition av profession hänger samman. Weber menar att statusgrupper kan få status, ett effektivt anspråk på social prestige, genom formell

yrkesprestige (ibid:305-306). Den avgörande skillnaden mellan semi-profession och klassisk

profession var att den klassiska professionen var grundad i en vetenskap och hade ett

arbetssätt som var grundat i vetenskapen. Detta tycker jag mig se i Webers andra kriterium

för ett effektivt anspråk på social prestige: Den formella utbildningen. Parsons talar också om det fast i termer av vetenskap som konsekrerats i universitetsutbildningar (Olofsson &

Pettersson 2011:21). För mig blir det uppenbart att Parsons ”professioner” är ett vidarearbete på Webers ”statusgrupper” och det blir också tydligt hur nära sammanlänkade de stora begreppen ”profession” och ”status” är på ett teoretiskt plan.

Men vi kan också se att status alltid handlar om relationella värderingar. Individer och grupper kan ha mer eller mindre aktning eller prestige (och därtill; makt och inflytande) än andra, vilket inkluderas i benämningen att individer eller grupper i samhället har låg eller hög status – vilket kan indikera på deras samhällsklass (Weber 1978:305). Att få eller att ge status är att bli värderad eller värdera någon eller något. Detta tillämpas också i sökandet efter vad som ger professionell status – utifrån vilken kvalité som professioner värderar varandra efter. Denna redogörelse är grundläggande för kontextualiseringen av min metod och min

huvudsakliga teori.

3.3

Professionell renhet

Vad det är för kvalitéer i professioner som värderas olika utifrån status, i detta fall ett högre anseende för vissa professioner än andra, har diskuterats länge i professionsforskningen. Andrew Abbotts bidrag till denna vetenskapliga debatt är ”Den professionella renheten”. Detta presenterade han i artikeln Status and status strain (1981) och i artikeln tar sig Abbott an de vanligaste faktorerna för hur professioner fördelar status; inkomst, makt, klientstatus och icke-rutiniserat arbete. Abbott menar att dessa faktorer tappar sin förklaringskraft när man undersöker enskilda professioner och menar istället att intern status fördelas utifrån

professionell renhet. Den professionella renheten är ”förmågan att kunna exkludera

icke-professionellt arbete” (ibid:823); vilket är synonymt med utföra de arbetsuppgifter som en profession är tränad och utbildad till. I fallet läkarprofessionen, som är den närmsta

kunna arbeta så specifikt med det hen kan, så befriat från icke-professionella arbetsuppgifter, är det som ger kardiologen hög status (ibid:827). Läkarens specifika arbetsuppgifter och hans förmåga att exkludera icke-professionella arbetsuppgifter; som att söva, väcka, snitta upp och sy igen en patient efter en operation är det som gör kardiologens arbete rent; vilket är det som ger hög status i läkarprofessionen.

Därtill menar Abbott att en lägre grad av ”rent” arbete, dvs ett arbete som någon utför men

inte är tränad till det, blir ett så kallat ”farligt” arbete som kommer att innebära låg intern

status. I Abbotts fall delar läkar- och juristprofessionerna samma ”farliga” grund; mänskliga känslor och kvalitéer (ibid:824). En läkare kan erhålla låg intern status när hen måste använda sig av sina kunskaper för skapa ”ordning av en o-ordning” som är det mänskliga bemötandet och patientens egna teorier om sitt tillstånd. Läkarens esoteriska kunskaper kan inte bara

appliceras eftersom tillståndet måste bli uppenbart för läkaren – hen måste reda ut

”o-ordningen” som patienten själv bidrar till som kan försvåra processen för att ta reda på vad det faktiska problemet är och därmed också applicerandet av läkarens esoteriska kunskaper (Abbott 1981:829).

Här blir det tydligt att Abbotts resonemang grundar sig på att professionell statusfördelning värderas utifrån den grad som en professions arbete och utbildning samverkar med varandra i yrkeslivet. Om samverkan är hög, att man arbetar i hög grad med sånt man är tränad till så blir det ett rent arbete och om samverkan är låg blir det ett farligt arbete. Det är denna teori om

professionell statusfördelning som jag belyste i Inledningen (1.1) som bara har prövats på de

”klassiska professionerna” som jag menar behöver prövas på andra professioner; i detta fall sjuksköterskor som en före detta ”semiprofession”. Här blir begreppsparet ”rent” och ”farligt” arbete viktigt för att avgöra vad som är rent respektive farligt arbete. Detta måste vi veta innan vi kan börja förstå om det rena arbetet har någon inverkan på hur status fördelas i

sjuksköterskeprofessionen och mellan professionens specialister.

4 Metod och material

4.1

Metodologiskt resonemang

Vilken metod ska vi använda oss av för att besvara de frågor som vi har ställt? Mitt

kring den relevanta kunskapen som jag behöver i denna uppsats. I min läsning av Abbott (1981) framkommer tre typer av kunskaper som bygger upp hans artikel.

Den första typen är hur professionerna värderar specialistinriktningarna, en värdering av status som Abbott menar i artikeln inte kan förklaras av de ”vanligaste” faktorerna som inkomst eller klientens status. Den andra typen är vad denna värdering influeras av, det vill säga, vad det är som avgör hur professioner rangordnas inbördes. Detta implicerar en tredje kunskapstyp: Vad det är som är professionell renhet. I Abbotts resonemang så influeras en

inbördes rangordning av professioner utifrån graden av professionell renhet. Ju närmare en

professionsutövares arbetsområde och arbetsuppgifter är i förhållande till professionens träning och specifika kunskaper, desto mer inbördes status erhåller den. Detta innebär att jag med denna uppsats måste införskaffa vissa kunskaper om sjuksköterskeprofessionen för att teorin ska kunna testas med sjuksköterskor:

För det första måste vi veta vad som är rent respektive farligt arbete för sjuksköterskor. För det andra måste vi veta hur sjuksköterskor rangordnar specialistsjuksköterskor inbördes. För det tredje måste vi veta om idén om sjuksköterskeprofessionens rena arbete sammanstrålar med deras värdering av inbördes professioner. Utifrån detta resonemang har jag format uppsatsens forskningsfrågor och gjort mina metodologiska val.

4.2

Materialinsamling

4.2.1 Intervjuer

Material till analysen har samlats in genom semistrukturerade intervjuer. Det finns två anledningar till att jag har samlat in data genom intervjuer. Främst har jag motiverat mitt metodval utifrån de kunskaper som jag ansåg behövdes för att kunna besvara frågorna. För det mesta är det sådan kunskap som finns hos sjuksköterskorna; de som har velat bli

Den andra anledningen till att använda intervjuer var att Abbotts teori var baserad på den statistiska metoden. Abbott argumenterade för att hans förklaring för professionell status var den förklaring som höll även i de enskilda professionerna, vilket inte var fallet med de andra förklaringarna såsom exempelvis inkomst och klientstatus (Abbott 1981). Men Abbotts studie är en metastudie som grundar sig i statistiska analyser som han sedan har dragit en deduktiv slutsats ifrån. Med intervjuer har jag kunnat identifiera det som sjuksköterskorna anser är deras rena respektive farliga arbete på ett induktivt sätt. Jag anser att det är först när professionen själv har skapat sin idé av professionell renhet som vi sedan kan förstå den i relation till hur status fördelas. Det är här som den kvalitativa metoden ger större möjlighet att teoretisera än vad den kvantitativa metoden gör (Ahrne & Svensson 2011:14). Kunskapen om vad som utmärker professionell renhet måste extraheras ur den profession som är föremål för undersökningen. Här passade intervjuer som insamlingsteknik eftersom jag kunde få

förstahandsinformation av hur det är att ingå en profession utan att behöva ingå i professionen själv. Genom att intervjua sjuksköterskor resonerade jag att jag kunde få en bild av deras egen professionella renhet som jag sedan kunde jämföra med en värdering som uttrycker

professionell status.

4.2.2 Formulär

För att få en idé om en värdering av status i sjuksköterskeprofessionen utformades ett formulär till intervjutillfällena. Detta formulär var det som tillsammans med kunskapen om vad sjuksköterskor anser är professionell renhet möjliggjorde undersökningen av den

4.3

Uppsatsens informanter

Jag ansåg att informanterna behövde två egenskaper för att kunna ha de erfarenheter och värderingar kunde hjälpa mig besvara min frågeställning. För det första var de tvungna att vara utbildade sjuksköterskor. För det andra var de tvungna att ha erfarenhet inom den regionala vården. Detta var en både snäv och bred definition av de informanter som jag behövde för att besvara min frågeställning. Den var snäv i den bemärkelsen att sjuksköterskor med enbart erfarenhet av den kommunala sjukvården exkluderas från definitionen. Jag har inte inkluderat någon form av forskning som berör sjuksköterskornas arbete i den kommunala sjukvården vilket exkluderade dem som eventuella informanter. Men definitionen är också bred i den bemärkelsen att det som var relevant var en sjuksköterskeutbildning och erfarenhet inom regional vård. Utbildningsmässigt innebär det att både icke-specialiserade och

specialiserade sjuksköterskor hade kunnat intervjuas eftersom båda har en

sjuksköterskeutbildning. Denna definition är också bred eftersom erfarenhet av regional vård inte försvinner om man byter jobb. Bredden på denna definition fick därmed också en

strategisk nytta vad gäller att hitta informanter.

Sju stycken utbildade sjuksköterskor med erfarenhet av den regionala vården har intervjuats till denna uppsats. Av dessa sju arbetade fyra stycken fortfarande som sjuksköterskor. Två av de fyra sjuksköterskorna arbetade inom den regionala vården och två i den kommunala. Två informanter hade en specialistutbildning och en informant skulle påbörja en

specialistutbildning till hösten. Samtliga informanter var kvinnor. Informanternas erfarenhet av den regionala vården varierade från tre år till tjugo år. Två informanter hade mindre än fem års erfarenhet, en hade mellan fem och tio års erfarenhet, två hade mellan elva och femton års erfarenhet och två hade mellan sexton och tjugo års erfarenhet. Sex av sju informanter är hemmahörande i Kalmar län och en i Kronobergs län.

Intervjuerna har ägt rum på olika ställen och sätt. Tre intervjuer har ägt rum på informanternas arbetsplatser både innan och efter arbetstid, per deras eget förslag. En intervju har ägt rum hemma hos en informant. En informant har intervjuats på ett kafé och två har intervjuats via telefon. De fysiska intervjuerna har ägt rum med hänvisning till den rådande

4.4

Urvalsförfarande

För att få tag i informanter har jag använt kombinationen av bekvämlighets- och snöbollsurval (Ahrne & Svensson 2011:41). Detta innebar att jag kände två sjuksköterskor och att jag drog nytta av deras kontaktnät, samt deras kontakters kontaktnät, för att få tag i nya informanter. Detta är ett något riskabelt urvalsförfarande eftersom jag var tvungen att förlita mig på mina informanters välmenande för att hitta nya informanter, som i sin tur hade kunnat ge mig likasinnade informanter som kanske inte speglar sjuksköterskor i stort. Samma sak kan sägas om jag hade efterfrågat en större systematik bland mina informanter; om jag exempelvis hade velat ha en från varje sjukhusavdelning eller informanter med olika intervall av erfarenhet av yrket i ålder. Detta är ganska specifika krav som jag anser att man inte kan applicera på kombinationen av bekvämlighets- och snöbollsurval. Jag har kunnat använda mig av denna kombination av urval eftersom jag har formulerat mina informanters nödvändiga

karaktäristika ganska brett. Nyckelorden för detta är erfarenhet och utbildning. Med

erfarenhet avses att sjuksköterskorna någon gång ska ha arbetat inom den regionala vården. Detta gör inte skillnad på om en sjuksköterska arbetar eller har arbetat inom regionen; men att sjuksköterskan ifråga någon gång måste ha arbetat inom regionen för att kunna vara en lämplig informant. Samma gäller utbildningen. Både en allmänsjuksköterska och en specialistsjuksköterska är utbildade sjuksköterskor, vilket kvalificerar både allmän- och specialistsjuksköterskor att ingå i mitt material. Anledningen till att dessa definitioner är breda, men inte tummar på viktiga karaktäristika, är att mitt snöbollsurval ska bli så lite begränsat som möjligt.

4.5

Operationalisering

4.5.1 Intervjuguide

Operationaliseringen av studien påbörjades redan när jag listade vilka kunskaper som jag ansåg mig behöva för att kunna tillämpa Abbotts statistiskt underbyggda teori till en kvalitativ användning på ett adekvat sätt. Utifrån det ansåg jag att det var relevant att basera min

intervjuguide (Bilaga 1) kring tre huvudteman: Sjuksköterskeprofessionens träning till

arbetet, sjuksköterskeprofessionen i arbetet och deras tankar kring specialistinriktningar.

det första och det andra temat i intervjuguiden. Dessa teman frammanar en kunskap som behövs för att besvara min första forskningsfråga.

Kunskapen om sjuksköterskornas professionella renhet var viktig för mig för att kunna besvara min tredje forskningsfråga; huruvida den professionella renheten har någon inverkan på den interna statusfördelningen. Här behövde jag alltså veta någonting om den

professionsvariation som finns ”inom” sjuksköterskeprofessionen. Detta är ett tema i min

intervjuguide, kallat Specialistinriktning, som avsåg att undersöka resonemanget kring specialistinriktningar. Men kunskapen om hur denna professionsvariation rangordnas gjordes mest rättvisa i det formulär som jag skapade till intervjutillfällena. Sist i intervjuguiden fanns diskussionsfrågor kring det formulär som jag skapade. Dessa frågor syftade till att få

informanterna att resonera kring varför de värderade som de gjorde; på vilket sätt som de värderar utifrån status, vilket kunde ställas mot resonemanget om specialistinriktningar i temat innan.

Men intervjuguiden kom att förändras ganska så omgående. Redan efter första intervjun började jag skriva till och stryka saker i min intervjuguide. Den största förändringen, förutom några strukna frågor och förtydligande av frågor, var frågan om vilka omständigheter som påverkade graden av administration. Denna fråga dök upp som en reflektion på tidigare intervjuer och möjliggör en djupare neddykning av sjuksköterskornas arbete. En fråga som togs bort var den om hur den nuvarande Corona-pandemin påverkade arbetet. Detta var en intressant fråga men eftersom bara två av sju informanter jobbade på vårdavdelning – och enbart en av dessa jobbade med Corona-patienter - så blev det en mångt om mycket spekulativt fråga för övriga informanter. Därför ströks den från intervjuguiden.

4.5.2 Formulär: Värdering av professioner

För att komma åt informanternas värderingar av specialistinriktningar skapade jag ett

formulär som jag presenterade och bad informanterna att fylla i under intervjun. Detta ligger som bilaga 2. Detta formulär innehöll elva specialistinriktningar som en sjuksköterska kan utbilda sig till som Vårdförbundet (2019) har listat. Dessa elva specialistinriktningar har jag bett mina informanter att värdera utifrån status6 genom ett poängintervall där en poäng

innebär låg status och fem poäng innebär hög status. Dessa ”statuspoäng” kommer att redovisas genom ett medelvärde och standardavvikelse i resultatet. Med ett medelvärde för

6 Detta är en preciserad formulering som jag har funnit i Svensson & Ulfsdotter Eriksons (2009) enkät. Jag

varje inriktning kan jag avgöra den genomsnittliga värderingen av vissa inriktningar. Men med en standardavvikelse på dessa medelvärden kan jag avgöra hur precisa dessa

medelvärden är; hur mycket konsensus det finns i poängsättningen av vissa inriktningar. Standardavvikelsen ansåg jag kunde appliceras i denna undersökning eftersom den kunde återge den genomsnittliga poängskillnaden mellan poängsättningar av en viss inriktning. Vad som var stor eller liten enighet mellan informanterna i poängsättning av inriktningar avgjordes därför av storleken på standardavvikelsen. En hög standardavvikelse, dvs en hög

genomsnittlig poängskillnad, innebar en liten enighet om vilken poäng (och därmed status) som en inriktning har mellan informanterna. En liten standardavvikelse, dvs en låg

genomsnittlig poängskillnad, innebär hög enighet mellan informanterna om en inriktnings poäng (och status).

Jag räknade på detta genom att använda mig av statistikprogrammet R (R Core Team 2019). I detta program gjorde jag inriktningarna i formuläret till variabler, där varje enskild informants statuspoäng av en viss inriktning blev ett värde (observation) i variabeln. Antal observationer under varje variabel var lika många som antal informanter (7), förutom de

inriktningar/variabler som mina informanter själva lade till. Inför detta skapade jag en egen enkel funktion som jag döpte till ”meansd”. Syftet med denna funktion var att jag kunde ”begära” en inriktnings medelvärde (ursprungligen ”mean”-funktionen) och

standardavvikelsen (ursprungligen ”sd”-funktionen) samtidigt, istället för att begära dem var för sig.

Det fanns två skäl till att jag har valde att be mina informanter att värdera status i poäng istället för att rangordna dem 1–11, där 1 eller 11 skulle innebär hög eller låg status. För det första så kunde inte specialistinriktningar inta exakt samma statusposition utifrån ett

värderingssystem av detta slag. Om en informant värderade två inriktningar lika mycket så kan inte detta uttryckas på ett korrekt sätt: Om en informant värderade ambulansinriktningen och medicininriktningen lika högt, givet en värdering där 1 är högst 11 är lägst, så skulle inte båda inriktningarna kunna inta position 1. Den andra ges kanske då en 2:a vilket inte innebär att de har samma position trots att informanten i detta exempel tyckte det. Ett poängsystem där alla inriktningar kunde värderas utifrån samma poängskala gav mig en bättre bild av statusordningen av specialistinriktningarna. Här kan den informant som värderar två inriktningar lika högt ge båda inriktningarna 5 poäng.

medelpoäng de fick; som kan antyda någonting om deras statusposition. Baserat på

specialistinriktningarnas medelpoäng tilldelade jag dem en av tre grupper; hög-, mellanhög-, och låg status. Baserat på dessa grupperingar ville jag veta hur stor den genomsnittliga skillnaden i poängangivelse var i dessa grupperingar. Detta ansåg jag var relevant att ta reda på eftersom vi med medelvärdet och standardavvikelsen för varje specialistinriktning kunde avgöra den genomsnittliga poängskillnaden för varje enskild specialistinriktning. För att ta reda på den genomsnittliga poängskillnaden i varje grupp så har jag sammanslagit

specialistinriktningarna i de olika gruppernas varianser som jag sedan har tagit roten ur av. Detta sätt att räkna på, att sammanslå varianser, finner jag inte i mina statistikböcker utanpå internet. Begreppsligt anser jag dock att detta sätt att räkna på fungerar eftersom de enskilda inriktningarnas standardavvikelser räknas ut genom roten ur en inriktnings inbördes varians; skillnaden mellan alla individuella poängangivelser mot medelpoängen (Djurfeldt et al 2010:65). Om vi adderar alla inriktningar i en statusgrupps varianser till en – gruppens

summerade varians – och tar roten ur den så får vi fram gruppens standardavvikelse på samma sätt som vi får fram varje enskild inriktnings enskilda standardavvikelse: Roten ur variansen (ibid).

Detta har jag gjort genom att var()-funktionen, som står för ”variance”, vilket ger oss

variansen av en variabel. Varianser från varje specialistinriktning har jag lagt i en ny variabel som har döpts till ”var.” följt av de tre eller fyra första bokstäverna av en specialistinriktning (exempelvis; ”var.ambu” som innehåller variansen för specialistinriktningen

Ambulanssköterska). Dessa varianser har sammanslagits till nya variabler utifrån statusgrupperingarna; ”var.lågstat”, ”var.mellanstat” och ”var.högstat”. För att få ut den genomsnittliga poängskillnaden i för varje grupp gäller samma princip för den vanliga standardavvikelsen: Roten ur variansen. Detta gör jag med sqrt()-funktionen (square root; roten ur) vilket ger de siffror som presenteras i tabell 2.

En förtydligande av formuläret

Med detta formulär har denna uppsats inte fått en ”mixed methods”-ansats. För att förtydliga så är detta formulär ett komplement till intervjuerna. Formuläret behövdes rent teoretiskt för att jag ska kunna testa Abbotts teori på någorlunda samma grund som Abbott beskriver sin teori. Formuläret kunde också ge djup i intervjuerna och därmed också i analysen. Formuläret var också ett sätt att analytiskt avgöra om det finns ett stöd för Abbotts teori i

sjuksköterskeprofessionen förutom att enbart intervjua. Jag ansåg också att formuläret

intervjuerna. Eftersom den statistik som formuläret skapade är ett komplement till intervjuerna så finns det vissa saker som jag vill redogöra för: Jag hävdar inte att detta är representativt för alla sjuksköterskor. Formulärets nytta i denna uppsats var att den tillåter mig att pröva Abbotts teori som är byggd på en rangordning av professioner samtidigt som det ägde rum i en intervjusituation, där den bidrog till ett empiriskt djup där informanter fick tänka och resonera hur de rangordnade. Detta, anser jag, gav både ett empiriskt och teoretiskt djup i uppsatsen.

Formulärets utformning och svårhetsgrad

En insikt som jag fick efter den första intervjun var att det kan vara en ganska svår uppgift för sjuksköterskor att rangordna efter status. Vissa sjuksköterskor ville ha en definition på status. Svensson och Ulfsdotter Eriksson (2009), vars studie jag har utgått ifrån när jag skapade mitt formulär, gjorde inte det och jag valde också att låta bli. Här ansåg jag att det var viktigt för mig att låta den vara svår. Jag tror att om jag hade inkluderat en definition så hade jag givit formuläret en bias. Jag ser på status-konceptet som ett mått, där det som utgör ”status” kan rangordnas från högt och lågt; som den amerikanska professionsforskningen har tagit sig an begreppet. Man behöver inte vara inläst på professionssociologin för att förstå att det finns

många definitioner av detta mått. Om status är ett mått och om jag skulle ge en definition på

vad status är till mina informanter, säg klientstatus, så är jag övertygad om att det vore som att säga: ”Vänligen rangordna dessa inriktningar utifrån klientstatus”.

Här skulle jag skapa ett bias: Jag som forskare lägger själv ett värde i vad status är och ber mina informanter att värdera status utifrån min värdering av status. Forskningsfråga två, som detta formulär ska hjälpa mig att reda ut, löd: ”Varför värderar sjuksköterskor vissa

specialistinriktningar högre än andra?”. Detta är en bred men hanterbar fråga som också förutsätter att det finns flera sätt att värdera status utifrån. Om jag skulle definiera statusbegreppet för dem anser jag att det fanns en chans att de skulle anspela på den

definitionen som jag gav och kanske inte utifrån hur de själva värderar status. Detta kommer fram i intervjuerna; det finns en definition av status hos sjuksköterskorna som kommer fram trots att jag inte hjälpte dem. Om den professionella renheten influerar en statusordning så borde det komma fram på det sättet.

4.6

Etiska överväganden

listar fyra etiska huvudkrav för den typen av forskning som jag bedriver. Dessa är

Informationskravet, Nyttjandekravet, Samtyckeskravet och Konfidentialitetskravet. Dessa har

jag utgått ifrån när jag har interagerat med och intervjuat informanter.

I dess praktiska mening har jag översatt dessa krav till saker som jag har informerat

informanterna om eller efterfrågat av informanterna. Sessionen innan inspelningarna började med att jag berättade om min studie och dess syfte. Jag gick inte så djupt in i mitt teoretiska ramverk i presentationen av studien eftersom Abbotts teori har en definition av status som jag inte ville skulle påverka mina informanter och föranleda ett svar. Detta har jag också sagt till informanterna och erbjudit dem att bli informerade om mitt teoretiska ramverk efter att intervjun har avslutats. Jag bad om samtycke från informanterna för att spela in intervjuerna. Därefter har jag informerat om studien, att jag studerar professionell status, och att

informanten ifråga får avbryta sin medverkan under och efter intervjun. Om informanten skulle vilja avbryta in medverkan efter intervjun så försäkrade jag om att ljudfil och

transkribering av ljudfilen skulle tas bort på informantens begäran. Jag informerade också om att materialet som utkommer av intervjun enbart fick användas av mig till mitt projekt och inte skulle kommas åt av någon annan. Att låta någon annan transkribera mitt material var aldrig tänkt, om än behändigt för mig, i syfte att mina informanters utsagor inte skulle hamna i andras händer. Vid slutet av uppsatsarbetet, när det empiriska är färdigställt, lovades

avslöjandet av informanten genom dennes sätt att uttrycka sig skulle försätta informanten i en svår social situation med sociala sanktioner och dylikt.

4.7

Bearbetning av material

Intervjuerna har spelats in, med informanternas godkännande, genom en applikation på min telefon. Dessa intervjuer har sedan transkriberats. Transkriptionerna har jag sedan delat på och kategoriserat i separata dokument på min dator utefter de teman som finns i min

intervjuguide. Detta gjorde jag så att det skulle bli enklare för mig att få en överblick om vad som sades över alla intervjuer gällande just det tema som berördes då; istället för att läsa igenom hela intervjuer och alla teman. Formulärets statusvärderingar skrevs först in i ett Excel-ark i syfte att digitalisera värderingarna. Informanternas poäng sattes som rad och inriktningarna i kolumner; så att alla inriktningars inbördes värden kunde läsas i ett

nedåtstigande led. När min datainsamling var klar så importerade jag det fullständiga excel-arkret till statistikprogrammet R. Tills dess hade jag förberett ett skript som när det kördes begärde samtliga inriktningarnas medelvärde och standardavvikelse samtidigt. Dessa värden kommer att redovisas och diskuteras utifrån tabell 1.

Teman Träningen till arbetet och I arbetet berör sådant som ingår i ”den professionella renheten” och slogs därför ihop till en analytisk kategori som berör sjuksköterskornas professionella renhet (stycke 5.1). Temat Specialistinriktningar och diskussionen av poängvärderingen av specialistinriktningar utifrån status slogs ihop med själva värderingen till en egen kategori (stycke 5.2).

5 Resultat och Analys

5.1

Sjuksköterskan och ”det rena arbetet”

5.1.1 Sjuksköterskans förutsättningar och utbildning

psykologi. Sjuksköterskan tränas i praktiska kunskaper som att sätta kateter och ta blodtryck och i teoretiska kunskaper vad gäller grundläggande medicin, mikrobiologi och

läkemedelsberäkning. Dessa två, det medicinska och den basala omvårdnaden, verkar vara det som utbildningarna till sjuksköterska har kretsat kring och det som sjuksköterskorna känner igen i sitt arbetliv. Här uppstår en uppdelning i mitt material i huruvida vissa kunskaper var viktigt eller givande. Vissa såg de omvårdnadsteoretiska kurserna och de etiska kurserna som ”flum” och den tiden som lades på de kurserna hade kunnat dras ner betydligt för att läggas på medicintekniska kurser:

Asså mycket…vi hade mycket diskussioner i klassen och vi kände att det här ’flum-flum’; man ville lära sig mer praktiska saker om kroppen och så. Det kändes jobbigt när man hade kurser som var väldigt långt från vad vi kände att sjukvård är.

Andra ansåg, tvärtom, att dessa ”flum-kurser” var starka inslag i utbildningen som gjort gott för deras yrkesroll:

”Vi hade en kurs i etik som var bra. Det är ju en väldigt viktig del av arbetet. Den etiska delen. Det är nog egentligen på etikkursen som jag lärde mig att se sig själv med ’utifrån-glasögon’ och höra sig själv utifrån öron, just för att vara – bli en inkännande och…vad ska jag säga…bli en bra och sund sjuksköterska. Man måste verkligen tänka efter hur man uppfattas med sitt kroppsspråk och med vad man säger, verkligen ha koll på hur man uppfattas inför patienter och anhöriga och arbetskamrater. En superviktig del av jobbet. Hur man uppfattas.”

Citatet belyser vikten av hur man som sjuksköterska ska uppfattas genom att sjuksköterskor får lära sig hur de ska hantera sitt kroppsspråk för att bemötandet av patienter och anhöriga ska vara enhetligt med rollen som sjuksköterska. Detta ingår i det patientnära arbetet som ofta benämns som ”Omvårdnad”.

”Omvårdnaden” och ”medicinska åtgärder” benämns olika i mina intervjuer. Vissa separerar dem på det sättet jag gjorde i förra meningen. Andra inkluderar det medicinska i omvårdnaden genom att kalla det för ”specifik omvårdnad” gentemot den ”basala omvårdnaden” där

den omvårdnadsmässiga biten. Medan de medicinska åtgärderna beskrivs vara viktigare i det kliniska arbetet så är det baserat på omvårdnaden som sjuksköterskorna gör bedömningar som avgör det medicinska; huruvida ett läkemedel ska sättas in i rätt mängd eller rätt sort beroende på vad det är för krämpor som en patient har. En informant förklarar:

Men man ska absolut inte förringa allmän omvårdnad och det basala för att det ingår; du måste kunna det basala för att kunna göra det specifika. Du måste ha koll på hur mycket patienterna har druckit och kissat. Det kan räknas till det basala men du behöver det i det specifika. Annars kan du inte bedöma vätskebalans för att tala med doktorn om dropp. Man måste veta vad patienterna har ätit, annars kan man inte välja dropp. Behöver du ha total näringslösning för att patienterna har ätit jättelitet i flera dagar; det vet man inte om man inte bryr sig om det basala. Då kan man inte göra specifika uppgifter.

Kombinationen av den basala omvårdnaden och de medicinska åtgärderna ger en helhetssyn. Det är genom denna kombination av de medicinska åtgärderna och den basala omvårdnaden som sjuksköterskor arbetar med patienter och deras psykiska och fysiska välmående.

Sjuksköterskans härledning till åtgärder för att minska på patientens krämpor följer detta led; där patientens medicinska behov måste grundas i observationer som görs i och med den basala omvårdnaden som ger information om hur en patient mår. Det är även när

sjuksköterskor är närvarande i dessa situationer som det också blir klarare att vissa åkommor

inte behöver medicin för att ”botas”. Oro kan lindras med ett samtal istället för psykofarmaka

och förstoppning kan avhjälpas av en bättre kosthållning istället för en tablett.

Här blir det uppenbart för mig att en sjuksköterskas roll som omvårdnadsexpert inte separerar det medicinska och det basala; båda används aktivt för att härleda vad en patients åkommor grundar sig i och hur det ska åtgärdas. Vad jag fått höra verkar det som att det finns både en ”omvårdnadslösning” och ”en medicinsk lösning” på olika fall; som exemplen ovan. Att strunta i den basala omvårdnaden eller tron att man ”kommer undan den” som sjuksköterska ses ner på av mina informanter. Intressant nog så är detta en stämpel som ges till

sjuksköterskestudenter ute på praktik av mina informanter. Dessa studenter kan beskrivas som lite högfärdiga och att det är studenter som inte vill utföra omvårdnad. De vill bara dela ut medicin och ”sitta på kontoret och lata sig”. En informant beskriver synen på den ”ignoranta” studenten:

sjuksköterska för att torka någon i ändan’. Det har varit så mycket skräp som jag har tänkt; ”Det är så ute med dig asså, det kommer inte att bli någonting bra om du inte kan tänka dig att delta i allt runt patienten”. För man får så mycket information av att vara med i alla steg. Att ha vårdplanering och berätta för ett antal personer som inte känner patienten och berätta vad den behöver för hjälp med hemma; helt omöjligt om man inte har deltagit i allmän och specifik omvårdnad.

Detta citat belyser det som jag tog upp tidigare; omvårdnaden är grunden för alla kommande åtgärder i arbetet med patienter – från medicinering till vårdplanering.

Sjuksköterskestudenterna, som beskrivs tro att de inte behöver delta i omvårdnaden,

fördummas av mina informanter när de försöker anspela på en professionell logik: Att de inte tänker utföra basal omvårdnad för det ingår inte i deras profession. Här kan vi hävda tvärtom att den inte bara ingår utan att den också utgör den ena delen av en helhetssyn på patienternas välmående som en sjuksköterska har som omvårdnadsexpert från utbildningen. Att tro att man inte behöver göra basal omvårdnad är att missa en viktig del i arbetet som sjuksköterska. I det icke-medicinska arbetet finns det information som kan avgöra vilken medicin7 och hur

mycket av en medicin som behövs - eller om medicin ens behövs för att ta sig an en patients åkomma. De sjuksköterskestudenter som inte anser att den basala omvårdnaden ingår i deras profession blir de legitimerade och verksamma sjuksköterskornas antiteser; där deras syn på sjuksköterskeprofessionens arbete inte kommer att fånga det arbete som ingår i den helhetssyn som det innebär att ha som sjuksköterska. Konceptet bakom helhetsbilden är alltså väldigt starkt inrotat i mina informanter med tanke på hur de sjuksköterskor som inte har den synen benämns i intervjuerna. Denna helhetsbild kan, fastän jag inte har hört det uttryckligen, grundas i vårdvetenskapen som är sjuksköterskornas professionella grund i akademin – ett uttryck för deras professionella status och ett uppfyllande första kriteriet för definitionen av profession. Om detta inte är ett inslag av vårdvetenskapen så är det svårt att argumentera emot att det uttrycker ”Att yrkesgruppen binds samman av gemensamma normer hur de skall agera

visavi … klienterna…” (Olofsson & Pettersson 2011:21). Det finns en stark konsensus om

helhetsbilden och att vissa saker inte kan utelämnas från den, vilket vi kan se i beskrivningarna av arbetet men även genom ”fördumningen” av de oinitierade sjuksköterskestudenterna.